Part 27

En dag lemnade hon sin beskedlige man ensam bland fastagerna och rymde till en lustgård, hvars herre var tjenstgörande officer vid Lanciererne.

Mannen rusade efter henne och träffade officeraren.

“Monsieur!“ sade han till denne med tårar i ögonen; “jag kan icke lefva utan min hustru ... gif mig derför henne tillbaka eller gif mig döden!“

Oaktadt det icke var någon brist på vinhandlare i Paris, så att en dylik mer eller mindre hade gjort föga till saken, ville likväl den hederlige officeren icke döda monsieur Dudeffant, utan gaf den stackars vinhandlaren ordentligt hans hustru tillbaka.

Mannen bad sin hustru att icke göra så mera, och, för bättre verkans skull, föll han på knä, kyssande hennes begge händer.

Hustrun lofvade bättring och rymde efter åtta dagars förlopp till en annan lustgård, hvars egare var domare.

Mannen rusade till domaren och sade ungefär detsamma, som han sagt till officeraren, hvilket i få ord var: “Min hustru eller döden!“

Den rättvise domaren, som fann att döden var för strängt straff för en man, som söker sin hustru, gaf honom den förrymda åter.

Mannen förde ånyo hem sin skatt, bad, knäföll och gret.

Hustrun lofvade bättring för andra gången, men rymde för den tredje till en större lustgård, hvars herre och skapare var hertig, men för öfrigt ingenting annat, såsom fallet merendels är med hertigar.

“Gif mig min hustru eller döda mig!“ ropade den förtviflade mannen till hertigen.

Monsieur le duc gick en medelväg och svarade nådigt:

“Sök henne i min lustgård.“

Mannen rusade in i lustgården och sökte.

Han klef ned i dammar, han sönderref sig bland engelska granar, men han fann ej sin hustru.

Han ropade hennes namn. Ekot från en stallbyggnad återgaf honom namnet, men icke hustrun.

Den stackars mannen återsåg aldrig mera sin kära hälft.

Vinhandlaren sörjde och har nu en olycklig fix idé.

Han tycker, att han är den fulaste karl i verlden, och det ginge väl an med det, men han tycker på samma gång, att alla qvinnor afsky honom, och just deruti ligger galenskapen.

Han förbannar sin mun som blifvit stor, ögonen som blifvit för små, näsan som blifvit för kort och öronen som blifvit för långa.

Han förbannar sina föräldrar, förbannar himmelen, som tillåtit sådana missproportioner.

* * * * *

“Är han inte djefvulen så olycklig?“ frågade Hvita Björnen.

“Jo visst, stackars karl!“ medgaf markisinnan.

“Jag är säker på att ni gör allt i verlden för att återföra den olycklige till förståndet.“

“Utan tvifvel,“ medgaf markisinnan, ty man måste medgifva allt hvad en dåre säger.

“Jag visste nog det, ty ni har ett så godt hjerta,“ påstod Hvita Björnen.

Det var ej något tvifvel mera: vindragaren hade blifvit galen, liksom vinhandlaren.

Hvita Björnen framkom nu med sin andra lilla historia om

Monsieur Maugiron och hans oskyldiga viner.

Vid rue Jacob hade monsieur Maugiron sin vinhandel.

Han var en af de rikaste vinhandlare i Paris, emedan han hade flere kunder än de fleste andra i samma handel.

På sin skylt kallade han sig “successeur de son père“, oaktadt hans far icke varit annat än vattenbärare.

Men hela verlden trodde att “successeur de son père“ var en stor firma, och trodde det ända till dess att hela verlden skref “successeur de son père“ på sin skylt, varierande emellanåt med “de son frère“, “de son cousin“, “de sa mère“ och så vidare.

Men det var _en_ sak som verlden icke kunde förklara.

Monsieur Maugiron hade, såsom nämndes, de flesta kunder, oaktadt han var bland dem, som förskrefvo det minsta qvantum vin, och när man en gång kunde förklara det, så hade Maugiron redan förvärfvat både namn och förmögenhet.

Som ingen visste att hans far varit vattenbärare, så kunde icke heller någon ana att det var blott ett starkt påbrå som gjort sonen rik.

Visserligen väckte det misstankar, att man från morgonen till qvällen kunde dricka vin hos Maugiron, utan att hugnas med det minsta rus; visserligen drog man på mun, när Maugiron talade om sina lätta, helsosamma och oskyldiga viner; men att han till den grad dyrkade Seinens najader, som han verkligen gjorde, det trodde ingen, ehuru man borde kunna tro allt om vinhandlare.

Seine-floden var med ett ord den outösliga källan både för hans viner och rikedomar.

Slutligen blef allt klart, utom vattnet i Seinen, som alltid är grumligt, men hvilket aldrig besvärade Maugiron.

När man någon morgon såg att Seinen stigit öfver sitt vanliga mått, så sade man: “i natt har Maugiron sofvit“, hvaraf naturligtvis följde, att när Seinen åter fallit, man också sade: “Maugiron har vakat i natt.“

Allt det der gick man att säga Maugiron sjelf, under det man drack hans oskyldiga viner, liksom han icke vetat det förut.

Maugiron teg och tog skrattarnes pengar. Men hvad Seinen beträffade, så talade han aldrig om denna vackra flod.

En god sak talar för sig sjelf, tänkte han med tanken på sina oskyldiga viner.

Men den som både tog pengar och skrattade, det var Maugirons hustru.

Hon påstod helt öppet, att hon ledt Seine-floden genom minst trettio generationer, och som hon varit vinförsäljerska i minst trettio år, så fanns ingen som betviflade hennes uppgift.

Men det var roligt att höra en sådan uppgift och man gick också gerna till madame Maugiron för att skratta åt hennes infall, samt blef på detta sätt sjelf en af Seine-flodens oräkneliga kanaler.

Madame Maugiron såg ingenting ut för verlden, men hon var trogen sin disk, trogen sin man, trogen hans oskyldiga viner.

När monsieur Maugiron hade uträknat att han blott förtjenat hundra procent på sina viner, så bevisade madame Maugiron, med griffeln på taflan, att det var hundrafemtio Maugiron var förtjust i sin hustru.

Men just som hon höll på att leda floden genom den trettiförsta generationen, dog madame Maugiron.

Monsieur Maugiron smälte i tårar på hennes graf, men glömde icke att pruta på kyrk-räkningen.

Den hushållsaktige Maugiron ville att hans kunder skulle sammanskjuta till en minnesvård öfver hennes stoft, och hvad skulle det icke ha blifvit, om trettio generationer slagit sig tillhopa?

Men man svarade honom, pekande på Seinen: “Vänd er till dem, som hafva broarne och kajerna under sin tillsyn, ty af tacksamhet för öfversvämningar som uteblifvit, skall säkerligen brostyrelsen i marmor föreviga madame Maugirons namn.“

Monsieur Maugiron blef förtviflad. Men hvad som tärde honom djupast var, att han aldrig mera kom upp till talet hundrafemtio. Han kom icke ens till hundra.

Maugiron, ur stånd att bära en sådan olycka, beslöt att dö, och således blifva den förste vinhandlare som dött med godo.

Han knöt ihop några förklädsband, hvilka hans hustru i lifstiden begagnat. Banden, som tillhörde en af de äldre generationerna, kunde omöjligt bära en vinhandlare, utan brusto vid försöket.

Maugiron ville ej hänga sig för andra gången.

I stället beslöt han att osa ihjäl sig, hvilket länge varit modernt i Paris och följaktligen äfven modernt på andra orter.

Han hade kunnat få sig ett torrt vedträ för åtta sous, men han köpte sig ett genomvått, emedan han fick det för fyra.

Han lade vedträet i spiseln, tände några stickor derunder, täppte till öppningen för röken medelst en gammal kappa, som en af hans kunder glömt qvar, och lade sig derefter på sängen för att dö.

Han insomnade. Men när han följande morgon vaknade hade han både lifvet och vedträet qvar.

Det var lika svårt för det förra att slockna, som för det sednare att brinna.

Han begaf sig derför en natt till Seinens strand.

Att dränka sig kostade minst, och han begrep ej att han icke förr kommit att tänka på vattnets nytta äfven för annat än viner.

Seinen, som varit hans uppkomst, skulle nu bli hans undergång.

Han hoppade och kom ordentligt ned på fötterna i vattnet.

Men som han olyckligtvis råkat på ett grundare ställe, så kom han icke längre än till midjan.

Maugiron, som aldrig tillförene sökt dränka sig, trodde att man icke behöfde komma djupare, utan väntade derför med lugn döden.

Då kände han sig vidröras af en större och hårdare kropp samt urskilde genom mörkret något som liknade en char och hvilken sänkte sig ned i vattnet framför honom.

Hvad annat kunde väl Maugiron tro, än att det var Gud sjelf, som nedsläppt denna char enkom för att upptaga vinhandlaren och sätta honom vid hans hustrus sida i Abrahams sköt och bland ännu oskyldigare viner.

Maugiron lyfte på det ena benet efter det andra och steg upp i charen, hvilken strax derefter sakta började höja sig ur vattnet upp i luften.

“Hvad döden i vattnet är ljuf!“ sade han, insupande begärligt den friska luften, “och hvad man kommer direkte till himmelen!“

Han tillslöt ögonen, för att desto angenämare öfverraskas, när han öppnade dem i paradiset.

Han förestälde sig dessutom, att salig Marguérite, hans hustru, biträdde helgonen vid upphalningen.

Det bar allt högre och högre.

Maugiron hade uträknat, att han redan borde vara ett godt stycke öfver Notre-Dame, när charen med ens stannade.

Han öppnade litet på ena ögat och tyckte att det var väl mörkt för att vara i ljusens boning; men som han kanske trodde att han ännu blott befann sig i portgången eller tamburen till den eviga salen, så tillslöt han fromt sitt öga ånyo.

“Au diable, hvad är det!“ hördes helt nära en hes röst.

Förskräckt slog Maugiron upp begge ögonen.

Skulle det mot all förmodan burit till helvetet?

Nej, hvarken till himmelen eller helvetet, så framt man icke vill anse Paris för begge delarne.

Maugiron igenkände kajen och stod öga mot öga med en annan “successeur de son père“, en annan hederlig vinhandlare, hvilken, i likhet med Maugiron i fordna tider, nattetid hemtade upp Seinens rika najader, för att viga dem med några fattige fauner från Surenne’s alltför syrliga vinfält.

Men var hans förvåning stor, så var deras, som upphemtat honom, icke mindre.

Mycket har man fiskat upp ur Seinens botten, såsom guldskäror från druidernes tid, romerska legioners kopparsvärd och nittonde århundradets oskyldiga viner. Men en vinhandlare, en lefvande vinhandlare, en sådan fisk ur så grumligt vatten, aldrig.

Nog fick Paris den gången roligt. Också strömmade hela Paris till för att dricka vin hos Maugiron.

Men boden var stängd, ty Maugiron, som förkylt sig på sin himmelsfärd, låg sjuk, och det bästa tillfället att komma upp till de hundrafemtio var följaktligen förloradt.

I stället gick Paris till den som fiskat, och denne tog hvad den rätte och sannskyldige “successeur de son père“ bort hafva.

Maugiron är nu frisk, men om hans äfventyr talar ingen mer. Hans bod är tom på folk och han irrar bland sina fastager som en skugga.

Hans fixa idé är nu, att han skall dö af törst midt ibland sina oskyldiga viner.

Fyrtionde kapitlet.

Nytt sätt att göra vinhandlare lycklige.

“Är han icke djefvulen sa olycklig?“ frågade Hvita Björnen, sedan han, ungefärligen såsom vi upptecknat den, berättat historien om den andre olycklige vinhandlaren.

“Mycket olycklig“, svarade markisinnan, som lyssnat med en ängels tålamod.

“Ni kunde sa lätt göra äfven honom lycklig“, menade Hvita Björnen.

“Ni har en god tanke om min förmåga att göra menniskor lyckliga ... jag skall också göra hvad jag kan.“

“Ja, det är som jag alltid sagt, ni har det förträffligaste hjerta“, komplimenterade vindragaren.

“Skall då ingen befria mig ifrån denna galning!“ suckade markisinnan för sig sjelf.

“Tillåter ni mig föreslå ett sätt att göra förtviflade vinhandlare lycklige?“

“Föreslå, min vän.“

“Om ni, madame, bure monsieur Dudeffants namn, ni som är den skönaste qvinna i Paris, tror ni icke att den stackars Dudeffant då skulle komma lös från den fixa idén, att alla qvinnor sky för honom?“

“Det tror jag verkligen“, svarade markisinnan, som icke kunde låta bli att skratta.

“Och om ni, madame, bure monsieur Maugirons namn, ni som är en af de förnämsta damer i Paris, tror ni icke, att den stackars Maugiron då skulle återvinna sin kredit, sina kunder och sitt förra lugna lynne?“

“Jo visst, jag delar fullkomligt er öfvertygelse“, förklarade markisinnan under verklig munterhet, ty vindragarens galenskap var onekligen af något komisk beskaffenhet.

“Ni föraktar då icke att bära de begge vinhandlarnes namn?“ fortfor galningen med sina komiska frågor.

“Förakta sådana namn? hur vore väl det möjligt, helst sedan ni, min hederlige vän, så mycket förordat dem?“

“Och ni lofvar att bära dem?“

“Ja visst ... Men medgif att två så betydande namn på en gång icke äro det lättaste att bära ... Jag förstår knappast hur det skall gå till.“

“Ack! det är lättare än ni tror“, försäkrade Hvita Björnen, med en min så godmodig, att markisinnan nästan kände medlidande med den stackars dåren.

Det enda, som nu oroade henne, var att han fortfarande höll sin hand på hennes arm, visserligen icke så hårdt att det plågade henne, men, såsom man lätt kan begripa, ganska besvärande i alla fall.

Det är icke för sådana händer, som sådana armar tillkommit i verlden.

Hvita Björnen förde sin lediga hand ned i en af de stora fickorna på sin ofärgade, oblekta lärfts-blus och framtog tvänne små pjeser, med hvar sitt lilla handtag, och till det yttre hvarandra fullkomligt lika.

“Hvad är det der?“ frågade markisinnan, som nyfiket betraktade de begge pjeserna.

“Åh“, svarade Hvita Björnen helt vårdslöst, “det är bara tvänne stämplar af jern, som vinhandlare använda för sina likörkaggar, ty de göra äfven likörer, de beskedlige vinhandlarne.“

Markisinnan kände dervid sin arm något hårdare omslutas och detta väckte ånyo hennes oro.

“Det går till på det sättet“, upplyste den erfarne vindragaren, “att man först värmer stämpeln i elden till dess den blifvit glödhet och sedan trycker den på botten af den lilla kaggen ... Af de begge stämplar, jag nu har äran visa er, bär den ena namnet Dudeffant och den andra namnet Maugiron ... Begge äro, såsom ni äfven ser, af fingers längd och nagels bredd ... Kanske ni nu förstår, madame, huru det går för sig att på en gång bära tvänne olycklige vinhandlares namn?“

Markisinnan svarade ej, men hon började förstå.

Hade hon rätt känt den sinnrikaste af hvita björnar, skulle hon visst icke hafva beskylt honom för galenskap.

Nu fasade hon för hans klokhet.

Hon riktade en förtviflad blick mot dörren och gjorde en förtviflad ansträngning för att befria sin arm.

Blicken kunde ej hindras, men armen satt qvar i det förfärligaste af skrufstäd.

“Ni har redan eld i spiseln“, fortfor Hvita Björnen, “liksom ni anat att ni i dag skulle göra mera än en god gerning ... Det kan icke dröja många minuter innan de små stämplarne blifvit tillräckligt heta ... Ack! hvad den stackars Dudeffant skall bli lycklig, när han får veta, att markisinnan d’Estelle bär hans namn på sin venstra kind! ... och hvad den stackars Maugiron skall bli glad, när han får höra, att markisinnan d’Estelle bär hans namn på sin högra! ... Ett namn till venster och ett höger ... och kanske på köpet en liten lilja i pannan ... Ni blir som en skylt, vackra markisinna, och boulevarden skall icke framvisa dess make.“

Markisinnan uppgaf ett nödrop, som bort genomtränga murarne.

Hvita Björnen uppgaf också ett rop, men som bort höras kring hela faubourg S:t-Germain.

Dörren till boudoiren slogs upp, men icke till markisinnans tröst.

En annan figur, icke olik Hvita Björnens, åtminstone till sättet och toaletten, beträdde gobelins-mattan.

“Pascal!“ sade Hvita Björnen till den nykomne, “tag nu i ditt knä den här vackra ungen och håll i henne, medan jag värmer stämplarne ... det blir annat det än din fräkniga Bathilde.“

Pascal log och spände artigt af sig sin långa sabel, som han stälde vid dörren, i likhet med herrar militärer, när de bjuda upp till dans.

Derefter emottog han ur Hvita Björnens armar den nästan sanslösa damen, satte henne på sitt knä och sig sjelf i kåsösen.

Det var en grupp, föreställande Pluto med den bortröfvade Proserpina i famnen.

Hvita Björnen gick till spiseln, lade de begge stämplarne på eldkolen med en säkerhet och vana, som röjde att det icke var, första gången han värmde stämplar för att föreviga vinhandlares namn.

Markisinnan vaknade snart ur sin dvala.

“Hela min förmögenhet och alla mina juveler, om ni räddar mig,“ hviskade hon till den, i hvars armar hon låg.

Pascal skrattade och kysste, utan att be om lof, markisinnan på mun, hvilket i hans och säkerligen i mångas tycke var bättre än alla hennes juveler.

Han hade smak, den fule Pascal.

Men markisinnan — hvem skulle ha trott det! — icke blott besvarade den fule Pascals kyss, utan följde äfven hans läppar, när dessa, belåtna med sitt redan rika byte, ville draga sig undan.

Det var nu hon som i sin ordning kysste den orakade Pascal.

Men nöden har ingen lag och markisinnan d’Estelle var en af de rådigaste qvinnor på sin tid.

“Vid min själs eviga salighet!“ hviskade hon; “min eviga kärlek åt den som räddar mig!“

Hvila Björnen stökade emellertid framför spiseln.

Han hade fått tag i en liten pust af stramalj och stråperlor, och pustade på elden, som tacksamt flammade upp dervid.

Men han tyckte, att det äfven pustade bakom honom.

Han vände derför sitt ansigte från spiseln, och upptäckte till sin stora förvåning en annan eld, men på hvilken Hvita Björnen icke pustat.

Det var Pascals kinder som brunno, och midt i lågorna hvilade markisinnans lilla hvita hand utan att brännas.

“Hvad vill det der säga?“ brummade Hvita Björnen, släppande sin pust.

“Simon!“ sade Pascal med mycket nedstämd röst, “det är väl ändå något för grymt.“

“Hå fan!“ mumlade Hvita Björnen, resande sig upp från spiseln.

“En svag, värnlös qvinna,“ yttrade Pascal; “himlen skulle aldrig förlåta det, Simon.“

“Hå djefvulen!“ sade Hvita Björnen, närmande sig gruppen i kåsösen; “ödlans gadd har redan hunnit buffelns hjerta ... Hvem skulle ha trott det, stackars Pascal?“

“Vid Sainte-Géneviève!“ svarade Pascal, “jag stormar hellre ensam en fästning än jag tillåter en svag qvinna misshandlas på ett sådant sätt ... Hon är redan halfdöd af skrämsel och det kan vara nog med det.“

Den halfdödas hvita glänsande arm smög tacksamt och uppmuntrande omkring Pascals hals, lik lysmasken kring grenen af en tall.

“Pascal!“ ropade Hvita Björnen, som nu stod invid gruppen, “du är en stackare, du är ett får ... men för gammal vänskaps skull behandlas du som en oxe.“

Knappt hade han utsagt det sista ordet, förrän han med högra knytnäfven gaf sin vän Pascal ett sådant slag öfver hufvudet, att denne, domnande af, släppte markisinnan.

Det sista starka nödankaret brast.

Markisinnan var förlorad. Kyssen, omarmningen, allt hade varit förgäfves.

O! I Afrodites trenne dansande gracer! skolen I väl tillåta att den sista kyssen af eder syster i S:t-Germain fångas upp af en nedrig ouvrier från folk-qvarterens ruskiga gränder!

Skydden henne, om ej för hennes dygders skull, åtminstone för den legitima principen!

Hvad? — Tala till gracerna om principer! till gracerna, som utan urval strö sina blommor öfver slottens koppartak och hyddornas torfbeklädda åsar!

Arma markisinna!

“Nåd ... nåd!“ stammade hon, omfattande Hvita Björnens knän.

“Tänk på spets-tvätterskan!“ svarade Hvita Björnen.

“Nåd ... nåd ... O min gud, hvad ni förstört mina vackra dyrbara spetsar!“

“Tänk på Afrikas öknar, men först och sist på den arma Madelone, som icke fann nåd inför er“, svarade Simon och släpade sitt offer närmare elden.

“Ha!“ skrek markisinnan med en stråle af hopp i sina slocknande ögon; “ni handlar rättvist, oförsonliga menniska ... Men en enda bön ... blott en enda ... Er hand darrar, jag känner det ... ni skulle göra mig mera illa än ni vill ... ni skulle döda mig och det vill ni ju ej ... ja, ja, er hand darrar fasligt och jag undrar icke på det, ty det vill mycket mod till för att behandla en qvinna såsom ni vill behandla mig ... Der på bordet står ett glas med champagne som jag nyss slog i åt mig sjelf ... töm detta glas, drick champagnen! ... Champagnen skall gifva er mod och er hand icke mera darra, och ni skall icke blifva grymmare mot mig än ni tänkte ... drick, drick! champagnen, champagnen!“

Hvita Björnen såg något förundrad på en bönfallande, som bjöd på champagne.

“Sådana lustiga påhitt!“ ropade han; “jag skulle darra på hand! ... Hvita Björnen darra! ... Blott en enda gång har han darrat, och det var när han tryckte till Madelones brustna öga, det enda hon hade qvar, ty det andra hade ni ... Död och helvete!“ vrålade han fradgande; “jag skulle kunna brännmärka er från hjessan till fotabjellet och sedan visa er för Gud och begära belöning för en god gerning ... Till elden, till de glödgade jernen!“

Så brast äfven det andra ankaret, som, uppriktigt sagdt, icke heller var rådligt att nappa på.

Men ännu en gång sköt en stråle fram ur den vid spiseln nedböjda qvinnans öga.

Det var äfven en stråle af beslutsamhet, men dess vilda glans tycktes trotsa döden.

“_Ni_ darrar icke“, sade markisinnan med ett lugn som kunnat isa hvilken annan som helst, utom Hvita Björnen; “men _jag_, jag darrar! ... känner ni icke hur jag darrar?“

Simon betraktade med ny förvåning markisinnan, ty han kunde ej upptäcka den minsta darrning hos henne.

“Denna min sista bön skall ni icke afslå“, fortfor markisinnan; “låt mig tömma det fylda glaset, ty jag behöfver det, jag ... låt mig dricka champagnen och jag skall bli lugnare än ni, grymme man! ... Jag besvär er vid hennes namn, ni nyss nämnde ... jag besvär er vid Madelones minne!“

Simon, i stället för svar, släpade henne tillbaka till kåsösen, nära hvilken det lilla mosaik-bordet stod.

Han tog från bordet den till brädden fylda kristallen, som varit ämnad åt Denise, och räckte den åt markisinnan.

“Drick“, sade han, “men fort! ... Ni kan möjligtvis behöfva en styrkdryck ... Men aldrig mer ett ord af Madelones namn på edra läppar, om ni ej vill hackas i bitar, som man hackar en slingrande orm!“

Markisinnan ordnade först sina rika flätor, hvilka kommit i oordning, och tog sedan kristallen, som hon förde till sin mun.

Det gifves ögonblick då döden är en vällust emot ett lif brännmärkt äfven med annat än glödgadt jern, hvilket sednare säkerligen var det rysligaste i markisinnans ögon.

Hvita Björnen, qvarhållande hennes andra arm, vände hastigt sitt ansigte mot dörren.

Han hörde ljud af röster och brådskande steg.

Dörren sprang upp, och Armand Cambon hastade in i boudoiren.

Armands första blick föll på markisinnan, som, ännu liggande på knä vid kåsösen, stält ifrån sig glaset på mattan.

Hans andra blick föll på Pascal, som, lutad mot kåsösens ena karm, började röra på sig och småningom återvakna från det domnande slaget.

Hans tredje blick stannade på Hvita Björnen, som, förbluffad af sin förre lärjunges ankomst, ändtligen släppt markisinnans arm.

Vår hjelte sprang fram, kastade sig emellan markisinnan och Hvita Björnen och knuffade denne, som var oförberedd derpå, baklänges mot den spisel, der hans jern glödgades.

“Jag fick veta att ni smugit er hit, Simon!“ ropade Armand, “och lyckligtvis kommer jag ej för sent ... Hvad är det för bragd ni rufvar på? ... hvad vill ni här?“

“Jag vill bara brännmärka markisinnan d’Estelle“, svarade Simon trotsigt, “och jag har redan jernen i elden,“ tillade han, i det han drog fram en af stämplarne och visade Armand det röda jernet; “men hvad jag vill skall jag verkställa ... Ur vägen pojke! du ställer dig alltid i vägen för mig och det blir aldrig bra för dig på längden.“

“Olycklige! ni vill brännmärka folkets seger!“ ropade Armand; “ty man skall _icke_ säga, att det är vindragaren Simon, som utkräft hämnd af markisinnan d’Estelle för ett af henne föröfvadt brott, utan man skall säga, att franska folket, missbrukande sin seger, rånat och mördat de förnäma och rika i S:t-Germain ... Derför bort härifrån, Simon, eller hugger jag ned er! ... bort, säger jag! ... Tillbaka eller dö!“

Dervid blottade han sin sabel.

Utan att svara, drog Simon _sin_, och för andra gången korsades mästarens och lärjungens klingor.

Den rika, men trånga boudoiren var icke tjenlig tummelplats för sådana armar och vapen. Den var ämnad till tempel åt Venus och Cupido, men icke åt Bellona och Mars.