# Stjärnornas kungabarn 1: Nattens barn En tids- och karaktersstudie från drottning Kristinas dagar

## Part 13

Book page: https://www.cyberlibrary.org/sv/books/stjarnornas-kungabarn-1-nattens-barn-en-tids-och-karaktersstudi-486c8f15/index.md

-- Rachel -- nickade han halft skämtsamt, halft sorgset, när hon uppreste sig för att gå -- gif aldrig ditt hjärta åt en ovärdig man!

17. Inför kejsaren.

Svamp, hvarför har jag dig?

Följande morgon uppstod Ruben Zevi med solen. Galilei hade ej kunnat hindra dagens stjärna att gå kring jorden; påfven i Rom kunde ej hindra en jude att omspinna jorden med sitt gyllene nät.

I tidiga morgonstunden, mellan klockan fyra och sex, plägade Ruben Zevi uppgöra sina fälttågsplaner. Ensamheten var hans förtrogne. Klockan sju började kontorstimmarna, men före sju gjorde han vanligen sin morgonrund kring borgen.

I dag, när han tidigare än vanligt inträdde i nedra våningen, öfverraskade han sin brorson Joas vid en förbjuden affär. På ett långt bord lågo diverse persedlar kringströdda under sortering och granskning. Det var fältkappor, svärd, pistoler, harnesk, gehäng, madonnabilder, ur, smycken af koppar, silfver och guld, kläder och husgeråd, ända till begagnade stöflar och skjortor, påtagligen krigsbyte och en del ännu fläckadt med blod.

Den rike bankiren tyckte icke om denna handel, hvarmed hans brorson ännu, af vana och vinningslystnad, i smyg befattade sig.

-- Hvad nu, Joas -- sade han med rynkad panna -- är det så du visar dig mån om husets anseende? Blygs du icke att inlåta dig i handel med marodörer och liktjufvar?

Joas grep till en nödlögn. En af gårdagens utplundrade trosförvanter hade trugat på honom sina varor för en skärf till bröd.

-- Paraplymakare du! -- Och den gamle mätte honom med en föraktlig blick. -- Du har köpt krigsbyte af svarte Kunz.

Svarte Kunz var en af dessa krigets roflystna gamar, som slå ned på valplatserna för att plundra de döde och nedsticka de sårade. Han underlät icke att efter ett lönande byte offra ett vaxljus åt jägarnes patron, Sankt Hubert, men sina affärer uppgjorde denne fromme helgontillbedjare helst med judarne.

Ruben Zevi kastade en likgiltig blick på rofvet och upptäckte ett föremål, som ådrog sig hans uppmärksamhet. Det var en fint arbetad hårnål af silfver i form af en lilja. Han tog nålen, granskade den och fann ett märke på liljans blad.

-- Ja, sade han eftersinnande -- det är _den ena_. Hvar har Kunz funnit nålen?

Joas visste det icke.

-- Kalla hit honom i afton efter mörkningen! En likröfvare får ej ingå genom min port vid dagsljus. Joas, nästa gång du drifver handel med sådant folk och sådana varor, snör då din ränsel och vandra åter den väg, från hvilken jag upptagit dig! Nålen behåller jag, han har förr varit min.

Brefposten i Tyskland var denna tid långsam, osäker och ofta tvärt afbruten. Alla viktigare affärer uppgjordes genom ombud eller kurirer. Ruben Zevi mottog dagligen sådana. Några fingo besked i kontoret; andra, som medförde hemliga uppdrag, mottogos af penningfursten i enrum. En efter annan anmäldes och fick företräde i ett litet skåplikt rum innanför den större kontorslokalen.

I dag anmäldes en skäggig protestantisk senator från staden Augsburg. Ärendet gällde ett lån, som staden upptagit år 1631 mot pant af sina tullar och som nu var förfallet. Augsburg hade sedan denna tid intagits af svenskarne och brandskattats af de kejserlige; staden kunde icke betala och fick med nöd anstånd mot tjugu procent i ränta.

Därefter inträdde en kanik från Trier. Domkapitlet låg i fejd med sin furstbiskop och behöfde ett förskott. Visserligen hade Ruben för samma ändamål lämnat förskott äfven åt den furstlige biskopen, men desse prelater voro penningstarke, de hade sin rika inkomst af pilgrimerne, som vallfärdade dit att tillbedja Tysklands heligaste relik, frälsarens osömmade lifrock.

Den näste var en kurir från agenten i Madrid, som underrättade, att han blifvit häktad af inkvisitionen, lagd på sträckbänken och tvungen att köpa sig fri för en betydlig penningsumma. Svaret blef, att han skulle gifva sig tålamod tills nästa silfverflotta ankom från Peru: principalen hade utväg att hålla honom och sig skadeslösa.

Nästa sändebud var från konung Kristian IV i Danmark. Han behöfde penningar att utrusta sin flotta och fick dem mot pant af tullen i Sundet och tjugufem procent.

Konung Carl I i England skickade en hemlig agent med förskrifning på skeppsumgälderna mot ett lån af 100,000 pund sterling och tjugu procent. Agenten affärdades med det snäfva besked, att konungen skulle först betala sina förfallna räntor på förra lånet; parlamentet hade förklarat skeppsumgälderna olagliga; på dem kunde hans majestät icke vänta något nytt lån ens till femtio procent. Ville agenten erbjuda ostindiska kompaniets borgen, skulle han få huru mycket som helst.

Judarne i Smyrna klagade öfver intrång af sina trosförvanter i Aleppo och anhöllo, att Ruben Zevi ville undandraga dessa sin kredit. Bankiren svarade, att judarne i Aleppo erbjödo god säkerhet; han kunde ingenting göra. Smyrna vore rikt nog att själf underhålla konkurrensen. Han hade gifvit enahanda svar åt judarne i Alexandria, i Kapstaden och i Lima.

Sultanen Ibrahim i Konstantinopel skickade en jude med ny anhållan om lån. Han behöfde tre månaders sold för janitscharerne, som hotade afsätta honom, likasom de tillsatt honom. Ruben Zevi gjorde sig noga underrättad om ställningen, fann Ibrahim sitta lös på tronen, men gaf ett förskott mot fyrtio procent för att betrygga föregående lån.

Den siste anmälde för i dag var en af Ruben Zevis egne agenter i Frankrike, där han understödde det missnöjda partiet mot kardinal Richelieu. Agenten medförde dåliga underrättelser. Det gick illa för hertigen af Orléans; kardinalen var mäktigare än någonsin. Ruben Zevi hade förspillt en million på en misslyckad politisk intrig.

-- Tålamod, sade han, kardinalen lefver icke i evighet. -- Och kardinalen dog året därpå.

Mottagningen var afslutad klockan elfva, och bankiren gaf order i kontoret om afgående expeditioner, när en kejserlig adjutant inträdde och öfverbragte en kallelse till Ruben Zevi att infinna sig klockan fyra eftermiddagen hos öfverhofmarskalken grefve Trauttmannsdorff. Kontorspersonalen betraktade hvarandra med frågande blickar. Skulle deras principal ställas till ansvar för den ur luften gripna historien om påskalammet?

Ruben Zevi svarade:

-- Framför min underdåniga hälsning till hans herrlighet hofmarskalken, att jag skall infinna mig på utsatt tid.

På slaget fyra lät han anmäla sig i öfverhofmarskalkens palats. Han fördes genom rader af undrande kammartjenare och hofmän till grefvens kabinett. Aldrig förr hade en sådan gunst beviljats en jude. Hofmännen hviskade till hvarandra, att denna ära torde kosta en Mose lärjunge vackra penningar.

I kabinettet befann sig kejsar Ferdinand III:s gunstling och främste statsman, grefve Trauttmannsdorff, en lång, groflemmad herre med ett utseende som skulle varit afskräckande, om det ej mildrats af en klok, välvillig blick, hvilken ingaf förtroende. Bakom honom satt geheimesekreteraren von Miltitz och i ett hörn af rummet en i kappa insvept obekant man. Juden förblef under samtalet stående och inbjöds ej heller, oaktadt sin ålder, att taga plats.

Grefven började med ett beklagande af gårdagens våldsamheter, hvarom han för sent blifvit underrättad, och erbjöd sig att bemedla en rättvis undersökning af klagomålen mot judarne. Därefter begynte han tala om det beklagansvärda kriget, om kejsarens uppriktiga önskan att sluta fred på antagliga villkor och grefvens egna förhoppningar att freden vore snart förestående, endast man lyckades krossa den redan tillbakakastade svenska makten med ett afgörande slag. Utsikterna vore nu de bästa, men skattkammarens behof af penningar stort för ögonblicket. Han kunde erbjuda de bästa säkerheter, om Ruben Zevi -- och här nedlät han sig till ett förbindligt småleende -- ville med sin kända kredit och sitt stora anseende på penningmarknaden bemedla ett statslån på fyrtio millioner gyllen, hvaraf hälften skulle inom Maj månad inflyta kontant och resten i mindre poster om fyra millioner i månaden intill slutet af Oktober.

Ruben Zevi afhörde stillatigande detta förslag och tillät sig därpå en ödmjuk fråga om säkerheterna.

Grefven uppräknade kejsaredömets omätliga hjälpkällor, utom subsidier från Spanien och Neapel, samt erbjöd en pantförskrifning af riksdomänerna och Donautullarna. Sannolikt kände Ruben Zevi dessa tillgångar bättre än grefven själf och visste, att största delen redan var pantförskrifven öfver sitt värde. Han förklarade i samma ödmjuka ton, att han ingalunda betviflade grefvens försäkran, men att han icke kunde disponera en så betydlig kredit i nuvarande osäkra tider. Ville hans nåd förnya säkerheten för några föregående små förskott till krigskassan och riksskattkammaren samt ställa personlig borgen af några namngifna, högtstående personer, hvaribland kurfurstarne af Bajern, Mainz, Trier och Köln, skulle Ruben göra hvad han förmådde för att sammanbringa ett belopp af tjugu millioner mot löpande ränta af femton procent.

Vid dessa ord uppreste sig mannen i kappan häftigt och utropade:

-- Hvad? Personlig borgen? Och femton procent? Detta är oförskämdt!

Bankiren bugade sig djupt. Han hade genast anat under kappans inkognito en hög person, som införts genom en löntrappa, emedan han icke velat blifva bemärkt. Alla mynt buro denne mans bild, och Ruben Zevi hade känt kejsar Ferdinand III redan som konung af Ungern. Denne monark var af medellängd och hade i ungdomen varit sjuklig, hvarom hans gulbleka hy ännu vid trettiotre år bar vittne. Han bar långt svart hår, benadt åt höger, långa uppåtvikna mustascher och pipskägg. Öfver de stora, glanslösa bruna ögonen hvälfde sig ett par starkt markerade ögonbryn snedt uppåt; en kejserlig örnnäsa förliktes icke rätt väl med ett par tjocka läppar och en uttryckslös haka. Dräkten var en ovanligt stor spetskrage, vida ärmar och benkläder samt en åtsittande broderad lifrock af svart sammet, öfver hvilken, vid högtidligare tillfällen än detta, hängde på bröstet Gyllene skinnets orden. Gestalten, likasom förståndsgåfvorna, voro en kejsares, hvilken rätteligen varit född till en liten markgrefve, ehuru hans äldre broders död och den mera energiske faderns inflytande banat honom en väg till det heliga romerska rikets gamla kejsaretron. Obetydlig i öfrigt, var likväl Ferdinand III känd för två lyckliga statsgrundsatser: han undandrog sig jesuiternes öfvermakt och uppträdde i skattkammarens ruinerade ställning som en sparsam rikshushållare. Det var sistnämnda egenskap som nu framkallade hans vrede öfver judens förslag.

Öfverhofmarskalken bugade med en bejakande, meningsfull nick och fortsatte underhandlingen.

-- Låt oss förstå hvarandra, sade han. När jag sade fyrtio millioner, inser ni, att jag vet uppskatta eder stora kredit. För de första behofven komma vi tillrätta med tjugu millioner inom Augusti, fullhaltigt klingande mynt. Hans majestät kan ej nedlåta sig att begära personlig borgen af sina vasaller, men föreslå de säkerheter ni anser tillfredsställande!

-- Ers herrlighet vet -- återtog Ruben Zevi i sin lugna, ödmjuka ton -- att krediten begär säkerhet för i dag och säkerhet för i morgon. Om jag uppmanar mina trosförvanter att sammanskjuta dessa betydliga summor, hvilka ej stå till mitt förfogande, skola de fråga: Hvar är _vår_ säkerhet för i morgon? Vi plundrades i går, vi kunna plundras i morgon. Ers herrlighet, gif oss skydd under romerska rikets lag, under kejsarens rättvisa spira, och vi skola bevisa oss vara tacksamme undersåtar!

Grefve Trauttmannsdorff växlade en blick med mannen i kappan och läste där ordet: lofva! Så mycket hade Ferdinand III lärt af jesuiterne: åt kättare och otrogne lofvar man allt. En annan fråga blir hvad man håller.

-- Jag är öfvertygad, att hans majestät af medfödd mildhet samtycker att låta nedlägga anklagelsen mot edra trosförvanter, lofvade hofmarskalken.

-- Enligt romerska rikets lagar fordrar hvarje anklagelse bevis, fortfor juden oförskräckt, och detta åtal är obevisligt. Det som kan bevisas är, att mina trosförvanter lidit personligt öfvervåld och blifvit beröfvade sin egendom. Straffa våldsverkarne, återställ det röfvade godset, och vi skola göra allt hvad vi förmå för att tjena skattkammaren på antagliga villkor.

-- Ni uppställer nya villkor! utbrast hofmarskalken, som såg vredens rodnad uppstiga på hans herskares gulbleka kinder.

-- Ingenting annat än säkerheten för i morgon, svarade Ruben Zevi lika bestämdt och lika ödmjukt.

-- Och om jag lofvar utverka hans majestäts och riksdagens samtycke att judarne ställas under skydd af ett nytt reglemente, som tryggar deras säkerhet?

-- Förlåt, ers herrlighet, jag fördristar mig i djupaste underdånighet anhålla om en rikslag med kejsarens signet och underskrift samt straff och ersättning för gårdagens öfvervåld.

Mannen i kappan kunde icke längre styra sin vrede. Han reste sig åter och trädde hotande fram till den oförvägne, som vågade föreskrifva en kejsare lagar.

-- Vet du hvem jag är? frågade han.

-- För sexton år sedan hade jag, ringe tjenare, den nåden att förskjuta omkostnaderna för eders kejserliga majestäts val till konung af Ungern, och samma nåd vederfors mig för fem år sedan, när eders majestät, till alla trogna undersåtars fägnad, täcktes uppstiga på sina ärorika fäders tron.

-- Och därför tror du dig, gamle schackrare, kunna diktera lagar för din kejsare, fortfor monarken, mera retad än blidkad af denna erinran om riksvalens hemliga driffjädrar. -- Hvad hindrar mig att för en sådan oförskämdhet låta hänga dig i den högsta galge i Regensburg och utpiska edert fördömda släkte som råttor öfver mitt rikes gränser?

-- Ingenting annat än eders majestäts egen höga rättvisa, svarade juden, bugande nästan till golfvet. -- Vi stå för närvarande under ingen lag.

-- I lyden under ett reglemente, det är nog för skadedjur. Alltför länge har jag tålt edert öfvermod. Min fader har gisslat eder med ris. Vill ni, att jag skall gissla eder med skorpioner? Trauttmannsdorff, sätt upp skattkammarens förbindelse på tjugu millioner mot sex procent! Han ockrar för godt köp med kättarne, den otrogne hunden, och begär femton procent af rättrogne katoliker ... Förstår du mig, jude? Du har två veckors anstånd för första inbetalningen, sedan en million i veckan, intill dess du aflämnat tjugu. Svamp, hvarför har jag dig?

Och kejsaren lämnade vredgad rummet genom samma löntrappa, där han inträdt. Ferdinand III var ingen grym despot, men efter alla de förödmjukelser han själf nödgats smälta af sina motspänstige riksfurstar, var det en lisa för hans stolthet att engång kunna förödmjuka en penningfurste, helst när det gällde en besparing i de millioner, som uppslukades af krigets glödande Moloch.

Var denne monark nog oerfaren att tro sig kunna utskrifva millioner i tvångslån lika lätt som hans fältherrar utskrefvo dem i brandskatt, hyste dock icke hans erfarne öfverstehofmarskalk samma lyckliga illusion.

-- Tag plats, sade grefven förbindligt, när dörren tillslöts efter hans herre. -- Jag kunde icke visa eder ålder denna uppmärksamhet i kejsarens närvaro.

Bankiren satte sig.

-- Min bäste herre, sade grefven, jag ville säga min bäste herr kejserlige hofbankir, om ni önskar en sådan småsak ... jag hoppas, att ni icke missförstår hans majestät. Ni vet, att det habsburgska blodet lätt svallar öfver, men när vår nådige herre får tid att lugna sig, har ni intet att frukta. Tvärtom, han är mild och rättvis, ni har mycket att hoppas, endast ni fogar er efter hans befallningar. Låt oss återkomma till saken. Begär ej för mycket; begär ej en ny lag, där ni vet, att kejsaren intet förmår mot de andlige kurfurstarne, som hålla strängt på trosformerna. Hvad åter angår öfvervåldet i går, skall anklagelsen mot judarne nedläggas och skattkammaren utbetala ett skäligt belopp i skadeersättning. Här är förteckning på säkerheterna, till en början för tjugu millioner. Välj ut dem ni anser bäst! Jag vågar icke bevilja er femton procent, då hans majestät är så bestämdt däremot, men låt oss uttänka en medelväg. Hvad säger ni om tio procent? Äro vi ense därom?

-- Jag skulle vara det, om säkerheten vore därefter. Men ers herrlighet tillåter mig tvifla därpå. Se här, denna pant ... och denna ... och denna ... de äro förut intecknade till mer än halfva sitt värde.

-- Nåväl, hvad gör man icke när man behöfver penningar? Afdrag från kapitalet dessa fem procent, som ni håller så strängt på. Vi ställa lånet på nittiofem för hundra. Det gör för tjugu millioner en millions kapitalrabatt.

-- Ers herrlighet behagar skämta. Antag, att vi förlora endast fyra millioner på säkerheterna, och ers herrlighet bjuder en millions kapitalrabatt! Bevilja trettio procents rabatt, sjuttio för hundra, och lånet kan fås till sex procent, som hans majestät behagade föreslå.

Hofmarskalken bet sig i läppen. Det var hårda villkor, men intet ovanligt i dessa tider, när låntagaren stundom ej fick mer än hälften af det nominela beloppet.

-- Vet ni också, min bäste herr hofbankir, hvad ni och edra trosförvanter riskera på ett afslag? frågade han, knackande med en pennknif i bordet.

-- Jag vet det, svarade Ruben Zevi lika lugnt. Det är ej första gången vi utdrifvas ur ett rike för att nedsätta oss i ett annat. Men tillåt mig göra ers herrlighet uppmärksam därpå, att en stor del af rikets fastigheter och riksfurstarnes enskilda förmögenhet äro pantförskrifna för vår räkning.

-- Man annullerar förbindelserna.

-- Möjligt. Men då annullerar man också krediten.

-- Hvad är ert sista pris?

-- Trettio procents kapitalrabatt, sex procents ränta, in- och återbetalning på bestämda terminer i fullhaltigt mynt. Vi godkänna icke kejsar Ferdinand II:s underviktiga mynt. Jag skall lämna bestämdt svar nästa onsdag, sedan jag granskat säkerheterna.

-- Och jag skall vänta er här om onsdag. Von Miltitz, ledsaga hofbankiren.

Härmed var underhandlingen afslutad. Öfverhofmarskalken grefve Trauttmannsdorff lämnade fritt lopp åt sin munterhet, när juden gått.

-- Så slug och ändock lurad! utbrast han med ett diplomatiskt löje. På dessa säkerheter får han icke femtio procent tillbaka. Men han har dikterat lag för en kejsare, och har han icke fått allt, har han likväl fått löften. Det är så detta folk tränger sig igenom. I dag ett steg tillbaka, i morgon två steg framåt. Hvad är kejsarens makt mot penningens? Denne bugande, alltid förtrampade, alltid ödmjuke, alltid förslagne mammonstjenare är för ögonblicket mäktigare än Ferdinand III och hans romerska rike.

Ruben Zevi sade vid sig själf, när han gick:

-- Vore detta lån min enda affär, blefve jag ruinerad på panterna. Men detta lån är min pant för hundrade föregående. Det lönar sig att vara oumbärlig för makten. Jag och kejsaren behöfva hvarandra. Må han kalla oss råttor och skadedjur; vi dia hans rikes mjölk, intill dess att vår tid är kommen.

Klockan nio på aftonen infann sig i borgen en liten svartmuskig karl, som med sina ständigt rörliga armar och ben påminde om ett krypande skaldjur. Det var svarte Kunz.

-- Hvar har du funnit denna nål? frågade honom Ruben Zevi, visande silfverliljan.

-- Jag har hittat honom vid floden, svarade Kunz.

-- Du ljuger, karl. Du har funnit honom på ett slagfält, där du funnit ditt öfriga byte.

-- Möjligt. Jag minns ej så noga. Jag hittar så mycket.

-- Vill du säga mig hela sanningen för dessa blanka tre gyllen, eller vill du hellre piskas ut af mina drängar?

-- En fattig karl tycker mera om penningar än om stryk. Hvad skulle jag veta? Jag förtjenar mitt bröd hvar jag kan.

-- Nå?

-- Det var i Neunburg.

-- Kunde tro det. En bajrare eller en svensk?

-- Död som död. Där var en fot i sanden. Drog fram foten, två ben och en pojke.

-- Lefde han?

-- Hvad skulle han lefva under fyra fot grus! Han bar nålen och en svensk daler insydda i rockfodret.

-- En svensk således. Och du stack icke ned honom för att bekvämare plundra?

-- För sådana paltor? Stöflarna voro icke värda en gyllen. Litet sparkade han med benet, det är så vanligt, att dödt folk sparkar.

-- Således lefde han?

-- Vet jag det? Hugg hufvudet af en tupp, och han skall ännu kunna flyga!

-- Tror du, att jag kan göra dig gagn eller skada?

-- Penningen kan alltid göra gagn eller skada, svarade likplundraren med ett försmädligt grin.

-- Nåväl, gå till Neunburg, förskaffa dig de möjligast noggranna underrättelser om pojken, hos hvilken du funnit nålen. Men försök ej att ljuga; du ser, att det lönar sig icke hos mig. Tjugu gyllen, om du med säkerhet vet, att pojken lefver. Fyrtio, om du kan säga mig hvar han finnes. Hundra, om du för honom lefvande till mig, och galgen, om du bedrager mig eller försummar ditt uppdrag. Har du förstått?

-- Jag har förstått hundra gyllen.

Och svarte Kunz lofvade Sankt Hubert ett försilfradt vaxljus, om helgonet bistod honom att förtjena en så vacker hittarelön.

Ruben Zevi granskade ånyo silfverliljan.

-- Hon kan vara den ena, men hon kan också vara _den andra_, sade han eftersinnande. Hvarför märkte jag ej båda nålarna olika? Hvarför kan du ej tala, du vandrande lilja af Claude Ballin? Hvarför kan du ej berätta genom hvilka händer du gått?

18. Äfventyr i Böhmen.

Rid, om du vill hafva mer än en half timme att lefva.

Efter en månad kom svarte Kunz tillbaka med en pojke, hvilken han heligt försäkrade vara den samme, hos hvilken han funnit silfvernålen. Berättelsen var icke illa hopsatt. Gossen sade sig vara från Sverige och hade följt en svensk officer som uppassare; officeren hade blifvit sårad och gifvit nålen som belöning för trogen vård.

Ruben Zevi afbröt denna berättelse tvärt med några svenska ord, dem han för längesedan lärt af krigsfångar i Polen.

-- Huru gammal är du?

Gossen såg förvirrad på honom och svarade stammande:

-- Aus Schweden.

-- Ut med eder! skrek juden förbittrad, och till ersättning för sina hundra gyllen blef svarte Kunz denna gång verkligen utpiskad med sin förmente svensk genom borgens port.

Emellertid hade förgyllda Ruben bekymmer och omak för den handpenning han lofvat kejsaren till det rikslofliga ändamålet att slå svenskarne. Trosförvanternes kassor voro rika på skuldförbindelser, men toma på klingande mynt. Själfve de mosaiske holländske bankirerne, som åtnjöto den afundsvärda förmånen att stå under borgerlig lag, hade tömt sina penningskrin för kriget mot Spanien, med dess för dem så vådliga inkvisition. Judiska penningar voro med i alla krig och i alla länder. Den ena millionen drog i fält mot den andra, den ena skuldsedeln ref sönder den andra. Samme långifvare kunde väpna två fientliga härar till strid. Blef den ene låntagaren insolvent, fick den andre betala för båda. Segrarens byte flöt dock alltid i omärkliga rännilar tillbaka till långifvaren. Jämförd med våra dagars bankirrörelse, var affären på sextonhundratalet sådan, att statslånen, under penningens högre värde, ännu icke gällde milliarder, högst femtio eller hundra millioner, och vidare bedrefs spelet mycket tystare. Det fanns mäklare, kontor och agenter, det fanns hypotek och pantförskrifningar, till och med börsbyggnader i de stora städerna, men där funnos inga noterade eller telegraferade kurser, inga tidningar, inga hastigt vunna rikedomar i dag med ruiner i morgon, ingen hetsjagt i papper som stiga och falla. Mammon dyrkades nu som i alla tider, men utan offentliga öfverstepräster och altaren; den stora allmänheten lefde i en lycklig okunnighet om mäklarnes hemliga spel.

Ruben Zevi nödgades företaga många resor och befann sig våren 1642 på väg till Prag, då han råkade ut för ett äfventyr.