Part 1

SAMLADE SKRIFTER

AF ZACHARIAS TOPELIUS

FJORTONDE DELEN

STJÄRNORNAS KUNGABARN

FÖRSTA DELEN

STOCKHOLM. Albert Bonniers förlag.

STJÄRNORNAS KUNGABARN

EN TIDS- OCH KARAKTERSSTUDIE FRÅN DROTTNING KRISTINAS DAGAR

AF ZACHARIAS TOPELIUS

FÖRSTA DELEN

STOCKHOLM. Albert Bonniers förlag.

STOCKHOLM. Alb. Bonniers boktryckeri 1899.

FÖRSTA DELEN. NATTENS BARN.

Vulgata.

För knappt mer än fyrtio år tillbaka var den lärda skolan i Finland närmast inrättad för blifvande präster. Latinet flöt öfverst med en bottensats af grekiska och hebreiska. De högre klasserna skulle öfversätta Nya testamentets grundtext från grekiskan till svenskan och, när det skulle vara rätt lärdt, till latin. Hvad eleverne därpå vunno, icke var det vördnad eller tillgifvenhet för böckernas bok, bibeln, som blef för dem en besvärlig läxa. Man deklinerar och konjugerar icke lifvets högsta sanningar med risk att få plaggor. Det var med grekiska Nya testamentet som med skolornas tvungna kyrkogång: -- ve den, som efter gudstjensten ej kunde redogöra i skolsalen för predikans innehåll! När den lyckliga tiden kom, att en gosse afskuddat skolans damm, tänkte han med en suck af lättnad: Gud ske lof, att jag icke mer behöfver gå i kyrkan!

Att på rak arm öfversätta grekiska till latin, det var ett lärdomsprof i förfädrens smak! Men som denna uppgift stundom var benig nog, fann jag mig, vid den förhoppningsfulla åldern af tretton år, synnerligen angenämt öfverraskad, när jag en dag bland skräpet på någon bortglömd hylla upptäckte en gammal latinsk bibel. Hvilken skatt! Ingen nöd numera! Här var öfversättningen.

Jag företog mig att studera denna pretiösa bok. Hon var icke tilldragande i sitt yttre: gulgrå, nött af ålder och slitning. Med sina massiva träpermar, sin tjocka skinnrygg, sina mässingsbeslag och dito knäppen, vägde hon minst ett halft lispund. Underliga sirat voro inskurna i permarna: Moses med de tio budorden, David med harpan, jungfru Maria, trampande på hufvudet af en orm, som slingrade sig kring jordklotet. Bandet hade för sin tid varit ett praktband, och den tiden var icke i går, ty på det väl bibehållna titelbladet lästes med tydligt tryck: _Lugduni Batavorum_ (Leiden) _anno Domini MDLXX_ (1570).

Det var alltså den rättrogna romersk-katolska bibeln i sin enda erkända latinska utstyrsel, _versio vulgata_ eller, som den vanligen kallades, _vulgata_, den allmänneliga, ehuru bibeln fick läsas endast af kardinaler, präster och munkar. Äfven en skolgosse kunde begripa, att denna latin från år 400 efter Kristus icke var Ciceros, långt därifrån, men detta betydde föga, det lärda språket skulle flyta som vatten vid öfversättningen i skolan; man skulle blott hurtigt ramla på.

Snart upptäckte jag, att icke blott bandet, utan äfven trycket måste för sin tid hafva varit en praktupplaga. Titelrubriker och kapitlens begynnelsebokstäfver voro grant utsirade. I texten funnos icke mindre än bortåt tvåhundra större och mindre träsnitt inpassade. Här sågos i tämligen grofva teckningar, utan skuggor och perspektiv, de förnämsta bibliska personer och tilldragelser afbildade, från skapelsen, där den stackars konsten alltid kommer till korta, ända till det nya Jerusalem i Johannes Uppenbarelse, hvilket ämne lika ihärdigt trotsar all konstfärdighet. Bäst hade tecknaren redt sig med Gamla testamentet, hvilket fått brorslotten af bilder, medan Nya testamentet äfven i våra dagar är, till större delen af sitt innehåll, ett otacksamt fält för tecknarens ritstift. Dess hufvudfigur är för hög, anden bortdunstar ur den sinnliga framställningen. Icke ens Gustave Doré har lyckats göra något af Pauli epistlar. Dessutom kan en konstnär icke lefvande åskådliggöra mer, än hvad han själf genomlefvat, och det heliga måste vidröras med rena händer. Bibelns afbildningar äro som orgelns musik: de protestera, när de misshandlas till profana ändamål.

Denna bok måste hafva gått genom många händer. Insidan af permarna och det till hälften afrifna gulnade bladet framför titeln voro nästan fullskrifna med ägarnes eller läsarnes namn, de flesta slutande på _us_, men äfven några med mindre klassisk ändelse. Midtpå titelbladet lästes i stora, styfva siffror årtalet 1642, och däröfver sågs en kunglig namnstämpel, ett krönt, sammanflätadt C. R. Hvad kunde detta betyda? Jag kände ingen lust att därpå slösa onödiga gissningar. Äfven på sidornas smala marginaler fanns här och där en latinsk anmärkning, skrifven med bläck och urblekt af ålder. De flesta gällde förklaringar öfver texten eller olika läsarter.

Mera anslogo mig de talrika bilderna. I dessa kantiga, sträfva gestalter var något förtjusande för en fantasi, hvilken ännu icke blifvit nogräknad med artistiska anspråk. Goliath och David, häxan vid Endor, Makkabéernes strider -- hvilka segrar och hvilka syner! Slagfältet med de kringströdda benen, som vid Herrens ord till Hezekiel fingo kroppar och lif -- Uppenbarelsebokens glashaf med eldpelaren, solen där öfverst och kring henne regnbågen -- de sju inseglen och de sju basunerna -- hvilka ämnen för vakna drömmar!

Vid Uppenbarelsebokens sjette kapitel såg man i bilder de sex första inseglen brytas. Efter ryttaren på den hvita hästen sågos de tre efterföljande ryttarne, han på den röda, han på den svarta och han på den blacka hästen, bryta löst öfver jorden. Han på den röda hästen syntes mig vara den mest förskräckande. Jag uppslog texten och läste:

»_Och där utgick en annan häst, som var röd, och åt honom, som satt därpå, vardt gifvet att borttaga friden på jorden, så att de skulle slakta hvarandra, och honom vardt gifvet ett stort svärd._»

Den trettonårige gossen stirrade på orden och förstod dem blott endels. Han förstod, att den röda hästen betecknar _kriget_, men han förstod icke, att detta kunde vara en straffdom. Huru? Kriget, som fostrar hjältar och segervinnare; kriget, som uppskakar folken ur deras dåsiga dvala; kriget, som är den frie mannens ädlaste yrke och tappraste bragd; kriget, som uppfyller historiens skönaste blad och hastigare än något annat för ett namn till odödligt rykte, skulle _det_ vara en straffdom? Skulle _det_ vara jämförligt med en ärelös strådöd af hunger och pest? ... »Borttaga friden?» Mesarnes frid? ... »Slakta hvarandra?» Skulle _det_ vara hjältars födkrok? ... Och medveten om sitt högre mannamod, öfvertygad om sin bättre insikt i världshistorien, tillslöt skolans unge latinare den tunga bokens massiva träpermar med ett öfverlägset förakt.

* * * * *

Gå, skägglöse domare öfver människors handlingar och gudomliga rådslut; lifvet skall lära dig sofra domen. Vet du hvad kriget är? Kriget är den mänskliga lidelsen, ordnad i massor. Kriget är hat och mord. Kriget är nöd och död. Kriget är lögn och svek. Kriget är den starkes öfvermod och den svages förödmjukelse. Kriget hånar Guds lag och förtrampar människors. Dess fana är våld, och dess fältlösen, lika osann som orättfärdig, är Napoleons sats, att Gud är alltid med de flesta kanonerna, de starkaste bataljonerna. Kriget är människan förvandlad till vilddjur. Kriget är den brutala själfviskheten, som trampar på tallösa offer. Kriget förnekar alla kulturformer och missbrukar alla vetenskaper. Kriget är Kain med klubban och genomgår alla tidehvarf som ett vittne om människans fall.

Du, som förherrligar kriget, har du sett ett slagfält under och efter striden? Känner du fältlasarettet? Ja, de döda ha ro, men har du räknat krymplingarne och rågat ett mått med de öfvergifnas tårar? Vet du den kraft som förspillts och det slösade bröd som ryckts från de hungrandes läppar? Förhärjade fält kunna åter besås, nedbrända städer och byar kunna åter bebyggas, men långt genom det då lefvande släktets glesnade leder inbränner kriget ett bredt brandmärke af förvildning och sedefördärf.

Förherrliga icke kriget, antag det, som Herren antog äktenskapsskillnaden, för människornas hårdhets skull! Kriget måste ju finnas, så länge den ena människans själfviskhet uppreser sig mot den andras. Utrota jordens befolkning på två individer när -- ställ den ena på Cordillerernas sluttning, den andra i Himalayas dalar, och kriget skall ännu vara ett faktum i världshistorien.

Afväpning? Neutralitet? Afväpna passionerna, utplåna ärelystnaden, maktlystnaden, vinningslystnaden, afunden, ofördragsamheten, öfvermodet, begärelserna; uppfyll de tio budorden enligt kärlekens lag, och tala sedan om neutralitet! Intill dess kunna folkrätten och fredsligorna möjligen minska, aldrig upphäfva krigets elände. Sköna drömmar om den eviga freden, längtande suck, som genomgått tidehvarfven alltifrån släktets första barndomssaga, hvarför gäckas de ständigt ånyo, hvarför dränkas de ständigt åter i strömmar af blod? Därför att profetens hänförande syn af den tid, när engång hjorden skall beta vid lejonets sida och barnet sticka sin hand i en huggorms hål, förutsätter, att »Herrens kunskap uppfyller allt land, såsom vatten betäcker hafvet». För oss dit, Ande, som styr världen, och den eviga freden skall icke vara en saga mer!

Intill dess, gå, barthuggande svärd, som första gången drogs vid paradisets stängda portar; uppfyll ditt värf som gissel och tuktomästare! Och när du drages för att försvara en evighetstanke eller en hög idé, som för oss närmare slutändamålet, minns, att du drages som en protest mot kriget, ej som ett intyg för dess berättigande! Minns, att äfven du bär rostfläckar af oskyldigt gjutet blod, och sänk ödmjuk din udd inför den »frid på jorden», hvilken äfven du mot din vilja i striden förnärmat!

Ryttaren på den röda hästen fortfar att rida. Hästens hofvar förtrampa den gröna jorden, hans näsborrar frusta eld öfver det blå hafvet. Ständigt är han sadlad och ständigt rustad. Stundom saktar han sin gång, tyglarna hänga slappa, ryttaren tyckes sofva som hunnen på hästryggen. Men han sofver icke, han begagnar en liten tids rast till att slipa sitt svärd och spänna fastare sina sadelremmar. I den stund som är sitter han dag och natt fullrustad mer än någonsin förr och bidar signalen från någon aflägsen punkt i östern. Hvarför skulle han sitta till häst, om ej för att strida? En dag, när man minst väntar det, ljuder trumpeten, sporrarna borras i hästens sidor, härjaren nalkas, i ett nu är han öfver oss. Bort, fagra tal om mänsklighetens framsteg, om civilisationens århundrade, om frihet, jämlikhet, broderskap! Bort, lätta lek med dagens små nöjen, bekväma njutningar och partiernas halmlågor! Den vällustiga valsen förstummas, vinet rinner i sanden, valurnan kullstörtas, tribunerna vackla, tryckpressen kedjas, kanonen åtager sig skipa lag. Ryttaren på den röda hästen är den ende domaren, och hans lag lyder: _væ victis!_

Allt detta till en tid. Kriget, som förtär och förnekar allt, utom styrkan, kan icke umbära bränsle. Det måste åter organisera, åter så för att åter inbärga nya krafter. Folken äro spänstiga, de bota refvorna, bygga ånyo och börja ånyo att andas, ifall de ej redan hunnit förblöda. Ryttaren på den röda hästen rider med slappa tyglar, men fortfar att rusta till nästa kappridt. Han begagnar den tid, som kallas fred, men som blott är en vapenhvila, för att utsuga folken med de stående härarna. Han begär folkens blomma, han nöjer sig icke med förbrukade redskap. Så och så många unge män i lifvets bästa kraft. Så och så många droppar af arbetarens svett, af mödrars och makars tårar. Så och så många procent af folkens sparpenning. Så och så många existenser, bestämda för ändamålet att tillintetgöra andra existenser. Ryttaren på den röda hästen låtsar förgäta, att om medborgaren är solidarisk i staten, är staten solidarisk i mänskligheten.

Så rider han framåt och framåt i tiden, väl vetande, att hans framsteg för hvarje språng är ett steg mot hans egen tillintetgörelse. Efter språnget de slappa tyglarna, efter de slappa tyglarna åter språnget. Mycket nytt och bättre uppspirar måhända under hofvarna af hans häst; äfven stormen har sin mission att rensa luften. Men stormen tillhör endast de växlingen underkastade lägre regionerna af tillvaron. I de högre är lugn.

Kriget har intet annat förnuftigt mål än att förneka sig själf. Ryttaren på den röda hästen rider mot tidernas ände, när stridens båge sönderbrytes, allt krig med storm och blodig klädnad uppbrännes i eld och intet folk mer skall lyfta svärd mot det andra.

1. Vinternatt.

Advigila, Domine!

Läsare, du som står med handen på dörrvredet, beredd att gå ut i den mörka natten, hvarför stannar du ej i ditt varma, ljusa bo? Ännu är tid. Ännu brinner lampan, ännu sprakar brasan, ännu utbreder hemmet mot dig sin trygga, kära, förtrogna famn. Gå icke ut i den okända natten! Du vet icke hvad eller hvem som möter dig där. Här är din rot och den korta minut, i hvilken du andas. Natten där ute är mörker bakom och mörker framför, forntid och framtid, emellan hvilka den flyktiga gnistan af ett människolif glänser och slocknar ...

Du går? Du vill icke gå långt, du vill stanna vid trappan, du vill ankra din farkost vid samtidens kända kust och låta den svaja endast så långt som fånglinan räcker. Välan, gå, jag vill följa dig genom _det ena_ mörkret till det förgångna, som ligger bakom oss -- genom _det andra_ mörkret, som ligger framför oss, lede dig Gud med blida stjärnor. Märk, att man kallat historien om det framfarna »ein rückwärts gekehrter Prophet».

Det första mörkret är öfverväldigande och uppslukar världen. Vinternatten betäcker allt som en sköld af stål. Men äfven stålet kan glänsa, och du upptäcker efter hand, när pupillerna vidgas, en rad af konturer mellan himmel och jord.

Framför dig ligga oöfverskådliga isfält, omgifna af skuggor. Skuggorna antaga bestämdare linier: stränder och skogar omgärda på två sidor det nyss ändlösa isfältet. Snart kan du upptäcka deras behagfulla bukter, slingrande sig i mjuka, markerade ramar kring den hvita taflan.

Hvar är mörkret? Det finns icke mer, det är genomskjutet af tallösa, darrande pilar, ljusglimtar, från snön, från luften, från det praktfulla hvalf som omsluter jorden. O, dessa tysta, lugna, tindrande stjärnor, som vittna om skapelsens storhet och Skaparens allmakt, de troddes ju länge vara till allenast för att upplysa jordens natt! Ännu i dag tycker sig hvarje betraktare af oändliga världar stå i skapelsens medelpunkt. »Men när jag ser dina himlar, Herre, dina händers verk, månen och stjärnorna, som du har beredt, hvad är människan, att du tänker på henne, och en människas son, att du låter dig vårda om honom?»

* * * * *

Öfver det hvita isfältet buktar sig en fin, knappt märkbar strimma af körvägen. På denna urskiljes vid reflexen af snön en mörk punkt, som vid närmare granskning befinnes vara en bred åksläde, dragen af två hästar. Förutom körsvennen inrymmer släden två män, insvepte i fårskinnspälsar. Kölden är skarp och skulle sannolikt närma sig kvicksilfrets fryspunkt, om termometern vid denna tid varit uppfunnen. De uppdragna pälskragarna äro, likasom hästarnas manar, betäckta med tät rimfrost. Snön knarrar under medarna med en hvass klang af stål. Isfältet tyckes, likasom himmelen, vara besålladt med stjärnor.

Så! Nu stå vi på det förgångnas mark och igenkänna dess grundlinier. Vi befinna oss i Nyland, Karis socken, och se framför oss en frusen sjö, benämnd Högbensjön. Tidehvarfvet är Gustaf II Adolfs. De två männen i släden äro Finlands förste vetenskapsman, den berömde pastorn i Ekenäs Sigfrid Forsius, och tullnären i Helsingfors Lydik Larsson, hvars namn af en slump råkat kvarstå i tideböckerna. Båda äro stadde på resa från sistnämnda stad till Ekenäs.

Tullnären, en välförfaren, väl ombonad och språksam man om fyrtio år med en ansenlig vårta på hakan, tilldrog fastare sitt långa resbälte och sade till sin långe, magre sjuttioårige följeslagare, som i sin tarfliga päls tycktes darra af köld:

-- Kryp under fällen, mäster Sigfrid, ni fryser ihjäl! Vi ha ännu en half mil till Nyby gård och aldrig kan jag taga på mitt samvete att skjutsa en så lärd man som ni stelfrusen till Ekenäs.

-- Gör ingenting, var den andres svar. Fattiga lifsgnistan håller nog ut, så länge Gud blåser på den slocknande glöden. Jag har bättre sällskap, som det nu är, än under er varma fäll.

-- Detta är en stor heder för mig, mäster Sigfrid, genmälde tullnären; men heder nog, att ni velat dela min släde, efter jag ändå skulle den vägen fram. Ni är en stor man, ni, och jag är en olärd kronans tjensteman, som förtjenar mitt dagliga bröd på salt och sill, när jag ej råkar få göra ett godt beslag på holländarens lärftspackor. Lita på, att mig lurar han icke så lätt, och kommer det an på att rusta häst och karl, efter jag har kunglig majestäts bref på Turholm, så har min Anders Hackspet visat moskoviten och polacken hvar David köpte öl. Men lyd nu mitt råd, kryp under fällen, ty själen fryser till mos i detta hundväder ... Se, där föll en stjärna! Folk säger, att detta betyder töväder, men det vet ni bättre.

Den lärde mannen aktade icke nödigt att svara härpå. Han fortfor att oafvändt och med tänderna skallrande af köld betrakta stjärnhvalfvet, som i den torra, genomskinliga vinterluften tycktes gnistra och spraka. Utsikten öfver isfältet var så vidsträckt han kunde önska, men vägen gick i bukter och tvang honom att stundom vända sig för att behålla i sikte de konstellationer, som närmast ådragit sig hans spända uppmärksamhet. Slutligen bröt han tystnaden och utropade nästan med häpnad:

-- _Advigila, Domine, hac nocte nascentibus!_

-- Hvad är det ni säger? frågade Lydik Larsson nyfiket. Skam få mitt olärda tullförstånd; jag förstår ej mera latin än en rospiggs hund.

-- Jag säger, svarade mäster Sigfrid: Herre, haf vakt om de barn, som födas i denna natten! De varda stora i gåfvor och skina som ljus, men råka i mycken frestelse och kunna slockna i mörker.

-- Och det kan ni läsa i stjärnorna? frågade tullnären med oförställd undran.

-- Människan spår och Gud rår. Här se vi endels såsom i ett mörkt tal, men när det kommer, som fullkomligt är, vänder det åter, som endels är. I samma stund en människa födes till denna världen, är hon världens ordning underlagd, och intet finnes så stort eller så litet, att det icke är i densamma infogadt. Hvad då världens ordning är i den samma stunden, det är den samma människans rot eller _ingenium_, som då födes. Men den roten växer olika under olika jordens väder, som styras af Herren, och så varda af enahanda rot olika träd, dock alle af samma art. Stjärnorna äro att betrakta som solvisare för världens gång, änskönt solen icke rättar sig efter visaren, utan visaren efter solen.

-- Hvad kan det då vara för märkligt, som nu regerar på himmelen?

-- Denna natt förer Jupiter regementet med så undransvärd makt som sällan tillförene, och detta betyder gemenligen stora gåfvor. Men bakom honom skönjes Saturnus, som intet är till att tro, och menar jag, att han drager till undergång det som annars till ära stämdt vore. Det likt är blifver i hans sken olikt, och många farligheter förestå, dock mest i sinnets omskiftelse. Är nu ock kristmånaden inne, och solen går ur Skyttens tecken in i Stenbockens. Skyttens barn äro godartade, men Stenbockens barn hafva en sött talande tunga, lofva mycket och hålla där litet af, berömma sig öfver måttan och söka människors pris mera än Guds. Summa: det som nu födes är stort födt, men intet varaktigt, där som det intet mera hör Skytten än Stenbocken till. Lägg märke därtill, Lydik, efter ni torde lefva längre än jag.

Tullnären, som delade hela sin samtids tro på stjärnornas inflytande, hade på sina läppar en ny fråga om nattens hemligheter, när vid en krökning af vägen två andra slädar kommo i vild fart åkande mot dem. I den första tungt lastade släden sågs en ensam, kortvuxen karl i polsk skinnmössa af alla krafter piska de löddriga hästarna. I andra släden hade en kvinna och en skjutskarl all möda att följa den första.

-- Halfva vägen för kronans tjensteman! ropade tullnären myndigt, i det hans körsven med knapp nöd hann vika åt sidan i drifvorna.

-- Hol' dich der Teufel! svarade karlen, ursinnigt svängande piskan, och var inom få ögonblick försvunnen med sina följeslagare.

-- Hästtjufvar! mumlade tullnären förargad. Jag vill aldrig salta en strömming, om icke äppeltysken där hade något otaldt med krona och länsman.

Han skulle snart få bevittna ett tydligare bevis på vägarnas osäkerhet. Släden åkte nu från isen upp till en smal vinterväg, som snart mynnade ut i allmänna kustvägen genom Karis till Pojo och Ekenäs.

På denna senare, af drifvorna hopträngda väg hade uppstått ett väldigt tumult. Tolf ryttare, kommande från väster, hade mött ungefär dubbelt så många slädar, kommande i en rad från öster, och ingen ville gifva väg för den andra. Ett otåligt, barskt kommando förnams från ryttarnes led:

-- Vräk de svinen i drifvan, och stjälp kull deras slädar!

I blinken red en af de främste ryttarne kull den främsta slädens hästar, och hans föredöme följdes snabbt af de öfrige.

En vild oreda uppstod. Slädarnas öfverraskade folk var tre gånger så manstarkt som ryttarne, men fann sig snart öfverändakastadt i snön, hästar, åkdon och människor öfver hvarandra. Skogen genljöd af rop och hotelser. Månen, som nyss uppstått och hängde silfverglänsande i granarnas toppar, kastade sitt ovissa sken öfver den hjälplösa villervallan.

De sista slädarna i raden hade emellertid fått rådrum att vändas tvärt öfver vägen och bilda en barrikad, som hindrade ryttarne att bryta igenom. Flyktingar, som sökte rädda sig ur tumultet, mötte tullnärens släde, hvilken nödtvungen höll stilla ett stycke bakom de stridande.

-- Vänd om, Lydik, vänd om, det är röfvare, utropade den fredälskande mäster Sigfrid.

Tullnären, som rustade häst och karl åt kronan, kände sig mera manhaftig.

-- Hade jag Anders Hackspet här, skulle jag lära alla nattskojare _mores_, mumlade han åter, inom sig stolt att dock hafva uppsnappat ett ord latin mer än en rospiggs hund. -- Vore icke herr Åke på Gerknäs i färd med polackarne, skulle jag hålla tio mot ett, att det är han och ingen annan som för ett sådant regemente på landsvägen. Den herrn ger icke väg, han, om det ock vore för kungens farmor.

Knappt var detta sagdt, innan en smärt ung man i galonerad hatt och pälsrock med bäfverskinnskrage kastade sig handlöst i tullnärens släde och sade:

-- Kör, bonde, kör!

-- Hut, karl! röt den manhaftige tullnären. Hvad är ni för en kruka, som tager till harpasset, när ni hellre skulle försvara er mot stigmän på landsvägen? Ären I icke tre mot en?

-- Det är moskoviter, som anfalla oss, två eller trehundra man! jämrade flyktingen. Hans nåd ståthållaren är på resa till Åbo, och fienden har infallit i landet för att taga honom och allt hans följe till fånga.

-- Moskoviter? Är han galen? Sedan nio år ha vi fred från den sidan, och komma de, så icke komma de västerifrån, det borde ett nöt begripa. Är det hans nåd ståthållaren, så akta er hals, karl, om ni förlöper tjensten. Jag känner herr Jöns; han är rik nog att kläda alla sina dagdrifvare i bäfverskinn, och i lärdom har han allenast en öfverman här i landet. Tag hatten af er, här sitter hans öfverman! Men herr Jöns har varit ryttmästare, karl! Han låter hänga en rymmare vid sin portstolpe, det är krigsmans sed ... Det blir tystare nu på vägen; må tro de förlikas i godo?

En oväntad stillhet hade inträdt i det nyss så skriande larmet. Orsaken var, att ryttarnes anförare plötsligt befunnit sig ansikte mot ansikte med en välkänd man och ståndsvederlike, hvilken det icke var rådligt att stöta för hufvudet -- konungens troman, för detta ryttmästaren vid finska adelsfanan, nyligen utnämnde ståthållaren i Åbo, herr Jöns Knutsson Kurck.

-- Är det ni, frände? utropade ryttarnes förman i en ton mellan vrede och öfverraskning. Han var en dotterson till kung Erik, det kostade honom möda att dämpa sitt heta Vasablod.