Part 24

“En kyrassier-officer!“ ropade Diane, häftigt resande sig upp; “hans namn? hans namn?“

“Monsieur Rodin“, tillade tjenarinnan.

“Monsieur Rodin!“ upprepade Diane, sjunkande åter ned på soffan; “jag ... jag känner ej det namnet, men bed ... bed honom stiga in.“

Diane tryckte begge händerna mot sitt bröst.

En ung kyrassier-officer i full uniform trädde öfver tröskeln och tillslöt dörren efter sig.

“Monsieur, jag vet hvad ni har att säga“, yttrade den anande Diane med isande lugn; “men var likväl god och framför ert ärende kort och utan all inledning.“

“I dag middagstiden“, anmälde officeren, “stupade löjtnant Albert Journu, träffad i bröstet af en muskötkula från barrikaden på rue S:t-Antoine ... Men döende uppdrog han åt mig att lemna detta lilla krucifix i mademoiselle de Vandeuls egna händer.“

Dervid drog officeren fram ett litet paket, med hvilket han närmade sig soffan.

“Och löjtnant Albert Journu är nu död?“ frågade Diane utan att darra på rösten.

“Ja, mademoiselle ... för två timmar sedan tillslöt jag hans ögon.“

“Er hand, monsieur!“

Officeren framräckte med en vördnadsfull bugning sin högra hand.

“Det var med denna hand ni tillslöt hans ögon?“ frågade Diane, hviskande.

“Ja, mademoiselle.“

“Jag tackar er!“ sade hon, omslutande officerens hand med sina begge; “men förlåt mig, och ... farväl!“

Officeren bugade sig ånyo, strök bort en tår, som skymde hans öga, och gick.

Diane, å nyo allena, ref upp paketet, förde det lilla krucifixet till sina ögon och kastade sig framstupa på soffan, gömmande i dess mjuka kuddar både ögon och krucifix.

Så låg hon en hel timme och ända till dess hertiginnan åter inkom i boudoiren.

Då sprang hon upp.

“Adelaïde!“ ropade hon, hastande emot denna; “gif mig tillbaka krucifixet jag gaf dig!“

Adelaïde såg förvånad på sin vän.

“Osanning talade den spanske munken“, fortfor Diane, “ty de skydda icke mot eld och svärd ... de föra döden till det bröst, som bär dem! ... gif mig igen krucifixet, Adelaïde!“

“I himlens namn, hvad har händt! ... hvarför vill du återtaga din gåfva?“

“Hörde du icke, att det ger döden åt den, som bär det! ... hvar är det? hvar är det?“

“Jag förstår dig ej, min vän ... men jag har icke mer krucifixet.“

“O min Gud! du har det icke?“

“Nej, Diane.“

“Du har gifvit bort det?“

“Ja“, svarade Adelaïde något förlägen.

“Ah! du har gifvit bort det åt honom!“ ropade Diane; “du har gifvit det åt den unge mannen, åt din befriare! ... du har gifvit det åt Armand Cambon!“

“Ja“, svarade hertiginnan med kinder af purpur.

“Olyckliga! du har gifvit döden åt den, som räddat ditt lif! ... Arma, arma Adelaïde!“

“Men, Diane, du förskräcker, du dödar mig! ... hvad har händt under min frånvaro?“

“Se här det andra ... det andra!“ ropade Diane, visande Adelaïde det krucifix, som kyrassier-officeren lemnat henne; “det har kommit åter, kommit från ett brustet, troget hjerta ... Du skall bäfva som jag, när en gång det, du gifvit bort, återkommer ...“

“Dock nej“, tillade hon, mildt blickande in i väninnans ögon, “det är blott jag som är fördömd, blott jag som fjettras af bojor, som endast döden bryter ... Du är fri du, Adelaïde, och i din frihet ligger ditt lifs hela lycka ... Äfven jag blir en gång fri, och då blir förmälning af ... Ja, min vän, min syster, det blir förmälning, men endast mellan tvänne grafvar!“

Trettiofjerde kapitlet.

Liberté.

Under tiden börjar det blifva ovanligt lifligt ute på boulevarderna.

Lifligt har det alltid varit der och synnerligast under de sista dagarne; men det är en rusande liflighet som nu råder.

Sedan klockan tu kringflyger det rykte, att konungen afskedat den förhatliga ministèren och låtit kalla Molé för att bilda en ny.

Man kan göra sig en föreställning om det hat, för hvilket Guizot var föremålet, när man kunde anse den konservative Molé för en lycka.

Boulevarderna stimma af folk med fröjd och tillförsigt i sina ögon.

Obekante mötas.

“Är det sannt?“ frågar den ene.

“Ja“, svarar den andre.

De obekante trycka hvarandras händer och skiljas såsom gamla vänner.

Korta äro dagarne i Februari och klockan fem är det redan skymning.

Men första fjädern i nattens svarta vinge är knappast utspänd, förrän alla fönsterrutor blixtra.

Paris flammar icke allenast från boulevardernas linie, utan från alla de gator, som korsa dem.

Men detta är icke allt.

Facklor brinna i folkets händer och i muskötmynningarne sättas talgljus.

Det är ett nytt slags upplysning som gör mycken effekt, emedan den flyttar sig oupphörligt. Lågor möta lågor, men fredligt och gladt, liksom blickar och händer.

Det är en folkfest i stor skala, desto mera välkommen, som den ej var väntad.

Från alla kaféer vid boulevarderna klinga glas och skalla sånger.

Man dricker den gamla ministèrens graföl, men helsar på samma gång den nya med många glada skålar.

En och annan vågar sig fram med en skål för den kungliga familjen, och nedtystas ej, oaktadt blod nyss flutit på hög befallning.

Ack, hvad de monarkerne behöfva göra litet för att genast bli populära!

Men hvarför göra de detta lilla så sällan? hvarför fordra de att folken skola göra allt, när de sjelfva göra intet?

Det är en af verldens obegripligheter, som man fåfängt söker rätt förklara.

Kanske är det ändå derför, att de vilja vara gudar, utan att ega Guds vishet och godhet.

Kanske är det derför att spiran i deras hand ofta blott är en bardisan, hvarmed de posta endast vid egna härdar, vid egna altaren, icke dit insläppande andra än blinda afgudadyrkare.

Då händer det att den ende och sanne Guden, som icke vill att man skall hafva andra gudar framför honom, låter sin röst ljuda genom det utestängda folket, som icke vill offra blindt.

Då ramlar afgudens altare och den kungliga härden sammanfaller i grus.

En afgud är nu störtad, men hvad säga väl de öfrige, som ännu stå qvar?

Jo, säga de, om vår höge broder hade gjort så och så, då hade icke skett så, det vill säga, om han, i stället för sex- och tolf-pundingar, användt tjugufyra-pundingar, eller om han, i stället för 1,000, nedskjutit 10,000, så hade han stått qvar på sin piedestal tilldess mossan vuxit öfver honom, och det hade icke skett så och så.

Nu kommer ordningen till en annan af de vise afgudarne.

Han gör så och så, men ändå händer det så, och så skall det gå undan för undan, till dess att inga afgudatempel längre resa sina mörka tinnar emellan menskligheten och sanningen, mellan jorden och det eviga ljuset.

Såsom nämndt är, Ludvig Filip hade, trots den konservative Molé, blifvit populär igen, och folket jublade — jublade fritt, ty styrelsens trupper hade dragit sig från de strålande boulevarder.

Endast framför utrikes-ministerns hotel stod en afdelning af 14:de linie-regementet, bildande fyrkant, med hundra dragoner i sitt sköte.

Men denna truppstyrka såg ingenting mindre än hotande ut. Den tycktes enkom uppstäld för att beundra denna kedja af ljus, som sträckte sig från Madeleine till Bastilj-platsen.

Sjelfva utrikes-ministerns hotel var rikt upplyst.

Det kunde omöjligt vara Guizot, som tändt dessa glädjeljus. Det måste vara den nya ministèren, som försonande gör sin soluppgång öfver den förhoppningsfulla jorden.

Allt är följaktligen godt och väl.

Ludvig Filips gråa hufvud skall en gång hvila i S:t-Denis och orleanska vapnet i evighet stråla på Frankrikes fana.

Då öfverraskas de, som bo vid eller befinna sig på boulevarden, af ett fantastiskt tåg, som tyckes långsamt skrida fram från Bastilj-platsen.

Det är ett stort åkdon, draget af tvänne magra hästar, hvilkas knotor man, dock omsorgsfullt dolt under guirlander af konstgjorda blommor, visserligen mycket nötta och medtagna, men som vid facklornas sken taga sig temligen väl ut.

På främsta sätet i detta åkdon, som likaledes är dekoreradt med samma slags guirlander, sitter en man af jättelik växt och utan annan drägt än skjortan och pantalongerna, som likväl äro hvita.

Denne håller i ena handen tömmarne och i den andra en stor röd fana.

I samma åkdon befinna sig dessutom fyra yngre män i hvarjehanda mytologiska drägter och bärande brinnande facklor.

Men midt i åkdonet och på en mera upphöjd ställning ser man en ung och särdeles intagande qvinna i hvit fotsid drägt, med en röd, af guldstjernor smyckad bindel, som i breda veck faller från venstra skuldran och slutar vid högra midjan med ett gyllene kors.

På hufvudet, hvars långa svarta hår faller utbredt öfver skuldrorna långt ned på ryggen, bäres en hög röd sammets-tock, vid hvilken, i gyllene bokstäfver, är fästadt ordet:

_Liberté._

För att genast presentera några af dessa mytologiska figurer för läsaren, nämna vi, att den, som kör åkdonet, icke är någon annan än vår gamle bekante, vindragaren Simon, äfven Hvita Björnen kallad.

Simon, Blodröda Fanans chef, hade hela dagen tappert försvarat barrikaderna inom faubourg S:t-Antoine och varit lyckligare än Armand Cambon, emedan ingen af hans barrikader blifvit tagen.

National-gardets mellankomst hade gjort slut på striden och nödgat trupperna att draga sig tillbaka.

Blodröda fanan fladdrade således ostörd på hufvudfästet, som reste sig emot Bastilj-platsen.

Hvita Björnen var icke nöjd med detta ostörda tillstånd. Men hvad ville han göra?

Hans kamrater voro uttröttade af den flere timmar långvariga striden och dessutom saknade han ammunition, för den händelse han ville gå anfallsvis tillväga.

För att på något sätt fördrifva den makliga tiden, föll han då på den sinnrika tanken att låta _Liberté_, folkqvarterens tillbedda gudinna, göra sitt högtidliga intåg på boulevarderna.

Visserligen var det blott ett karnevals-upptåg, men något vore likväl bättre än intet, och dessutom passade det mycket väl till den innevarande karnevals-tiden.

Men hvar finna en värdig representant af _Liberté_?

Man kunde icke länge stanna i qvalet, när Collette befanns bland dem, som vore att väljas.

Collette hade troget hållit sitt löfte att icke öfvergifva Félix.

Félix hade darrat för första handgevärssalfvan, men snart blifvit lika modig som alla andra.

Han tyckte att det icke var svårare att stoppa blykulor i bösspipor än att fästa tennknappar i pantalonger och att kanonen icke var varmare än pressjernet.

Han hade också fått mycket beröm af alla och särskildt af sin vördade förman, Hvita Björnen, hvilken flere gånger klappat honom på hufvudet och förespått honom en Dantons, en Robespierres med fleres lysande öden, hvilket allt mycket gladde Félix, som för tillfället icke kom ihåg att berörde höga förebilder gått i grafven ett hufvud kortare ände varit i lifvet.

Den unge skräddaren såg sig redan vid rådsbordet, tillklippande en hel mängd nya reformer till det helas utstyrsel och beqvämlighet. Allt skulle sitta som om det vore vuxet vid statskroppen.

Collette, som med mycken uppmärksamhet, om ej just med samma förhoppningar, följt dessa lyckliga anlag, hade under den hetaste striden vakat vid sin älskares sida.

Det var som om hennes skarpa ögon kunnat genomtränga krutröken och räkna de kulor, som hveno genom den.

Mer än en gång hade hon fattat sin älskare i benet och dragit honom ned från barrikaden, innan kulregnet kom som tätast.

Dess emellan halp hon sin hjelte att ladda, utan att tänka på sina vackra händer, som onekligen ledo mycket af detta för ett fruntimmer mindre lämpliga arbete.

Collette hade lika litet darrat vid första salfvan, som vid den sista. Hon var fransyska till lif och själ och en sådan darrar aldrig i farans stund.

Men när alla med en mun yrkade att hon borde föreställa _Liberté_, då darrade hon, åtminstone i början, ty hon kom nu ihåg att hon var en hertiginnas kammarjungfru, och att hon i denna egenskap tillhörde ett helt annat parti än Blodröda Fanans.

Låt vara att hon kunde göra ett och annat snedsprång i smyg, såsom hon också redan gjort; men man borde dock bevara skenet inför verlden och icke offentligen uppträda i en roll, som bestämdt skulle fördömas af den politiska fraktion, hvartill hon ansåg sig höra.

Äfven smickrade det henne föga att offentligen visa sig bland sina nya bekantskaper, dessa vilda, hiskliga figurer med blod på handen, om ej just på samvetet, åtminstone i deras egen tanke.

Hon afslog således till allas stora förvåning den ära man gjorde henne.

Hon bestormades från alla sidor.

Karlarne svuro på att S:te-Géneviève, arbetarnes förnämsta skyddshelgon, icke varit skönare än hon; qvinnorna svuro på att karlarne hade rätt, hvilket djupt rörde Collette.

Félix, som för allt i verlden icke ville att hans älskarinna skulle afstå från en sådan ära, bad och gret.

Hvita Björnen, som hvarken bad eller gret, sade helt enkelt: “Du skall, om också _Liberté_ måste bindas fast vid vagnen!“

Det var med ett ord så mycket som ansatte Collettes ståndaktighet.

Till råga på olyckan, bar man fram till henne den drägt, som _Liberté_ skulle bära.

Collette tyckte att denna drägt, ett verk af tio de skickligaste grisetterna inom faubourg S:t-Antoine, var ganska vacker.

Hvitt och rödt hade alltid klädt henne så väl, i synnerhet om det varit guld-broderi på det röda.

Äfven tyckte Collette mycket om att _Liberté_ hade utslaget hår, hvilket också borde vara mycket långt och tjockt ungefär såsom Collettes eget.

Hon hade icke heller något emot att _Liberté_ bar röd sammets-tock med guldbokstäfver på.

Slutligen fann hon att _Liberté_ nödvändigt måste hafva smärt och välformad växt samt ett ansigte med rena ädla drag, värdiga en antikens gudinna.

Alla dessa fullkomligheter hade Collette med bästa vilja icke kunnat upptäcka hos de för öfrigt ganska lifliga och modiga grisetterna från S:t-Antoine.

Och när nu dessa, genom sitt öppna medgifvande af hennes obestridliga företräde, så patriotiskt offrat sin egen naturliga behagsjuka, borde ej hon å sin sida lika patriotiskt uppoffra sin lika naturliga blygsamhet? Utan tvifvel.

Och hvad det politiska i saken särskildt beträffade, så började Collette snart tro, hvad till och med stora politici tro, nämligen att det parti, som för tillfället har öfvervigten, också är det bästa partiet.

Collette iklädde sig derför den antika skruden och besteg gudinnans char under ett allmänt jubel.

Tåget, snart ordnadt, satte sig i rörelse och vek af från Bastilj-platsen inpå boulevarden.

Collette erinrade sig att mademoiselle Rachel vid mera storartade tillfällen långsamt höjde och sänkte den högra armen.

Collette gjorde detsamma och belönades med ett jubel, som Rachel skulle ha afundats henne.

Collette vidtog samma åtgärd med venstra armen och belönades dubbelt.

Deremellan draperade hon sig såsom hon också sett Rachel göra, och det var nära att man med sina bifallsrop tagit ned himmelen.

Med ett ord, Collette lyckades öfver all förväntan.

Collette var följaktligen mycket nöjd med sin nya roll.

Hon, förr så passionerad för debardörs-drägten, föresatte sig nu, att när hon nästa gång besökte opera-maskeraden, skulle hon vara klädd som _Liberté_.

Félix, hvilken jemte trenne andra unga män, representerande styrkan och i denna egenskap beskyddande _Liberté_, stod på samma åkdon, sökte i sin förtjusning esomoftast sin älskarinnas blick och hand; men hon hade icke mera hvarken hand eller blick för honom.

_Liberté_ är en gudinna. En gudinna tillhör verlden och kan ej uteslutande tillhöra individen.

Hon kan ej trycka en enskild hand, hon, som till sitt värmande bröst måste trycka hela menskligheten.

Félix fann sig i sitt öde. Han såg i Collette ett väsende, som allt högre lyfte sig till de skyar, hvarifrån hon kommit.

Collette hade försvunnit för honom, ty det var endast _Liberté_ han såg.

Félix hade försvunnit för Collette, ty det var blott en tillbedjande verld gudinnan såg vid sina fötter.

Så framskrider det festliga tåget.

Röken af de brinnande facklorna, hvirflande högt upp öfver allas hufvud, liknar en svajande svart plym, paljetterad med gnistor. Vid hvarje steg det tager, ökas det redan talrika följet, till det mesta dock bestående af qvinnor och barn.

De, som på afstånd se detta tåg, se det med en viss fruktan, liksom såge man deruti ett af dessa moln, som bära blixtarne i sitt sköte.

Men de, som på närmare håll betrakta det, kunna omöjligt finna något annat deruti än en af dessa tillställningar, som under karnevals-tiden ger nya brokiga vingar åt boulevardernas glada lif.

Vid porten Saint-Dénis står ett regemente kyrassierer, hvars blanka kaskar tyckas brinna vid facklornas sken.

Simon, den jättelika körsvennen, kan ej tillbakahålla en politisk opinions-yttring.

Men den roll, han nu har att utföra, är blott af fredlig art och fordrar följaktligen en sansad och modererad opinions-yttring.

Också ropar han blott:

“Vive la réforme! à bas Guizot!“

Folket instämmer ögonblickligen, men under skratt, ty man vet ju redan allmänt att Guizot fallit och att reformen följaktligen är i stigande.

Kyrassiererne instämma äfven i samma rop, ty näst en fallen kung är ingen så fort öfvergifven som en fallen minister.

Tåget stannar för en stund, ty man vill fraternisera med de tappre kyrassiererne.

Desses officerare hafva ingenting deremot, ty de vilja något längre lorgnettera på _Liberté_, hvars skönhet de, utan afseende på hennes guddomliga natur, uppskatta i dess fulla värde.

Äfven _Liberté_ är nöjd med uppehållet, ty hon önskar de vackre kyrassiererne lika godt som alla andra.

Fröjd, beundran och förtjusning å ömse sidor.

Slutligen sätter sig tåget ånyo i rörelse, visserligen under mycket buller och larm, men utan ringaste oordning.

Men när det hunnit fram till utrikes-ministerns rikt upplysta hotel, hejdas det af den der uppstälda infanteri-fyrkanten och nödgas stanna.

“Hvad är det!“ ropar Simon; “hvarför hindrar man oss att tåga vidare?“

Fyrkanten öppnas och en officer till häst rider fram mot vagnen.

“Félix, tag tömmarne så länge“, befaller Simon; “jag vill tala några ord med den der officeraren.“

Félix intager körsvennens plats och Simon stiger ned från vagnen.

_Liberté_ står lugn på sin upphöjda ställning, synlig för alla, firad af alla.

Hennes ansigte har detta sublima uttryck, som konstnären söker gifva sin madonna. _Liberté_ har ej öga för bajonetterna, som glindra emot henne, ty hon står på den klara aftonstjernan, omdansad af hyllande verldar.

“Ni hör att ni ej får passera“, ropar officeraren till Simon, som står panna mot panna med officerarens häst.

“Det var märkvärdigt!“ svarar Simon, “ingen har hindrat oss förut.“

“Jag ser nog det“, yttrar officeraren; “men här får ingen passera.“

“Men, monsieur, ni måtte väl se att ni framför er har en glad folkhop utan vapen och till det mesta bestående af qvinnor och barn ... Hade vi velat beväpna oss, så hade det varit en lätt sak, ty i Saint-Antoine finnas vapen till öfverflöd ... Var derför god och låt oss färdas vidare.“

“Nej!“ svarar officeraren kort, “vänd genast om, ty ingen får passera.“

Hvita Björnens galla börjar koka, men han är för klok anförare för att inlåta sig i strid mot en beväpnad styrka, när han icke känner sig rustad dertill.

“Men det är rent af omöjligt att vända bland en sådan folkskara“, anmärker med skäl Simon, tyglande sin harm.

“Angår mig ej ... ni måste!“ befaller befälhafvaren, med oböjlig envishet.

I detsamma — och utan att man hitintills fått veta af hvem — aflossas ett gevärsskott från infanteri-fyrkanten.

Officeraren vänder om sin häst, som börjar stegra sig, och rider hastigt tillbaka in i fyrkanten, hvilken sluter sig efter honom.

Strax derefter ser Simon, och det till sin stora bestörtning, hurusom tvänne linier bajonetter sänka sig mot honom och den tallösa skaran, som gladt sorlar bakom hans rygg.

“Tusan djeflar! ... akta er! akta er!“ ropar Hvita Björnen, hukande sig ned till gatan.

“Eld!“

Simon, hvars öron tydligt uppfatta detta hemska kommando-ord, griper om boulevard-stenarne, liksom ville han klämma sönder dem mellan sina jättefingrar; men jättens fingrar förlamas vid dånet af den handgevärs-salfva, som öfver hans hufvud ögonblickligen följer på kommando-ordet.

O himmel! ...

Längst utåt hela boulevarden höjer sig mot nattliga fästet ett skri, ett jämmerskri, det rysligaste kanske som ännu skakat en stads murar.

Och de, som från fönstren ha utsigt öfver boulevarden, skåda en fasansfull syn.

Alla, som kunna fly, fly in i närgränsande gator och gränder.

Men många kunna icke fly. Många ligga dels orörliga, dels vältrande i sitt blod, och hvad den sprittande karnevals-glädjen nyss sått ut, skördar nu den bleka, skonlösa döden.

Den stojande boulevarden är ett graf-kor nu. Facklor, som glädjen tändt, flämta som likljus deröfver.

Hvadan detta slagtande utan föregången varning, detta mord utan tvingande nödvändighet?

Huru kunde en beväpnad truppstyrka gifva eld på en obeväpnad, gladt sorlande skara af män, qvinnor och barn?

Hvadan! — Huru! —

Simon reser sig oskadd från marken och kastar en blick på sitt åkdon, hvars begge dragare störtat.

Af de fem personer, han nyss lemnat qvar på vagnen, ser han numera ingen.

_Liberté_ har försvunnit och försvunnit hennes skyddande vakt.

Men ur de torra blomster-guirlanderna spira upp nya friska röda blommor.

Simon böjer sig öfver kusksätet.

Nedanför det ligger Félix med tömmarne ännu i stelnande hand.

Simon, som icke släppt den röda fanan, famlar med den lediga armen i midten af vagnen, och när denna arm ånyo höjer sig, bär den en ung qvinnas blodiga lik.

Det är _Liberté_, den nyss så sköna, så firade, så stolta _Liberté_! —

Skämtande debardör, trogna älskarinna, arma Collette! skola vi beklaga ditt öde?

Skola vi beklaga fågeln, när han, träffad af jägarens kula, dör midt i sin glada sång?

Skola vi beklaga solens stråle, som midt i sitt sköna lopp brytes, och dör bland molnens nattliga bäddar?

Nej!

Lyckliga Collette! du dog på höjden af den beundran man egnat dig, på spetsen af den ära du förvärfvat.

Nyss på aftonstjernan hvilande din fot, ilar du nu långt högre än hon, till dess du, höjd öfver verldarne, öfver skapelsen, hamnar vid Skaparens tron.

Trefallt lyckliga flicka!

En blodström väller fram ur hennes hvita bröst och slingrar sig, som ett purpurband, kring Hvita Björnens nakna arm, under det han håller henne upplyftad högt öfver sitt och andras hufvud.

Rödt och hvitt, se der redan två af republikens färger.

Med morgondagens himmel kommer den blå, och frihetens treenighet, knuten af blod, skall varda fullkomnad.

Afundsvärda Collette! Hvarje droppe af ditt blod skulle kungar återköpa med guld; hvarje gnista af lif, de kunde återge din blick, skulle de betala med diamanter ur deras egna kronor.

Hvita Björnen skrider nu framåt med blodröda fanan i ena handen och bärande den förbleknade _Liberté_ på andra armen.

“Till vapen!“ ryter han; “till vapen! man mördar våra qvinnor! till vapen! man mördar våra barn!“

Ingen ställer sig mera i vägen för honom.

Soldaterne, som nyss gjort det, draga sig åt sidan, redan ångrande sin bragd, redan förbannande den pligt, som slungat döden i värnlöses hjertan.

En officer framträder för att på sin befälhafvares befallning afgifva en förklaring, liksom en sådan händelse skulle kunna förklaras.

“Det är bara ett misstag“, heter det; “en af soldaterne har obetänksamt aflossat sitt gevär och knallen af detta olycksskott blef en signal för de öfriga ... bara ett misstag.“

Bara ett misstag? Det är möjligt, det är troligt.

Men mera än sextio menniskor ligga slagtade på boulevarden och det är ej ett misstag.

Synlig för alla, blöder _Liberté_. Men det är ej en qvinnas blod, det är en lava-ström som rinner.

“Till vapen! man mördar våra qvinnor! till vapen! man mördar våra barn!“ fortfar Hvita Björnens tordönsstämma.

Men denna gången ropar han ej ensam.

Liksom kanonens eko rullar från klippa till klippa, från strand till strand, så rullar genljudet: “Till vapen!“ från gata till gata, från barrière till barrière.

Det är ej mera de politiska fraktionerna som stöta i trumpeten, ej mera de republikanska partierna som löpa till storm.

Icke mera de hundra, de tusen.

Det är millionen och snart millionerna. Det är Paris och snart hela Frankrike.

Hören! det klämtar i Notre-Dame! Quasimodo’s klocka ljuder!