Part 3

Ojämförligt vanligast är dock, att de gamla språkstammarna även få göra tjänst för att uttrycka nyvinningarna på olika områden. Det kan, som vi redan sett, helt enkelt ske genom en betydelseförändring -- hammaren av sten får även ge namn åt hammaren av järn. _Skorsten_, som egentligen betydde härd på en tid, då intet slag av rökfång fanns, blev på ett mera framskridet stadium även namn på det rör, som höjde sig över eldstaden, för att slutligen i våra dagar oftast endast beteckna sista delen och avslutningen av detta rör.

Bland egentliga nybildningar kunna nämnas de ej ovanliga avledningarna av egennamn. Redan genom sin bildning väcka dessa ett särskilt intresse, då de peka på ett givet historiskt eller geografiskt faktum -- en person eller en ort -- och således rent av inbjuda till studium av vår odlings historia. När det gäller dylika ord, kan den, som därtill har håg, lättare än eljest fastställa tidpunkten för deras uppkomst och de förhållanden, under vilka de blivit till. Utan att ingå på några vidlyftiga förklaringar framlägger jag endast till den intresserades eftertanke följande från olika områden valda exempel, som lätt nog kunna mångdubblas: _bessemerstål_, _voltastapel_, _ampère_, _ohm_, _ayshireras_, _berlinerblått_ -- eller för att stanna vid vårt eget land: _Linnea_, _gustavianska tiden_, _boströmian_, _Arvikaplogar_, _Sävstaholmsäpplen_ o. s. v.

Oftast bildas naturligtvis nya ord genom sammansättning. Vi ha redan nämnt några exempel (sid. 36). Ytterligare må tilläggas några ord, som bildats eller blivit aktuella tack vare senaste tiders kulturella eller politiska förhållanden såsom _regeringsrätten_, _folkhushållningskommission_, _försvarsutredning_, _rusdrycksförbud_. Dylika ord bildas ju ständigt, och var och en kan leta upp exempel i mängd.

Stundom kan det ena ordet ge upphov till det andra. Ofta stå orden parvis i motsatsförhållande till varandra, såsom _stor_ och _liten_, _upp_ och _ned_. Så kan också ett ord liksom framkalla ett nytt ord, som på ett eller annat sätt står i motsatsförhållande till det förra. Så har ordet _norrlänning_ gett upphov till det i Norrland ej ovanliga _sörlänning_. Från Bleking har jag antecknat sammanställningen _in-_ och _uthus_, _inhusbyggnad_ o. s. v. Vi kunna ock påminna oss Olof Högbergs bekanta _översåtar_ som motsats till _undersåtar_.

Språket kan även riktas genom att ett ord liksom delar upp sig i två, som sedan var för sig gå olika utveckling till mötes och få olika betydelse. Detta är också ett sätt att få nya namn åt nya begrepp. Till jämförelse och eftertanke framläggas följande parvis besläktade ord: _doppa_ och _döpa_, _flotte_ och _flotta_, _dag_ och _dager_, _frid_ och _fred_, _aftonvard_ och _nattvard_, ja t. o. m. _snille_ och _snäll_. Av sistnämnda har det förra stigit, det senare sjunkit i värde, grundbetydelsen för båda har varit förstånd, förståndig, rask. Även hos de övriga ordparen, _orddubbletterna_, märka vi en mer eller mindre tydlig överensstämmelse i grundbetydelsen.

Besläktad med föregående är naturligtvis även det fallet, då ett ord utan att ändra formen får en ny betydelse och samtidigt vid sidan av denna bibehåller den gamla. Saken är vanlig, ehuru ej så iögonenfallande. Tydligt är ju dock, att en dubbelhet i betydelsen finnes i senare sammansättningsleden i orden _gödselstad_ och _handelsstad_ eller _trädgårdsland_ och _hemland_. En avgjord dubbelbetydelse har ordet _konst_ fått, vilket för var och en bör framgå ur följande exempel: »en konstgjord blomma är långt ifrån något konstverk». Jämför härmed vad vi förut sagt om de många olika slag av betydelse, som nästan varje ord kan ha (sid. 44).

Som prov på, hur nära samhörande ord gå i sär i betydelsen, kan ytterligare påpekas, att _orolig_ ej längre är motsatsen till _rolig_; och orden _obarkad_, _oborstad_ har fått en bildlik betydelse, som orden _barkad_, _borstad_ sakna.

Vi skola nu litet närmare stanna vid en storartad fördjupning och förändring av betydelsen i en given riktning, som massor av ord genomgått, därmed även lämnande det kraftigaste beviset för att språket alltid finner möjligheter att ge uttryck åt alla de landvinningar, de nya upptäckter, som den mänskliga anden gör. Det är en betydelsefördjupning, som pågått från längesedan förflutna tider och som pågår den dag, som är. Jag syftar på språkets sätt att ge namn åt det andliga livets företeelser. Det andliga är ju det, som vi ej med våra yttre sinnen, syn, känsel o. s. v., kunna förnimma, de inre och okroppsliga livsområdena.

Det är ju klart, att den yttre, kroppsliga verkligheten först blev föremål för mänsklig iakttagelse och kunskap. Långt senare lärde man sig att lyssna till stämmorna i sitt eget inre, att tänka över vad själ, tanke, vilja o. s. v. var. Härom bär språket också vittne: det andliga har från början fått namn från det materiella, det kroppsliga och får så än i dag.

Själva ordet _ande_ betydde ursprungligen endast andedräkt, andning. Äldst uppfattade man även själen som något jämförligt med en vindpust eller dylikt. När människan ej mera andades, då hade också anden lämnat henne. Först småningom fick ordet ande den fördjupade, rent »andliga» innebörd, som vi inlägga i detta ord. Vittnar ej en dylik betydelseförändring starkt nog om ett märkligt förandligande av språket -- och därmed naturligtvis även av tänkandet och hela kulturen?

Ordet _himmel_ betecknar ju egentligen det valv, som välver sig över våra huvuden, men har i det religiösa språkbruket även blivit namn på de saligas boningar -- måhända dock ursprungligen ganska materiellt uppfattat.

Då vi tala om _hjärtats värme_ mena vi vanligen ej temperaturgraden i hjärtmuskulaturen, utan något rent andligt. Sådana ord som _översvallande_, _uppbrusande_, _ytlig_, _grundlig_, _klar_ ha ju en gång haft rent materiell betydelse och äro hämtade från beskrivning av det yttre naturlivet, t. ex. det porlande vattnet i en källa. Eller vi hämta våra bilder från ett annat naturområde och tala om _blixtrande_ snille, om _lysande_ förmåga, om religionens _ljus_, kärlekens _solsken_.

Dylika uttryck ha sitt ursprung i en jämförelse mellan något yttre, välkänt och något inre, andligt, som får sin beteckning tack vare en större eller mindre likhet med yttre företeelser. Man finner en viss släktskap mellan t. ex. fågelns flykt i den fria luften och själens flykt mot högre rymder. Så vidgas och fördjupas ordens betydelse, och vi kunna »tala om stora ting med enkla ord».

En hel del hithörande uttryck uppfatta vi ju fortfarande som bilder, men ofta glömma vi, att uttrycket en gång varit en bild. Vem tänker på att _nedrig_ betytt något långt nere, _innerlig_ något långt inne? _Fatta_ en sak har en gång betytt kunna fatta med handen o. s. v.

Från ett annat område kunna vi påminna om ordet _kyrka_, som egentligen betyder gudstjänstlokal, men sedan även betecknar ett religiöst samfund, t. ex. den katolska kyrkan -- sålunda en mera förandligad betydelse.

En särskild uppmärksamhet förtjänar användningen av bilder, d. v. s. överflyttandet av ett ord från dess ursprungligen givna betydelseområde till ett annat område, där det då får en annan, kanske vidgad, men dock i någon mån likartad betydelse. Det är nämligen, som redan nämnts, något slag av likhet, som föranlett den nya användningen. Det, som ligger närmast, får då ge namn åt det mindre kända. På språkets alla områden finna vi denna användning av bilder, varigenom vårt tal vunnit oerhört i åskådlighet och uttrycksfullhet. Några exempel skola klargöra detta.

_Huvud_ äga väl egentligen endast människor och djur, men nu tala vi om _kålhuvud_ och _knappnålshuvud_ utan att tänka på, att vi här ha en ursprungligen överflyttad användning. Men ordet är mångsidigare. Vi nämna som exempel: _huvudstad_, _huvudbok_, _huvudstycke_, _huvudtitel_, _huvudman_, _huvudsak_.

På liknande sätt använda vi en mängd av namnen på kroppsdelar. Vi tala om en flods _armar_, om bordets _ben_, lampans _fot_, _bergsrygg_, _bokrygg_ o. s. v. Bilder ha vi i sådana uttryck som politisk _ryggrad_, stormens _vingar_, kärlekens _vingar_. Djurlivet ger upphov till en mängd bilder. Jag nämner t. ex. plugghäst, syhäst, hästminne, träbock, lathund, arbetsmyra.

Men bilderna nötas och blekna genom användningen. Vem tänker på kroppsdelen _hand_, då han använder sådana vändningar som _ha om hand_, _till hands_, _under hand_, _efter hand_, _handfallen_, _handgången_, _tillhandahålla_, _omhändertaga_, _handkammare_, _handräckning_ o. s. v.? Eller vem tänker på _fågelns vingar_, då han talar om _väderkvarnsvingar_?

Redan dessa exempel ge oss en aning om, hur omfattande användningen av bilden är. Och med skäl säger författaren Jean Paul, att »språket är en ordbok av bleknade bilder» (metaforer).

Men just därför att bilderna blekna, har man städse sökt efter nya slag av bilder. Särskilt ha skalderna i alla tider övat sin fantasi på att uppfinna nya livfulla och talande bilder. Sådana skapas i massa, och intet föremål är för högt, intet för lågt, då det gäller att ge färg åt en författares skildring. Jag tar t. ex. ordet _nät_, fiskarens enkla fångstredskap. Vi finna det lätt nog i poesiens bilder. Tegnér säger på ett ställe: »ett nät är den flygande lock.» I Vita frun talar Snoilsky om hur kung Karl »knyter på tankarnas nät»; på ett annat ställe i samma dikt heter det: »sin not han kastade föga öm i stridaste loppet av tidens ström». Och Heidenstam talar i en berättelse om »sammansvärjningens långa nät».

Som andra exempel på huru bilder nyskapas kunna vi nämna Frödings »ungtallsmidig och enstamvig». Levertin talar om »längtans röda skymningsbloss». Ur Karlfeldts målande bildvärld taga vi »höstmånens röda kastrull», »molnens grå madrass».

Vi ha redan märkt, att den bildliga eller överförda användningen av orden skapar dubbelbetydelser. Ordet _bock_ kan ju t. ex. betyda såväl _getabock_ som _sågbock_, ja _bock_ (rättelse) i en skrivbok och slutligen även bugning. Och vi ha i vårt språk _sänghimmel_, _tronhimmel_, _stjärnhimmel_ och religionens _himmel_.

Likljudande ord med olika betydelse -- ofta av olika härledning -- finnas i större mängd, än vi i allmänhet ana, i språket: fågelns _flykt_ och fångens _flykt_ är ej detsamma, ej en _våg_ i havet och en _våg_ att väga på o. s. v. Dylika _homonymer_, som de heta, kunna ju minska språkets tydlighet, men göra det vanligen icke, emedan meningen och sammanhanget klargöra, vilken betydelse som avses, och hindra oss att bliva vilseledda. Vem förstår ej innebörden av satsen: »Söner av ett folk, som blött» -- t. o. m. om vi i skrift stava det sista ordet med tt?

Av bilden begagnar sig, som vi sett, skalden; dubbelbetydelser äro till glädje för skämtaren och ha gett upphov till otaliga s. k. roliga historier, de mer eller mindre lyckade vitsarna och ordlekarna. Som exempel på dylika kunna vi ju taga den gamla kända gåtan om klockan, som »går och går utan att komma till dörren». Eller Svärdsjöbondens svar på frågan, om sjön låg: »Hade den stått på ände, så hade den väl synts ända hit». Skämtet här bygger på dubbelbetydelsen hos ordet _ligga_: vara utsträckt och om en sjö: vara isbelagd.

* * * * *

Vi ha redan flera gånger haft tillfälle att framhålla, vilken betydelse språket har för hela vår odling. Att ett ord finnes, gör den sak det vill beteckna mera levande för oss. »Språkets makt över tanken» är större än de flesta ana, språket ger verktygen åt vår tanke, och språkets brister kunna stundom bli band på vår tanke. I känsla av vilken vikt det kan ha, att ett värdefullt och talande ord finnes till och ingår i det allmänna språkmedvetandet, prisar sig en av våra yngre tänkare, Allen Vannérus, med rätta nöjd, om han endast kan få hemortsrätt i språket för det vackra ordet _kulturidealism_. Liksom tanken skapar ord för att få uttrycksmedel, så kan också ett ord i sin tur skapa och väcka tankar. Måhända bidrager befintligheten av den sammanfattande benämningen _Skandinavien_ till den upprepade sammanblandning mellan Sverige och Nordens övriga länder, som ständigt äger rum ute i världen. Måhända har enhetsnamnet även vid sidan av djupare orsaker hjälpt till att ge liv åt de skandinavistiska drömmarna.

Men liksom vår kultur och vår bildning ha sina brister, så har även språket sina -- också i detta en spegel av vår odling. Hur mången har ej känt sig plågad av fula ord och svordomar, uttalade av en rå mun! Vårt språk tyckes ju vara så särdeles rikt på dylika uttryck. Är det ej en svaghet i den enskildes språkförråd, att han för att uttrycka sig tillräckligt eftertryckligt och kraftigt skall behöva använda uttryck, hämtade från tron på ondskans och mörkrets makter!

Och att ett sådant ord som »tjuvsamhället» skapats, vittnar ju om en förvillad uppfattning om samhällets betydelse och värde för alla dess medlemmar. Blott att ordet finnes, kan hos en svag själ ytterligare stödja det gamla slagordet: »egendom är stöld». Språket bör stå i samklang med vår kultur, vårt samhällsliv, vår uppfattning av rätt och orätt. Sådant folket är, sådant är språket. Därför ter sig ett sådant ord som det nämnda som en fläck på vår odling.

Skämtet, som nog ofta kan ha något av hälsosamt salt i sig, kan ock någon gång bli till skada genom förlöjligande benämningar, som kanske till sist komma att användas på allvar, t. ex. genom att ge hederliga och samhällsgagnande medlemmar i staten sådana namn som _tullsnokar_, _bylingar_, _borgarbrackor_, _bondbassar_ -- att ej nämna än värre exempel. Ger språket allt för mycket fart åt illa placerade uttryck av hån och förakt, kan det dragas ned och förråas.

Därmed vilja vi naturligtvis ej ha sagt, att språket skall ge förskönande eller överskylande namn åt det, som i sig är ont och skadligt. Nej, språket skall säga »högt och fritt, att svart är svart och vitt är vitt», som Karlfeldt säger, det är just dess uppgift. Att kalla bedrägerier och förfalskningar för _oegentligheter_, stöld för _lån_ och mutor _belöningar_ eller att urskulda lögnen genom att kalla den _nödlögn_ för att ej tala om än sorgligare företeelser, det är att leda språket in på en farlig väg.

Emellertid visar språket, eller låt oss säga den allmänna uppfattningen, ett så pass levande verklighetssinne, att dylika förskönande uttryck (s. k. eufemismer), så snart de bliva vanliga, avslöja sin rätta innebörd och ej längre bedraga någon. Därför blir det t. ex. snart nog lika illa att anklagas för oegentligheter som för förfalskningar. Dock kanske vi ändock kunna säga, att språket bäst fyller sin uppgift genom att nämna var sak vid sitt rätta namn, så vitt möjligt undvikande förkonstling och pryderi.

Vi vända oss till ett annat område för språkliga bedrägerier -- och försök till självbedrägerier. Det är en hel del uttryck, som brännvinsdyrkandet skapat, som åtminstone kunde bli en fara, dock kanske mera förr än nu. Jag syftar på sådana ord som _livsvatten_, _tankeställare_, _tröstare_ och liknande såsom namn på en livets och tankens svåra fiende och tröstlöshetens skapare.

Huru ingripande drickandet varit, antydes måhända av att det från början fullkomligt oskyldiga »_gutår_», egentligen _gottår_ (d. v. s. god äring, gröda), fått samma betydelse som ordet skål! -- i den bemärkelsen användes det ju bl. a. av Bellman. Det är också ett exempel på sedernas omskapande inverkan på språket!

Då vi tala om språkets svagheter och brister, må vi ej glömma den kanske mest allmänt både kända och erkända bristen i vårt språk -- saknaden av verkligt gångbart enhetligt tilltalsord. Vi ha ju ordet _Ni_, men de flesta, som vilja vara artiga, våga endast i vissa fall använda det. Vi ha intet tilltalsord, som kan användas av alla till alla, över- och underordnade, äldre och yngre, män och kvinnor. Även om bristen ej direkt är en skapelse av fåfängan och kryperiet i förening, så avspeglas dock häri en svaghet i vårt sällskapsliv, tvång och förkonstling i umgänget och en brist på naturlighet. Till ersättning har emellertid det gamla hederliga tilltalsordet _du_ genom sin begränsade användning fått en i viss mån mera intim och personlig klang.

Den förut omnämnda dubbelbetydelsen av en del ord kan nog någon gång kännas som en brist, dock ej alltid. Det är ingen fara för sammanblandning av ordet _hopp_, som betyder förhoppning, och det hopp, som är lika med språng. Men när vi ha att göra med ord, som verkligen äro nära besläktade, kan den yttre överensstämmelsen bliva till förfång för tydligheten. Hur lätt sammanblandas ej _känsel_ och _känsla_. Och vilken oklarhet och missuppfattning på religionens område kan ej uppstå genom att vi ej ha olika ord för att ge namn åt den religiösa _tron_ i motsats till det ord _tro_, som endast betyder förmoda. Kanske mången helst skulle vilja med olika ord beteckna _kärleken_ mellan man och kvinna och den allmänna människokärleken.

LJUD- OCH FORMUTVECKLING.

Vad vi hittills sysslat med har huvudsakligen tillhört det område av språkvetenskapen, som vi kalla _betydelseläran_. Det kan dock vara skäl att även rikta blicken på den utveckling, som äger rum inom andra sidor av språket.

Det är efter tre skilda linjer, som den språkliga utvecklingen försiggår. Vi kunna hos språket särskilja tre olika sidor: de _ljud_, av vilka orden bildas, den yttre _form_, som orden antaga vid fyllandet av sina olika uppgifter, och slutligen den _betydelse_, det tankeinnehåll, som orden äro bärare av. Vi få så en naturlig indelning av språkläran, grammatiken, i ljudlära, formlära och betydelselära.

Vi ha redan tillräckligt framhållit, att en god språkutveckling inom det område, som tillhör betydelseläran, kräver, att språket skall bliva ett allt bättre uttrycksmedel för den mänskliga tanken. Men även på övriga områden kunna likartade krav på klarhet, tydlighet och enkelhet uppställas.

Vi vända oss först till _ljudläran_. Denna handlar om språkets yttre, rent fysiska material, de av de mänskliga talorganen frambragta ljuden, som sedan såsom en luftdallring ledas till ett mänskligt öra för att där uppfattas. Om vi nu på ljudläran tillämpa våra regler för vad språkliga framsteg vill säga (jfr sid. 11 f.), framgår omedelbart, att utvecklingen bör gå ut på att göra språkljuden så lätta som möjligt att frambringa för den talande, på samma gång som den hörande bör kunna uppfatta ljuden allt mera klart och utan svårighet. Viktigast är ju hänsynen till den hörande: ljuden böra bli så tydliga som möjligt. Såväl praktiska skäl som skönhetskänslan kräva, att vokalerna, självljuden, de egentliga röstljuden, bli klara och klangfulla, och att konsonanterna, medljuden, få ett så tydligt, skarpt och distinkt uttal som möjligt. Här gäller det att utan tillgjordhet och förkonstling, men med omsorg och avsikt vårda talets renhet och klarhet, ty de krafter, som oftast alldeles omedvetet verka på vårt talspråk, gå huvudsakligen ut på att göra ordens uttal så lätt och enkelt som möjligt.

Vi skola bevara vårt språks goda rykte för klangfullhet. En orsak till denna är bl. a. våra talrika och klara _a-ljud_, som t. ex. till så stor del försvunnit i danskan. Många av våra landsmål eller dialekter utmärkas ju just av oklara, grumliga, fula ljud, som ej äro så lätta att utrota. Vi kunna tänka på de olika uttalen av de ljud, som betecknas med bokstäverna _o_, _å_, _l_, _r_. Klarhet och skärpa böra ju framför allt eftersträvas av _riksspråket_, d. v. s. det språk, som gäller och eftersträvas som gemensamt meddelelsemedel över hela vårt svenska språkområde.

Vi bruka kalla de krafter, som verka för att förenkla och förändra uttalet, för _ljudlagar_. Dessa äro av många slag, men verka i allmänhet likformigt och regelbundet omgestaltande på vissa ljud i likartad ställning och vanligen inom en given tidsepok. Redan vårt stavsätt, som ofta bevarar gamla uttalsformer, vittnar om ljudlagarnas verksamhet för förenkling. Orden djup, djur, djärv o. s. v. ha en gång hetat diup o. s. v. med uttalat d-ljud, ehuru detta sedan försvunnit framför j-ljudet. Detta d-ljud uttalas fortfarande av de finländska svenskarna. Så ha förr orden lius, liung, hiort, siö, skiuta o. s. v. haft s. k. ljudenligt stavsätt, d. v. s. uttalats ungefär så, som de ännu stavas.

Vanligen är det de yngsta generationerna, som omedvetet genomföra uttalslättnader, under det de fullvuxna i allmänhet föga ändra sitt uttal. Vi märka ljudlagarnas verkningar ännu i den dag, som är. Liksom stiäla en gång blivit »själa», så får i våra dagar ordet västgöte uttalet »väsjöte», östgöte blir ösjöte, gästgivare blir ’gäsjivare’ i vardagsspråket. Vidare blir i vårt tal åttondedel till åttondel, annandag blir anndag, matsäck blir massäck, fastställa uttalas faställa (med st endast en gång) o. s. v. Häri ligger tydligen en kraftbesparing. Men förenklingen får ej strida mot tydlighetens lag. Därför är t. ex. det Stockholmsuttal olämpligt, som gör e och ä likljudande. Härigenom komma ju sed och säd, tre och trä att uttalas lika. Det är naturligtvis ej något tillräckligt försvar för detta uttal, att Heidenstam och Levertin med flera skalder genom sina rim visa sig äga det!

Vi ha redan antytt, att de många oregelbundenheterna i vår stavning avspegla gångna tiders uttal. Skriften har med större konservatism än talet bevarat de gamla sedvänjorna. Även om kunskapen härom ej underlättar rättstavningens mödor, så stämmer den oss dock försonligare mot svårigheterna, då vi veta, att de många olika reglerna en gång haft en förnuftig mening. Men varje tid har större skyldighet mot sig själv än mot det förgångna, och så har allt sedan 1700-talet, då vi började få ett allmänt antaget lika stavsätt, strävandena att reformera stavningen till större överensstämmelse med talet fortgått. Med försiktighet har det gått, och försiktigt komma vi helt visst att fortsätta på samma väg. Det gäller att utveckla, ej att helt bryta med det förgångna. Men förändringar måste ske på detta liksom på alla andra livets områden. Lika väl som kärleken till gångna tiders minnen ej kommer någon att använda tjärstickor eller talgljus till belysning, lika litet får pieteten bevara ett föråldrat och opraktiskt stavsätt, som kunde ersättas med ett bättre. Det är ju ej frågan om någon förändring av själva språket härvidlag, endast en ändring av dess beteckningssätt -- orden förbliva desamma. Tegnérs poesi är lika »klassisk», efter vilka regler den än stavas.

Bokstäverna äro ej ljud, endast tecken för ljuden, och skriften är naturligtvis bättre, ju noggrannare och enklare den förmår att återgiva ljuden och de därav bildade orden. Men av vikt och värde är ock att ha ett bestämt, vedertaget stavsätt, som man rent mekaniskt kan inlära, så att man ej behöver särskilt tänka på, hur man skall stava orden -- rättstavningen skall så att säga sitta i fingrarna. De flesta ha ju nog besvär med att tänka på det viktigare: det skrivnas form och innehåll.

Efter denna utflykt in på frågan om tillämpningen i skrift av ljudlärans lärdomar må vi även kasta en blick på ljudens estetik, d. v. s. ljudens skönhetsverkan i talet. Redan själva ljuden eller, rättare sagt, de olika ljudförbindelserna kunna på ett egendomligt sätt tala till skönhetssinnet och ha säkert så gjort under alla tider. Vi tala om att ord och namn äga olika »klangfullhet» och »välljud». Eller för att tala med skalden Orvar Odd: »Vissa namn äga i sig själva ett slags musik, en metall, en klang, lik den av harmonika och triangel, under det andra falla sig tungsamt, ljudlöst och platt som en mjölsäck, vilken dunsar i golvet.» Eller märk, vilka förnimmelser ett namn kan uppväcka enligt Sven Hedin: »Namnet Timbuktu har en egendomlig klang. Det innesluter allt det hemlighetsfulla och tjusande, som är förbundet med Sahara. Det leder tanken till karavanklockornas klang och klirret av beduinernas stigbyglar. Det är, som om själva namnet klingade, och som om man hörde plasket av Niagaras grumliga böljor mellan vokalerna».