Part 9

“Härom dagen trodde ni att Henri cinq om fjorton dagar skulle göra sitt högtidliga intåg i Paris“, återtog markisinnan; “men nu ... det skulle verkligen roa mig att höra er mening nu i denna sak ... Men hvad kommer åt er i dag, bäste hertig? ... Hvad betyder detta dystra ansigte och denna stumma tunga? ... Antingen har ni glömt er vanliga artighet hemma i ert hotel eller också lemnat qvar ett lik i Boulogne-skogen.“

“Ett lik!“ mumlade hertigen doft.

“Ni har aldrig varit rätt älskvärd“, påstod markisinnan; “men i dag är ni det kanske mindre än någonsin.“

“Är ni säker att ingen lyssnar på oss i rummen nästintill?“ frågade hertigen.

“Jag har icke vant mitt folk vid att lyssna“, svarade markisinnan.

Hertigen steg upp och gick till de begge dörrarne, dem han öppnade, hvarefter, och sedan han förvissat sig om att ingen stod bakom dem, han återvände till sin förra plats i fåtöljen.

“Jag kommer från Géronnière“, yttrade han derefter.

“Ah, Géronnière“, sade markisinnan, “jag hade för tillfället glömt bort honom, ehuru det var för hans skull som jag bedt er komma ... Men det är förlåtligt om man i tider som dessa glömmer sina bästa vänner ... Ni nämnde emellertid hans namn och detta ger mig genast anledning att fråga huru er hertiginnas onkel befinner sig?“

“Han är död!“ svarade hertigen med darrande och knappast hörbar stämma.

“Död!“ upprepade markisinnan nästan lika svagt, men alls icke darrande.

Hertigen stirrade några hvarf kring boudoiren, liksom fruktade han närvaron af någon tredje person, hvarefter han sjönk tillbaka i sitt förra tillstånd, snarlikt en dvala.

Markisinnan lekte med en lock, som hon petat ned öfver tinningen.

När hon icke hade menniskor att leka med, lekte hon med sina lockar.

“Och ni är säker på att han är död?“ frågade hon efter en stund.

Hertigen slog upp ögonen och betraktade markisinnan utan att svara.

“Oaktadt läkarens alla bemödande?“ fortfor hon med isande köld.

Hertigen skakade tigande på hufvudet, hvarefter han tillslöt ögonen.

Ville han derigenom undfly åsynen af en förföljande skugga eller anblicken af denna qvinna?

“Genom er klokhet att låta Géronnière snart sagdt sjelf notificera verlden om sitt dödliga frånfälle har ni besparat verlden öfverraskningens smärta“, fullföljde markisinnan.

Hertigen fortfor att vara en jämmerlighetens tysta, men vältaliga bild.

“Ni är en pultron, hertig de Beaudreuil!“ sade markisinnan; “ni är en lefvande bild af hela det parti, till hvilket ni hörer ... Modig och stolt som en örn i beslutet, kryper ni ihop till en mygga i handlingens ögonblick ... Ni borde stråla af lycka och seger, men ser ut som vore ni dömd ifrån lifvet. Jag begriper ej huru jag någonsin kunnat älska er.“

“Denna kärlek har varit min olycka“, svarade hertigen, torkande sin panna.

“Otacksamme!“ yttrade markisinnan, petande ned en annan lock till lekkamrat åt den förre.

“Hvad har jag er att tacka för?“ frågade de Beaudreuil med bittert leende.

“För de millioner, som ni ärfver efter er gemåls onkel“, svarade hon vårdslöst.

“Ni har varit och är ännu mitt lifs onde ängel“, sade hertigen.

“Hör på, hertig!“ yttrade markisinnan; “jag kallade er pultron, och hvarje ord af er, hvarje blick bekräftar denna benämning ... Men ni förtjenar den äfven i dubbelt hänseende ... Jag förstår nog att man känner oro efter en sådan gerning som den ni utfört, ty att den är kinkig det vill jag ej bestrida ... En Géronnière, hur eländig han än var, har likväl haft lungor att andas med som andra menniskor ... Men att ni, som haft mod att smida nyckeln till det lås, som hittills stängt er från de många millionerna, efteråt, och sedan ni öppnat låset, sjunker tillsammans som en nervsjuk gubbe, det är icke värdigt den, hvars förfäder med svärdet i hand plundrat Italiens och Spaniens skattkammare, bränt deras städer och slagtat deras innebyggare ... Men icke nog dermed ... För att gifva luft åt ert beklämda bröst, för att hugsvala ert samvete, vill ni icke allenast göra mig till er medbrottsling, utan äfven vältra hela skulden på mig ... det är att drifva fegheten utom tillåtna gränser, det är att vara pultron dubbelt.“

“Derför, min bäste hertig“, fortfor markisinnan, “kan det ej vara ur vägen att något uppfriska minnet af det förflutna, emedan jag ej vill att ni förblir i den falska tron att det är jag som förorsakat den olycka ni klagar öfver, då det tvärtom är jag som befrämjat er lycka ... Var derför god och egna mina ord någon uppmärksamhet.“

Hertigens skygga blick bebådade ingen uppmärksam åhörare.

“När jag för tvänne år sedan lemnade Paris, detta Paris, som jag så mycket älskade“, började markisinnan, “när jag reste till Italien, till Rom, hvarför gjorde jag det? ... Jo, de Beaudreuil, för er skull ... Ni älskade mig och jag älskade äfven er, så trodde jag åtminstone ... Era fränder, som hatade mig, lade sig emot vårt giftermål, och er ekonomiska ställning tillät er ej att trotsa dem ... Ni kom efter mig till Rom, der vi ingingo ett hemligt äktenskap ... Jag, en markisinna d’Estelle af en ätt jemngod med eder, beqvämade mig likväl dertill ... Det var redan en uppoffring, hertig, som ni förstod att uppskatta, åtminstone på den tiden ... Era många besök hos mig blottstälde mitt goda rykte inför verlden, som måste hållas i okunnighet om de band, som förenade oss, och detta var också en uppoffring större och bittrare än den förra ... Jag sökte emellertid trösta mig med det hopp, att någon förändring inom eder slägt skulle häfva detta obehagliga förhållande och sedan inför verlden gifva mig det namn, som jag hade rättighet att bära ... Efter någon tids sammanvaro lemnade ni mig, och det var minst sagdt otacksamt af er.“

“Otacksamt!“ upprepade hertigen; “hvad var det som tvang mig att lemna er? hvad annat än ert lättsinne, er otrohet?“

“Min Gud! hur har ni hjerta att så strängt bedöma en qvinnas kapriser!“ yttrade markisinnan vårdslöst.

Kapris är ett ord, bakom hvilket de förtjusande Pariserdamerna dölja alla sina snedsprång, de större såväl som de mindre.

När detta ord leker på en fransyskas läppar, då är tiden inne att tänka på återtåg, så framt man ej vill spetsa hela sitt lugn på det lilla försåtliga ordet.

“Ni reste till Paris“, fortfor markisinnan, “och på nära ett helt års tid hugnade ni mig ej med någon underrättelse ... Jag fruktade att en olycka händt er, ty jag är icke så känslolös som ni föreställer er ... Slutligen tog jag mitt parti och reste efter er ... Min fruktan var grundad, ty jag återfann er i ett högst förtvifladt tillstånd ... Ni hade ruinerat er sjelf och er slägt, ni hade redan ätit upp tvänne onklar och Gud vete icke hur många tanter ... Det understöd Henri cinq skickade er räckte knappast till foder åt era hästar och livré åt era lakejer ... Ni kunde icke hjelpa er sjelf, än mindre gagna er höge beskyddares sak, ni hade att välja emellan Clichy[1] och en pistolkula ... Hvem var det då som räddade er? Hvem var det som rådde er till att söka ett fördelaktigt parti? Hvem var det som påpekade för er den blåögda borgardottern och hennes många millioner? Hvem, om icke jag? I stället för att söka ersättning för de uppoffringar jag gjort, i stället för att hämnas de lidanden ni tillskyndat mig, gjorde jag er till en af de rikaste män i Frankrike och satte er i stånd att verka för vår rätte och laglige konung, och om han, såsom jag hoppas, en dag intågar i Paris för att återtaga sina fäders krona, hvem är det då som gjort er till konselj-president kanhända, om icke jag?“

“Endast ni har handlat oegennyttigt“, yttrade hertigen ironiskt.

“Ja, hertig“, svarade markisinnan.

“Och de två millionerna?“

“Som ni lofvat mig, men som jag icke fått, och dem jag icke heller skall emottaga.“

Hertigen såg både med förundran och bestörtning på markisinnan, men bestörtningen var större än förundran.

Troligtvis uppskattade han denna oegennytta till dess rätta värde, troligtvis visste han att om lejoninnan försmår ett får, så är det derför att hon har en häst i sigte.

Markisinnan lemnade divanen för att, liksom hertigen nyss förut, förvissa sig om att ingen lyssnade vid dörren till boudoiren.

Derefter återvände hon till divanen och intog det ställe deraf, som var närmast hertigens fåtölj. Denne följde sin sköna värdinnas allas rörelser med fortfarande oro. Parfymen, hvaraf hon omgafs, föreföll honom tung och qväfvande lik den sommarluft, hvilken förebådar åskan och stormen.

“Géronnière är död!“ började ånyo markisinnan, “och det var nödvändigt icke blott för er, utan äfven för den sak, som måste ligga hvarje ädel fransman närmast om hjertat ... Henri cinq är icke blott er rätte konung, utan äfven er välgörare, och intet offer var så stort att ni icke borde göra det för honom ... Ni är för gammal politiker för att oroa er öfver ett lif mer eller mindre ... Verldshistorien är på samma gång er föresyn och er tröst ... Nämn mig en enda stor statsman som icke doppat sin hand i blod, nämn mig en krigares svärd som skördat flere offer än Richelieus blotta finger ... Allt, som är nödvändigt, är tillåtet, och allt är tillåtet, när frågan gäller att uppnå ett stort och för hela samhället gagneligt mål ... Det fanns för er ingen annan väg till bankirens millioner, än öfver hans graf ... Ni har funnit vägen och står nu segrande vid den rika skatten.“

Hertigen hade med synbart intresse och mindre oro lyssnat till markisinnans ord.

Den välbekanta jesuiter-dogmen, som hon upprepat för honom, hade något klarat hans panna och lifvat hans blick.

“Hvad ni nu yttrat, markisinna“, sade han, “är till alla delar sannt, och jag är af samma tanke som ni ... Men ännu förstår jag ej hvarför ni försakar de tvänne millioner, som ni har löfte på.“

“Ni har icke hört mig till slut ännu, bäste hertig“, svarade markisinnan.

“Jag afvaktar slutet med otålighet!“

“Så hör då ... Jag nämnde att ni hittat vägen och funnit skatten, men allt det der är icke nog för er.“

“Hvad menar ni?“

“Ni måste äfven se till att ni ostördt kan gå samma väg tillbaka och utan fara föra med er denna skatt ... en graf, om än aldrig så väl tillmurad, är likväl en ihålig väg.“

“Jag förstår er.“

“Nå?“

“Ni menar att jag bör fylla den ihåliga vägen med en mur till, med en ny graf?“

Markisinnan började ånyo leka med sina lockar.

“Ni kommer mig att rysa“, fortfor hertigen.

“Rys! ... men rys för ert eget öde! ... Er bleka maka skall blifva er bödel.“

“Nej“, svarade hertigen lugnt, “från det hållet fruktar jag intet ... hon skall icke misstänka något.“

“Hvarför skulle hon icke lika lätt kunna misstänka det ena som det andra? ... Ni har då glömt att hon misstänker er för tvegifte? ...“

“Det är möjligt att hon det gör ... men så länge denna misstanke icke tillskyndar mig någon olägenhet, så har jag icke skäl att oroa mig deröfver.“

“Borgardottern skall således förblifva er maka?“ frågade markisinnan med blandning af harm och förakt.

“Min maka!“ upprepade hertigen med en suck; “ni vet ju att jag är lika främmande för henne som hon för mig.“

“Ni synes rörd af detta olyckliga förhållande?“ frågade markisinnan hånande.

“Ni är grym nog att missunna den stackars qvinnan det torftiga deltagande jag hyser för henne.“

“Ert deltagande? ... När vaknade det, hertig?“

Hertigen teg och såg ned på mattan.

“Var det af deltagande som ni lät utsprida de der ryktena om hennes förtroliga förhållande till S:t-Bris?“

“Denna djefvulska plan var också ert verk, markisinna.“

“Ni kommer då ändtligen ihåg att det var en plan“, yttrade hon kallt; “men ni ämnar ej utföra den, såsom det synes ... Sedan ni sjelf gifvit er makas rykte till sköfling åt verlden, vill ni bibehålla henne i ert hus och tåligt fördraga att man pekar fingret åt er.“

“Hellre det än ett nytt brott“, svarade hertigen.

“I går var ni likväl långt ifrån att vilja stanna på halfva vägen.“

“I dag tycker mitt samvete att jag gått långt nog.“

“Svage! ... denna fruktan, som hejdar er midt på banan, skall blifva er olycka ... Om det en vacker dag fölle er hertiginna in att vilja skiljas från er, om hon för detta ändamål anklagade er för tvegifte?“

“Hon skall ej göra det, och det af två skäl.“

“Hvilka?“

“För det första fruktar hon, nästan lika mycket som jag, den skandal, som skulle uppstå af en dylik rättegång, och för det andra vet hon nog att hon ingenting kunde bevisa.“

“Men ni har glömt en sak“, anmärkte markisinnan.

“Hvad då?“

“Ni har glömt att det finnes en varelse på jorden, som bär namnet S:t-Bris.“

“S:t-Bris?“

“Ni har glömt de förbindelser, hvaruti ni står till denne man.“

“Nej, jag har ej glömt dem.“

“Men ni har glömt det löfte ni gifvit honom.“

“S:t-Bris skall nöja sig med guld.“

“Men tycken äro mycket olika här i verlden ... det kunde falla honom in att mera älska den bleka hertiginnan än det röda guldet.“

“Det skall bli min sak att tillfredsställa honom.“

“Det är således afgjordt att borgardottern förblifver hertiginna de Beaudreuil?“ frågade ånyo markisinnan, men denna gången med ett lugn, kanske mera olycksbådande än den harm och det förakt, hon nyss vid samma fråga röjde.

“Såsom sakerna nu stå, finner jag ingen förändring nödvändig“, svarade hertigen.

“Ni erkänner likväl att händelser kunna inträffa, som påkalla en dylik förändring?“

“Utan tvifvel ... men ...“

“Men om nu en af dessa händelser redan inträffat?“ afbröt honom markisinnan.

Hertigen såg på henne med en frågande blick.

“Ja, hertig, den har inträffat“, fortfor markisinnan, “inträffat för lång tid tillbaka, fast ni i er blindhet ingenting märkt ... Men hvem gaf er då rättighet till detta öfvermod som gör att ni i alla, som omgifva er, endast ser medel eller verktyg, färdiga att blindt lyda era nycker och tjena er girighet eller ärelystnad? ... Ni liknar dessa odresserade djur, som uppdrifva villebrådet i den tron att de göra det för egen räkning och som derför icke bli litet förvånade och bestörta, när jägaren, deras herre, rycker bytet ur deras mun ... Ni skall för sanningens skull förlåta mig denna oartiga jemförelse.“

“Jag förstår er icke, markisinna“, sade hertigen, gripen af en ny oro.

“Ni skall snart förstå mig, hertig de Beaudreuil.“

Hertigen anade att ögonblicket var inne för stormen och blixten.

“När jag visade er vägen till Géronnières rikedomar“, förklarade markisinnan, “när jag för er öppnade utsigten till anseende och makt, gjorde jag det lika mycket för min som för er räkning ... Er väg var således min, er utsigt min, och kunde det väl vara annorlunda? Vi voro ju ett, ett inför det altare, vid hvilket våra händer möttes, ett inför den Gud, som emottog våra eder.“

Hertigen lyssnade med stela ögon och vidöppen mun.

“Ert namn var min rättighet“, fullföljde markisinnan, “men jag ville bära det med stolthet ... jag ville att det en dag skulle lysa icke vid biljarden i Clichy, utan vid rådsbordet i Tuilerierna vid sidan af vår legitime konung ... Ni börjar nu förstå mig, hertig de Beaudreuil.“

“Oh!“ pustade hertigen, rispande sönder purpurschagget på fåtöljen, hvari han satt.

“Jag gör nu min rättighet gällande, jag fordrar nu ert namn: jag vill vara hertiginna de Beaudreuil.“

“Min Gud! min Gud!“ våndades denne.

“Och jag skall vara det!“ yttrade markisinnan med detta slags bestämdhet, som icke låter pruta med sig.

“Ni! ni!“ ropade hertigen med läppar darrande af halfqväfdt raseri.

“Jag“, svarade markisinnan lugnt.

“Nej, ni skall det icke!“ ropade de Beaudreuil, rusande upp från fåtöljen, oförmögen att längre kufva sig.

“Enfaldige!“ sade markisinnan; “ni bör akta er att ni ej i er häftighet stryper er sjelf med den kedja, som jag fästat vid er hals.“

“Ni hotar?“

“Jag varnar.“

“Ni söker kanske tvinga mig?“

“Jag söker ej tvinga: jag tvingar.“

“Ni! ... ni tvinga mig!“ ropade hertigen utom sig; “ni skulle kunna tvinga mig!“

“Räkna länkarne i kedjan, innan ni frågar om jag kan.“

“Ni, min medbrottsling!“

“Sjufallt enfaldige! ... Är det jag som begått tvegifte? ... Är det jag som rekommenderat Levisière till husläkare åt bankiren Géronnière? ...“

“Jag är förlorad!“ suckade hertigen, sjunkande ned i divanen och döljande sitt ansigte i dess kuddar.

“Man utan egen vilja, man utan egen kraft!“ sade markisinnan; “er svaghet skulle jag kanske lätt kunna förlåta er, men att ni kunde tro mig om att vilja spela den underordnade roll, ni behagat gifva mig, det har jag svårare för att glömma ... Jag, markisinnan d’Estelle, vara en lejd tjenarinna åt en man, som legat vid mina fötter! jag vara mätress åt en hertig de Beaudreuil! ... Den man, som kunde tro det, skulle jag kunna döda; men dåren, som tror allt, väcker blott mitt medlidande ... Dolkspetsen för den förre löser sig upp i en tår för den sednare.“

“Men jag hyser medlidande med er, Rigobert!“ fortfor hon med mildare stämma, i det hon lade sin hand på hertigens nedböjda skuldra; “dessutom är det mycket som kan försonas vid tanken på det heliga mål, dit vi gemensamt sträfva ... Men för att hinna dit, behöfver ni någon vid er sida, som i motgången icke förlorar modet och i medgången ej slösar bort alla dess rosor ... Rigobert! hvad hade du varit utan mig! och hvad kunde du väl hädanefter blifva utan mig! ... Du är mitt verk helt och hållet ... Tålamod! kanske randas en gång den dag, då jag kunde älska hvad jag skapat.“

Elfte kapitlet.

Baron S:t-Bris.

Steg hördes från yttre rummet. Hertigen höjde sitt hufvud från kuddarne och markisinnan närmade sig dörren.

Dörren öppnades utifrån, och markisinnans betjent visade sig.

“Baron S:t-Bris“, anmälde denne.

“Hvad!“ ropade markisinnan; “ni visste ju att jag ej tar emot i dag?“

“Jag underrättade baronen om markisinnans befallning“, svarade betjenten; “men baronen försäkrade att det ärende, han hade att framföra, icke medgåfve det ringaste uppskof.“

“Jag skall sjelf ha den äran att intyga det“, inföll baron S:t-Bris, hvars eleganta figur i detsamma uppenbarade sig bakom betjentens rygg.

“Så var då välkommen, monsieur!“ helsade markisinnan.

Baronen trädde in i boudoiren, hvarefter betjenten försvann och dörren stängdes till.

Baronen dröjde dock så länge vid dörren tilldess det blef tyst i yttre rummet.

“Jag hade den äran att söka markisinnan i går på eftermiddagen och hertigen i dag på förmiddagen, men begge lika förgäfves“, började baron S:t-Bris; “nu återfinner jag omsider min lyckliga stjerna: jag har den äran att träffa begge tillsammans.“

“Var god och sätt er, baron“, uppmanade markisinnan; “ert ärende rörer både mig och hertigen?“

“Ja, madame“, svarade baronen, bugande sig ånyo både för den ene och den andra.

Hertigen tycktes hvarken hafva ögon eller öron för baronen. Troligtvis brunno ännu furiernas facklor i hans hjerna.

“Nå, till saken“, påminde markisinnan.

“Jag var i går förmiddags uppe i Luxembourgs galleri“, underrättade baronen.

“Ni går ofta dit“, yttrade markisinnan med ett kallt leende.

“Ja visst, madame ... Om man blefve konstnär genom att blott beundra den sköna konsten, så hade jag för längesedan varit en stor målare och ...“

“Förlåt, baron, det var väl icke för att tala om Luxembourgs taflor som ni kommit hit?“ inföll markisinnan otåligt; “och för öfrigt, om jag icke misstager mig, går ni dit mera för naturens skull än för konstens ... Ni träffade der, som vanligt, hertiginnan de Beaudreuil, förmodar jag.“

“Ja ... men i går var mitt sällskap mera obehöfligt än någonsin.“

“Hur då?“

“Emedan hertiginnan hade sällskap förut.“

“Hvad ovanligt deri? ... Luxembourgs galleri hvimlar ju alla förmiddagar af konstnärer.“

“Jag vet just icke om den jag menar kan hänföras till konstnärernas olympiska skara, men om så förhåller sig, så är han, min själ, icke en bland de minst lycklige.“

“Han, säger ni ... hvilken han? ... någon af våra vänner förmodligen?“

“Någon af våra vänner? ... det tror jag mig kunna bestrida ... men jag tviflar på att kunna göra det, hvad hertiginnan beträffar.“

“Men hvartill alla dessa omvägar, min bäste baron? ... hvem var det?“

“En som icke är vår vän, men som vi icke desto mindre intressera oss ganska mycket för, ja, kanske mera än om han verkligen vore en af våra vänner ... ni vet väl hur man nu för tiden behandlar sina vänner?“

“Nå, hvem menar ni då?“

“Armand Cambon“, svarade baronen.

“Armand Cambon!“ upprepade markisinnan, sprittande till på divanen.

“Armand Cambon!“ genljöd hertigen, hvilken af detta namn väcktes ur sina dystra fantasier.

“Ja, just han“, yttrade baronen, “denne figur, som vi ej sett på Gud vet när, som vi ansett för både död och begrafven, som, när vi jagat honom, knappast kunnat träffas af våra blickar, denne fenix, som, ur hvarje nytt bål vi tända flyger upp med allt nyare och vackrare fjädrar.“

“Och ni såg honom i går i Luxembourgs galleri?“ frågade markisinnan.

“Lika tydligt som jag nu ser er, madame, ja, mycket tydligare till och med, ty mina ögon blefvo ofantligt stora, det kan jag försäkra.“

“Och ni såg honom i sällskap med hertiginnan?“

“Ja visst.“

“I sällskap med hertiginnan?“ upprepade hertigen som blef alltmer intresserad.

“Jag såg dem länge innan jag hade den förmånen att sjelf bli sedd ... O! hur kan man väl hoppas att bli bemärkt af menniskor, som endast hafva ögon för hvarandra!“

“Ni är förryckt, baron!“ yttrade markisinnan.

“Hvad vill allt det här säga?“ ropade hertigen.

“Det vill helt enkelt säga, att jag fann hertiginnan och monsieur Armand Cambon i det allra förtroligaste samtal med hvarandra, nästan lika införlifvade som taflan och ramen, för att tala på artistiskt tungomål.“

“De talade förtroligt, säger ni?“ utlät sig hertigen; “hertiginnan tala förtroligt med en Armand Cambon! ... ni öfverdrifver något, monsieur.“

“Är det kanske icke redan nog för oss att hon talade med honom, utan afseende på om det var förtroligt eller ej?“ frågade markisinnan hertigen; “men, baron“, tillade hon, vändande sig till S:t-Bris, “ni hörde ej hvad de sade hvarandra?“

“Nej, men som jag, efter hvad nyss nämndes, hade stora ögon, så gjorde dessa öronens tjenst ... Ni vet kanske att man understundom hör bättre med ögonen än med öronen.“

“Nå hvad såg ni?“

“Den vackraste röda färg på den unge mannens kinder.“

“Ah, ni såg honom rodna!“ ropade markisinnan.

Hertigen steg upp från divanen och började promenera af och an i boudoiren.

“Ja, den ypperligaste rodnad“, svarade baronen; “en poet skulle hafva jemfört den med Auroras och en målare ruinerat sig på cinober för att återgifva den på duken ... Jag behöfver icke säga er, markisinna, att när en karl rodnar inför en ung och vacker qvinna, så är han antingen mycket blyg eller mycket lycklig, så framt han icke är begge delarne på en gång.“

“Och hon?“ frågade markisinnan.

“Och hertiginnan?“ frågade hertigen, stannande med korslagda armar framför berättaren.

“Ni frågar mig om hertiginnan?“

“Ja.“

“Hertiginnan är en af våra bleka skönheter och man skulle, när man ser henne i salongen eller i opera-logen, kunna taga henne för en af de alvarsamma engelskor, som pryda vår saison ... Men ser man henne i Luxembourgs galleri och derjemte i samtal med monsieur Armand Cambon, så ...“

“Så?“

“Så är hon fransyska, fullkomligt fransyska, mitt herrskap ... det var ett lif, ett färgspel i hennes ansigte ... Och hennes ögon, hennes ögon ...“

“Hennes ögon?“ upprepade markisinnan, som under hela berättelsen flyttade sina blickar emellan baronen och hertigen.

“Voro smäktande och ömma som dufvans, när hon drager det första strået till sitt bo eller sticker det första kornet i näbben på sin unge.“

Markisinnan skrattade hjertligt, hvilket bevisade att berättelsen tillskyndade henne ett stort nöje.

Hertigen bet sig i läppen och rynkade ögonbrynen, hvilket borde bevisa motsatsen.

“Nå vidare, baron?“ yttrade markisinnan; “ni är bildrik i er berättelse, hvilket röjer att utställningen i Luxembourgs galleri denna gång gjort ett synnerligt intryck på er.“

“Utan tvifvel“, svarade baronen under ett misslyckadt försök att le.

“Hur länge förblef ni en stum åskådare af denna rörande tableau-vivant?“ frågade markisinnan.