Part 19

“Men hvad skulle hertiginnan säga, om hon visste att jag, så klädd, sutte på detta eländiga ställe!“ yttrade Collette, betraktande nu med något mindre belåtenhet sin drägt.

“Det är ju blott en nödvändig förklädnad“, tröstade henne Félix, “det gick ju inte an att här se ut som en förnäm dam ... Men du kallar detta ställe för eländigt, och det har du orätt uti, ty ...“

Fyra hårda slag på dörren afbröto Félix, hvilken ögonblickligen reste sig.

Collette, orolig, fattade sin älskares hand och såg på honom med en bekymrad blick.

Félix, stenblind för den bekymrade blicken, ropade:

“Hvem der?“

“Bröd eller döden!“ svarade genom dörren en stark basröst.

Félix, dragande med sig Collette, som icke ville släppa hans hand, skyndade till dörren och öppnade den.

En högväxt karl i blus af groft lärft, föga ren och utan skärp, inträdde med en mask af rödmåladt papp för ansigtet och en röd bindel i handen.

“Du är färdig?“ frågade den röde mannen.

“Ja“, svarade Félix med fast ton.

“Färdig? till hvad?“ frågade Collette, ångestfullt betraktande den röde mannen.

“Ännu har du tid att vända åter“, sade den röde mannen.

“Jag vill ej vända åter“, svarade Félix.

“Framför dig finner du äran och döden“, återtog den röde mannen; “bakom dig ligga träldomen och lifvet ... Går du framåt eller vänder du tillbaka?“

“Jag går framåt“, förklarade Lyonäsaren med det högtidligaste alvar.

“Stanna, o stanna!“ hviskade den förskräckta flickan, hängande sig fast vid hans arm.

“Så kom då!“ sade den röde mannen, i det han knöt den röda bindeln för Félix’ ögon.

“Om du älskar mig, Félix, så gå icke!“ bad den stackars flickan.

“Var lugn“, svarade henne Félix, “jag är snart tillbaka, men plåga mig icke.“

“Och Armand som bad dig, gode Félix ...“

“Jag är en fri och sjelfständig medborgare, Collette!“ ropade Félix med patos.

Derefter ryckte han sig lös från Collette och följde den röde mannen, hvilken knappast haft en blick för den yngre blusen.

Collette var nu allena i den dystra kammaren, vridande förtviflad sina händer.

Félix, helt och hållet öfverlemnande sig åt sin ledare, följde denne utför flere trappsteg, utan att något ord vidare vexlades dem emellan.

Slutligen hörde Félix en tung jerndörr knarra på sina gångjern.

Han följde sin ledare, som nu förde honom fram några steg på en jemnare mark.

“Stanna här och rör ej bindeln“, tillade ledaren, lemnande Félix’ hand, “ty om du tager ett steg eller lyfter ett finger till bindeln, är du död!“

Félix aktade sig för att röra vare sig på foten eller handen.

En djup tystnad herskade omkring honom.

Slutligen hörde han fyra hårda slag som af en klubba mot en stock.

Derefter höjdes en stark djup stämma längst bort och hvilken utropade följande ord:

“Bröd eller döden! bröd eller döden! bröd eller döden!“

Dessa ord upprepades sedan lika högt och långsamt af röster från sidorna.

Derpå följde ånyo fyra tunga slag, hvarefter inträdde en minuts djup tystnad.

“Sökande! ditt namn?“ frågade rösten, som utropat de tre orden eller ifrågavarande lösen.

“Félix Lambert“, svarade Lyonäsaren.

“Född?“

“I Lyon.“

“Din ålder?“

“Tjuguett år.“

“Ditt yrke?“

“Skräddare“, svarade Félix med en suck.

“Din faders yrke?“

“Skräddare“, svarade Félix utan att sucka, ty det var ej hans fel att fadern var skräddare.

“Din fader rik eller fattig?“

“Min fader drifver en stor rörelse, har många arbetare och rår om det hus han bebor.“

“Har han ärft eller förvärfvat sin förmögenhet?“

“Min fader hade ingenting, när han började.“

“Godt! din far är då en äkta medborgare.“

“Din moder lefver?“ fortfor rösten.

“Ja.“

“Icke heller hon egde något, när hon gifte sig med din far?“

“Nej.“

“Godt! din mor är då en äkta medborgarinna.“

Ånyo följde en minuts tystnad.

Lyonäsaren skattade sig lycklig öfver att hans svar på de gjorda frågorna befunnits nöjaktiga.

“Du älskar ditt fädernesland?“ började ånyo frågorna.

“Ja, jag vill dö för mitt fädernesland!“ ropade Lyonäsaren, lyftande sina förbundna ögon mot taket.

Blixtarne i hans ögon dogo följaktligen i skötet af den röda bindeln, hvilket var skada.

“Huru finner du ditt fäderneslands tillstånd?“ fortfor frågaren.

“Olyckligt, beklagansvärdt“, svarade Félix oförtöfvadt.

“Godt! ... huru finner du dess styrelse?“

“Ryslig, afskyvärd“, svarade Lyonäsaren lika raskt.

“Godt! ... Du känner då de många fel och brott, hvartill dess styrelse under loppet af sjutton år gjort sig skyldig?“

“Ja, jag känner dem“, svarade Félix med skallande stämma.

“Uppräkna några af dem.“

Lyonäsaren tycktes fundera något.

“De äro oräkneliga som sanden i hafvet“, svarade han slutligen, tagande hellre i klump än ingående i enskildheter.

Hans öron smektes af ett ymnigt bifallssorl från alla sidor.

“Men hur tror du dig kunna afhjelpa ditt fäderneslands olyckor?“ frågade ånyo rösten.

Den unge skräddaren funderade ånyo.

Han hade icke förut kommit att tänka på den saken, som likväl tål att tänkas på.

Den frågan skulle hafva förvirrat till och med andra än skräddare.

“Hur räddar du ditt fädernesland?“ fortfor rösten.

“O mitt olyckliga fädernesland!“ svarade Félix med en djup suck; “mitt stolta, mitt herrliga Frankrike, frihetens fädernesland, ärans fädernesland! ... O mitt olyckliga fädernesland!“

Den unge skräddaren reste sig på tåspetsarne och riktade ånyo sina förbundna ögon mot höjden.

“Tror du att konungadömet räddar Frankrike?“

“Nej!“ svarade Félix utan att denna gången behöfva fundera, innan han svarade.

“Men du tror att republiken är det enda räddningsmedlet?“

“Ja!“ svarade Lyonäsaren också lika obehindradt.

“Godt! ... Är du beredd att offra ditt blod för republiken?“

“Lif och blod!“ svarade Félix, slående sig för bröstet.

“Att blindt egna din vilja och dina krafter åt dem, som arbeta för detta heliga mål?“

“Ja!“ svarade Félix, utan en sekunds tvekan.

“Samfundet Blodröda Fanan erbjuder sitt bröst till stöd för den nya republiken, och dess tusentals armar äro redan höjda, endast väntande signalen ... Vill du blifva en af dessa armar?“

“Ja!“

“Är du färdig att afgifva den ed, som fordras för inträdet i detta heliga samfund?“

“Jag är färdig.“

“Nåväl ... Efterstafva då den dyra ed, som ännu ingen brutit.“

En annan stämma höjde sig, föreläsande följande, af Félix med stadig röst efterstafvade ed:

“Jag, Félix Lambert, medborgare från Lyon, egnar mig från denna dag med själ och kropp åt den Blodröda Fanans tjenst.“

“Utan invändning skall jag emottaga och åtlyda alla de befallningar, som af Blodröda Fanans chefer mig meddelade varda.“

“Icke för någon, eho det vara må, skall jag uppenbara hvad som inom berörde samfund förehafves, tänkes eller verkställes.“

“Stummare än klippan skall jag vara inför fader och moder, syster och broder, maka, älskarinna och vän.“

“I fängelset och i bojan, på tortyr-bänken och vid stupstocken skall jag vara stummare än den död, hvaraf jag hotas.“

“Detta allt svär jag vid min faders hufvud och vid min moders hjerta.“

“Falle detta hufvud och briste detta hjerta den stund jag bryter min ed, utan att något annat samvete än mitt eget må kännas skyldigt till det blod, som gjutes för att försona den Blodröda Fanans rättvisa hämnd; och vare jag sjelf fridlös förklarad på hvarje torfva af den gröna jorden, på hvarje bölja af det blåa haf, fridlös i döden som i lifvet!“

När Félix svurit denna ed, rycktes bindeln från hans ögon.

Han blickade omkring sig, men såg ingenting annat än de blanka spetsarne af knifvar, dolkar, sablar och pikar.

Slutligen drogo sig dessa spetsar åt sidorna för ett blodrödt skynke, som fördes intill hans ansigte.

I samma ögonblick kände han sin venstra arm fattas och blottas.

Vidare kände han en smärta i samma arm, liksom hade någon skurit deruti med ett finare knifblad, och han såg derefter det blodröda skynket falla åt den sidan, der hans arm hölls.

En röst ropade:

“Nu har Blodröda Fanan, som redan druckit tusentals bröders blod, äfven druckit ditt, och vare du nu helsad såsom en värdig ledamot af den Blodröda Fanan!“

“Bröd eller döden!“ skallade från alla sidor under slammer och gny af sablar och pikar, som slogos mot hvarandra.

Derefter fördes den nye ledamoten till en bänk, på hvilken han sattes.

Man stack en tre alnars lång pik i hans hand och stälde en stånka öl framför honom på bordet.

Tjugusjunde kapitlet.

Vidare om Blodröda Fanan.

Ifrån den stund man ryckte bindeln från hans ögon hade allt gått omkring i den tappre Lyonäsarens hufvud.

Nu först började han någorlunda klart kunna se omkring sig.

Han befann sig uti en af dessa underjordiska salar, i hvilka de lägsta och fattigaste arbetarne under fristunderna bruka samlas för att röka, dricka öl, spela kort och tala politik, utan hvilken hvarken tobaken eller ölet i Paris skulle smaka.

Félix såg vid de långa borden idel resliga gestalter och vilda ansigten, dels med, dels utan blus.

Men längst bort i salen stod på ett slags upphöjning en stol, som upptogs af en figur, gröfre än alla de andre.

Félix igenkände i denne Simon eller Hvita Björnen, och hvilken var densamme som gjort honom de många frågorna.

Hvita Björnen var följaktligen Blodröda Fanans president.

Simon lemnade sin upphöjda ställning och gick till den nye recipienten.

“Välkommen, Félix Lambert!“ sade han, slutande i sin breda hand Lyonäsarens begge; “visserligen är du ännu ej så hemmastadd i de allmänna ärendena som vi skulle önska ... Men du är ung och oförskräckt ... Af telningar blifva träd, och äfven lejonet har varit unge.“

Det sårade något Lyonäsarens egenkärlek, att man icke ansåg honom hemmastadd i de allmänna ärendena.

Han tyckte likväl att han ypperligt besvarat de gjorda frågorna.

“Men oroa dig icke för det, min gosse“, uppmuntrade honom Hvita Björnen; “du är, som jag nyss sade, ung och oförskräckt, och den dag kan möjligtvis icke vara långt aflägsen, då du genom mod och tapperhet svingar dig upp till någon chefs-plats inom detta talrika samfund ... Det är icke alltid så nödvändigt att man vet hvad det är som tisteln förqväfver, allenast man vet att tisteln är ett ogräs, som derför måste uppryckas med roten ... Konungamakt, penningvälde, adel och presterskap, se der de tistlar, åt hvilkas rötter vi sträcka våra händer och dem vi skola rycka upp, om också halfva verlden skulle ramla i ruiner.“

“Hvad slags befattning har Armand inom detta samfund?“ frågade Félix.

“Armand“, svarade Hvita Björnen med en suck, “tillhör icke Blodröda Fanan.“

“Hvad!“ ropade Félix förvånad; “Armand skulle icke tillhöra den Blodröda Fanan!“

“Nej, han hvarken har tillhört eller skall tillhöra den Blodröda Fanan“, försäkrade Hvita Björnen med en ny suck.

Félix suckade också.

Det verkligen skar honom i hjertat, att hans kusin icke var medlem af ett sådant samfund.

“Men“, sade han, “Armand tyckes likväl stå i beröring med er.“

“Ja, för det närvarande“, svarade Hvita Björnen; “Armand behöfver oss, liksom vi behöfva honom ... I dag och i morgon skola vi kämpa sida vid sida ... Men i öfvermorgon kanske stå vi öga mot öga.“

“Men Armand är ju också republikan?“ anmärkte Félix.

“Ja visst“, svarade Simon; “men Armand är, oaktadt all sin klokhet, en af dessa godtrogna ljumma varelser, som tro att man kan göra kamelior af tistlarne, socker af ättikan och guld af flintan.“

Félix skakade på hufvudet, beklagande sin stackars kusin, som kunde tro på sådana orimligheter.

Slutligen erinrade han sig att den stackars Collette var ensam och måste känna sig mycket orolig öfver hans långa bortovaro.

“Är det mig tillåtet att återvända till min följeslagerska?“ frågade han Simon.

“Ja“, tillät denne; “men när du hör klockans ljud, kommer du på ögonblicket tillbaka, ty det lider, det lider!“

Hvita Björnens ögon rullade i sina gropar och han gnuggade sina ramar mot hvarandra, under det han sade de sista orden.

Den nye ledamoten af Blodröda Fanan tyckte att hans chef såg sublim ut.

“Ja, det lider, det lider!“ upprepade han derför, likaledes gnuggande händerna och rullande ögonen, för att bli lika sublim som Hvita Björnen.

Hvita Björnen lade med ett faderligt leende sin breda hand på den unge skräddarens hufvud, och den unge skräddaren sneglade derunder åt sidan på sina nya kamrater, för att bedöma den verkan, som denna utmärkelse kunde utöfva på dem.

Han trodde sig också läsa afund i allas blickar, och det smickrade honom mycket att han redan blifvit föremål för så många tappre och sakkunnige mäns afund.

Slutligen gick han for att återfinna sin älskarinna.

När Félix, ledsagad till den lilla kammaren af samme person som fört honom derifrån, återsåg Collette, bestormade hon honom med en mängd frågor om hvad som förefallit, sedan han skilts från henne, men dem den edsvurne ledamoten af Blodröda Fanan naturligtvis icke kunde besvara.

Dock kunde han ej dölja sin ledsnad öfver att Armand icke tillhörde ett så patriotiskt samfund som den Blodröda Fanan.

“Det är mycket möjligt“, slutade han sin klagovisa öfver kusinen, “att Armand och jag i öfvermorgon komma att stå mot hvarandra öga mot öga, men jag skjuter ej på Armand, jag lyfter ej min hand emot honom ... jag kan beklaga honom för hans godtrogenhet och ljumhet, men aldrig blifva fiende till min tappre kusin.“

Félix kastade en blick på Collette, väntande af henne ett uttryck af beundran för denna med mildhet uppspädda heroism, som hans ord borde innebära.

“O du dåre! du stackars enfaldiga barn!“ ropade Collette; “till hvilket folk har du ej sällat dig! åt hvilka onda makter har du ej försvurit dig! ... Du ställa dig i ett led som Armand förnekar, kanske föraktar! ... Du tala om att stå öga mot öga med den, som, ehuru blott din jemnårige, likväl kunde vara din far! ... Hur skall han icke bedröfvas och lida af din obetänksamhet! ... Och dina föräldrar, dina goda ömma föräldrar, dina syskon, dina vänner, för att icke tala om mig, som kanske sörjer mera än alla de andra!“

Félix blef icke blott öfverraskad, utan äfven bestört af Collettes ord.

Flamman på hans kinder började slockna och glansen i hans blick aftaga.

Han blef orolig och dyster. Han vågade icke möta Collettes blick.

“Ja, Félix“, sade Collette, “du önskar redan att allt detta vore ogjordt, du önskade dig vara flere mil härifrån? ... du gråter i djupet af din själ öfver att ej hafva lyssnat till Armands råd och följt min varning.“

Félix, som af naturen icke fått mycket stål på sin lott, började vanka af och an i den trånga kammaren, stötande dervid emot stolar och bord, utan att känna stötarne.

Collette hejdade honom, fattande hans begge händer och skådande djupt in i hans ögon.

“Du skulle vilja fly, om du kunde?“ frågade hon.

Félix pustade och såg ned på golfvet.

“Men du kan icke fly“, fortfor hon, “ty du har bundit dig med en ed, jag gissar det.“

“Ja, en ryslig ed“, mumlade han knappast hörbart, “en ed, hvars brytande bringar alla i förderfvet!“

“Jorden bär ingenting uslare än en menedare“, förklarade Collette; “om du stannar, är du blott en vilseförd svag varelse ... Om du flyr, blir du en föraktlig menedare ... Olycklige! du har blott att välja mellan tvänne onda ting, och du måste välja det minst onda och fördömliga.“

Den arme Lyonäsaren vågade ändtligen möta sin älskarinna med en skygg frågande blick.

“Du skall stanna qvar, Félix! ... du skall med djerf hand upptaga den handske, som ödet kastat för dina fötter ... Med tapperhet och mod måste du försona hvad du felat genom svaghet och obetänksamhet, och möjligtvis kan segern göra din bragd till en hjeltes.“

“Och du, Collette?“ frågade Félix med svag röst; “du? ... du?“

“Jag följer dig, Félix!“ svarade hon; “jag viker ej från din sida, jag! ... Hvem vet, kanske lyckas det oss att göra något godt bland de vildar, som den olyckliga slumpen fört oss till ... Derför mod, min vän! ... Om du svigtar, skall jag hviska kraft i ditt öra ... om du bleknar, skall jag låna dig mina kinders färg ... och stupar du, skall min arm blifva din sista hufvudgärd och min blick din sista tröstarinna in i döden.“

“Derför mod, mod, mod!“ tillade fransyskan, “och fall som en man, när du ej kan lefva med ära!“

Efter dessa ord slog hon sina armar om sin älskares hals och kysste hans bleka fuktiga panna.

I detsamma hördes utifrån ljudet af hammarslag på en större malmklocka.

“Hör!“ ropade Félix; “hör! ... det är signalen som kallar mig!“

“Som kallar oss!“ ropade fransyskan, tryckande hans hand.

Innan sista klockslaget förklingat, hade de begge lemnat det lilla rummet.

Men hvilken scen i den stora underjordiska salen!

Vid skenet af tända facklor syntes en hop män och qvinnor, dessa äfven i blus, somliga svängande vapen, andra bärande stolar och spillror af bord.

Uppstigen från stolen på upphöjningen stod Hvita Björnen, hållande i venstra handen en röd fana och med den högra svängande öfver sitt hufvud en förfärlig jernbeslagen träklubba.

Facklornas sken rödfärgade alla ansigten, kläder och hår.

Det var som hade en skara afgrunds-andar samlat sig till doms i en af underjordens brinnande hålor.

“Klockan är tio!“ röt Hvita Björnen, draperande sig med den röda fanan; “det är hämndens timme som slagit, och den har slagit med ljudet af en ramlande tron! ... Den Hvita Björnen skall kallas den Röda, ty hvad han döpes uti kallas blod! ... Den blodröda fanan skall svaja för vinden, belyst af våra facklor, bekransad af våra vapen, skyddad af våra kroppar, evigt rykande af förtryckares blod!“

“Derför upp ur jorden!“ fortfor Hvita Björnen, “upp, liksom hafvet reser sig ur djupet, för att med händer af moln slunga blixtarne ned öfver slottens tinnar, öfver konungaborgarnes koppartak! Veten I hvad som ligger begrafvet under de gyllene tronernas marmorgrund? ... Det ligger bröd för millioner munnar och lindor för millioner barn ... se der den lön som väntar segraren! ... Glömmen ej att när den rikes slott brinner, så blir det varmt i den fattigas koja ... Upp med barrikaderna! Från spetsen af dem och högt öfver takåsarne räcka vi händerna åt våra bröder, som i denna stund resa sig på andra sidan Seinen! ... Lyften gatorna från jorden, för att vräka dem ned öfver tyrannernes legoknektar! begrafven dem derunder, så att ingen efterverld skall finna spåret efter dem! ... Upp, upp! till vapen! till vapen!“

“Till vapen!“ vrålade den vilda skaran under vapengny och hämnderop; “bröd eller döden!“

Inom loppet af en minut breder sig öfver det nyss så mörka Faubourg S:t-Antoine ett starkt eldsken på himmelen.

Det är återskenet af tusentals facklor.

Inom en timme synes icke mera någon mynning af gata eller gränd i denna del af Paris.

Öfverallt endast barrikader, och krälande på dem med myrornas mängd och flit folk-qvarterens vilda titaner.

Tjuguåttonde kapitlet.

Morgonen den 23 Februari.

Från midnatten till klockan tre på morgonen upplyses Paris af tvänne stora eldar, den ena tänd af de trupper, som bivuakera emellan porte Saint-Martin och boulevard Bonne-Nouvelle och vid hvilken de värma sina frusna kroppar; den andra tänd af folket i midten af de Elyseiska fälten. Det är en hel sträcka af baracker, uppbyggda för soldaterna, som uppgår i lågor.

Vid solens uppgång slockna de begge eldarne. Ett ymnigt regn öfversköljer gatorna med forsande bäckar.

Regeringens få vänner, välsignande regnet, upprepa Pétions bekanta ord: “Det regnar, det blir ingenting af“.

Men regeringens många soldater, så lagom välsignande regnet, möta från alla sidor barrikader, öfverfylde med kämpar, som längta efter striden för att medelst denna kunna vederqvickas efter en i verksamhet genomvakad natt.

Armand Cambon hade rätt, när han gårdagen förut sade, att det äkta par, han berörde dag sammanvigt skulle följande morgon presentera verlden en barnaskara, den intet öga skulle kunna räkna.

Men han sade också, att icke heller några kanoner skulle kunna förstumma den.

Det är det vi skola få se.

Trummorna hvirfla, trumpeterna smattra, trupperna sätta sig i rörelse, ty äfven de behöfva värma sig.

Man slåss redan på flere punkter af Paris.

Regnets bäckar blifva snart röda; flere än en af dess vågor har redan slagit mot Stygens strand.

Alla portar äro tillstängda, alla fönster tillslutna, utom dem hvarigenom man skjuter ned på soldaterne eller kastar ned möbler för att förstärka barrikaderna. Fransmännen, i allmänhet goda hushållare, se dock icke mycket på en stol, ett bord, en säng eller en spegel, ja, icke ens på ett piano, när det gäller barrikader.

Vilda, halfnakna figurer springa på takåsarne, rifvande upp plåtarne och vräkande dessa ned öfver soldaternes hufvud.

Husvärdarne lyssna till dånet af de störtande taken, beräknande mindre hvad de nya kunna kosta, än den nytta, som de gamla kunna göra, när de väl hunnit gatan.

Medan man sålunda anfaller och försvarar barrikaderna, anfaller man och försvarar högvakterna.

Men ännu gäller blott striden de aflägsnare delarne af den stora staden.

Ännu stå de truppmassor overksamma, som äro sammandragna kring Tuilerierna och andra lika vigtiga punkter.

Ludvig Filip och hans hofmän hafva från slottsfönstren den vidsträcktaste utsigt öfver den skog af bajonetter, som knyter sig omkring dem.

De småle.

De hafva glömt att Ludvig XVI och Carl X smålogo på samma sätt.

Kungar och hofmän borde dock hafva läst historien, åtminstone i sin barndom.

Och hvad Ludvig Filip särskildt beträffar, så hade han äfven studerat den i erfarenhetens hårda skola.

Han hade lefvat och varit med 1789, lefvat och varit med 1830, för att icke uppräkna 1815, som jemväl skulle kunna gifva verldens styresmän en dödlig påminnelse.

Men det är en evig yrsel på tronernas höjd.

Der ser man allt, utom minnet af det förflutna. Der hör man allt, utom erfarenhetens visa röst, som likväl icke är något annat än den solklara sanningens. Man tror sig stå på hällebergets fasta grund, ehuru den glödheta grunden röjer vulkanen.

Kanske skulle man ändå känna det, om icke smickrets hermelins-matta, den hvita, lena och mjuka, med de många svarta tungorna på, i evighet låge utbredd under konungarnes fötter.

Rue Rambuteau är en stor, bred och ny gata, som, belägen norr om Seinen helt nära kyrkan S:t-Eustache, egentligen sträcker sig från place de la Victoire till boulevard Beaumarchais helt nära Bastilj-platsen.

Men man räknar vanligtvis dess början från dess mynning mot det stora torg, hvarinvid nyssnämnda kyrka ligger.

Sjelfva det stora torget, der hvarjehanda landtmannavaror säljas, har ännu icke fått något bestämdt namn, emedan man ämnar vidare utvidga det, efter hvad man också kan se af de många utdömda hus, som ännu stå qvar dervid.

Det är till mynningen af denna gata, vi nu föra läsaren, emedan man der upprest en barrikad af nära två våningars höjd.

Vi behöfva icke berätta att barrikaden bestod af vagnar, möbler och stenar.

Flere elever af Polytekniska skolan syntes på spetsen af denna barrikad, gifvande föreskrifter åt en mängd arbetare, som voro sysselsatte med ifrågavarande befästningsarbete.

Konsten att bygga barrikader hörer visserligen icke till läroämnena i den Polytekniska skolan; men dess elever ha dock alltid visat sig hemmastadda i denna konst och försumma icke gerna något tillfälle att vidare fullkomna sig deruti.

Också hugnades bemälte elever med många uppmuntrande loford af Ludvig Filip för deras ådagalagda skicklighet 1830.

Men någon ny profession i ämnet hördes likväl icke af.

Det stannade vid blotta uppmuntringarna, och äfven sådana kunna bära frukt, såsom vi se af ifrågavarande barrikad, hvilken var ett mästerstycke både till höjden och bredden.

Det var dock ej den enda på denna gata.

Alla de små gränder, som löpa in uti och korsa rue Rambuteau, voro afstängda medelst smärre barrikader, hvardera under ledning af en polyteknisk elev, hvilken under sitt befäl hade en mängd andra elever, men som troligtvis aldrig gått i någon af styrelsen sanktionerad skola.

Midt på hufvud-barrikaden prunkade en vacker enmanssäng af mahogny med sin tagelmadrass, på hvilken utsträckte sig en ung man, sofvande i god ro, oaktadt det fallande regnet.

Klockan kunde vara omkring tio på förmiddagen.

Det rasslade i stenarne på den sidan af barrikaden, som vette åt gatan.