Part 22

Det är egentligen hufvudbyggnaden af detta jättepalats, och hvilken i och för sig sjelf kunde betraktas såsom ett kungligt slott, som tillkom den orleanska familjen.

Façaden af denna byggnad vetter åt rue S:t-Honoré och har sin särskilda gård, begränsad af paviljonger, flyglar samt en murad terrass, genom hvars trenne portar man inkommer på gården.

Alla dessa partier äro rikt ornerade af pelare så joniska som doriska.

På frontongen prunka orleanska ättens vapen, med Klokheten och Frikostigheten på venstra sidan samt Rättvisan och Styrkan på den högra, alla fyra af bildhuggaren Pajou.

De fyra bilderna stå ännu qvar, men hvad är numera deras ande, deras betydelse?

Frikostigheten hade för längesedan blifvit skrinlagd af girigheten, Rättvisan drunknat i korruptionen, Klokheten förlorat hufvudet och Styrkan qväfdes snart derpå i den allmänna opinionens armar.

Denna byggnad, hvaruti orleanska familjen fordom residerade, utgör dock blott en mindre sida i den stora rektangel, som sjelfva Palais-Royal bildar.

De tre öfriga sidorna bestå af en mängd särskilda och småningom under tidens lopp förenade hus, med något olika byggnadssätt utåt de gator, hvartill de gränsa, men inåt den stora gården sammanhållna i en harmonisk och alvarlig stil, med sammanhängande arkader och gallerier på nedra botten samt hoplöpande balkonger till fjerde våningen.

Det blefve i sanning ett vidlyftigt arbete att närmare beskrifva detta ofantliga palats med dess teatrar, hvaribland Théâtre Français, dess många kaféer och dess nästan oräkneliga köpmansbodar, bakom hvilkas slipade fönsterglas alla varor, som lyxen kan påfinna, ligga utbredda, mäktiga nog att förleda en hel verld, rikta eller ruinera den, allt efter som man vill taga det.

Den som önskar veta hvad Palais-Royal inbringar i årliga hyror, kunna vi omöjligt tillfredsställa.

Inåt gården är det ungefär 200 arkader, och för hvarje sådan betalas årligen 2,000 francs; men hvad äro väl arkaderna, som endast tillhöra bottenvåningarne, mot allt det öfriga af ett fyravånings-palats, öfverfyldt med idel praktsalar?

Dock kan man någorlunda göra sig ett begrepp om det, helas afkastning, när man vet, att värden på Café-Rotonde årligen betalar 42,000 francs endast för rättigheten att ställa bord och stolar utanför sitt kafé, hvilket i en halfrund, nästan helt och hållet af glas, skjuter fram på den stora gården.

Vi nämnde den stora gården. Det är på den vi hafva de skuggande kastanierna, de doftande blomster-parterrerna och fontänens uppfriskande kaskad.

Det är af dessa kronor, blommor och perlor som vandraren njuter både vid solens ljus och vid skenet af tallösa lågor, när aftonen är inne.

Men hvem kan räkna de promenerandes antal på denna gård, för att ej tala om dem, som fram och tillbaka röra sig inom de praktfulla gallerierna, bland hvilka la galerie d’Orléans, med dess glastak och spegelväggar, ensamt är en mötesplats för folk af alla klasser?

Hvem kan räkna den barnaskara, som mellan trädens stammar, utanför rabatternas jerntråds-staket, och invid fontänens stenbräddar leker, dansar och hoppar inför mödrars och “bonners“ ögon ungefär såsom i Carl XIII:s torg, Stockholms stora barnkammare?

Med ett ord, hvilken glans, hvilket lif både i stort och smått inom detta Palais-Royal eller Palais-National, hvilket sednare namn klingar bättre i våra förstockade öron.

Klockan är nu tu på dagen.

General-marsch slås öfverallt.

Ändtligen sammankallas national-gardet, denna mäktiga korporation, som trenne gånger förut räddat Juli-dynastien.

National-gardet hör rappellen, men tvekar en stund att lyda den.

Det känner redan det misstroende och förakt styrelsen hyser för det. Det vet till och med att mairierna fått befallning att icke utlemna ammunition åt dess legioner.

Men snart förstår man att rappellen är slagen mera i folkets namn än i konungadömets.

National-gardet börjar visa sig på gatorna, men dess parti är förut taget.

Denna gång skall det hejda elden, denna gång uppträda såsom medlare mellan Tuilerierna och folk-qvarteren; men det skall först betinga sig följande vilkor:

Ministèren måste falla, reformen måste antagas.

Med ropen: “Vive la réforme! à bas le ministère!“ framtågar 10:de legionen.

På la place Bourbon möter denna legion flere ammunitions-vagnar på väg till batterierna och hejdar dem.

Ingen ammunition skall utdelas hvarken åt trupperna eller folket. Längre får ej blod flyta.

På boulevarden sammanträffar en bataljon af andra legionen med en sqvadron kyrassierer, färdig att göra choc på folket.

Bataljonen uppställer sig emellan folket och sqvadronen. Sqvadronen gör halt.

Ett detachement af tredje legionen, följande rue Montmartre, möter en obeväpnad folkhop, som flyr för en stark trupp municipal-garde.

Detachementet öppnar sina leder för de flyende och marscherar derefter med fäld bajonett på municipal-gardet.

Municipal-gardet drager sig tillbaka.

Smärre afdelningar af national-gardet visa sig nu öfverallt på gatorna, boulevarderna och kajerna.

Mellan dem och linie-trupperna uppstår ej den ringaste fiendtlighet. Ännu ropa icke soldaterne: “Vive la réforme! à bas le ministère!“ men de låta folket och national-gardet ropa så mycket dem lyster.

Den som tiger, samtycker.

Utanför den sidan af Palais-Royal, som vetter åt rue S:t-Honoré, och trängande emot de tre tillstängda gallerportarne, genom hvilka man inkommer på den mindre gård, hvarom vi nyss talat, visade sig en talrik skara arbetare, parlamenterande med den på gården uppstälda vakten af linien, och hvilken lagt an, med musköt-mynningarna riktade utåt mellan de trenne portarnes jerngaller.

På något afstånd derifrån stodo några bättre klädde personer.

“Hvad är det frågan om derborta?“ frågade en af dem, pekande på skaran utanför Palais-Royal.

“Man vill ha ut fångarne“, svarade en annan.

“Hvilka fångar?“

“Dem som nyss fördes in i vakten.“

“Hvar togos de?“

“Ni känner då icke det gräsliga blodbadet på rue Rambuteau?“

“Jo, men jag har icke hört hur det slutades.“

“Efter fyra timmars strid, den blodigaste barrikad-strid man kan erinra sig, och efter sex tillbakaslagna stormningar, lyckades det slutligen trupperna att eröfra barrikaderna ... Men truppernas seger kan nästan betraktas såsom ett nederlag, ty deras förlust är oerhörd ... Det var först efter ankomsten af flere förstärknings-bataljoner och sedan insurgenterne bortskjutit all sin ammunition, som trupperna blefvo mästare af platsen.“

“Och insurgenterne?“

“De fleste af dem, som försvarade barrikaderna, hafva stupat: ingen af dem ville sträcka vapen.“

“Man tog likväl fångar?“

“Ja visst, men endast svårt sårade ... Man släpade dem för en qvart sedan in i vakten, ty ingen af dem förmådde gå.“

En djup suck hördes helt nära bakom de samtalande, hvilka dervid vände sig om och blefvo varse en äldre man på tvänne träben och tvänne kryckor.

Krymplingen, som såg att han var bemärkt, aflägsnade sig, närmande sig med böjdt hufvud den med vakten ordvexlande folkskaran.

En ung blus af jättelik växt höjde sitt hufvud öfver dem, som stodo närmast den mellersta galler-porten.

Han tycktes vara de öfrigas anförare och förde ordet för tillfället.

Vi igenkänna i honom densamme Alphonse, i hvars hårda händer Armand dagen förut öfverantvardat de tvänne fångarne vid rue S:t-Etienne.

“Monsieur!“ ropade han till officeren som stod innanför porten, “ni måste lemna ut fångarne, eller spränga vi genast portarne.“

“Monsieur!“ svarade officeren, “vi utlemna ingen fånge ... Försök derför att spränga portarne.“

“Vi sätta eld på Palais-Royal“, ropade Alphonse, “och skola steka er, som man steker fasaner.“

“Gör det“, svarade officeren; “men glöm icke, att, medan man steker fasaner på gården, steker man på samma gång de korpar, som förvaras i källarne.“

Alphonse vände sig till sina kamrater, förmodligen för att fråga dem, huruvida korpar äro lika lättstekta som fasaner.

Kamraterne ansågo visserligen de förre segare i köttet än de sednare, men trodde dock att resultatet skulle blifva ungefär detsamma.

Alphonse och hans kamrater blefvo mycket modfälde, emedan de satte större värde på korpar än på fasaner.

Ett vildt glädjerop hördes i detsamma från platsen.

Öfverraskad vände Alphonse sig om och såg öfver de andras hufvud, hurusom ett halft dussin bluser släpade med sig en afväpnad premier-löjtnant vid linien.

“Aha“, sade Alphonse, öppnande sina breda hvita tandrader; “för en fasan bör man kunna få många korpar.“

“Abélard!“ ropade befälhafvaren för vakten och bleknade, ty han igenkände i fången sin egen bror.

Soldaterne gjorde gevär för fot och betraktade oroligt sin befälhafvare.

“Monsieur!“ sade Alphonse, vändande sig å nyo till denne, “hvad säger ni om ett kristligt byta? ... plocka fram hvad ni har i källarne och skänk oss det ... Vi skola ge hvad vi ha, och mera en annan gång, när vi bli rikare.“

Befälhafvaren teg, stirrande dystert ned på marken.

“Nej! Nej!“ ropade den fångne officeren; “jag underkastar mig mitt öde ... Men någon parlamentering med upprorsmän kommer ej i fråga, och skolen I svara något, så svaren med en gevärssalfva, ty jag befaller det.“

Befälhafvaren innanför blef ännu mer bestört, ty fången, som var hans broder, var äfven hans närmaste förman.

“Åhå!“ sade Alphonse till fången; “ni tycker om att hänga, ni, och detta är er rättighet ... Godt, ni skall få hänga ... Der står en lyktpåle; men är det någon hederlig menniska som har ett rep?“

Alphonse hade, såsom vi redan veta, mycken fallenhet för att hänga folk, och var icke rådlös i den vägen.

Men som ingen “hederlig“ menniska för tillfället hade något rep till hands, så spände en af bluserna oegennyttigt af sig sitt läderskärp och räckte det åt Alphonse.

“Rep är bättre“, sade denne: “men läder går också an ... sämre kan man få slita innan man dör.“

Under det han sade detta, lade han lugnt läder-remmen kring den fångne löjtnantens hals.

“Skjut! skjut!“ ropade denne till befälhafvaren på gården.

Men ingen soldat gjorde min af att skjuta.

Brodern innanföre såg ut som om det i stället varit kring hans hals man knutit den olycksbådande remmen.

Tvänne under-officerare nalkades sin befälhafvare och samtalade en stund tyst med honom.

Derefter närmade sig officeren gallerporten.

“I egen i ert våld blott en enda fånge“, sade han; “men vi ha tjugo ... I kunnen ej begära, att vi för en enda skola gifva alla tjugu ... Vi tillbjuda er derför en af våra fångar i utvexling.“

Alphonse rådslog med sina kamrater, hvarefter han vände sig till befälhafvaren.

“Det är billigt“, sade han, “en mot en, ty en af edra kan aldrig uppväga tjugu af våra ... Således åtnöja vi oss denna gången med en ... Men vi måste ha rättighet att välja.“

“Godt! ... hvilken väljen I?“

“Armand Cambon“, svarade Alphonse.

“Armand Cambon“, skriade mängden; “den tappre Armand Cambon.“

“Jag skall ge befallning om hans upphemtande“, förklarade officeren.

“Men jag förbjuder det, jag!“ förklarade fången; “ni tyckes blott komma ihåg att jag är er bror, men icke att jag är er förman ... Monsieur le lieutenant“, tillade han med befallande stämma, “ni lyder, om ni icke vill att jag döende förklarar er ovärdig det bröst, hvarunder vi begge legat!“

“Karlen är galen!“ ropade Alphonse; “han vurmar på lyktpålen, och så är det alltid med nyhetens behag ... Nå väl, till lyktpålen då till lyktpålen!“

“Till lyktpålen!“ instämde bluserna, och tjugo händer fattade på en gång tag uti den oförskräckte fången.

“Halt!“ ropade krymplingen, som hitintills med tystnad afhört ordvexlingen; “jag har rättighet att deltaga i beslutet, jag också, ty liksom ni har jag kämpat för friheten, och jag förlorade år 1830 mina begge ben ... Jag har i striden dödat flere än en fiende, men aldrig bar jag på mitt samvete en mördad fånges blod ... Icke heller skall jag tillåta någon annan att bära det, om det också kostade mig de begge armar jag har qvar, ja, mitt eget hufvud.“

Alla omgåfvo krymplingen, som var välbekant för de fleste.

“I skolen icke mörda denne man“, fortfor han, “emedan den, som trotsar döden för uppfyllandet af sin pligt, är värd er beundran ... Än mer, I skolen återgifva honom friheten, emedan folket måste vara ädelmodigt ... Det folk, som ej är ädelmodigt, är ej heller värdigt segern.“

Alphonse och hans kamrater mumlade.

“Jag har en dubbel rättighet både att bli hörd och lydd“, förklarade krymplingen; “jag är icke allenast invalid för frihetens skull, utan äfven fader till den hvilkens frihet I fordren ... jag är Armand Cambons far ... Armand är mitt enda barn, är det enda, som ännu gör mig lifvet kärt; men jag såge honom hellre dö i sitt fängelse, än jag ser folket söla sina händer i ett afskyvärdt brott, och stode Armand sjelf här midt ibland oss, hans röst skulle vara hans faders.“

Alla sänkte tigande sina ögon.

Folket låter vanligen tala med sig, när man blott tager det på den rätta sidan.

“Monsieur!“ sade invaliden till den fångne löjtnanten, “ni är fri och kan genast gå in till era soldater ... Ställ er sedan i spetsen för dem, ty det gäller att försvara era fångar ... Vi skola återtaga dem eller dö.“

“Ja, ja! bravo, bravo!“ ropade alla, nästan qväfvande invaliden med sina famntag.

“Tag åter ert skärp“, sade Alphonse till den som lånat honom det, “jag glömde att sådana redskap endast äro till för att hopsnöra tomma och hungriga magar.“

“Gå in ordentligt genom porten“, sade invaliden till fången, “icke ett finger skall vidröra den, förrän ni kommit innanför.“

Den befriade krigaren tryckte invalidens hand och trädde in på gården.

Gallerdörren tillstängdes efter honom.

Men när detta väl hade skett, vände sig den befriade mot porten och ropade:

“Nyss hade jag döden för ögonen och nu friheten ... Men hvad jag nyss icke hade gjort, gör jag nu ... Jag skänker er den fånge I begären, ty jag vill icke vara er gäldenär.“

Hela platsen skallade af stormande bifallsrop, hvaruti äfven soldaterne instämde.

“Bravo, bravo! lefve linien!“ hördes från alla sidor.

“Lefve folket!“ svarade några af linien.

Armands fader lutade sig mot gallerporten med glädjestrålande ögon.

På befälhafvarens befallning uppfördes Armand Cambon, hvilken med ett skallande jubelrop emottogs af dem, som stodo på gatan.

Vår hjelte var mycket blek af blodförlust, och kring hans hufvud var knuten en tjock bindel.

Hans första blick igenkände fadern och han skyndade till honom, utsträckande handen genom jerngallren.

“Armand, Armand! min son, min son!“ skrek fadern, kyssande i sin förtjusning sonens utsträckta hand, “du är sårad, du lider, arma barn!“

“Betyder ingenting“ svarade Armand; “träffad i hufvudet af en gevärskolf, sjönk jag sanslös på barrikaden ... När jag qvicknade till, befann jag mig jemte mina kamrater i fängelse, men ...“

“Skynda dig!“ afbröt honom fadern; “du är fri ... skynda, skynda!“

“Fri?“ frågade Armand, skådande förvånad omkring sig.

“Ja, monsieur, ni är fri“, förklarade den nyss befriade officeren; “gå och tacka er far, den hedersmannen, ty det är honom ni egentligen har att tacka för er frihet.“

“På hvad vilkor har jag blifvit fri?“ frågade Armand, knappast troende sina öron.

“På inga, inga ... Kom bara!“ ropade invaliden.

“Inga! ha!“ ropade Armand, hastande glad till porten, som öppnade sig för honom.

Ett nytt jubel från de utestående mötte honom och oräkneliga armar sträckte sig fram för att rycka honom till sig.

“Men“, yttrade Armand stannande, “men mina olyckskamrater?“

“Höra ej till affären“, svarade officeren, “och derför stanna de qvar.“

“De stanna qvar, säger ni?“ frågade vår hjelte, tagande ett steg tillbaka.

“Ja!“

“Jag skulle öfvergifva mina kamrater!“ yttrade den unge barrikad-chefen; “jag öfvergifva den hjeltemodige Laborde och mina tappra vapenbröder, som lida värre än jag! ... Jag, den ende, som nu är i stånd att vårda dem, skulle fegt och hjertlöst lemna dem åt deras öde! ... Nej aldrig! ... Monsieur!“ tillade han, vändande sig till officeren, “befall att porten tillslutes och att man sedan förer mig tillbaka ... Antingen fri med mina bröder, eller fånge med dem!“

“Armand!“ ropade invaliden; “vi skola befria dina bröder, vi skola dö för dem, men kom, kom!“

Armand närmade sig å nyo det ställe, der hans fader stod, drog hans hand in mellan gallerna och kysste den, utan att yttra ett ord.

Derefter vinkade han gladt åt sina kamrater utanför och återvände till den flygel, hvarunder fängelset var.

“Jag hade nästan kunnat säga det på förhand“, yttrade officeren, följande sin fånge med en blick af beundran.

“Armand! min son, min son!“ snyftade krymplingen; “du dödar din gamle far ... Men ... men som du hade också jag handlat, som du hade jag stannat qvar ... Gå att trösta dina bröder! ... din tröstlöse far välsignar dig! ...“

Gubben lutade mot jerngallren sitt bleka ansigte och han snyftade som ett barn.

Alphonse, den obarmhertige, skonlöse barrikad-kämpen, drog ned mössan öfver sina ögon. Han blygdes visa att äfven han kunde röras af dylikt.

Obehöflig försigtighet, du gatans vilde stridsman! Ingen kan bevitna din rörelse, ty hvarje öga så väl inom som utom gallerportarne är skymdt af tårar, vid anblicken af denne gubbe med hans tvänne kryckor, tvänne träben samt ende, förlorade son.

“Men nu till vapen!“ ropade invaliden, rätande upp sin gestalt och höjande ena kryckan; “till strid, till strid!“

“Till strid!“ upprepade den atletiske Alphonse, skakande jerngallren.

“Till strid!“ genljöd skaran, rustande sig till anfall.

“Lägg an!“ kommenderade befälhafvaren på gården.

I detsamma hördes ljudet af en trumma och ett kompani national-garde ryckte fram.

“Ingen strid, ingen strid!“ ropade kaptenen för kompaniet, uppställande sitt manskap emellan portarne och folkskaran; “Guizot har resignerat, konungen har emottagit både hans och de öfrige ministrarnes afskedsansökan ... Om en timme hafva vi ny ministère, hvars program är reformens antagande.“

“Men fångarne måste lösgifvas!“ ropade invaliden, “fångarne! fångarne!“

“Ja, ja! fångarne! fångarne!“ skrek folket.

“Ministèrens första handling blir allmän amnesti“, försäkrade kaptenen för national-gardet.

“Men fångarne måste ut på ögonblicket!“ ropade invaliden, “nu, nu!“

“Nu, nu!“ skrek folket, trängande in på national-gardet.

“Ett ögonblicks tålamod, mine käre vänner“, svarade kapitenen; “jag skall tala vid befälhafvaren och lofvar att utverka deras befrielse.“

“Lefve national-gardet!“ ropade folket, lugnande sig.

“Monsieur!“ sade kaptenen för national-gardet till löjtnanten för linien; “hela national-gardet har beslutit att, på hvad vilkor som helst, undanröja all anledning till vidare strid ... Jag uppmanar er derför, i samhällets och mensklighetens namn, att utlemna alla de fångar ni har under er bevakning.“

“Jag skulle med största nöje efterkomma er önskan“, svarade löjtnanten: “men utan order af mitt befäl kan jag icke utlemna fångarne.“

“När samhället är i fara och det gäller att spara menniskolif, måste militär-order blifva en sak af andra ordningen ... Soldaten var menniska och medborgare, innan han blef soldat ... Menskligheten och fäderneslandet äro äldre än krigs-artiklarne ... National-gardet har ännu icke vexlat ett enda skott med linien, och vill ej göra det ... Dock, om ni fortfar att blindt hålla er vid de gifna orderna, nödgas vi blifva avant-garde för det folk, som står bakom oss ... Men var viss om, att innan era bröst blöda för våra kulor, hafva våra hjertan redan blödt för den grymmaste af alla nödvändigheter på jorden.“

Löjtnanten kastade en blick på sitt manskap.

Under-officerarne hade redan stuckit värjorna i skidorna och de fleste af truppen utan kommando gjort gevär för fot.

Befälhafvaren såg att militär-disciplinen böjde sin stålspets för menniskans och medborgarens högre rättigheter.

Han syntes ej förvånad deraf, ty han visste nog att franska soldaten icke är ett blindt redskap i despoters hand, och att han aldrig med nöje strider mot det folk, i hvars sköte han sjelf blifvit uppammad, hvars röst han i sin barndom lyssnat till och hvars lidande han lärt sig känna med åren.

“Det är endast _en_ möjlighet“, sade löjtnanten, tänkande nu blott på att rädda skenet.

“Och det är?“

“Att jag lemnar mina fångar åt ert kompani, jemte ansvaret för dem.“

“Godt! vi emottaga era fångar.“

“Och ansvara för dem?“

“Ja“, ropade hela kompaniet med en mun.

“Monsieur le sergeant! för upp fångarne på gården.“

“Bravo!“ jublade massan.

Löjtnanten vände sig bort för att icke höra på sina soldater, hvilkas munnar han sett öppna sig för loford, som han ej utan blandade känslor kunde emottaga.

“Lefve linien!“ ropade national-gardet.

“Lefve national-gardet!“ ropade linien.

“Lefve linien! lefve national-gardet!“ ropade hela gatan.

Man täflade i artighet å ömse sidor.

Trettioandra kapitlet.

Det ena krucifixet.

I huset n:o 94 vid rue de Lille inom faubourg S:t-Germain bodde grefve de Vandeul.

Berörde hotel har, liksom de flesta gamla hus i Paris, sin historiska märkvärdighet.

Der bodde och dog marskalken Masséna, näst Napoleon kanske den störste fältherre på sin tid. För sina talrika segrar på Italiens jord förvärfvade han sig tillnamnet: “l’Enfant chéri de la Victoire“.

Masséna öfverlefde restaurationen, men det var ett lif af sorg och tröstlöshet.

Masséna hade också skäl dertill.

Han var vitne till alla de förödmjukelser, Frankrike måste lida, till den gamla arméens förstöring, till förlusten af så många dyrt förvärfvade troféer och till deras otacksamhet, som han antingen beskyddat eller tjenat.

När en Masséna sörjer, sörjer han sig till döden, och Masséna dog den 4 April 1817, endast 59 år gammal.

Massénas namn, kändt af verlden, har för Sverige en särskild betydelse.

Det var nämligen på honom och Bernadotte, som Sverige kastade blickarne, när det bland franska marskalkar ville välja sig en tronföljare, i tanken att genom ett franskt svärd återvinna hvad de svenska förlorat.

Osäkert är likväl, huruvida Sverige med Masséna återfått Finland; men säkert är att det, oaktadt Bernadotte, blef utan Finland.

“Dock, hvilken klinga, fransk eller svensk, mäktar korsa ödets glafven eller försynens skickelse!“ utropa försvararne af 1812 års politik.

Vänder man sig till Ryssland, så skall det utropa alldeles detsamma, men visligen tiga med rublerna och förräderiet.

I det hus eller hotel, hvarom nu i denna berättelse är fråga, bodde, såsom nämndt är, grefve de Vandeul med sin maka och en adertonårig dotter, den sköna Diane, yngsta och enda lefvande barnet af de sex, hvarmed den äkta legitimistiska familjen varit välsignad.

Adelaïde Géronnière och Diane de Vandeul hade varit pensions-kamrater och från den tiden knutit en innerligare förbindelse, hvilken likväl lidit något afbräck vid pensionstidens slut, emedan det icke öfverensstämde med den legitima principen, att dottern till grefve de Vandeul förtroligare umgicks med brorsdottern till en bankir, om än aldrig så rik och mäktig.

Adelaïdes giftermål med hertig de Beaudreuil hade visserligen någorlunda jemkat förhållandena, men jemkningen kunde aldrig bli fullkomlig.

Inga äro så svåra att pruta med som legitimisterne.

De äro, som vi veta, mycket religiösa, men första budet i deras religion är: “Du skall icke besmitta den börd, som dig af ädla fäder öfverantvardad är till jordens prydnad och himmelens ära!“

Hvarken inre eller yttre utmärkelser hålla stånd emot det budet, och det berättas till och med, att när Carl XIV Johans drottning vistades i Paris, hade S:t-Germain sett henne öfver hufvudet.

Det hjelper icke att bära en krona, när man har borgerligt blod i sina ådror; det hjelper icke att hafva drottning Desiderias dygder, när fadern räknat mynt och haft affärer med Ostindiska kompaniet.

Grefve de Vandeul och hans maka tillhörde de äkta trosförvandternes antal; men som de, jemte nyssberörde första bud, äfven lika strängt höllo många andra och mycket vackrare bud i deras troslära, så voro de aktade och afhållne äfven af andra än dem, som bebodde de legitimistiska qvarteren.

De hade varit rika, men genom välgörenhet förslösat största delen af sin förmögenhet.