Part 8

“Då röjer ert omdöme lika mycket er egen skarpsinnighet som det hedrar konstnärns snille ... Brutus stod i spetsen för Cæsars mördare, och likväl var Cæsar hans välgörare, ja, man påstår äfven hans far ... Det var till honom som Cæsar, under det han kämpade mot mördarne, ropade: “Äfven du, min son Brutus!“ hvarefter han, oförmögen att längre försvara sig, bjöd sitt bröst åt mördarnes dolkar ... Ja, det är mordets demon som ännu rufvar öfver Bruti själ, det är det tryckande medvetandet af ett brott som böjer hans panna, den stormande sjelfförebråelsen för en gräslig otacksamhet som släcker elden i hans blick ... Emellertid finner ni att äfven republikaner kunna begå rysliga brott.“

“Jag såg icke Richard den tredje på Delaroche’s tafla“, svarade Armand.

“Hvad menar ni med det?“ frågade hertiginnan, förvånad öfver detta svar.

“Jo, jag ville se om också han ångrar sitt brott, om också han böjer sin panna och nedslår sina ögon.“

Hertiginnan betraktade den unge mannen med en blick som röjde att hon förstod hans mening.

“Men der ser jag ansigtet på en mörderska och hvaråt konstnären sökt gifva oskuldens lugn och martyrens strålglans“, sade Armand med blicken på en annan tafla i närheten.

“Ah, ni menar den yngre Scheffer’s bekanta tafla, ni menar Charlotte Corday“, yttrade hertiginnan, närmande sig ifrågavarande stycke; “men, monsieur, ni kallar Charlotte Corday en mörderska!“

“Ja, madame!“

“Hvad kallar ni då Marat?“

“Ett vilddjur i grymhet, utan tvifvel“, svarade Armand; “men Marat förtryckte hvarken främmande folk eller bedrog sitt eget, såsom Cæsar gjorde ... Efter hans död fann man i hans gömmor en assignation på hundra sous, som utgjorde hela hans förmögenhet och hvilket torde bevisa att han åtminstone ej riktade sig med statens medel, såsom nutidens statsmän göra.“

“Charlotte Corday trodde dock att hon offrade sig för menskligheten, när hon befriade verlden från detta vilddjur“, sade hertiginnan.

“Brutus trodde att han räddade friheten, när han mördade Cæsar ... Men om jag också kan fatta att den ena menniskan, hänförd af någon idé, sann eller falsk, mördar den andra, kan jag dock icke fatta, huru hon, efter mordet och vid åsynen af det blod hon gjutit, kan triumfera i detta storartade lugn, hvarmed Scheffer sökt försköna mörderskans anletsdrag ... Jag säger med flit: sökt, ty han har, enligt min enfaldiga tanke, icke lyckats. Charlotte Cordays ansigte der uttrycker vida mera medvetslöshetens kalla prägel, än martyrens varma, himmelska lugn ... Af alla figurerna på denna tafla, är hufvudfiguren minst lyckad, och hvarför? Jo, såsom jag förstår det åtminstone, har konstnären, för att smeka det parti, till hvilket hon hörde, utmanat till strid det ädlaste hos menniskan, som är hennes samvete ... Hon har dukat under i striden, och detta med rätta ... Kristus och helgonen hafva lärt oss, huru man kan offra sig för menskligheten, utan att söla sina händer i blod, utan att följas till grafven af mördades skuggor.“

Hertiginnans blick hvilade länge med ett uttryck af innerlig tillfredsställelse vid Armands ansigte, ännu skönare genom den ingifvelse, hvaraf det genomglödgades.

“Då tycker ni visst icke om Judith af Horace Vernet?“ frågade hon.

“Jag minnes ej om jag förut sett detta stycke.“

“Om det roar er, skola vi taga det i ögonsigte.“

Armand följde sin sköna ledsagarinna, som sväfvade framför honom lätt och gladt, liksom hade hon glömt att det fanns någon annan verld än Luxembourgs galleri.

“Detta stycke“, sade hertiginnan, stannande i förbigående framför en annan tafla, “är också af Delaroche ... Det är den döende drottning Elisabeth af England ... Herskarinnan öfver ett af de mäktigaste riken har endast golfvet till bädd och hon svälter sig till döds i förtviflan öfver grefve Essex’s död, den hon sjelf låtit afrätta ... Ämnet är nog värdigt mästarens pensel, men icke just så mästerligt utfördt ... Se hur stela alla de der knäböjande figurerna äro och hvilken gul färgton hvilar öfver det hela ... Det är sannt, att det är en dödsstund som framställes, men denna gäller ju endast den arma drottningen; men hvarför gifva hofmännen och damerna nästan samma döende ansigten? ... Hoffolk brukar väl icke sörja så förtvifladt heller ... Delaroche har likväl målat många vackra taflor och anses med skäl för en bland cheferne för den nya franska skolan ... Men denna tafla rättfärdigar en anmärkning, som man ofta gjort emot honom, nämligen att han är för klassisk för romantikerne och för romantisk för klassikerne.“

“Här bredvid ha vi ett stycke af Scheffer den äldre, som jag mycket tycker om“, fortfor konstnärinnan; “det är den tappre grefve Eberhard af Würtemberg, som, midt under hans soldaters jubel öfver den seger han vunnit, inneslutit sig i sitt tält och gråter vid liket af sin i striden fallne son ... Se detta stränga, grofva och väderbitna krigaransigte, hvaröfver tårarne glittra som daggperlor på den hårda stenen ... Ju längre man betraktar det, desto mera tycker man det sträfva, ojemna och hårda upplösa sig och försvinna ... det är som om små blad och blommor växte upp ur spåret af hvarje daggdroppe ... det är som om en mjuk och skiftande mossa småningom utbredde sig öfver den gråa stenen, och liksom mossan är ett verk af jordens fuktighet och solens värme, så är också det mjuka och förskönande uttrycket i detta ansigte ett verk af sorgens tårar och det ljus af hopp som strålar från andra sidan grafven ... Hur orätt då att säga att endast glädjen förskönar!“

Med ifvern hos en värdinna, som längtar att bjuda sin gäst på det bästa hon har, förde konstnärinnan Armand fram till den mycket och med skäl beprisade Judith af Horace Vernet.

“Vi skola icke tvista om ämnet för denna målning“, började hon ånyo, “ty jag medgifver gerna det föga hjeltemodiga uti att döda den, som man nyss med sina smekningar insöft ... Men hvad säger ni om utförandet, om uttrycket i Judiths ansigte?“

“Det förefaller mig som upplystes tältet af en tigrinnas ögon“, svarade Armand.

“En tigrinna, säger ni? O! en tigrinnas ögon uttrycka blott grymhet och blodtörst, och hvad äro väl grymheten och blodtörsten emot hatet? och hvem kan uttrycka hatet såsom menniskan och isynnerhet — hvarför icke erkänna det! — såsom qvinnan? Man kunde nästan förvåna sig öfver att Judith, innan hennes hand ännu dragit svärdet, icke redan dödat Assyriern med sina blickar ... Hon vill hämnas icke blott sitt fäderneslands nederlag, utan äfven sin egen förnedring, och deraf låter sig också förklaras den sublima glans, som konstnären så mästerligt förstått att förena med hatets vilda brand ... Denna tafla är otvifvelaktigt det bästa som flutit ur Horace Vernets pensel.“

“Ni vet förmodligen att Horace Vernet bland franska målare har det största namnet“, fortfor konstnärinnan, “och man kan nog förstå den beundran och hänförelse alla egna honom, om man också icke sjelf helt och hållet kan dela dem. Han har den sällsynta förtjensten att vara af sin tid och att för sin konst kunna begagna sig af moderna elementer. Derför är ingen så lätt att fatta som han. Ni har sett hans många batalj-stycken i Versailles. I dessa har man nästan hela historien af våra Afrikanska krig, om ej just ett epos, så åtminstone bulletiner. Hans minne är rikt, öfvadt och snabbt som en improvisatörs. Han minnes allt hvad han sett, och han har sett allt. Han skulle ur minnet kunna uppläsa alla verserna ur Koran på Arabernas sablar och uppräkna alla broderierna på Kabylernes jackor. Allt målar han hastigt och utan att taga något tillbaka samt med en obestridlig originalitet. Man skulle kunna säga att han mera skrifver än målar. Med samma hastighet och förkärlek beskrifver han naturen, såväl i dess förstörelse som i dess prakt, ty han förstår ej eller har ej tid att idealisera. Också har han ingenting gemensamt med antiken. Hvarken Phidias eller Raphael hafva funnits för honom.“

“För hvarje gång jag återser denna tafla“, återtog hertiginnan, “kommer jag ihåg en annan målning som jag såg i fjol sommar, när jag med min onkel var i Florens ... det var den olycklige Allori’s tafla öfver samma ämne ... Allori, ehuru mycket ung när han dog, var dock en bland de förnämste af Italiens målare; Horace Vernet kommer ej upp emot honom, om man också måste medge att den förres Judith, framstäld före mordet, gör ett mindre hemskt intryck på oss än den sednares, som, efter att hafva verkstält det, står triumferande och håller vid håret Holofernes’ afhuggna hufvud ... Den arme Allori!“ tillade hertiginnan med ett djupt vemod i rösten.

“Han var då mycket beklagansvärd, den unge målaren?“ frågade Armand.

“Allori har i sin tafla öfver Judith och Holofernes tecknat sin egen historia“, svarade hertiginnan.

“Sin egen historia?“

“Ja ... ansigtet på hans Judith är taget af den qvinna han älskade.“

“O min Gud! ... gifva en Judith sin älskarinnas ansigte!“ utbrast Armand förvånad.

“Ni skall ej förvånas, när ni får höra efter hvilket hufvud Holofernes’ är måladt.“

“Det är?“

“Efter Allori’s.“

“Allori’s!“

“Ja, efter konstnärens eget.“

“Och han sjelf hade målat det så.“

“Ja, hvem annars? ... de i döden förbleknade anletsdragen voro den olycklige konstnärens egna.“

“Och Judith höll triumferande detta hufvud i sin hand?“

“Ja, och så har ännu ingen målat hämndens njutning och segerns fröjd“, svarade konstnärinnan.

“Han mördad och hon triumferande!“ yttrade Armand; “det var då en olycklig kärlek“, tillade han, qväfvande en suck.

“Allori älskade en Italiensk prinsessa“, upplyste hertiginnan.

“Men hon älskade naturligtvis icke honom“, trodde sig Armand kunna upplysa.

“Hvarför skulle hon icke kunna älska honom?“ frågade hertiginnan.

“En prinsessa älska en målare“, stammade Armand, qväfvande en andra suck, ty han tyckte att hans eget öde något liknade Allori’s.

“Ni menar att en förvärfvad lager icke uppväger en ärfd krona?“

“Åtminstone icke på den vågskål, som tillhör detta lif.“

“Visserligen, men hvad har det att göra med kärleken? ... Rangen och ståndsskillnaden kunna visserligen hindra älskandes förening, men icke döda den kärlek de hysa för hvarandra ... Men prinsessan älskade icke Allori.“

“Och kunde detta bli ett skäl för målaren att framställa henne såsom Judith med hans eget hufvud i handen?“

“Prinsessan mötte hans kärlek med förakt och hån ... Denna grymhet fylde den arme konstnärens bröst med förtviflan och förvirrade hans förstånd ... Det var i denna sinnesstämning han målade ifrågavarande tafla, som också var hans sista arbete, ty en månad efter dess fullbordan dog han på ett dårhus ... Nu förstår ni hvad jag menade, när jag sade att taflan i Florens är Allori’s egen historia.“

“En sorglig historia“, yttrade Armand, “och som bevisar att snille och svaghet icke utesluta hvarandra.“

“Ni anser Allori för svag?“

“För en af de svagaste, madame!“ svarade Armand.

“Hvad skulle ni ha gjort i Allori’s ställe?“ frågade hertiginnan småleende.

“Om jag icke kunnat dölja min kärlek inom mig sjelf, skulle jag, från det ögonblick jag blifvit öfvertygad om att den icke delades af henne åt hvilken jag egnat den, ha dragit mig tillbaka och aldrig gifvit henne tillfälle att med förakt och hån bemöta den. På detta sätt skulle det kanske lyckats öfvertyga mig om att sådana känslor som föraktet och hånet icke voro möjliga hos den jag älskade ... Det skulle hafva blifvit min tröst att kunna bibehålla hennes bild lika god och ren som den var i det ögonblick jag öppnade mitt hjerta.“

“Men om ni icke kunnat öfvertyga er derom?“

“Så hade jag likväl icke gifvit hennes ansigte åt Judith, ty detta är, enligt min tanke, en grym hämnd, och hämnden är oförenlig med den sanna kärleken ... Icke heller hade jag fästat ett afhugget hufvud med mina anletsdrag vid Judiths fingrar, ty detta är att låta inför samtid och efterverld föraktet, hånet och grymheten triumfera öfver den skönaste känsla, som himmelen gifvit jorden.“

“Ja, ni har rätt, tusen gånger rätt“, gillade hertiginnan, och den blick, hon dervid skänkte den unge mannen, var mera än ett blott gillande: den var ett återsken af hennes aktning för honom, kanske äfven af en ännu varmare känsla. Hertiginnan blef ånyo tankfull och begrundande. Hennes panna hvilade ånyo mot hennes hand, under det att en lätt rodnad jagade öfver hennes kinder.

Armand, öfversäll både af hennes ord och blick, men för grannlaga för att besvära henne med egna ord och blickar, tog några steg framåt och stannade framför en annan tafla, utan att likväl egna den någon synnerlig uppmärksamhet.

När ögat njuter af inre syner, hvad kan man väl se i den yttre verlden?

Hertiginnan, icke länge förblifvande i sin tankfulla ställning, närmade sig samma tafla.

“Ni betraktar en tafla af Ingres, också en af cheferne för den franska skolan“, sade hon; “liksom koloristerne grupperat sig omkring Delaroche, hafva tecknarne samlat sig omkring Ingres ... Men det stycke vi nu se är det minst lyckade af denne målare och kanske äfven af hela samlingen här i Luxembourg ... Man ser genast att koloriten icke är Ingres starka sida: det är alldeles för grannt på en så dyster grund.“

“Jag förstår icke ämnet“, yttrade Armand.

“Ämnet är taget ur ett poem af Ariosto“, förklarade hertiginnan; “skön Angelica är fjättrad vid en klippa och ett hafsvidunder närmar sig för att sluka henne, då i detsamma riddaren Roderik jagar fram på en bevingad häst, stöter sin lans i vidundrets gap och befriar den sköna ... Hvad är ert omdöme om denna tafla?“

“Jag tycker att det icke fordras mycket hjeltemod för att med tillhjelp af en bevingad häst besegra hvilket vidunder som helst“, svarade Armand; “riddaren borde haft, nog af sin lans och sitt svärd ... Såsom det nu är tillstäldt, är det ingen fara åtminstone för honom sjelf, och utan en sådan fara kan väl icke gerna hans bragd få namn af hjeltebragd.“

“Ni torde icke hafva så orätt ... Men hvad är det som först faller er i ögonen, när ni ser på detta stycke?“

“Skulle ni kanske mena riddarens gyllene rustning?“ frågade Armand efter en stunds närmare granskning.

“Ni har blick, monsieur Armand ... det är just rustningen jag menar ... Angelica är onekligen mycket väl tecknad, der hon står vid sin klippa; vidundret, som gapar emot lansspetsen, är så fasaväckande som inbillningen kan göra det; det mörka hafvet och de dystra klipporna i bakgrunden äro ganska naturliga; — men allt detta förlorar sig i glansen af den präktiga rustningen, och det är nästan som om hela scenen endast tillkommit för att visa den ... Sjelfva den hotande lansen tyckes vara fäld mindre för att träffa en fiende än för att uppfånga en solens stråle.“

“Ah, men hvad ser jag!“ fortfor hon, flyttande sina ögon från taflan till Armands ansigte; “det var verkligen öfverraskande ... Monsieur Armand, hvad tycker ni om riddarens ansigte?“

“Åjo“, svarade denne, närmande sina ögon till ifrågavarande ställe af taflan; “det är vackert, men stelt; ungt, men kallt.“

“Så är också min tanke ... men vet ni hvad som öfverraskade mig?“

“Nej, madame.“

“Jag tyckte att riddarens ansigte mycket liknade ert ... förstås likväl att jag undantager det stela och kalla.“

Armand blef blodröd ända upp öfver öronen.

Hertiginnan syntes beundra den vackra färgen.

Beundrade hon den som konstnär eller som qvinna.

“Äfven ni har anlag för att bli en Roderik“, yttrade hertiginnan leende, “ni har ju redan trotsat en siren och öfvervunnit Gud vet icke huru många cykloper ... Men ni har handlat mera oegennyttigt än Roderik, ty ni hade ingen Angelica, ni.“

“Ack, om det gälde er, jag skulle icke vänta på den bevingade hästen!“ ropade Armand raskt och med strålande ögon, ty på morgonrodnaden följer ju alltid solen.

“Jag tror det nog“, svarade hertiginnan hjertligt; “i ett fall åtminstone liknar mitt öde Angelicas ... liksom hon är jag fjettrad vid en klippa ... men“, tillade hon skämtande, “lyckligare än Angelica, har jag ej något vidunder att befara.“

Armand såg i detsamma hertiginnan helsa på någon, som måste finnas bakom honom, emedan hennes blickar riktades mot den sidan af galleriet, åt hvilken han vände ryggen.

Han såg sig om och blef varse en elegant, djupt bugande kavaljer, som stod på ett längre afstånd från dem.

“Förlåt, madame!“ yttrade Armand, i det han oroligt vände sig till hertiginnan, “ni synes vara bekant med denne man.“

“Ja“, svarade hertiginnan, utan att dela den unge mannens oro.

“Baron S:t-Bris.“

“Ja, baron S:t-Bris.“

“Och han umgås hos er?“

“Icke just hos mig, utan hos hertigen, hvars dagliga gäst han är ... Jag möter honom ofta på promenaderna, och nästan dagligen är han uppe i Luxembourgs galleri.“

“O min Gud! han går ofta hit!“ sade Armand med verklig ångest.

“Men hvarför är ni så orolig?“

“Jag tror jag nyss nämnde att jag sett denne baron i markisinnan d’Estelles sällskap.“

“Jag minns det ... men jag ser icke hvarför ...“

“Hertiginnans vagn stannade nyss utanför slottet“, afbröt baron S:t-Bris, hvilken nu närmade sig de begge samtalande.

“Ah, då är det tid för mig att fara hem“, sade hertiginnan.

“Men, madame, jag anser mig böra förbereda er på att det är mycket oroligt ute på gatorna“, yttrade baronen.

“Hur då?“

“Flere folkhopar äro i rörelse“, tillkännagaf baronen, “och min kabriolett måste taga många omvägar för att komma hit.“

“Ni tror således att någon fara är å färde?“ frågade hertiginnan något ängslig.

“Visst icke för oss“, svarade baronen; “men jag nämner det blott på det hertiginnan ej måtte bli skrämd, i fall något oväsende skulle uppstå under hemvägen.“

“Jag tackar er, monsieur!“

“Men om det skulle hända något“, inföll Armand, som icke kunde bekämpa sin oro, “vore det kanske icke så ur vägen att jag ... Om det icke ansåges för opassande, skulle jag gerna vilja följa hertiginnans vagn för att ...“

“Jag ber tusen gånger om ursäkt, monsieur“, afbröt baronen; “men ni uppskrämmer hertiginnan alltför mycket ... Jag tror att mitt beskydd skall vara tillräckligt, i fall hertiginnan icke försmår det ... För öfrigt har hertiginnan sin betjening, och der ser jag redan en af betjenterne.“

En betjent i rikt livré inträdde i galleriet och nalkades det ställe, der de stodo.

Hertiginnan, utan att afgöra den fråga som förehades emellan hennes begge kavaljerer, skyndade till sin målareställning, dit betjenten följde henne.

Baron S:t-Bris uppehöll sig icke heller länge hos Armand, utan följde hertiginnan.

Armand, som deremot icke lemnat sin plats framför Ingres’ tafla, såg hertiginnan gifva några befallningar åt sin betjent, hvarefter denne tog ställningen med hvad dertill hörde och bar bort alltsamman ur galleriet, förmodligen in i det rum, som enkom är upplåtet för de kopierandes tillhörigheter.

Vidare såg han den artige baronen hjelpa hertiginnan på med hennes sobelbrämade sammetspels och derefter bjuda henne sin arm, den hon likväl icke emottog, till Armands stora tröst.

Slutligen såg han dem sätta sig i rörelse, för att lemna galleriet.

Hertiginnan, i det hon följd af sin kavaljer gick förbi vår hjelte, besvarade hans något bedröfliga afskedshelsning med en hjertlig och uppmuntrande blick.

Baronen helsade också mycket artigt, om ej just lika hjertligt och uppmuntrande.

Armand såg dem försvinna, och som icke heller han hade något skäl att dröja längre i Luxembourgs galleri, beslöt äfven han att aflägsna sig.

Men innan han gick, kastade han ånyo en blick på Ingres’ tafla, sägande för sig sjelf:

“Hvem vet ändå om icke vidundret finnes och om det icke är närmare än man tror!“

Tionde kapitlet.

Hertigen och markisinnan.

Följande förmiddag, som var den 21 Februari, satt markisinnan d’Estelle i sin boudoir, otåligt lyssnande till hvad hennes betjent, som stod midt på golfvet, hade att berätta.

“Ni sade att hertigen ämnade åka ut“, frågade hon.

“Ja, madame ... just som jag kom, steg monseigneur upp i vagnen.“

“Men han skulle likväl komma snart?“

“Ja, sedan han återkommit från sitt första besök.“

“Ni vet icke hvem han for att besöka?“

“Nej, madame.“

“Hvad hörs det annars för nytt?“

“En stor nyhet, madame, och hvarom hela Paris nu talar.“

“Hvilken?“

“Det blir ingen reform-bankett af.“

“Ingen reform-bankett? ... Hvad säger ni!“ ropade markisinnan obehagligt öfverraskad.

“Flere af oppositionens ledamöter hade tidigt på morgonen sammanträde hemma hos monsieur Odilon Barrot.“

“Nå?“

“Och der har man beslutit inställa banketten.“

“De uslingarne!“ mumlade markisinnan för sig sjelf. “Vet man orsaken?“ frågade hon högre.

“Man fruktar att regeringen ...“

“Hvad?“

“Att regeringen med våld skall sätta sig emot alla folk samlingar både på Madeleine-platsen och andra platser.“

“Fruktar! ... har man då icke vetat det förut? ... har man då icke redan beredt sig derpå? ... Jaså, det är då af fruktan för polisen som man instält banketten?“

“Ja, man vill icke åstadkomma någon massacker bland folket, sägs det.“

“Såå ... man bäfvar redan för blotta glimten af bajonetten?“

“Det är allt något att bäfva för, madame ... nya regementen inmarschera oupphörligen i staden.“

“Hvad nytt höres från folk-qvarteren och förstäderna?“

“Hela natten ha folkhopar varit i rörelse, så påstås det åtminstone.“

“Än vidare?“

“Man har ropat: lefve reformen!“

“Och byggt barrikader, förmodar jag.“

“Det har jag icke hört, madame.“

“Det goda folket har då glömt konsten“, mumlade hon förtrytsamt för sig sjelf; “men ropa, det kan man, bara ropa, ropa, liksom vore Paris och Jerichos murar detsamma ... Hvilket elände, hvilken feghet!“

“Har madame något vidare att befalla?“

“Nej.“

“Jag får då gå?“

“Ja ... men vänta ... äro många fattig-polletter utdelade i dag?“

“Endast tjugu, madame.“

“Ah!“ yttrade markisinnan med förnöjelse; “hur många utdelades i går?“

“Femtio.“

“Och i förrgår?“

“Hundratjugu.“

“Hur många tror ni komma att utdelas i morgon?“

“Det har jag svårt för att säga.“

“I morgon blir det blott tio.“

“Det är mycket möjligt, madame.“

“Och i öfvermorgon kanske ingen ... Har ni hört hur det är hos våra grannar?“

“Nej, men jag förmodar att det är på samma sätt hos dem, ty i dag har jag icke mött en enda fattig på gatorna inom S:t-Germain ... Men det var sannt, man är i alla husen sysselsatt med att laga portarne, att sätta nya bommar och lås ...“

“Tror ni väl att någon fara kunde hota portar, som dagligen öppnas för de fattige och behöfvande?“

“Det är så många fattige och behöfvande som icke gått genom denna port“, svarade betjenten med en ryckning på axlarne.

“Det är ju icke möjligt att göra godt åt alla ... Hur är det nu med vår port?“

“Den är nyss reparerad.“

“Bra ... ni kan nu gå ... Jag tar på förmiddagen icke emot någon annan än hertigen.“

“Som madame befaller“, svarade betjenten, hvarefter han aflägsnade sig.

“När de fattige icke uttaga sina polletter, då är ej allt hopp ute“, sade markisinnan för sig sjelf; “när de försmå soppan, då ha de väderkorn på steken ... Smaklig måltid! ... Den gamle stenbocken i Tuilerierna har länge legat väntande på fatet.“

Markisinnan reste sig hastigt från divanen och lyssnade.

Hon trodde sig höra steg i yttre rummet.

Dörren till boudoiren öppnades och hertig de Beaudreuil inträdde.

Hans kinder voro blekare än vanligt, hans panna mörk och ögonlocken lågo stela och tunga som bly öfver sina glober.

Utan att helsa på markisinnan, intog han en af fåtöljerna nära divanen, sjunkande ned deruti.

“Ni är icke vid godt lynne i dag, bäste hertig“, började markisinnan, “och derpå undrar jag ej ... Jag läser i ert ansigte bekräftelsen på hvad min betjent nyss berättat mig.“

“Hvad“, ropade hertigen ångestfullt, “hvad är det er betjent sagt? ... hvad är det man berättat er?“

“Om reform-banketten naturligtvis“, svarade markisinnan, “denna bankett, som icke blir af.“

“Reform-banketten ... ingenting annat“, yttrade hertigen något lugnare.

“Nej, men det kan vara nog det, tycker jag ... Den storståtliga demonstrationen slutar då blott med ord, såsom alla de föregående ... Jag kunde nästan ha sagt det förut.“

Hertigen teg och gjorde icke heller någon min af att tala.