# Stjärnornas kungabarn 1: Nattens barn En tids- och karaktersstudie från drottning Kristinas dagar

## Part 10

Book page: https://www.cyberlibrary.org/sv/books/stjarnornas-kungabarn-1-nattens-barn-en-tids-och-karaktersstudi-486c8f15/index.md

Under de lärda talen där inne roade sig åskådarne att begapa krigsfolket och i synnerhet de täta lederna af rytteriet, som uppfyllde alla angränsande gator och öppna platser, så långt ögat nådde. Det var icke en af nutidens lysande parader med hvarje knapp knäppt och hvarje bantler på pricken så buret, som det skulle bäras. Uniformernas tid var icke kommen ännu. Man igenkände truppafdelningarna på deras lika beväpning. Ryttarne buro dels gult, dels svart kyller, dels half rustning: stormhufva, bröst- och ryggharnesk, läderhandskar, svärd och den af Gustaf Adolf införda piken om elfva fots längd, som han förkortat från femton eller aderton fot. De som ej buro pik buro öfver axeln en kort karbin med det då nyss uppfunna flintlåset. Musketörerne till fots buro längre gevär. En brigad eller ett regemente fick väl stundom namn efter färgen, men denna berodde mest af fanor och fälttecken. De berömda gula och blå regementena i svenska hären kallades så efter färgen på sina lifrockar. De finska trupperna, så kavalleri som infanteri, buro mest den välbekanta inhemska, föga paradmässiga grå färgen. Det var till största delen ungt folk, som snart skulle sändas att fylla luckorna i Johan Banérs snabbt glesnande leder. Veteranerne stredo i Tyskland, men en kader af dem var i hemlandet för att inöfva reserven. Det beridna borgerskapet deltog i festen och presenterade en brokig anblick af olika färger.

Här kan tilläggas, att detta år 1640, när man hade råd att inviga en akademi, uppställde Finland 17,380 fältrustade krigare, eller ungefär hvar åttonde vapenför man af dåvarande befolkning, nämligen 13,780 man infanteri och 3,600 man kavalleri. Af denna styrka stodo 8,048 man utom landet och 9,332 inväntade i hemlandet order att rycka ut.

Efter talet på akademihuset följde gudstjensten i domkyrkan. Vakt stod vid portarna; icke många bland den stora skaran af nyfikne lyckades tränga sig in, men in kom Hagar. Trasor och skråmor, hvad mer?

Från kyrkan strömmade folkskaran nedåt Slottsgatan för att se de inbjudne gästerna aftåga till drottningens middag. Klockan var åtta på aftonen, när Hagar efter många villovägar letat sig fram till sitt härberge. Men i hvilket skick! Grå af damm, öfverstänkt af gatornas dy från hästhofvarna, brunsvart af språnget och julisolen, skorna nedkippade, -- hon hade fått skor i Åbo -- håret som granens hängande mossa. Af helgdagsdräkten, den förr så beundrade tyskullskjolen, återstod en oigenkännlig ruin.

Och _du_ skall till hofvet i morgon bittida klockan sju! utbrast tullnären. Marsch i badstugan!

Ingen badstuga hade i dag eldats i Åbo.

-- Så marsch till brunnen!

Värdinnan, en skräddarehustru, förbarmade sig öfver trasungen. Hagar fördes i tvättstugan, afkläddes, öfversköljdes med ett par ämbar kallt vatten ur brunnen och ikläddes sitt andra rena linne; hon hade ju medfört två i knytet. Natten och skräddaren anlitades för att göra flickan presentabel vid hofvet, d. v. s. hos presidenten.

Denne mäktige herre bebodde öfra våningen af ett ansenligt stenhus vid torget, där hofrätten var inlogerad i nedra våningen. Han hade icke samma bekvämlighet här, som på sitt rymliga Laukko; han nödgades med sin andra maka, Sofia De la Gardie, och elfva barn, hvaraf blott de fem yngsta hemma, nöja sig med elfva eller tolf rum.

Torsdagsmorgonen på slaget sju stod tullnären med sin skyddsling i presidentens förrum, anmäldes och fick inträde, medan Hagar kvarlämnades med de galonerade kammartjenarne utanför och använde tiden att betrakta det ännu böljande folkvimlet på torget.

Audiensrummet var stort och praktfullt, rikt beklädt med väfda franska tapeter, gardiner och mattor. Dess förnämsta möbel var ett af tidehvarfvets med dyrbara sniderier utsirade skåp för böcker och dokument, en make till Georg Härtels mästerverk, hvilket staden Nürnberg förärade Gustaf Adolf och som kostade 9,750 gyllen. Det likaledes konstrikt utsirade skrifbordet var inlagdt med mosaik. Bland dess prydnader sågs ett obekvämt, kolossalt skriftyg af röda koraller, föreställande en trana[23] och på tranans stjärt ett bläckhorn af slipadt glas, föreställande en sköldpadda. En fin doft af rosenolja parfymerade rummet. Presidentens morgondryck, mandelmjölk försatt med ingefära, stod halfdrucken i en silfverpokal. Han själf, i morgonrock af rödt siden, satt vid bordet i en finsvarfvad karmstol utan dynor och stoppning, men med sitsen i rutor af olika kostbara träslag. Notarien Hans Ekholt och skrifvaren Krister Thomson disponerade hvardera ett mindre bord i samma rum.

Lydik Larsson erhöll, stående, besked om sitt ärende i hofrätten och aflämnade sina papper till skrifvaren. När detta var beställdt, frågade presidenten efter flickan från Karis.

Svaret blef, att hon i förrummet väntade hans nåds befallningar.

-- Godt ... Pape! och presidenten ringde. Ringklockan var af guld med handtag af bernsten.

-- Lämna flickan därute i hushållerskans vård. Hon skall skickas till Laukko i nästa vecka ... Hon är ju fattig, Lydik?

[Fotnot 23: Släkten Kurcks gamla finska familjenamn var _Kurki_, som betyder trana.]

Tullnären förklarade, att flickan visserligen var utfattig, men man hade hos hennes döda mor funnit ett par smycken, som kunde användas för barnens behof. Förmyndaren anhöll ödmjukeligen att fä öfverlämna detta barnens arf i hofrättens förvar, om ej hans nåd funne skäl att genast föryttra egendomen för barnens räkning.

Halmskrinet framvisades och öfverlämnades åt notarien Ekholt. Thomson tillsades att med honom bevittna inventeringen.

Notarien afklippte segelgarnen, öppnade skrinet och återlämnade det åt presidenten, som kastade på detsamma en likgiltig blick, i förmodan att det innehöll någon bondgrannlåt.

-- En hårnål af silfver! -- Och han granskade med kännaremin det fint arbetade smycket. -- Hvarifrån har kvinnan fått denna nål?

Omöjligt att besvara.

-- Nålen, fortfor han, är ett konstverk af _Claude Ballin_; hans märke står graveradt på liljans blad. Fältmarskalken Tott hade en nål af alldeles samma arbete och förärade den åt grefvinnan Brahe. Det troddes, att denna nål var den enda i sitt slag ... Är här något annat? Låt se!

En liten näfverdosa visade sig, öppnades och befanns innehålla en guldring, inlagd i ull. Presidenten syntes öfverraskad, påtog ett par glasögon med guldbågar, gick till fönstret och höll ringen uppmärksamt mot dagern. Han vände sig till tullnären.

-- Ni sade, att flickan är fattig?

-- Ja, ers nåd. Ingen vet annat. Moderns kvarlåtenskap blef förseglad.

-- Nå, utfattig är man icke med tre sådana ädelstenar. De två mindre torde värderas till ett par tusen daler stycket, men den stora i midten lärer näppeligen säljas för mindre än tolf tusen. Barockt! Att infatta en sådan sten i en ring, som kan tappas bort med en handske, i stället att därmed pryda ett diadem eller en _collier_! Infattningen är mediocre och arbetet en gesälls. Förste ägaren har varit antingen groft rik eller plumpt dum, kanske _tous les deux_ ... Har ni anställt efterspaningar om moderns härkomst?

Tullnären omtalade tilldragelsen i torpet.

-- Singuliert! En kvinna i December på landsvägen? Icke kan hon ha fallit från månen.

Lydik Larsson understod sig tillägga, att hon troddes ha varit en tatterska. Barnen inbillade sig, att hon fallit från stjärnorna.

-- Kalla hit flickan.

Hagar infördes och undergick mönstring. Hon såg tåpig ut i den nya, slamsiga klädningen, som man icke haft tid att profva. Dittills hade hon burit kjol med lifstycke eller tröja och kände sig nu olycklig i en helklädning, som gick upp till axlarna.

Den höge herrn tog henne, icke ovänligt, under hakan, såg henne i de stora bruna ögonen och frågade hvad hon hette.

-- Hagar.

-- Det är ett hebreiskt namn. Tatterska är du icke. Antingen har din far eller mor varit af judisk härkomst.

Tullnären anmärkte, att flickan liknade sin moder. Namnet hade hon fått af mäster Sigfrid.

-- Nå, hvad skall jag göra med dig? Vill du blifva kammarpiga i staden eller hjälpa dejan på Laukko?

Hagar rodnade starkt.

Åter dristade tullnären ödmjukeligen anmärka huruledes barnet hade en besynnerlig håg att läsa.

-- Så? Du kan läsa? Hela katekesen?

Hagar teg.

-- Om ers nåd tillåter mig svara för flickan -- återtog Lydik, modigare blifven af den höge herrns nedlåtenhet -- kan hon den heliga skrift utantill samt därtill räknekonsten och hvad en djäkne kan lära.

Presidenten betraktade småleende det rodnande barnet och behagade skämtsamt fråga, om hon också kunde djäknens latin.

-- Till det minsta kan hon trojanska kriget. Hvad hette den karlen, Hagar, som skrifvit en bok om det där? _Gilibus_, tror jag.

-- _Virgilius._

-- Så, du har läst Virgilius? -- Och presidentens hand hvilade på skrinet, som låg öppet framför honom. I handen föll ett sammanviket papper, som han upptog och tyst genomläste.

»Nådens åhr 1626 den 8 Decembris undfingo i Kaskas torp af Nyby skattehemman i Karis socken gossen _Ben-Oni_ och flickan _Hagar_, tvillingsbarn af okända föräldrar, thet heliga dopets sakrament genom underskrifven pastor i Ekenäs stad. Tillstädhes voro som vittnen konungens troman, ståthållaren i Åbo, vählbohrne herr Jöns Knutsson Kurck, öfverstelieutenanten välbohrne herr Åke Henricsson Tott, tullnären i Helsingfors, välachtade Lydikh Larsson, torparen ärlige och välfrejdade Thomas Kask sampt dygdesamma hustru Dorothea Johansdotter. Som intygas. Ekenäs then 10 Decembris samma åhr. Gud förhjelpe barnen till ett christeligt lefverne och en salig ändalycht. Amen.

_Sigfridus Aronus_, Pastor.»

Nedanför var antecknadt:

»Viljandes jag härmedh till ähro och åminnelse för the förnämlige herrar och kronones högtbetrodde män, som thessa barnens döpelse af christelig barmhertighet bevittnat, sanfärdelighen intyga, at herr Åke Henricsson hafver gunstigt uthlofvat gossebarnet Ben-Oni till sigh tagha och honom christeligen uppfödha till hans myndighe åhr, sampt at herr Jöns Knutsson likaledhes samma gunstiga benägenhet sigh påtagit vidkommande flickebarnet Hagar. Som skede förbemählte 8:de Decembris thersammastädhes. Gud Allsmächtig vedergälle the ädle herrar för fadherlig omvårdnad, at thesse barnen måga växa til hans nampns lofh, som them under märkeliga himmelens tecken födhas låtit. _Datum ut supra._

_Sigfridus Aronus._» (Sigill.)

-- Ekholt, sade presidenten eftersinnande, försegla åter detta skrin med dess innehåll, som ni och Thomson kunna attestera. Det skall förvaras i hofrättens _archivum_ till gossens myndiga år. Skrif ett kvitto därtill åt förmyndarens ombud, Lydik Larsson. Jag håller för rådligast -- fortfor han till tullnären -- att dessa _pretiosa_ nu intet försälja, medan det här och i Sverige är så ondt om reda penningar, utan låta vi därmed anstå till lägligare tid. Där förmyndaren gifver sitt samtycke till, vill jag taga flickan om händer. Hvad säger du därtill, barn?

Hagar hade förstånd nog att kyssa sin nye beskyddare på handen. Det ljusnade för hafvets drifvande spån, som funnit en strand. Och det klarnade än mer, när beskyddaren tillade:

-- Vet du väl, att du är född samma natt som drottningen? Du skall få läsa.

14. Den svenske Leonidas.

Kom och tag dem!

Tre timmars rast. Kavalleriet sitter af, hästarna fodras med hvad i staden kan öfverkommas. Vid daggryningen kallas alla invånarne till torget. Ingen får lämna staden. Alla skola arbeta på murarnas iståndsättande. Hugg ned den som tredskar! Allt brukbart användes, sten, tegel, fasciner, stock, sand, mull. De närmaste husen rifvas, så många som medhinnas, till material. Ni, ryttmästare Sigfridsson, anskaffar foder, och ni, kapten Stamer, låter genomleta källrar och visthus för proviant. Hittas vinfat, bevakas de. Ranson åt manskapet, men för ert lif, ingen droppe till sköfling! Öfverste Gordon, ni tager befälet vid murarna. Jag litar på er som min närmaste man. Ni vet, här är ingen tid att förlora. Vi hafva förtruppen öfver oss två timmar efter soluppgången.

-- Ännu kunde vi upphinna hufvudstyrkan, anmärkte John Gordon, en af Gustaf Adolfs berömde skottar, för närvarande chef för en spillra af Viborgs och Nylands infanteri.

-- Kavalleriet? Å ja. Men med fienden på hasorna göra vi bättre att stänga porten i härens rygg.

Och uttröttad, som allt hans folk, efter en brådstörtad ridt genom natten, kastade sig öfverbefälhafvaren på en halmkärfve i det hus, hvars invånare han nyss uppskrämt och förjagat ur deras nattro. På sömn var icke att tänka, i bästa fall några ögonblicks hvila, ständigt störd af rapporter och begäran om order. Barnen i huset, bärgade på en vind, gräto öfverljudt. Hundarna tjöto. Hästtramp och sorl hördes utanför på gatan. Vaktposten vid dörren slog, skälfvande af köld, sina armar tillsamman och kastade längtande blickar på en brasa i spiseln, upptänd på sönderbrutna bänkar, stolar, bord och allt brännbart man i hast öfverkom. Det var en kall, mörk natt i början af Mars 1641. Mellan hotande snömoln glimmade karlavagnen långt i norr öfver det snöiga Sverige, det aflägsna Finland.

Johan Banér stod vid slutet af sin glänsande segerbana. Han hade strax efter nyåret, utan att akta den då stränga vinterkölden, företagit sitt djärfva tåg från Thüringen mot Donau. Kejsaren och hans riksdag voro församlade i Regensburg utan aning om faran. Hvilket praktfullt byte att slå ned som en örn bland det romerska rikets furstar och öfverhufvud, bortföra dem i klor af stål och nedsätta dem varligt vid stranden af Östersjön eller i Stockholms slott! Det var redan andra gången det svenska och finska kavalleriets hästar drucko ur Donau. Nu kunde deras ryttare ropa till kejsaren öfver floden ett hörbart godmorgon; nu var den starka floden fastsmidd vid sina stränder af isen och bar på sin tama rygg Königsmark med en plundrande ströfkår af sexhundra man. Men plötsligt kom töväder. Rörd af katolikernes böner, grät jungfru Maria bort isen; från alla sidor tillströmmade kejsarens härar som vårfloder, och Banér med sin underlägsna styrka måste rädda sig genom ett skyndsamt återtåg, som blifvit berömdt i krigshistorien. Hans arriergarde, under öfversten för lifregementet Erik Slange, försvarade återtåget med sådan tapperhet, att det nu på natten, med fienden tätt i sina hälar, nödgades kasta sig in i den lilla, svagt befästa bajerska staden Neunburg på återtågslinien till böhmiska gränsen. Banérs order lydde: samla de spridda trupperna och stöt till mig i Cham! Men innan Banér hann dit, skulle han vara genskjuten af fienden. Man kan lyda order som en korpral eller som en fältherre.

Gordon gick till sitt kvarter att på sitt sätt förfriska sig. Han lät öfverskölja sig med iskallt vatten. Det var hans läkemedel mot sjukdom och trötthet. Men han bar hos sig äfven ett annat, än verksammare, sin lilla fickbibel. Han satte sig att läsa vid skenet af en fackla.

Någonting rörde sig i en mörk vrå af rummet. Gordon lyste med facklan och såg en gosse liggande på bara stengolfvet, försjunken i sömn. Gossen frös. Gordon, nyss klädd efter det kalla badet, tog af sig sin fältkappa och bredde henne omsorgsfullt öfver den sofvande gossen.

Dagen begynte gry. Neunburgs skrämda invånare församlades redan på torget. En sådan natt hade de aldrig upplefvat. Var mörkret uppfylldt af fasor, kom gryningen åter med nya faror. Män, kvinnor och halfvuxna barn, så många som kunde bära en sten eller draga en sandkärra, drefvos till murarna. Ju mera det dagades, desto eländigare visade sig dessa i sitt ramlande skick. Än här, än där redo ryttare in öfver dem: det var enstaka förskingrade eller förvillade efterblifne af flera retirerande svenska afdelningar. Man började rifva de närmaste husen och med deras timmer eller stenar fylla murarnas luckor. Ingen tid var öfrig för murslefven. Här en bjälke, där en stenhög, sand mellan dem, och den nya, improviserade muren måste tjenstgöra så godt han förmådde.

Solen hade ännu icke höjt sig öfver de aflägsna topparna af Böhmerwald, när redan en förtrupp fientligt kavalleri visade sig i väster på vägen från Schwandorf. Erik Slange stod på muren med kikaren i sin enda återstående hand, den högra, ty vänstra armen hade han förlorat några månader förut i svältlägret vid Saalfeld.

-- Det är bajrare! sade han till de närmast stående. Bryn er icke om dem, gossar; det är första myggsvärmen! Hade vi nu en enda kanon att hälsa dem en frisk godmorgon!

Neunburg hade några gamla förrostade fältslangor, men ingen enda brukbar kanon, och Slanges flygande kår medförde intet artilleri. De fientlige ryttarne, vidpass tvåhundra till antalet, kunde obehindradt närma sig staden och rekognoscera dess befästningar på föga mer än ett musköthålls afstånd. Man såg dem utsända mindre ströfpartier, medan två man redo tillbaka den väg de kommit, sannolikt med rapport till hufvudstyrkan.

-- Det är Mercys bajrare, fortfor öfverbefälhafvaren. Von Gerdten, där klättrar en kvinna öfver muren!

Kapten von Gerdten ryckte geväret från sin närmast stående man, lade an och sköt. Kvinnan föll, sökte resa sig, föll åter och blef liggande. Det var af yttersta vikt, att ingen desertör från staden fick underrätta fienden om den svenska kårens verkliga styrka.

De fientlige ryttarne besvarade muskötskottet med en salva ur sina karbiner, men afståndet var för långt, kulorna nådde icke bröstvärnen. Ett lätt rökmoln dref med västvinden öfver fältet. Från murarna hördes intet gensvar.

Landsmännens närhet frestade stadens invånare att utsända en ny rapportör. Icke fem minuter efter kvinnans fall upptäckte öfverbefälhafvarens skarpa öga en pojke om fjorton eller femton år, som hasade ned öfver murens ytterkant och försvann i den torra vallgrafven. Skott föllo, men utan att träffa.

-- Niemand -- sade öfverste Gordon till en liten spenslig volontär, hvilken ständigt var vid hans sida, hälften uppassare, hälften ordonnans -- tag fatt pojken där, han kan göra oss skada!

I ett nu var Niemand öfver muren och ned i vallgrafven. En jagt begynte, som tilldrog sig alla åskådares blickar. Rymmaren drefs ur sin gömma ut på öppna fältet. Han sprang som en jagad lo mot den rekognoscerande ryttaretruppen, snafvade, men kom åter på fötterna, hukade sig ned, slank in i ett åkerdike, blef osynlig och drefs åter i dagen. Var han snabbfotad, så var hans förföljare det icke mindre. Slutligen upphanns han. Man såg båda pojkarne brottande tumla öfver hvarandra. Bajraren var större och starkare, hans förföljare vigare. Fyra bajerske ryttare närmade sig att bistå sin landsman. Slange utsände lika många från staden. Skott växlades, pojkarne försvunno i krutröken. När man återsåg dem, förde Niemand sin fånge, bunden med ett remtyg, till staden.

-- Hvem är den käcke pojken? frågade Slange.

-- Han kallar sig Niemand, Ingen, svarade Gordon. Jag fann honom på en hamnbrygga i Finland, när jag förra sommaren fick order att hitföra mina viborgare. Af denna kattunge kan blifva ett lejon, om kulorna unna tid.

-- Godt. Låt inskrifva honom i rullorna som korporal ... Kinnemund, låt bortjaga kvinnor och barn från murarna! Taube, låt framföra bjälkar; västra tornet behöfver förstärkas. Om en timme kunna vi vänta Mercy.

Klockan var omkring nio på morgonen, när general Mercys förtraf visade sig på landsvägen och snart efterföljdes af starka afdelningar kavalleri. Erik Slange följde med kikaren hvarje fiendens rörelse och dolde icke sin fruktan. Skulle dessa ryttareskaror lämna honom oantastad och fortsätta sin marsch i Banérs spår? Det var _detta_ han fruktade. Eller skulle de invänta sin hufvudstyrka för att kasta sig öfver det nästan obefästa Neunburg med en förkrossande öfvermakt? Det var _detta_ han hoppades.

Och hans hopp blef icke bedraget. Mercys kavalleri inväntade infanteriet, som anlände vid middagstiden, och icke allenast Mercy, utan efter honom ärkehertig Leopold Wilhelm, generalfälttygmästaren grefve de Suys och general Piccolomini med den kejserliga härens hufvudstyrka, omkring 20,000 man, alla på jagt efter Banér, som, med den till 10,000 man sammansmultna svenska hären och mindre än en dagsmarsch i försprång, kastat sig in i västra Böhmen. Nu visade sig vikten af att de kejserlige förblefvo i okunnighet om svenska styrkan i Neunburg. De trodde sig här kunna fånga halfva svenska hären. Jagten afbröts, Neunburg kringrändes på alla sidor.

Det var den 8 Mars 1641. Mot aftonen, när staden var kringränd, anlände en officer som parlamentär från ärkehertigen och erbjöd Erik Slange att dagtinga. Den svenske befälhafvaren borde inse omöjligheten af hvarje försvar och gifva sig fången med hela sin afdelning.

Erik Slange hade låtit uppställa sitt folk så, att han kunde antagas hafva minst en dubbel styrka mot hans verkliga, och mottog budskapet vid porten. Han framräckte högra armen och svarade med sitt trygga finska lugn, att så länge han ännu hade denna ena arm, skulle han och hans folk försvara Neunburg.

Parlamentären invände:

-- Hans höghet ärkehertigen erbjuder nu hedrande villkor, men tvingas han till en stormning, kan han ej garantera pardon. Han fordrar, att Neunburgs besättning genast nedlägger vapnen.

-- Kom och tag dem! svarade Slange med Leonidas' berömda ord vid Thermopyle.

-- Herr general! -- utropade parlamentären, som trodde sig stå, om ej inför Johan Banér, så dock inför hans närmaste man -- ni skall ångra detta svar.

-- Tror ni det? genmälde Slange, som ändtligen brusade upp med finnens sena vrede. -- Jag skall så litet ångra mitt svar, att därest hans höghet skickar mig ännu en sådan budbärare, skall han besvaras med en kula.

Parlamentären gick. I Neunburg hölls intet krigsråd; där frågades ingen om han var sinnad att dö eller lefva. Hvad angick det desse 2,000 om de föllo, endast den segervana svenska hären, endast Banér och de 10,000 finge rådrum till räddning? Murarna iståndsattes med fördubblade ansträngningar; alla armar släpade sand och tegel, kavalleriets hästar användes som dragare. Här fanns föga proviant och än mindre furage, men detta betydde heller intet; hästarna kunde slaktas till föda åt människorna, och sålunda voro alla betryggade.

Redan samma dag begynte lätt fältartilleri spela mot murarna. Det var i soldaternes ögon ärter och hafregryn, gjorde ej heller synnerlig skada. Först på natten skulle det tunga artilleriet anlända, och på dess hårdhändta hälsning måste man vara bättre beredd.

Slange befarade en nattlig öfverrumpling. Halfva hans styrka sändes att sofva tre timmar i full rustning och därefter aflösa den andra hälften, som stod i gevär vid murarna. Alla arbetare underkastades samma order. Ve den, hvars arm dignade af trötthet eller hvars ögonlock föllo tillhopa för tyngande sömn. Fredens lycklige dagkarl, som efter dagens mödor kastar sig ostörd ned på sin torftiga bädd, förstår ej krigets rastlösa, skoningslösa kraf på järn i människomuskler.