Part 5

“Nej, jag har icke läst dem ... men hur låter det? hur är det?“

“Oro på ytan, i djupet och i luften“, svarade hertigen; “ert namn på listan till reform-banketten den 22 har haft en förvånande och likväl icke oväntad verkan.“

“Berätta, berätta!“ ropade bankiren ifrigt.

“För det första ha de mest ansedda af börsens medlemmar, vid underrättelsen om att ni tecknat ert namn på listan, genast skyndat att äfven teckna sina.“

“Jag visste detta ... det var jag säker om“, menade bankiren med den mest sjelfförnöjda min.

“För det andra hafva, just med anledning deraf, alla ministrarne varit kallade till Tuilerierna.“

“När?“

“Förliden natt.“

“Med anledning af mitt namn?“

“Naturligtvis ... ert namn har för mycken vigt för att icke genast låta den andra vågskålen sväfva i luften.“

“Ministrarne sammanträdde för att resignera?“ frågade bankiren med helsans färg på sitt ansigte, “och deras afsked har blifvit gilladt af konungen? ... det är ju klart att så måste vara.“

“Huru det förhåller sig med den saken känner jag ej.“

“Men några af dem måtte väl hafva strukit på foten, och finans-ministern kan väl icke gerna sitta qvar“, sade Géronniere, som, efter hvad vi redan känna, var oförsonligast mot finans-ministern.

“Jag har icke hört det.“

“Icke det!“ suckade bankiren, sjunkande modfäld tillbaka på sin bädd.

“Deremot berättas det ...“

“Hvad?“

“Att styrelsen ämnar offentligt anklaga dem, som stält sig i spetsen för ifrågavarande bankett.“

“O himmel!“ skrek bankiren, sprittande upp från bädden med förskräckelsen i sina anletsdrag.

“Den ämnar anklaga Odilon Barrot ...“

“Och mig!“ afbröt bankiren, fallande tillbaka på sin plats.

“Thiers och ...“

“Och mig!“ qved bankiren från djupet af sina kuddar: “men“, tillade han, något qvicknande till, “jag hade ju, liksom Odilon Barrot, förbehållit mig att konungens skål skulle drickas vid bordet! ... har ni icke sagt dem det, hertig? ... Konungens skål först och främst.“

“Jag tviflar på att man skall våga anklaga er.“

“Ni har rätt, man skall icke våga det ... konungen skall icke tillåta det, ty han vet att jag och alla mina vänner, mina mäktiga vänner, äro honom och hans dynasti med lif och blod tillgifne.“

“Emellertid vore det kanske skäl att taga sina försigtighetsmått“, menade hertigen, “ty om ni också icke blir offentligen anklagad, kunde likväl regeringens ovilja blifva menlig för era enskilda affärer, såsom till exempel det der jernvägs-bolaget, för hvilket ni står i spetsen.“

“Ja, ja!“ ropade bankiren med den mest jämmerliga stämma; “jernvägs-bolaget! ... O min gud! ... Man skulle kunna göra några inskränkningar i reglementet till mitt förfång ... Ja, jag anade genast att jag skulle få mycken olägenhet af den der namnteckningen ... också ångrade jag mig ögonblickligen ... Men hur skall jag göra? ... Råd mig, råd mig, bäste hertig!“

“Om ni på något sätt kunde draga er ur spelet, utan att likväl stöta oppositionen för hufvudet.“

“Ja visst, utan att stöta oppositionen för hufvudet; förstås att man måste gå diplomatiskt till väga.“

“Utan tvifvel.“

“Men hvad bör jag då göra? ... Hjelp mig, ty jag är alldeles rådlös“, erkände Géronnière med en uppriktighet, som icke mycket vitsordade hans anlag för rådgifvarekallet.

“Jag tror mig hafva funnit ett medel“, antydde hertigen med en begrundande min.

“Så säg då!“

“Er nuvarande opasslighet kunde bli en ypperlig förevändning.“

“Ni sade något ... ja ja, ni tog riktigt ordet ur munnen på mig.“

“Känner ni er ha styrka att skrifva några rader efter min diktamen?“

“Till hvem?“

“Till ... till monsieur Poilly, hvilken, efter hvad ni vet, har mycket att syssla med den välsignade reform-banketten.“

“Var god och bär hit mitt skriftyg, jag vill försöka skrifva.“

Hertigen bar fram till sängen en mindre portfölj, lade på den ett pappersark, fylde en penna med bläck och räckte den åt bankiren, som rest sig upp i sängen.

“Jag är färdig“, förklarade bankiren; “men icke för långt, bästa hertig.“

Hertigen dikterade:

“Min käre vän!

Tidtals under loppet af de sednare månaderna har jag varit plågad af yrsel och blod-konjektioner uppåt hufvudet, och som mina läkare finna nödigt att jag någon tid håller mig inne för att medicinera, får jag bedja er vara god och derom underrätta bestyrelsen för den blifvande reform-banketten, för den händelse att jag, af nyss anförda skäl, icke deruti skulle kunna deltaga.

Paris den 19 Februari 1848.

Er tillgifne _A. Géronnière_.

Sedan bankiren ordentligt nedskrifvit ofvanstående, föll han i gapskratt.

“Yrsel och blod-konjektioner!“ sade han derunder; “jag skulle önska att alla hade så rediga hufvud som jag.“

“Utan tvifvel“, medgaf hertigen; “men ni förstår väl att man icke får hushålla på färgerna, när man vill göra behörig effekt.“

“Men vi ha skrifvit den 19:de, då det i dag likväl är den 20:de“, anmärkte bankiren.

“Biljetten måste synas vara skrifven i går, ty annars kunde man lätt falla på den tanken, att den egentligen daterar sig från sista minister-konseljen ... Jag vill personligen lemna den till monsieur Poilly, men säga att jag redan i går fick den af er, ehuru jag glömt att afskicka den.“

“Godt!“ gillade bankiren, hopvek biljetten, skref utanskriften och gaf den åt hertigen.

“Doktor Levisière“, anmälde betjenten i dörren.

En medelålders man med koppärrigt ansigte och glasartade ögon inträdde i rummet.

“Välkommen, monsieur!“ ropade bankiren, blickande gladt emot läkaren.

Denne, efter att hafva bugat sig för hertigen, närmade sig den sjuke.

“Ni är bättre nu, som mig synes“, sade läkaren.

“Ja, jag har sofvit och känner icke mera till de der slitningarne i underlifvet.“

“Er puls, monsieur?“

“Här“, svarade patienten, framräckande armen; “hur tycker ni den är?“

“Bra ... och ni har icke känt något vidare ondt?“

“Nej, som jag nämnde, jag finner mig mycket bättre.“

“Godt ... jag har med mig ett nytt pulver, som ni måste ta in“, tillkännagaf läkaren med en flyktig sidoblick på hertigen.

Hertigen uppsteg från stolen och närmade sig fönstret, hvarigenom han skådade ut på gården.

Doktorn slog vatten i ett glas och derefter i vattnet ett pulver, som han upptagit ur sin ficka.

“Var god, monsieur, och res på er något, så att ni kan tömma det här“, uppmanade läkaren.

“Det smakar väl icke för illa?“ frågade bankiren, i det han med doktorns tillhjelp höjde sitt hufvud från kudden.

I detsamma läkaren förde glaset till bankirens mun, vände sig hastigt hertigen från fönstret. Hans ansigte var förfärligt blekt.

“Vänta!“ yttrade han hviskande, men likväl så högt att det bort höras fram till sängen.

Läkaren, som hade ena handen om glaset och den andra bakom bankirens hufvud, vände sitt ansigte mot hertigen och kastade på denne en blick, glänsande som en lurande orms.

Hertigen, efter några ögonblicks inre, men synbar strid nickade och vände sig ånyo mot fönstret, borrande sina naglar i fönsterposten.

Så stod han, tilldess han hörde steg bakom sig på mattan.

“Han föll genast i sömn“, hördes en röst bakom honom.

“Jaså“, mumlade hertigen, bibehållande sin ställning.

“Jag vill säga till åt betjeningen att ingen får störa den sofvande“, fortfor rösten.

“Ja, gör det!“ frampressade hertigens bleka darrande läppar.

Derefter hörde hertigen sängkammardörren öppnas och tillslutas.

När han ändtligen vände sitt ansigte från fönstret, fann han säng-gardinerna tillslutna och vattenglaset stående tomt på bordet bredvid sängen.

Men läkaren var försvunnen.

Sjunde kapitlet.

Boulevarderna.

Under det hertig de Beaudreuil var på sjukbesök hos bankiren Géronnière, promenerade hertiginnans kammarjungfru, den vackra Collette, på södra trottoaren af Boulevard de la Madeleine.

Den retande debardör-kostymen, som väckt så mycken uppmärksamhet och derjemte så mycken oro på den förflutna nattens maskerad-bal, var naturligtvis aflagd; men Collettes toalett, värdig en hertiginnas kammarjungfru — agat-färgadt siden till klädning, hvit plys-hatt med de vackraste blommor af alla färger, en dyrbar shawl draperad i form af en kappa kring hennes smärta gestalt — ådrog sig mer än en kavaljers nyfikna blick.

Collette var ej blind för det uppseende hon gjorde — och hvilken qvinna är blind för sådant — men hennes egna blickar irrade dock förnämligast utöfver Madeleine-platsen, sökande någon och blifvande allt gladare och mera blixtrande i den mån en ung man, den hon redan på afstånd igenkänt, närmade sig henne mera springande än gående.

Den unge mannen var ingen annan än hennes kavaljer för hela maskeraden, Armands kusin, Félix Lambert.

Monsieur Lambert, fadern, var skräddare och en stor skräddare åtminstone för Lyon, hvaraf följer att hans son, den han skickat till Paris för att hedra hans namn och hans yrke, måste vara klädd som en grand-seigneur.

Det var således utan minsta ruelse som den fina Collette tog sin kavaljer under armen, helst denne för öfrigt var en af de vackraste ynglingar. Hans stora blå ögon, erinrande om hans moderliga ursprung från norden, kunde icke vara likgiltiga för den svartögda fransyskan.

“Ni var punktlig, gode Félix“, berömde Collette; “klockan har ännu icke slagit ett.“

“Ack! Jag hade kommit mycket förr“, svarade Félix, tryckande ömt hennes arm; “men min kusin var ej hemma, när jag kom, och jag måste ju vänta på honom.“

“Och han hemkom?“

“Ja, Collette.“

“Utan att någon fara händt honom?“

“Han var lika frisk som jag, och snart blef han äfven lika glad som jag, ty när jag sade honom ...“

“Ah, ni framförde då det ärende ... jag fruktade nästan att ni skulle glömma det.“

“Jag skulle glömma hvad ni bedt mig om!“

“Hur framförde ni det?“

“Såsom ni bedt mig, naturligtvis ... Armand Cambon skulle i dag klockan half till två inställa sig i Luxembourgs stora galleri.“

“Och han blef glad, säger ni?“

“Han omfamnade och kysste mig som en galning ... Men hvad är det då för en lycka som väntar honom i Luxembourg?“

“Det är ej min hemlighet ... det är nog för er, Félix, att det ej är jag som väntar honom i Luxembourg.“

“Det, är mer än nog, det är lyckligt, ljufva Collette, ty Armand vore den farligaste rival.“

“Félix!“ hviskade Collette med en smägtande blick på sin kavaljer, “frågade han er hvar ni varit, sedan ni i natt skildes från honom utanför operahuset?“

“Nej, söta Collette.“

“Om han frågat, hvad skulle ni ha svarat?“

Félix rodnade, ty vid 20 år rodnar man så lätt.

“Vi älska hvarandra“, yttrade Collette med denna glöd i uttrycket som är sydländskan och isynnerhet fransyskan så egen, “vi älska hvarandra, och som kärleken icke blott är menniskans lycka, utan äfven hennes ära, så behöfva vi icke blygas för denna känsla ... Den kärlek, som har blygseln till födelsemärke, bär redan inom sig förebudet till trolöshet och förräderi och dör antingen föraktets sotdöd eller mördas af hämnden ... Du skall älska mig innerligt och troget Félix, ty gränslös är min kärlek till dig! ... Men“, tillade hon, efter att sålunda hafva uttalat sitt begrepp om kärleken, “vi måste in och äta bakelser, innan vi gå vidare.“

Collette följde de förnäma Pariser-damernas föresyn. Deras första morgonbesök, antingen till fots eller i vagn, gäller vanligen pastejbagaren, i hvars lysande och välförsedda butiker de ofta stämma möte med hvarandra och spisa sin “savarin“, n:o 1 bland alla franska bakelser och följaktligen äfven af hela verldens.

Félix och Collette inträdde i en sådan bod, hvars spegelväggar och spegeldisk mångdubblade de pyramider af doftande pastejer och bakelser, som från sina baser af silfver eller kristall höjde sig tätt bredvid hvarandra.

Skulle det kanske icke vara öfverfyldt med speglar i en salong, der fruntimmer déjeunera?

Flere ytterst eleganta damer voro redan derinne, somliga sittande vid små runda marmorbord, andra stående vid disken eller gående af och an på golfvet, alla ätande savarin och talande politik. Savarin och politik! Ack, hvad de väl låta förena sig i Frankrike!

“Er man, monsieur le comte, ämnar deltaga i reform-banketten?“ frågade en.

“Ja, madame, än monsieur le marquis?“

“Äfven han, madame.“

“Men att bevista en bankett, hvari så många af borgareklassen deltaga?“

“Hvad betyder det? ... Begagna vi icke alla det siden, som borgaren väfver, och gå vi icke alla i skor förfärdigade af borgare? ... Det goda folket är bra att ha ... Jag bör ej gerna kunna misstänkas för republikanska tänkesätt, men jag skulle gerna ropa vive la république, om jag visste att det kunde skrämma slag på monsieur le Maçon, så att han ett tu tre ramlade ned från den ställning han så orättmätigt bestigit.“

“Bravo, bravo!“ biföllo de förnäma damerna, hvarefter de satte sina bakelser i munnen, för att äfven med händerna kunna uttrycka sitt bifall.

“Le Maçon“ (muraren) var ett öknamn, som legitimisterne, bland alla andra, gifvit Ludvig Filip.

Denne konung var mycket road af murare-yrket och han brukade ofta gå upp på byggnads-ställningarne för att så nära som möjligt studera murar-arbetet på de slott han antingen lät bygga eller iståndsätta.

Denna hans vurm kom emellertid både Paris och Versailles till mycken nytta.

“Men har ni hört att konungen förbjudit ...“

“Konungen!“ afbröto flere melodiska röster; “hvem säger konungen? ... Finns det väl någon annan konung än Henri cinq?“

“Förlåt! jag menade le chapeau gris“, ursäktade sig den obetänksamma.

“Le chapeau gris, chapeau gris!“ instämde alla skrattande.

Äfven detta var ett öknamn, som tillkom Ludvig Filip, med anledning deraf att han ofta begagnade grå hatt.

“Vi ha kommit in midt i legitimiteten“, hviskade Collette i sin älskares öra.

“Om jag lefde den dag, då jag finge se den grå hatten falla med det grå hufvudet derunder!“ ropade en ovanligt klingande silfverstämma; “det vore en äkta orleanistisk chapeau-bas!“

Äfven detta föga fromma infall belönades med lifligt bifall.

“Det var en haj!“ hviskade Félix.

“Betrakta ändå hajen för roskull“, hviskade Collette; “hon der med kornblå sammetshatten och hvita plymen.“

“Hon är obeskrifligen vacker“, yttrade Lyonäsarn; “känner ni henne, Collette?“

“Markisinnan d’Estelle“, svarade kammarjungfrun.

Samtalet mellan de vackra och förnäma bakelse-bestarne hade upphört, antingen derför ett man ej för tillfället hittade på flere infall, eller också, hvilket är mera troligt, af fruktan för de tvänne obekanta personer, som också trakterade sig med savarin.

Félix och hans dam hade emellertid trakterat sig tillräckligt, hvarefter de betalade och gingo.

“Hvilka hiskliga qvinnor!“ anmärkte Lyonäsaren.

“Och ändå äro de de gudfruktigaste i hela Frankrike“, upplyste Collette; “under hela fastan förtära de ej en enda bit kött, ja, icke ens mjölk och ägg, med ett ord, intet af det som kommer ur djurriket, ty det skulle anses för en mycket stor synd ... Men hvart önskar ni gå, Félix ...“

“Hvart ni vill, Collette.“

“Jag har ledigt till klockan fyra, ty då först kommer hertiginnan hem ... Derför skola vi kanske fortsätta vår promenad öfver boulevarderna.“

Med Boulevard de la Madeleine börjar denna rad af boulevarder i norr, som beskrifva en omkrets af ungefär en half svensk mil i längd och om hvars bredd man kan göra sig en föreställning, när vi påstå att knappast någon af Stockholms förnämsta gator deruti kan jemföras ens med dess trottoarer.

Denna jättegata är öfverallt garnerad med trädgårdar, praktfulla hoteller, rika magasiner, lysande kaféer, teatrar och andra offentliga byggnader.

Midten deraf är en makadamiserad väg för åkande och ridande, med planterade träd å ömse sidor, som beskugga trottoarerna.

Skada blott att barrikad-stridernas eld för mycket rasat i de vackra kastaniernas kronor!

År 1830 ströko de flesta träden och nya planterades i deras ställe. År 1848 måste äfven dessa dela sina fäders öde och dö efter ett adertonårigt lif. Nu resa sig nya telningar, och få se huru länge _de_ få lefva.

Det synes vara af ödet bestämdt att boulevarderna skola bekransas af en evig ungdom.

Från solens uppgång till midnatten, hvilken mängd af hvarandra korsande åkdon, såväl allmänna som enskilda, på denna chaussée! hvilket brokigt stim af folk på dessa trottoarer!

Och när solen sjunker, när gaslågor till milliontal tändas, besegrande qvällen och natten samt spridande uppåt himmelen ett sken, som, bildande sig efter jättegatans längd och böjningar, öppnar en bana af eld på det mörka fästet, hur känner man sig icke gripen, hänförd, förintad!

Dock hvarför förintad? Allt hvad man ser är ju menniskans verk, utfördt af hennes hand, sedan det blifvit uppfunnet af hennes snille!

Men till hvilka vexlingar hafva ej dessa boulevarder varit vitnen!

Hvad lysande fester och blodiga strider! hvad blixtrande segerfröjder och förgråtna smärtor! hvad skratt och glädjetjut under karnevalernas sprittande lif! hvad dån af förstämda trummor, när liktågen skridit fram mellan andägtigt blottade hufvud och vördnadsfullt tigande tungor!

Historiens genius, sväfvande öfver denna nejd, har kanske lika mycket att uppteckna som lifvet och döden.

Hvar och en af dessa boulevarder har sitt eget utseende, sina egna seder, sin egen karakter och man skulle äfven kunna säga sin egen klädedrägt.

De vexla skaplynne nästan vid hvarje större gata, som korsar dem, antingen från norr eller söder.

Sålunda kan Boulevard de la Madeleine, till att börja med, angifvas såsom tummelplatsen för det politiska lifvet.

Der samla sig alla processioner, civila, militära och religiösa; der förenade sig Bastiljens besegrare vid den första revolutionen; der var Ludvig XVI:s väg till schavotten; der samlade sig de massor, som år 1830 stormade Louvern och stadshuset; der väntade de skaror, som år 1834 följde Lafayette till grafven; der förenade sig den kämpatrupp af bluser, som 1848 i Februari stormade Tuilerierna och i derpå följande maj national-församlingens palats.

Från denna plats, så ljus och skön för ögat, hafva de bränder utslungats, som satt eld i Europa, skakat tronerna och upprört folken, men på samma gång med sina gnistor tändt bildningens fackla och med sin aska gödt frihetens heliga jord.

I det hörnhus, som bildas af denna boulevard och rue des Capucines, sammanträffade ofta Pichegru och Moreau för att konspirera emot konsulatet, men hvilken affär, ehuru under Englands auspicier, slutades med den förres mord i fängelset och den sednares mera afundsvärda död på slagfältet.

Lemnande denna boulevard, beträdde Lyonäsaren och hans följeslagarinna Boulevard des Italiens.

Der hafva vi de dyraste kaféerna, de förnämsta hotellerna och framför allt de grannaste handelsbodarne, hvilkas hela vägg åt gatan oftast är ett enda fönster, hvars hvita slipade glas förhöjer glansen af de tillverkningar, som bakom det ligger utbredda.

Derifrån kommer man också in i de verkligt féeriska köpmans-passagerna, som med sina hvälfda glastak genomlöpa flere qvarter och leda till aflägsnare trakter af staden.

Det är således köpmanslifvet som der omsluter oss med sina mest förföriska famntag.

Hur mången suck har ej immat på dessa bländande spegelrutor vid anblicken af den prakt, som ropar: njut! och vid åsynen af den börs, som klingar: umbär!

“Hvilken skada!“ yttrade Collette; “de grannaste bodarne äro tillstängda, och det betyder något ... Jag vill fråga den der köpmannen, som nu äfven håller på att stänga sin.“

“Monsieur!“ frågade hon denne, “det ser ut som det vore slut med handeln för i dag, och likväl är väderleken den vackraste och boulevarden öfverfyld af promenerande.“

“Slut med handeln för i dag?“ upprepade köpmannen med ett dystert leende; “hvarför icke så gerna säga: slut för veckor eller månader! ... Är det vackert väder, när himlen är betäckt af moln? ... Kallar ni det för promenad, när ett helt folk är i rörelse? ... Och allt detta“, tillade han, mumlande mellan tänderna, “för några ministrars skull, som icke vilja lemna sina lönande platser, och en konungs, som ...“

Slutet af meningen dog bort i ett “sacredieu!“, hvarunder köpmannen gick in i boden och bommade till boddörren innanför.

De unga älskande fortsatte sin väg, reflekterande öfver de personer de mötte. Det var också fält för betraktelsen.

På hvarje mun herskade orden: reform-bankett och ministère, under det att hvarje öga blixtrade vrede och hvarje arm visade hot.

De unga tu passerade boulevard Montmartre, hvarinvid i huset n:o 10 Boieldieu, kompositören till “Hvita frun“ och “Kalifen i Bagdad“ bodde tilldess han der år 1831 dog. Ankomne till boulevard Poissonnière, måste de stanna, emedan en derstädes samlad folkmassa tillstängde vägen för dem.

Vid denna boulevard i n:o 19 bodde och dog år 1842 Cherubini, “Vattendragarens“ kompositör.

Icke långt derifrån vid rue du Faubourg Poissonnière n:o 76 är en kasern, der marskalkarne Lefèbre och Hoche började sin bana såsom simpla soldater. Äfven Bernadotte låg der såsom löjtnant, icke anande att han en dag skulle bära en spira och allra minst öfver Sverige, som han då troligtvis icke kände ens till namnet.

“Hvad är det fråga om?“ sporde Collette en karl i blus.

“Åh“, svarade denne, “man läser upp ett manifest, som bestyrelsen för reform-banketten utgifvit ... Det duger att läsa, det, skall jag säga ... Bravo, bravo!“ tillade han, ehuru han på detta afstånd omöjligen kunde höra hvad som lästes.

“Men hvad innehåller manifestet?“ frågade Félix.

“Monsieur!“ svarade en annan blus, “jag har redan läst det i dagens tidningar; det är en uppmaning till hvarje medborgare att, i trots af styrelsens förbud, nästa tisdag infinna sig på place de la Madeleine, för att derifrån åtfölja de deputerade till Champs-Elysées, der banketten skall hållas ... Ja, vi skola komma, lita på det! ... allt hvad lif och anda har skall inställa sig, ty lefve reformen!“

“Lefve reformen!“ instämde tusen röster.

Félix och Collette banade sig med möda väg genom folkmassan och kommo ändtligen fram till den lilla högvakten vid boulevard Bonne-Nouvelle och hvars portar voro fyrdubblade.

Der måste de ånyo göra halt, hindrade af en ny folkmassa, som skockat sig midt på boulevarden och äfven öfverhöljde trottoarerna.

“Hvad är det man läser upp der?“ frågade Collette, som hörde en röst från midten af massan.

“Det är polis-prefektens proklamation“, svarade en arbetare, “och den förbjuder oss att nästkommande tisdag sammanträda på place de la Madeleine för att deltaga i den stora demonstrationen emot regeringen ... Men om jag också skall hoppa öfver åttadubbla bajonetter, så skall jag dit och hela Paris skall dit, ty ned med polis-prefekten! ned med Guizot! ned med Duchâtel! ned med dem alla!“

“Ned med polis-prefekten! ned med ministrarne!“ skrek folket under det att bitarne af den sönderrifna proklamationen flögo öfver hufvuden.

“Det ser ut som det skulle bli en het dag om tisdag“, yttrade Félix till en ung soldat af vakten, som stod bredvid honom.

Denne teg, men skakade på hufvudet och ryckte på axlarne, till ett tecken af hvad? Säkert af missbelåtenhet med en ställning, som ofta tvingar soldaten att af pligt försvara hvad han ej med förståndet eller känslan kan fatta eller älska.

Collette och hennes kavaljer kommo ändtligen till boulevard S:t-Denis, der den stolta äreporten drager till sig de förbigåendes uppmärksamhet och hvilken, jemte den helt nära dervid uppresta porte S:t-Martin, är ett minne af Ludvig XIV:s segrar öfver holländare och tyskar.

La porte S:t-Denis, vida större och prydligare än den sednare, är af fyrtio alnars höjd och har till mönster haft Titi och Constantini äreportar i Rom, ehuru öfverträffande dem begge både genom rikedomen och konstvärdet af ornamenterna.

På hvardera sidan om portiken höjer sig en pyramid, betäckt af vapen-troféer och slutande i en glob, ornerad af det franska vapnet med en krona öfver.

Vid basen äro tvänne kolossala stoder föreställande den ena Holland under bilden af qvinna, som bestört sitter på ett döende lejon, och den andra floden Rehn, likaledes hvilande på ett lejon och hållande ett ymnighetshorn i sin hand.