Part 6

Hvalfbågens fält upptages af tvänne ryktets gudinnor, den ena med trumpet för mun och den andra bärande en krans af lager. Ofvanom all denna herrlighet är en bas-relief, framställande öfvergången öfver Rehn.

Detta prunkande minne af franska legoknektars segrar har sednare varit ett nära vitne till franska medborgares triumfer, ty det var vid denna äreport som den blodigaste striden år 1830 utkämpades.

En afdelning af marskalk Marmonts trupper hade der fattat posto och besköt folkmassan, som böljade fram från Bastilj-platsen.

Det var, åtminstone i början, mera ett slagtande än en strid, ty största delen af folket var obeväpnad.

Hela boulevarden från la porte S:t-Denis ända till place de la Bastille var i ordets fulla bemärkelse öfvertäckt af döda och stympade menniskor, till det mesta qvinnor och barn, ty i Paris bäfva ej qvinnor och barn för att följa män och fäder i faran, i döden, och ofta har det varit dessa som vunnit de skönaste lagrarne.

“Här, Félix“, yttrade Collette, som för sin vän berättade allt hvad hon visste om dessa blodiga dagar, “här vid hörnet, som du ser, stupade en artilleri-kapten skjuten af en tolfårig gosse just som han gaf order till eldens börjande ... Der midt emot föll en öfverste vid lanciererna träffad midt i pannan af ett annat barns kula ... Der vred en sextonårig flicka värjan ur hand på en major vid det kungliga gardet i samma ögonblick denne höjde stålet öfver hennes bror, som redan blödde ur flere sår ... Men der i huset“, tillade Collette, kastande sig med fransyskans vanliga lätthet öfver till ett annat ämne, helt olika det förra, “der i huset bodde under kejsartiden mademoiselle Georges, den stora tragiska skådespelerskan och trenne kejsares älskarinna, för att icke tala om konungar och prinsar, som endast voro småsaker på den tiden ... De trenne kejsarne sofva sedan länge i sina grafvar, men deras älskarinna har i dessa dagar bildat en elev-skola i Faubourg Montmartre ... Men låtom oss nu gå till en gladare boulevard.“

Félix följde sin vackra vägviserska, utan att med ett enda ord afbryta hennes berättelser om Juli-dagarne. Men hans kinder glödde, och de blickar, som han stundtals kastade bakom sig mot la porte S:t-Denis, lyste af hänförelsens lågor.

Så kommo de in på boulevard du Temple, det egentliga folklifvets tummelplats, den mest folkrika och följaktligen mest glada och bullrande.

Man ser der knappast annat än teatrar, kaféer och restaurationer.

När aftonen inträder, bländas man af ljusmassorna och döfvas af trumpeters och klarinetters genomträngande ljud, af dånet från bastrummor och cymbaler, af skriket från djurtämjare, lindansare och akrobater, som kalla hopen till sina provisoriska teatrar.

De som ej vilja skratta åt de burleska boulevard-komedierna, rusa in i manegerna för att se, hur djurtämjaren strafflöst rycker köttstycket ur hyenans tänder, hur han tumlar omkring med det numidiska lejonet, hvilket kryper som en hund vid hans fot, eller hur han öppnar den för hans blick darrande kungstigerns gap och lägger sitt hufvud helt lugnt mellan dess rysliga käftar.

“O min gud, hvad här är öde i dag!“ utbrast Collette, saknande den rörlighet och det lif, som vanligtvis är rådande på denna plats. “Men hvar ha då alla menniskor tagit vägen?“

Collette blickade åt mynningarna af de trånga djupa gator, som leda till denna boulevard från folkqvarteren, fabrikernas och handtverkeriernas mörka, men idoga nästen.

På dessa syntes visserligen här och der några vandrare i arbetskläder; men hvar uppehöllo sig väl de tusen sinom tusen, som dag och natt välla fram ur de trånga mynningarne ut på boulevarden, liksom strömmarne löpa ut i det gemensamma hafvet?

På en trappa satt en fattig, gråhårig och blind spelman, ensam och likväl en hel orkester. Hans hufvud-instrument var fiol, men mellan läpparne hade han en filomela, mellan knäskålarne tvänne dervid fästade messings-tallrikar, kring venstra smalbenet en läderrem med diverse bjellror samt bakom högra armbågen en tamburin, som nedhängde på ett snöre fästadt vid hans högra öra.

När nu den blinde gned på fiolen, stötande dervid med armbågen på tamburinen, under det han slog ihop knäskålarne och höjde på venstra benet samt understundom inföll med filomelan, uppkom en gräslig musik.

I början var det svårt att urskilja hvad det var som exequerades, men på närmare håll tyckte man sig igenkänna något af marseljäsen.

Den gamle var troligtvis, oaktadt sina blinda ögon, en väderspåman, ty denna verldskunniga melodi, den må exequeras väl eller illa, höres sällan i Frankrike annat än vid utomordentliga tillfällen.

Félix och Collette kastade några sous i den blinde spelmannens hatt och flydde.

En sådan marseljäs skulle kunna jaga ett helt regemente på flykten, så framt nämligen de konskriberade vore musici.

“Det står aldrig rätt till“, sade Collette, skådande omkring sig med dyster blick och slutande sig närmare intill sin älskare; “när dessa gator äro öde och denna boulevard tom, då kokar det och sjuder i folkqvarteren, då är hvarje spis der ett kulstöperi, hvarje skrubb ett laboratorium ... då rullar i hvarje portgång slipstenen, hvässande en sabel eller knif, och qvinnorna raspa charpie eller klippa till bindlar, då, då ... o min gud!“

“Du tror då, Collette, att det blir något alvarsamt af?“ frågade Félix, hvilken, såsom främmande, icke ännu lärt sig förstå de tecken, som gjorde sådant intryck på hans följeslagerska.

“Kom, låtom oss gå öfver boulevard Beaumarchais rakt fram till Bastilj-platsen“, uppmanade Collette, “kanske är det lifligare der ... Jag blir här så underlig till mods.“

Boulevard Beaumarchais har sitt namn af den ryktbare skalden, som egt ett hus vid denna boulevard, der han dog den 19 Maj 1799.

Huset, hvaruti han bott, nedrefs för flere år sedan för att lemna rum åt S:t-Martin-kanalen, men af den lilla trädgård, skalden anlagt, återstod i början af 1848 åtminstone en del af den mur, som fordom slutit sig omkring den, med följande inskrift af skaldens egen hand:

“Ce petit jardin fut planté L’an premier de la liberté.“

Boulevard Beaumarchais har ingen lyx, inga butiker och få promenerande. Den är vanligtvis lika ödslig som dess granne boulevard du Temple är liflig.

Men denna dag, motsägelsernas dag, var den verkligen liflig. En ståtlig regements-musik skallade från Bastilj-platsen, allt mera närmande sig; och snart fyldes boulevard Beaumarchais med kolonn efter kolonn af infanteri.

Så långt ögat kunde nå, blixtrade en skog af bajonetter.

Men högt öfver stålskogen höjde sig i fonden Juli-kolonnen med frihetens gyllene bild.

“Ah, der komma nya trupper“, yttrade Collette; “de skola förstärka garnisonen ... innan morgon afton ha vi 70,000 soldater i Paris, efter som det berättas ... Se hvilken skara, som aldrig vill taga slut! ... Låtom oss stiga åt sidan och stanna der, tilldess de passerat.“

Med flygande fanor och klingande spel marscherade förbi dem regemente efter regemente.

Den franska krigaren har icke den uppsträckning och hållning för paraden som våra soldater och icke heller desses martialiska utseende.

Tvärtom stöter hans sätt att gå och föra sig något på vårdslöshet, om ej just på sjelfsvåld. Någonting jemförligt med äfven våra lands-soldaters linie-marsch hafva vi icke kunnat upptäcka på de revyer vi i Paris bevistat.

Men betraktar man den franske soldaten på närmare håll, ser man hans unga vackra ansigte och möter man blicken, som ljungar fram ur hans mörka öga, då begriper man huru det kunnat vara möjligt för honom att fylla nästan hvarje vrå af verlden med ryktet om hans tapperhet och mod.

Ingen är äldre än 28 år, ty vid 20 tillhör ynglingen konskriptionen, i fall den nummer, han tager ur urnan, befinnes inom det för krigstjensten bestämda antalet, och i åtta år måste han tjenstgöra, men denna tidslängd nedsättes i fredtid oftast till fem, hvarefter han utbyter musköten mot ett fredligare yrke.

80,000 nya soldater ingå årligen i hären till ersättning för ett lika antal, som utgår.

Soldaterne vid linien äro merendels småväxt folk, hvilken omständighet vi hört tillskrifvas många orsaker, bland hvilka den följande torde vara den mest sannolika.

Under kejsardömet, då utskrifningar för krigstjenst hörde till ordningen för dagen, uttogs, så vidt sig göra lät, endast storväxt folk, hvaraf största delen för evigt stannade qvar på Europas tallösa slagfält, under det att de småväxta lemnades hemma för att odla jorden och ombestyra sitt slägtes fortplantning. Det torde dröja innan småskogen hinner tillväxa.

Det himmelsvida afstånd, som hemma hos oss råder emellan befäl och underlydande, finnes ej i Frankrike.

Huru ofta ha vi ej sett officerare och gemene ganska förtroligt promenera tillsammans, ingå på samma kafé och taga sin tvåsous-likör vid samma disk? Krigstjensten kan icke heller anses förnedrande i ett land, der den endast är en pligt tillkommande hvarje medborgare, och hvilken pligt är väl ärofullare än den att försvara sin hembygd!

“Du är vid den åldern, Félix, att du borde vara soldat“, anmärkte Collette.

“Lotten föll ej på mig“, svarade Lyonäsaren, “och det var väl, det var lyckligt.“

“Hvarför det?“ frågade fransyskan något förvånad; “jag för min del skulle gerna hållit den blå vapenrocken under armen och med synnerligt nöje gått steg om steg med den röda pantalongen ... Sabelfästet oss emellan skulle icke hafva utkylt min arm.“

“Ser du dessa beväpnade skaror?“ frågade Félix med en mörk blick, alldeles icke harmonierande med hans blåa öga och vanligtvis så glada ansigte.

“Jag ser ... det måtte väl icke vara svårt.“

“Hvarför hafva de kommit till Paris?“

“Förmodligen för att hålla förstäderna och folkqvarteren i styr, för att qväfva upproret, i fall det skulle våga sig fram ur sina hemska nästen“, svarade hertiginnans kammarjungfru.

“Vet du hvad min kusin Armand skulle svara på en sådan fråga?“

“Nej.“

“Jo, han skulle svara: de komma för att värna någras orättvisa emot millioners billiga anspråk ... de komma för att skydda förtryckaren, under det att de slagta de förtryckta, som likväl äro deras bröder! ... Ja, det var lyckligt att jag icke blef soldat.“

“Men jag frågar ånyo, hvarför du egentligen anser det så lyckligt?“ sporde Collette nyfiket.

“Ty om jag varit soldat, hade jag säkerligen icke fått hvila derborta ... derunder!“

Lyonäsaren yttrade dessa ord med en viss dofhet i rösten, under det att der for liksom ett hvitt moln öfver hans blomstrande kind.

Befann han sig kanske i ett af dessa stadier af lifvet, då menniskan på aningens vingar höjer sig öfver lifvet och döden, för att ett ögonblick hamna på evighetens strand?

“Men, min Gud, hvad menar du?“ ropade Collette, slutande sig häftigt och oroligt till sin älskare, “hvad menar du med derborta, med derunder?“

“Ser du ej kolonnen der!“ ropade Félix; “ser du ej frihetens bild som brinner mot solen!“

Ynglingens anlete glödde ånyo och hans ögon flammade.

Det hvita molnet hade flytt — flytt till älskarinnans kinder.

Åttonde kapitlet.

Luxembourg.

Inom Faubourg S:t-Germain och ungefär i midten af den stadsdel, som ligger söder om Seinen, är slottet Luxembourg beläget.

Grundlagdt i första hälften af sextonde århundradet, fullbordades det af Maria Medici i början af det sjuttonde, hafvande till förebild byggnadskonsten i Florens, nämnda drottnings fädernesland. Arkitektens namn var Jacques de Brosse.

Några tillägg ha på sednare tider blifvit gjorda, men utan att slottets alvarliga eller stränga arkitektur lidit något deraf.

Det är blott i Sverige man vid dylika förbättringar gått något sfinx-artadt tillväga, med den skilnaden likväl, att när de gamle bildade sina sfinxer af djurs kroppar och menniskors hufvud, göra vanligen våra svenska arkitekter motsatsen eller neddraga i stället för upphöja, försämra i stället för förbättra.

Luxembourg är i arkitektoniskt hänseende utmärkt för regelbundenheten i dess proportioner.

Dess åt rue de Tournon vända façade bildar en balustrerad terrass, från midten af hvilken höjer sig en paviljong, slutande i en dôme med lanternin. Denna paviljong är byggd efter så väl den toskanska som doriska stilen, den ena öfver den andra, och omgifven af flere statyer.

Terrassen begränsas på begge sidor af tvänne större qvadratformiga paviljonger, hvilka förenas med hufvudbyggnaden genom tvänne långa gallerier, uppburna af nio arkader.

Sex andra lika stora paviljonger äro lagde vid vinklarne af berörde hufvudbyggnad, framför hvilken utbreder sig en stor borggård i form af en rektangel, jemväl begränsad af nyssnämnde terrass och gallerier.

Den af hufvud-façaderna, som vetter åt trädgården, är rikt prydd med pelare och kolossala stoder, föreställande Segern, Freden, Styrkan, Tystlåtenheten, Fliten och Kriget.

Hufvud-façaden åt borggården, föga olik den förre, har en sims på hvardera sidan om portarne med bysterna af Maria Medici och Henrik IV. Ofvanom dessa resa sig fyra kolossala figurer, som tyckas understödja frontongen, hvars bas-relief föreställer Segern bekransande en hjeltes bröstbild.

Sällan har åsynen af någon byggnad gjort på oss ett så djupt intryck som detta Luxembourg.

Det är visst icke ett bland de största och prydligaste slott vi sett. Men detta alvar i stil, som likväl icke öfvergår till stelhet, denna harmoni i det hela, oaktadt de många utskjutande partierna, denna innerliga förening af ordning och mjukhet, af storhet och behag måste mäktigt anslå äfven det dunklaste skönhetssinne.

Och den herrliga trädgården sedan, som med sina tjusande blomster-parterrer och sina stolta alléer tillbedjande tyckes böja sig för den Florentinska drottningen! och denna bassin, hvars kaskader perlbeströ skuggorna af hufvud-façadens pelare och stoder, som dess yta framställer! och denna halfrund af mästerliga marmorbilder, Frankrikes drottningar, som under trädens gröna skuggande kronor utbreda sig skyddande framför detta slott, som varit vitne till deras kärlek för konsten, om ej just till deras kärlek för menskligheten!

En enda “lågbördad“ bild har fått plats bland det krönta sällskapet. Det är den bekanta Jeanne Hachette.

Hon, sitt fäderneslands försvararinna i Ludvig XI:s tid, lyfter ännu stridshammaren. Emot hvem? Kanske emot Catharina Medici, som mördade egna undersåter.

Om slottet Luxembourg förefaller åskådaren något dystert, så är det vid tanken på dess historiska minnen.

Den rika och praktälskande Maria Medici, som uppbyggt slottet till residens åt sig, hade deruti sitt fängelse, tilldess hon fördes till Köln för att der dö i djupaste fattigdom.

Denna drottnings sängkammare bibehålles ännu i oförändradt skick, med dess paneler och tak, målade af Rubens.

Efter Ludvig XIV:s död egdes Luxembourg af en hertiginna af Berry, kallad Frankrikes Messalina, som gjorde detta slott till en skådeplats för de skändligaste saturnaliska scener, i hvilka Ludvig XV redan som barn spelade en hufvudroll och derigenom beröfvades den majestätiska gloria, som, enligt sägen, bestrålat hans vagga.

Under första revolutionen uppläts slottet helt och hållet till fängelse.

Mera än 2,000 personer af begge könen, tillhörande alla stånd och alla partier, dvaldes på en gång inom dess murar.

Der sutto Danton, Camille Desmoulins, Hérault de Sechelles, Fabre d’Eglantine med flere af Cordeliernes bekanta klubb, tilldess de derifrån befriades af guillotinen.

Der suckade madame de Beauharnais, till dess hon befriades af Barras. När hon några år derefter återvände dit, var det såsom slottets herskarinna och Napoleons gemål.

Der satt äfven såsom fånge den ryktbare målaren David, förjagande stundens dysterhet medelst eskisser till de taflor, som sedermera skulle pryda Luxembourgs och Louverns gallerier.

I detta slott gaf den 10 December år 1797 direktorium, som då residerade derstädes, en fest för Bonaparte, hvilken någon tid derefter, sedan han störtat samma direktorium, flyttade dit såsom förste konsul och bodde der, innan han såsom kejsare intågade i Tuilerierna, hvarefter slottet blef den kejserliga senatens palats och sedan vid restaurationen pärernes.

Inför dessa pärer och i samma palats stod marskalk Ney anklagad för högförräderi den 21 November 1815.

Dömd till döden, tog han der afsked af maka och barn, hvarefter han klockan nio följande morgon åkte genom den stora alléen, som leder till observatorium.

Vid slutet af alléen lemnade Ney sitt åkdon och yttrade följande:

“Inför Gud och menniskor protesterar jag mot denna dom, vädjande till Frankrike och efterverlden. Lefve Frankrike!“

Derefter vände han sig till de soldater, som skulle verkställa domen.

“Rätt på hjertat!“ ropade han, hvarefter “den tappraste bland de tappre“ föll genomborrad af tolf kulor.

Man ser ännu i trädgårdsmuren märken af de mördande kulorna.

Tjugo gånger har man med kalk betäckt dessa märken, tjugo gånger ha de återkommit.

Kalken liksom blyges för att skyla bourbonernas brott, eller också gör sig muren en ära af att inför verlden visa märkena af det bly, som gått igenom en hjeltes hjerta.

År 1830 blef Luxembourg fängelse för Carl X:s ministrar och öppnade sedermera gång efter annan sina portar för dem, som skjutit på Ludvig Filip, såsom Fieschi, Pepin, Moret, Alibaud, Lecombe m. fl., hvilka alla gingo derifrån sitt välförtjenta straff till mötes.

Luxembourg var äfven palats för Ludvig Filips pärer ända till 1848, då det öppnade sig för Louis Blanc’s.

De sednare, än i blus och än utan, höllo då sina dagliga sessioner, hvarvid de uppassades af de förre pärernes vaktmästare i broderade rockar och hvita silkesstrumpor.

När Louis Blanc understundom fann sitt auditorium för bullersamt och stormande, yttrade han blott: “Messieurs! låtom oss icke uppföra oss som pärer!“ och genast blef det tystnad och ordning.

Nu är pärernes sal tom, och ingen annan besöker den än “Henri cinq“ i sina drömmar, samt resande som hafva ögon och sinne för det sköna i arkitekturen.

Trappan, som leder dit, är för sig sjelf ett mästerstycke. Utom de joniska pelare och ypperliga bas-reliefs, hvarmed den är dekorerad, prydes den äfven af flere marskalkars och generalers statyer.

När vi, vid vårt första besök i Luxembourgs slott, fingo se dessa marmor-statyer, skyndade vi, angenämt öfverraskade, först fram till den, som står aflägsnast åt höger, ty vi trodde oss för våra ögon ha bilden af Bernadotte, vår högstsalige konung Carl XIV Johan.

Samma låga panna och knollriga hår, samma örnnäsa, samma djerfva krigiska hållning.

Men det var icke han, utan general Kléber, som följaktligen i lifstiden måtte hafva mycket liknat den förre.

Den tron, att fransmännen kunde uppresa en stod af Bernadotte var dock ganska enfaldig, ty sällan hafva vi hört någon mensklig varelse så strängt bedömmas som Bernadotte af fransmännen.

På en soirée förliden vinter under ett samtal emellan en svensk resande och en gammal fransk general, rörande Carl XIV:s deltagande i kriget emot Napoleon, utfor generalen emot Bernadotte i uttryck så mustiga, att vi hvarken kunna eller vilja återgifva dem på papperet.

“Men betänk att han icke längre var fransk marskalk, utan svensk kronprins“, anmärkte svensken.

“Just den omständigheten att han var svensk kronprins fäller honom“, yttrade generalen; “såsom svensk kronprins hade det i första rummet ålegat honom att skaffa Sverige Finland tillbaka, hvilket varit så lätt.“

“Det är visst sannt att han icke återgaf oss Finland“, svarade svensken, “men han gaf oss Norge i ersättning.“

“Parbleu!“ ropade fransmannen, “kallar ni det för ersättning, om ni, efter att hafva förlorat en börs fyld med guld, får en säck full af salt i stället, isynnerhet om säcken har den egenskapen att, liksom mjölnarens i visan, gå för sig sjelf?“

Det är mycket svårt att reda sig inför en fransman, isynnerhet om han talar franska.

Minutvisaren på Luxembourgs urtafla utvisade en qvart till tu, när Armand Cambon vek af från rue de Tournon och gick upp i östra slottsflygeln eller galleriet.

Detta galleri, liksom det vestra, är upplåtet till offentlig utställning af inhemska och utmärktare lefvande målares och bildhuggares arbeten. Men efter konstnärernes död flyttas deras verk till Louvern.

Det östra konst-galleriet är betydligt längre än det vestra, emedan en del af det sednare är upptagen af den ofvannämnda trappan.

På taket af den långa terrassen, som sammanbinder de begge norra paviljongerna, går man från det ena galleriet till det andra, passerande dervid igenom den på midten befintliga paviljongen hvilken äfven invändigt är försedd med skulptur-arbeten, likaledes af inhemska lefvande mästare.

Vi förbehålla oss att framdeles i ett annat arbete få närmare redogöra för de intryck, som besöket i så väl Luxembourgs som Louverns konstgallerier gjort på oss. Louvern är de gamle mästarnes hem och hvilkas namn vi lärt oss tillbedja långt förr än vi haft tillfälle att beundra deras verk.

Vi hafva många förmiddagar genomvandrat de ofantliga salarne, en vandring, som, i fall vi haft den afundsvärda lyckan att tillhöra de verkliga kännarnes antal, troligtvis skulle hafva varit en olympisk promenad.

Men, ehuru vi visst icke hafva någonting emot många madonnor, har det likväl understundom förefallit oss något tröttande på längden. Antingen är det glansen af de många gloriorna som förbländat våra jordiska ögon, eller är det mängden af de många golftiljorna som tröttat vår fot.

Ingen mensklig nacke står ut med att oupphörligen under loppet af flere timmar så der vrida sig uppåt väggarne.

Också hafva vi mött tusentals personer, som nästan med förtviflan genomstrukit gallerierna, läspande ordet: charmant! men gäspande i katalogerna.

Konstens gudinnor, så framt de vilja vara menskliga, skola förlåta dem det.

Skuggorna af Raphaël, Murillo, Velasques, Ribera, Cano, Moralês kunna ej vara obilligare än de gudinnor de dyrkat.

Deremot har det förefallit oss vida mindre tröttande att genomgå Luxembourgs gallerier. Men så är der också, i förhållande till Louvern åtminstone, ganska litet af golftiljor och — hvarför icke erkänna det? — nästan intet af madonnor.

Der är mindre högt, men mera trefligt. Det är en horizont, som vi kunna fatta, utan att förlora oss i det oändliga. Det är med ett ord så lagom för den svagare dödlige.

De skola ömkansfullt draga på munnen åt oss desse store konstdomare, som hafva kransar endast för hundraåriga grafvar och endast tjusas af de färger som torkat för två eller tre sekler tillbaka. Men vi, som tycka att kransar icke heller misskläda de lefvandes pannor och att färger icke blifva vackrare genom en högre ålder, skola i förbigående dröja något vid en och annan tafla i Luxembourgs galleri och dervid fästa vår anspråkslösa blomma.

Armand tycktes visserligen denna dag hafva besökt Luxembourg i hel annan afsigt än att njuta af dess konstalster, att döma åtminstone af oron i hans blick och färgvexlingen på hans kinder; men han stannade icke desto mindre framför en tafla i rummet utanför det stora galleriet, en tafla, som långt ifrån att kunna förbigås, skulle draga till sig uppmärksamheten, äfven om den haft sin plats bland de gamla skolornas heroer i Louvern och dit den också under loppet af innevarande år kommer att flyttas.

Det var Wickenbergs med skäl så beprisade vinterstycke, och hvaraf vi uti Sverige sett några mer eller mindre lyckade kopior.

Armand hade i verkligheten icke sett någon nordisk vinter.

Den snö, som länge betäcker jorden, och den is, som gör sjöar eller floder farbara för menniskofot, höra till sällsyntheterna inom Paris.

Men liksom man kan säga att ett porträtt är lyckadt, ehuru man ej sett originalet, så kan man bedöma troheten mot naturen i afbildningen af ett landskap, som man icke skådat.