Part 2

I historiens skildringar och tideböcker bevaras naturligtvis en mängd ord som ett slags museiföremål, som endast sällan tagas fram till förevisning. Saken är glömd och därmed namnet. För att ej nämna för de flesta alldeles okända ord kunna vi ju från fornskildringarna t. ex. i Tegnérs Frithiofs saga påminna om sådana fornord som _disarsal_ (gudasal), _drott_, _valkyria_, _alfer_.

»Blott barbarit var en gång fosterländskt», sjunger Tegnér, och då Sverige allt ifrån vikingatiden kommer i en från tidevarv till tidevarv allt livligare beröring med främmande folk, avspeglar sig detta även i att massor av lånord strömma in och starkt förändra det gamla fornspråket -- särskilt som ingen insåg eller brydde sig om den fara för vårt språks renhet och vår nationella egenart, som kunde ligga i denna massinvandring av främlingar. Lånorden berätta om våra yttre politiska förbindelser. Då många språkliga lån under en viss tidsperiod gjorts från ett visst land, är detta ett språkets vittnesbörd om en livlig kulturberöring.

Kristendomens första förkunnare införa i Sverige liksom i andra länder en mängd lånord, som härstamma från de latinska och grekiska språken, kyrkans språk i alla länder. Dessa ord, som bli vanliga allt ifrån 1100-talet, ha nu så länge tillhört vårt språk, att vi visst icke uppfatta dem som främlingar. Hit böra de vanliga orden _kyrka_, _altare_, _präst_, _biskop_, _munk_, _mässa_, _kors_, _påsk_, _pingst_ o. s. v. Hårda tider var det, därom vittnar ännu ordet _vapenhus_, det rum, där det alltid väpnade folket ställde sina vapen före inträdet i helgedomen.

Med kyrkan följer undervisning, och så inflytta orden _skola_, _rektor_, _grammatik_, men även orden _räkna_, som förut hetat _tälja_, och _skriva_, som förut hetat _rista_ eller _rita_.

_Persilja_ och _palsternacka_ äro förvrängningar av latinska namn på växter, som infördes av munkarna, och dessa namn vittna sålunda om dessas omtanke om trädgårdsskötseln.

Med 1200-talet börjar riddaretiden och med den ett allt mer växande tyskt inflytande. Riddareväsendet tillför oss från tyskan orden _riddare_, _greve_, _fogde_, _banér_, _pansar_; gamla svenska ord äro däremot orden _sköld_ och _svärd_. Nu införas även de vackra orden _ära_ och _plikt_, som vi tycka låta så äktsvenska. ’_Hedern_’ är däremot ursvensk.

Från riddaretiden förskriva sig en del ord, som kunde komma oss att tycka, att hästen en gång kastat en särskild glans över den han bar. Det är rusttjänstens och adelskapets betydelse, som häri avspeglar sig. Det vackra ordet _riddare_ betyder ju blott en, som är beriden. _Kavaljer_ betydde ock en gång hästkarl. _Mar_ (honkön _märr_) hette hästen även och _skalk_ betydde tjänare -- men _marskalk_ har blivit något helt annat än stalldräng. Av detta ord ha vi också formen _marsk_, länge titel på en av rikets högsta ämbetsmän.

Bland titlar från denna tid, som senare undergått betydelseförändring, må nämnas _herre_ och _fru_, som ursprungligen voro adelstitlar, men tack vare förändringar i det sociala livet fått en vidgad användning. Än mer har ordet _jungfru_, en gång en adlig frökentitel, sjunkit på rangskalan. Även det något yngre ordet _fröken_ var ju uteslutande en adelstitel, som de ofrälse i en sen demokratisk tid ryckt till sig. Tvärtom betydde det för oss så poetiska ordet _tärna_ ursprungligen tjänstflicka.

1300- och 1400-talen, Hansans och unionens tidevarv, äro oroliga tider för vårt land, tyskt inflytande på vår handel, danskt på vår politik. Och tidsförhållandena åstadkomma en stegrad språkförbistring. Städerna utvecklas, och så införas från tyskan sådana ord som _rådman_, _borgare_, _betala_. Nya yrken uppstå. Hittills hade _smed_ betytt hantverkare i allmänhet, nu kom namnet smed att begränsas till den oumbärligaste av yrkesmännen -- i många fall var ju bonden allt framgent sin egen hantverkare. Emellertid införas nu från tyskan sådana ord som _skomakare_, _skräddare_ och även ordet _hantverkare_.

Reformationen på 1500-talet gör åter sådana katolska ord som _avlat_, _pilgrim_, _kåpa_ o. s. v. mindre vanliga. Och kyrkans herre får nöja sig med att vara dess herde. Vårt _kyrkoherde_ är en förändring av medeltidens _kyrkoherre_, också ett språkets vittnesbörd om ändrade förhållanden. Ännu lever dock i vissa bygder titeln »kyrkherrn».

Men reformationstiden, som söker skapa en nationell kyrka och en nationell kultur, banar även väg för en ny svensk språkutveckling, främst tack vare Olavus Petris ädla, kraftfulla och klara svenska språk och hans omfattande arbete för folkupplysningens sak. Det viktigaste arbetet från detta tidevarv är ju översättningen av bibeln, som nu vart spridd och läst av menige man. Att översätta en sådan bok till svenska var dock ej så lätt, och därför måste man upptaga tämligen ovanliga ord eller rent av låna direkt ifrån tyskan (Luthers översättning). Många av dessa ord ha naturligtvis sedan blivit vanliga i vårt språk. Sålunda anser sig 1526 års översättning av Nya testamentet behöva såsom »ovanliga eller nyinförda» förklara och uttyda t. ex. sådana ord som _rättfärdighet_, _nit_, _berömma_, _förfölja_, _nykter_.

Nu som framgent utövade tyskan och även latinet alltjämt sitt inflytande på vårt språk. Reformatorerna hämtade sina intryck från Tyskland, och latinet var ännu länge vetenskapens språk.

Under nästa århundrade bidrogo krigen till ett ökat tyskt inflytande i Sverige, liksom den franska kulturens världsherravälde visar sig i franskt inflytande på vårt språk under 1600- och 1700-talen.

Men då äro redan krafter i verksamhet för att bevara och återupprätta det svenska språkets rykt och renhet. Och med det glada mod, som utmärkte storhetstiden, går 1600-talets störste skald, Georg Stiernhielm, till verket. Han vill skapa ett äkta svenskt språk och taga upp gamla glömda ord från forntiden eller, som han själv säger, befria »den ärliga, gamla, obefläckade Götamatrona» från »alla sönderhackade, fransade, krusade, gullbrämade plagg», som man hängt på henne, och låta henne återfå »sin ärliga skrud». Han söker därför i hennes fatabur och bortglömda skrin och finner där »mycket smide av gott stick och korn» samt »dyrbara pärlor och kosteliga ädelstenar» -- med andra ord, han finner, att det gamla svenska målet är »fullt av allehanda märkeliga ord och ordasätt, vilka alla eller mestendels kunna upptagas, förnyas och så småningom föras i bruk igen, vilket icke allenast skulle göra vårt mål flödigt och rikt, utan ock ljuvt, fagert och prydligt».

Här märka vi ingen misstro till den enskildes förmåga att påverka språkets utveckling. Bland de ord, som Stiernhielm upptog av gamla, glömda ord och som efter honom blivit vanliga, må nämnas: _åtbörd_, _dväljas_, _fräck_, _tryta_, _hyfsa_, _snille_.

Det är många författare, som vid denna tid visa ett stort intresse för språkets renande och utveckling i god riktning. Samuel Columbus (d. 1679), som även ivrar för en förenklad rättstavning, visar en skarp blick för språkets uppgift, varom t. ex. följande förträffliga yttrande vittnar; »Ju närmare tanken kommer till tinget, språket till tanken, skriften till språket, ju fullkomligare är det».

Även psalmförfattaren Hakvin Spegel (d. 1714), återinför och förklarar en del gamla, halvt eller helt glömda ord, t. ex. _ämne_, _ätt_, _fana_, _bister_.

Bibelupplagan av år 1703 förklarar också en del då »mörka» och ovanliga ord, bland vilka en del sedan blivit allmänt använda, såsom orden _arla_, _digna_, _gåta_, _ljuv_, _väld_. Att bibelöversättningarna, som så allmänt lästes, förmådde införa nya ord, förvånar oss ju mindre. Dock har även en mängd ord, som man på detta sätt sökte ge liv, förblivit obrukade och för alltid försvunnit ur vårt språk.

Verklig uttrycksfullhet och smidighet är en egenskap, som språket ej vinner så lätt, och särskilt de två senaste århundradena ha haft stor betydelse för utvecklingen av vårt språks bildbarhet -- vi ha lärt oss att ej blott tänka på tyska och latin, utan även på svenska. Vår forskning har gått framåt och på samma gång blivit mera nationell. Ännu i början av 1700-talet hette det bland de lärda, att det var svårt att föreläsa på svenska. Så sade Erik Benzelius d. y.: »Vad varje ting heter på latin är bekant, men huru det översättes på svenska, behövs eftertanke till». Därför var också latinet länge de lärdas språk, det var ej så lätt att skapa en svensk dräkt åt kulturen, och det gick endast så småningom.

Under hela 1700-talet fortfor kampen för ett renare svenskt språk under starkt motstånd från det mäktiga franska inflytandet. Särskilt adeln anser det fint att uppblanda sitt språk med franska ord.

Bland dem, som under denna tid avsiktligt arbeta på att skapa ett gott och äkta svenskt språk, må främst påminnas om Olof von Dalin, framför allt av betydelse som prosaförfattare.

1800-talet för med sig nya nationella riktningar och en dyrkan av gammal svenskmannakraft och nordmannaspråk. Spåren visa sig i den Götiska skolan, i Geijers och Tegnérs äktsvenska diktning.

Bland senare tiders ivrare för ett renare svenskt språk är ingen av så stor betydelse och så väl värd vårt intresse som Viktor Rydberg. Han tar dock allt för liten hänsyn till språkets praktiska uppgift -- att på enklaste och bästa sätt ge uttryck åt den mänskliga tanken. I stället gå hans strävanden främst ut på att, som han säger, »återknyta bandet mellan modersmålets forntid och nutid», d. v. s. att bevara eller återuppväcka gamla ord och vändningar och bekämpa främmande lån, särskilt från tyska språket. Stor är han genom sin klangfulla språkbehandling och sin hänförda tro på vårt språks »inneboende adel».

Bland ord, som han nybildat eller återuppväckt, särskilt i avsikt att ersätta låneord, kunna nämnas: _dagteckna_ (för datera), _ödemurar_ (ruiner), _liktyding_ (synonym), _följefärd_ (sällskap), _livsvån_, _tyckesak_, _fornas_ (åldras), _insaga_ (för gensaga), _dumlöje_ m. fl., en del fyndiga och utmärkta, en del dömda att försvinna. Rydbergs kamp mot »språkskämmarne» går dock i vissa avseenden för långt. Så vill han bekämpa de ytterligt vanliga från tyskan lånade förstavelserna be-, an-, er- m. fl., av vilka en del lånades redan under 1300- och 1400-talet. Därför skriver han t. ex. _märkelse_ (betydelse), _tröstan_ (förtröstan), _tillita_ (anlita), _förtro_ (anförtro), _sanna_ (besanna).

Ett följdriktigt utrotande på detta område är naturligtvis omöjligt, och t. o. m. i en dikt av Viktor Rydberg kan man finna en sådan »litterär dagsslända» som ordet _beskina_. Och vi måste ju från modern ståndpunkt anse dylika lån gagneliga, om de verkligen rikta språket och göra det uttrycksfullare. Och utvecklingen går ej helt att hejda, även om det är av gagn att söka få bort sådana onödigheter som bepryda, beskymfa, besnärja och dylika.

* * * * *

Naturligtvis kunna strävandena att utmönstra ord av främmande ursprung gå till överdrift. Vi kunna lika litet få bort dylika ord ur vårt språk, som vi kunna få bort ur vår kultur allt, som ej uppstått i vårt eget land. Vad skulle bli kvar? Från vår religion och ned till maskiner och verktyg ha vi fått de starkaste intrycken från andra land. Och liksom dylika lån mer och mindre sammansmälta med vår gamla odling, så sammansmälta låneorden med vårt gamla ordförråd.

Men låtom oss komma överens om att endast låna, när verklig brist finnes i vårt svenska språk. Må vi alltid hellre använda ett svenskt ord, om ett gott sådant finnes, än ett främmande. Och vi böra ej använda utländska termer, som vi ej säkert förstå eller kunna uttala.

Praktiskt är ju dock att ha gemensamma mellanfolkliga, internationella, beteckningar på gemensamt mänskliga kulturföremål, tekniska och vetenskapliga företeelser o. s. v. Det är ju klart, att ju mera kulturen blir en gemensam världskultur, dess mera skola också språken närma sig varandra. Så skapas en folkens gemensamma fond av »kulturord». För den skull vilja vi ju ej offra vårt språks egenart för antagande av något allmänt världsspråk, huru stora skrankor än språkolikheterna resa mellan folken. Men vårt språk lever nog, även om det riktas med lånord. Och är det fattigdomsbevis att behöva låna, så kan det ock vara högfärd att ej vilja låna, då man behöver, särskilt som varken ränta eller återbetalning kräves.

De latinska och grekiska språken ha ett outtömligt förråd av stammar till nya ord, som flitigt anlitas i hela Europa. Så ha vi fått telefon, velociped, automobil, aëroplan o. s. v. i oändlighet.

Den livliga utvecklingen i vår tid gör, att ord nu lånas eller nybildas i större mängd än någonsin förr. Vi kunna säkert i varje tidning finna dussintals ord, som ej äro femtio år gamla. Användningen av ångmaskinen och elektriciteten ger ej blott upphov till två nya företeelser, utan hundratals, införde ej blott två nya ord, utan kanske tusentals. Med telefonen följde telefonkatalog, telefontråd, telefonist o. s. v. Även här speglar språkets utveckling kulturens utveckling, och språket visar sig städse kunna fylla kulturens krav på nya ord för nya företeelser.

Utmärkt är det ju, när vi ur vårt eget språks förråd av ordstammar kunna få ämne till verkligt goda namn på nya föremål. Så ha vi genom sammansättning fått t. ex. _ångsåg_, _järnväg_, _spårvagn_, _flygskepp_. År 1851 bildades det välkända ordet _världsutställning_ efter utländsk förebild samtidigt med att saken uppträdde för första gången.

Genom sin tydlighet och enkelhet äro en del dylika ord goda förvärv för språket, andra ha svårt att stå sig i tävlan med främlingar, om de ej äro synnerligen väl funna. Ett sådant ord som _fjärrtalare_ skall t. ex. aldrig kunna uttränga ordet telefon. På vetenskapens, teknikens och ej minst tidningspressens män utövar naturligtvis det internationella ordförrådet ett starkt tryck. Så erbjuder sig ofta nog för en skriftställare ett främmande ord hastigare än ett av svensk härstamning.

Lån från närmare besläktade språk äro ofta bättre än lån från språk, som i uttal och ordbildning äro mycket olika svenskan, då de förstnämnda lättare sammansmälta med vårt eget ordförråd. Dock är det ju till skada att låna ett ord, som redan i samma form, men i annan betydelse finnes i vårt språk. Onödigt är ock att låna ett ord, som blott blir en betydelsedubblett till ett redan förut befintligt rent svenskt ord. Men för varje ord, som verkligen riktar språket och gör det uttrycksfullare, må vi vara tacksamma.

Lånorden ha i alla tider vållat åtskilliga besvär och på många sätt misshandlats. I allmänhet försvenskas naturligtvis tonfall och uttal, men ljud och hela stavelser kunna också mer eller mindre förändras, så att orden komma att påminna om gamla bekanta inhemska ord och därmed få en mera välkänd klang samt bliva lättare att hålla i minne och använda. Stundom kan ombildningen vara skapad på skämt, men vanligen är den nog gjord på god tro. Så kan _ekipage_ bli _åkepasch_ genom påverkan av ordet _åka_, _akleja_ (en gång _aqvilegia_) bli _åkerleja_, _pension_ förbättras till _penningsjon_, _politik_ blir _publitik_ (jfr publik), _omnibus_ blir _ångnibus_, _scout_ får i _skuttare_ sin svenska form, _importera_ skrives _inportera_ o. s. v.

Dylikt le vi åt och kalla _folketymologi_, d. v. s. (felaktiga) folkliga försök till härledning av främmande ord ur svenska. Må vi emellertid betänka, att vårt som mönstergillt erkända svenska riksspråk är rikt på alldeles likartade förvrängningar. Så hette _scharlakan_ en gång _skarlat_ och är ombildat efter ordet _lakan_, _fänkål_ är latinska _feniculum_ och har ej med _kål_ att göra, _följetong_ kommer ej av följa, utan betyder egentligen ett litet blad (franska feuilleton), _flottyr_ skulle heta _friture_, om det ej påverkats av ordet _flott_. Jämte _durkslag_ får man höra _duschslag_, fastän ordet ej kommer av _dusch_. T. o. m. ett sådant ord som _ungkarl_ torde vara en fyndig ombildning av det från tyskan lånade _junker_.

Även egennamn kunna på liknande sätt förvandlas och detta ganska ofta. Som exempel må nämnas _Sliparebacken_ i Lund, som egentligen hetat _S:t Liberii backe_, och _Vallmarsön_, som blivit _Valdemarsön_ efter det bekanta egennamnet.

Det sista var ett exempel på ombildning av ett gammalt svenskt ord till större likhet med en levande beståndsdel av språket. Även detta är ej ovanligt. Ett ord kan under utvecklingens gång bli ensamt i språket, dess stamsläktingar ha försvunnit, och så förefaller det okänt och underligt. Då kan det rädda sin tillvaro genom att förändra sin form till större likhet med ett annat och vanligt ord. Så har _alnbåge_ förvandlats till _armbåge_, _falaska_ blir stundom _fallaska_, _andtruten_ kan i dialekter få formen _andtrött_, _länstol_ har länge hetat _ländstol_, ehuru det ej har med _länd_ att göra. Att stava _hantera_ med _dt_ är också oriktigt, då det ej är bildat av _hand_, utan är ett lånord.

En misstydning kan t. o. m. ge upphov till nya sedvänjor. Så har på sina ställen _vårfrudagen_ (Marie bebådelsedag) fått heta _våffer-_ eller _vafferdagen_ -- och då skall man äta våfflor (»vaffler»).

Förändringar av förutnämnd art bidraga ju att göra orden lätthanterligare och enklare för en svensk, varför de långt ifrån alltid kunna sägas vara till skada för språket, så vitt de ej förminska ordens användbarhet.

Stundom händer det, att ord, vilkas ursprung vi i deras äldre form lätt nog skulle ha känt igen, under utvecklingens gång förändras till oigenkännlighet. Så har ordet _huckle_ en gång hetat _huvudkläde_.

SPRÅKET SOM SPEGEL AV KULTURUTVECKLINGEN.

Vi ha talat om hur kulturutvecklingen speglar sig i språkets historia och ordförrådets riktande. Men även försvinnandet av ord kan vittna om kulturförändringar och om framsteg. Kristendomen utträngde seden att _blota_ och därmed själva ordet. Då köket blev en del av huvudbyggnaden, försvann såväl ordet _kokhus_ som det än äldre _stekarehus_. Det nu poetiska _vindöga_ har utträngts av _fönster_, vilket endast vittnar om tyskans mäktiga inflytande på svenskan. Men vem erkänner ej, att det är en större humanitet och hyfsning, som förvisat till det förgångnas historia sådana ord som _tumskruv_, _sträckbänk_ o. s. v. I vår egen tid ha _tändstickorna_ ersatt _elddonet_. Våra maskiner ha kommit oss att glömma namnet på en hel del gamla enkla redskap. Och många flera ord äro helt visst dömda att försvinna. Det modernt klingande _krigsförklaring_ har ersatt det gamla _fejdebrevet_. _Bokpräntaren_ har helt naturligt utträngts av _boktryckaren_.

Men även i vårt fullt livskraftiga språkförråd finnes en hel del uttryck, stundom blott halvt förstådda, som vittna om längesedan gångna tiders kulturförhållanden. Det är en del bildlika uttryck och stående fraser, och det är en del ord, som räddat sitt liv genom att mer eller mindre förändra betydelse. Ofta nog tänka vi ej alls på ordens ursprungliga innebörd, då vi använda dem. Ett sådant uttryck är »_handsken är kastad_» -- det stammar från riddartidens stridsbruk. Och vi tala om att »_hålla någon på sträckbänken_», ehuru tortyren är avskaffad -- om den ej förekommer, då någon »_rådbråkar sitt tal_». Vi säga, att en författare har »_en fint skuren penna_» -- uttrycket är från gåspennornas tid, numera behöver ingen skära sina pennor. Då någon »_trampar i klaveret_», må vi ej tänka på handklaveret, utan på ett gammaldags slag av piano. Och är det säkert, att var och en, som kallar en sak »_torr som fnöske_», vet varom han talar? Eller om han säger, att en person ej är »_värd en styver_», ej »_värd en vitten_» -- vet han säkert, hur pass lågt han sätter priset? Frågan: »_vad är på tapeten?_» är ordagrant tydd rätt meningslös i de enfärgade tapeternas tidevarv och härstammar från bonadernas och de granna målade allmogetapeternas tid.

När ej horn längre, utan glas användes till _bläckhorn_, kvarstannar dock det gamla ordet. _Tobakshorn_ åter är ett ord, som försvunnit för _snusdosan_. _Pennor_ kunde man ursprungligen endast få från fåglarna, men vi behålla namnet, även sedan gåspennan ersatts av stålpennan, ja, t. o. m. blyertspennan.

Benämningen _styrbord_ är från en tid, då man hade en styråra på högra sidan av fartyget. Den sida man vände ryggen (baken) blev då babord.

Vi använda uttrycket »stå sörjande vid en _bår_», oaktat, som Strindberg säger, »bårarna redan för 50 är sedan utbyttes mot likvagnar».

Språket är konservativt i sina bruk, och vårt nuvarande språk återspeglar även forna tiders brister i uppfattning och kunskap. Vi kunna ej undgå att använda en hel del i grund och botten felaktiga och missvisande uttryck. Vi veta nog i allmänhet, att dylika uttryck ej äro att fatta efter bokstaven, men nog kan det hända, att de någon gång kunna förvilla en obefäst ande. Så t. ex. tala vi ju om att »_solen går upp_», ehuru var och en vet, att det är jorden, ej solen, som går. Vi säga, att »_daggen faller_» -- men daggen faller ej, utan avsätter sig. Och _mjältsjukan_ har ej med mjälten att skaffa. Orden _hårdhjärtad_, _hetlevrad_ och dylika tala om en tid, då man förlade känslorna till hjärtat och levern. _Valfisken_ är ingen fisk, _flodhästen_ ingen häst, _sjökon_ ingen ko, det veta nog alla. Men ej alla veta, att _kinabarken_, det förträffliga febermedlet, ej har något med landet Kina att skaffa, likheten beror på en folketymologisk ombildning.

_Indianer_ bo ju ej i Indien. Namnet har ett historiskt intresse och beror på Kolumbus’ misstag, då han trodde sig ha kommit till Indien, när han upptäckt Amerika.

* * * * *

I många riktningar utvecklas och förändras språket. Men hur mångsidig än utvecklingen är, går det aldrig därhän, att vi få ett särskilt ord för varje sak och företeelse i världen. Detta skulle endast vara opraktiskt och göra språket allt för svårt. Livets skiftande mångfald äger oändligt mycket, som vi ej ha ord för. Livet, människoandens liv, är rikare än våra uttrycksmedel.

Orden beteckna i allmänhet sammanfattningar av likartade ting. Endast egennamnen ge olika namn åt föremål, som i det väsentliga äro likadana. En hel del ord åsyfta att sammanfatta en mängd företeelser, som ha någon egenskap gemensam, t. ex. orden växt, djur, möbler, arbete, nöjen. Att dylika sammanfattande ord finnas, är av stor betydelse. De bidraga till reda i vårt tanke- och åskådningsliv, då vi därigenom kunna ordna företeelserna i samhörande grupper genom blotta namnet. Här speglar språket gångna tiders uppfattning och erfarenheter. Vi ta som exempel de urgamla motsättningarna _levande_ och _dött_ eller _andligt_ och _materiellt_, ord, som sammanföra allt varande i två väldiga motsatsgrupper.

Vidare kunna vi säga, att knappast något ord finnes, som ej har mer än en betydelse. Ordet _lampa_ får beteckna ej blott våra förfäders enkla, osande lampa, utan många andra slag, upp till den moderna elektriska båglampan. Här som ofta speglar ordets vidgade användning en stigande kultur. Vi ta ett annat exempel på hur samma ord betecknar en mängd olika saker. Ordet _band_ betyder något, som binder, förenar. Hur olika företeelser, som därmed kunna avses, framgår av följande sammanställningar: sidenband, halsband, tunnband, bokband, korsband, band i brädspel, rövarband, gå i ledband, lägga band på sig, syskonband, kärleksband o. s. v. Detta godtyckligt valda ord har 35 betydelseskiftningar enligt Svenska Akademiens stora ordbok. Andra kunna ha många flera. Vi förbigå här sådana liklydande ord, som äro alldeles obesläktade, t. ex. kroppsdelen _arm_ och _arm_ = fattig. Därom mera längre fram.

Kulturutvecklingen gör naturligtvis, att samma ord kan få allt flera olika betydelser såsom term å skilda områden. Men utvecklingen nöjer sig ju ej härmed, den skapar även nya ord, och det kan vara skäl att ytterligare dröja något vid denna företeelse. Stundom kan ett helt och hållet nybildat ord slå igenom och bli vanligt. Så skapades t. ex. ordet _gas_ av en kemist på 1600-talet.