Part 28

En kristall-krona och en väggspegel lågo redan i skärfvor på den dyrbara mattan.

Simon kämpade mot den, som stält sig mellan honom och hans länge förberedda hämnd.

Armand stridde mindre för en qvinna, som han måste afsky, än för det allmännas sak, som han ansåg fläckad genom våld mot enskild person.

Ögon och klingor gnistrade.

Men det var af ödet bestämdt, att Armands och Simons andra strid icke skulle blifva deras sista.

“För sent! för sent! jag dör!“ ljöd genom sabelhuggen en stämma så ihåligt hemskt, att de begge kämparne ovilkorligen och på samma gång sänkte sina vapen.

Armand vände sig om och såg markisinnan signa ned mot golfvet med blå läppar och vanstälda anletsdrag.

Han skyndade till hennes hjelp och lade henne på kåsösen, hvilken Pascal lemnat, ett föga redigt vitne till hvad som hände i denna olyckliga boudoir.

Hvita Björnen hade äfven sprungit fram till kåsösen och blickade med en viss förvåning på sitt offers krampaktiga rörelser.

“Ja ... för sent ... giftet ... giftet ... o hvad qval!“ qved markisinnan, vridande sig på sin bädd.

“Olyckliga! hvem har förgiftat er?“ frågade Armand, lutande sig öfver henne.

“Jag ... jag“, stammade den döende; “hämnande Gud! det var då åt mig sjelf, som jag ... tillredde ... oh!“

“Ah, det var gift i detta glas hon bjöd mig!“ ropade Simon med en ursinnig blick på kristallen, som endast var tömd till hälften.

Hon hade icke hunnit dricka mer än hälften, när räddningen kom; men hälften var tillräckligt.

“Den lefvande gladan!“ mumlade Simon.

“Tyst, Simon!“ sade Armand; “en högre makt rycker henne från er låga hämnd.“

“Förbarmande! nåd!“ ropade den döende, förande Armands hand till sina kalla läppar! “evige Gud! heliga Maria! nåd! nåd!“

Armand erinrade sig att han vid sitt bröst hade ett litet krucifix.

Han framtog detta och höll det nära intill markisinnans ögon.

Det föreföll honom som om frälsarens gyllene bild lånade något af sin klarhet åt den döendes anletsdrag.

Häftigt ryckte markisinnan till sig krucifixet och tryckte det jemte Armands hand till sitt bröst.

Markisinnan d’Estelle hade, efter hvad vi känna, velat förgöra både Armand Cambon och hertiginnan de Beaudreuil, och likväl var det den förres hand och den sednares gåfva, som förmildrade hennes sista stunder.

Fyrtioförsta kapitlet.

Tuilerierna.

Le Palais de Tuileries är grundlagdt af drottning Catharina af Medici.

Dock blef det i sitt nuvarande skick först fullbordadt i början af Ludvig XIV:s regering.

På samma tomt stodo förut några tegelugnar (tuileries), hvilka inköptes och nedrefvos, för att lemna rum åt ett palats för konungar.

Deraf det anspråkslösa namnet som, märkvärdigt nog, bibehållit sig genom så stora och mäktiga dynastier.

Slottets förste byggmästare var den berömde Philibert Delorme; men som slottsbyggnaden medtagit en tid af mer än hundra år, så hade Delorme flere efterträdare, hvaribland Jean Bullant, André du Cerceau och Etienne Dupeyrac, hvardera en Tessin, ty Frankrike har haft många Tessiner![6]

De tre sistnämnde hade hvar för sig något att lägga till den förstes plan, som, uppgjord under ögonen af en furstinna från Florens, naturligtvis måste följa den Florentinska stilen eller densamma som uppenbarar sig i Luxembourg och som icke är att förakta.

Medicéernas tidehvarf, föga lyckligt för menskligheten, har dock varit en välsignelse för byggnadskonsten, liksom för hvarje annan skön konst.

Hvad som tillades af de sednare mästarne försämrade ej den förstes verk.

Det är visserligen sannt, att Tuilerierna, betraktade från parken, visa en något oregelbunden hufvudbyggnad, en, att vi så må uttrycka oss, bizarr byggnads-stil.

Men äfven en beundrare af det regelbundna skall finna denna sammanlänkning af hvarandra olika paviljonger långt ifrån ful, och den, som vet att uppskatta snillet och smaken äfven i deras nycker, kan näppeligen hafva något att anmärka hvarken mot enskildheterna eller det hela.

Betraktar man deremot Tuileriernas andra façade eller från place du Carrousel, så har man både en regelbunden hufvudbyggnad och tvänne med denna fullkomligt harmonierande flyglar, af hvilka den ena, en helgjuten jättearm, sträcker sig ända till Louvern, fästande sig med värdig brodershand vid värdig brodersskuldra.

Hvad man ser, är redan stort, oupphinneligt.

Men hinner väl en gång, och hvarpå man länge tänkt, den andra flygeln att äfven sträcka sig fram till Louverns andra axel, så att de begge palatserna blifva ett, så bör det kunna blifva något, som i byggnadsväg icke torde hafva sin like.

Man har redan gjort början dertill genom att nedrifva några af de hus, som stå i vägen för denna storartade plan. De öfriga, alla redan af staten inköpta och utdömda, vänta hvarje dag förstörelsen, under det man hugger på grundstenarne till nybyggnaden.

Liksom Luxembourg, hafva Tuilerierna sina fontäner, på hvars spegelytor svanen simmar bland guldfisk och silfverkaskader; sina grupper af marmor och sandsten, ehuru alla af mytologisk betydelse; sina alléer och lundar, mellan hvars täta stammar den djupaste skugga råder, hur klar än solen strålar öfver deras kronor; sina minnen ... men hvilka minnen!

Inom dessa murar har Ludvig XIV herskat i allt det majestät, som bestrålat hans tidehvarf, utan att göra Frankrike lyckligt.

Der har Ludvig XV, som barn och yngling, dansat till hofvets odelade förtjusning, och när han blef äldre, dansade der hans mätresser till hans egen; der emottog, år 1778, några dagar före sin död Voltaire, franska vitterhetens patriark, lagerkransen af furstars händer och under ett helt folks jubel.

Dit inträngde, år 1792 den 10 Augusti, för första gången det stormande folket, tvingande det olyckliga konunga-paret, Ludvig XVI och Marie Antoinette, att lemna rum för National-konventet, som derstädes i tre år residerade och styrde.

Der hvälfde, såsom förste konsul, Napoleon sina ärelystna planer; der firade han, såsom kejsare, sin förmälning med Marie Louise; der från balkongen visades för första gången hans son, under jubel af millioner röster; derifrån gick tre år sednare samme kejsare med gemål och son, flyende för de allierades härar.

Der undertecknade Ludvig XVIII den förödmjukande traktat, hvarigenom Frankrike beröfvades alla sina under republiken och kejsartiden gjorda eröfringar; derifrån, och blott några dagar sednare, flydde äfven han för den från Elba återkommande kejsaren, hvilken dagen derpå ånyo intågade, men för att snart för andra gången fly, och då till oceanens klippa, kondorens sista bo.

Derifrån, år 1830 den 29 Juli, jagades Carl X af det för andra gången stormande och segrande folket samt måste med hela sin familj gå en evig landsflykt till mötes.

Från samma fönster och balkonger hade Ludvig Filip i aderton års tid den skönaste utsigt öfver blomster-parterrer, syrenhäckar, kastanie-lundar, lagerparker, kolonner och triumf-bågar, ända till dess att ...

Men det är just den sista sidan af Tuileriernas historia, som nu ligger uppslagen för oss och hvilken har till öfverskrift:

Förmiddagen den 24 Februari 1848.

Slotts-uret har slagit half till elfva.

Den lilla pendylen i drottning Amélie’s badrum har troget upprepat halftimmen.

Pendylen står ännu i dag qvar på samma plats, men ingen har sedan dess hört den ljuda.

Den är märkvärdig för oss svenskar, ty den prydes af en liten vacker tafla med underskrift: “Linnéus à Upsale explique son horloge de flore.“

Tuilerierna äro bevakade af 3,000 man kärntrupper och sex kanoner.

Handgevärs-skott höras på afstånd.

Notre-Dame, den outtröttliga, har ännu ej tillslutit sina malmläppar.

Men man har någorlunda hunnit vänja sig både vid det ena och det andra, ty man kan vänja sig vid allt.

Konungen inträder i Dianas galleri, för att intaga frukost.

Drottningen och hennes söner, hertigarne af Nemours och Montpensier, med deras gemåler befinna sig redan derinne.

Konungen småler mot de sina.

Hvad har han väl numera att frukta? Oppositionens sköld betäcker honom, denna sköld, på hvilken i lysande färger äro afbildade Thiers och Odilon Barrot, hvardera stående på ett ben, upplyftande och understödjande den kungliga kronan.

Det är icke möjligt annat än att en sköld med sådant vapen skall verka.

Låt folket få sin välsignade reform, eller, rättare sagdt, löftet derom.

Ett löfte, instucket i Thiers’ och Barrots portföljer, behöfver ej vara mera seglifvadt än alla de förra. Det har man sett en gång förut.

Frågan är nu blott att vinna tid och få bort barrikaderna. Sedan bör man alvarligen tänka på att belägga gatorna med annat än sten.

De höga personerna taga plats kring kaffebordet.

Ur den stora förgylda silfverkannan, med dess mästerligt drifna bilder af Visheten och Styrkan, skjuter den doftande mörkbruna mokka-strålen och förlorar sig i sèvres-porslinet, rikt af små gyllene kransar, hvardera inneslutande någon liten utsigt af Paris, Versailles med flere slott och städer.

Men innan en enda droppe af den aromatiska drycken vidrört furstliga läppar, inträder, oanmäld och utan all vördnad för etiketten, ministern Duvergier du Hauranne, åtföljd af en ordonance-officer.

Ministern är icke blek: han är blyfärgad.

Han begär att få tala med hertigen af Montpensier.

Denne reser sig från kaffebordet, men gifver ett tecken åt konungen och drottningen att lugna sig.

Men man lugnar sig ej. Alla resa sig upp från bordet och närma sig skyndsamt den oanmälde.

“Sire“, säger ministern, “eders majestät vet då icke hvad som sker?“

“Hvad är det som sker?“ frågar konungen.

“Jo, der nere på place de la Concorde, trehundra steg från ers majestät, lemna dragonerne sina sablar och infanteristerne sina musköter.“

“Ät hvem? åt hvem?“

“Ät folket, ers majestät.“

“Omöjligt! omöjligt!“ ropar majestätet.

“Jag ber om nåd, sire“, utlåter sig officeraren; “men jag har sett det med egna ögon.“

Det var det första sanningsord Ludvig Filip hörde.

Men hvarför säger ingen sin konung sanningen?

Derför att sanningen är ett brott emot hof-ceremonielet, och ingen hofman vill förlora sin konungs nåd.

Man skulle verkligen kunna tro, att hofmän hellre såge att han förlorade sin krona.

“Sire!“ ropar drottningen till sin gemål, “stig till häst och dö, om ni det måste! ... Från Tuileriernas balkong skola er maka och edra barn se, hur ni dör för er krona.“

Nog finnas konungar, som veta att dö för sin krona; men hvar finnas de, som veta att lefva för sitt folk?

Konungen ikläder sig hastigt generals-uniformen och stiger till häst.

Drottningen med sina prinsar och prinsessor sätta sig på balkongen.

Kaffet får stå.

Efter någon stund återkommer konungen, ånyo småleende.

Han är lugnad af den revy han hållit med slottets garnison.

De tretusen, oberäknadt servisen för de sex kanonerna, hafva ropat: “Vive le roi!“

Det är obegripligt, att en så förståndig man som Duvergier du Hauranne kan tro, att soldater, hvilka ropa “vive le roi!“ kunna fraternisera med folket.

Den arme konungen!

Ett helt land faller ur hans hand, och han tröstar sig med de få stoftkorn, som ännu ligga qvar på hans finger!

Thiers inträder.

“Det är för sent!“ ropar denne och glömmer att torka glasögonen, emedan han ser klart ändå.

Han har aldrig sett klarare.

Han har sett, att hans popularitet, hur hög han än ansett den vara, likväl icke uppnår barrikadernas höjd.

Han har med den nya minister-listan uti handen visat sig nedanför en barrikad.

“Thiers och Odilon Barrot! Odilon Barrot och Thiers!“ har han ropat.

Men man har skrattat åt honom, åt honom, som endast vill skratta sjelf.

Man kan beundra Thiers, men icke låta bli att skratta, när man ser honom.

Parisarne ha sett honom beständigt på nästan alla karikatyrer, ty det finnes ingen, hvilken så väl lämpar sig för karikatyren som han.

Som sagdt är, man har skrattat åt honom, fast han hviftade med den nya minister-listan.

Han har öppnat sin mun för att lugna, han, som i all sin dar endast öppnat den, för att oroa så vänner som fiender.

Då såg han i lagom tid en sten, nästan så stor som han sjelf, riktas emot hans hufvud.

Han vände sin lilla rygg och flydde.

Stenen följde honom, och ehuru den ej träffade hans hufvud, bevingade den dock hans fot.

Nu står han i Tuilerierna.

Hela hans vältalighet har krympt ihop till ordet: “För sent!“

“Och Odilon Barrot?“ frågas från alla sidor; “Odilon Barrot?“

Ingen har ännu fått underrättelse om denne mäktige man.

Hvem, om ej han, stormens fader, skall kunna besvärja den?

Men äfven Odilon Barrot har varit ute med en lista.

“Odilon Barrot och Thiers! Thiers och Odilon Barrot!“ har han ropat nedanför en annan barrikad.

Man skrattade icke, men riktade deremot en bössmynning på honom.

Då försvann han, oppositions-chefen, och syntes icke till, förrän han, såsom franska republikens minister, hjelpte Österrike och Neapel att störta republiken i Rom.

Emellertid står det förtvifladt till i Tuilerierna.

Det kungliga skeppet tager läck på alla sidor.

Fåfängt har man inom några timmar kastat tre ministrar öfver bord.

Stormen fortfar, och man varskor silfverskummet kring de spetsiga bränningarna.

Då inträder Emile Girardin, den ryktbare redaktören af La Presse, också oanmäld.

Emile Girardin är för Frankrike hvad Lars Hierta är för Sverige.

De hafva samma fyndighet, samma uppfinningsförmåga, samma fina väderkorn på den rådande opinionen, samma ovanliga snille.

Dock är kanske Hierta något försigtigare, innan han stiger åstad. Men monsieur Girardin är djerfvare och modigare än herr Hierta.

“Sire“, säger Girardin till konungen, “hvad gör ers majestät?“

“Jag utnämner Odilon Barrot till konselj-president“, svarar konungen, som verkligen är sysselsatt med att skrifva.

Man tror helt enfaldeligen, att Odilon Barrot, såsom president i stället för Thiers, skall göra slag i saken.

“Det är för sent!“ ropar Girardin.

Konungen betraktar med förvåning Girardin.

Det är för andra gången han hör detta olycksbådande ord.

“Sire“, fortfar Girardin, “i denna stund är det icke en ministère-förändring som folket vill: det är tronafsägelsen ... Afsäg er tronen, sire, eller finns det om en timme i Frankrike hvarken folk eller konungadöme!“

Konungen tappar pennan.

“Sire“, säger Girardin räckande honom pennan, “en minuts dröjsmål och allt är förloradt.“

Konungen famlar nästan medvetslöst med händerna på bordet.

“Se här proklamationen, som jag redan låtit trycka“, yttrar Girardin, hållande framför konungens ögon ett tryckt papper, på hvilket står:

Konungens tron-afsägelse. Hertiginnans af Orleans regentskap. Kammarens upplösning. Allmän amnesti.

Konungen tvekar, och man kan ej undra derpå.

I går var man nöjd med så litet, men i dag vill man _allt_.

Hvilken lexa för konungar! Skall den göra dem klokare hädanefter? ...

Hertigen af Montpensier närmar sig.

“I Frankrikes namn, afsäg er styrelsen, sire!“ ropar han.

“Nå väl!“ svarar ändtligen konungen; “efter I alla önsken det: jag abdikerar.“

Girardin skyndar ut.

Konungen sätter sig ned och skrifver följande:

“Jag afsäger mig tronen, till förmån för min sonson, grefven af Paris ... Må han bli lyckligare än jag!“

Denna sorgliga autograf är konungens sista.

Handgevärseld höres utifrån. Den närmar sig, den blir allt lifligare.

“Man skjuter på Tuilerierna!“ ropar en hofman och flyr.

“Man stormar dem!“ ropar en annan hofman och flyr.

Konungen afkläder sig generals-uniformen och påtager en borgerlig drägt.

Drottningen, blek, orörlig, betraktar konungen.

Amélie, Carolinas höga dotter, exemplarisk maka och mor, skulle hellre hafva sett sin gemål afklädas för grafven än för flykten.

Hon vänder sig mot Thiers.

“Se der ert verk, monsieur!“ säger hon, “det är ni som är orsaken till allt!“

Thiers är svarslös för första gången i sitt lif.

Är det samvetet, eller är det blott deltagandet för en ädel qvinnas djupa smärta, som binder hans tunga?

Thiers skulle annars kunnat bevisa, att han varit konungamaktens stöd ända sedan Nebukadnezars tider.

“Hästarne!“ befaller konungen.

“Man hade fört fram dem“, underrättar en kammartjenare; “men de blefvo nyss dödade.“

“Således, ingen vagn?“

“Jo, två vagnar utan livré och vapen vänta vid Pont-Tournant.“

“Låtom oss fara!“ ropar konungen, bjudande drottningen armen.

De gå. Några följa dem. Icke alla, ty det är farligt att följa en konung som flyr.

Man tager den hemliga väg, som kejsaren låtit anlägga för konungen af Rom; man följer terrassen som vetter åt flodens strand, träder ut genom den lilla porten och befinner sig nu midt bland segrande folk och afväpnade trupper.

Hvilken penna kan teckna hvad det ålderstigna konungaparet kände i denna stund!

Konungen svigtar och nödgas stödja sig på drottningens arm.

Drottning Amélie bär sitt hufvud högt, och hennes stolta öga blixtrar af harm.

Hon har skäl dertill.

Hvar äro nu de hofmän, som solat sig i majestätets glans och svalkat sig i dess skugga?

Hvar äro de läspande tungorna, de krökta ryggarne? ... hvar? ...

Fråga vinden, som föraktligt blåser på försvinnande ryggar; fråga sandkornet, som rodnar af blygsel under flyende fötter!

Hvilken lexa för konungar! skola de botas deraf? ...

“Plats för en stor olycka!“

“Aktning för en stor olycka!“

“Aktning för den olycklige gubben!“

Sådane äro de rop, som från alla sidor ljuda kring de kungliga personerna.

Men det är bluser som ropa, bluser med utmärglade ansigten och blodbestänkta kläder, ty de hafva nyss kommit ur striden från en seger, som de köpt med sitt blod, med vänners, med fränders.

Men de brinna ej af hämnd, de fordra ej räkenskap af dem, på hvilkas befallning detta blod gjutits.

Framskridande mellan dessa lefvande, elastiskt eftergifvande murar, stannar det kungliga paret vid obelisken.

Konungen kastar en blick öfver place de la Concorde.

Han bleknar, ty sonen af Philippe-Egalité erinrar sig, att det var på detta torg hans faders hufvud föll.

Konungen kastar en blick tillbaka mot Tuilerierna, detta stolta slott, som han icke mera skall se, denna sköna park, hvars doft han icke mer skall njuta.

Han blir blekare.

“Som Carl den tionde, som Carl den tionde!“ mumlar han och blir för ett ögonblick skild från sin trogna följeslagarinna.

Drottningen, skild från sin gemål, bäfvar nu för första gången, men icke för sig, utan för honom.

En blus närmar sig, ödmjukt tillbjudande henne sitt skydd.

Eviga försyn! en blus beskydda en drottning!

“Lemna mig!“ ropar drottningen, stötande föraktligt tillbaka den erbjudna armen.

Blusen drager sig ödmjukt tillbaka.

Han har uppfattat föraktet, men det är endast medlidandet han känner.

Ändtligen återfinner drottningen konungen, och snart upptäcka de vagnarne, hvilka de intaga jemte hertiginnan af Nemours.

Men hvar är hertiginnan af Montpensier, som likväl följt sina svärföräldrar från slottet?

Hon har försvunnit i trängseln. Men ingen kommer ihåg henne, icke ens de som nyss uppstigit i vagnarne, ty hvad är väl i sådana ögonblick en prinsessa?

Kuskarne mana på hästarne och nu äro vagnarne på väg till Saint-Cloud.

“Hvad gjorde ni?“ frågade en person Crémieux, hvilken följt de kungliga till vagnarne, ty det var blott konungadömets fiender, som i sista stunden beskyddade den kungliga familjen.

“Jag tillslöt vagnsdörren efter konungadömet“, svarade Crémieux.

Fyratioandra kapitlet.

Folket i Tuilerierna.

Emellertid stormar folket Tuilerierna, rullande fram som bäcken, som branden, som lava-strömmen.

Allt, som befinner sig i dess väg, slås ned, begrafves, tillintetgöres.

Allt? — Nej, icke allt.

“Aktning för monumenterna och konstverken!“ ropas det från alla håll; “aktning för allt som ej kan återställas!“

Sublima erkännande af egen oförmåga! sublima hyllning åt snillet!

En bröstbild af Ludvig Filip är den enda som, träffad af tjugo kulor, springer i stycken.

Konungen, contumaciter dömd, exeqveras in effigie.

För öfrigt är man ej så nogräknad med ejderdunsbolstrar, gyllene fåtöljer och kinesiska porsliner.

Dessa och dylika saker utvräkas genom fönstren.

Och tronen, den kungliga tronen? Redan i spillror, uppgår den i lågor från karusell-platsen.

Halfnakna figurer värma sig kring den dyraste af brasor.

“Aha! åhå! haha!“ ropa de, hoppande och klappande händerna åt hvarje fåtölj eller vas, som kommer sättande ofvanifrån, och man vrålar af förtjusning, när något uppsprättadt ejderdunsbolster lemnar sitt flyktiga innehåll åt vindarne och molnen.

Det är som såge man veklighetens grundvalar för evigt försvinna.

Men derunder har man äfven ögonen på hvarandra.

Ingenting får gömmas undan eller medtagas. Allt, som kastas ut, tillhör lågan eller vinden.

Möbler och kläder efter en som dött i pesten skulle ej med större noggrannhet förstöras.

Salonger, gallerier och förmak fyllas af de vildaste gestalter.

Bajonetter, pikar och yxhamrar slamra mot kristall-kronor.

Träskor och gevärskolfvar stöta hål i gobelinsmattor, och i trymåerna spegla sig ansigten, som kanske förut endast haft floden och fontänerna att spegla sig uti.

Hvita Björnen är den förste som sticker foten in i Dianas galleri.

I början synes han något förlägen vid åsynen af den prakt, som från alla sidor strålar emot honom. Men snart är han fullkomligt hemmastadd.

Han tager ett stort skutt längre in i galleriet, och många skutta efter honom.

“Aha, kaffe!“ ropar han och slår sig ned i samma fåtölj, hvaruti nyss en konung suttit; “och grädda och socker och sockerbröd ... Kommen hit, pullorna små, det här är för oss naturligtvis ... Tag för dig, Pascal, och var icke snarsticken längre, utan tacka himlen för det du tålte vid en knäpp af min hand ... var folk, säger jag, annars talar jag om för din fräkniga Bathilde, att du kysst en markisinna, din buffel!“

“Slå er ned, god vänner!“ uppmanar han jemväl de öfrige kamraterne; “kaffet är bra, fast det är kallt ... och redan islaget, ser jag ... Gud välsigne konung Ludvig för hans omtänksamhet! ... Ganska godt och starkt ... Gud välsigne drottning Amélie, som kokar ett sådant kaffe! ... Ät inte upp allt sockret, Pascal ... en prinsessa skulle få slag, om hon såge dig hugga i så der ... Hvem, djefvulen, tog vid alla sockerbröden? skäms du inte, Léon? ... du har då aldrig umgåtts förr i bättre hus ... O himmel! Gaspard tömde hela gräddskålen ... Ser han inte ut som hade han nyss kysst en hoffröken? ... Au diable, bland hvilka ohyfsade bestar har jag ej kommit! ... Eller blir man alltid en best, en glupande ulf det första man sätter foten på kungliga golf?“

“Men hvar äro hoflakejerna?“ fortfor Hvita Björnen, “hvar våra lakejer? ... hvarför passa de ej upp på folkets majestät? ... Aha!“ tillägger han med blicken på en hög gyllene skärm, nedanom hvilken synas ett par fötter i silkesstrumpor och lakerade skor, “aha! kom fram, monsieur, annars tar jag af er silkesstrumporna, utan att först draga dem från benen.“

En skälfvande hoflakej kryper fram från skärmen, visande sitt dödsbleka ansigte.

“Mera kaffe, garçon!“ ropar Hvita Björnen, “och mera socker och en kalfstek ... Ni har inte kalfstek, olycklige ... Tag hit annat då ... tag hit “faisans de Bohême“ och “paté de Strasbourg“, tag hit “filet de boeuf piqué à la Chambord“ och “écrevisses à la Colbert“, eller också helt simpelt “gelée au marasquin“, tag hit hela konungens kök ... Ludvig Filip är mätt, men folkets majestät är hungrigt.“

Under det att Hvita Björnen med skrytaktig ton uppenbarar sin kunskap i franska matsedeln, till bordskamraternes synnerliga förvåning, framsmyger den ena lakejen efter den andra, erbjudande ödmjukt sin tjenst.

De stackars lakejerne! Skulle de på morgonen kunnat ana, att den kungliga taffeln dukades för sådana gäster?

Hvita Björnen utdelar befallning på befallning.

Lakejerne springa fram och tillbaka, serverande allt som finnes, ty folkets majestät äter glupskt och torkar sig om mun på spetsnäsdukar, dem prinsessor i sin förskräckelse lemnat qvar på bordet.

En och annan af sansculotterne är redan så hemmastadd, att han, med pipsnuggan i mun och de nakna benen på bordet, blåser upp tobakshvirflar mot takets mästerligt skulpterade keruber och helgona-anleten.

Hvilka skyar för keruber och helgon!