# Stjärnornas kungabarn 1: Nattens barn En tids- och karaktersstudie från drottning Kristinas dagar

## Part 11

Book page: https://www.cyberlibrary.org/sv/books/stjarnornas-kungabarn-1-nattens-barn-en-tids-och-karaktersstudi-486c8f15/index.md

Natten förgick dock stilla nog; äfven de kejserlige funno en hvila behöflig efter den ansträngande marschen. Men vid daggryningen, klockan fem på morgonen, slogs alarm. Fyra regementen bajerskt infanteri, understödda af en stark reserv, försökte en stormning, i hopp om medhåll af sina landsmän i staden. Där funnos icke få af Tillys veteraner bland de anfallande, och desse fruktade krigare visade sig värdige sitt gamla rykte. Landsmän skulle befrias, inkräktarne förjagas från Bajerns gränser, kättarnes öfvermod nedslås i stoftet inför den heliga jungfruns fötter. Och bajrarne slogos som man slåss för sitt land. De klättrade oemotståndligt öfver vallgrafven och öfver de svaga, låga, förfallna murarna, hoppade ned på gatorna, förenade sig med de modigaste bland stadens invånare, som gripit till gömda vapen, och läto redan höra sitt skallande victoria, när de anföllos af Slange i spetsen för rytteriet. Där stod icke mer den tappraste mot. De inträngande redos ned, stupade för pikar och svärdshugg eller jagades tillbaka öfver murarna; en ringa återstod räddade sig i husen, hvarifrån de sköto på svenskarne. Gordon med afsutne ryttare och en liten infanteritrupp af tvåhundra man försvarade med framgång östra sidan af staden. Den fientliga reserven hade kunnat förändra utgången, men rörde sig icke, sannolikt för att låta bajrarne ensamme återtaga sin stad. Klockan sju på morgonen var första stormningen afslagen, och fienden drog sig på alla punkter tillbaka.

Hvilken förödelse! Döde och sårade, blodiga gator, kringströdda vapen, vild oreda, klagan och jämmerskri. Där låg ett barn ihjältrampadt af hästarna; där en munk med svärd i handen, men klufvet hufvud; där en kvinna genomborrad af pikar. En skara af de förskrämde invånarne bultade förtvifladt på kyrkodörren, som tillreglats af andra flyktingar, hvilka före dem uppnått den helgade fristaden. Vid några gator rasade hejdlös plundring, hvilken befälet ej kunde förekomma, emedan där skjutits från husen på svenskarne och några af de stormande där sökt gömställen. Desse olycklige framdrogos ur källrar och vindar, gjorde med böjda knän korstecknet, bådo om lifvet och blefvo dock på stället nedhuggne. En ståndrätt dömde dem bland invånarne, som förenat sig med de stormande, och domen blef kort: delinkventen mot väggen, fyra gevärsmynningar, allt var färdigt.

Sådan var krigets och sådan Banérs skola. Trettioåra kriget hade mycket förvildats, sedan den store Gustaf Adolf ej mer höll tillbaka dess bloddrypande gissel. Vid Johan Banérs med rätta så frejdade namn låda mörka fläckar af omänskliga härjningar, särskildt i Bajern. Här, där det katolska bigotteriet ansåg sig frikalladt från hvarje förskoning mot kättarne, ansågo sig äfven desse fritagne från alla mänskliga känslor. Öga för öga, tand för tand. Neunburg behandlades bättre än mången annan stad, som vid en afslagen stormning visat fienden medhåll. Här var ingen massaker i massa, ingen allmän plundring; ingen kvinna förolämpades, intet barn spetsades. Olycksfall bland de värnlösa under striden kunde ingen förhindra. Van vid rof, tog soldaten hvad han öfverkom. För honom, som lefde i dag och föll i morgon, hade lifvet knappt något värde mer. Han tog andras lif såsom han gaf sitt eget, liknöjd, känslolös. Hvad angingo honom trasor af människolycka? Det enda, för hvilket det lönade mödan att lefva, var segern.

Ännu fortforo plundringen, ståndrätten, klappandet på den stängda kyrkodörren; ännu hade segrarne ej funnit luft att andas eller en bänk att hvila på; de sårade hade ej förbundits, de spridda skarorna ej hunnit ordnas i leder, när redan det grofva kejserliga artilleriet begynte från två under natten uppförda batterier spela helt nära mot murarna. Det var inga ärter mer, det var tunga järnklot, som träffade allt och krossade allt. Torn och bröstvärn hasade ned i vallgrafven; murarna remnade och föllo i stycken; deras försvarare måste skyndsamt söka ett säkrare skydd. Öfverbefälhafvaren var beredd därpå. Han lät rensa gatorna och bortsända invånarne till husen och källrarna. Krigarnes leder ordnades och fördelades; deras nya arbete blef att innanför hvarje bresch i muren timra en ny förskansning. När denna var nedskjuten, uppfördes i dess ställe åter en ny. Så fortgick det hela dagen. Men när solen började sänka sig mot sin aftonhvila, hade icke allenast murar och förskansningar fallit på långa sträckor; äfven de hus, som stodo i skottlinien för muröppningarna, hade blifvit nedskjutna. Man förutsåg en ny stormning, och den uteblef icke. Äfven därpå var Slange beredd.

Mot aftonen tystnade artilleriet plötsligt, och starka bataljoner infanteri ryckte fram öfver fältet. De hade ej lång marsch, de hade, likasom batterierna, kunnat uppställas på föga mer än ett musköthåll från staden, där de hade inga kanoner att frukta. Stormkolonnen anryckte mot den bredaste fallna mursträckan, medan ströfkårer företogo diversioner i de belägrades flanker och rygg.

Försvaret af sistnämnda hotade punkter öfverlämnades åt Gordon och hans infanteri med vidpass hälften af kavalleristerne, som här stredo till fot. Slange själf och hans fullrustade ryttare, vidpass sexhundra man, afbidade anfallet vid sidan af stora breschen. De stormande funno breschen öppen och inryckte med dånande härskri under de kejserliges välkända fältrop: Jesus Maria! Detta afgörande ögonblick, när de anfallandes leder upplöste sig under klättrandet öfver murens kvarlefvor, hade Slange beräknat. Nu kastade han sig med hela tyngden af sitt kavalleri så våldsamt från sidan in på de stormande, att allt stupade i hans väg och trampades ned under hästarnas hofvar. Hela anfallskolonnen sprängdes i spillror, såsom af en inskjuten kil, och remnade i två delar, en inåt, en utåt. Den del, som skingrades inåt staden, upphanns af ryttarne och nedhöggs på gatorna. Den åter, som trängdes tillbaka utåt breschen, stötte här på sina efterföljande kamrater, som ännu ej hunnit upp, och spred oordning i deras leder. Slange begagnade förvirringen, red öfver breschen med en del af sitt kavalleri, som stod honom närmast, och högg in på de kejserlige utom murarna. Allt skingrades eller flydde. Det kejserliga rytteriet, som hoppats förblifva lugne åskådare af stadens intagande, anryckte ändtligen till de sinas bistånd, och Slange vek undan för öfvermakten till den med döda och sårade fyllda muröppningen. Men nu inbröt mörkret, och de kejserlige funno det rådligast att afbryta striden.

Neunburg är beläget på södra stranden af en liten flod, Schwarzach, ett af Donaus vidt utgrenade tillflöden. På norra sidan var således staden tryggad af floden. Sidoanfallen från öster och söder hade icke varit af någon betydenhet. Den andra stormen var sålunda lyckligt afslagen. Den hade kostat föga blod på försvararnes sida, men desto mer på de anfallandes. Kanondundret hade upphört, de uttröttade krigarne fingo några ögonblicks hvila. De som ej sofvo eller stodo på vakt begagnade rasten att spoliera sista återstoden af proviant, öl och furage: hvilken ryttare tänker ej på sin häst? Och hvartill tjenade mer att spara? »Låtom oss äta och dricka, i morgon skola vi dö!»

Hvilken natt af blod, mörker och suckar, förgården till den graf, som så snart skulle öppnas för dagens segrare! Ingen af desse krigare, som sutto vid bivuaken kring en eld, upptänd på timret af nedskjutna hus, ville gifva en bajersk kopparslant för en kamrats eller sitt eget lif tjugufyra timmar därefter. Och likväl kunde de skämta ännu på sitt sätt, desse råe, förvildade kämpar. En hade funnit hos de fallne, plundrade bajrarne en bild af madonnan; en annan hade funnit en mässbok, den tredje ett silfvergehäng, den fjärde en guldring, den femte och lyckligaste en börs med guld. Allt vanns och förlorades på ett tärningskast. Vinet, ja det var drucket till sista droppen, och nästa bägare skulle Slanges krigare söka i Wien eller i paradiset.

Vid en af bakportarna syntes facklor och rörelse. Öfverbefälhafvaren hade gifvit order att bortsända stadens invånare, hvilka ej mer kunde förråda hvad fienden redan personligt fått erfara. Där var brådska, förvirring, frågor och misstag. Några hade velat medföra sin dyrbaraste egendom och upptäckte vid porten, att de medfört ett handkläde, en afbruten slef eller en sprucken kruka. Andra hade kvarglömt ett barn, en sjuk, en blind eller en halt af sina närmaste anhöriga. De bådo med knäfall och tårar om anstånd att återvända, men därtill var icke tid. Stora skaror strömmade ut i den mörka natten för att uppsöka landsmän och tillflyktsort. De hade förlorat allt, utom ett uselt lif utan fäste och bärgning, men detta lif skulle de dock få behålla, när deras stad var dömd till en viss undergång.

Öfverste Gordon satt vid sin engelska bibel i kvarteret, genom hvars nedskjutna tak man kunde se stjärnorna. Han öfversatte stycken ur skriften för sin unge liftjenare, Niemand, den nye korporalen, som i dag laddat karbinerna vid hans sida. Det var profeten Micha, fjärde kapitlet:

»Kommen, låtom oss gå upp till Herrens berg, till Jakobs Guds hus, att han må lära oss sina vägar och vi må vandra på hans stigar, ty ifrån Zion skall lag utgå och Herrens ord från Jerusalem. Och han skall döma mellan många folk och skipa rätt åt talrika hednafolk i fjärran land. Och de skola smida sina svärd till plogbillar och sina spjut till vingårdsknifvar. Folk skall icke lyfta svärd mot folk och icke mer lära att örliga. Och de skola sitta enhvar under sitt vinträd och under sitt fikonträd, utan att någon stör dem; ty Herren Zebaots mun har talat. Ty alla folk må vandra hvart och ett uti sin Guds namn; men vi, vi skole vandra i Herrens vår Guds namn evinnerligen.»

-- Förstår du detta? frågade Gordon.

-- Nej.

Gossen hade hört bibeln läsas i Kaskas torp och längesedan glömt orden, likasom han glömt bokstäfverna. Han hade åtföljt ryttarne, som eskorterade herr Åke till kyrkan, men stannat med dem på kyrkbacken utanför porten. Guds ord bodde icke i Gerknäs' stall. Härute i kriget flydde det krutröken. Soldaten, som hvar dag umgicks med döden, behöfde äfven dagligen umgås med Gud, såsom han gjorde i Gustaf Adolfs tid, såsom han gjorde i Oliver Cromwells tid, ur hvars rot Gordon uppvuxit. Men i Banérs härskaror var det närmare till svärdet än till altaret, närmare till en svordom vid bägaren än till Guds namn i skriften.

-- Du skall snart bära ett svärd, fortfor öfverste Gordon till gossen Niemand. Minns då, att vi lefva i eländets tid och strida för att hvarje folk må vandra i _sin_ Guds namn och icke vara domare öfver andras samveten. För denna sak döda vi utan förskoning och dö utan fruktan. Det är hårdare att döda än att själf dö, men ogräset måste uppbrännas i eld: den goda säden växer bäst ur askan. Minns, hvarje gång du drager detta ditt nya svärd ur slidan, att du drager det för Guds ära och människors samvetsfrid! Inskrif dessa orden med ditt blod på svärdet, och vet, att om du drager det utan dessa ord, är du en mördare! ... Gå, du har tre timmars hvila. Vi behöfva i morgon all vår kraft.

15. Neunburgs sista dag.

Än en dag, gossar! En enda dag än!

Icke i hvila förgingo nattens mörka timmar. Arbetet inom de grusade murarna fortgick rastlöst. Innanför den bredaste muröppningen timrades åter en ny förskansning, men nu blott för syns skull af löst hopfogadt, lätt virke, hvilket på afstånd skulle se ut som ett fast bollverk. Under denna förskansning anlades en mina, till hvilken åtgick största delen af det lilla återstående krutförrådet. För musköter och karbiner sparades endast tio skott per man, och äfven dessa måste laddas med småsten; kulorna voro bortskjutna. Försvaret skulle föras med blanka vapen. Norra delen af staden hade lidit minst, dess torn var det starkaste, öfverbyggnaden af lerskiffer, grundvalen af granit. Här spärrades gatorna med i hast uppförda bollverk, invid närmaste mur inreddes betäckta gångar med skottgluggar, och för dem skulle de sista skotten sparas. Hästarna började störta af foderbrist. De sämsta nedslaktades, som en reserv mot hungersnöd.

Slange öfvervakade minans nedläggning. Det var i mörkret ett vådligt och mödosamt arbete. Spioner fruktades; man var icke förvissad, att alla invånarne lämnat staden. Minan skulle tändas med en krutlunta under marken, tjugu alnar i längd; en längre kunde upprifvas af kulor eller rubbas af hästhofvarna. Det gällde påtagligen tändarens lif.

Slange vände sig till befälet, som stod honom närmast.

-- Kinnemund, skicka mig en pålitlig karl, som icke aktar sitt lif mer än en afbruten hästsko! Jag ansvarar ej för att han kommer lefvande härifrån, men lefver han och har tändt luntan i rätta ögonblicket, icke en sekund för tidigt eller för sent, har han en grads befordran och hundra ungerska gyllen i handpenning.

-- Jag vet en, svarade Kinnemund.

-- Jag känner en annan, inföll Koschels.

-- Ännu ett! Han skall ha ögon att se genom väggen. Han skall se min signal i krutröken. Min order skall vara utförd innan en katt hinner blinka.

Officerarne tvekade. De hade pålitlige karlar, som kunde sälja sitt lif för ett mässingsspänne, men hvar finna sådana ögon? Och _någon_ besinning behöfde alltid en nordbo.

Öfverste Gordon såg deras tvekan.

-- Jag har en sådan ni önskar, öfverste, sade han. Niemand, kom hit!

Niemand kom.

-- Du har icke far eller mor, som sörja dig, om du dör. Vill du våga ditt lif och döda andra för samvetsfriden på jorden? Det är därför _vi_ strida.

-- Befall! svarade gossen.

-- Godt. Hör då öfverste Slanges befallningar, och utför dem så, som jag vet att _du_ kan! Lefver du, skall jag minnas dig. Dör du, skall jag bedja för dig.

Gossen afhörde stum sina order och gick därpå att välja en passande grushög, där han inredde åt sig ett tryggadt gömställe.

Slange betraktade honom med ett deltagande, ganska ovanligt hos denne vid blod och död härdade krigare.

-- Gör luntan tio alnar längre! befallde han. Det vore skada på pojken!

En timme före dagningen slogs reveljen. Alla hvilka ej tjenstgjorde på vakt vid murarna kallades till torget och uppställdes i ordnade leder. En bivuakeld var upptänd på torgets midt och belyste de mörka, trotsiga lederna rundtomkring. Öfverste Gordon höll morgonbönen; här fanns ingen fältpredikant. Det var en kort bön, konung Davids 130 psalm: »Ur djupen ropar jag till dig, Herre!» Därefter fadervår och välsignelsen. Sist Gustaf Adolfs krigspsalm, så välbekant från Lützens morgondimmor:

Förfäras ej, du ringa hop, när fiendernes larm och rop från alla sidor skalla! De fröjdas åt din undergång, men deras fröjd ej blifver lång; thy låt ej modet falla!

När psalmens sista toner dött bort i den svala nattluften, vardt det tyst på torget. Bivuakens lågor hade sjunkit i glöd, nattsvarta skuggor föllo på de tigande lederna. Chefen, öfverste Slange, var en ordkarg finne, som bättre förstod ett raskt hugg än talarens konst, men ögonblicket var för afgörande för att gå stumt förbi. Han lät kasta mera bränsle på elden, red mönstrande förbi lederna af desse oförfärade, åt döden invigde krigare, höll slutligen stilla på sin stolta svarta häst Breit, en erinran om Breitenfeld, och talade några ord till dem. Han hade ej frågat dem, sade han, om de hellre ville kapitulera än slåss, ty han kände dem godt från mången ärlig dust; han visste, att de kunde segra och falla som tappre män. De skulle nu minnas, att hvarje timme de här höllo ut var en timmes försprång för deras kamrater i hufvudstyrkan och därmed en frisedel för kommande segrar. För dem själfve var det en odödelig ära, att de redan i två dagar uppehållit en så stark och stormodig fiende; de skulle nu visa honom tänderna en dag till, så vore hären i säkerhet, och då ville chefen sörja för sina tappre. Dem skulle intet vederfaras, som de ej mången gång pröfvat förr, men på deras svärdsspetsar hängde nu fäderneslandets välfärd och krigets utgång. Lösen är: Gud med oss! Än en dag, gossar, en enda dag än, och Neunburgs namn skall gå med edert till eftervärlden!

»Gud med oss!» ljöd ett sorl genom lederna, vittnande mer än höga hurrarop om krigarnes beslut att följa sin chef i döden. Den gamla segervana lösen hade en förunderligt lifvande kraft. Tidigare på natten hade vid bivuaken hörts halfhöga ord om fiendens stora öfvermakt och omöjligheten att försvara sig inom så usla murar. Hur mången gång hade ej myteri uppstått i ett belägradt fäste under mindre hotande faror! Här slogs man icke för segern, icke ens för lifvet. För hvad slogs man? Det visste chefen, och på honom kunde man lita. Till Erik Slange hyste soldaten ett obegränsadt förtroende. Tyste, allvarlige, gingo hans krigare att intaga sin post i den oundvikliga sista kampen om Neunburg.

I de kejserliges läger hölls sent på kvällen ett krigsråd. Otålig att upphinna Banér och förutseende allt hvad här förlorades genom ett dröjsmål, hade den krigserfarne Piccolomini från början yrkat på fortsatt marsch med kvarlämnande af en obetydlig afdelning att observera och uthungra Neunburg. Ärkehertigen var af motsatt mening och fick på sin sida grefve de Suys. Han ansåg Slanges styrka betydligare än den i verkligheten var och ville för intet pris lämna en så farlig fiende i sin rygg. Denna mening segrade i krigsrådet. Vredgad lämnade Piccolomini det kejserliga lägret den 10 Mars för att med sitt kavalleri upphinna och slå Banér. Det är bekant, att endast få timmars försprång räddade i Böhmen den svenska hufvudstyrkan från de rasande huggen af Wallensteins bäste lärjunge.

Det kejserliga artilleriet hade på natten framförts knappt femhundra steg från Neunburgs murar och började vid dagningen en eld, som tycktes vilja bortsopa staden från jordens yta. Af den nya förskansningen fanns om en half timme intet spår. Nya sträckor af muren föllo och med dem långa rader af hus, så att man fram på morgonen kunde utifrån se in i staden ända till torget. Nu ansåg ärkehertigen tiden vara kommen att för sista gången fordra kapitulation.

Elden upphörde. En trumslagare afsändes med budskapet, åtföljd af en officer. De närmade sig försiktigt den bresch, som i går kostat så många offer, trumslagaren förut under ihållande hvirflar, parlamentären efter. När de kommit på hörhåll, svängde officeren sitt hvita fälttecken och ropade allt hvad han förmådde:

-- Kapitulation! Kapitulation!

-- Hvad nu? genmälde Slange, som stod i breschen. -- Skjut den hunden, som gläfsar där nere!

En karbin blixtrade och den olycklige trumslagaren föll, midt i en hvirfvel, med genomskjuten panna. Parlamentären, hvilken kulan rätteligen gällde, kastade sig till marken och kröp på alla fyra tillbaka till lägret.

-- Alle man på sin post! kommenderade chefen. Han visste hvad därpå följa skulle.

Åter begynte kanondundret med en våldsamhet, som vittnade om fiendens raseri. Han kastade nu äfven fyrbollar, som antände de återstående husen och som försvararne förgäfves sökte släcka. På västra sidan hade de intet annat skydd än kvarliggande grushögar; de läto, utsträckta på marken, järnhaglet hvina öfver sina hufvuden, men äfven denna ställning räddade dem ej från ricochetterande kulor och kringflygande stenskärfvor. När de kejserlige sålunda uttömt sin första vrede öfver trumslagarens fall, upphörde ånyo elden, och fram ryckte en stark kolonn infanteri med kavalleri i spetsen till tredje stormningen. Denna gång spred sig framför kolonnen en jägarekedja, hvilken siktade på hvarje lefvande föremål, som rörde sig inom de nedskjutna murarna.

Stridens utgång berodde närmast på anfallspunkten. Skulle fienden taga sin väg öfver minan, eller skulle han välja en annan punkt? Valet stod honom fritt. Hvad hindrade honom? Icke ens ett gevärsskott mötte honom mer. Han skulle endast marschera in, och Neunburg var hans.

Den underminerade västra sidan, där allt redan var nedskjutet, erbjöd honom fördelen att vara fri från rök och brand, medan den öfriga staden stod i lågor. Han valde således denna väg. Jägarekedjan inträngde först för att rensa terrängen. Dess skyttar hade i friskt minne gårdagens nederlag och närmade sig försiktigt spejande, beredde att gifva eld på hvarje misstänkt föremål. De funno platsen utrymd, fattade mod och spredo sig längre framåt. De hade icke upptäckt en gosse, som låg dold i en af de stora grushögarna, till hvilken ledde under marken en lunta.

Vid deras signal, att ingången var fri, inryckte först det kejserliga kavalleriet under öfverstarne Gayling, Gonzaga, Briganza och Kolbe, tungrustade ryttare i svarta järnhufvor och blänkande harnesk. De delade sig åt två sidor och höllo stilla innanför breschen för att lämna väg och skydda infanteriet mot ett angrepp af samma art, som i går hade blifvit så olycksbringande. Infanteriet följde i täta leder, nödsakadt att tränga sig samman i mellanrummen mellan grushögarna och förskansningens öfverallt kvarliggande spillror.

Då skakades marken af en fruktansvärd knall, ett moln af grus, stenar och trästycken förmörkade luften, blandadt med eldslågor, och de kejserlige skarpskyttarne, som hunnit ett stycke längre fram, sågo med förfäran kavalleri och infanteri försvinna i grusmolnet.

Knappt hade den tunga svartgrå skyn af rök och stoft skingrats, innan Slange på sin svarta Breit var öfver de stormande, likasom uppstigen ur jorden. Mer härjande än någonsin rasade svärdet bland de förvirrade och bestörta skaror, som undgått minan och flyende skingrade sig öfver fältet. Äfven där förföljdes och nedhöggos de, intill dess att två af deras yttersta fotregementen under behjärtade anförare formerade fyrkant och, med bistånd af kavalleriet, tvungo Slanges folk att återvända till staden.

Tredje stormen var afslagen med större manspillan än de förra. Det återstod blott att rensa staden från de inträngande skyttarne. Men hvad båtade denna nya framgång de segrande? Lågorna hade förtärt deras bollverk och drifvit dem till ett hörn af staden. De voro kringrände, utan ammunition, proviant och furage, utmattade efter tre dagars och tre nätters strid. Slange betraktade solen; hon hade snart uppnått sin middagshöjd. När hon sänkt sig så lågt i väster, att den fientliga hären ej mer hade en timmes dagsljus öfrigt att förfölja Banér -- då ville han kapitulera.

Han mönstrade och tackade sina trupper vid norra muren. Ännu stodo 1,200 man i ledet; det var många nog, det var mer än hälften. Af de saknade 1,000 hade några fallit eller sårats, andre sjuknat, de öfrige hade under natten och stormningarna deserterat till fienden. Den stränge öfverbefälhafvaren räknade lederna. Hans blick ljusnade, när han förnam, att ingen af hans svenskar, finnar och skottar svikit sin fana. Det var tyskarne som tröttnat vid denna hopplösa strid, tyskarne som ledsnat att vara sitt lands bödlar. Krigslagen skulle ha dömt dem att arkebuseras; en jury skulle ha svarat: icke skyldige.

En afdelning af de kejserlige bevakade norra stranden af Schwarzach, men hade, till de belägrades lycka, hindrats af lågorna att deltaga i sista stormningen. Klockan tre på eftermiddagen sände Slange en parlamentär att erbjuda kapitulation. Det var hög tid; en ny stormning från alla sidor förestod.

Han blef icke skjuten, den unge löjtnanten, som man kunde befara, till försoningsoffer åt trumslagarens skugga. Ärkehertigen fordrade kapitulation på nåd och onåd. Underhandlingen varade, som Slange beräknat, flera timmar. Slutligen blef man ense om krigsfångenskap och hedrande behandling. Officerarne fingo behålla sina hästar och Slange sin stolte Breit, ett aktningsbevis för en tapper motståndare.

Svenska hären hade härmed förlorat 1,200 af sina bäste krigare och tjugusex ryttarefanor, men de kejserlige hade förlorat mer: en afgörande seger genom förstörandet af Banérs hufvudstyrka. Likväl hördes i deras läger ett stort jubel: nu var ormen (die Schlange) fångad i klykan!

Solen närmade sig horisonten, när de afväpnade krigsfångarne under stark eskort lämnade bakom sig den brinnande och förödda staden. En samtida berättelse tillägger, att tre karosser med fruntimmer, sannolikt de tyske officerarnes hustrur, medföljde tåget.