Part 23

Nu mera lefde de indraget och, glömmande att de varit rika, glömde de likväl aldrig att göra godt.

Hertiginnan de Beaudreuil kunde således icke välja sig en bättre fristad, när hon, efter det hemska uppträdet i broder Brédôts underjordiska salong, begaf sig till grefve de Vandeuls hotel, ledsagad af sin befriare Armand Cambon.

Vi behöfva icke säga, att hon med öppna armar emottogs af den ädla familjen och att Diane blandade sina tårar med pensions-vännens, när denna berättade sina äfventyr.

Grefven och grefvinnan gingo ända derhän, att de med värma tryckte den unge arbetarens hand och öfverhopade honom med de rikaste loford för hans välförhållande i denna sak.

Hade grefven och grefvinnan haft qvar sitt slott i Brétagne, skulle Armand Cambon bestämdt blifvit dess lycklige förvaltare.

Och Diane, den tjusande Diane, hade med en forskande blick på pensions-vännen förklarat, att den unge blusens hjeltemod endast öfverträffades af hans skönhet.

Men hur kunde grefve de Vandeuls dotter, genom en sådan blick på sin vän, röja en misstanke, som aldrig bort ega minsta frö i ett så legitimistiskt bröst som hennes?

Det är denna fråga, som historien om de begge krucifixen skall besvara.

Arma Diane! när Gud gaf dig ett hjerta, glömde han att först rådfråga de begge griparne, hvilkas gyllene klor omsluta dina fäders seklergamla vapensköld.

Det var ungefär vid fyratiden på eftermiddagen.

De begge pensions-vännerna voro allena i Dianes boudoir, tapetserad med veckadt grönt siden, såsom bruket är i de flesta förnäma boudoirer.

En gyllene kristall-lampa spred sitt klara sken öfver det lilla hvita marmorbord, framför hvilket de unga älskvärda vännerna tagit plats.

Midt på marmorskifvan låg ett krucifix af fingerslängd, korset af ebenträ, med frälsarens gyllene bild.

“Och du säger, goda Diane, att den som bär detta krucifix på sitt bröst, är skyddad mot eld och svärd?“ frågade Adelaïde småleende.

“Jag säger blott hvad den spanske munken sade, när han i Madrid sålde åt mig de begge krucifixen“, svarade Diane; “och för öfrigt, hvarför skulle ej Kristus-bilden, buren utanpå bröstet, kunna skydda lika väl, som när den bäres inuti?“

“De begge krucifixen?“ upprepade Adelaïde; “det var då två?“

“Ja, det var två“, svarade Diane rodnande, ty Diane, liksom hennes vän, var merendels blek.

Men Dianes blekhet hade en sjuklig färgton, hvilket ej var fallet med Adelaïdes.

“Du har då gifvit bort det andra?“ frågade Adelaïde.

“Ja“, svarade vännen med ännu starkare rodnad.

Det var nu Adelaïdes tur att fixera Diane.

Den sednare lutade pannan mot sin hand, men Adelaïde såg den röda färgen hastigt lemna rum åt den vanliga, och hörde huru Diane fruktlöst bemödade sig att qväfva den ihåliga hosta, som skakade hennes bröst.

“Du lider, Diane!“ yttrade Adelaïde, läggande sin arm omkring vännens hals, “och jag har länge märkt det ... men du, som hyser så innerligt deltagande för mina lidanden, unnar mig ej att visa mitt deltagande för dina ... du har icke förtroende för din barndomsvän, och detta bedröfvar mig kanske mera än mycket annat.“

“Skulle jag icke ha förtroende för dig!“ svarade Diane, lutande sitt ansigte intill barndomsvännens bröst.

“Så gif mig ett prof deraf! ... Säg mig namnet på den dolda smärta, som förtär dig ... hvem vet, kanske det lyckas mig att finna något botemedel.“

“Intet botemedel, men kanske någon tröst, och trösten är ju ett barn af himmelen.“

“Tala, ty du talar till ett hjerta som älskar dig.“

“Nåväl, Adelaïde“, sade Diane, kastande en blick kring boudoiren.

“Nå?“

“Jag älskar“, hviskade Diane, “ja, jag älskar!“

“Du älskar?“

“Ja, men älskar utan hopp, och kärlek utan hopp är förtviflan!“

“Min stackars Diane!“ yttrade Adelaïde, slutande närmare till sig sin vän.

“Och den förtviflan, som kärleken älskar, har ingen annan gräns än döden!“ fortfor Diane.

Adelaïde fortfor att hålla sin vän omarmad.

Det var så mycket hon ville fråga; men ett ämne så grannlaga som detta gjorde att hon sväfvade i ovisshet om hvilken fråga hon borde börja med.

Diane tog sin vän ur hennes bryderi, ty hon började sjelf följande berättelse:

“För ett år sedan var jag med mina föräldrar i Versailles och genomgick de stora gallerierna. Öfverallt hvar jag gick, följdes jag på längre afstånd af en ung man med de ädlaste anletsdrag och en riddersmans hela hållning.

“Det var, såsom jag snart efteråt fick veta, en löjtnant vid kyrassiererne med namnet Journu, riddare af heders-legionen, hvilken han förvärfvat sig på slagfältet.

“Denne unge man fann jag sedan nästan ständigt på min väg, men han vågade aldrig nalkas mig. Denna blygsamhet gjorde honom ännu intressantare i mina ögon. Jag kunde icke underlåta, att då och då betrakta honom.

“Det är möjligt att min blick innebar någon uppmuntran, ty hans ögon strålade dervid och han skyndade bort, liksom hade en enda blick af mig varit nog för hans lycka. Jag kände mig alltmera dragen till honom, ty när jag någongång icke blef honom varse, saknade jag honom. Dag och natt drömde jag om honom.“

“Han älskade dig och du kallar din kärlek hopplös!“ sade Adelaïde.

“Journu är son af ett fattigt handtverksfolk i faubourg du Temple, han har från simpel soldat på några år tjenat sig upp till löjtnant. Han eger således intet annat vapen än sitt svärd, ingen annan rikedom än sitt hederskors, inga andra anor än sina dygder, ty Journu är omtyckt af alla icke blott för sitt mod, utan äfven för sina rena seder.“

“Men har han aldrig talat vid dig?“

“Aldrig förr än i går, ty Journu vet nog att hans kärlek är lika hopplös som min.“

“Men veta dina föräldrar ingenting härom?“

“De ha sett hans steg följa mig och mina blickar följa honom, men de ha ingenting sagt och skola ej säga något, ty de veta nog att jag skall tiga ... de veta att dottern till grefve de Vandeul icke kan fela mot den aktning, hon är skyldig sin familj, de veta också att Journu aldrig skall våga nalkas dem för att begära min hand.“

“Men du nämnde att du talade med honom i går?“

“Ja, det var för första gången. Jag satt vid mitt öppnade fönster, ty vintersolen var så mild och lifvande. Då hörde jag ljudet af hästfötter och såg ned på gatan. Jag mötte Journus blick. Han var i uniform och till häst, rustad som till fälttåg.“

“Förlåt, sade han, men mina första ord till er blifva också de sista. Jag har fått order till en strid, i hvilken jag ej vill segra, ty jag kunde ej bära en lager färgad af landsmäns blod. Jag vill icke heller öfverlefva ett nederlag, ty jag förmådde icke bära skymfen deraf. Derför återstår mig ej annat än stupa för min pligt och jag känner att jag skall dö. Men innan jag dör, ville jag höra från edra läppar om ni fördömt mig för den känsla jag vågat helga er. Jag ville icke qväfva den, om jag också kunnat, ty den har utgjort min enda sällhet i ett af strider och försakelser uppfyldt lif. Således blott ett enda ord, mademoiselle, blott ett ja eller nej, öppet som er blick, oskrymtadt som ert hjerta.“

“Och hvad svarade du honom?“ frågade Adelaïde under djupaste rörelse.

“Jag svarade, och om också mina föräldrar varit närvarande skulle jag hafva svarat detsamma ... Journu, sade jag, jag kan icke fördöma någon och allraminst den jag älskar, ty jag älskar er såsom ni älskar mig. Men ni får icke dö, om ni vill att jag skall lefva. Ehuru åtskilda, skola vi likväl lefva för hvarandra.“

Med en bifallstrålande blick kysste Adelaïde sin pensions-vän.

“Medan jag så talade“, fortfor Diane, “föll min blick på de begge krucifixen, som händelsevis lågo framme i fönstret. Jag tog det ena af dem och höll det utanför rutan öfver Journus hufvud, sägande: denne amulett skall skydda ert lif, som från denna stund äfven tillhör mig. Mellan vår förening uppreser sig jorden; men mellan våra tankar och känslor finnas endast luften, solen och himmelen, och dessa hindra icke själarnes förening.

“Tag amuletten, fuktad af mina tårar, värmd af mina böner. Tag den, segra och lef!

“Journu tog amuletten och gömde den vid sitt bröst. Han ilade af som vinden och försvann som den. Vinden kommer åter, men han kommer ej.“

“Ädla, rika hjerta!“ ropade Adelaïde; “han kommer åter, ty två änglar skydda honom, bilden af Kristus och bilden af dig ... han kommer åter för att evigt blifva vid din sida, Diane, och framtiden ler mot dig! förtvifla ej, ty vänskapen vakar för din sällhet!“

En lång stum omfamning följde på dessa ord.

Derefter lösgjorde Adelaïde sina armar från Dianes hals och förde sin vän till en soffa, der hon nedsatte henne.

Vidare och sedan hon tryckt en ny systerlig kyss på den lidande flickans panna, gick hon till bordet och fattade det deruppå liggande krucifixet.

“Diane“, sade hon, “om jag ber dig om detta krucifix, ville du gifva mig det?“

“Ack ja“, svarade Diane, småleende genom tårarne.

“Om en stund ser du mig åter“, yttrade Adelaïde och lemnade boudoiren, sedan hon vid sin barm gömt krucifixet. Adelaïde gick in i grefve de Vandeuls arbetsrum.

Grefven satt vid sitt skrifbord; men vid hertiginnans inträde steg han upp och gick emot henne.

“Grefve de Vandeul!“ började Adelaïde, “innan jag njöt något bevis af er godhet och välvilja för mig, visste jag att ni var en ädel man, en man med hjerta och ära.“

“Ert loford smickrar mig, emedan jag mycket värderar er person“, svarade grefven, i det han förde hertiginnan till soffan och tog plats bredvid henne.

“Ni skall ej vredgas, om jag yttrar ett uppriktigt ord till er.“

“Visst icke, madame, ty ni kan ej yttra annat än hvad jag med största nöje kan afhöra.“

“Det handlar om er dotter.“

“Aha! ... var god och tala.“

“Diane lider ... lider djupt.“

“Jag vet det.“

“Detta lidande bär döden i sitt sköte, om man ej i tid botar det.“

“Det är möjligt“, svarade grefven med en lätt darrning på rösten.

“Diane älskar en man, som är värdig hennes kärlek.“

Grefven såg något förundrad på hertiginnan.

“Äfven det vet jag“, yttrade han omsider.

“Denne man skall icke blott göra er dotters sällhet, utan är äfven i tillfälle att bereda henne all den beqvämlighet, som hennes stånd fordrar.“

Grefven såg ånyo på hertiginnan, men icke så förundrad som nyss.

“Om jag icke misstager mig“, sade han, “så vill ni låta mig förstå att den unge mannen är rik.“

“Han är rik, monsieur.“

“Ni känner då den unge mannen, madame?“

“Jag känner att han är rik!“ svarade Adelaïde med en lätt rodnad.

“Jag tror nästan att ni på siffran kunde säga mig hur mycket löjtnanten eger af denna verldens timliga goda“, yttrade grefven leende.

“Jag kan det ej, men jag vet att han är rikare än de fleste unge män i Frankrike.“

Grefven fortfor att le under det han betraktade hertiginnan, som blef alltmer förvirrad af detta leende.

“Ifall jag frågade er, om den unge kyrassier-officeraren haft en rik enkel, som dött i Ostindien, så skulle ni svara mig, derest ni ville vara uppriktig, att de rika onklarne för längesedan dött ut med den urmodiga dramen ... Och om jag frågade er, hvaraf Afrikas öcknar bestå, så skulle ni svara att de bestå af all slags sand utom af guldsand ... På sin höjd finner man der ett litet kors af heders-legionen, upplockadt i spåret af någon flygande kabyl ... Måttlig belöning, men fullkomligt motsvarande mödan ... Madame!“ tillade han alvarligare, “det guld, ni talar om, droppar från ert goda hjerta, men ni har glömt att om grefve de Vandeul varit svag för guld, hade han ej behöft sälja sitt vackra slott i Brétagne, som han ibland rätt mycket saknar.“

Adelaïde fann nu till sin stora förtviflan att hon sårat, i stället för att hela, och att hon aflägsnat sig från målet, i stället för att närma sig det.

“Nåd, nåd för Diane!“ ropade hon, kastande sig på knä för grefven och sträckande mot honom det lilla krucifixet; “nåd för hans skull som dött för oss alla, som endast uppskattar och dömer oss efter våra hjertan! nåd för hans skull, som gjort vaggan och grafven lika för oss alla! ... Nåd för Diane, för ert enda barn, som lider, tynar af och dör!“

“Ni gör mig brydd, hertiginna“, sade grefven, i det han uppreste Adelaïde och derefter kysste hennes hand; “antingen gifter sig Diane inom sitt eget stånd eller gifter hon sig aldrig ... Ni begagnar stränga medel, madame, när ni anropar krucifixet. Men Gud bor ej blott på korset, han bor i hela naturen ... Han har gifvit guldet sitt förvaringsrum och jernet sitt ... Han sammanblandade dem ej, ty han visste att de endast såsom skilda hade sitt sanna värde ... Så är det ock med jordens slägter, och så skall det alltid förblifva.“

“Men utan jernet hade guldet evigt slumrat i sin klippa“, svarade Adelaïde; “det är jernet som öppnat dess port, och begge äro de till för att hjelpa och stödja hvarandra ... Hvem gaf det ena slägtet rätt att förkrossa det andra? Är det ej af det helas förening som verldens lycka och fred beror? Hvem bad oss öppna grafvar, der man endast borde odla blomsterfält? ... O, grefve de Vandeul! i stället för att leende betrakta paradiset af er dotters lycka, vill ni gråta vid hennes graf; i stället för att i er dödsstund omgifvas af välsignande barn, vill ni förbittras af ett förebrående minne!“

“Madame!“ sade grefven uppstigande, “ni skall ej mera tala till mig om denna ledsamma sak ... Man har beröfvat oss alla våra rättigheter, men man skall ej beröfva oss den enda, som återstår, nämligen rättigheten att förfoga om vårt hus såsom oss godt synes ... Må mademoiselle de Vandeul gerna dö, om hon ej kan värdigt lefva!“

Under dessa ord fattade den gamle legitimisten hertiginnans hand, kysste den artigt och följde henne sedan till dörren.

“O min Gud!“ suckade Adelaïde, när hon väl kommit ur grefvens rum; “gifves det då ingen dygd nog stark att trotsa fördomens makt! ... Evige himmel, haf förbarmande med din vanstälda jord!“

“Stackars min Adelaïde“, sade Diane till den återkommande vännen; “jag vet nog från hvilken du gick, när du gick från mig, och till hvilken du nu återvänder ... du gick från sorgen och återkommer till tröstlösheten, utan något oliv-blad i din mun, du milda fridens dufva!“

“Diane!“ hviskade Adelaïde lutande sig öfver henne, “jag har ej fridens oliv-blad, jag har blott vännens deltagande tårar.“

Trettiotredje kapitlet.

Det andra krucifixet.

Det knackade på dörren till boudoiren, hvarefter visade sig Dianes kammarjungfru.

“Den person, som hertiginnan väntat och flere gånger efterfrågat, har ändtligen kommit“, underrättade kammarjungfrun.

“Hvem?“ frågade hertiginnan tankspridd.

“Jag minns icke hans namn, men det är densamme som var här i går, den der arbetaren.“

“Ack, Armand Cambon!“ sade hertiginnan och lemnade sin väns boudoir.

När hertiginnan inkommit i det lilla kabinett, hon för tillfället bebodde, fann hon Armand Cambon stående strax innanför dörren och väntande henne.

Det lilla kabinettet upplystes af en lampa med grön skärm öfver den mattslipade glaskupan, hvarigenom uppkom ett halfdunkel, som gjorde det annars så smakfulla kabinettet något dystert.

Hertiginnan gick förbi Armand, som stod nästan dold i skuggan, och satte sig i en fåtölj vid bordet, hvarpå lampan stod.

Hon syntes fortfarande tankspridd, och var det äfven i hög grad.

Hela hennes själ hade stannat qvar hos vännen i boudoiren, och hon tycktes hafva glömt den vän, som stod innanför dörren till hennes egen.

Stödjande armbågarna på bordet, gömde hon ansigtet i sina begge händer. Det var således blott dessa och en liten del af pannan som Armand kunde uppfatta med sin blick.

Vår hjelte fann att något nytt obehag bemäktigat sig den unga damen, men ehuru han brann af nyfikenhet att lära känna det, vågade han likväl ej bryta den tystnad hon syntes vilja iakttaga.

Huruvida han var något nedslagen öfver att hon icke bemärkt honom, oaktadt hon borde veta att han var inne, känna vi ej.

Säkert är likväl att han hade behof af att hvila sig mot den dörrpost, vid hvilken han stannat.

Men tystnaden blef för långvarig.

Den unga damen fortfor att stödja armarne på bordet och dölja ansigtet i händerna.

Den unge mannen fortfor att luta sig mot dörrposten. Då och då förde äfven han sina händer till sitt ansigte och i synnerhet till sina tinningar, som icke mera af någon bindel betäcktes.

Om en stråle af lampan kunnat falla på hans anletsdrag, skulle den hafva funnit dessa lika bleka som väninnans i boudoiren.

Men ingen stråle från lampan kunde upplysa dem, och intet ord från henne vid bordet ville lifva dem.

Armands högra hand famlade efter låsvridet på dörren, och när han icke utan möda ändtligen funnit det, bröt han tystnaden med följande ord:

“Madame! ni önskade i går afton att jag skulle komma hit klockan ett i dag, men det har varit mig omöjligt att infinna mig förrän nu ... Kanske ni befaller att jag återkommer en annan dag?“

Antingen var den röst hvarmed detta sades, för matt att kunna höras, eller också var hertiginnans hörsel lika frånvarande som hennes öfriga sinnen, ty hon svarade ej.

Återigen förflöt en minut i fullkomlig tystnad.

Sent omsider började armarne på bordet att röras och det hitintills dolda ansigtet visa sig. Bordet började få lif.

“O min Gud!“ ropade hertiginnan, i det hon tog den gröna skuggande skärmen från lampan, “jag glömde att ni var här! Kom närmare, Armand! närmare detta bord, min vän! jag har så mycket att tala med er.“

Men nu hade dörrposten blifvit lika stum som bordet nyss.

Hertiginnan steg upp och gick till dörren. Hon var allena i kabinettet.

“Obegripligt“, sade hon för sig sjelf, “jag tyckte likväl att han var inne ... Men hvad är det!“

Hertiginnan upptäckte på stolen vid dörren en karlmössa af ganska simpelt tyg.

Hon tog och betraktade den, sägande:

“Någon har likväl varit här, ser jag ... men ... men ... evige himmel!“ utbrast hon, skälfvande i alla leder.

Saken var den, att hertiginnans blick, som äfven granskat det inre af mössan, hvilken var fodrad med hvitt groft lärft, upptäckt några fläckar af blod.

Hertiginnan släppte mössan och skyndade ut.

Hon ilade genom en mindre salong, svagt upplyst af ett ensligt vaxljus i en större krona, och befann sig snart i en tambur, der hon stannade nästan förstenad inför den syn, som mötte hennes ögon.

Husets tjenstefolk hade samlat sig kring en stol, på hvilken satt en ung karl, hvars drägt tillhörde arbetsklassen, men hvars orörliga nedhängande armar och hufvud röjde en i vanmakt fallen person.

“Det, är den unge karlen som nyss kom ut från hertiginnans kabinett“, upplyste en betjent, “men när han kom i tamburen, sjönk han ned på golfvet ... Han har ett stort hål i hufvudet, men det måtte han haft innan han kom hit, för det synes tydligt att han varit förbunden.“

“Himmel! han är död!“ skrek hertiginnan, kastande sig, till allas synnerliga förvåning och förskräckelse, ned framför stolen och fattande den sanslöses begge händer, hvilka hon krampaktigt tryckte till sitt bröst.

Den unge och kraftfulle barrikad-chefen hade dukat under för tvänne hela dygns ansträngningar och strider utan ett enda ögonblicks hvila och kanske äfven utan annan lifsnäring än fosterlandskärleken, hvilken oftast mera suger än föder.

Dertill kom den blessyr han fått under striden.

“Död?“ upprepade betjenten, “ånej, ers nåd, han slog nyss upp ögonen, men kanske vore det ändå skäl att skicka efter läkare.“

“Läkare?“ yttrade en annan; “hur vill man finna någon läkare nu när alla menniskor äro ute? ... Bäst vore att bära honom ned i vår kammare och der ge honom all den vård, som är möjlig ... Ah, nu öppnade han ögonen något.“

Hertiginnan reste sig från golfvet och lutade sig öfver den afsvimmade, lyssnande till hans andedrägt och läggande sin hand på hans hjerta.

“Men om det skulle vara någon af insurgenterne“, anmärkte den andre betjenten, “ty det ser verkligen ut som hade han varit med på någon barrikad ... i sådant fall vore det mera i sin ordning att skicka honom till närmaste poliskontor, ty ...“

En skarp blick från hertiginnans öga tystade den laglydige betjenten.

“Bär honom genast in till mig!“ befalde hon.

Betjenterne förvånades ånyo öfver så mycken menniskokärlek hos en hertiginna.

Men allting är möjligt i Frankrike, i synnerhet i revolutions-tider.

Inom en minut hvilade Armand Cambon på den mjukaste af kåsöser.

“En börs med guld åt den, som finner en läkare“, ropade hertiginnan.

Det var ej tid till förvåning: alla betjenterne rusade på dörren.

Endast en qvinlig domestik stannade qvar, förenande sina omsorger med den ifriga hertiginnans, för att kalla den afsvimmade till lifvet.

Den ypperligaste “triple extrait d’eau de Cologne“ och den dyrbaraste “Vinaigre de toilette cosmétique et sanitaire“ häldes öfver den fattige barrikad-kämpen.

Man öfvergöt honom med essenser, som kunnat vara tillfyllest för en prinsessas toalett under en hel månad. Det var annat än muskötkulor och drufhagel!

Men icke nog dermed! man måste äfven förbinda det sårade hufvudet.

Domestiken var rådlös, ty hvarifrån taga charpie och bindlar i en hast?

Men hertiginnan var icke rådlös. Hon gjorde bindlar af en kasimir-schal och charpie af Bryssel-spetsar.

Allt användes för att få det bleka hufvudet väl ombundet och bevaradt. Och säkert är åtminstone att det var ett af de grannast och rikast utstyrda hufvud i verlden.

Armand Cambon var en sfinx, med kroppen af en ouvrier och hufvudet af en duchesse.

“Ack, hvilka fina anletsdrag!“ yttrade också kammarjungfrun, med en kännarinnas blick öfverfarande det af kasimirer och spetsar garnerade ansigtet.

“Men denna långvariga vanmakt förskräcker mig“, svarade hertiginnan, som äfven ville se lif i detta ansigte och derför lutade sitt eget så nära intill hans att hon med sina läppar nästan vidrörde hans kind.

I kritiska ögonblick måste naturligtvis allt försökas.

Man skall vara af sten för att ej lifvas vid en sådan beröring.

Armand öppnade omsider ögonen och började stirra omkring sig.

Han mumlade några osammanhängande ord:

“Framåt! ... hugg ned! ... Jag hämnas dig, ädle Eugène! ... ce Dieu des opprimés, ce Dieu des prolétaires ... du dör ... je suis républicain ... Flyn! rädden er! olycklige Félix! arma Collette! flyn, flyn!“

Hertiginnan erinrade sig ej namnet Félix, men hon kom ihåg att hon ej på ett helt dygn hört något om sin kammarjungfru.

Hon hade under dagens lopp skickat flere bud till hotellet vid rue de la Paix enkom för att kalla henne, men alltid förgäfves.

Hvad hade väl blifvit af den arma Collette?

“Till strid, till strid!“ fortfor den yrande, “vive la république! vive la duchesse! ... jag dör för friheten ... dör för henne ... för Adelaïde ...“

Hertiginnan lade sin hand på den yrandes mun, så att de sista bokstäfverna dogo mellan hennes fingrar.

Flere än en elektrisk gnista flögo från dessa varma fingrar till denna kalla mun. Verkan kunde ej uteblifva.

Armand tystnade.

Feberrodnaden, som för en stund flammat på hans kinder, försvagades. Ögonen, som nyss skjutit blixtar, blefvo mildare.

Långsamt förde han upp sina händer till spetsarne, som fläktade kring hans ansigte, och han tummade på dessa med en viss förundran.

“O min Gud! hvar är jag?“ ropade han, resande sig upp från soffan; “hvar är jag? ... Ah! ... hertiginnan! ... förlåt, förlåt!“

Hans knän nedsjönko på golfvet och han sträckte bönfallande sina begge armar mot hertiginnan.

Hon gaf ett tecken åt kammarjungfrun, hvilken genast aflägsnade sig ur rummet.

“Lugna er, Armand, ni är hos en vän“, sade hertiginnan, närmande sig honom; “ni är nu utan all fara och jag tackar Gud för det ... Ni känner igen mig, och det är ju bättre nu? ... O min Gud, hvad ni förskräckte mig ... hvad jag bäfvade för er!“

Hon gick ännu närmare och räckte honom sin hand.

Armand förblef i sin knäböjande ställning och med hopknäppta händer.

“Förlåt, förlåt!“ voro de enda ord han kunde framstämma.

* * * * *

Diane de Vandeul förblef länge ensam, sedan Adelaïde lemnat den gröna boudoiren, och lutade sig nästan orörlig mot ena soffkarmen.

Efter en stunds förlopp knackade det ånyo på dörren, och för andra gången inträdde hennes kammarjungfru.

“En kyrassier-officer anhåller om företräde“, underrättade kammarjungfrun.