Part 26

Men när vår hjelte hunnit kanonen, hade han, sjelf den förste, icke flere än tio efter sig.

De öfrige fyrtio stannade på vägen.

De stannade icke, de lågo.

“Vive la république!“ ropade Armand, i det han nedsköt tvänne artillerister.

“Vive la république!“ ropade han ånyo och nedslog tvänne andra med bösskolfven.

“Vive la république!“ instämde hans tio kamrater och nedgjorde den öfriga servisen.

Kanonen hade tystnat före servisen, och gatan var fri.

Som strömmen brusar fram genom en remna i berget, störtade folket genom den numera fria gatan in på platsen.

Det var också i hög tid för Armand och hans kamrater, ty municipal-gardet till häst, artilleriets betäckning, närmade sig.

Gardisternes blanka kaskar tindrade fram genom krutröken och hästskorna slamrade mot gatstenarne.

Bland dem, som bildade folkets första led, var den reslige Alphonse.

Framför honom sprungo hans tolfåriga elever, hvilka icke gerna kunde betraktas såsom ett led.

“Se så, gossar små!“ ropade Alphonse till dem; “passen nu på när första salfvan går ... Glömmen icke sabeln, karbinen, kasken och bonbon för fyra sous.“

“Vive la république!“ skreko Alphonses elever.

I detsamma lade folket an och aflossade sin första ordentliga salfva.

När krutröken af denna salfva något skingrat sig, kunde begge partierna betrakta hvarandra.

Arbetarne hade sigtat för högt, och det var egentligen häst-gardisternes kaskar som lidit af kulorna.

Likväl stannade chocken, emedan salfvan gjorde hästarne svåra att tygla.

Men af de små eleverne syntes ingen.

Dock log deras mästare, under det han laddade sitt gevär.

Slutligen började han gapskratta och hela ledet med honom.

Hvad skrattade man åt?

Jo, en högst orolig och underlig rörelse förmärktes tydligen bland hästgardet.

Sadlarne, vickande än åt höger och än åt venster, började högeligen besvära de eljest så sadelfaste ryttarne.

Man såg de stolte kavalleristerne, bleknande, lika mycket af fruktan som af raseri, sticka ned sina sablar mellan hästländerna, liksom hade de haft en underjordisk fiende att bekämpa.

Ja, det var också en underjordisk fiende och säkert den värste, som en ärlig kavallerist kan råka ut för.

Strax efter det att handgevärssalfvan hejdat chocken, hade Alphonse’s små elever, dolde af krutröken, sprungit emot sqvadronen och med den smidighet, som deras ålder medgifver, krupit in mellan hästfötterna.

Derefter hade de med sina små knifvar, som, tack vare mästarens omsorg, voro väl slipade, börjat afskära bukgjordarne till ryttarnes sadlar.

Detta är ett eget sätt att demontera kavallerister, endast kändt och med fördel brukadt i Frankrike.

Att under sådana förhållanden beherska hästen och på samma gång handtera pistol eller karbin, var för de tappre municipal-gardisterne en ren omöjlighet.

Man kan tänka sig deras harm.

Att besegras är ett öde, som äfven den tappraste krigare kan bereda sig på; men att besegras af barn, kastas ur sadeln af barn, som säkerligen aldrig ridit i sina dar, om icke barbacka på eländet och nöden, det är det grymmaste i verlden.

Ty rättvisligen bör erkännas, att det icke är bättre mans barn som bära sig så åt.

Det är värdigt folk-qvarterens bleka afföda, hvars seder ännu icke hunnit förmildras af brokig sammetskolt, gyllene käpphast och bonbon tolf gånger om dagen.

“Sen bara!“ ropade Alphonse till sina kamrater; “sen bara hur yre gardisterne blifvit i hufvudet ... Låtom oss derför stadga deras förstånd med litet bly ... Men sigten för all del en aln lägre.“

Efter dessa ord följde en ny salfva från folkets sida, och denna fullbordade förvirringen samt påskyndade nederlaget.

Förfärlig var den hämnd, som utkräfdes på place du Palais-Royal.

Medan Armand, numera i spetsen för hundra, demonterade den ena kanonen efter den andra, öppnande på detta sitt nya ingångar för det från alla gator tillströmmande folket, nedhöggs till sista man det redlösa kavalleriet.

Man såg häst-gardister i deras lysande rustningar, de grannaste i hela armén, höjas öfver den böljande folkmassan, liksom gyllene galjoner af förlista skepp, och sedan för evigt försvinna i djupet.

Ingenting är rysligare än folkhämnden.

Kungstigern, som rasar bland dem skälfvande hjorden; kungsormen, som hväser kring sitt omslingrade offer, äro leksaker mot menniskan, när hon vadar i blod.

Knappast hälften af infanteri-bataljonen lyckades rädda sig in i Chateau d’Eau.

Högvakten af linien, som innehaft Palais-Royal, hade i tid sträckt vapen och undgick derigenom municipal-gardets öde.

Place du Palais-Royal är nu eröfradt och folket uppgifver ett dånande segerrop.

Men ännu är detta segerrop för tidigt.

Chateau d’Eau står ännu qvar, med sina grå hotande murar.

Fönstren i dess första och andra våning äro försedda med jerngaller; eksvänglarne beslagna med tjock jernplåt; portarne af gröfsta ekvirke äro utan- och innantill beslagne med jern.

Det behöfs kanoner för att spränga dem. Men man har dementerat kanonerna.

Man kunde skaffa sig andra, men hvem har tid till det?

Hvem vill lemna place du Palais-Royal, innan man tagit Chateau d’Eau?

Ett helt folk måtte väl vara för mer än kanoner!

Och hela folket störtar nu fram mot murarne af Chateau d’Eau.

Man skjuter på detta fäste från de närgränsande husen; man uppreser barrikader och skjuter från dem; man tvättar med kulregn de grå murarne hvita.

Men Chateau d’Eau, sprutande eld och bly från hvarje glugg, färgar hela platsens stenläggning röd.

Hvilka förbannelser, hvilka löften om hämnd slungades ej mot dessa gråa murar!

“Eld! sätten eld på Chateau d’Eau!“ höres en röst ur hopen.

Det är Armand Cambons röst.

“Eld på Chateau d’Eau!“ vrålar hela platsen.

Man begriper ej huru man kunnat glömma ett så enkelt och bekant element som elden, den enda hjelpen, enda möjligheten för seger öfver famnstjocka murar.

Hundratals kärror och vagnar framrullas mot Chateau d’Eau och uppdragas kring dess bastioner.

Möbler, nedkastade från alla husen i granskapet, staplas på åkdonen.

Derofvan upptornas tunnor och fat, fylda med konjak och rom.

Bålet antändes, lågan ökar sig, vinden drifver henne mot murarne, mot fönster och portar.

Trädet kolnar, jernet rodnar; segrande, rytande och förtärande tränga lågorna in i hvarje öppning.

Kolonnerna darra, statyerna ramla, fontänernas stora vatten-reservoir blandar sjudande sin imma med röken från det brinnande slottet.

En ridå af flammor betäcker Chateau d’Eau.

Genom ridån flyga ännu kulor, spridande döden “par hasard.“

Men snart tystna skotten. Fästets brand förtär gevärselden.

Besättningen sträcker vapen.

Tusen yxor höjas öfver soldaternes hufvud.

Men mellan dessa yxor och dessa hufvud träder en ung man med utsträckta armar.

Tåren glänser i hans blick, bönen på hans läppar.

Han talar om segerns ära, men äfven om segrarens mildhet skönare än segerns ära.

Han hotar och ber, trotsar och knäfaller.

Yxorna sänka sig långsamt.

Man kan icke neka den unge mannen något, ty det är platsens hjelte, det är Armand Cambon.

Trettioåttonde kapitlet.

Ett morgonbesök i S:t-Germain.

Faubourg S:t-Germain, det förnäma legitima hög-qvarteret, lyssnade från andra sidan Seinen till stridens buller.

Det lyssnade med hämmad andedrägt, men med strålande ögon, ty äfven der visste man, att det icke mera gälde den eller den ministern, utan helt enkelt en tron, Ludvig Filips tron.

För hvarje skott, som hördes dåna, var det som hörde man fallet af en sten ur grundmuren till Juli-dynastiens tron, och man välsignade, åtminstone för tillfället, detta raska folk, som icke har portar af ek och jalusier af mahogny att krypa bakom, när det gäller.

Den enda icke fullt lyckliga inom S:t-Germain var kanske den sköna markisinnan Eulalie d’Estelle.

Ensam i sin granna boudoir, mätte hon gobelins-mattan med sina små beundransvärda fötter, gnistrande af guld-paljetter på purpurröd silkessammet.

Än knäppte hon till diamant-spännet på sidenskärpet, som sammanhöll hennes morgondrägt af hvita spetsar, och det ganska hårdt, liksom ville hon närma sitt lif till guldbiets; än lossade hon helt och hållet på samma skärp, så att spetskjorteln vårdslöst draperade sig kring hennes mönster-gestalt, lik den fotsida drägten kring en antik stod.

Oroligt häfde sig hennes höga bländande barm, kanske för mycket blottad till och med för en morgon-toalett, men hvilket en beundrare af sköna former bestämdt skulle hafva ursäktat.

Skugga efter skugga jagade öfver de yppiga liljorna på hennes kinder, utan att kunna fördunkla deras vällustiga skönhet eller betaga de stora svarta ögonen deras mäktiga, hänförande glans.

Snarare tycktes hon skönare genom denna vexlande beskuggning.

Blomman synes ju alltid skönare, åtminstone är hennes doft finare i den stund ett moln skyddar henne för den brännande solen.

Markisinnan stannade ofta framför ett litet gyllene bord med skifva af någon fantastisk mosaik.

Men det var ej på de fantastiska figurerna, kinesiska flintskallar med hårpiskor och kinesiska fötter i fyrkantiga skor, som hennes ögon hvilade.

Midt emellan en sådan hårpiska och en sådan fot låg en mycket liten biljett, hopvikt, men likväl uppbruten.

Hon tittade ofta på denna biljett, uppvecklade, läste och hoplade den ånyo, och allt detta i flere omgångar.

Hvad kunde det vara för en biljett?

Det kunde ej vara en billet-doux, ty markisinnan d’Estelle skulle i sådant fall blott hastigt genomögnat den och sedan kastat den i marmorspiseln, hvars brasa af ceder flammade rätt lifligt och doftande.

En olycklig billet-doux kunde aldrig få en dyrbarare graf än i en brasa af ceder.

Men hvad var det då för en biljett?

Markisinnan öppnade den ånyo, hvilken gång i ordningen veta vi ej.

Vi begagna oss emellertid af tillfället att läsa den, och dess innehåll var följande:

“Eulalie!

Allt upptäckt och allt förloradt! Hertiginnan är fri och bor hos grefve de Vandeul. S:t-Bris och Brédôt äro fängslade och bo under Palais de justice. Jag har räddat mig och bor, när ni läser detta, i grafven. Rädda er ni på samma sätt, så framt ni icke föredrar att bo i S:t-Lazare vid sidan af vanäran och med minnet af den, hvars undergång ni förorsakat.

_Rigobert._“

Sådant var det innehåll, som den sköna markisinnan ännu icke blifvit mätt på att läsa, men som hon likväl redan bort kunna utantill.

“Jaså, på samma sätt,“ sade hon för sig sjelf, eller, rättare sagdt, tänkte; “ohjelplige, ända in i döden ohjelplige dåre! ... du ville att jag skulle dö ... jag skulle dö, jag?“ tillade hon med en leende blick i spegeln, som säkert aldrig hugnats med en skönare bild.

Man böjer ej godvilligt ett sådant hufvud under den gröna torfvan; man lemnar ej gerna åt den svarta mullen en kropp, hvars minsta fiber är en kupidon med många nya pilar i sitt koger.

Markisinnan hade rätt. Hertig de Beaudreuil, den olycklige, var äfven en ohjelplig dåre.

“Rädda mig?“ återtog markisinnan, “rädda mig? ... för hvem? för hvad? för att en hertig ger en bankir en dosis gift? ... för det att densamme, hvars enka jag är, äfven har en annan enka? ... för det att den ene maken säljer bort den andra och sedan, efter att ha råkat ut för dålig köpare, sätter en kula för egen panna? ... Allt det der är mycket obehagligt, men hvad kan det röra mig? ... Hvad är det då som jag skulle frukta? ... S:t-Bris och Brédôt äro fängslade och skola blifva föremål för en kriminal-process, det är sannt, men hvad kunna de anföra mot mig? ... Inbillade han sig då, den arme hertigen, att jag låtit desse skälmar titta djupare i mina kort än jag velat? ... Rigobert! blott en enda gång har du varit förnuftig och det var när du vände pistolmynningen mot ditt eget hufvud ... Jag har förorsakat din undergång, skrifver du ... Samma visa hafva andra sjungit före dig och jag rår verkligen icke för om ännu flere skola sjunga den ... De narrarne! man skänker dem himlen i ett famntag, och när man tillsluter sin famn, hafva de ingen annan tillflykt än grafven ... Men hvem kan hjelpa det? ... hvem kan för evigt skänka himlen åt alla? ... Jag är, såsom man påstår, en gudinna,“ tillade hon med en leende blick i spegeln; “men tyvärr, ingen gud! ... Jag kan ge saligheten åt de lefvande, men icke lifvet åt de döde.“

Efter dessa lugnande betraktelser, satte sig markisinnan i sin mjuka kåsös, upplösande sina långa svarta hårflätor, hvilket, som man vet, var hennes favorit-sysselsättning, när hon ej hade något annat att göra.

Markisinnan skulle kunna likna dessa hårflätor vid de svarta lister, medelst hvilka man sänker en arm syndare i jorden.

Men hennes fantasier voro aldrig svartklädde, gingo aldrig i lik-procession och hade aldrig med immorteller smyckat grafvar.

Hastigt spratt hon upp från soffan och släppte hårflätorna, hvilket hade mycket att betyda.

“Denise! Denise!“ mumlade hon; “vid månen och stjernorna, jag hade glömt henne!“

Markisinnans sammetsfötter började ånyo mäta gobelins-mattan.

“Denise! ... Denise vet verkligen hvad ingen dödlig borde veta ... Om man inför domstol kallade henne och om hon der sade allt hvad hon visste, hon skulle kunna ... Vid natten och stormen, hon är mycket farlig! ... Jag har verkligen något att frukta ... Förlåt mig, Rigobert, jag var orättvis på ditt stoft!“

“Denise har blifvit skuggrädd på de sednare tiderna,“ fortfor markisinnan, “jag har sett henne skygga, ofta skygga för gud vet icke hvad, men ofta för ganska litet ... Det der kan bli mycket svårt för mig, ja, mycket svårt.“

“Men när någon af mina hästar skygga“, tillade hon, “när någon af dem hotar att skena för min vagn, hvad gör jag då?“

Markisinnan, som hade den höga spegeln framför sig vände hastigt sitt ansigte från dess glas.

Hon hade blifvit gul i ansigtet och hon tyckte icke om den färgskiftningen.

I detta fall var hon strängare mot sig än mot andra.

Småningom återfick hon sin naturliga ansigtsfärg och med denna äfven sitt vanliga lynne.

Hon ringde i guldklockan och återtog derefter sin plats i kåsösen.

Denise inträdde och hade verkligen det skygga utseende, som så oroat markisinnan.

“Hvilken ryslig händelse!“ yttrade markisinnan.

“Ja, madame, en ryslig händelse!“ upprepade Denise med ett vida sannare uttryck af bedröfvelse än herskarinnan.

“Du nämnde, att det var med två kulor som den arme hertigen ... O min gud!“

“Ja, madame ... När hertigens kammartjenare tidigt i morse och efter vanan inkom i hans sängkammare, för att emottaga befallningar för dagen, så låg hertigen död i sin säng, träffad i hufvudet af tvänne kulor.“

“Förfärligt! ... Jag mår illa, mitt hufvud värker! ... Säg till att ingen får slippa in i dag ... Champagne med is!“

Denise skyndade ut.

Markisinnan skyndade till en liten byrå med perlemor-inläggningar i de vackraste rosetter, öppnade en klaff, letade länge i en af lådorna och framtog slutligen ur den något, som hon hastigt gömde i barmen.

Derefter sänkte hon sig ånyo i kåsösen, lutande sin panna mot den skönaste af händer.

Denise återkom snart, bärande ett silfverfat, på hvilket stod, jemte ett stort kristallglas, en silfver-terrin med is och midt bland isen en champagne-butelj utan etikett och silfverhals, ty det var verklig champagne.

“Befaller madame att jag serverar?“ frågade Denise.

“Ja.“

Denise fattade den långa buteljen. Korken, hejdad af den omtänksamma kammarjungfruns hand, smälde icke eller flög i taket, hvilket icke anses comme il faut i S:t-Germain.

Drufvans ädlaste perlor, lycklige af återvunnen frihet, stormade ut ned i kristallglaset, glada, susande som lössläppte barn.

Markisinnan förde kristallen till sina läppar och tömde dess innehåll med en raskhet och fart, som skulle väckt en lorette’s afund.

“Biscuit,“ befalde hon derefter.

Denise ilade ut.

“Den stackars Denise,“ sade markisinnan, “hon lider ännu af sin passion för den der otacksamme, usle äfventyraren ... Jag har länge väntat, att hon skulle taga ett förtvifladt steg ... det skulle icke förvåna mig, om hon en vacker dag ... Hon vore ej det första offret för en olycklig kärlek ... Den stackars Denise! om något hände henne, hvem skulle i dessa stormfulla tider komma ihåg en fattig kammarjungfru!“

Under det hon sade detta, fylde hon glaset.

Perlorna hoppade och dansade ånyo, och ännu lifligare vore de, som dykte upp från botten till ytan, ty de hade så brådtom att förena sig med sina syskon.

Markisinnan framtog hvad hon nyss dolt vid barmen.

Det var en liten grön flaska med glaspropp.

Hon hälde några droppar ur denna ned i champagneglaset.

Lifvet i glaset upphörde med ens.

Perlorna på ytan dogo ögonblickligen och syskonen på djupet kommo aldrig upp.

De stannade för evigt på botten.

Den ljusgula drufvan bleknade. Drufvans ande, den doftande Dityramb, fraktades öfver Stygens vågor.

Denise kom ånyo in med sockerkanderad biscuit, smakfullt upplagd i en pyramid med en lilja af socker på spetsen och ett glödande smultron i liljans kalk.

Det var purpurn i liljans sköte, det var den legitima principen.

En princip af socker, men princip i alla fall.

“Tack, Denise!“ sade markisinnan, brytande ett stycke ur pyramiden, utan att skada principen; “du ser så frusen ut, mitt barn ... drick, jag har just slagit uti för din räkning.“

Denise neg djupt och vidrörde champagne-glaset, ty äfven kammarjungfrur dricka gerna champagne.

Då hördes i detsamma tunga steg i det yttre rummet.

Denise drog handen från glaset och lyssnade.

“Hvad!“ ropade markisinnan; “det går någon derute och jag har likväl befalt att ingen får släppas in! ... Hör genast efter hvem det är och afskeda honom hvem det vara må! ... Men kom strax tillbaka.“

Denise försvann för tredje gången.

“Jag vill hoppas att champagnen icke slår af sig för det,“ mumlade markisinnan med ett styggt leende; “men det var märkvärdigt hvad hon dröjer länge ... den kommande måtte likväl ha gått, efter det är tyst i salen ... Men hvad tänker då Denise på som ej kommer tillbaka! ... hon, som annars icke plär dröja, när det är fråga om champagne!“

Hvad Denise i denna stund tänkte på, vete gud, men hon kom icke tillbaka.

Markisinnan, förlorande tålamodet, ringde häftigt i den lilla guldklockan.

Det hjelper att ringa häftigt.

Dörren till boudoiren öppnade sig sakta och ett hufvud visade sig mellan dörren och dörrposten.

Men det var icke Denise’s täcka hufvud.

Det var ett mycket stort hufvud, hvars ansigte, ehuru för öfrigt icke fult, hade stor mun med breda tänder och ögon mera liknande facklor än stjernor. Sjelfva hjessan var kal, men i ersättning hade hakan fått det tjockaste svarta skägg.

“Bonjour!“ helsade hufvudet mera gladt och förtroligt, än artigt och aktningsfullt.

“Hvar är Denise?“ ropade markisinnan, som icke tyckte om det stora hufvudet, ehuru det var henne fullkomligt obekant, “mina betjenter? mitt folk? ... man låter oanmälde slippa in ... Denise! Denise!“

Det stora hufvudet svarade, fortfarande gladt och förtroligt:

“Denise språkar med en af mina vänner, edra betjenter språka med andra mina vänner ... Hvar och en har sitt, och när jag språkar med er, så har jag mitt.“

Icke blott hufvudet, utan äfven den öfriga kroppen till den oanmälde visade sig nu innanför den tillstängda dörren.

Kroppen, fullkomligt motsvarande hufvudet, kunde erinra markisinnan om desse Titaner, som reste Ossa på Pelion, för att hinna upp till Olympen. Dertill kom att den nye Titanen bar en drägt, kanske förskräckligare än hans föregångare.

Drägten, på de flesta ställen sönderrifven, var öfverallt krutbestänkt och nedblodad.

En lång ryttarsabel med jernslida slamrade vid hans sida.

Men hvad ville Titanen i markisinnans Olymp?

Arma Juno! hvar är Jupiter med blixtarne?

Markisinnan tog ett steg för att fly in i de inre rummen.

Men Titanen tog ett steg fyra gånger så långt som hennes och han knöt sin breda hand kring hennes runda arm.

Derefter satte han henne i kåsösen och tog sjelf plats vid hennes sida.

Markisinnan, nästan förlamad af en sådan närgångenhet, hade knappast förmåga att öppna munnen.

“Hvad vill ni? hvem är ni?“ var allt hvad hennes darrande tunga förmådde framstamma.

“Ni känner inte igen mig, elaka!“ svarade Titanen; “annars är det jag som en gång ville göra er bekant med lejonet i Jardin des plantes, för att bespara er en resa till Afrika.“

Ett obetydligt och för längesedan jordadt minne började spöka i markisinnans hufvud.

Hennes ansigte blef blekare och lika blek buketten på hennes mun.

“Ni frågade också hvad jag vill,“ fortfor Hvita Björnen, hvilken läsaren troligtvis redan känt igen: “Till att börja med vill jag tacka er för det ni bekostade min resa till Afrika, ehuru jag icke bad er derom ... Men ni bekostade icke återresan, elaka, utan jag måste frakta mig hem så godt jag kunde ... Emellertid kan jag helsa er från slägt och vänner i Afrika ... Hyenan mår bra och brukar, liksom ni, aldrig klippa sina klor ... långa klor äro, liksom i Paris, ett mod äfven i Afrika ... Krokodilen bibehåller sig temligen, oaktadt sin höga ålder, och har ännu icke behöft lägga sig till löständer, också liksom ni, efter hvad jag förmodar ... Med ett ord, de må alla bra, frodas i sina gröna, omätliga boudoirer och kokettera på sitt sätt ... Någon bildning och något finare seder skulle likväl ej skada dem ... Ni, madame, kunde just åtaga er den saken ... Till att börja med, kunde ni lära dem att bita med andras tänder, och det vore genast ett entré-kort till S:t-Germain, ett stort steg inpå bildningens bana.“

Det är visst en sanning, att hvad Hvita Björnen sade, icke kunde vara särdeles uppbyggligt för markisinnan d’Estelle; men sättet, hvarpå han talade, hade likväl ingenting hotfullt och förskräckande.

Markisinnan började således någorlunda hemta sig från sin första bestörtning.

Hon bemödade sig till och med att småle, och hon lyckades ganska bra.

“Monsieur,“ sade hon, “er beskrifning öfver Afrika är onekligen ganska målande och jag vore nästan frestad att göra hvad ni bedt mig om ... Det förvånar mig blott att ni ej sjelf försökt något i den vägen, ni som likväl varit på stället.“

“Nej, fan, jag biter helst med egna tänder,“ svarade Hvita Björnen skrattande.

“Hvad för öfrigt er återresa från Afrika beträffar,“ sade markisinnan, “så torde jag kunna bevisa, att det var min afsigt, att äfven bekosta den; ... Nu har ni verkligen sjelf förekommit mig, men detta hindrar mig ej att betala resekostnaden, utan att ens se på räkningen ... Vidare vill jag minnas, att det var fråga om en viss grafvård, som ...“

“Icke ett ord om grafvården, markisinna!“ sade Hvita Björnen med dof röst och svällande ådror i pannan; “icke ett ord derom! ... Det är hvarken om den eller resekostnaden jag nu tänker tala med er ... det är om något helt annat, det bedyrar jag.“

“Men, min vän, hvad kan det då vara?“ frågade markisinnan med sin ljufvaste ton och under ett artigt bemödande att befria sin arm från den grofva handen.

Men det var ett fruktlöst bemödande.

Icke ett helt markisat skulle hafva ryckt hennes arm ur denna hand.

“Åjo, det är bara ett par små historier“, svarade Hvita Björnen.

“Ett par små historier, säger ni ... och hvad handla de om?“

“Om två olycklige vinhandlare,“ svarade Hvita Björnen till markisinnans stora öfverraskning, och troligtvis äfven till läsarens.

Trettionionde kapitlet.

Två olycklige vinhandlare.

Markisinnan började tro, att en flykting från Salpetrière satt bredvid henne, och denna tro lifvade hennes mod.

Förmodligen ansåg hon en tokig björn mindre farlig än en klok.

Hon beslöt att behandla den tokige med all möjlig varsamhet och mildhet.

“Jaså, två olyckliga vinhandlare,“ upprepade hon med innerligt deltagande; “men hur förhåller det sig då med de stackars menniskorna?“

“Ni skall få höra det, madame“, svarade Hvita Björnen, börjande derefter sina små historier.

Den första handlade om

Monsieur Dudeffant och hans hustru.

Monsieur Dudeffant hade sin vinhandel vid rue Notre-Dame-de-Grâce och bergade sig godt, lik alla vinhandlare, som bo vid sjöar eller floder.

Dudeffant hade en ung och mycket vacker hustru. Men madame Dudeffant, som alls icke tyckte om vin, tyckte deremot mycket om frukt och helst den frukt som var förbjuden.