Part 25

Men det är icke Quasimodo som drager i de tempelinvigda tågen. Det är ett helt folks hämnande arm.

Räkna slagen, kung i Tuilerierna! Innan nästa dags sol sjunkit, har du för alltid upphört att räkna — icke slagen af ett ångestfullt hjerta — men slagen af klockan i Notre-Dame!

Trettiofemte kapitlet.

La Morgue.

Emellertid börjar man i Tuilerierna räkna slagen, som kalla folket till vapen och Gud till folkets hjelp.

Konungen, hvilken räknat dem ända till klockan ett på natten, låter omsider kalla Molé.

Det var då ej sanning att Molé dagen förut bildat ett nytt kabinett? Nej, det var icke sanning.

Visserligen hade han språkat något med sin gamle vän om saken och Molé hade ingenting emot att bli minister; men den konservative Molé, mindre skumögd än den mest skarpsynte af monarker, trodde att man för tillfället borde släppa efter något, och det var just det som konungen icke ville.

Ludvig Filip kunde nog förmå sig att kasta bort verktygen för sin politik, men för ingen del sjelfva politiken.

Det är visserligen sannt att något medgifvande skulle glädja hans folk, detta folk, som med sitt blod först köpt honom en krona och sedan med tolf millioner hvarje år ökat hans skatter.

Men hvad skulle hofven i Wien och Petersburg säga? hvad skulle Metternich och Nicolaus säga, dessa halfgudar, som på de sednare åren varit så nöjda med Ludvig Filip?

“Det är bara en promenad af de studerande“, sade konungen, som alldeles hade glömt bort promenaden i Juli 1830.

Molé suckade och gick.

Men Notre-Dame ringer.

Hvar är Molé? Molé synes ej.

Hvarför? Troligtvis derför att Notre-Dame ringer.

Guizot är deremot qvar, trogen på sin post.

Konungen har icke hjerta att skicka bort honom, Guizot icke hjerta att gå.

Dessa begge män, drifne mot afgrunden af samma vågor, göra sig ännu förhoppningar.

Tuilerierna hafva så tjocka murar, deras portar äro så väl bevakade mot — sanningen.

Hvad göra nu dessa begge män, för att fördrifva tiden?

Jo, de utnämna marskalk Bugeaud till kommendant öfver Paris och Guizot kontrasignerar utnämningen.

Denna sista handling af Guizot är parthens pil, afskjuten mot Ludvig Filips krona.

Det ana hvarken Guizot eller hans konung.

Men Notre-Dame ringer och låter allt obehagligare ju längre hon håller på.

Konungen frågar efter Thiers.

Thiers är ej rädd för Notre-Dame, han. Med sina små lifliga ben trippar han uppför Tuileriernas bekanta trappor, torkar sina glasögon, som immat sig i nattluften, och står snart framför konungen med detta leende sjelfförtroende, som allt efter omständigheterna blir en stor förtjenst eller ett stort fel.

Thiers fordrar att elden för morgondagen skall upphöra.

Konungen samtycker.

Thiers begär Odilon Barrot till kamrat i den nya ministèren.

Konungen samtycker.

Thiers sätter sig ned att skrifva ett förslag till ministrar.

Konungen läser namnen: Thiers, Odilon Barrot, Lamoricière och Duvergier de Hauranne.

Han samtycker.

Metternich och Nicolaus äro halfgudar, men Frankrikes krona är guddomligare.

Thiers tager godnatt af konungen.

Thiers tager äfven godnatt af Guizot, som lika artigt besvarar afskedet. De äro fiender i själ och hjerta, men de veta lefva.

Thiers lägger sig.

Konungen lägger sig.

Men Notre-Dame fortfar att ringa.

* * * * *

Medan, på sätt ofvan beskrifvet är, den nya ministèren bildades, stod Armand Cambon på Pont-Neuf.

Pont-Neuf, den största af de tjugutre broar, som hvälfva sig öfver Seinen, samt hvilande på tolf stora stenbågar, upptager en längd af 345 alnar och en bredd af 34.

Sträckande sig öfver tvänne armar af floden, stöder den sig derjemte mot vestra udden af ön Cité, den äldsta och först bebyggda delen af Paris.

Grundlagd år 1578, blef ifrågavarande bro först fullbordad 1604 under Henrik IV:s regering, hvilken konungs ryttarstod också blifvit upprest ungefär på midten af bron.

Bron saknar icke sina historiska minnen.

Det stympade liket af marskalk d’Ancre, Maria Medici’s favorit, fördes till denna bro och upphängdes på en lyktarm framför den kungliga statyn, hvarefter stycken af hans döda kropp såldes åt hugade spekulanter till ganska högt pris.

Flere af hofvets nya gunstlingar betalade ända till en écu för äfven de minsta bitar.

Det var endast rikt och förnämt folk, som hade råd till sådana utgifter.

Grefve Rochefort berättar i sina memoirer, hurusom hertig Gaston af Orleans och hans vänner, allesammans fullblodige adelsmän, brukade om aftnarne roa sig med att på denna bro taga kapporna af beskedliga borgare och sedan svepa dem kring borgarnes hustrur, hvarefter både kappor och hustrur enleverades, utan att man vet om de beskedlige borgarne någonsin återfått det ena eller det andra, emedan Rochefort icke nämner något derom.

Vi taga dock för gifvet att de åtminstone bekommit sina kappor åter.

Borgares kappor voro åtminstone på den tiden icke särdeles frestande.

Helt annat var det med deras hustrur, och den ädle hertigen och hans ädle vänner sågo sig nog före, innan de svepte männernas kappor kring fruarna.

På bron var fordom ett corps de garde, dit den olycklige Gilbert, döende af snille och hunger, ofta nödgades taga sin tillflykt och der soldaterne, rörde af hans sorg och elände, delade med honom sin torftiga proviant.

Pont-Neuf, äfven sina historiska minnen förutan och af hvilka vi endast anfört några, är en märkvärdig bro.

Emottagande folkmassor från trenne de tätast befolkade delarne af Paris, Seinens södra och norra strand samt Cité, liknar den en stor ådra, genom hvilken flyter allt blod, alla lifs-elementer af den stora staden, oberäknadt att den i och för sig sjelf är en af de vackrare i Europa.

Hvarje stund af dagen och aftonen hvimlar den af folk, hästar och åkdon, en föga tjenlig promenad-plats för tankspridde samt alldeles omöjlig för döfva och blinda.

Nattetid är den, liksom alla andra platser i Paris, temligen lugn; men natten till den 24 Februari hörde till undantagen, ty då drogo hela härar af arbetare öfver den, för att intaga sina positioner för morgondagen och fylla Paris med nät af barrikader.

Franska folket är strategiskt af naturen.

Armand Cambon stod på bron med en dyster blick öfver floden, hvilket röjde att han icke stod der för att njuta af en utsigt, som man annars både dag och natt kunde hafva för ögonen, utan att ledsna dervid.

Det är något att se dessa för ögat ändlösa stränder, garnerade med de högsta hus, hvilkas spetsiga tak och till breda kolonner förenade skorstenar på det mest fantastiska sätt bryta horisonten.

Den klassiskt hängifne arkitekten, som endast drömmer om grekiska tempel med pelare i jonisk eller korintisk stil, på sin höjd moderniserade af balustrerade taklister, skall hafva mycket att anmärka mot den gamla franska byggnadskonsten.

Men låt hans ögon välja emellan en genombruten horisont och en slickad, att vi så må uttrycka oss, och vi äro öfvertygade om att de längst skola hvila vid den förra.

I första ögonblicket skall han med en lärd rynka i pannan säga, att det är sträckor af hus med de fulaste och mest oregelbundna tak han ser; men i det följande skall han med förvåning i sin blick utropa: “Nej, det är ej sträckor af hus, det är kedjor af gråa berg med uppskjutande hvita fjellspetsar jag skådar!“

Några arbetare af de många tusen, som strömmade fram och tillbaka öfver Pont-Neuf, stannade vid åsynen af vår hjelte, hvilken mot dem vände den dystra blicken.

“Ah, ändtligen!“ sade han: “jag har väntat er länge ... men nu låtom oss skynda!“

Efter dessa ord skyndade han från Pont-Neuf och vek af in på Cité, följd af sina kamrater.

Ljudet af klockan i Notre-Dame blef nu starkare, men det är också på Cité som Notre-Dame, drottningen bland Frankrikes tempel, reser sina stolta torn och tinnar.

Man är der, såsom nyss nämndes, inom den äldsta delen af Paris.

Man ser det genast på de gamla husen och de trånga gränderna, genom hvilka intet åkdon kan färdas och mellan hvilka ingen fullväxt menniska kan slå ut armarne.

Man säger att Julius Cæsar, Galliens besegrare, trampat denna jord, och att flere än en af det gamla Roms kejsare der residerat.

Armand och hans följeslagare, väl inkomne på ön, följde dess södra strand och stannade slutligen framför ett mindre stenhus, mot hvars ensliga fot Seinen bröt sin nattliga våg.

Tvänne andra karlar funnos der förut, väntande vid en bår, på hvilken stodo två likkistor.

“Är porten öppen?“ frågade Armand de begge karlarne.

“Ja“, svarade den ene af dem; “flere ha redan varit här och hemtat de sina.“

“Tänd lyktorna och låtom oss sedan gå in“, tillsade Armand.

Några lyktor tändes, hvarefter Armand gick in i det lilla huset.

De öfrige följde honom, medtagande båren.

Det lilla huset kallas: La Morgue.

Det är uppbygdt för att emottaga liken af de offer, hvilkas hemvist och slägt äro okända.

Det lilla huset hyser tvänne salar, den ena för anatomiska undersökningar och den andra för utställning af de döde.

Dörren till den sednare står alltid öppen om dagen, men man stannar likväl framför en cloisons-vägg af glas, emedan man derigenom från förstugan kan skåda in i salen.

Det kan vara nog med att stå invid denna vägg och titta in genom rutorna.

Man går icke gerna in i en sal, der döden bor, i synnerhet en död som denna.

Den drunknade, som floden lemnat på strand; vandraren, som stupat för mördarens hugg; sjelfspillingen, som sökt döden långt från sitt hem; — alla, af hvad stånd de vara må och när deras identitet ej är känd, föras till la Morgue, att der vänta de sina och den sista tjensten på jorden.

Den som saknar en vän eller frände, går först till la Morgue, innan han söker på andra ställen.

Der ligga de döde på sängar af svart marmor, med hvar sin blankskurade messingsplåt till hufvudgärd, och öfver hvar och en hänga de kläder, som i dödsstunden burits.

Allt är så omsorgsfullt bonadt och städadt i denna sal, och för att hålla liket friskt och rent, spelar deröfver en vattenstråle, ledd från floden.

De offer, som la Morgue årligen emottar, äro, efter beräknadt medeltal, lika många som dagarne i året, och af dessa mer än hälften sjelfspillingar.

Hvad är det som rört oss mest, när vi stått utanför glasväggen och blickat in öfver de svarta marmorbäddarne?

Är det tanken på detta elände, denna förtviflan, som föregått deras slut, hvilka legat derinne?

Eller är det åsynen af denna aktning för olyckan, denna vördnad för döden äfven i dess rysligaste gestalt, som så tydligt röja sig i ordnandet af denna boning, en aktning och en vördnad så värdiga ett stort och ädelt folk, så värdiga Paris?

Vår rysning för de döde har varit mindre än den beundran vi känt för ett samhälle, som äfven i olyckan erkänner en helgd och derför icke föraktar den.

Armand och hans följeslagare utkommo, efter en half timmes förlopp, ur la Morgue.

De förde med sig de begge kistorna, dessa likväl synbarligen tyngre, än när de fördes in.

“Nog minns jag när jag stod här aftonen den 30 Juli 1830“, sade den äldste af karlarne; “hundratjugufem i striden fallna lågo då derinne ... Nere der vid stranden landade en stor båt med svart flagga ... den hade kommit för att afhemta de döde ... Längst ut åt stranden rörde sig en folkmassa, som stum betraktade båten med flaggan ... Men när båten med sina ännu stummare passagerare stötte från land, då höjde sig från alla stränder ett skri, som manade till hämnd, och hämnden uteblef icke ... Med de jordade offren jordades äfven bourbonerne, och de skola ej uppstå förrän på den yttersta dagen!“

Armand hade sjunkit ned på båren emellan de begge kistorna, hållande en hand på hvardera.

“Unga, glada flicka!“ sade han med en blick på den ena kistan; “detta kunde du ej ana, när du i går afton leende och dansande lemnade mig på rue de la Paix ... Félix, Félix!“ tillade han, i det han med begge armarne omslöt den andra kistan; “hvad skall jag svara dina föräldrar och syskon! hvad skall jag svara din arma mor, när hon ropar till mig: Gif mig åter mitt barn, gif mig min förstfödde tillbaka! ...“

“Jag kommer också mycket väl ihåg versen på svarta taflan, som då hängde öfver porten till la Morgue“, fortfor den gamle arbetaren, “den lydde så här:

“France, dis-moi leurs noms; je n’en vois point paraître Sur ce funèbre monument? — Ils ont vaincu si promptement, Que j’était libre avant de les connaître!“

“Bon, bon!“ yttrade en yngre arbetare, härmande klockans klämtande: “hörde ni ej hvad Notre-Dame sade?“

“Allons! sade hon“, svarade den gamle, bättre härmande klockan; “allons, enfants! allons, enfants!“

Trettiosjette kapitlet.

Morgonen den 24 Februari 1848.

Musköt och kanon, se der de hanar, som golo, när solen den 24 Februari uppgick öfver Paris.

Notre-Dame med tungan af ett helt folk fortfor att ljuda, varmare vid hvarje slag, hemskare vid hvarje dallring.

Öfverallt barrikader, försedda med beslutsamma försvarare, öfverallt fönster med mynningar af bössor, riktade nedåt gator och torg.

Men hvarken barrikader eller hus anföllos.

Trupperne, utmattade af trenne dagars oupphörlig tjenstgöring och dessutom icke längre hängifne den sak de skulle försvara, nöjde sig med defensiven.

Det var nu folket som anföll, och när ett helt folk anfaller, hvad betyda då truppers mängd och fältherrars snille?

När en flod af sten, sådan som Paris, stiger öfver sina bräddar, då flyta batterierna bort som spån och bajonett-skogarne bortblåsas som agnar.

Följaktligen icke mera någon strid på gatorna.

Det gälde för trupperna blott att försvara de öppna platser och befästade högvakter, de ännu innehade.

Hvad som felades i antal och mod skulle krigskonsten ersätta.

På place du Palais-Royal och midt emot den mindre gården af detta palais, om hvilken vi uti ett föregående kapitel talat, stod på den tiden ett annat palats, kalladt Chateau-d’Eau, med façaden vänd mot samma öppna plats.

Detta palats var en ganska stolt byggnad, prydd med pelare och statyer.

I palatset fanns en stor vatten-reservoir, som riktade bassinerna både i Palais-Royal och Tuilerierna. Deraf palatsets namn.

Chateau-d’Eau innehades af municipal-gardet och var Tuileriernas förnämsta förmur, emedan det beherskade de flesta af de gator, som ledde till kungaborgen.

Chateau-d’Eau var således ett vigtigt fäste och hade också utseendet af ett sådant.

De tjocka murarne voro rikligen försedda med skottgluggar.

På platsen utanför stod en bataljon af municipal-gardet till fot, jemte en sqvadron af samma garde till häst.

Dessutom gapade en tolfpundig kanon mot hvarje dertill gränsande gata.

Vi hafva förut omnämnt den högvakt af linien, som innehade den mindre gården med de tre gallerportarne.

Platsen var således väl försvarad, och ett försök att anfalla den skulle anses för vansinnigt.

Men folket, icke skyende för vansinniga företag, hade beslutit att icke blott anfalla, utan äfven eröfra denna plats.

Ett dylikt vansinnigt försök hade vågats och lyckats en gång förr.

Den 28 Juli 1830 — fatala dag och år, till hvilka vi så ofta återkomma! — innehade hertigen af Ragusa samma plats och beströk alla dertill gränsande gator med det fruktansvärdaste artilleri, som någonsin slagtat folk.

Men det hjelpte icke.

Efter tvänne timmars strid blef folket mästare af platsen och lät hvarje soldat springa öfver klingan, till hämnd för det blodigaste motstånd.

Folket förlorade oräkneliga i döde och sårade. Men hvem räknar också folkets förluster? Icke ens folket sjelft.

Folket är ett haf, och hvad betyda några tusen vågor mer eller mindre?

I likhet med Carl X:s, nedsopade nu Ludvig Filips tolfpundingar allt som visade sig på de gator, som löpa in i place du Palais-Royal.

I synnerhet var detta fallet med de begge mynningarne af rue S:t-Honoré, hvilka från öster och vester öppna sig mot oftaberörde plats.

Många döde lågo redan på denna gata, och man förde de sårade oupphörligt in i de närgränsande husen, der qvinnor med outtröttlig nit förbundo och vårdade dem. Bland qvinnor, som vid detta blodiga tillfälle mest omhuldat de sårade, nämner man en ung aktris vid Odeon-teatern, mademoiselle Lopéz.

Man såg henne sväfva genom lågor och kulregn, som ett väsende af en högre verld, en ny valkyria, osårbar som hennes systrar, men mildare än de. Lopéz, darrande för hvisselpipan på Odeon-teatern, darrade icke för hvisslande kulor på S:t-Honoré.

Alla portgångar och gårdar voro dessutom fylda med stridsmän af folket, som togo sin tillflykt dit vid hvarje kartesch-skott, som dånade inåt gatan.

I en portgång, omkring 100 alnar från östra mynningen af ifrågavarande gata, visade sig Alphonse, densamme som så gerna ville hänga folk.

Han talade, men för att bättre kunna höras, hade han hukat ned sin resliga gestalt, så att han nästan låg på knä.

Detta var nödvändigt för honom, ty de, till hvilka han talade, vore 20 till 30 gossar, men ingen af dem äldre än tolf år.

Alla voro bleka och illa klädda; men ögonen blixtrade mod, och ofta slogo de jublande tillsammans sina små magra händer.

“Pojkar!“ sade Alphonse, “det är väl ingen stackare ibland er?“

“Nej, nej! sacre-dieu!“ skreko pojkarne, resande sig på de nakna tåspetsarne för att blifva längre.

“Och det är väl icke något gardist-barn ibland er?“ frågade Alphonse.

“Parbleu! vi äro fria medborgare allesammans!“ ropade tolfåringarne; “bara fria medborgare!“

“Godt! ... Och hvar och en kommer nu ihåg hvad jag sagt?“

“Ja, ja!“ svarade alla; “usch, det skall gå som en dans, hvad det skall bli roligt!“

“Skönt! ... Bonbon för fyra sous åt hvar och en.“

“Bonbon för fyra sous!“ upprepade pojkarne, klappande händerna; “vive la république!“

“Tyst, bytingar! spräng icke örhinnorna på mig! ... handlen först och skriken sedan!“

“Men jag skulle så gerna vilja ha mig en sabel“, yttrade en gosse.

“Jag kan exercera med karbin jag“, påstod en annan.

“Det vore så roligt att få försöka en af de der granna kaskarne med tagelliggare“, menade en tredje.

“Den som tar ned från hästen _en_ gardist får sig en sabel“, lofvade Alphonse; “den som tar ned två, får en karbin ... men den som tar ned tre, får både sabel och karbin samt kasken på köpet ... det duger det, era bartassar!“

“Bravo, bravo!“ skreko bartassarne, under nya handklappningar.

“Men det säger jag er“, yttrade mästaren, “att om någon är rädd för att bli ihjeltrampad, så får han gå hem och hjelpa mor sin steka kastanier, i fall hon har några.“

“Om du blir ihjeltrampad, Charles“, sade en gosse till en annan, “så skall du ge mig din karbin.“

“Jag tänker behålla min karbin sjelf“, menade Charles; “ty hvad är det värdt att ha sabel och kask, om man icke har karbinen med!“ tillade han, låtande dermed förstå, att han ämnade förskaffa sig en fullständig rustning.

“Således ä’ ni karlar och rena demokrater allesammans?“ frågade mästaren.

“Ja, ja!“ skreko de tolfåriga demokraterne, ånyo klappande händerne; men hur rena de voro, det vete gud.

Under det att Alphonse på förhand gaf bort de stolta municipal-gardisternes vapen åt tolfåringar, gick det ännu lifligare till inne på “Café Danemark“, beläget vid samma gata, något närmare place du Palais-Royal.

Denna kafé är mycket bekant för alla nordbor, som vistats i Paris, ty det är der resande från de tre nordens riken vanligtvis mötas, för att dricka kaffe, läsa Aftonbladet, som der hålles, samt språka om de aflägsna hemlanden.

Man träffar der konstnärer från bemälte riken och är alltid säker på att hvarje eftermiddag råka Billmark vid bordet till venster närmast ingången.

Café Danemark anses för demokratisk och är derför icke mycket väl anskrifven hos svenska och norska legationen samt icke mycket besökt af svenska grefvar och baroner.

Men, detta oaktadt, är café Danemark en af de mest besökta i Paris och man finner der, såsom nyss nämndes, konstnärer af alla slag, och desse hålla nog främlingen från norden skadeslös för förlusten af grefvar och baroner.

Ifrågavarande morgon var det mycket folk på café Danemark, men denna gången till det mesta folk i blus och med bössor, i stället för kaffekoppar.

Den vackra skänken stod framflyttad midt på golfvet, tjenande till tribun för de talare, som efter hvarandra uppträdde, ty att slåss utan att hålla tal är omöjligt för en fransman.

En talare hade nyss lemnat tribunen under bifallsrop och handklappningar, som för ett ögonblick öfverröstade kanonaden från place du Palais-Royal.

“Rum för folkets män, plats för monsieur Ledru-Rollin!“ ropade flere röster.

“Lefve Ledru-Rollin!“ ropade hela skaran; “lefve Louis Blanc! lefve Lagrange! och lefve Ledru-Rollin!“

Bluserne sammanpackade sig så tätt som möjligt, för att lemna rum åt samme man med den korpulenta växten och det stolta hufvudet, hvilken vi i slutet af 1847 en gång förut sett på place de la Concorde, samma dag deputerade kammaren öppnades.

Ledru-Rollin åtföljdes af flere personer, hvilkas drägt icke röjde blusernes klass.

Man igenkände bland dem monsieur Albert, med hvilken läsaren äfven i denna berättelse gjort bekantskap.

Men bland dem voro också Louis Blanc, den snillrike författaren till “l’Histoire de dix ans“, liten till växten, men med ett fint, vackert och nästan fruntimmerslikt ansigte, samt Lagrange, den bekante demokraten med örnnäsan, örnblickarne och det långa håret, fallande som ett lejons man ned öfver skuldrorna.

Ledru-Rollin och alla de, som följde honom, hade hvar sin biljard-kö i handen, ty de kommo ned från biljarden, hvilken är en trappa högre upp och tillhör samma kafé.

När folket i Paris kämpar på gatorna, spela dess chefer vanligen biljard i närheten af en barrikad, som skall försvaras, eller en högvakt, som skall anfallas.

Man förstår att mästerligt handtera sin kö, men det beror på kulorna utanför om spelet vinnes eller tappas.

Upplyftad af flere armar, stod snart Ledru-Rollin på den provisoriska tribunen.

“Folk!“ sade han, med denna röst, som mera än en gång kommit tronen att darra, “det behöfves icke många ord för män i handlingens ögonblick. Folk, hvars suveränitet, vidsträckt som jorden, icke erkänner någon annan höjd än himmelen; folk, hvars fäder blödt och segrat för frihetens heliga sak; folk af martyrer och hjeltar, hvad skådar du i denna stund? Genom högar af stupade legoknektar, genom lågor af brinnande fästen skådar du en bleknande krona, en svigtande tron! Framåt, framåt! I stoftet med kronan, i stoftet med tronen! Men skynda, flyg som blixten, som tanken; ty hon nalkas dig, gudinnan, räckande dig sin hand. Fatta denna hand, ty dröjer du ett ögonblick, är den för alltid försvunnen. Mod och ihärdighet, hjeltefolk! Du känner gudinnan, Frankrike! Det är friheten, det är republiken. Vive la république!“

“Vive la république!“ skallade i salen.

De många speglarne i kaféen, som mångdubblade församlingens antal, tycktes äfven mångdubbla bifallsropen.

I detsamma skrälde ånyo tolfpundingen från place du Palais-Royal, ånyo rensopande gatan utanför.

Armand Cambon instörtade i salen.

“Hvem följer mig för att eröfra kanonerna!“ ropade han: “dessa fördömda kanoner, som meja ned folket, som axen på en åker; ... hvem följer mig?“

“Vi! vi!“ skreko alla, höjande sina vapen.

“Nå väl!“ ropade Armand; “rusten er då, ty vi hafva invigt oss åt döden? Kula i pipan, krut i fängpannan, hand på svärdet, ty det bär mot döden!“

Nu blef ett annat lif på kaféen.

Laddstockarne slamrade i bösspiporna, fängpannorna fyldes och hanarne spändes.

“Färdigt?“ frågade Armand sina vapenbröder, sedan han sjelf undersökt sin bössa och sina pistoler.

“Färdigt“, svarade vapenbröderne, lugna och beslutsamme.

“Framåt då!“ ropade han; “antingen _öfver_ kanonerna eller under dem!“

“Ja, ja!“ svarade alla; “öfver kanonerna eller under dem!“

“Seger eller död!“ ropade Ledru-Rollin; “frihet och odödlig ära!“

Armand och hans kämpar störtade ut mot döden.

Ledru-Rollin och hans vänner gingo upp till biljarden.

Trettiosjunde kapitlet.

Striden på place du Palais-Royal.

Tolfpundingen från place du Palais-Royal sköt skott på skott, ömsom kula, ömsom drufhagel.

Armand och hans åt döden vigde bröder sprungo i blod och hoppade öfver lik.

Femtio voro de som hade följt Armand ut.