Part 21

“Apollo skall veta att jag aldrig samlat guld och silfver“, svarade Eugène; “men så är jag så mycket mer begifven på bly ... Se hvilken mängd kulor som fastnat i tagelmadrassen ... Den, som ville köpa denna madrass efter vigt, blefve illa lurad ... Några kulor ha plattat sig mot jernbeslagen i sängbottnen och dem skall Marly få till knappar i mina pantalonger ...“

“Ah nej“, yttrade Laborde, “gif dem i stället åt Sainte-Cécile, hon faster dem säkrare, der de böra sitta ... Så der ja ... När man har något godt, skall man ej behålla det för sig allena, utan genast deraf meddela åt andra ... Men tyst! ... Nu börjar leken på alla sidor ... nu slåss man i alla väderstreck ... Allons, enfants de la patrie!“

En liflig handgevärseld hördes från djupet af gatan, som snart fyldes af krutrök. Det var de smärre barrikaderna som anföllos och försvarades.

“Aha!“ ropade poeten, “nu breder Bellona sina eldröda vingar kring hela rue Rambuteau ... nu blir det lustigt att lefva och icke heller så tråkigt att dö! ... Ah, se Marly i fönstret!“ ropade han, springande dit, “ännu har jag ej lossat ett enda skott till din ära ... men du skall få se, du skall få se ... Himmel, hvad har du i handen, Marly?“

“En gryta“, svarade Marly småleende.

“En Minerva med gryta, i stället för hjelm!“ ropade Eugène; “så har då äfven bourgeoisien inträngt genom Olympens legitima kristall-port! ... hvad vill du med grytan, Minerva?“

“Bjuda soldaterne på frukost“, svarade Marly, lyftande upp grytan med min af att vilja kasta den ned.

“Gud välsigne dig för din gästfrihet, Marly, ty du tänker nu på alla ... En kyss på din hand, fast den är sotig.“

Batteriet från torget började åter spela mot hufvudbarrikaden.

“Rädda hundar skälla alltid på afstånd“, mumlade Laborde; “men Sainte-Cécile skall snart tysta munnen på dem ... Tigen derborta, när helgonet talar!“ ropade han och affyrade i detsamma med egen hand den ånyo laddade mörsaren.

Batteriet, beröfvadt sin servis, tystnade; men i dess ställe skrälde nya handgevärssalvor.

Nya storm-kolonner rusade emot barrikaden, och nu börjades en af dessa strider, som endast kunna kämpas inom en stor stad.

Kulor nedifrån hveno mot kulor ofvanifrån. Gevärsmynningar, riktade uppåt mot husen, nedslogos af husgerådssaker som vräktes från fönstren.

Hand-granater, uppkastade af soldaterne mot barrikaden, sprungo bland stenregnet, som störtade öfver de anfallandes hufvud.

Sainte-Cécile gret för tredje gången och öppnade strömmar af blod. Men blodfärgade voro redan hennes egna sidor.

“Au diable!“ mumlade Laborde till Armand, som, oupphörligt laddande och skjutande, ännu låg bredvid den unge befälhafvaren; “au diable! jag har fått ett granat-skott i venstra handen ... Jag slipper resa till Afrika för att slåss med Kabylerne ... Farväl med militär-ståndet! jag går in i en radikal tidning.“

“Räck mig er sårade hand, jag skall förbinda den“, ropade Armand.

“Bevare mig gud från att hindra er i ert arbete!“ svarade Laborde; “ni skjuter som fyra och kastar sten som sex ... Ännu har jag min högra hand i behåll ... O! nu tycker jag hvad min vän, den låghalte löjtnanten, skall få roligt.“

“Men ni förblöder, Laborde!“

“Jag tror icke det, jag har alltid haft godt om blod ... sak samma för resten, bara det räcker till dess jag gifvit Sainte-Cécile hennes fjerde portion ... Stån på er, gossar! skjuten sällan, men säkert ... Man måste hushålla på vår ammunition ... med vårt blod är det en annan sak.“,

“Armand!“ hviskade Eugène, som låg vid vår hjeltes andra sida; “om det icke för mycket besvarar er, så led mig till fönstret, till Marly, min stackars Marly.“

“Eugène, hur är det med er?“

“Jag har alltid haft lätt bröst“, svarade Eugène med en suck; “men nu börjar jag få svårt för att andas ... Saken är den, att jag höjde mig upp för att känna efter om jag fått mycket bly i min madrass och då fick jag sjelf en kula i bröstet ... och kulan sitter qvar, fast bröstet ej är stoppadt med tagel som madrassen.“

Under det att Eugène med matt röst så talade, drog Armand honom med sig till fönstret.

Marly stod redan derinnanför och emottog i sina armar den sårade poeten.

“Marly lilla“, sade Eugène leende, “om du nu lika väl förmådde läka hjertan, som du träffar dem med pilarne från dina vackra ögon, så kunde jag väl ännu några år få gräla på dig för att du gjort papiljotter af mina verser ... Du var kokett, Marly, du tyckte att svanens hvita fjädrar klädde dina svarta lockar ... Nu skall du sätta svart fler i stället, Marly, och du skall ångerfullt läsa hvad som står på papiljotterna.“

Marly, tyst, men blek, lade med Armands tillhjelp den sårade poeten på en i rummet befintlig soffa, hvilken varit för bred att komma ut genom fönstret.

Under det att Armand uppehöll Eugènes hufvud, uppref Marly den sårades vest och linne, men uppgaf ett jämmerrop, när en stråle af blod sköt upp ur ett sår midt i bröstet.

“Gråt icke öfver mitt blod, goda Marly!“ sade Eugène, “ty på dess flyende våg försvinner en spillrad tron, och segrande brister mitt hjerta ... Armand, Armand!“ tillade han häftigt, i det han reste sig upp med ryggen mot soffkarmen; “papper, penna! ... skrif, ty nu har jag den! ... Ändtligen har jag den sista versen! skrif, innan det blir för sent! ... skrif! ... jag får läsa korrektur på andra sidan grafven.“

Armand, med tårar i ögonen, fattade poetens plån, hvars ena sida var färgadt af blod, och han lyssnade till den döende skalden, som under trummornas hvirflar och handgevärens smattrande sjöng den fjerde och sista versen:

“Si Dieu, du haut des cieux, touché par nos misères, Daignait à notre amour donner encore sa loi, Ce Dieu des opprimés, ce Dieu des prolétaires, Amis, soyez en surs, il dirait comme moi! ... Je veux que le génie ait le sceptre du monde, Je veux que le travail, cette mère féconde, Elève ses enfants pour un meilleur destin! Je veux de l’équité redresser la balance, Je veux que l’oppresseur soit réduit au silence! Voilà ... pourquoi ... je suis ... je ...“

Skaldens hufvud sjönk. Hans ögon tillslötos.

Dödens hvita, hårda hinna bredde sig öfver hans leende anletsdrag.

Med ett nytt jämmerrop omfattade Marly hans knän och gömde sitt ansigte vid hans tysta bröst.

Då hördes utifrån en knall, för hvilken murarne tycktes remna.

Det var Sainte-Cécile, som för fjerde gången spridde fasa och död.

“Je suis républicain!“ ropade den döende, slutande på detta sätt sin sista vers, och en blixt ljungade fram ur hans åter öppnade öga.

Men dessa ord voro de sista, denna blick den sista.

Marly värmde fåfängt med sina tårar ett lik.

Armand gömde den sista versen vid sitt bröst och tryckte en kyss på folkskaldens kalla läppar.

Derefter tog han ett språng ut genom fönstret och störtade sig i djupet af den blodiga striden.

Trettionde kapitlet.

Grefve de Vandeul.

Sedan tidigt på morgonen hade porten till hertig de Beaudreuils hotel varit i liflig rörelse.

Hertigens många vänner, som redan fått kännedom om hans missöde, hade skyndat till hotellet med hoppet att kunna trösta honom, men återvändt synbart misströstande om sin förmåga.

Hela Paris skulle hafva känt och deltagit i hans sorg, om icke de allmänna tilldragelserna helt och hållet slukat alla enskilda händelser, vare sig af lycka eller olycka.

Den arme hertigen!

Att stå vid en kär frändes bår och på samma gång nödgas begråta en trolös maka, det var för mycket.

Dock, att en onkel dör, är kanske i sin naturliga ordning, i synnerhet om onkeln lemnar millioner efter sig.

Men att efter knappa tvänne månaders äktenskap förlora en ung, vacker och talangfull hustru, det är hårdt, och ännu hårdare, när man eftersinnar det sätt, hvarpå hon förlorats.

Om hon genom döden afgått, skulle man endast haft Vår Herre att anklaga och möjligtvis hunnit trösta sig med den omständigheten, att hon dödt efter onkeln, till följd hvaraf den efterlefvande makens arfsrätt icke kunde blifva tvist underkastad.

Men att en hustru rymmer med en annan karl, det kastar, jemte förlusten, äfven en skugga af löje på den öfvergifne mannen, och detta är kanske lika svårt att fördraga som sjelfva förlusten.

Visserligen skulle man också kunna trösta sig dermed att en hustru, som låtit bortföra sig, jemväl har till den öfvergifne maken förverkat all sin i boet medförda egendom.

Men oaktadt många af hertigens vänner förespeglade honom sistberörde tröstegrund — ty hvad griper man ej tag uti för att kunna skingra en stor sorg? — så förblef likväl hertig de Beaudreuil sjelfva tröstlösheten.

Den enda, som fann honom någorlunda sansad och åtkomlig för förnuftsskäl, var markisinnan Eulalie d’Estelle, hvilken icke heller uraktlåtit att inställa sig hos honom.

“Min bäste hertig! ni kan vara fullkomligt lugn“, sade hon med detta leende, som ingen dödlig borde kunna emotstå; “var blott försigtig ... icke för många ack och o ... det kunde väcka era fienders misstanke, på samma gång som det nedsätter er hos era vänner, hvilka icke begripa, huru en de Beaudreuil kan sörja en liten parveny från S:t-Honoré.“

“Men jag fruktar“, sade hertigen.

“Hvad?“

“Att S:t-Bris icke bevakar henne med nödig försigtighet.“

“Ni fruktar att hon kunde undkomma?“

“Om hon skulle undkomma, vore allt förloradt“, sade hertigen, bleknande vid blotta tanken derpå.

“Visserligen, men sådant är omöjligt“, försäkrade markisinnan; “den värde baronens egen säkerhet är oss en borgen, för att ej tala om de många louisd’orer, som han har att vänta för det skydd, han gifver en ung och vacker qvinna ... Kanske har hon redan lugnat sig ... Baron S:t-Bris är en vacker karl, som nog kan vara farlig för mera än en borgaredotter från S:t-Honoré.“

“Ni känner ej denna borgaredotter, markisinna ... hon är stolt.“

“Ni misstänker henne för att vilja spela tragedi? Var lugn! ... Mademoiselle Rachel har gifvit våra fransyskor afsmak för antikens hjeltinnor, ty hvem ville väl underkasta sig de gräsliga lidanden, som hon framställer? ... hvem skulle väl afundas Lucretia och Virginia deras bedröfliga öden! ... Tro mig, man dödar sig ej mera för att undfly en vacker karl, och ännu mindre efteråt, för att på sig sjelf hämnas sin egen vanära ... Nu för tiden är man klokare än så ... De arme poeterne! de behöfva gå bra långt tillbaka i tiden, för att finna ämnen för sina jämmerliga sorgespel.“

“Det förvånar mig likväl att jag ännu icke fått någon underrättelse från S:t-Bris ... det var likväl öfverenskommet att han tidigt på morgonen skulle skicka mig bud.“

“Just den omständigheten, att ni ej fått någon underrättelse, bevisar att allt står väl till ... Det vore för mycket begärdt af den lycklige baronen, att han midt i skötet af sin berusning skulle ge sig tid att skicka oss bulletiner ... Låtom oss derför tala om annat! ... Er djupa sorg har kanske hindrat er från att lyssna till dagens märkvärdigheter, ljudande med dånet af musköter och kanoner? ... det tyckes gå bättre än vi ens vågat drömma om.“

“Det artar sig till mera än en simpel emöt“, yttrade hertigen, med synbart välbehag upptagande ett annat samtalsämne.

“Man påstår att Ludvig Filip icke vågar sammankalla national-gardet, och detta är ett godt tecken.“

“Visserligen ... Man påstår äfven att Molé blifvit kallad till Tuilerierna.“

“Och de inbilla sig att Molé skall blåsa ned barrikaderna? ... de dårarne! ... Allt går ypperligt ... det enda, som fattas, är att grefven af Chambord icke är närvarande, ty i sådant fall hade allt redan varit afgjordt.“

“Man har likväl uppsatt förslag till provisorisk styrelse, som skall handhafva ärenderna till dess Henri cinq hunnit anlända.“

“Jag har hört det, och hvad har man gifvit er för roll, de Beaudreuil?“

“Jag är minister för allmänna undervisningen.“

“Ni passar ej för den portföljen“, anmärkte markisinnan, och denna gång onekligen med skäl.

“Ni tror då, markisinna?“

“Att ni gjort klokast om ni tagit initiativet ... I stället för att blott blifva fjedern i verket, borde ni ha varit handen, som trycker på den ... Hvarför satte ni ej sjelf upp en lista?“

“Men betänk då att Berryer och Montalembert ...“

“Äro talangerna“, inföll markisinnan; “men ni, de Beaudreuil, är styrkan.“

“Hvad menar ni, Eulalie?“

“Berryer och Montalembert hafva pennan och ordet, men hvar hafva de sina arméer?“

“Ni tror då, att jag eger en armé?“

“Ja, en armé af louisd’orer, en armé, som inga barrikader decimera ... Ni hade kunnat bli den förste, i stället för att nu blott vara den siste ... Ni är en klen politiker, Rigobert ... Ni vore förlorad, om ni ej hade mig vid er sida, känslolöse! ... Jag vill icke att ni skall vara den siste.“

“Hvad vill ni då göra?“

“Jag vill göra er till den förste, och jag skall göra det, otacksamme!“

“På hvad sätt?“

“Klockan är nu half till elfva“, svarade markisinnan med en blick på pendylen; “det är nu tid för er att åka till sorghuset ... Men jag far till Berryer.“

“Och sedan?“

“Medan ni lyfter Géronnière från katafalken och förer honom till Madeleine-kyrkan, lyfter jag er upp på konselj-presidentens stol och förer er till stats-rodret.“

“Ni är rask, Eulalie! ... och ni tror att det skall lyckas?“

“Ja.“

“Och hvilken mäktig häfstång ämnar ni anlita för detta svåra arbete?“

“Ett eller två ord, som jag hviskar i Berryers öra“, svarade markisinnan vårdslöst.

“Och dessa ord?“

“De enklaste i verlden: antingen sätter ni hertig de Beaudreuil på president-stolen, eller ställer hertig de Beaudreuil sin gyllene armé till skyddsvakt kring orleanistens tron ... Se der allt som behöfs.“

“Visserligen, men ...“

En betjent inträdde, anmälande grefve de Vandeul.

“En ny condoléance,“ yttrade markisinnan, resande sig upp för att gå.

“O min gud, så tråkigt!“ ropade hertigen, redan utledsen vid det menskliga deltagandet.

“Raskt från dur till moll, hertig!“ uppmanade markisinnan, räckande honom sin hand.

“Farväl, Eulalie!“ sade hertigen, kyssande hennes hand; “efter begrafningen besöker jag er?“

“Välkommen, konselj-president!“ sade markisinnan; “men, hvad ser jag?“ ropade hon skrattande; “ni har knutit kring armen tvänne sorgflor i stället för ett.“

“Ack, min tankspriddhet!“ sade hertigen, lösande upp det öfverflödiga floret.

“Det ser ut som ni med sorgflor ville sörja en enleverad hustru“, skämtade markisinnan, “eller också är ni mera än en blott öfvergifven man, kanske är ni enkling ... Men var trygg! den nya Lucretia störtar ingen konung, icke ens en hertig ... Bäst om hon vore död, ty det finnes ingen bättre sinnebild af tystnaden än grafven.“

“Hm!“ mumlade hertigen bleknande.

“Ni bleknar för mycket, Rigobert“, anmärkte markisinnan; “glöm för all del icke, att den svarta drägten redan gör ansigtet tillräckligt blekt ... au revoir!“

Markisinnan mötte i yttre rummet grefve de Vandeul, hvilken var en man af sextio år med stolt hållning och ädla anletsdrag.

“Hur befinner sig hertigen?“ frågade grefven.

“Bedröfligare än jag förestält mig“, svarade markisinnan; “han hade dock bort kunna ana att så skulle gå.“

“Hvarför borde han ana det?“

“Emedan den, som söker metaller, måste bereda sig på att äfven finna slagg.“

“Myntade metaller böra dock vara fria från slagg.“

“Men i dåliga tider myntar man icke blott ädla metaller.“

“Hur menar ni, madame?“

“Jag menar att man ej onäpst ingår mésalliancer, att man ej ostraffadt öppnar våra palatser för bourgeoisien, ty det guld, den för med sig, bär alltid märke af den hand, som tummat det.“

Markisinnan aflägsnade sig och grefven gick in till hertigen.

“Äfven ni, grefve de Vandeul, har ej glömt mig i min olycka!“ repade hertigen, skyndande emot den ankommande. “Ni visade den arma vilseförda alltid mycken välvilja.“

“Jag och hela min familj satte högt värde på hertiginnan“, svarade grefven.

“Ni skulle icke hafva anat något sådant af henne?“

“Nej.“

“Ni skulle icke trott det, om man berättat det för er?“

“Nej.“

“Liksom ni anade jag det ej, liksom ni trodde jag det ej ... O! jag kan knappast tro det än, och likväl är det en sanning, en sanning, som gjutit döden i mitt bröst ... Grefve de Vandeul, jag är mycket olycklig!“

“Ja, ni är mycket olycklig!“ upprepade grefven.

“Af barmhertighet, af nåd, tala icke mera till mig om henne!“ bad hertigen.

“Jag skall icke mera tala till er om henne“, försäkrade Vandeul.

De Beaudreuil vände sitt ansigte mot fönstret, liksom för att dölja sina tårar.

Grefven följde hertigen med en djupt bedröfvad blick, oaktadt den sednare var vänd ifrån honom.

“Jag såg att er vagn var förspänd“, sade grefven efter en stunds paus.

“Ja, det är sannt, jag hade glömt det“, yttrade hertigen; “har ni kommit till fots?“

“Ja, och derför tänkte jag be att få begagna er vagn.“

“Ert sällskap skall bereda mig både tröst och glädje,“ bedyrade hertigen.

“Godt! jag följer er då ... vi ha visserligen ännu en halftimme på oss, men det är kanske i sin ordning att ni kommer något tidigare än de andra.“

“Ni har rätt, vi skola fara genast.“

Hertigen och grefven följdes åt utför trapporna och stego in i den förres vagn.

Vagnen satte sig i rörelse.

Under färden hörde de begge herrarne på afstånd dånet af handgevärssalfvor och kanoner, men iakttogo icke desto mindre ömsesidig tystnad.

Den ene syntes uteslutande öfverlemnad åt sin sorg och den andre tycktes vara för grannlaga för att störa den.

Som något hinder icke mötte hertigens vagn, oaktadt mycket folk var i rörelse, så stannade den efter omkring tio minuters färd utanför porten till den aflidne bankirens hus.

Hertigens tvänne betjenter, begge med sorgflor om hattar och armar, öppnade vagnsdörren för hertigen och hans följeslagare, hvilka snart befunno sig i portgången.

Portgången var beklädd med svart tyg, och tunga silfver-draperier prunkade högtidligt på den svarta grunden, men katafalken ...

En likkista kan aldrig vara en angenäm syn, äfven om man är dens arftagare, som deruti hvilar; men att icke finna en likkista, der man väntar att finna den, är kanske ännu mera oangenämt.

Hertigen såg endast den svartklädda och med silfverfransar garnerade katafalken, på hvilken kistan borde stå, men likväl icke stod.

“Hvad vill det säga?“ frågade han med något osäker stämma portvaktaren, hvilken stod bredvid honom bugande och med hatten i hand; “klockan är snart elfva, och man har ännu icke nedstält kistan.“

“Den har varit nedstäld, monseigneur“, svarade portvaktaren.

“Varit!“ upprepade hertigen; “varit nedstäld, säger ni!“

“Ja, för två timmar sedan, såsom anbefaldt var, men ...“

“Är det väl möjligt att man redan fört liket till kyrkan, utan att afvakta mig och processionen?“

“Nej, monseigneur.“

“Hvar är då likkistan?“ frågade hertigen, vändande bort ansigtet för att dölja den färg, för hvilken markisinnan varnat honom.

“Den är nyss uppburen igen“, svarade portvaktaren.

“Uppburen igen!“ upprepade hertigen, stödjande ena knät mot katafalken; “uppburen utan min befallning! ... hvarför har man burit upp den?“

“Det vet jag inte, monseigneur, men det är för en halftimme sedan ...“

“På hvems befallning har det skett?“

“På hertiginnans“, svarade portvaktaren.

“Hertiginnans!“ skrek hertigen.

Grefve de Vandeul syntes icke dela hertigens bestörtning, men hans blick, sökande hertigens ansigte, hvilade med ett alvarligt uttryck på dennes marmorhvita anletsdrag.

“Hvilken hertiginna!“ ropade hertigen, görande våld på sig för att lösa sin tunga.

“Hå“, svarade portvaktaren, “hvilken annan skulle det väl vara än madame la duchesse, monseigneurs gemål?“

Hertigen sjönk ned på katafalken.

Katafalken, som nyss förlorat ett lik, tycktes i ersättning hafva fått ett annat.

Portvaktaren tappade sin hatt och stirrade bestört på monsieur le duc.

“Gå in efter ett glas vatten“, befalde grefven portvaktaren; “ni ser ju att hertigen mår illa.“

“O min gud!“ ropade portvaktaren och skyndade in i portkammaren.

“Er arm, hertig“, sade grefven till de Beaudreuil, sedan portvaktaren försvunnit, “jag vill föra er tillbaka till er vagn.“

Hertigen fattade mekaniskt grefvens arm och lät sig föras ur porten.

“Öppnen vagnsdörren“, befalde grefven de begge betjenterne, som, bestörte af sin husbondes bleka förvridna anletsdrag, verkstälde befallningen.

Grefven hjelpte derefter hertigen att uppstiga och sätta sig i vagnen.

“Upp på era platser!“ ropade han derefter till betjenterne; “hertigen vill fara hem!“

Betjenterne aflägsnade sig från vagnsdörren, i hvilken grefven derefter fattade.

Sedan betjenterne intagit sina vanliga platser, böjde sig grefve de Vandeul in i vagnen och sade med en röst, som icke kunde höras af någon annan än hertigen:

“Hertiginnan de Beaudreuil har tillbragt sednaste natten i skötet af min familj; men för närvarande vistas hon i detta hus, der läkare nu som bäst obducera hennes onkels lik ... Man tänkte äfven låta er vara närvarande, men ni stupade öfver katafalken, ni hade ej styrka att gå uppför trapporna och derför ansåg jag tjenligast för er att vända åter.“

“Hertig de Beaudreuil! ni är en mördare, ni är en niding!“ fortfor grefven; “det är ni och andra med er, som vanärat det stånd, hvartill ni olyckligtvis hör ... Det är ni och era gelikar som störtat detta stånd från den höjd, som det, till följd både af födsel och bildning, alltid bort innehafva ... Det är icke pöbelns armar, utan adelsmäns brott, som fläckat våra sköldar och bräckt våra svärd, frejdade sedan urminnes tider.“

En stor tår perlade i den gamle legitimistens öga, när han sade dessa ord.

“De Beaudreuil!“ tillade han; “råga ej vanäran med fegheten ... Må denna vagnsdörr, som jag nu tillsluter efter er, för er vara detsamma som grafvens!“

Efter dessa ord slog han till vagnsdörren.

“Hertigen far hem!“ ropade han derefter till kusken och återvände in i den döde bankirens hus.

Trettioförsta kapitlet.

Palais-Royal.

Hvem har varit i Paris och icke besökt Palais-Royal, eller Palais-National, såsom det efter sista revolutionen kallas?

Hvilken parisare eller främling har ej tjusats af skuggan från dess kastanier, af doftet från dess blomster-rabatter, af perlorna från dess rika fontän?

Hvem har ej bländats af glansen från dess tusentals lampor? hvem har ej druckit kaffe i Café-Rotonde?

Palais-Royal bär med skäl tillnamnet fé-slottet, men ingen tjusande fé har framtrollat det.

Trollkarlen var en prest, en kardinal, och kanske den argaste, som någonsin messat böner i kyrka och huggit hufvudet af bättre folk.

Det var Richelieu, ett af de tre ve, som franska adeln skulle kunna nämna i sina litanior.

Ludvig XI halshögg de stora vasallerne, Richelieu de höge herrarne (les grands seigneurs) och Robespierre aristokratien “en général“.

Men som vi, för närvarande åtminstone, icke ha tillfälle att förbanna dem för det, så nämna vi blott att den mellerste af triumvirerne gjorde något för efterverlden, när han lät uppresa det palats, hvarom nu är fråga och hvilket då kallades Palais Cardinal.

Richelieu for in i detta palats för sista gången den 2 December 1642, ty han hade döden i faggorna, men var för öfrigt vid bästa lynne i verlden, emedan han samma dag sett Cinq-Mars och Thou på stupstocken.

Han dog två dagar derefter, icke äldre än femtioåtta år, till mycken fröjd för sina fiender och kanske ännu mera för Frankrikes, samt efter att hafva testamenterat sitt palats åt Ludvig XIII, hvilken några månader derefter följde testator i grafven.

Ifrån den tiden var Palais-Royal residens för kungar och prinsar, ända till dess hertigen af Orleans, Louis-Philippe-Joseph, mera känd under namnet Egalité, upplät en större del af palatset åt en hvar, som önskade bo vackert och beqvämt emot dryg hyra.

Det var, om man så vill, ett föga furstligt, men desto mera förståndigt sätt att få sina skulder betalda.

Efter hertigens afrättning såldes de uthyrda lokalerna åt enskilda för det allmännas räkning.

Vid Restaurationen återinsattes visserligen den orleanska familjen i eganderätten till Palais-Royal, men hvad som blifvit försåldt åt enskilde, förblef likväl i dessas ego, såsom rätt och billigt var.

Orleanska familjen hade gudi nog att lefva af och bo uti ändå.