Part 7

Armand kände sig frysa vid anblicken af denna svepning, som lagt sina stora veck öfver den slumrande naturen, men på samma gång dragas allt närmare intill slumrerskan, ty hon syntes le genom isen och snön mot skogens gröna barr och den rödskinande solen. Det är icke grafven, utan hvilobädden för detta hopp som drömmer om en vår på dess andra sida; icke döden, utan lifvet, som för ett ögonblick håller tillbaka andedrägten för att sedan med full kraft flåsa ut öfver jord och haf, öfver menniskan och djuren.

Ack! om Armand vetat att det var hans moders fädernesland han hade för ögonen, han skulle, liksom vi, till den beundran han egnade konstnären ha lagt sin gärd af tacksamhet för denna nordiska bild, så lefvande framstäld midt i skötet af drufvornas land, och derjemte känt sig stolt öfver att en landsman till hans moder skapat ett verk, som i sitt slag icke har sin like hvarken i nordens eller söderns gallerier.

Armand stod länge framför denna tafla, ty det föreföll honom som kunde han spegla sina oroliga ögon i den blanka isen, eller också behöfde han svalka sig i den kalla luften, väntande kanske att vintermolnet, som tyckes trögt skrida fram öfver landskapet, skulle lösas upp i snö och falla ned öfver hans heta panna och glödande kind.

Då uppfångade hans öron ljudet af slotts-uret, som slog den andra qvarten. Han vände sig från taflan och gick långsamt in i stora galleriet.

Närmare dörren till det rum, hvarifrån han kom, sutto konstnärer af begge könen framför hvar sin målareställning sysselsatte med att kopiera.

Den första: det berömda landskapet i Watelet. Armands öga dröjde med välbehag vid den lilla gångstigen, som slingrar sig längst bakom förgrundens trädstammar och ofvanom den vilda skogsströmmens gröna vågor, som bryta sig mot pålarne, hvarpå den lilla bron står, under det han afundades vandraren på stigen hans lycka att så der fri från stadslifvets buller och qvalm kunna njuta af naturen i dess fullaste fägring och rikaste vexling af vatten, jord och luft, hvilka synas täffa med hvarandra i lif och skönhet.

Den andra: den prisade interiören af klosterkyrkan San-Benedetto af Granet, med munken och hans bedjande disciplar i den mörka förgrunden samt längst bort i det af solen upplysta hvalfvet den bedjande qvinnan, hvars ansigte synes förklaradt på samma gång af solens strålar och andaktens heliga låga, detta mästerstycke i perspektiv målning, som Armand ännu icke funnit öfverträffadt af något i samma slag.

Den tredje: Aftonen af Gleure, klar, mjuk och genomskinlig som om man såge den genom drömmens eller diktens rosenslöja.

Den fjerde: Morgonbönen af Dubufe. En moder lär sitt barn att bedja, under det att fadern står bakom, bevitnande sina tvänne älsklingars andakt.

Barnet hopknäpper sina små skära fingrar och blickar mot himmelen såsom modern bedt det göra.

Men hur blir hon icke belönad för den undervisning hon gifvit sitt barn!

Det tycktes Armand som om hela himmelen hade stigit med i barnets ansigte med en stjerna för hvardera af dess ögon och den eviga morgonens glöd för dess mun.

Modern synes betagen af de saliges förtjusning.

Fadern, som icke ser barnets ansigte, njuter af den hänryckning som strålar i makans.

Detta stycke är ett af dem, som fotografiskt troget fästa sig i vårt minne, icke blott för det att de äro alster af en fullbildad konstnärshand, utan äfven derför att de anslå strängar i vår själ, som aldrig bort tystna.

Der hafva vi ju också en madonna med sitt barn, tänkte Armand, ehuru utan dessa ljusringar öfver hjessan eller denna idealiska skönhet, som utmärka Rafaels och Murillos.

Men så har också Dubufe endast vågat teckna en hvardags-scen i en fattig arbetares boning. I stället för att, såsom nämnde mästare, låta sin madonna med hennes barn uppstiga till himmelen, redan förklarade af den glans, som är det eviga lifvets, låter han himmelen, åkallad i bönen, stiga ned i det jordiska tjället för att välsigna och uppmuntra oskulden och dygden.

Denna grupp, änskönt blott med jorden till fotapall, rörer oss arme syndare lika djupt som den gloria och det ideal, hvilka stråla bland molnen, omgifna af serafer och keruber!

Armand, efter att en stund hafva dröjt framför nämnde konstverk, gick längre fram i galleriet och hade hunnit ungefär slutet deraf, då han stannade vid åsynen af en femte artist, som likaledes var upptagen med att kopiera. Denna artist, ett fruntimmer, var klädd i enkel svart sidenklädning och utan annan prydnad på hufvudet än det rika kastaniebruna håret, uppflätadt i en tät, men låg korg i nacken. Hon var införlifvad med sitt arbete, vexlande sina blickar emellan en tafla på väggen och den duk hon hade uppspänd framför sig.

Konstnärinnans ansigte, ehuru något blekt, var dock både ungt och skönt samt glänsande dessutom af den ingifvelse, som ett innerligare närmande till konsten alltid väcker.

Armand betraktade detta ansigte med samma andakt, som den rättrogne katoliken beskådar Marie-bilden i högkoret af en kyrka.

Så hade han stått några minuter, då konstnärinnan ändtligen kom att nytta sina blickar åt det ställe, der han stod.

En stråle af omisskännelig glädje lyste i hennes ögon, när hon varseblef och igenkände den unge mannen.

Armand, efter en vördnadsfull bugning, tog några steg framåt och befann sig invid den målarställning, framför hvilken hon satt.

“Välkommen, monsieur Armand!“ helsade hon, i det hon vred målarställningen något åt motsatt sida, förmodligen för att dölja sitt arbete för nyfikna blickar.

“Ni har behagat kalla mig“, yttrade Armand.

“Collette, min kammarjungfru, berättade mig att hon råkat er; och som jag länge önskat se er ...“

“Ni har då verkligen önskat se mig?“ afbröt Armand, utan att kunna qväfva den glädje, som denna hennes försäkran gjorde honom.

“Ja ... Ni vet att vi icke träffats sedan i slutet af förlidet år, den der dagen då ni besökte mig.“

“Ja, madame ... Dagen derefter infann jag mig utanför er onkels hus, såsom ni befalt ... Men ni hade förmodligen glömt bort att ni bedt mig komma.“

“Nej, jag hade icke glömt det ... men ...“

Hertiginnan tystnade liksom hade ett obehagligt minne bundit hennes tunga.

“Ni hade icke glömt det“, upprepade Armand; “dock, hvad betyder det väl om ni glömmer eller minnes en så obetydlig person som jag!“

“Det ligger någon bitterhet i edra ord, monsieur ... Men ni har skäl dertill ... jag har varit otacksam och orättvis emot er ... Jag förtjenar då all förebråelse, lika mycket från er sida som min egen.“

“O min Gud!“ yttrade Armand ifrigt; “det har aldrig kunnat vara min mening att förebrå er något och än mindre vara bitter mot er, madame ... Skulle jag ånyo hafva gjort något, som sårar er, ber jag er förlåta det, ty jag är en olycklig, som ibland icke vet hvad han säger eller gör.“

Armands ifver härledde sig från minnet af den der stunden, då han så obetänksamt hade tryckt Adelaïdes hand till sitt bröst och sina läppar. Han ansåg kanske det rätta ögonblicket vara inne för att urskulda denna handling.

“Men“, tillade han, inseende att urskuldandet knappast var bättre än sjelfva felet och derför görande våld på sig för att undgå den troll-ring, som ånyo började sluta sig omkring hans förnuft, “men efter som ni haft den godheten att vilja se mig, vågar jag be er om en nåd?“

“Tala“ sade Adelaïde icke utan en viss skygghet för denna häftighet.

“Men ifall jag vågade framställa några frågor, kunde jag hoppas att ni uppriktigt besvarar dem?“

“Jag skall uppriktigt besvara era frågor“, svarade hon.

Armand blickade åt begge sidorna af galleriet.

De öfrige deruti kopierande konstnärerne hade, såsom nyss nämndes, sin plats närmare dörren och voro följaktligen på för långt afstånd för att kunna höra hans samtal med hertiginnan, och dessutom syntes de för mycket upptagna af sina arbeten för att hafva någon uppmärksamhet öfrig för det, som föregick utom deras krets.

“Ni minnes säkert att jag lemnade i era händer en biljett, när jag sist hade äran tala med er“, började Armand.

“Ja, monsieur“, svarade hertiginnan.

“Sedan ni emottagit och läst den, var ni öfvertygad om att hertigen skrifvit den.“

“Ja, då var jag öfvertygad derom.“

“Men följande dagen, som var er brölloppsdag, hade ni en annan tanke om biljetten?“

“Ja“, svarade hertiginnan med svag röst, liksom hade det kostat henne möda att medgifva detta.

“Ni trodde den vara ett förfalskadt dokument?“

Hertiginnan nedslog förlägen sina ögon.

“Men hvem ansåg ni hafva ... O min Gud! jag tröttar er med mina frågor, jag plågar er kanske?“

“Nej, nej! ... fortfar, monsieur!“

“Hvem ansåg ni hafva förfalskat denna biljett?“

Hertiginnan, synbart upprörd, dröjde med svaret.

“O! jag har två historier om den saken“, återtog Armand, “och jag famlar i mörkret emellan dem begge ... Var det ... måtte ni blott icke förlora tålamodet! ... Var det en man eller en qvinna som ni misstänkte för förfalskningen? ... Var det, för att tala tydligare, markisinnan d’Estelles kammarjungfru, som ni ansåg för skyldig till detta brott?“

“Markisinnan d’Estelles kammarjungfru?“ upprepade hertiginnan något förvånad.

“O, min Gud! det var då mig ni misstänkte!“ ropade Armand både med harm och smärta; “det var då den första af de begge historierna man framburit till er ... det är markisinnans kammarjungfru som sagt er, att jag förfalskat hertigens stil och skrifvit biljetten ... Ah, nu är allt klart för mig ... Nu ser jag ända till djupet af denna svarta intrig.“

“Men hur vet ni då“, yttrade hertiginnan; “hur känner ni att ...“

“Jag kände denna nedriga plan, innan den sattes i verket“, inföll Armand.

“Ni kände den, säger ni?“

“Ja, eftersom jag före er hörde den ur kammarjungfruns egen mun ... Dock, hur kunde jag väl tro på framgången af denna djefvulska plan!“

“Men i hvad förhållande stod ni då till markisinnan och hennes kammarjungfru?“ frågade hertiginnan.

“Jag skyndar att förklara allt“, svarade Armand, och afgaf derefter en med exemplarisk samvetsgrannhet gjord förklaring öfver sitt förhållande till dessa begge qvinnor, ända ifrån hans första sammanträffande med dem i Jardin des Plantes, tilldess han, med tillhjelp af den olycklige portvaktarens rygg, lyckades undkomma det försåt, som för honom var utlagdt på rue de l’Université utanför markisinnans hotell.

Armand dolde ingenting, ty mycket kan man säga inför en fru, som man för allt i verlden icke skulle säga inför en flicka.

“Hvarje ord af hvad jag nu berättat är sanning“, sade Armand, sedan han slutat sin förklaring; “och hvad ni än må tänka om mig, skall ni åtminstone icke anse mig för en förbrytare ... O, min Gud, att ni kunde tro mig om ett brott!“

Hertiginnan hade med blandade känslor af deltagande och fasa lyssnat till Armands berättelse.

“Jag visste ej hvad jag skulle tänka“, svarade hon, “eller, rättare sagdt, jag saknade all förmåga att tänka denna olyckliga dag, hvilken ännu föresväfvar mig som en ryslig dröm ... Men jag minnes att min olycksaliga villfarelse styrktes af den underliga förklaring ni gifvit mig öfver er åtkomst af biljetten.“

“Ack! jag kunde ju icke, som en man af heder, förråda en qvinnas svaghet“, yttrade Armand.

“Jag förstår det nu“, sade hertiginnan; “men emellertid gjorde denna omständighet, i förening med ... med ert eget besynnerliga uppförande vid ...“

Hertiginnan fullföljde ej meningen.

“O, min Gud! jag vet hvad ni vill säga!“ inföll Armand bleknande, ty ett nytt ljus hade uppgått för hans ögon och han ryste för dess sken.

Läsaren erinrar sig kanske, att den historia, Denise, markisinnans kammarjungfru, hade sig uppdraget att meddela bankirens brorsdotter, gick väsendtligast derpå ut, att Armand, i sin blinda och våldsamma passion för mademoiselle Adelaïde, skulle sjelf hafva skrifvit ifrågavarande biljett, i afsigt att derigenom hindra hertigens och Adelaïdes giftermål.

Denna historia hade hitintills förefallit Armand för enfaldig att kunna tros. Nu hade den likväl blifvit trodd; men hvad hade förnämligast bidragit till denna omständighet? hvad annat än Armands eget beteende vid afskedet från Adelaïde? hvad annat än denna fördömda handkyssning, som han ögonblickligen ångrat?

Hvarför skulle icke Adelaïde tro på denna blinda, våldsamma passion, som man förespeglade henne, när hon så nyss förut rönt det ovedersägligaste bevis derpå?

Dessa voro de frågor, Armand i denna stund gjorde sig sjelf och dem han till sin stora förtviflan måste jakande besvara.

“Ve mig!“ sade han sorgset. “Att en gång ha felat mot den vördnad, man är skyldig er, är redan ett brott, och hvarför skulle ni icke tro mig om det ena brottet så väl som om det andra! ... Jag har således befrämjat den svartaste af intriger, jag har bidragit till dens olycka, som jag skulle velat dö för tusen gånger!“

“Ni bör icke anklaga er för min olycka“, svarade hertiginnan, “ty hvarför skulle jag misstro er, den ende, som visat mig deltagande och tillgifvenhet? Fanns väl dertill något förnuftigt skäl? ... Men sådan är vår lott, denna lott, som likväl så mycket beprisas och afundas ... Omgifna endast af kalla egoister, af fränder utan skydd, af vänner utan vänskap, antaga vi småningom deras karakter och skaplynne ... Med dem börja vi snart att blindt misstro det goda och lika blindt tro på det onda samt göra våra beräkningar derefter ... Misstro och beräkning, se der allt hvad vi lära oss, se der de grunder, hvarpå vi bygga vårt lif, skimrande på ytan, men tomt och öde på djupet.“

“Och falla en gång fjällen från våra ögon, så är det vanligen för sent“, återtog hon efter en stunds uppehåll. “När jag efter ceremoniens slut i Madeleine-kyrkan mötte er blick och såg det varningens tecken ni gaf mig, då tänkte jag: denna blick kan ej bedraga, denna hand ej förfalska ... Jag fann att jag, som dömt er ohörd, sjelf blifvit dömd, men utan hopp att någonsin få min dom återkallad ... Mitt samtal med hertigen efter återkomsten från kyrkan stärkte mig ytterligare i denna hemska öfvertygelse ... Med en af ängslan blandad undergifvenhet biföll han min begäran att uteslutande få lefva för mig sjelf och att ostördt egna mig åt den konst, som jag från min barndom älskat och i hvilken jag borde finna någon ersättning för ett glädjetomt lif ... Jag har funnit den, och jag tackar himlen som gaf mig sinne för det skönas uppenbarelser på jorden ... Denna tacksamhet är så stor att jag glömt klaga öfver bristen på den talang och det snille, som föreviga konstnärns verk och bära hans namn genom de aflägsnaste tider.“

Hertiginnan tystnade.

Armand stod framför henne med hopknäppta händer, icke vågande afbryta denna tystnad.

Det är öfverflödigt att mäta höjden af det deltagande eller djupet af den smärta, hvarmed han lyssnat till denna lidande, och likväl så undergifna, qvinnas ord.

Mångdubblad kände han i sitt bröst hennes sorg, utan att finna en enda gnista af den tröst, som tycktes lugna henne.

Han fortfor att anklaga sig sjelf såsom den der medverkat till hennes olycka och han svor i sitt hjerta en helig ed att egna hela sitt lif åt hennes tjenst och att bjuda sitt bröst åt den första fara, som kunde hota hennes lugn, drömmande med vällust om det ögonblick, då han med sitt blod finge försona det fel, hvartill han ansåg sig vara skyldig.

“Emellertid var jag mycket orolig för det jag ej på dessa månader hörde något af er“, började ånyo hertiginnan; “jag ville se er, ville tala med er, ville visa att jag icke längre var otacksam och orättvis mot er ... Jag tänkte äfven be er att i den djupaste hemlighet begrafva denna olyckliga historia, ty jag ville icke med en ny skandal öka de många, som under loppet af en så kort tid i folkets ögon nedsatt det stånd, hvartill jag nu olyckligtvis hörer ... Den arma menskligheten vinner icke alltid på att den stränga rättvisan tillfredsställes ... Ett brott kan straffas, men hvem förminskar det intryck af afsky, som det gör på de goda? och hvem förtager verkan af dess dåliga föresyn för de onda? I denna sak är det blott jag som lider, och jag lemnar både den och mig sjelf i Guds händer.“

“Jag har nu fått råka er“, fortfor hon, “och detta möte har beredt mig mycken glädje ... Ni skall icke mera anse mig för orättvis och otacksam ... otacksam! ... Ah! ni skall aldrig tillåta mig att vara tacksam, ni skall aldrig unna mig denna glädje ... Med ert goda hjerta och klara förstånd vill ni dock ej fatta att afbördandet af en skuld är en af menniskans ljufvaste fröjder.“

“Jo“, svarade Armand med vek röst; “men det är också en fröjd att oegennyttigt tjena oskulden och dygden.“

“Det återstår mig då endast att nämna ert namn i mina böner“, svarade hertiginnan, i det hon, betäckande sina ögon med venstra handen, räckte sin högra åt den unge mannen.

Armand böjde sitt ansigte öfver denna fina hand, utan att våga nalkas den hvarken med sin mun eller sina händer.

Hastigt drog hertiginnan sin hand tillbaka och tryckte den hårdt mot ett bröst, som våldsamt rörde sig under det tunna elastiska sidentyget.

En brännande tår hade droppat ned på denna hand från Armands öga.

Nionde kapitlet.

Riddaren Roderik, skön Angelica och vidundret.

En längre paus hade följt på scenen emellan hertiginnan och arbetaren.

Den förra bibehöll ännu sin plats på stolen bredvid målarställningen, mot hvilken hon stödde sin arm, under det att hennes hufvud hvilade mot handen.

Den sednare hade vördnadsfullt dragit sig åt sidan, riktande sina blickar mot ett sjöstycke med månsken af Tanneur.

I början såg han ej mycket af hvad han hade framför sig.

Slutligen föreföll det honom som om den mörka förgrunden af hafvet mycket öfverensstämde med hans eget lif, för hvilket han önskade sig några strålar af det ljus, som från bakgrunden mellan nattliga skyar spred sig öfver hafvet, bildande deruppå ett sken, så förtrollande och förföriskt att han skulle velat skumma det upp med handen, äfven med fara att förgås i djupet derunder.

Han betraktade den stolta tremastaren, som hvilade vid sitt ankar.

Hvila utan hamn är en bedräglig hvila, tänkte Armand, ty samma hafs-nymfer, som nu med sina silfverslöjor så leende kringdansa den höga bogen, skola kanske nästföljande stund bita deruti med klipphårda tänder och dela sitt byte på korallernas bädd.

Dock, hvilan blir ju i alla fall densamma, tillade han, antingen man förut vaggat på den lugnaste yta eller brottats med den vildaste storm.

Det är en tröst att minnas denna sanning. Menniskan skulle mindre afundas den lycklige och i sin olycka mindre beklaga sig sjelf, i fall hon oftare erinrade sig den.

“Ni älskar målarkonsten?“ frågade helt nära Armand en röst, för hvars troll-ljud skepp, haf och måne ögonblickligen försvunno som skuggan för middagssolen.

Han vände sig åt sidan hvarifrån ljudet kom och fann hertiginnan stående på ett par alnars afstånd från honom.

Hennes bröst häfde sig ej mera, och hennes blick syntes lugn.

På hennes panna, nyss inkräktad af den veka qvinliga känslan, tronade nu den qvinliga värdigheten i dess fulla majestät, utan att man kunde upptäcka spåren af de strider, som denna regements-förändring kanske kostat.

Armand, som mera lyssnat till ljudet än till frågan, kom sig icke före att svara.

“Kanske ni sjelf öfvar den sköna konsten?“ fortfor hertiginnan utan att vänta på svaret.

“Den sköna konsten!“ upprepade Armand, som icke hade så lätt för att komma ur det yrvakna tillståndet. “Nej, nej!“ tillade han likväl genast; “jag har visserligen lärt mig rita något och drifva bilder i silfver och guld ... Men jag vet ej om jag derför vågar säga att jag öfvar en skön konst.“

“Hvarför skulle ni icke våga det? ... försvarar icke Benvenuto Cellini sin lager likaså väl som en Rafael, en Correggio? ... Har ni förr besökt Luxembourgs galleri?“

“För några år sedan var jag uppe här, men tyvärr helt flyktigt ... I Louvern har jag dock varit ofta.“

“Luxembourg innesluter, som ni kanske redan vet, till det mesta endast inhemska lefvande konstnärers arbeten, men de förtjena nog uppmärksamhet de också ... Hvad säger ni till exempel om den tafla jag söker kopiera?“

Armand närmade sig den tafla hertiginnan utvisade. Den var af Delaroche, föreställande konung Edvards söner i Towerns fängelse.

“Detta stycke väcker icke genast uppmärksamheten“, anmärkte hertiginnan; “men ju mera man betraktar det, desto klarare framstå figurer och karakterer! ... Se dessa arma barn, desse olycklige furstar, af hvilka den äldre hvilar sitt ljuslockiga hufvud mot den yngres skuldra, under det han skådar ned på bibeln, som ligger uppslagen för dem begge ... Hur rörande ända till tårar är ej oskuldens lidande tecknadt i dessa bleka fina anletsdrag, men på samma gång huru strålar ej denna blick, som hvilar på den heliga boken, af oskuldens tillförsigt, mod och hopp! ... Den yngre brodern blickar ängsligt åt dörren, hvarvid den lilla hunden, prinsarnes ende vän, står på vakt ... Hundens ställning tyckes röja att han redan vädrar de ankommande mördarne ... Arma djur! du kan varna dina vänner, men icke rädda dem ... Ännu några minuter, och du står tjutande vid deras blodiga lik.“

“Hvem mördade dem?“ frågade Armand.

“Deras egen farbror, konung Richard III af England“, svarade hertiginnan.

“O! de konungarne! de konungarne!“ mumlade Armand mellan tänderna.

“Ni anser endast konungar kunna begå rysliga brott“, anmärkte hertiginnan; “jag vill då visa er taflan som hänger der på väggen ... Kom!“

Armand följde hertiginnan till en stor tafla af Court med figurer i vanlig kroppsstorlek.

“Scenen är i det gamla Rom“, förklarade hertiginnan; “ni ser högt på tribunen der det blodiga liket af en man ... det är Julius Cæsars.“

“Julius Cæsar, det gamla Galliens eröfrare och förtryckare!“ yttrade Armand.

“Ja, och äfven af sitt eget fäderneslands frihet ... Mannen, som står framför liket på samma tribun, är Marcus Antonius, tyrannens vän ... Antonius visar för folket den mördades genomstungna toga och uppmanar till hämnd mot hans mördare ... Betrakta dessa mästerligt utförda kraftgestalter af folket ... Några kyssa den mördades händer, medan andra upptaga stenar från gatan för att ögonblickligen utkräfva den hämnd, hvartill de uppmanas.“

“Hvad!“ yttrade Armand, “de vilja hämnas dens död, som förtryckt deras fädernesland!“

“Det bevisar blott att afskyn för brottet är mäktigare än känslan af friheten ... Betrakta dessa tvänne figurer, som stå bredvid hvarandra i förgrunden nedanför tribunen: det är Brutus och Cassius, Roms störste patrioter, snart sagdt de ende qvarlefvorna af den gamla mäktiga republiken ... Brutus hvilar sin ena hand mot svärdfästet, under det han med den andra tillbakahåller Cassius, som redan dragit svärdet ... Brutus är typen af republiken; men hvad tycker ni om hans ansigte?“

“Det är ett ansigte, som mästerligt uttrycker både kraft och förstånd; men ...“

“Men?“

“Likväl är det något i detta ansigte som icke behagar mig“, svarade Armand.

“Och hvad är det?“

“Jag kan icke säga hvad det egentligen är; men det ligger deruti något dystert, något hemskt.“

“Det kunde möjligtvis vara sorgen öfver blindheten hos detta folk, som, i stället för att jubla öfver sin förtryckares död, vill hämnas den“, yttrade hertiginnan med en forskande blick på Armand.

“Nej, jag kan icke tro det, ty detta vore en sorg med högburen panna och öppna ögon, som konstnären nog skulle förstått återgifva, i fall han velat framställa den ... Brutus deremot har en nedböjd panna och skygg blick ... öfver hans anlete hvilar ett moln, genom hvilket jag lika fåfängt söker glädjen öfver den återvunna friheten som sorgen öfver folkets blindhet.“

“Känner ni i hvad förhållande Brutus stod till Cæsar?“

“Nej“, svarade Armand, förlägen öfver sin okunnighet i romerska historien.