Part 20

Alla vände sig ditåt och helsade med ett stormande välkommen på en ung manlig gestalt, som i detsamma satte foten på barrikadens rygg.

Det var Armand Cambon.

Vår hjelte kunde ej gerna underlåta att göra intryck, hvarhelst han uppträdde.

Hans öppna ädla ansigte, genomglödgadt af de skönaste minnen, strålade af den glans, som konstnären sträfvar att gifva åt segerns eviga guddom.

Dertill kom nu att hans rustning var i hög grad romantisk.

Visserligen var han blott klädd i blus och pantalonger af fint rödrutigt bomullstyg, men i det svarta lackerade läderbältet hade han tvänne pistoler och en blixtrande sabelklinga samt i högra handen en den prydligaste dubbelbössa.

På hufvudet bar han en låg hatt med framtill uppvikta breda skyggen och prydd med den trefärgade kokarden, ur hvilken sköt en liten röd plym.

Barrikadernas hjelte hade smyckat sig med ett visst koketteri, oskiljaktigt från fransmannen, antingen han sätter foten på tiljan af ett dansgolf eller på spetsen af en barrikad.

Men vi hade så när glömt att beskrifva hvad han förde i venstra handen.

Det var en stång af minst fem alnars längd, från hvars spets fladdrade fanan med de tre bekanta färgerna, blått, rödt och hvitt.

Sjelfva stången var äfven målad i öfverensstämmelse med fanan.

Armand uppsatte fanan midt på barrikaden, stötande ned stången i ett hål, som enkom för detta ändamål blifvit öppnadt.

Derefter blottade han sitt hufvud och svängde deröfver sin hatt några hvarf, ropande:

“Vive la république!“

I detta rop instämde de, som jemte Armand stodo på barrikaden.

Ögonblickligen upprepades samma rop öfver hela gatan från barrikad till barrikad, från fönster till fönster.

“Vive la république!“ ropade yrvaken den unge mannen, som nyss sofvit, men nu reste sig upp i sängen, gnuggande ögonen.

“God morgon, monsieur Eugène!“ helsade Armand den yrvakne.

“Ah, det är ni, Armand!“ svarade Eugène med en glad nickning; “jag drömde att jag stod på ena tornet af Notre-dame ... Men så högt hafva vi ännu icke kommit, efter hvad ni kan se ... dock äro vi på god väg ... Är det långt lidet på morgonen?“

“Solen har gått upp långt före er“, svarade Armand.

“Det tror jag väl, hon behöfver ej använda natten för att bygga barrikader, hon ... Nå, hur finner ni vårt arbete?“

“Godt, ypperligt!“

“Hur ser det ut på de andra ställena?“

“Bra, man har varit flitig öfverallt.“

“Hur är det? ... Jag har drömt om kanonskott och handgevärs-salfvor.“

“Ni är sanndrömmare ... Flere barrikader äro redan angripna, men värdigt försvarade.“

“Tänker ni stanna qvar hos oss?“

“En halftimme ungefär.“

“Hvart tänker ni sedan begifva er?“

“Till rue S:t-Antoine ... jag är nyfiken att se hvad den Blodröda Fanan har för sig ... Men, à propos, hvad tycker ni om vår fana?“

“Jag trodde det var morgonrodnaden som sväfvade öfver mitt hufvud.“

“Det är också en morgonrodnad, Eugène, och den bebådar den nya dagen ... För öfrigt är den ett verk af vestern, ty den är skänkt åt oss af gubbarne på Bicêtre.“

“Ära och heder åt gubbarne! och välsignad vare vestern, som icke är annat än morgonrodnadens fader! ... Lefve den trefärgade fanan! ... den kommer lagom för min sista vers.“

“Ni har icke er sista vers färdig än?“ frågade Armand skrattande.

“När skulle jag då ha skrifvit den? ... Jag har ju på tjugufyra timmars tid knappast haft tid att äta och dricka ... Evige, lagerbekrönte Apollo! hur skall jag få mig en kopp kaffe?“

“Monsieur Eugène!“ ropade helt nära en välljudande stämma.

“Marly, Marly!“ svarade Eugène, springande upp ur sängen och skyndande till ett fönster i andra våningen.

Vi nämnde nyss att barrikaden hade två våningars höjd. Följaktligen kunde fönstren i andra våningen äfven göra dörrars tjenst åt dem, som voro öfverst på barrikaden.

I detta fönster visade sig den behagliga gestalten af en ung, vacker flicka, med en fin, hvit mössa på hufvudet och af det slag, som grisetterna vanligtvis nyttja.

Schaletterna tillhöra uteslutande nordens grisetter.

“Hur har ni kommit hit, söta Marly?“ frågade Eugène.

“Jag visste ju att ni var här, Eugène“, svarade Marly, “och då begriper ni väl att ...“

“Ja, jag begriper ... Men har ni kaffe, ljufvaste flicka?“

“Ja.“

“Har ni konjak, guddomligaste varelse?“

“Ja, jag har allt hvad ni vill.“

“Allt hvad jag vill, och ändå alltid mera öfver ... Ni är en ängel, Marly! ... Är kaffet varmt?“

“Se här, drick!“ sade Marly och räckte poeten genom fönstret en kopp rykande kaffe.

“Skönt! ... jag är alldeles genomregnad ... Jupiter pluvius är en tråkig guddom, men det gör ingenting, bara han i ena fickan har en trogen älskarinna och en kopp kaffe med sin “petit verre“ i den andra ... Ett ypperligt kaffe, Marly ... Men hvad har ni för godt i den lilla näpna korgen, som hänger vid er arm?“

“Jag har charpie och bindlar“, underrättade Marly.

“För min räkning?“

“För alla, som behöfva det, men isynnerhet för er, det kan ni väl förstå.“

“Ack, hvad ni är god! ... ni vill då förbinda mig, i fall jag blir sårad?“

“Ja visst, jag undrar just hvem som skulle göra det bättre er till lags än jag ... Ni är alltid så fasligt kinkig af er, monsieur Eugène.“

“Det är bara för att öfva ert himmelska tålamod ... Men hvar är konjaken?“

“Här.“

“O, min gud, hvad den är liten! är det glas för en sådan barrikad?“

“Jag hade icke mera pengar ... jag letade på ert bord och vände ut och in på alla lådorna, men ingen enda sou, bara fullklåttradt papper, bara de välsignade verserna.“

“Är det bara det? ... ni sårar min egenkärlek, Marly, utan att kunna förbinda detta sår.“

“Det är också icke er egenkärlek som jag tänker förbinda, Eugène.“

“Det gör ni rätt i, Marly ... Men antingen ni förbinder mig eller ej, så blir jag er förbunden så länge jag lefver ... Men dör jag, så tag aldrig mer en poet till älskare, ty poeter äro de odrägligaste älskare på jorden.“

“Ja ibland“, medgaf den uppriktiga grisetten.

“Alltid, alltid, goda Marly!“

“Nej, Eugène; ty om så vore, hade jag visst icke nu stått här med kaffe och konjak för er mun och charpie och bindlar för era blessyrer ... Men var försigtig under striden och blottställ er icke onödigt; låt mig så länge som möjligt behålla den odrägligaste älskare på jorden.“

“En kyss, i stället för socker, på konjaken, älskade barn!“

“Här“, svarade den gästfria grisetten och räckte sina fylliga läppar åt poeten, som tog flere än en sockerbit.

Under tiden samtalade Armand med eleverne af polytekniska skolan rörande försvaret af de många barrikaderna.

Adjutanter i blus skickades oupphörligen mellan hufvudbarrikaden och dess smärre syskon.

“Hvad gör ni, monsieur Eugène?“ frågade Armand poeten, hvilken nu tagit plats på sängkanten med sitt plån i ena handen och en blyertspenna i den andra.

“Den sista versen, som jag nu ändtligen får tid att skrifva“, svarade Eugène, utan att se upp från plånet.

“Då måste ni skynda er.“

“Hvarför det då?“

“Hör ni icke trummorna? ... hör ni icke Vincennes-jägarnes horn?“

“Parbleu!“ mumlade poeten, stoppande plånet och pennan hos sig, hvarefter han drog fram en lång bössa, som han haft gömd under sängen.

Derefter stälde han sängen på kant, med madrassen vänd åt torget.

Den af polytekniska skolans elever, som tycktes hafva befäl på stället, förde till sin mun en jagtpipa och blåste deruti trenne gälla signaler.

Ögonblickligen fyldes barrikaden af bluser, beväpnade med eldgevär och andra vapen.

Det stora torget framför barrikaden, hvilket hitintills varit temligen öde, började nu få ett annat och lifligare utseende.

Både från place de la Victoire och andra ställen framtågade trupper, och inom fem minuter stod en afdelning fotfolk uppstäldt i slagtordning på torget.

Det var 69:de linie-regementet, förstärkt med en bataljon jägare från Vincennes, samt två kompanier municipalgarde.

Dessutom ett dussin stads-sergeanter, anförde af en polis-kommissarie.

Truppstyrkan utgjorde omkring 2,500 man.

Tjugunionde kapitlet.

Omsider den sista versen.

Kommissarien och stads-sergeanterne närmade sig den stora barrikaden.

“Det ser ut som ville man språka med oss“, yttrade Armand till barrikadens befälhafvare; “behagar ni vara god, monsieur Laborde, och lyssna till hvad man har att säga, för att kunna svara på våra vägnar?“

“Ja, hvarför icke“, svarade Laborde, “ehuru jag ogerna vexlar ord med polis-spioner ... God morgon, monsieur!“ tillade han derefter, läggande sig på knä, för att bättre kunna höra hvad polis-kommissarien skulle säga; “hvad är det som tillskyndar oss äran af ett så talrikt besök?“

“I konungens och lagens namn“, ropade polis-kommissarien med en röst, som hördes öfver hela torget, “uppmanar jag eder att ögonblickligen sträcka vapen och nedtaga barrikaderna!“

“Jaså, ingenting annat“, svarade Laborde, “jag trodde jag att ni kommit hit för att undersöka om fiskmångelskorna på torget hade skämda varor ... Jag skall säga er att det varit en allmän klagan på makrillen, både hvad priset och beskaffenheten beträffar, utan att polisen gjort sin pligt ... Det kommer sig troligtvis deraf att polis-kommissarier och stads-sergeanter aldrig äta fisk oftare än i fastan, liksom annat gudfruktigt folk ... Jag har alltid påstått att det myckna köttätandet skadar polis-betjenterne, ty det gör dem tunga och dumma ... Också ser man aldrig en förståndig jägare på det sätt uppfostra sina hundar, ehuru det derför icke är sagdt, att han ger dem fisk ... Emellertid skulle jag tillstyrka att ...“

“I konungens och lagens namn, uppmanar jag eder att sträcka vapen och nedtaga barrikaderna!“ upprepade polis-kommissarien, utan att ingå i något svaromål angående fiskens företräde framför köttet.

“Aha, ni talar om gevär och barrikader“, svarade Laborde; “hvad nu gevären först angår, så äro de redan sträckta, som ni ser, och så färdiga som man någonsin kan önska ... det beror bara på att kunna taga dem, utan att få händerna genomskjutna ... Hvad sedan beträffar barrikaderna, så förhåller det sig med dem ungefär som med de välsignade regnskurarne i dag ... de förra lika litet som de sednare stodo i går afton föreskrifna i polis-prefektens proklamation, men icke desto mindre hafva de inträffat ... Den enda skilnaden dem emellan är att himmelen redan regnat i två timmar, då barrikaden ännu är ett moln, som icke brutit löst ... Men det kan jag säga er, att vid det första skott, som från torget lossas på stenmolnet, brister det och störtar öfver era hufvud med droppar större och tyngre än sjelfva rikspäronet i Tuilerierna.“

“Om inom fem minuter edra vapen icke äro öfverlemnade“, förklarade polis-kommissarien, seende på sitt fickur, “och de upproriske icke börjat nedrifva barrikaderna, skall den beväpnade styrkan gifva eld och låta hvarje upprorsman utan förskoning springa öfver klingan.“

“Mitt felas fem minuter i elfva“, svarade Laborde, likaledes med blicken på sitt ur; “således när qvarten slår?“

“Stormas barrikaden“, ropade polis-kommissarien.

“Och afslås“, tillade Laborde lugnt; “bon jour, monsieur! ... Akta er för pussen der! ... Nu klef ni ned er ... hvarför lydde ni icke min välmenta varning? ... Men så är det, när man nyttjar kläder och skodon, som staten får betala.“

“Hattarne af för trefärgade fanan!“ ropade flere röster från barrikaden, under det att flere bössmynningar riktades nedåt på polis-kommissarien och hans sergeanter.

“Gevär i arm! aktning för parlamentären!“ ropade Armand till sina vapenbröder.

“Aktning för parlamentären!“ upprepade desse och lydde.

Polis-kommissarien och hans sergeanter fingo således ostörde återvända till den plats, hvarifrån de kommit.

Midt på torget syntes en öfverste till häst, omgifven af sin stab.

Polis-kommissarien talade lifligt med honom, efter hvad man trodde sig märka från barrikaden.

“Det är ledsamt att jag icke ser till något artilleri“, sade Laborde till Armand.

“Förstår jag er rätt?“ frågade denne; “ni är ledsen öfver att man ej har kanoner att beskjuta oss med?“

“Ja visst ... sju eller åtta grofva kulor äro alltid helsosamma för en barrikad“, menade eleven af polytekniska skolan, “stenarne blifva derigenom mera sammanpackade och barrikaden följaktligen fastare.“

“Men den nionde och tionde öppna bresch“, anmärkte Armand.

“Betyder ingenting“, svarade Laborde, “för att hafva någon fördel af breschen, måste den anfallande truppstyrkan vara dubbelt så stark som den nu är ... Deremot vore under närvarande förhållanden en bresch oss till mycken nytta.“

“Hur då?“

“Jo, det är ju klart att med hundra soldater, som stupa i breschen, stanna äfven hundra musköter qvar, och det är just sådana som vi behöfva, ty af armar ha vi gudi nog.“

“Men“, anmärkte Eugène, som stod bredvid, “hvad skulle Sainte-Cécile säga, om man torkade henne i ögonen, innan hon ännu gråtit?“

“Sainte-Cécile?“ upprepade Armand förvånad.

“Sacre-dieu! jag glömde Sainte-Cécile“, svarade Laborde; “men har ingen fara.“

“Hvem är Sainte-Cécile?“ frågade Armand.

“Det är ett helgon, hvars tårar intet samvete kan bära och som äro så tunga att till och med en munk skulle skälfva dervid ... Och likväl har den arma Sainte-Cécile blott ett enda öga.“

Laborde böjde sig öfver barrikaden och visade Armand ett rundt blecklock på den sidan, som vette åt torget.

Armand förstod nu hvem Sainte-Cécile var och han tycktes glädja sig öfver att hafva gjort bekantskap med ett helgon, som kunde gråta så mycket med ett enda öga.

“Men hvad är det?“ frågade Armand, blickande utåt torget, “kommer icke der en ny parlamentär! ... i dag slår man riktigt på stort ... Denna gången skickar man oss en löjtnant af linien.“

“Och med en hvit fana“, inföll Laborde; “det är åtminstone militäriskt och artigt ... Men, au diable, jag känner löjtnanten, jag har valsat med hans flicka på sista opera-maskeraden och han var på långt när icke så belåten med min vals som hon ... Han sökte derför gräl och ville slåss med mig, men jag slåss icke gerna för loretter och dessutom var det ganska onödigt, ty hvad tjenar väl till att slå den ur fältet, som man redan slagit ur brädet! ... Emellertid vill jag ej tala med honom ... Jag kunde komma att dra på munnen, och det vore synd. Derför tala ni med honom, monsieur Armand ... Ni skall nog ge honom besked, om jag känner er rätt.“

En ung löjtnant af linien visade sig nu nedanföre barrikaden med sin hvita fana.

Nu blef det Armands tur att böja sig ned för att samtala med parlamentären.

“Monsieur, hvad har ni att meddela oss?“ frågade Armand, artigt blottande sitt hufvud.

“Monsieur“, svarade löjtnanten, förande lika artigt handen till sin tschakå, “jag kommer på min öfverstes befallning ... Öfversten tror att man i det längsta bör spara landsmäns blod.“

“Öfversten tror såsom en fransk medborgare och krigare alltid bör tro ... Var öfvertygad, monsieur, att det icke finnes någon bland oss, som icke delar hans tro i detta fall.“

“Öfversten har blifvit beordrad att på det strängaste förfara med de upproriske och utan ringaste skonsamhet behandla dem, antingen de göra motstånd eller ej ... Men han, har befalt mig säga, att derest ni och edra kamrater öfvergifva barrikaderna och lemna era vapen i hans händer, lofvar han vid sin ära att icke förfölja någon, utan låta en hvar afträda med full säkerhet både för lif och frihet ... Längre kan öfversten icke gå, och han fruktar ändå att hvad han gör blir misshagligt för dem, som gifvit honom de strängare orderna ... Men han underkastar sig hellre ansvaret för order-brott, än belastar sitt samvete med landsmäns blod.“

“Vi förstå uppskatta öfverstens menniskokärlek“, svarade Armand; “också afhöra vi hans välvilliga förslag med mera nöje än det pockande maktspråk, som polis-kommissarien nyss förde mot oss ... Men vi kunna icke öfvergifva våra barrikader och icke lemna våra vapen ... De förra äro verket af en hel natt genomvakad i oväder och storm ... Hvad de sednare eller våra vapen angår, så ha vi för deras anskaffande uppoffrat vår sista skärf, och att lemna dem ifrån oss vore detsamma som att kasta bort hela vår återstående egendom ... En man med er öfverstes ridderliga sinne kan icke fordra af oss ett sådant offer.“

“Då återstår ej annat för öfversten än gifva signal till anfall“, yttrade löjtnanten, “och i sådant fall har han beordrat mig säga, att han låter slå tre trumhvirflar med korta mellanrum ... Om efter den sista trumhvirfveln ni och era kamrater ännu befinnas qvar på barrikaden, börjas på ögonblicket stormningen ... Ni har således ännu någon tid att betänka er.“

“Vi behöfva ingen betänketid och edra trumhvirflar äro fullkomligt öfverflödiga ... Blåsen till anfall ju förr dess hellre ... Himmelen klarnar, väderleken blir tjenlig till strid.“

“Och detta är ert sista ord?“

“Mitt sista.“

“Jag går att lemna öfversten ert svar“, sade löjtnanten och vände sig om för att gå.

“Men“, sade Armand, liksom ville han tillägga något.

Officeren vände ånyo sitt ansigte mot barrikaden.

“Ni har något mera att säga“, yttrade han, kanske i det hopp att barrikad-chefen redan ångrade sig.

“Ja, monsieur, och jag skulle säga det, i fall jag vore viss om att ni framförde mina ord till er öfverste.“

“Jag skall göra det.“

“Ordagrannt?“

“Ordagrannt.“

“Ni bedyrar det vid er heder?“

“Ja, vid min heder.“

“Godt! ... Ni skall då säga er öfverste, att det råder en stor skilnad emellan de rättigheter och skyldigheter, som å ömse sidor åberopas ... Öfversten följer divisions-generalens order, men vi följa konstitutionens föreskrifter; öfversten verkställer militär-lagarnes bud, men vi försvara de rättigheter, som konstitutionen gifvit, men godtycket våldfört ... Vidare skall ni säga honom, att de, som befinna sig uppå och inom barrikaderna, tillhöra den folkklass, åt hvilken man i åratal lofvat allt, men hållit intet ... När vi någon gång, oförmögne att längre bära hungerns och eländets qval, begagnat oss af petitions-rätten, som konstitutionen medgifver, har man öfverkorsat våra petitioner med bajonetterna ... När vi slutligen lika grundlagsenligt samlat oss för att välja deputationer, som muntligen skulle framföra våra bekymmer, har man skingrat oss med chocker och kartescher ... Det kan således icke vara på öfverstens sida, utan på vår som rättvisan och himmelen stå ... Man har talat till oss genom vapen, och vi svara med vapen. Man har nekat oss bröd, och derför ropa vi till dessa stenar: varden bröd! ... Ludvig Filip har barrikaderna att tacka för sin krona ... Hvad barrikader gifvit, skola barrikader återtaga.“

“Ja, ja!“ skreko hundratals röster från barrikaden.

“Mera har jag icke att säga“, förklarade Armand.

“Bonjour, monsieur!“ helsade löjtnanten och gick.

“Bonjour, monsieur!“ besvarade Armand helsningen, hvarefter han reste sig upp.

“Låna mig er skuldra, monsieur Armand“, bad Laborde, läggande en liten tub på vår hjeltes axel och kikande genom den.

“Hvad ser ni efter?“ frågade Armand.

“Jag vill se om jag nyss såg rätt“, svarade Laborde.

“Och hvad såg ni nyss?“

“Jag tyckte att den stackars löjtnanten var något låghalt“, svarade den kikande.

“Förlåt, monsieur!“ sade Armand, något stött af så mycken lättsinnighet i ett så alvarsamt ögonblick; “men det vore bättre att ni satte er tub på de begge fältkanoner, som man i denna stund bröstar af midt på torget.“

“Fältkanoner sade ni?“ svarade Laborde leende; “det är ordentligt belägrings-artilleri af den mest vördnadsbjudande kaliber ... O min gud!“ tillade han i samma andetag, “hur kan en varelse, som är låghalt och endast har underlöjtnants lön, vänta trohet af loretter!“

I detsamma hördes en stark och uthållande trumhvirfvel från torget. Det var den första.

“Ledsamt att vi icke hafva en enda trumma att svara med“, anmärkte Laborde.

“Hade jag haft min sista vers färdig, så skulle vi ha svarat med den“, förklarade Eugène.

“Sjung då er första“, uppmanade Armand; “le crédo républicain är en passande replik till trumhvirflar.“

“Nåväl! stämmen upp le crédo républicain!“ ropade Eugène till vapenbröderne; “eld i sången och skyldradt gevär för republiken!“

Alla bluserne uppreste sig, skyldrade gevären och uppstämde, sedan första trumhvirfveln väl slutat, med starka lungor le crédo républicain:

“Si vous voulez savoir le fond de ma croyance En quelques mots bien courts ici je la dirai; Je vais bien franchement montrer ce que je pense, Et c’est du fond du cœur que je vous répondrai:“

Andra trumhvirfveln dundrade från torget och afbröt sången.

Eugène, förargad, liksom poeter och kompositörer i allmänhet, när man afbryter deras sånger, knöt näfven hotande nedåt torget.

“Fortsätten, fortsätten!“ ropade Armand; “le crédo républicain kan ej dö för blotta trumhvirflar.“

Sången fortfor med fördubblad styrka:

“Je veux que le génie ait le sceptre du monde, Je veux que le travail, cette mère féconde, Elève ses enfants pour un meilleur destin! Je veux de l’équité redresser la balance, Je veux que l’oppresseur soit réduit au silence. Voilà pourquoi je suis républicain!“

Tredje trumhvirfveln började dåna och slutade med ett kanonskott, som besvarades från barrikaden med ropet: “Vive la république!“

“Barrikaden darrade“, sade Armand till Laborde, utan att likväl darra sjelf.

“Och skred en half tum tillbaka“, tillade Laborde lugnt; “den svåra kulan befinner sig nu bland stenarne, i vår nedersta omnibus, lik en Saul bland profeterne.“

Ett nytt kanonskott dånade från torget.

“Der ha vi Saul n:o 2“, yttrade Armand, undersökande låset på sin bössa.

“Barrikaden rörde sig knappast“, svarade Laborde; “Saul n:o 2 gör genast mindre verkan och Saul n:o 3 ännu mindre ... Ju större skogen är, desto mindre märker man de stora träden ... Ah, der ha vi den tredje ... barrikaden rörde sig ej en hårsmån ... Men passen nu på, gossar! gynnad af krutröken, skall man söka storma barrikaden.“

Barrikad-kämparne lade sig framstupa med gevären framför sig.

“Och Sainte-Cécile?“ frågade Eugène.

“Ligger lugn“, svarade Laborde; “hon ler åt grundskotten, den heliga ... Men det är tid på att taga bindeln från hennes öga, i fall hon skulle vilja gråta.“

En af eleverne ryckte bort blecklocket, som vi nyss omnämnde.

Sainte-Cécile’s öga, som derigenom blef klart, liknade mycket mynningen af en mörsare, liggande midt öfver barrikaden och dold af öfverlagda stenar.

En annan elev tände en brännare.

I detsamma knallade från torget det fjerde kanonskottet.

Det gick såsom Laborde förutsagt.

En liflig handgevärseld hördes nedifrån barrikaden. Men ännu hade ej ett enda skott blifvit lossadt från denna.

“Jag hör på stegen och ansatsen att det är municipal-gardet som stormar“, hviskade Laborde till Armand, hvilken låg bredvid honom; “hör hur det smattrar ... Så hushåller man med statens förråder ... Gråt, Sainte-Cécile, gråt öfver municipal-gardets synder!“

Ändtligen lossades första skottet från barrikaden, men ett förfärligt skott.

Det var också Sainte-Cécile som gret.

“När ett helgon gråter“, sade Laborde, “då tystnar jorden med helig andakt.“

Laborde sade sannt.

Handgevärselden hade upphört. Allt var tyst.

Endast en trumma från torget hördes slå reträtt. Krutröken började skingra sig.

Och när den skingrat sig, då kunde både de som stodo på barrikaden och de som voro uppstälda på torget se en förfärlig syn.

De sågo den också, ehuru med olika ögon, för att ej tala om olika känslor.

Sainte-Cécile’s drufhagelssvärm hade icke allenast sopat ned största delen af storm-kolonnen, utan äfven öppnat en bred blodig lucka i jägare-bataljonen, hviken stod uppstäld bakom den förre.

Också rådde en obeskriflig förvirring bland regeringens trupper.

Man hade väntat sig ett stenregn och deribland på sin höjd en och annan illa riktad muskötkula; men om ett helgon med ett sådant öga hade ingen drömt.

Öfverallt döde och sårade, öfverallt, utom på barrikaden!

“Hvad har ni nu för er, Eugène?“ frågade Armand poeten, hvilken vändt om sängen och kraflade med begge händerna i tagelmadrassen.