Part 31

“Ni trodde att ni endast på detta sätt kunde bli henne värdig“, fortfor hon, utan att låtsa märka hans förvirring; “men som jag mycket väl känner den ni älskar, så kan jag äfven säga er hvad hon tänker i denna sak ... Hon tänker, att er ära icke blir större derigenom, att er oemotståndliga arm slår ned ett eller annat dussin af de arme Kabylerne, som, oss veterligen, icke gjort något värre än försvarat sin tro och sitt land ... Icke heller skulle hon skatta sig särdeles lycklig af att resa till Afrika enkom för att lägga en krans på er graf i gud vete hvilken öcken af denna föga behagliga verldsdel ... Dessutom skulle hon, i fall hon ville vara uppriktig, säga, att ert ansigte är alltför hyggligt, för att bli en probersten för Morernas sablar, och att ni derför kunde vara belåten med hvad ni redan fått ... Armand!“ tillade hon med ömhet, “hvar hade ni mitt krucifix den dagen ni fick den der rysliga blessyren?“

“Ack, jag har alltid burit det på mitt bröst!“ utbrast Armand, nästan svindlande af lycksalighet; “det är en gåfva, madame, som skyddat mitt lif och upprätthållit mitt mod.“

“Låt mig tro att denna talisman skyddat ert lif, men för ert mod behöfdes den icke ... Ni bar den ej, när ni som en skyddande ängel sväfvade omkring mig; ni bar den ej vid ert bröst, när ni räddade mig från den rysligaste olycka, som någonsin hotat en värnlös qvinna ... ja, Armand, ni har varit allt för mig, oförliknelige man, redliga, trofasta hjerta! ... och den dag jag glömmer det, den stund jag icke är allt för er, då ... då ... O, hur underligt styr ej Gud till i denna verlden! underligt, men alltid på sistone godt! ... Ack, min vän ...“

Adelaïde gömde sina tårade ögon i den lilla spetsduk hon hade i sin ena hand, under det att hennes andra sökte och mötte den unge mannens.

“Således farväl med Afrika!“ ropade hon nu, strålande af glädje, “vid dess brända kust blomma inga lycksaliga öar ... Men nu måste ni lyssna till mina ord och äfven följa dem, ty ännu är jag er enväldiga herskarinna.“

“Alltid, alltid min enväldiga herskarinna!“ utlofvade vår hjelte, ty hvad lofvar man ej i dylika ögonblick?

“Uppriktigt sagdt, förlorade jag också ogerna mitt välde öfver er“, yttrade Adelaïde; “men hör nu och lyd!“

Frihetskämpen, nu slaf, teg, drömde och lydde.

“I morgon klockan tio inlemnar ni er ansökan om afsked icke blott från kaptenen, utan från hela arméen, ty det gäller att lemna Paris, ja Frankrike på ett, kanske två år ... Men klockan tolf tager ni med er tvänne af era mest ansedda vänner och möter mig ...“

“Hvar? hvar?“ frågade Armand med hämmad andedrägt.

“Hos mairen i första arrondissementet“, svarade Adelaïde.

Slafven ville ned på sina knän. Men den enväldiga befalde honom dröja dermed till ett lämpligare tillfälle.

“Emot vanan tänker ni i denna stund mera på er sjelf än på mig“, anmärkte Adelaïde; “ni tänker icke på att äfven jag en gång vill bli lycklig och att jag vet hvar jag har min lycka. Hör ni det, egennyttiga menniska!“ tillade hon med ett förtjusande småleende, “jag har valt er framför alla andra, emedan jag vet, att jag vid er sida blir den lyckligaste hustru på jorden ...“

“O min gud! kommer ni ihåg Luxembourgs galleri?“ fortfor hon. “Minnes ni riddaren Roderik, vidundret och Angelica fjettrad vid sin klippa? ... Kom, min riddare! ni har fält vidundret, och Angelica väntar er ... Bjud nu armen åt er dam och ledsaga henne ut i salongen ... Man skall afundas henne eröfringen af dagens hjelte ... och kanske är det äfven något man skall afundas er“, slutade hon med detta fina och oemotståndliga koketteri, som är fransyskan så eget.

Men att klandra fransyskan för hennes koketteri, är detsamma som att klandra blomman för det hon öppnar sina blad eller diamanten derför att han återkastar solens strålar.

Armand Cambon, den hänryckte, den öfverlycklige, förde sin dam ut i salongen.

Adelaïde hade haft rätt i _ett_ fall, men orätt i ett annat.

Fastän hon höll dagens hjelte under armen, var det likväl kanske ingen som afundades henne denna stora ära, men deremot säkerligen många som afundades kaptenen hans sista eröfring.

Géronnières stora förmögenhet hade visserligen, till följd af revolutionen, mycket hopsmält; men af de tio millioner, som likväl återstodo, voro minst 9⁹⁄₁₀ alldeles för mycket för en ung man, som icke gjort annat än räddat faubourg S:t-Antoine.

Ingen begrep, huru enkan efter en hertig kunde falla på en så besatt idé.

Den som likväl mest, ehuru utan ringaste afseende på millionerna, sörjde öfver ifrågavarande idé, var den ädle grefve de Vandeul, som mycket värderat hertiginnan de Beaudreuil, men omöjligen kunde öppna sin salong för madame Cambon.

Dock berättas det, att när madame Cambon, efter två års vistande utrikes, återkommit, jemte sin man och en liten son med blå ögon, fast utan rättighet till hertig-titeln, så hade den bleka Diane vistats några månader på ett slott i Provence, tillhörigt och bebodt af pensions-vännen Adelaïde.

Under denna tid hade Diane till sina höga föräldrar i faubourg S:t-Germain skrifvit flere bref, innehållande de mest förledande skildringar af f. d. hertiginnans lycka och af monsieur Cambons oöfverträffliga egenskaper både som make och vinodlare, samt äfven ett och annat om en invalid på träben, hvilken redan lärt den lille Armand Eugène exercera med sabel och musköt samt sjunga “le crédo républicain.“

Grefve de Vandeul och hans grefvinna skakade bekymmersamt på sina hufvud, men påskyndade likväl icke sin dotters hemresa, ty luften i Provence är mycket helsosam för sjukliga, och dessutom kunde nutidens oroliga idéer icke gerna vara farliga för en varelse, hvars hela lycka slumrade i grafven och hvars enda hopp hvilade på den.

FOTNOTER.

[1] Bysättningshäkte i Paris.

[2] Paris eger, såsom läsaren hör, äfven en gata med namnet Stockholm och hvilken är belägen inom den nordligare delen af staden icke långt ifrån barrieren. Rue de Stockholm korsas af rue de Rom, hvilket är föga protestantiskt. Den löper i nästan jemn sträckning med rue de la Bienfaisance och rue de Tivoli, hafvande dem på hvar sin sida. Man skulle således kunna säga, att Stockholm ligger midt emellan filantropien och nöjet samt korsas af Rom.

[3] Vid katolska kyrkans jubiléer kunna biskoparne utdela aflat, men allra högst på 40 dagar, hvilket vill säga: 40 dagars befrielse från skärselden. Men jesuiterne, som hafva sig större makt förlänad från himlen, kunna gifva en fullkomlig befrielse derifrån.

[4] Den 1 Februari innevarande år upplästes i national-församlingen ett betyg, utfärdadt af doktor Gosselet, en af Frankrikes berömdaste läkare samt föreståndare för hospitalerna i Lille, hvaraf vi ordagrannt meddela följande utdrag:

“Il meurt, avant la cinquième année, un enfant sur trois naissances dans le royal (le beau quartier), 7 sur 10 dans les rues réunies, et, dans la rue des Etaques considérée seule, c’est, _sur 48 naissances, 46 décès avant trois ans que nous trouvons_! A ce fléau, il faut une barrière; il faut qu’en France on ne puisse dire un jour comme à Manchester, que sur 21,000 enfants, il en est mort 20,700 avant l’âge de 5 ans! En attendant, nous ne cesserons de répéter: là, à deux pas de vous, dans la demeure de l’ouvrier, _sur 35 enfants, un seul peut atteindre la cinquième année_!“

National-församlingens majoritet — de välfödde och långlifvade inom S:t-Germain — voterade likväl dagordningen “pure et simple“, d. v. s. lade betyget utan vidare afseende till handlingarne, på tillstyrkan af Montalembert, helgonens vän och kyrkans beskyddare.

[5] Tobaks-monopoliet inbringar Frankrike årligen 96 millioner francs i ren behållning. Det är således en skatt, som utgår utan krångel och utmätningar. I allmänhet hafva konsumtions-skatter denna fördel med sig.

[6] Det är klart, att vid en resa i utlandet mycket här hemma skall vid jemförelsen förlora sig, så framt man icke helt och hållet är förblindad af förkärlek för sitt. Men hvad som aldrig förlorar sig är Stockholms herrliga slott. Det är mindre än de flesta vi sett, men öfverträffar dem alla icke blott genom läget, utan äfven genom renheten i stil och harmonien i proportioner. Det går enligt vårt omdöme åtminstone, till och med öfver sjelfva Louvern, som likväl varit dess förebild och äfven är mycket större.

[7] Mobil-gardet, som ej bör förblandas med national-gardet, bestod till det mesta af ynglingar vid 16 till 17 års ålder, alla tillhörande den lägsta samhällsklassen. Detta garde, som bildades under loppet af Mars månad 1848, upplöstes af general Chargarnier derpåföljande år.

Noteringar:

Fotnoter har samlats i slutet av boken.

Originalets grammatik, interpunktion och varierande stavning har mestadels bibehållits. Uppenbarliga fel har rättats utan notis. Vidare rättelser är som följande (innan/efter):

[s. 52]: ... “Emellertid vore det kanske skäl att taga sina försighetsmått“, ... ... “Emellertid vore det kanske skäl att taga sina försigtighetsmått“, ...

[s. 374]: ... Det smärta lifvet, det böghvälfda bröstet och den breda ... ... Det smärta lifvet, det höghvälfda bröstet och den breda ...