Part 4

Denna ordning, högst nödvändig för en så rikt befolkad stad, iakttages med största stränghet. Den landtbo, som sluter till örat för den påminnande ringklockans ljud, förlorar ovilkorligen de varor han ännu kan hafva osålda, ty polisen lägger ögonblickligen beslag på dem, antingen säljande dem till den mestbjudande för det allmännas räkning eller förande dem direkte till de hospitaler, som till dem hafva rättighet.

“Om ni tillåter, så kunna vi hvila här något litet“, sade den ene af de unge männen, hvilka, efter hvad ofvan nämndes, hade stannat vid triumfbågen.

“Som ni behagar“, svarade den andre; “vi ha god tid på oss.“

“Men svep kappan bättre om er, monsieur Armand, så att icke de fördömda sablarne synas.“

“Ni tycker ej om sablar, monsieur Eugène?“

“Hvem kan tycka om sådana vapen! ... jag hatar allt som icke är hvad det synes vara, lika mycket som jag värderar det som är för mer än det synes ... Ser ej sabeln vida fruktansvärdare ut än värjan?“

“Möjligtvis för den, som icke är kännare.“

“Kan ni säga mig till hvad godt man kan använda en sabel? ... Ni svarar: den är det beqvämaste medel att beröfva sin fattiga nästa ett öra, en näsa, en arm.“

“Det är vackert nog det“, menade Armand.

“Det är lumpet“, menade deremot Eugène; “att så der stympa och vanställa en mensklig varelse, det är grymt, onaturligt!“

“Jag medger att värjan är reellare, ty man dödar lättare med den ... men icke är det mindre grymt och onaturligt.“

“Icke det? ... Hvad är naturligare än att dö? ... Men att framsläpa hela sitt lif såsom en sex- eller sjuåttondels menniska, det är onaturligt ... Jag, för min del, skulle aldrig tveka i valet ... Också är det gudvarelof högst sällan man slåss på sabel här i Frankrike ... Jag undrar just hvad det kan vara för en barbar som utmanat er på detta gammalmodiga instrument. Ni sade att ni icke kände honom.“

“Han var maskerad, men han tycktes hafva arm att föra en sabel med.“

“Hvarför icke då så gerna en slägga? ... Men om han nu skulle vara bland dem, som blefvo arresterade denna natt?“

“Jag tviflar på att polisen gjorde någon större fångst, och dessutom såg min vederdeloman ut att icke så lätt låta taga sig ... Men en sak, monsieur Eugène!“

“Hvad då?“

“Är ni säker på att icke vara känd på den der restaurationen, der ni tog upp psalmen?“

“Jag icke känd? ... När var icke en poet känd af Bacchus eller Venus? ... de gifva honom lifvet, men, oväldigt nog, äfven döden ... Jag är mycket bekant hos alla restauratörer i Paris och synnerligast hos honom i opera-huset, emedan jag också hos honom druckit det mesta vinet, och dermed borde det kunna vara qvitt.“

“Ni är skyldig honom ... så mycket värre.“

“Hvarför så?“

“Han skall genast skynda att angifva er inför polisen.“

“Tvärtom, han skall icke angifva mig, ty han är större penningkarl än royalist, beundrar icke oftare Ludvig Filips bild än när han ser den på louisd’oren eller fem-francsstycket ... Hans pengar sitta nog långt inne ändå, utan att han behöfver sätta mig i kurran ... Han tager mig lättare såsom spicken än som griljerad.“

“Men det kunde finnas någon bland gästerne, som icke stode till er i samma innerliga förhållande som restauratören.“

“Det är mera möjligt ... Men hvad vill ni jag skall göra?“

“Ni har slägtingar i Versailles ... ni kunde dölja er hos dem några dagar.“

“Parbleu! ... jag skulle resa från Paris! ... lemna Paris i dessa dagar, då jag har det bästa hopp att få höra mina sånger sjungas vid ackompagnement af handgevärs-salfvor och kanonskott? nej, nej, sacredieu! ... Man vet att jag har Afrodite i bröstet, Bacchus i strupen och Apollo i hufvudet ... Det återstår mig nu att visa att jag har Mars i armen.

Sonnez trompettes immortelles! L’écho du peuple vous répond. Aux étrangères sentinelles Jettez ces mots: les rois s’en vont! Marchons, garde civique! Marchons, peuple héroïque! Marchons tous en avant, En avant le cri de ralliement: Vive à jamais la république!“

Gnolande denna sång, satte sig de unge männen ånyo i rörelse och stannade först vid de fyra bokarne i Boulogne-skogen.

Boulogne-skogen! Hvem, äfven bland oss svenskar, har ej vandrat på dess stigar och svalkats af dess skugga, åtminstone i romanen eller dramen!

Hvem har ej bevitnat glansen af mötenas ögonspråk och glimten af duellernas värjklingor? hvem har ej lyssnat till, dånet af den eleganta Pariser-verldens promenad-vagnar och knallen af elegangernas vexlade pistolskott?

Hvem känner ej denna sagans lund, der hvarje blad på ena sidan bär njutningen och lifvet, men på den andra striden och döden; der man visar att man kan dö, sedan man der visat att man kunnat lefva?

Chevaleriet har förlorat sina fasta borgar och lefver numera i Boulogne-skogen nomadens flyktiga lif, irrande från lund till lund, från träd till träd, från tufva till tufva.

Men på närmare håll och utan fantasiens mikroskop betraktad, hvad är väl Boulogne-skogen? Knappast en park, åtminstone inför svenska ögon, vana vid Djurgården och Haga. Den är på sin höjd ett större buskage, sedan kossackerne vid invasionen nedfälde de största träden samt vid de ypperliga ek- och bokvedsbrasorna kokade sin kål och torkade sina kläder.

Ack, hvad det rika Paris gerna skulle bortbyta sin beprisade Boulogne-skog mot det fattiga Stockholms Djurgård och gifva många, många millioner emellan samt på köpet ett af sina många slott, för att icke tala om de kungliga bildstoderna!

“Er sabelhuggare synes icke till än“, anmärkte Eugène.

“Klockan har ännu icke slagit åtta“, yttrade Armand, lutande sig med armbågen mot ett träd.

“Ni tyckes något orolig, monsieur Armand.“

“Jag kan icke bestrida det.“

“Ni ångrar att ni ej valde värja eller pistol?“

“Det gör mig detsamma ... det är till och med bättre att det är som det är.“

“Nå, då inser jag icke hvad som kan oroa er.“

“Jag tänker på att om några ögonblick skola tvänne menniskor vildt falla ut emot hvarann och blodigt strida, fastän de på det hela taget icke hafva något obytt med hvarandra.“

“Lyckligtvis kommer alltid denna tanke för sent.“

“Lyckligtvis, säger ni?“

“Ja, ty om tanken alltid löpte oss i förväg, skulle slutligen både modet och tapperheten för evigt komma i reserven ... Verlden skulle bli en neddammad lärosal full af bleka tänkare.“

“Af förståndige.“

“Hvem skulle stränga lyran i det kalla förståndets rike? ... Poesien och sången skulle dö ut, om de icke hade att besjunga hjeltemodets seger öfver förtrycket, dygdens öfver lasten ... Ah! se hur vackert morgonsolen der sticker fram mellan trädstammarne!“

“Jag tycker mig se ett par figurer der borta“, yttrade Armand, lemnande stammen.

“Ja, jag ser ... Så hafva vi ändtligen vår gynnare ... Tag hit era begge sablar, så vill jag gå honom till möte och presentera honom dem såsom man presenterar ett par liljor åt en hertiginna från S:t-Germain.“

Eugène tog de begge sablarne och gick, gnolande på en af sina visor, emot de ankommande, hvilkas gestalter allt mera förstorade sig.

Femte kapitlet.

Duellerna.

Armand drog af sig rocken och hängde den på en gren. Derefter kastade han en blick framåt och fann Eugène i samtal med den ene af de begge männerne, under det att den andre stod orörlig några alnar ifrån dem.

Efter en stund återvände Eugène med Armands begge vapen i ena handen och hållande under andra armen något, som syntes besvärligt att föra.

“Vackra hertiginnor att presentera liljor åt“, yttrade Eugène, när han framkommit till Armand; “era begge smånätta sablar äro kasserade ... “Tror ni att min vän är skräddare efter ni kommer med synålar?“ frågade den hedervärde sekundanten mig ... Hvad tycker ni om de här palatscherna?“

“De äro temligen tunga, men för öfrigt ganska ändamålsenliga“, svarade Armand, fattande den ena palatschen och görande några blindhugg i luften.

“Ändamålsenliga? ... ja, att fälla träd med ... Men ni har ingen dålig arm, som jag ser ... Ni svänger den der tingesten med en sällsynt ledighet.“

“Det är också icke för första gången jag handterar dylika vapen“, mumlade Armand med en sidoblick åt det ställe, der hans motståndare stod.

“Jag är just nyfiken att se hur man riposterar med en sådan jernstång.“

“Ni skall snart få se det, monsieur Eugène ... Var derför god och säg sekundanten att jag gillar vapnen, samt utmät derefter platsen ... Det är kyligt och jag känner ett stort behof af att värma mig ... Känner ni hans sekundant, eller har ni sett honom förut?“

“Jag känna honom?“ yttrade Eugène icke utan ett visst aristokratiskt leende; “han behöfde ej säga mig att han och hans vän icke äro skräddare, ty de ha säkert i alla sina dar icke sett någon hyggligare garderob ... Också bar den der gunstig herrns ansigte tydliga märken af kajernes och broarnes idrotter ... Hvad deremot er motståndare, titanen derborta, beträffar, så har jag ännu icke haft den äran att se hans anlete, men ...“

“Ja, jag tror mig ha märkt att han är maskerad“, inföll Armand.

“Ni kan emellertid vara säker på att det icke är någon förklädd prins“, yttrade Eugène; “jag fruktar verkligen att vi fått ganska simpelt folk att göra med.“

“Simpelt folk?“ upprepade Armand; “hvad tänker ni på, monsieur Eugène! ... Ni, en republikan, en folkskald, tala med sådan förakt om det lägre folket!“

“Au diable! ni har rätt ... Man glömmer sådant der så lätt under praktiken.

Pour sacrer notre indépendance, Au rameau de la liberté Unissons, enfants de la France, Celui de la fraternité.“

Så sjungande, lemnade Eugène ånyo vår hjelte och närmade sig motståndarens sekundant, hvarefter de gemensamt, enligt öfligt gammalt bruk, utmätte platsen och bestämde de punkter, från hvilka de begge duellanterne skulle utgå för att möta hvarandra.

Sedan allt detta blifvit behörigen verkstäldt, drogo sig sekundanterne åt sidan, lemnande platsen åt kämparne.

Desse närmade sig långsamt och stannade midt emot hvarandra på ungefärlig sabellängd.

Men Armand, i stället för att ställa sig en garde vände sabelspetsen mot marken.

“Monsieur!“ sade han, men så lågt att endast den han tilltalade kunde höra honom, “innan jag faller ut, har jag några ord att säga er, dem ni med tålamod måste afhöra.“

Resen skakade otåligt på hufvudet och höjde den förfärliga palatschen.

“Ni fortsätter ännu maskeraden“, sade Armand utan att ändra ställning, “och jag anar era skäl dertill ... När ni nu hört det, bör ni äfven kunna tro att jag anar hvem ni är.“

“Så mycket bättre“, svarade resen; “en garde, monsieur!“

“Jag skall icke underlåta det“, svarade Armand; “men ni måste höra mig, innan det kanske blir för sent.“

“Om ni icke försvarar er, hugger jag ned er som en hund!“ ropade jätten.

“Fy, Simon!“ yttrade Armand; “detta ord var icke värdigt en så tapper man som ni.“

“Så skyll er sjelf, eländige!“ röt jätten, måttande i detsamma ett hugg öfver Armands hufvud, utan att gifva denne tid att höja sitt vapen till parad.

Armand undvek hugget genom en rask volt åt sidan.

Jättens klinga trängde djupt ned i marken.

“Att en så gammal mästare på sabel som ni ännu icke lagt bort de enfaldiga primerna!“ anmärkte Armand lugnt och stälde sig ändtligen en garde.

“Han flyr, den uslingen!“ ropade jättens sekundant, som tog Armands volt för ett steg till reträtt.

“Monsieur!“ sade Eugène till sekundanten; “det är alldeles nödvändigt att ni för tillfället iakttager den fullkomligaste tystnad.“

“Hvarför det då?“

“Emedan ufvarnes tid först börjar med natten.“

“Hvem säger det?“

“Jag, om ni tillåter ... Jag ser kanske icke ut att ega så mycken djerfhet?“

“Åtminstone ser ni icke så ut på fötterna“, hånade sekundanten med mungiporna vid öronen.

Eugène liksom poeter i allmänhet, var känslig för kritiken, antingen denna rörde de pedes hans sångmö begagnade, eller de fötter han sjelf nyttjade. Kanske var han ännu ömtåligare om de sednare, emedan dessa, ovanligt breda och flata i förhållande till de smala benen, mera liknade svanens än den glade poeten säkert önskade.

Derför flat och icke finnande något för tillfället lämpligt genmäle hvarken på vers eller prosa, upptog han från marken de begge kasserade sablarne och kastade den ene för sekundantens fötter.

Denne, en grof och storväxt vindragare, fattade sabeln, vände dess spets mot sin venstra tumnagel, svängde den omkring och balanserade den några sekunder, visande på detta sätt sitt förakt för en dylik leksak till vapen.

Slutligen grep han om fästet, hvarefter ufven gick löst på svanen.

Under tiden vexlades dryga hugg emellan Hvita Björnen och hans f. d. lärjunge, ty den klumpiga palatschen var lätt i den förres hand och icke heller för tung i den sednares.

Simon hushållade hvarken på terser eller qvarter, så väl hela som halfva, än i hugg och än i stötar.

Men Armand, som ännu blott försvarade sig, sammanknöt sina parader, så att dessa förenade bildade en jemn cirkel, mot hvars oböjliga periferi Hvita Björnens palatsch fruktlöst hamrade.

Simon var häftig, men Armand lugn, och när uppväger icke lugnet styrkan?

Armand märkte att hans gamle vän i sin blinda ifver ofta högg à tempo, såsom det heter, d. v. s. föll ut, utan att betäcka sig sjelf.

Detta är ganska farligt, ty om ett sådant hugg misslyckas, råkar man ohjelpligen ut för motståndarens, som icke mera någon parad hinner möta och afvärja.

Vår hjelte, hvilken icke ville sin gamle vän något ondt, men icke heller ville längre fortsätta striden, beslöt att begagna sig af sin motståndares oförsigtighet.

Sedan han med en half ters parerat ett dylikt hugg, föll han blixtsnabbt ut med en hel qvart och gaf sin gamle lärare ett hugg öfver högra näfven, så att denne åtminstone för en stund sänkte sin klinga.

Denna stunds uppehåll begagnade Armand för att yttra följande:

“Simon! ni har orätt uti att vredgas på mig, och ni måste höra mig, innan ni dömmer ... Jag bedyrar vid allt heligt, att jag är oskyldig i den olycka, ni kanske anklagar mig för, och att jag sjelf, liksom ni, blifvit nedrigt bedragen ... Jag bedyrar äfven att jag gjort allt hvad i mina krafter stått för att utverka er frihet och att ...“

Hvita Björnen höjde till svar sin tunga sabel och, ehuru blodet sprutade ut från hans hand, färgande både fäste och klinga, anföll han ånyo Armand med om möjligt ännu större häftighet.

“Ni vet icke hvad ni gör!“ ropade Armand, parerande med fortfarande köld de haglande huggen; “ja, ni är en galning! ... och detsamma ropar Madelone ur sin graf ... Hör ni icke hennes röst? ... Hon ropar: Simon stör min frid i himmelen, liksom han störde den på jorden! ...“

Den tunga sabeln föll af sig sjelf ur Simons hand.

Ett barn med detta troll-ord på sin mun skulle ha afväpnat honom. Han förde sin blödande hand upp till sina ögon. Droppar af blod blandade sig med tårar, de sednare kanske rödare och bittrare än de förre.

En skuggas finger hade bräckt stålpansaret på jättens bröst och jagat vredens demon ur hans hjerta.

Armand kastade långt ifrån sig sin palatsch och närmade sig rörd den numera så veke mannen.

En god stund förut hade striden emellan de begge sekundanterne upphört.

Arbetarens trotsiga styrka hade bitit i gräset för trubadurens öfverlägsenhet i vapens handhafvande.

När Simon och Armand hand i hand närmade sig dem, funno de den ene, arbetaren, sittande på marken och den andre, folkskalden, lutande sig öfver honom och sysselsatt med att förbinda hans högra öra, som blödde af ett djupt sår.

Men arbetaren, långt ifrån att synas lidande, tycktes tvärtom med mycken uppbyggelse lyssna till den kuplett, som poeten under förbindningen sjöng med klaraste stämma. Kupletten lydde:

“Quand Dieu, dans sa bonté suprême, Forma l’univers de sa main, Du travail il voulut lui-même Donner l’exemple au genre humain! Instruits par cet auguste emblème Chaque jour disons ce refrain: C’est le travail qui créa le monde, C’est le travail qui partout féconde; Gloire et bonheur Au travailleur!“

“Obegripliga folk!“ tillade skalden derefter; “förunderliga folk som man ena dagen måste besjunga och den andra hugga öronen af!“

Sjette kapitlet.

Sjukbesöket.

Längre fram på förmiddagen stannade en vagn utanför det bekanta huset vid rue d’Anjou.

En betjent i pudradt hår och hvita silkesstrumpor hoppade ned från sin plats bakpå vagnen och öppnade dess vapenprydda dörr. I betjenternas silkesstrumpor och framför allt i deras pudrade hår ser man ännu i Frankrike en hägring af dess fordna aristokrati.

Stödjande sin ena arm på den bugande betjentens axel, steg hertig de Beaudreuil ur vagnen. En lätt, oroligt skimrande rodnad betäckte hans vanligtvis bleka kinder, under det han gick in genom den öppna ekporten; men obeskrifligt mild var den blick han skänkte portvakten, som krökte sig nästan mot marken.

“Monsieur Géronnière är opasslig, efter hvad jag hört?“ frågade hertigen.

“När monsieur i natt hemkom, var han illamående“, svarade portvaktaren.

“Han är säkert utsatt för sitt vanliga onda, eller hur?“ sporde hertigen, skakande på hufvudet.

Portvaktaren gapade på hertigen med den okunniges dumma blick.

“Det ser nästan ut, min vän, som ni icke visste att er husbonde på den sednaste tiden varit något besvärad af yrsel och tryckningar uppåt hufvudet“, yttrade hertigen.

“Ja, jag tror väl, jag minns nu ganska väl“, försäkrade portvaktaren, ifrig att aftvå sig misstanken för okunnighet i hvad som rörde hans husbonde.

“Men jag har hört att han nu skall vara bättre.“

“Ja, monseigneur, mycket bättre.“

“Himlen vare lofvad för det!“ yttrade hertigen med en blick mot porthvalfvet och ett korstecken för bröstet.

“Amen!“ hviskade portvaktaren likaledes med ett korstecken.

“Ni älskar er husbonde, och detta hedrar er“, förklarade hertigen, släppande ett guldmynt i portvaktarens hand.

“Monseigneur!“ stammade denne med skinande anlete och ett nytt korstecken med den lediga handen.

Hertigen fortsatte sin väg öfver gården och uppför trappan.

“Monsieur är sjuk, efter hvad jag hört“, yttrade han till betjenten, som öppnat dörren till tamburen.

“Ja, monseigneur, i natt har det icke varit bra“, svarade denne, bugande sig först och ryckande på axlarne sedan.

“Jag har länge fruktat att så skulle gå“, yttrade hertigen, ånyo skakande på hufvudet.

Betjenten betraktade hertigen med en blick, som visst icke var qvickare än portvaktarens.

“Som ni vet, har er husbonde sedan någon tid varit stundtals oroad af svindel och tryckningar uppåt hufvudet ... Jag har derför rådt honom till försigtighet och att icke vara så länge uppe om nätterna, som han vanligtvis brukar.“

“Ja, monsieur är alldeles för länge uppe om nätterna“, medgaf betjenten, som icke hade någonting emot att gå tidigt till sängs.

“Och det kan visst icke vara helsosamt för den som är fallen för blod-konjektioner.“

“Nej, visst icke, visst icke“, instämde betjenten; “också bekommer det monsieur alltid illa efteråt“, tillade han, väl vetande att ingen god tjenare får vara främmande för sin husbondes krämpor.

“Jag förmodar att man genast efterskickade doktor Levisière?“ sade hertigen.

“Ja, monseigneur, och han instälde sig på ögonblicket“, intygade betjenten.

“När var doktorn sist här?“

“För två timmar sedan; men vi vänta honom hvarje stund.“

“Godt! ... Men hvarför lägger man icke halm på gatan utanför huset?“

“Doktorn nämnde ingenting derom.“

“Det var obetänksamt af doktorn ... Låt genast breda halm på gatan.“

“Monseigneur’s befallning skall på minuten efterkommas.“

“Jag tackar er“, yttrade hertigen, låtande ett guldmynt falla äfven i betjentens hand.

“Monseigneur är alltid så god, så nådig“, stammade denne, som tyckte mycket om guldmynt.

“Min godhet, min nåd äro endast beroende af den uppmärksamhet och kärlek ni egnar er husbonde ... Han är emellertid bättre?“

“Monsieur har fått sofva något på morgonen och ligger nu ofvanpå sängen.“

“Prisad vare Gud!“ utropade hertigen, korsande sig ånyo, och fortsatte vägen genom rummen.

Bankiren, insvept i den dyrbara morgonrocken, befanns liggande ofvanpå sängtäcket, när hertigen inträdde i sängkammaren värdig den lycklige egaren af omkring tjugo millioner francs.

Bankiren sökte resa sig upp från hvilobädden, men hertigen förmådde honom med det vänligaste våld att ligga qvar, och tog sedan sjelf plats invid sängkanten.

“Ni får icke möda er“, bad hertigen; “men jag ser till min innerliga glädje att det ej står så illa till som jag i början fruktade ... Ert bud nästan förskräckte mig ... När kände ni er först må illa?“

“På hemvägen från baron S:t-Bris“, svarade bankiren ganska matt; “jag fruktar att jag tog för mycket för mig vid buffet’n ... jag mår aldrig väl, när jag spisar om nätterna.“

“Hur förhöll det sig?“

“En olidlig magplåga.“

“Det är möjligt att ni superade för starkt ... Den hederlige baronen är en nästan för god värd ... Men det är också möjligt att ni råkat ut för la grippe, som utan nåd och urskilning anfaller alla menniskor.“

La grippe, motsvarande influensan i Sverige, är särdeles efterhängsen i Paris, när det lider mot våren, och detta till mycket förfång för det glada karnevals-lifvet, som egentligen börjar i midten af Februari och räcker till fet-tisdagen.

“Har ni tagit in något?“ frågade hertigen, betraktande bordet vid sängen på hvilket inga medikamenter syntes.

“Doktorn gaf mig in ett litet pulver, som genast stillade plågorna och hvaraf jag fick sofva ... När han sist var här, trodde han att jag skulle kunna lemna sängen om ett par timmar.“

“Det tror jag också ... Ni ser ju alls icke sjuk ut.“

“Ah, det vill mycket till innan det tar på mig“, medgaf bankiren, som likväl var blek som döden.

“Ni kan hafva fullkomligt förtroende till doktor Levisière ... Han har, som ni vet, varit min läkare ända se’n jag sist kom till Paris, och icke heller kommer jag att vända mig till någon annan, ifall jag skulle bli sjuk ... Han har visserligen ännu ej något större namn, men jag bäfvar nästan för de der stora namnen inom läkarevetenskapen ... De våga alltför mycket under egiden af sin ryktbarhet, och dessutom hindrar dem deras stora praktik för att egan deras patienter all den omsorg, som erfordras.“

“Jag är mycket nöjd med Levisière och tackar er för det ni rekommenderat honom ... Hur befinner sig min nièce, hertiginnan?“

“Innan jag for till er, lät jag underrätta mig om hennes tillstånd och ville på samma gång omnämna er opasslighet, men hon hade redan åkt ut, åkt till Luxembourg såsom vanligt ... Hon försummar ingenting af de sköna konsterna.“

Hertigen drog en djup suck och stirrade dystert ned på mattan framför sängen.

“Stackars de Beaudreuil!“ deltog bankiren, fattande sin frändes hand.

Hertigen drog ånyo en djup suck, i det han tacksamt besvarade bankirens handtryckning.

“Hon är då oförbätterlig!“ yttrade bankiren; “hvarken ert tålamod eller mina förmaningar förmå något.“

“Detta olyckliga förhållande gnager på mitt lifs finaste trådar“, försäkrade hertigen, “och jag uthärdar snart icke mera ... Om jag ändå hade hoppet att ...“

“Den ovärdiga!“ afbröt bankiren; “men det har då blifvit en fix idé hos henne att tro er om ...“

“Ack, det är icke det jag fruktar“, afbröt i sin ordning hertigen; “om det blott vore det ... Men ...“

“Ni fortfar då att misstänka henne? ... Men har ni då sjelf kommit underfund med något?“

“Intet annat än hvad jag nämnde för er härom dagen ... Det var, som ni vet, blott mina domestiker som ...“

“Och de ha ånyo sett baron S:t-Bris möta henne på alla hennes promenader, sett honom i Luxembourgs galleri hvarje gång hon är der?“

“O, jag är mycket olycklig!“ utbrast hertigen med en tredje suck djupare än de föregående.

“Men har ni då icke sagt henne ...?“

“Hur kunde jag ha styrka dertill!“

“Men hvarför vill ni icke tillåta mig att säga henne, att fråga henne?“

“Jag hade tänkt att ni i dag eller i morgon skulle ...“

“Nå, ändtligen ... ja, jag skall säga henne, den skändliga!“ yttrade bankiren med vrede.

“I himlens namn, förifra er icke! er helsa kunde lida deraf“, utlät sig den omtänksamme fränden. “Låtom oss öfvergå till något annat ... Ni har säkert icke haft styrka att läsa dagens tidningar, ty jag ser att de ligga hopvikta på ert bord.“