Part 2

“Denna tillfälliga befattning utgör min ära“, försäkrade orkester-anföraren, utan att se upp från partituret.

“Hvad säger ni då om mig som blåser fagott?“ frågade en annan med korpsvart hår och koppärrigt ansigte.

“Ah, monsieur Crémieux!“ utbrast polis-kommissarien; “min sann har icke Nationals hela redaktion blifvit ett harmoniskt sällskap.“

“Kan det vara någon hemlighet för er att harmonien alltid varit rådande inom National?“ frågade Crémieux.

“Ni har ej något uppmuntrande ord för mig“, sade en man med jättelik växt och tjockt svart skägg, och hvilken uppreste sig med en flöjt i handen.

“Flöjten är just ett instrument som anstår er, monsieur Caussidière“, menade Didier; “det är så många smyghål på flöjten.“

“Men jag trotsar er att, oaktadt er ålnatur, kunna krypa igenom ett enda“, svarade Caussidière.

Polis-kommissarien vände sig föraktligt från flöjtisten.

“Behagar monsieur sitta?“ frågade Armand, som utkom från det inre rummet med en stol, den han stälde bakom polis-kommissarien.

“Det var artigt, monsieur Armand“, yttrade Marrast; “vi hoppas få behålla monsieur Didier för hela aftonen ... lita på, ni skall få höra en ypperlig musik ... det bör bli en angenäm nyhet för en man som är invigd i alla konster, utom de sköna.“

“Utan tvifvel“, medgaf Didier, sättande sig, “det fattas blott Louis Blanc vid violoncellen och Ledru Rollin vid kontra-basen, så vore allt i sin behöriga ordning.“

“Den är dålig musikus, som tror att Ledru Rollin och Louis Blanc höra till vår orkester“, anmärkte Marrast.

“Spelen emellertid, messieurs!“ uppmanade Didier; “jag vill helt och hållet vara öra.“

Orkester-anföraren knackade med stråken på pulpeten.

“Hafva alla stämt?“ frågade han.

“Ja“, ropade somliga.

“Nej“, ropade andra.

“Stämmen då!“ anbefalde orkester-anföraren.

En ny stämning började, om möjligt ännu gräsligare än den förra. Den som stämde pukorna dunkade så att fönsterrutorna skallrade.

Polis-kommissarien lofvade för mycket, när han sade sig helt och hållet vilja vara öra. Han vred sig på stolen och höll händerna för öronen.

En sådan musik kunde jaga hin onde på dörren, och en polis-kommissarie är icke mer än menniska.

“Hållen upp! hållen upp! nog, nog!“ ropade han lomhörd; “jag uthärdar icke ... nog, nog!“

Orkester-anföraren knackade ånyo i pulpeten och det blef tyst i salen.

“Ursäkta, monsieur Didier!“ sade han; “jag inser nog att era öron måste lida af sådana disharmonier, men det kommer deraf att ni icke är musikus ... Jag har sett Meyerbeers ögon blixtra, när hans orkester börjat stämma ... Nu måtte det väl vara stämdt nog?“ frågade han derefter sitt kapell.

“Nej, nej!“ svarade flere af amatörerne.

“Stämmen då!“ anbefalde ånyo den vane och härdade musik-direktören.

“Nej, nej!“ skrek polis-kommissarien med full hals; “nu är det jag som stämmer, ja, jag stämmer eder alla inför instruktions-domstolen i morgon förmiddag klockan tolf.“

“För hvad ämnar ni då anklaga oss?“ frågade Marrast; “för det vi söka stämma väl, som ännu icke är förbjudet? ... Men hvarför då välja instruktions-domstolen till forum? ... Hvarför icke hellre Académie royale de Musique eller Opéra-comique, som för denna sak vore kanske det tjenligaste?“

“Jag ämnar icke anklaga er för den vackra musiken“, svarade Didier, “utan för den lilla vackra texten dertill.“

“Och texten är?“

“Upproret och republiken“, svarade polis-kommissarien med en genomträngande blick på församlingen.

“Om ni det tror, så bör ni stanna qvar för att höra på musiken“, yttrade Caussidière med sin dofva basröst; “vi hålla på med tredje akten till Robert le diable och ämna börja just vid det ställe, der afgrundsandarne ropa på en furste.“

Andra kapitlet.

Opera-maskeraden.

En fransk maskerad är den omaskerade glädjen. Masker och kostymer synas der vara till mindre för att dölja anletsdrag och mystifiera personer, än för att gifva ett slags rättighet åt nöjet att öfvergå till ysterhet och åt glädjen att stiga till öfverdåd.

Allt är tygellöst, uppsluppet, vildt, och att räkna alla de satirens pilar, som derunder korsa hvarandra, vore detsamma som att vilja räkna dropparna af den regnskur, hvilken faller öfver vårt hufvud.

Men pilen afskjutes utan vrede och emottages utan hämnd. Glädjens allt omfattande guddom uppmuntrar det ena på samma gång som han hugsvalar det andra eller, med andra ord, läker i detsamma han sårar.

Verldsföraktet och flegman, det förra med rynkad panna och den sednare med sömniga ögon, må gerna vid sitt inträde i en fransk maskerad-salong ropa: “Det är galenskap, idel galenskap!“ Men följande ögonblick äro de bestämdt lika galna som alla andra, utan att dagen derefter ens söka göra sig reda för orsaken till metamorfosen, skimrande för deras minne såsom en brokig dröm.

Ja, den är hänförande denna vilda lek, denna stormande dans, som rasar der på teater-tiljorna, belyst af tusentals lågor, som blända ögat, medan örat tjusas af den herrligaste musik. Men denna musik, hur stark och rytmisk den än är, arbetar likväl fåfängt för att bringa den brokiga skaran till takt och ordning.

Vi hafva aldrig sett några så dansa utan all takt som fransmannen och fransyskan; men huru kan den glädje hålla takt, som icke erkänner några gränser? Huru är ordning möjlig för de blad och blommor, som den osynliga, men mäktiga väderhvirfveln sätter i rörelse?

Det är just deruti som det egendomliga, det hänförande ligger, och man begriper snart hvarför orkestern, sina alla basuner och pukor oaktadt, dukar under. Han delar alla revolutions-chefers vanliga öde, att förgås i samma storm han framkallat.

Det är, med ett ord, en dans hals öfver hufvud, endast ett virrvarr af brokiga armar och brokiga ben man ser framför och omkring sig.

Fransmannen och fransyskan, ifrån det ögonblick de instörta i dans-salongen, äro blott armar och ben och dessa i oupphörlig rörelse ända tilldess sista trumpeten ljuder.

Ja, äfven efter afblåsningen.

Debardören dansar ännu, dansar öfver boulevarden, dansar genom gränderna, dansar uppför trapporna till sjette våningen, dansar i den trånga kammaren, dansar om alla sina dansar i drömmen och dansar slutligen, väckt af morgonsolens första stråle, emot sitt arbete, hvilket äfven går som en dans.

Men hvem är då debardören?

Debardören är maskeradens hjeltinna, och hjeltinnans hela beklädnad utgöres af skorna, strumporna, pantalongerna och chemisen. Ingenting mera, men ofta någonting mindre, ty genom den oupphörligt våldsamma rörelsen händer ofta, att den sistnämnda klädes-persedeln halkar ned nästan till midjan.

Pantalongerna, af sammet eller siden, gå icke så långt ned att de dölja den vackra runda vaden, och icke längre upp än till det smärta smidiga lifvet.

Debardören vill ej dansa sig lungsot på halsen, och derför nyttjar han ej snörlif. Han vill vara mjuk, obesvärad, graciös, och derför brukar han ej planchett.

Debardören är den värsta tjufpojke man kan tänka sig. Han sparkar helt obesväradt sin kavaljer vid örat, ifall denne ej hoppar som han, slår omkring sig med händerna som han, skriker och väsnas som han.

Mången böjer sig ända till stoftet för att på nära håll kunna beundra en vacker fot. På den franska maskeraden kan man ha ryggrad af jern och ändå få den lilla foten på näsan, kanske oftare än man är hugad.

Debardören är en fasa för de engelsmän, som besöka maskeraderna, ty han hatar tråkighetens originalitet.

Albions styfsinte son måste antingen fly eller dansa, dansa eller bjuda på champagne, hvilket han lika ogerna gör, ty allt hvad man förtär på dessa maskerader kostar mer än tredubbelt mot på andra ställen.

Det är också till det mesta blott utlänningar som rikta restauranten. Fransmannen och fransyskan behöfva ej vin och konfekt för att kunna dansa och ha roligt. Det fordras mycket punsch och mycket sötsaker för att få våra svenska herrar och damer trefliga, och just derför är det så kännbart att vara svensk, isynnerhet när man är på maskeraderna i Stockholm.

Hvad debardören för öfrigt beträffar, så tycker kanske mången, som endast hört honom beskrifvas, att han väl litet representerar det qvinligt säfliga och blygsamma; men den som ser honom, begriper ej hur han kan vara annorlunda.

Det öfverdådiga hörer till kostymen, till pantalongerna, och åt dessa hafva ju vi männer gifvit reputationen; och att debardören kastar sina ben högre än vi, kommer naturligtvis deraf att han har böjligare leder.

Debardören tror att försynen icke gifvit honom denna böjlighet för roskull. Det är lika omöjligt för debardören att gå “stilla och städadt“ som det är för snäckan att piruettera eller för ankan att gå graciöst.

Något som sårar blygsamheten ha vi likväl icke kunnat upptäcka hos den vilde debardören, och vi tvifla på att någon annan har gjort det. Samma strålande glädje, som utgör hans egendomliga prydnad, utgör också hans skydd.

Hans barm är, vi bedyra det, så blottad, att en svensk matrona skulle vid åsynen deraf få slag eller åtminstone låtsa få det; men det rörer sig, åtminstone för tillfället, så mycken oskyldig fröjd under de “liljekullar“, att man omöjligt har tid att tänka på meningen med schalar och schaletter.

Dock, det finnes äfven på de franska maskeraderna fruntimmer med sidenklädningar och dominor af alla färger, och hvilka gå “stilla och städadt“.

Man finner dem ej på danstiljorna dernere, utan i foyer’erna, korridorerna och på loge-raderna, det maskerade nöjets ställen, de hemliga mötenas tysta verld.

Der skrikes ej, men hviskas; der sparkar man ej hvarandra vid örat, men trycker hvarandras hand. “Stilla och städadt“ söker flickan sin älskare, “stilla och städadt“ hustrun sin amang. Der är också glädje, också nöje, men en glädje som kanske kostar tårar, ett nöje som kanske kostar blod.

Mer än en röd blomma på oskuldens kind har kanske hvitnat, mer än en hvit blomma i Boulogne-skogen blifvit röd, innan följande dagens sol speglat sin sista blick i den rastlöst flytande Seinen.

Den rikveckade siden-dominon går likväl upp ända öfver halsen och den nyfikne dödlige ser ingenting annat än siden och blonder. Anständigheten behöfver icke blunda, fastän dygpen gråter.

Vid anblicken af en fransk maskerad-salong kan man derför med skäl säga, att medan de bättres laster “stilla och städadt“ sitta på raderna, tumlar de sämres glädje vildt och tygellöst om på golftiljan.

“Ah! hvilken glans, hvilket lif!“ utropade en lång, smärt gestalt i Pierrot-kostym, hvilken, nyss inkommen i den ofantliga opera-salongen, stannat på öfversta steget till den trappa, som leder ned till de dansande, och med hopslagna händer öfverskådade de figurerandes brokiga, vildt hoppande skara; “hvilken glans, hvilket lif! ... När såg jag något dylikt?“

“Hvad var det jag sade?“ frågade en annan Pierrot af ungefär samma växt som den förre och hvilken hade följt denne in; “du trodde du, stackars Félix, att Lyon var det bästa på jorden.“

“Ja, du har rätt, Armand!“ yttrade den förre; “Lyon är stjernan, men Paris, Paris är solen ... Ja, här måste jag få outsägligt roligt ... Hör hvilket skratt dernere! se hvilka lustiga figurer! ... Åhå, aha, haha!“ skrek ynglingen, i det han svängde Pierrot-mössan flere hvarf öfver sitt hufvud.

För att genast presentera den glade ynglingen, berätta vi, att han är köttslig kusin till vår hjelte.

Hans fader, skräddare i Lyon, med namnet Lambert, är gift med en syster till Armands aflidna moder.

“Far nu varligt fram, kära Félix, så att jag ej tappar bort dig i hvimlet“, varnade den ene tjuguåringen faderligt den andre.

Men Félix, som nu var mera öga än öra, tog ett nytt steg utföre, för att så fort som möjligt komma ned bland de hoppande, då hans färd genom ett yttre, högst oförväntadt medel till den grad påskyndades, att han icke allenast med ett enda skutt kom utför alla trappstegen, utan äfven störtade framstupa mot golfvet och låg der så lång han var, under ett allmänt jubel från både dansande och åskådande.

Félix var dock ögonblickligen åter på benen och sprang tillbaka mot trappan, svärjande under masken.

Men just som han satte foten på nedersta trappsteget för att träda upp, hejdades han af municipal-gardisten, som stod post nedanför trappan.

“Monsieur!“ ropade denne; “pardon! men vill ni gå ut, måste ni gå en annan väg, ty denna bär blott in.“

Det hör nämligen till ordningen att särskilda vägar finnas för kommande och gående, hvarigenom mycken trängsel och oreda förekommes. Den som står i trappan, kan således spela de nedgående hvilket oskyldigt puts som helst, utan att vara åtkomlig för näpsten.

“Det var ni som knuffade mig!“ ropade Lyonäsaren till en mask, som stod midt i trappan och skrattade högre än alla de andra. Denne var en debardör i jacka och pantalonger af guldbroderadt svart silkessammet, hvita silkesstrumpor med svarta sammetsband, likaledes broderade med guld samt på hufvudet en svart sammets-tock med hvit strutsfjäder, som hängde ned öfver venstra skuldran.

Kostymen, hvartill hörde svart sammetsmask, var splitter ny och skilde sig från de öfrige debardörernes genom jackan, hvilken, efter hvad vi nyss nämnde, icke tillhör den äkta debardören.

“Otacksamme Pierrot!“ svarade debardören, “har du någonsin hört fjäriln klaga öfver att han fått vingar?“

“Vingar! ... hvilka vingar?“ frågade Félix, som icke begrep hur man kunde tala om vingar med den som nyss dumpit på näsan.

“Dem du förlorade, när du föll“, svarade debardören; “det är fem eller sex andra som jag bevingat före dig, och de flyga ännu kring salongen ... Men du, arme Pierrot, skall bli en puppa för evigt.“

“Men i alla fall var det ganska oskickligt“, brummade Félix, hvilken var snarsticken, såsom småstadsbor i allmänhet.

“Var det oskickligt?“ ropade debardören; “vänta, skall du få se.“

En jättehög figur visade sig i detsamma midt i trappan, klädd i skinn och med ett tigerhufvud till hjelm, samt en stor messingslur i handen.

Denna mask skred med långsamma och tunga steg utför trappan. Men hastigt såg Félix honom göra ett förtvifladt skutt utföre och med dånet af en ramlande pelare falla omkull på golfvet.

Jätten, snart på benen, rusade, liksom Félix mot trappan, rytande som ett lejon och hotande med messingsluren, men hejdad af municipal-gardisten måste äfven han återvända med oförrättadt ärende.

Félix hade icke blott sett den flygande jätten, utan äfven den allra vackraste lilla hvita sko flyga i luften, och som denna sko icke kunde vara mindre än foten, som bar den, så fann han att den icke på långt när syntes så frånstötande som den hade känts.

Också började han med mera försonlighet betrakta den vackre debardören.

Armand, som varit vitne till de begge upptågen, alltför vanliga hos debardörer, hade derunder med mycken uppmärksamhet lyssnat till debardörens röst. Denne lossade något på sin mask, förmodligen för att hemta andan efter sina ansträngningar.

Derigenom kom Armand att få se något af debardörens ansigte.

Armand syntes angenämt öfverraskad af hvad han såg.

“Pierrot har orätt uti att klaga“, sade han, närmande sig debardören; “han borde snarare anse alltsammans för en ynnest af lyckan, ehuru farten emot vanan gick mera utföre än uppföre ... Men, vackra debardör, jag trodde mig genast igenkänna dig på rösten.“

Debardörens svarta ögon, blixtrande genom masken, riktade sin eld mot Armand.

“Och hvem tillhör min röst?“ frågade den förre.

“Densamma, som jag hörde en gång, men fåfängt väntade att få höra den andra.“

“Dubble Pierrot, med mask för ansigtet och mask för orden!“ svarade debardören.

“Första bokstafven till ditt dopnamn är C.“, yppade Armand.

“Och den andra?“

“Är o.“

“Ah! ... men hvem är då du?“ frågade debardören, synbart öfverraskad.

“Låna mig din arm och låtom oss lemna trappan.“

“Men hvem är du och hvad vill du?“

“Kom!“

Armand med debardören under armen gick utför trappan.

Hans kusin Félix, annammad af en annan debardör, var redan inne i den stormande valsen.

När man ser en fransman och en fransyska famna hvarandra under dansen, glömmer man att de äro två personer. Medan hennes ena arm hvilar på kavaljerens ena axel, ligger hennes hufvud mot hans andra och de äro liksom växta tillsammans.

“Bibehåller ni ännu er afundsvärda plats hos hertiginnan de Beaudreuil?“ frågade Armand sin debardör, stannande nedanför orkestern, hvilken plats Armand valt för att i den starka musiken finna ett skydd mot nyfikna öron.

“Ah! ni vet då att jag är hos hertiginnan de Beaudreuil!“ förvånade sig ånyo debardören.

“Jag visste blott att ni varit, men nu vet jag äfven att ni är ... Ni är då lycklig, mademoiselle Collette ... Men ... men hur är det med hertiginnan?“ frågade han, dertill drifven af en oemotståndlig nyfikenhet.

“Det var en besynnerlig fråga“, anmärkte debardören, som säkert icke begrep hvad en hertiginna de Beaudreuil kunde hafva med en Pierrot på opera-maskeraden att göra.

“Visserligen, så framt det är en sanning att alla nygifta äro lyckliga.“

“Men ... men hvad del kan ni taga i hvad som rörer den stackars hertiginnan?“

“Ah, ni har förrådt er ... hon är då icke lycklig! ... Men hur kunde hon också vara det!“ yttrade Armand, icke besinnande i sin ifver, huruvida ett sådant yttrande vore förenligt med grannlagenheten.

“Ni förskräcker mig, monsieur!“ ropade debardören, släppande sin kavaljers arm. “Men ni begagnar er för mycket af ert inkognito, monsieur“, återtog debardören; “ni har sagt mig saker, dem ni icke skulle upprepa såsom demaskerad.“

Armand tog af sig masken.

“Armand Cambon!“ ropade debardören med glad öfverraskning.

“Ni kommer då ihåg mitt namn? ... Ni känner då igen mig!“

“Men hvar har ni uppehållit er under dessa tvänne månader?“

“Man har då frågat efter mig?“ frågade Armand med hämmad andedrägt.

“Vi ha verkligen önskat se er, men ni var liksom försvunnen från jorden.“

“Hvem har önskat se mig?“ frågade Armand, utan att dölja sin glädje.

Debardören fäste med ett uttryck af förundran sina blickar på vår hjelte.

“Är det hertiginnan?“ fortfor han.

“Samma dag hertigen och hertiginnan hemkommo från kyrkan, frågade den sednare efter er.“

“Och hvad ville hertiginnan mig?“

“Det vet jag ej, men jag vet, att strax efter det hemliga samtal, som de nygifta efter hemkomsten från kyrkan hade med hvarandra, bad mig hertiginnan forska efter er.“

“Det var då ett hemligt samtal?“

“Ja, som jag sade.“

“Men ni känner kanske icke ...“

“Hvarom frågan var ... nej! ... men från den stunden har hertigen och hertiginnan knappast talat med hvarandra.“

“De lefva då skilda?“

“De bebo samma hus, men hvar sin våning, och hertiginnan lefver det mest ensliga lif ... Jag anade genast, från det första jag såg er, monsieur Armand, att ni på något sätt vore invecklad i denna dystra familj-hemlighet ... Kanske skulle ni kunna upplysa mig om ...“

“Ni minnes icke om hertiginnan nämnde mitt namn, innan hon begaf sig till mairen för att viga sig med hertigen?“ frågade Armand, i stället för att upplysa.

“Nej ... Men hvarför skulle hon just då nämna ert namn?“ sporde Collette, hvars nyfikenhet var i stigande.

Armand ville ej tillfredställa kammarjungfruns nyfikenhet, eller också hörde han ej hennes fråga, ty han syntes tankfull och grubblande, hvilket synbarligen icke behagade debardören.

Orkestern tystnade och den vilda valsen upphörde.

“Vackra debardör, ni är skyldig mig upprättelse“, ropade en ungdomlig röst helt nära de begge.

Armand igenkände i rösten sin kusin.

“Hvad fordrar du, olycklige Pierrot?“ frågade debardören.

“Om du vore en man, skulle jag fordra ditt lif“, svarade Félix.

“Bra, Pierrot! ... Men som jag icke är en man ...“

“Så fordrar jag nästa française.“

“O! en dans är ofta mer än lifvet.“

“Den är en narr, som icke fordrar det mesta“, yttrade Félix, mätande med sina blickar debardörens retande gestalt.

“Godt! jag tillhör dig“, försäkrade denne, räckande Félix sin hand, troligtvis mera belåten med en dansande än en grubblande Pierrot.

“För hela maskeraden?“ frågade Félix med förtjusning.

“Du är djerf ... men låt mig först se hur du förer dig i françaisen.“

Derefter kastade sig Pierrot och debardören in i trängseln.

Armand stod qvar på sin plats, tilldess orkestern uppspelte françaisen, hvarefter han ämnade sig fram till en annan sida af salongen.

Någon slog honom på axeln.

Han vände sig om och blef varse Albert, hvilken vi, under loppet af denna berättelse, vid ett par tillfällen funnit på vår hjeltes väg. Albert var omaskerad och i vanliga svarta kläder.

Högst få äro de som på de franska maskeraderna begagna vanliga svarta kläder, då deremot de flesta hafva karakters-masker, hvilket är raka motsatsen till hvad som brukas på de svenska.

“Välkommen till Paris!“ helsade Albert.

“Fägnar mig att få se er, monsieur!“ besvarade Armand helsningen.

“Jag vågar knappast smickra mig med det“, yttrade Albert något ironiskt: “det har snarare förefallit mig som om ni undveke mig.“

“Hur kan ni tro det?“

“Ni har icke besökt mig efter er ankomst till Paris.“

“Men ni torde likväl veta att jag på vederbörlig ort gjort reda för min resa.“

“Jag vet det, och vi ha alla möjliga skäl att vara nöjda med er.“

“Så mycket bättre“, svarade Armand kort.

“Men det tycks som om ni icke mera vore nöjd med oss.“

“Hur då?“

“Eftersom ni lemnat La Réforme och flyttat in i Le National.“

Upplysningsvis bör kanske nämnas att Le National och La Réforme voro tvänne republikanska tidningar som på den tiden utgåfvos och af hvilka den förre redigerades af Marrast och den sednare af Ledru Rollin. Beggedera hade sina mäktiga partier, det förra bestående af de mest bildade inom nationen, och det sednare förnämligast af arbetsklassen samt till följd deraf starkast, åtminstone hvad antalet beträffade.

“Det är ett karnevals-skämt, när ni talar om min flyttning från den ena tidningen in i den andra“, svarade Armand, “ni som mera än någon annan vet att jag, tyvärr, saknar all författareförmåga.“

“Ni låtsar icke förstå mig, monsieur Armand, ehuru ni ganska väl begriper hvad jag menar.“

“Och det är?“

“Att ni, efter att förut nitiskt hafva tjenat oss, numera tjenar Marrast och hans vänner.“

“Det är icke personer utan saker jag tjenat och tjenar ... Den sak, som förefaller mig klarast och möjligast, den egnar jag min obetydliga tjenst och det af hela mitt hjerta.“

“Vår sak skulle således hvarken vara klar eller möjlig?“ frågade Albert med ett medlidsamt löje.

“Detta ställe är just icke det lämpligaste för ett samtal som detta“, anmärkte Armand.

“Jag medger att det är en stor skilnad emellan Le National och La Réforme“, yttrade Albert.

“Så-åh!“

“När den sednare handlar, pratar blott den förre ... men det är icke med öppen mun och korslagda armar man når målet.“

“Le National skall veta handla, när tiden blir, och skall äfven nå målet, utan att, såsom La Réforme, hafva lofvat mera än den kunnat hålla.“

“Denna visdom har ni lärt er utantill i Le National.“

“Jag har läst den innantill under mina resor i departementerna ... Ehuru sjelf arbetare, ser jag icke huru ens hälften af de förhoppningar, ni gifvit arbetsklassen, skall kunna uppfyllas ... Att uppdrifva åskmoln på himmelen utan att i tid skaffa sig åskledare, är en visdom, som jag ej kan förstå.“

“Men förstår ni då icke att ...“

Samtalet, som förts hviskande, afbröts genom françaisens slut.

Armand återfann snart sin kusin arm i arm med hertiginnans kammarjungfru. Begge voro demaskerade.

På de franska maskeraderna går man icke länge maskerad, icke ens fruntimren.

De vackra äro naturligtvis de första som afkasta den besvärliga masken. De fula följa snart exemplet, liksom de visste att den sanna glädjen gör alla ansigten vackra.

På raderna är man deremot maskerad för hela natten, liksom man är det för hela lifvet.

“Vet ni, jag är riktigt förtjust i er kusin“, hviskade Collette i Armands öra.

Félix behöfde icke tala om sin förtjusning. Den strålade i hans ögon, i hela hans ansigte.

Men så var han också ganska afundsvärd. Han ledde vid sin arm icke blott den smakfullaste kostymen, utan äfven en af de vackraste flickorna på maskeraden.

“Ni vet då redan att han är min kusin?“ frågade Armand Collette.