Part 29

Folkets majestät är mycket nedlåtande. Det drager hoflakejerne ned emellan sig och delar med dem de furstliga läckerheterna.

Lakejerne, förtjusta af så mycken nedlåtenhet, blifva allt modigare.

En af dem bedyrar till och med, att hvar gång han serverat Ludvig Filip dess älsklingsrätt: “rouges de rivière au sang“, hade han icke underlåtit att påminna högstdensamme om folkets behof, ehuru alltid förgäfves naturligtvis.

Lakejen erkänner visserligen, att han, till följd af sin ställning i samhället, varit royalist, men han är nu af andra tankar och tackar gud för hvar stund han blifvit klokare.

Hvita Björnen nyper uppmuntrande den vältalige lakejen i näsan, liksom Napoleon brukade nypa sina gunstlingar vid örat.

Men Hvita Björnen är mera hårdhändt än sjelfva kejsaren.

Lakejen skriker, men bedyrar, att han icke för alla konungars ordensband ville bortbyta detta ynnestprof af folkets majestät.

Hvita Björnen utdelar samma ynnestprof åt de öfrige f. d. royalisterne.

De dekorerade, eller, rättare sagdt, marmorerade lakejerne uppgifva verkliga nödrop, men uttrycka icke desto mindre sin vördnad för en så opartisk fördelning.

Hofmän veta att finna sig i allt.

Men folkets majestät är äfven mycket törstig.

“Vin! mera vin!“ ropar Hvita Björnen; “hvad är det för ett hus, som inte har vin att bjuda på? ... hit med vin, och en petit verre.“

“Vin, vin!“ instämma bordskamraterne, “och konjak, konjak! ... hvem dricker kaffe utan en petit verre?“

En lakej försäkrar, att det ej finnes mera vin uppe, men upplyser på samma gång, att det i källarne är öfverflöd på alla möjliga dricksvaror.

“Ah!“ yttrar Hvita Björnen; “jag glömde att vi gästa hos den störste källarmästaren i hela Frankrike ... Äfven denne var olycklig och hans fixa idé var kronan. Men den ha vi kurerat honom för ... Dock, den otacksamme har tappat vårt blod ... Fyllom derför de tomma ådrorna med hans viner!“

Hvita Björnen och hans stallbröder lemna den kungliga taffeln och rusa ned i Tuileriernas källare.

Hvita Björnen har ett eget sätt att servera viner.

Han slår botten ur alla vinfastagerna.

Röda och hvita kaskader strömma emot hvarandra.

Rhen och Mosel öfversvämma Bourgogne och Bordeaux.

Det blir en flod i de ofantliga källarne.

Floden stiger för hvarje ögonblick.

Hvita Björnen känner den stiga till midjan och vadar ut, ropande till sina kamrater att göra sammaledes.

Många följa honom, men de flesta vilja dröja till dess floden stigit till halsen, hvilket måste vara beqvämt för den som stående vill dyrka vinets gud.

* * * * *

Medan floden stiger i källarne, stiger äfven folkströmmen i salongerna och förmaken.

Idel nya folkhopar genomströfva de lysande våningarna, respekterande intet, utom konstverk, guld och diamanter.

Halfnakna figurer ställa sig på vakt framför millioner.

“Ce peuple fier auprès du trône Gardait, un fusil à la main, Les diamants de la couronne, Et la sentinelle avait faim.“

Det var blott folkets avant-garde, Hvita Björnen och hans kämpar, som fick något godt af den qvarlemnade kungliga taffeln, hvilken nu är länsad. Endast servisen står qvar.

Bleka och utmärglade ansigten böja sig öfver de tomma silfverfaten, men ingen hand vidrörer dem.

Armand Cambon, som anfört hufvudstyrkan, bättre representerande folkets majestät, genomgår det ena rummet efter det andra med uppmärksamma blickar åt alla sidor.

Förr endast lefvande för striden och stormen, synes han nu blott vara till för att vaka öfver ordningen och segern.

Det är han som utstält posterna framför millionerna, det är han som ännu befaller och den alla lyda.

Ingen opponerar sig emot hans makt, alla understödja honom, ty man vet att hvad han säger och gör är rätt, och rätt vill folket, innan ännu falska profeter hunnit förvilla det.

Silfver och guld, diamanter och konstsaker fördes till ett gemensamt förvaringsrum, och nycklarne dertill öfverlemnades af bluserne åt den längre fram på dagen bildade regeringen, för att sedan tillställas Orleanska familjen.

Man blef i ett af de inre rummen varse tvänne personer, som ämnade smyga sig bort.

Som de sågo misstänkte ut, grepos begge och qvarhöllos.

Man vände ut och in på deras fickor och påträffade mycket smått och godt, bland annat några röda sammetsfodraler med Orleanska familjens vapen utanpå och diamantsmycken inuti.

Saken var klar. Spörjsmål behöfdes ej. De brottslige tänkte på ingenting mindre än att förklara och försvara sig ...

Efter några minuters förlopp hängde tvänne döda kroppar öfver ingången till Tuilerierna.

På hvarderas bröst var fästadt ett hvitt papper, och på papperet stod i stora bokstäfver:

_Mort aux voleurs_ (död åt tjufvar)!

Under det att Tuilerierna stormades och intogos, hade en man af folket brutit af pendeln till slottsuret. Pendylen, orörlig och obeveklig, utvisade således länge timmen för folkets seger och konungadömets fall.

Det var halftimmen till 2.

Såsom vi redan veta, har folket tvänne gånger förut varit mästare öfver Tuilerierna, först den 10 Augusti 1792 och sedan den 29 Juli 1830. Men märkvärdigt är, att det begge gångerna skedde på samma timma.

Tredje gången var den 24 Februari 1848.

Fyrtiotredje kapitlet.

Folket i S:t-Germain.

“Republiken, säger ni! man har då proklamerat republiken!“ ropade grefve de Vandeul med förskräckelse till Berryer, hvilken, på hemvägen från deputerade-kammaren, besökt sin gamle vän, för att gifva honom del af den vigtigaste bland alla de vigtiga nyheter denna dag bragt till verlden.

“Ja“, svarade Berryer och berättade följande: “Hertiginnan af Orleans, som med sin son grefven af Paris infunnit sig i kammaren, emottog redan lyckönskningar till regentskapet, ty Odilon Barrot hade högtidligen förklarat, att Juli-kronan hvilade på ett barns hufvud ... Men i detsamma inrusar i kammaren den ena folkskaran vildare än den andra ... Först ropar en stämma från läktaren med ljudet af en skrällande trumpet: Det är för sent, för sent! sedan ropar en annan: Vive la république! hvaruti alla massorna instämma, och slutligen lägger man an med skarpladdade gevär på de deputerade ... Ludvig Filips och regentskapets anhängare äro, såsom vi veta, tungor af idel glöd, men musköternas äro hetare och tala äfven när de tiga. Hertiginnan flyr, de deputerade fly, utom vensterns heroer naturligtvis ... Men äfven jag och monsieur Larochejaquelin stannade qvar, och vet ni hvad vi begge gjorde?“

“Nej, tala!“

“Vi hjelpte vår hedervärde monsieur Ledru Rollin.“

“Ni hjelpte Ledru Rollin! ... till hvad?“

“Att utnämna en provisorisk regering.“

“Man har då en provisorisk regering?“

“Ja visst.“

“Och hvilka har man utsett dertill!“

“Först monsieur Dupont de l’Eure, den store radikalen, hvit i hufvudet, men för öfrigt röd ända till hälen. Vidare Arago, den beskedlige astronomen, som visst aldrig kunnat läsa i stjernorna att han en dag skulle bli regent; vidare Lamartine, vår nyskimrande politiska regnbåge; vidare Ledru Rollin, den störste af alla, ty han växte minst en famn för hvarje minut, och sedan en mängd andra store män: Marrast, Crémieux, Marie och hvad de alla heta ... Frankrike har stora män icke blott i vecken af sin mantel, utan ock i sömmarne på sina skosulor ... Det är ju en vacker styrelse vi ha?“

“Och ni och Larochejaquelin hafva röstat på dessa män?“

“Hvad ville vi göra? ... för öfrigt skulle vi hellre röstat på de sämsta bluser, än sett kronan på det der barnets hufvud ... Vi ha haft en republik på prosa under Robespierre ... nu ha vi en på vers under Lamartine ... Nå, hvad säger ni om allt det der? ... Är det icke ett underligt land, vårt kära Frankrike?“

“Hvad tänker ni göra, Berryer?“

“Ropa: Vive la république! så mycket jag orkar ... och hela S:t-Germain skall ropa detsamma.“

“Icke jag, monsieur Berryer.“

“Äfven ni, monsieur de Vandeul.“

“Aldrig.“

“Ni måste det, om ni ej vill bli plundrad och mördad.“

“Man må hota mig med tusen marter, men aldrig skall min mun vanhelgas af dessa förhatliga ord.“

“Ni skall, liksom jag, ropa dem i två veckor, om ni den tredje vill ropa: Vive Henri cinq!“

“Ni tror då att det leder dit?“

“I två veckor skola alla vara republikaner ... Men på den tredje, när man väl tröttnat vid oordningarna, plundringarna och morden, skall man fly till det sköte, som ensamt kan rädda Frankrike, till den kunglige flyktingen på främmande jord ... Var lugn, grefve de Vandeul, det bär till honom, om man också måste klifva öfver några tusen oroliga skallar, som likväl först måste finna ro, grafvens ro naturligtvis.“

“Monsieur Berryer“, svarade de Vandeul, “i aderton år har jag dagligen bedt Gud om seger för vår lagliga, rättvisa sak ... Men min mun skall aldrig ropa hvad mitt hjerta förnekar. Jag vill ej ingå förbund med djefvulen, äfven om jag derigenom trodde mig tjena himlen ... Jag tror att Henri cinq skall komma, men jag vill ej, att han skall göra sitt intåg bland rykande ruiner och högar af menniskolik.“

“Ni är en klen politiker, min förträfflige de Vandeul!“

Förträfflige de Vandeul! O att det funnes många, som du, bland denna ohjelpliga samhällsklass, hvilken aldrig skytt och ännu icke skyr att uppoffra millioner menniskors välstånd, ära och lugn, för att sätta kronan på en liten furste, som om sommaren dricker brunn i Wiesbaden och om vintern badar sig i Venedig eller Neapel!

En betjent inträdde.

“Tvänne beväpnade karlar stå utanför porten“, anmälde han; “de begära att få tala med herr grefven.“

“Ser ni, ser ni!“ ropade Berryer bleknande.

“Hvad vilja de?“ frågade de Vandeul lugnt.

“Jag vet blott att de vilja tala med herr grefven!“

“Hota de? hota de?“ frågade Berryer allt oroligare.

“Nej, monsieur“, svarade betjenten, “de äro tvertom mycket höfliga.“

“Tigern smeker, innan han klöser“, menade Berryer.

“Låt dem komma upp“, sade grefven.

Betjenten gick.

“I himlens namn, var försigtig!“ varnade Berryer; “det gäller ert och er familjs lif ... Ännu en gång, vi måste alla vara republikaner så länge.“

En högväxt blus, beväpnad ända till tänderna, visade sig snart i grefvens arbetsrum.

“Hvad vill ni?“ frågade grefven kärft.

“Jag och min kamrat dernere äro beordrade att stå vakt utanför er port“, svarade den beväpnade.

“Beordrade? af hvem?“

“Af vår anförare Armand Cambon.“

“Af hvad skäl?“

“Af det enkla skäl, att en mängd tjufvar och annat dåligt folk draga sig åt de rikare qvarteren, förmodligen i afsigt att begagna sig af tillfället, när ingen polis finns.“

“Hos mig finnes ingenting att stjäla och derför behöfver jag ingen vakt“, svarade grefven stolt.

“Men det är ju ädelt och storartadt handladt“, yttrade Berryer; “hvilket ädelt och storartadt folk!“ tillade han med nödig deklamation och stor åtbörd.

“Förstår jag er rätt, monsieur?“ frågade den beväpnade; “ni tillåter oss icke att stå vakt utanför er port?“

“Jag tackar er för er välmening“, svarade grefven; “men jag vill inte ha vakt utanför mitt hus.“

“I sådant fall har jag en annan order“, förklarade blusen.

“Och den lyder?“

“Att antingen grefve de Vandeul det tillåter eller icke, så stanna vi qvar såsom poster här utanför.“

Efter dessa ord gick den beväpnade ur rummet.

“Skulle det verkligen vara fråga om att hålla ordning“, mumlade Berryer, närmande sig fönstret med en djup rynka i pannan.

När den beväpnade utkommit i salen, blef han varse tvänne unga och vackra damer, hvilka stodo framför ett af fönstren och med ängsliga blickar betraktade den beväpnade karlen, som stannat qvar på gatan.

En af dem, den blekaste, vände sig mot honom, som utkommit ur grefvens rum.

“Hvad betyder detta?“ frågade hon med en skygg blick på den beväpnade.

Blusen gaf henne ungefär samma svar, som han nyss gifvit grefven.

Vid namnet Armand Cambon vände sig äfven den andra damen från fönstret.

“Er anförare heter då Armand Cambon?“ frågade hon.

“Ja, madame.“

“Och det är han som skickat er hit till vår säkerhet?“

“Till er och andras säkerhet ... vi äro minst sexhundra man inom Faubourg S:t-Germain ... De förnäma herrskaperna kunna således äta och sofva i ro“, tillade blusen, icke utan ett visst eftertryck på orden.

“Och er befälhafvare är frisk och utan all fara?“ frågade den sednare damen.

“Visst är han frisk“, svarade den beväpnade, med någon förvåning betraktande den unga och förnäma damen, som röjde så mycket deltagande för en man af folket.

“Jag förmodar att han varit med i striden“, yttrade samma dam.

“Hvar skulle Armand Cambon varit om icke i striden?“ utlät sig den beväpnade; “den siste på en stormad barrikad, är han den förste i ett stormadt slott ... Armand Cambon har gjort mera för sitt hjeltenamn på en enda dag, än mången general på åratal gjort för sitt.“

“Ni håller då mycket af er unge anförare?“

“Hvem håller inte af Armand Cambon?“ frågade blusen, förvånad att man ens kunde sätta det i fråga.

Den unga damen rodnade. Kanske borde hon mindre än någon annan ifrågasätta något sådant.

“Och hvar uppehåller sig nu er tappre anförare?“ frågade hon, efter några sekunders tystnad.

“Jag skildes från honom i Tuilerierna för halfannan timme sedan ... Han marscherade då på deputerade kammaren, och der har han också gjort skäl för sig, efter hvad en kamrat nyss berättat oss.“

“Och hvad har han gjort!“

“Först visade han kammarens president sin vackra bösspipa, så att monsieur Sauzet, som icke tycker om bösspipor, tog till flykten och kilade af, lik en ekorre, ur kammaren, följd af regentskapet och kammarens hela majoritet. Derefter gick han fram till tribunen och sade sitt ja eller nej, när Ledru Rollin föreslog ledamöter till provisoriska regeringen, och som alla instämde med Armand Cambon, så är det egentligen han som tillsatt styrelsen ... Slutligen bjöd han Arago och Lamartine till Hôtel de Ville, hvilket han redan låtit besätta ... och nu, om jag ej missräknat mig, är han på väg dit med republikens regering.“

“Det är då republik?“ ropade hon som talat om Armand Cambon, men hennes rop var mera förvåningens än förskräckelsens.

“Ja“, svarade blusen, “och nu vill jag se den i synen som skall taga den ifrån oss.“

Den beväpnade bugade sig för att gå.

“Säg till“, befalde den bleka damen betjenten, “att man utdelar förfriskningar åt våra tappre försvarare.“

“Det står på orderna“, upplyste blusen, “att vi icke få taga emot det ringaste af dem, hvilkas egendom vi skydda.“

Derefter gick han och stod snart vid sin kamrats sida utanför porten till grefvens hus med gevär för fot och gnolande på Eugènes sista visa.

“Hur underbart allt hvad jag hör om denne man!“ sade den andra damen. “Är det då en hjelte ur diktens verld som förirrat sig i djupet af mina tankar, utan att jag hvarken kan eller vill jaga honom derutur! ... Äro begge våra ödens bud skrifna på samma tafla, eller skola de, evigt skilda, evigt dragas till hvarann?“

“Din fattige hjelte“, sade den bleka väninnan, “så stor inför tanken och känslan, är dock liten inför fördomen och verlden ... Adelaïde, hvad kan du göra för honom, hvad kan du väl bli för honom! ... Ack, min stackars vän“, tillade hon, slingrande sin arm om Adelaïdes lif, “liksom jag, måste du försaka och dö, sedan du, liksom jag, endast lefvat för ett minne.“

Fyratiofjerde kapitlet.

Hôtel de Ville (stadshuset).

Denna byggnad, påbörjad ungefär i midten af sextonde århundradet efter plan af en italiensk arkitekt Domenico Boccadoro, från Cortona, samt utvidgad och fulländad, mellan åren 1837 och 1841, af tvänne franska byggmästare Lesueur och Godde, är i arkitektoniskt hänseende ett mästerstycke, för hvilket de flesta af de kungliga slott vi sett, borde böja sina tinnar.

Hôtel de Ville, bygdt i renaissance-stil, bildar en rektangel med en paviljong i hvardera vinkeln och tvänne dylika i midten af hufvud-façaden, alla dessa förenade medelst tvåvåningsbyggnader, för att ej räkna vindskuporna, troligtvis de mest vördnadsbjudande någon byggnad hitintills kunnat förevisa.

Hela denna stenmassa sluter sig omkring icke mindre än fem gårdar, dessa kanske icke så regelbundna som man skulle önska, men alla likväl ornerade med en smak motsvarande det hela.

Hotellet är rikligen försedt med nischer, hvardera med sin marmor-staty af någon utmärktare medborgare, som Paris ansett värdig att pryda sitt kanske skönaste palats.

Façaden, som vetter åt Seinen, visar tolf allegoriska statyer, såsom Rättvisan, Handeln, Målarekonsten, Musiken, Sjöfarten, m. fl.

Äfven “la Police“, en guddomlighet, som gracerna säkerligen icke erkänna och hvarom icke heller mytologien talar, har bland dessa fått sin piedestal.

Rummen i Hôtel de Ville äro möblerade och dekorerade med en oerhörd prakt. Man ser der knappast annat än guld, skulptur-arbeten och målningar.

Men liksom Versailles är ett slott för Frankrike, så är Hôtel de Ville ett palats för Paris, och Paris är ett majestät, som nog hal råd att bo furstligt, Paris, som underhållit så många majestäter, för att ej tala om dem det störtat.

Men hvad har icke Hôtel de Ville upplefvat under de 300 år som det vändt sin rika, med stadens vapen smyckade, hufvud-façade åt Grève-platsen?

La place de Grève!

En rättslärd har uträknat, att om alla de, som på denna plats blifvit afrättade, kunde samlas på ett och samma ställe, så skulle deras antal vida öfvergå mängden af de åskådare, hvilka öfvervarit någon af de mest ryktbara afrättningarna derstädes; och huru många tusen kunna ej rymmas på platsen, broarne och kajerna, som gränsa derintill!

Och i fönstren sedan? utsigten från Hôtel de Ville var naturligtvis den beqvämaste.

Också uraktläto icke gerna kungliga personer, att med sina staber eller sviter begagna sig af denna beqvämlighet, i synnerhet när någon skulle dö för hvad man kallar idéer, t. ex. pour la liberté, den gemenaste idéen bland alla.

Då sutto i dessa fönster mäktige prinsar och tjusande prinsessor, läppjande dervid på ananas och oranger, som varit lika läskande i alla tider.

Men äfven Danton och Pétion hafva suttit i samma fönster, och troligtvis drogo sig icke heller de bakom gardinerna, när den första revolutionens första offer lemnade sitt blod på denna plats, ehuru man icke vet om dessa herrar hade smak för ananas och oranger.

På Grève-platsen profvades i April 1792 för första gången den bekanta guillotinen, hvilken, uppfunnen af en medicine doktor Guillotin, förbättrades af M. Louis, “secrétaire perpétuel de l’académie de chirurgie“; och som detta kirurgiska instrument befanns mycket användbart, så öfverlefde det både republiken och kejsardömet.

Guillotinen var den enda republikanska uppfinning, som Bourbonerne vid sin återkomst icke kastade öfver bord. Icke heller under restaurationen var den sysslolös, ty brist på förbrytare, äfven politiska, har aldrig funnits.

De som sist dogo på denna plats voro fyra unga under-officerare, Borrier, Pomier, Raoux och Goubin, och detta skedde den 24 Augusti 1822.

Desse unge män hade icke begått något annat brott än ropat: “Vive la liberté!“ Men de voro ena förhärdade syndare.

Oaktadt hofvet mangrant infunnit sig, för att från sitt vanliga högsäte i fönstren på Hôtel de Ville njuta af den kungliga hämnden, ropade icke desto mindre de fyra unga männen: “Vive la liberté!“

De ropade från platsen, från schavotten och midt under det förfärliga jernet.

Hofvet ropade: “Vive le roi! Vivent les Bourbons!“

Men hvem ropade sist?

Åtta år derefter kommo 10,000 medborgare i högtidlig procession till la place de Grève och firade en sorgfest till de fyra patrioternas minne.

Festen börjades och slutades med ropen: “Vive la liberté!“ och allt detta med en konungs, ehuru en annan konungs, lifliga bifall.

Men samma bifall kunde ej åberopas, när på samma plats samma rop skallade eftermiddagen den 24 Februari 1848, ty med ropen: “Vive la liberté!“ dånade äfven “Vive la république!“

Ändtligen, ändtligen republiken, för hvilken man kämpat, lidit och blödt så länge!

Hvilket hvimmel, hvilket haf af menniskor!

Grève-platsen rörer sig, broarne och kajerna röra sig.

Från alla fönster och tak regn af kransar, kaskader af blommor.

Det är en glädje, en yrsel ända till vansinne.

Obekanta omfamna hvarandra under tårar af fröjd, liksom bröder och systrar, hvilka länge varit åtskilda.

Grofva händer söka fina händer, och de fina vilja aldrig skiljas från de grofva.

Man begriper ej, hur det kunnat vara annorlunda. Man förstår ej, hur samhället någonsin kunnat vara annat än en enda stor familj, bestående blott af föräldrar och barn, systrar och bröder, alla med samma intresse, samma omtanke och lycka.

Man har varit blind, men nu ändtligen äro ögonen öppna, nu ... nu ...

Ändtligen, ändtligen republiken!

Men dessa rop afbrytas snart af andra, emottagna af samma bifallsstormar.

“Plats, plats!“ ljuder det ur djupet af menniskohafvet; “plats för republikens regering!“

“Vive la république!“ svara torg, kajer och broar.

Och republikens regering kommer.

Främst tågar en trupp bluser, beväpnade från topp till tå och anförda af Armand Cambon, som bär den trefärgade fanan.

Det är kärnan för det blifvande mobil-gardet.

Efter denna lifvakt synes den gamle Dupont de l’Eure, ledd vid hvardera handen af en national-gardist i uniform, ty, ehuru yngling i hjerta och blick, har han dock i sina knän den stapplande ålderdomen.

Honom följer Arago, den ädle, den store Arago, vetenskapens alvarlige och djupe heros, han, som på stjernefästet icke kunnat läsa annat än ljusets seger öfver mörkret; han, som ännu icke böjt sig för någon annan kung, än Gud, och för inga andra hofmän, än vetenskapen, snillet och dygden.

Efter Arago kommer Lamartine, Girondisternas odödlige författare och Jocelyns älsklige skald.

“Lefve Dupont! lefve Arago! lefve Lamartine! Lamartine! Lamartine!“

Man ropar mest på den tredje, liksom anade man redan i honom det helas själ.

Men hvarifrån detta hastigt och skyhögt växande förtroende till en man, hvilken ditintills gält endast såsom en snillrik svärmare i de förnämes ögon och såsom legitimist, ehuru af ädlare slag, i de lägres?

Man måste _se_ och _höra_ Lamartine, för att kunna förstå allt detta.

Hôtel de Ville öppnar sina portar och republikens regering försvinner, men blott för en stund.

Snart visar hon sig ånyo, men på den balkong, som man för tillfället uppbygt öfver porten till stadshuset och högt öfver de böljande massornas hufvud.

Lamartine träder närmast balustraden med en gyllene bägare i hand.

Denna bägare tömmer han och höjer den sedan öfver sitt hufvud, ropande utåt platsen med sin starka klingande stämma:

“Vänner! se der den bankett vi lofvat er!“

Derefter, och sedan bifallsstormen någorlunda lagt sig, fortfor han:

“Vänner! seger! seger! ... Inom en tid af endast trenne timmar hafven I tillkämpat eder medborgarens och den frie mannens alla rättigheter, och om en blind, gudlös makt ville begagna sig af nattens skugga för att beröfva er dem, skullen I veta att försvara eder herrliga vinning. Martyrer och kämpar af denna stora dag, hafven tack, i fäderneslandets namn, i verldens!“

Med ropen af oräkneliga röster förenar sig gnyet af korsande bajonetter och pikar, hvilka skjuta upp och blixtra öfver folkets hufvud, liksom sjögräset och hvassen, när de, vaggande på vågorna, blänka mot aftonsolen.

Men djupt ur folkmassan höjer sig en annan röst, talande på ett helt folks vägnar.

“Men I“, frågar rösten, “hvilka äro edra planer, edra tankar, ty hitintills hafven I blott talat om oss?“

“Vi äro de som tillhöra er med kropp och själ“, svarar Lamartine; “utan återgång äro vi bundne vid triumfen af er sak. Vi hafva bränt våra skepp, och nu hvälfver sig en ocean emellan oss och konungadömet.“

“Således ären I en republikansk regering?“

“Ja, men blott en provisorisk regering: det tillhör Frankrike att sanktionera den.“

“Frankrike, det är vi“, förklarar rösten; “vi hafva i Paris utvalde från hela Frankrike: alla provinser äro representerade här. Vi äro landets blod, hjerta och hufvud.“

“Således kännen I er nog mäktige att börja den nya republikens heliga tideräkning?“

“Ja, ja, ja!“ svara alla med en mun.

Det sista “ja“, dör på andra siden floden, likt ett försvinnande tordön.