Part 3

“Ack, jag vet mycket mera“, svarade hon; “den stackars gossen har ingen älskarinna, fast han varit tre dagar i Paris, och det är ert fel, monsieur Armand.“

“Hur då?“

“Ni följer ju honom öfver allt med en mentors stränghet, ni låter honom icke ensam taga ett enda steg ... Ni vill till gubbe genast förvandla en yngling, som är född till hjelte.“

“Hjelte! ... Min kusin redan en hjelte?“ yttrade Armand småleende.

“Ja visst ... han har redan två dueller på halsen“, förklarade Collette.

“Den ena på värja och den andra på sabel“, tillade Félix med fortfarande munterhet. “Men se sådana löjliga figurer derborta“, tillade han; “ohoj!“

“Min gud, hvad vill det säga!“ ropade Armand, icke delande sin kusins glada lynne.

“Två af de personer, som jag hjelpt utför trappan på samma sätt som jag hjelpte er kusin, vågade nyss med någon bitterhet anfäkta mig för min hjelpsamhet; men er kusin ... Ah, det är en förträfflig gosse, som jag bestämdt kommer att älska både mycket och länge.“

Félix tryckte med strålande ögon debardörens begge händer till sina läppar.

“Huru mycket det blir, kan jag ej bestämma“, svarade Armand; “men hvad jag bestämdt vet är att det icke blir länge, ty Félix går att låta döda sig ... Han kan ju hvarken handtera värja eller sabel ... Ni kan väl icke fordra, mademoiselle, att den stackars gossen skall låta döda sig som ett värnlöst djur?“

“Åhå“, inföll Félix, “du skall få se: du skall bli min sekundant du ... Nej, men se den der galningen med Notre-dame på näsan ... ha ha!“

“Men det är ju så sällan man stupar i dueller“, anmärkte Collette med en ängslig blick på sin kavaljer.

“När och hvar skulle du möta dina motståndare?“ frågade Armand sin kusin.

“Jag skulle möta dem begge i Boulogne-skogen i morgon förmiddag, den ene klockan 9 och den andre 10“, svarade Félix; “jag tycker just att det kan vara lagom, och måtte väl hinna affärda den ene på en hel timma ... Men innan jag beger mig till stället måste du ge mig några lektioner, några goda råd ... Ljufva Collette, blir det mazurka eller polka?“

“Mitt första råd är att du så fort som möjligt visar mig på dina motståndare, ty i egenskap af din sekundant har jag åtskilligt att uppgöra med dem före affären, som, uppriktigt sagdt, icke är att leka med.“

“Champagne! först måste vi dricka champagne!“ skrek Lyonäsaren; “Collette, du och jag, vi tre ... champagne!“

“Ah, der står den ene“, yttrade Collette, visande på en omaskerad Pierrot, som stod helt nära dem med trefärgade band kring den höga röda mössan.

“Han!“ ropade Armand; “jag känner honom ... Dröjen här ett ögonblick, medan jag talar med honom.“

Armand närmade sig ifrågavarande Pierrot.

“Monsieur Eugène!“ sade han; “ni har blifvit utmanad?“

“Ja, gud vare lof!“ svarade denne; “ni kommer just lagom för att bli min sekundant, i fall det roar er.“

“Vid hvilken tid är mötet utsatt?“

“Klockan 9 ... det var så länge sedan himlen beskärde mig ett sådant nöje.“

“Men ni måste för denna gång afstå från detta nöje“, förklarade Armand.

“Morbleu! ... Ni har för stora anspråk på en vän, monsieur Armand.“

“Den som ni skulle slåss med är min kusin.“

“Följaktligen en man med hjerta i bröstet och jern i armen, ifall han brås på er ... Så mycket bättre ... Ni tror er släcka min törst och retar den i stället.“

“Ni vet att jag hyser för er den djupaste aktning“, yttrade Armand.

“Liksom jag för er“, svarade Eugène.

“Jag skulle för er kunna våga mitt lif, om det gälde.“

“Äfven det tror jag ... Men jag förstår icke ...“

“Men oaktadt all min vänskap för er, nödgas jag slåss med er, monsieur Eugène!“

“Med mig!“ utropade denne förbluffad.

“Klockan 8 i morgon bittida.“

“Men hvarför? hvarför?“

“För att hindra er från att klockan 9 döda min kusin.“

“Men det är ju rent af en galenskap ...“

“Det är en ren nödvändighet ... Min kusin har följt mig från Lyon, der han har sina föräldrar ... Jag har lofvat dem att taga deras son under mitt beskydd så länge han vistas i Paris, och jag kan derför icke skicka honom hem såsom lik ... För öfrigt blir striden emellan er högst ojemn ... Ni är mästare i alla slags vapen; han har knappast dragit svärd ur skidan.“

“Men jag inser i alla fall icke hur detta kan bli någon anledning till duell oss emellan.“

“Det är ej ondt om anledningar, och jag nödgas söka en sådan.“

“På hvad sätt?“

“Genom att nu på stället offentligen förolämpa er.“

“Förolämpa mig? ... på hvad sätt, frågar jag ånyo?“

“Jag nödgas trampa er på foten eller gifva er en örfil ... Det beror bara på er att säga, hvilketdera som besvärar er minst.“

“Fi donc, min vän! ... personer som vi kunna mötas med svärd och pistol, men aldrig med fötter och knytnäfvar ... Jag måste afstå från mitt nöje för morgondagen ... Men, sacredieu, det är ju er kusin som utmanat.“

“Han skall skatta sig lycklig att hafva fått utmana er, utan att göra bekantskap med er värja.“

“På det hela taget var det en lumpen anledning“, tröstade sig Eugène.

“Det återstår bara ett försonligt ord åt den vackra debardören, hvilkens skämt ni kanske för alvarsamt upptagit ... Min kusin var då, som ni snart skall finna, klokare och derför har han också gjort en ganska vacker eröfring på denna maskerad.“

Under dessa ord förde vår hjelte sin vän fram till Félix och debardören, presenterande för dem monsieur Eugène, en ung student, som likväl redan gjort sig känd för sina glödande sånger till frihetens och republikens ära.

Eugène vände sig först till kammarjungfrun och egnade henne följande till hälften framgnolade kuplett:

“N’oublions jamais que les femmes, Ce sexe fait pour nous charmer, Doivent commander à nos âmes; Le français est fait pour aimer. Aux travaux, à la politique Ne consacrons pas tout le jour; Gardons quelque temps pour l’amour, Voilà, voilà ma république.“

Collette, försonad och förtjust, applåderade af hjertans grund; och Félix, återtagande utmaningen, bjöd på champagne, i stället för sitt blod, till allas stora tillfredsställelse.

“Men hvar hafva vi nu den andre?“ frågade Armand Collette.

Kammarjungfruns blickar flögo genom salongen och fästade sig slutligen vid en kolossal gestalt, som stod midt på golfvet med korslagda armar och omgifven af en mängd andra masker.

“Der ha vi honom“, upplyste Collette, “den oförskämde! han ville slita af mig masken, må ni tro, och skulle säkert ha gjort det, om icke er kusin hindrat det ... Detta gaf anledning till ordvexlingen, som slutade dermed att han utmanade er kusin.“

“Jaså, det var han som utmanade ... Ni menar den der med tigerhufvudet?“

“Ja, är det icke en hisklig mask?“

“Och med messingsluren i handen?“

“Ja, det är densamme ... han ser minsann icke försonlig ut ... få se om ni kan dressera tigern, få se om ni kan få honom så långt som jag.“

“Ja, jag minnes nu att ni fick honom på näsan ... men ni är oemotståndlig i alla afseenden, mademoiselle Collette.“

“Så säger er kusin också.“

“Ni sätter hans omdöme öfver mitt“, yttrade Armand skrattande.

“Ack, monsieur Armand!“ ropade Collette, “hur mycket hade det icke kunnat blifva af er! ... Men ni glömmer att ni är ung, och derför glömmer också ungdomen er ... Vet ni, ni har åldrats mycket sedan jag sist såg er, monsieur Armand ... Men skynda nu och ställ allt till rätta, ty när jag närmare tänker på saken, skulle jag ej så snart vilja bränna ljus i kyrkan för er kusin.“

“Jag vill försöka“, sade Armand; “gån emellertid före mig ned i restaurationen åt höger ... jag skall snart vara hos er.“

“Ja ja, till champagnen“, skrek Lyonäsaren, angelägen om att sätta sin fars pengar i rörelse.

Armand skildes ånyo från sitt sällskap och nalkades jätten, som omfladdrades af en hop masker, hvilka skämtade med honom, utan att få sitt skämt besvaradt.

Svarade han någon gång, så skedde detta genom en lur, som han förde till munnen och hvarigenom rösten fick ett högst doft och omusikaliskt ljud.

Jättens kostym, sedd på närmare håll, röjde ingenting mindre än finhet och harmoni. Den syntes snarare beräknad på att afhålla än att tilldraga.

Hufvudet betäcktes af ett slags hjelm af en maläten tigerhud, hvilken fordom kanske varit begagnad såsom skylt af någon bundtmakare. Den öfriga delen af kroppen betäcktes af en raggsliten vargskinnspels, nedantill ihopskarfvad med annat slags skinn, så att den gick ned ända till fötterna, dessa betäckta af ludna skor, proportionerliga till det öfriga.

Masken för ansigtet, af grå kardad ull, dolde hvarje fläck deraf, med knappa öppningar för ögonen och munnen.

Endast under karnevals-tiden, då maskerad-friheten är obegränsad, kunde en dylik karrakters-mask vinna inträde i en fransk salong.

Med ett ord, hela gestalten gjorde på Armand ett obehagligt intryck och han förestälde sig nästan med fasa sin kusin framför en sådan motståndare. Det föreföll honom derför ganska motbjudande att inlåta sig i samtal med denne vilde. Men nöden hade ingen lag.

I Frankrike leker man ej med utmaningar. Fegheten är en af de synder, som derstädes kanske minst förlåtas.

En ny dans, uppspelad af orkestern, skingrade snart de masker, som hade samlat sig omkring kolossen, hvilken derefter skred närmare ena väggen, förmodligen för att söka sig plats på någon af sidobänkarne.

Armand följde och upphann honom.

“Furste af skogarne!“ började Armand samtalet; “tigerns hud och vargens pels förråda grymhet och blodtörst; men lammskinsbrämen nedantill röjer mildare känslor ... Tillåter du mig ställa till dem några frågor?“

Kolossen, som stannat och vändt sig emot Armand, såg på honom en stund, hvarefter han nickade jakande.

Armand fortfor:

“Hvem skulle, när han ser dig så fredligt vandra uppå detta ställe, kunna föreställa sig, att du i morgon klockan 10 ämnar sluka ett lamm i Boulogne-skogen! ... Så påstår likväl ryktet; men talar ryktet sanning?“

Tigerhufvudet gaf ånyo en jakande nick.

“Men ryktet påstår äfven att det är tigern som utmanat lammet och att det sednare mera lyssnande till sitt mod än till försigtigheten, antagit utmaningen ... är det också sannt?“

Samma stumma jakande svar.

“Det är icke värdigt skogens furste, som ensam slagtar hela hjordar, att välja till motståndare en enda medlem deraf ... Det är således för att rädda hans ära, på samma gång jag skyddar mitt lamm, som jag, hjordens herde, ber tigern återtaga utmaningen och åtnöja sig med den vänliga förlikning jag erbjuder å lammets vägnar.“

Kolossen satte sin lur för munnen och Armand hörde ur den följande dofva röst:

“När räfven kommer till tigern att bönfalla för lammet, slukar han först den förre och derefter det sednare.“

Detta ohöfliga svar öfverraskade något vår hjelte. Dock dröjde han ej länge med sitt genmäle.

“Men när hörde man en räf vara så enfaldig att han instälde sig som böneman inför tigern?“ sade han; “helt annat är förhållandet med herden ... denne kastar sig öppet och oförskräckt emellan vilddjuret och hjorden ... Du ser i mig denne herde, och jag förbjuder dig att röra mitt lamm.“

“Godt!“ svarade jätten genom luren; “tigern spisar helst menniskokött, äfven om det tillhör en usling.“

“Ni har för stort gap för att behöfva lur och för stora tassar för att gå på bal med“, svarade Armand, i det han temligen eftertryckligt trampade jätten på ena foten.

Denne uppgaf ett rytande läte, i det han hotfullt höjde luren.

Armand studsade ett steg tillbaka, mindre dock för den hotande luren än för det rytande lätet.

“Ni begär upprättelse, förmodar jag?“ frågade han likväl, uppmärksamt fixerande sin vilde motståndare.

“Ja“, svarade tigerhufvudet ånyo genom messingsluren.

“I morgon i Boulogne-skogen?“

“Ja.“

“Klockan 8 vid de fyra bokarne?“

“Klockan 8 vid de fyra bokarne ... Hvad slags vapen?“

“Välj sjelf.“

“Sabel.“

“Sabel ... godt! ... Au revoir!“ helsade Armand och vände tigerhufvudet ryggen.

Tredje kapitlet.

Slutet af maskeraden.

Armand lemnade tankfull maskerad-salongen och gick ned i restaurationen, der han fann sina vänner helt upprymda kring champagne-buteljen, som redan var till hälften tömd.

“Nå?“ frågade Collette med en orolig blick på den ankommande.

“Allt är uppgjordt“, svarade Armand; “Félix kan sofva lugnt hela morgondagen, utan att hans ära lider något deraf.“

“Och ni sjelf då?“ fortfor Collette, fixerande Armand, liksom anade hon det rätta sammanhanget med uppgörelsen.

“Också lugnt, vill jag hoppas“, svarade han glädtigt.

“Måtte det bara icke bli _för_ lugnt!“ yttrade Collette skakande på hufvudet; “det är jag som är orsaken till allt det här och jag fördömer af hela mitt hjerta mitt barnsliga upptåg denna natt ... Félix!“ tillade hon derefter med fuktiga ögon, “ni har en ädel kusin, och jag dricker en skål för hans välgång!“

“Ja, ja, för Armand!“ ropade Lyonäsaren med upphöjdt glas; “men mera champagne, mera champagne!“

“En sång, monsieur Eugène, en sång!“ ropade Collette med brinnande ögon.

Eugène uppreste sig med det fradgande glaset i hand och sjöng i början med half röst, men sedan allt högre och högre, följande kuplett:

“Si l’on attaquait notre France, On reverrait que les français Savent allier la vaillance Aux nobles loisirs de la paix. Oui, pour la défense publique, S’il fallait voler aux combats, Les français seraient tous soldats; Vive, vive la république!“

KÖR (af en mängd personer vid de öfriga borden).

“Les français seraient tous soldats; Vive, vive la république!“

“Messieurs, messieurs! mon dieu, mon dieu!“ ropade restauratören, störtande likblek från sin skänk fram på golfvet med utsträckta armar; “viljen I då göra mig olycklig! vive le roi! vive Louis Philippe!“ skrek han försoningsfullt så att han blef blå i ansigtet, “vive le roi, vive le roi!“

“Vive le roi!“ instämde ett halft dussin garçonger.

KÖREN (uppresande sig från alla bord och stolar, klingande med glasen).

“Les français seraient tous soldats; Vive, vive la république!“

“Hvem ropar vive la république!“ skrek en stads-sergeant, inrusande i restaurationen.

“Skynda! Skynda!“ skrek en annan, som följde denne hack i häl; “skynda ned efter vakten ... det är emöt deruppe i salongen ... Carlion är mördad! skynda, skynda!“

“Hvem är Carlion?“ frågade en gäst.

“En af stads-sergeanterne“, upplyste en garçon.

“Bara en? ... ned med dem alla!“ ropade gästerne.

Alla gästerne skynda mot dörren, kastande sergeanterne åt sidan.

KÖREN (marscherande uppför trappan tillbaka till salongen).

“Oui, pour la défense publique, S’il fallait voler aux combats, Les français seraient tous soldats; Vive, vive la république!“

* * * * *

För att förklara orsaken till den emöt, för hvars skull stads-sergeanten påkallat vakten, nämna vi att midt under den lifligaste “scottish“ — denna lika vackra som originella dans och hvilken endast i Frankrike kan dansas — samt strax efter Armands aflägsnande ur maskerad-salongen, hade en ny karakters-mask beträdt tiljan.

Det var en figur af onaturlig längd och tjocklek, insvept från hufvud till fot i en hvit domino, öfverallt prydd med små svarta sammets-tungor, så att kostymen liknade en hermelins-mantel.

I stället för hufvud, hade denna figur ett gult kolossalt päron med vidfästade grå polisonger samt öfverst en krona af guldpapper, ur hvars midt uppspirade tio långa utbredda fingrar af måladt papp.

Figuren väckte stort uppseende, och flere par lemnade till och med dansen för att genast tillfredsställa nyfikenheten.

Bland de många masker, som trängde sig omkring ifrågavarande figur, upptäckte man äfven gestalten med tigerhufvudet.

Med tillhjelp af sin lur och sina starka armar hade denne snart hunnit så nära nykomlingen att han kunde nå honom med händerna.

“Hvem är du?“ frågade tigerhufvudet.

“Jag är Europas stora rikspäron“, svarade den hvita dominon.

“Aha! haha!“ skrattade de omkringstående.

“Är det tillåtet att göra dig några frågor?“ sporde tigerhufvudet med en vördnadsfull bugning.

“Ja, men ingen annan än du.“

“Hvarför blott jag?“

“Emedan du förenar kroppen af en varg med hufvudet af en tiger och följaktligen måste vara den heliga alliancen.“

“Det fattas blott räfvens svans“, anmärkte en; “funnes den, så vore det fullständigt.“

“Ganska sannt“, biföllo de öfrige.

“När var det du först kom på grön qvist?“ frågade tigerhufvudet.

“År 1830 som du väl vet.“

“Ja, ja!“ medgåfvo de närstående, följande samtalet med mycket intresse, ty fransmännen äro, som man nog vet, mycket känslige för karrikatyrer.

“Men det är sannt“, fortfor päronet, “på den tiden ville du icke mycket veta af mig ... Du begrep ej att man först måste vara kart, innan man kan bli mogen ... Men du trodde kanske att jag skulle bli grön i alla mina dar, liksom det enfaldiga folket trodde.“

“Det trodde jag visst icke.“

“Gulnar man för tidigt, så faller man från qvisten“, menade päronet; “men sker det småningom och i naturens ordning, så sitter man nog qvar i fred ... Så har jag då ändtligen blifvit så gul, mjuk och genomskinlig att jag utan att rodna kan se den heliga alliancen i ansigtet.“

“Det kan du visst, dyraste rikspäron ... Men hvad är det för långa fingrar som skjuta upp ur din krona?“

“Känner du icke igen dem? de äro ju mina egna.“

“Men hvarför sträcker du så der upp dem emot himmelen?“

“Sedan jag plockat åt mig allt som fanns på jorden, sedan jag kapat tillbaka alla de löften, både gamla och nya, som jag måste gifva ifrån mig år 1830, söker jag nu med all makt att fånga åt mig den guddomliga rätten.“

“Hvad vill du med den?“

“Hå, för att bli kanderad, kristalliserad eller riktigt legitim såsom du, heliga alliance!“

“Du skall få den, ty du är värdig ... Du är renad genom Polens blod och helgad af jesuiterne.“

“Men bara denna heliga stund icke dröjer för länge.“

“Hur då?“

“Jag fruktar.“

“Hvad då?“

“Jo, att, om jag länge så här fullmogen och naken sitter på en qvist, jag slutligen börjar bokna och skämmas.“

“_Du_ skämmas? ... det är icke möjligt.“

“Nej, det är icke möjligt“, upprepade flere masker skrattande.

“Vi arrestera er i lagens namn!“ ropade i detsamma tvänne röster, under det att tvänne starka armar nedföllo, den ena på päronets skuldra och den andra på tigerhufvudets.

Rösterna och armarne tillhörde tvänne långa stads-sergeanter, som banat sig väg genom de många åhörarne och sålunda äfven fått del af dialogen mellan rikspäronet och tigerhufvudet, en dialog hvars mening de lika klart uppfattade som alla de andra, ehuru den på dem gjorde en helt annan verkan.

“Hvad! man våldför karnevals-friheten!“ ropade gestalten med tigerhufvudet, stötande ifrån sig den stads-sergeant, som vidrört hans skuldra, och det med sådan fart, att denne, rakande baklänges, föll öfver några qvinliga masker, hvilka kullslogos och illa trampades.

Vid deras jämmerrop, som fylde hela salongen, upphörde orkestern att spela och det blef ett ögonblicks tystnad, hvarunder man såg maskerna på raderna resa sig upp och utsträcka sina halsar öfver gallerierna, för att se hvad som föregick nere i salongen.

“Till vapen! man anfaller obeväpnade medborgare, man mördar värnlösa qvinnor! till vapen!“ skrek kolossen med tigerhufvudet, afbrytande på detta sätt den hemska tystnaden.

Skallet af denna röst, som hördes ända in i korridorerna och foyer’erna, följdes af ett allmänt tumult.

“Till vapen! till vapen!“ genljöd från alla sidor, från alla vinklar och vrår af den stora salongen.

Den omkullslagne stads-sergeanten var dock snart på benen igen. Han drog genast värjan och kastade sig ånyo emot masken med tigerhufvudet, men fick, innan han ännu hunnit göra bruk af sitt vapen, af denne ett sådant slag med messingsluren i hufvudet, att han för andra gången stupade, men blödande och sanslös.

Nästan i samma ögonblick låg äfven hans kamrat, som vidrörde masken med päronet, utsträckt på golfvet och trampad under fötterna af dem, som kullslagit honom.

De öfrige stads-sergeanterne, jemte de vid dörrarne posterade municipal-gardisterne, blottade likaledes sina vapen, men för svage att emotstå anfallet af hundratals masker, som vräkte emot dem bänkar, fiol-fodral och allt som närmast var till hands, drogo de sig parerande intill en af väggarne, för att derstädes afvakta den förstärkning, som vid början af oväsendet blifvit reqvirerad.

Emellertid sträfvade alla maskerna att komma ut ur salongen, under skrik och jämmer af trampade och klämda. När förstärknings-bataljonen ändtligen anlände, var det knappast andra än qvinliga masker qvar i salongen, der allt bar spår af oordningen och striden.

Så slutades den sista opera-maskeraden inom Februari månad 1848.

Det var också den sista under konungadömet.

Fjerde kapitlet.

Boulogne-skogen.

Klockan var icke mer än 7 på morgonen, när tvänne unga män stannade invid den stolta triumfbågen (l’Arc de triomphe de l’Etoile), ett minne af kejsartiden som i sitt slag icke lemnar något öfver sig.

Grunden dertill lades efter slaget vid Austerlitz, men arbetet på sjelfva byggnaden, afbrutet vid restaurationen, fulländades först af Ludvig Filip, hvilken bragte till fulländning nästan alla under kejsardömet påbörjade monumenter, på detta sätt uppfriskande minnet af Napoleon, men säkerligen icke anande att dennes brorsson, fången i Ham, skulle på spillrorna af hans tron uppstiga till höjden af Frankrikes regent.

Triumf-bågen, nära 70 alnar hög, 60 bred och 30 djup, samt vändande sina tvänne hufvud-facer, den ena mot de Elyseiska fälten och den andra mot slottet Neuilly, är öfverallt dekorerad med mästerliga basreliefs, alla hänsyftande på kejsartidens och krigarärans mest lysande minnen.

Idel segrar i alla väderstreck, omkransade af svärd och sköldar med ingraverade namn på batalj-dagar.

Här och hvar framsmyga palmer, och äfven fredens gudinna har på triumf-bågen fått sin plats och äfven hennes ansigte strålar af triumfens glädje.

Hvad var väl konstnärens mening, när han på denna ofredliga plats stälde fredens gudinna midt i krigets rustkammare och gaf henne dessa leende anletsdrag?

Var det kanske blott en bitter ironi, kastad midt i ansigtet på desse slagtare i stort, som, i stället för cypresser, plantera skogar af lager kring hekatomber af menniskolik och ruiner af grusade städer?

Ty hvad kan väl fredens gudinna se i alla dessa sköldar, i alla dessa svärd? hvad annat än sin egen gäckande bild?

Hvad kan hon väl se i alla dessa strömmar af fruktlöst utgjutet blod? hvad annat än bilderna af det menskliga eländet, sorgen och fasan?

Ironien hade varit ännu fullkomligare, om konstnären på triumf-bågen äfven stält sanningens gudinna.

Klockan 7 är en mycket tidig timme i Paris.

Men man må derför icke tro att Paris är öde. Det hvimlar och stimmar då kanske mera än fram på dagen öfver gator och torg. Men det är mestadels en helt annan befolkning än den vi möta på andra timmar af dygnet.

Det är bondfolket som redan klockan 4 på morgonen kommit till Paris för att förse den ofantliga staden med födoämnen af alla slag.

Hvart man vänder blicken, möter den landtmanna-åkdon omgifna af minut-handlare, som göra sina uppköp för dagen, ty i Paris behöfver hvarje dag blott hafva sin omsorg.

Det är en rörelse, ett lif under Guds fria, men mörka himmel som gör ett högst eget intryck på främlingen från norden.

Hvarje ankommande landtbo har sin lykta, hvarje mötande stadsbo sin. På afstånd ser man endast lågor, som än möta, än dansa förbi hvarandra genom gatorna och öfver torgen, vid kajerna och öfver broarne, öfverallt der rum finnes för menniskofot.

Man skulle kunna tro att de dödes själar uppstigit ur katakomberna för att drifva sitt nattliga spel i den slumrande staden.

Men när klockan slår åtta, höres från hvarje öppen plats en ringklockas ljud, och man ser der de tallösa lågorna dels försvinna in i husen, dels ila ut genom barriererna, genom fästningsverken samt förskingras utåt landsvägarne.

De bortilande äro landtborne, som icke längre än till 8 fått uppehålla sig i staden, hvars egen befolkning nu är på benen, intagande den plats, som de förre lemnat och hvilken omöjligt skulle kunna rymma dem alla.