Part 18

Han vågade icke använda något medel för att påskynda hennes återförande till sansningen, och han fruktade att en för långvarig sanslöshet skulle medföra några farligare följder.

Slutligen tog han sitt parti och närmade sin mun nära intill hennes öra.

“Ni är räddad!“ sade han med svag, men uttrycksfull röst; “räddad, fri!“

Liksom träffad af en elektrisk stöt, reste sig den unga qvinnan med blixtens hastighet upp från emman, öppnande ånyo sina ögon, och stirrade länge på den unge mannen.

“Det är jag, madame!“ sade Armand, sträckande sina armar emot henne; “jag, Armand Cambon ... ingen annan än jag!“

Den unga qvinnan uppgaf ett rop och låg följande ögonblick i vår hjeltes armar.

Det var nära att den sanslöshet, som lemnat hertiginnan, hade bemäktigat sig den unge mannen. Ögon, sökande och finnande ljuset, förblindas dock af dess stråle. Hjertat, sökande och finnande sällheten, vill brista i sällhetens famn.

Lyckligtvis och innan den farliga krisen kom, hade Armand återfört hertiginnan till den emma, hon nyss lemnat, och satte henne ned i den, hvarefter han med hopknäppta händer stälde sig framför henne.

“Himlen vare lofvad! jag kom då ej för sent!“ sade han med djup rörelse; “måtte jag för evigt förgås den stund jag glömmer att det finnes en Gud, som vakar öfver det goda här i verlden!“

“Men“, yttrade hertiginnan uppsprittande och med en skygg blick på ena väggen, “de skola komma, de skola döda er, liksom de vilja döda mig!“

“Nej, de skola icke döda oss!“ sade Armand, i det han leende höjde sin högra arm, “det är jag som skall döda dem, krossa dem, trampa dem under mina fötter ... Må Gud förlåta mig! men jag känner något i mitt bröst, som jag aldrig förr känt, jag känner hämndens vällust och skonlöshetens raseri, och jag dör, om jag ej får ge luft åt dem båda.“

“Ah!“ tillade han, följande hertiginnans blick, “det är då från denna vägg ni väntar dem? ... det finns då en dörr på väggen der ... men denna dörr skola de icke behöfva öppna, ty innan de hunnit dit, har jag träffat dem! ... Jag har kulor för två och en klinga för tio.“

Armand sprang till den öppning i muren, hvarigenom han inkommit, och upptog der sina vapen.

Den skarpa stukat-klingan blixtrade i hans högra hand, men matt var dess blixt mot blicken i Armands öga.

Den ena terzerolen var instucken i skärpet kring hans blus, men i hans venstra hand hvilade den andra.

Armand tog ett steg mot dörren, men stannade, ty hans blick sökte ånyo hertiginnan.

Den unga qvinnan hade sjunkit ned på sina knän med sammanknutna händer och ögonen mot höjden.

Flamman på hennes kinder röjde vissheten om räddningens stund, lågan i hennes blick stoftets tacksamhet för den guddomliga nåden.

Hennes läppar, nu så friska, så röda af ungdomens glöd, rörde sig utan att gifva något ljud.

Hon bad — bad tyst.

Ack! hvad kan läppen säga, när hjertat beder? Hvad är fågelns sång mot blommans tysta andakt, när hon i morgonstunden med daggperlan i sin kalk vänder sig mot himlen och solen.

Armand sänkte värjspetsen mot mattan.

Det föreföll honom som vore hans kraft icke mera behöflig.

Han såg i den bedjande qvinnan en ängel, som stridde för dem båda.

Hertiginnan hade slutat sin bön och hon höjde sin smärta gestalt från golfvet, närmande sig derefter den unge mannen, hvars högra arm hon vidrörde.

Hon var ej mera den förskräckta, halft medvetslösa, under ödets slag böjda qvinnan.

Hon var lugnet, besinningen och hoppet. Se der de tre dufvoposter, som Gud fäster vid bönens vinge, när den, lemnande jorden, vidrör foten af den Eviges tron.

“Armand!“ sade hon med en röst, som icke mera darrade, “ni skall ej döda ... Ni skall ej fläcka era händer med dessa brottslingars blod ... Ni skall ej föra hämndens gudlösa brand till ert goda hjerta!“

“Jag lyder“, svarade Armand med svag röst; “men“, tillade han något högre, “rättvisan och allmänna säkerheten fordra att jag öfverlemnar dessa brottslingar i lagens händer.“

Hertiginnan kastade sina blickar omkring i den granna underjordiska boningen.

“Hur kom ni in i detta rum?“ frågade hon.

Armand pekade på öppningen i muren och svarade:

“Jag kröp in från en källare bredvid denna och hvilken ej måste vara känd af dem, som fört er hit.“

“Ah, det var då er jag hörde, när jag ... Förvirrad af det våld, man redan utöfvat mot mig och hvarmed man ytterligare hotade, drömde jag endast om faror och elände ... Jag såg alligatorer uppstiga ur jorden och ...“

“Det var då jag som denna gång förskräckte er! jag som var orsaken till den vanmakt, som ...“

“Vi kunna emellertid komma samma väg tillbaka?“ afbröt hertiginnan frågande och med en blick på gluggen i muren.

“Utan tvifvel ... men ...“

“Men, min Gud, hur visste ni att man fört mig hit?“

Armand berättade i få ord huru han fått veta hertiginnans bortförande och skälet hvarför han misstänkte att baron S:t-Bris fört henne till pater Brédôts hus vid rue S:t-Etienne.

“Man ville genom det ena brottet utplåna spåret af ett annat“, sade hertiginnan, när Armand slutat; “i dag på eftermiddagen skulle min onkels lik obduceras och jag hade förbehållit mig att få vara närvarande ... Jag stiger upp i vagnen för att fara till min onkels hus ... Vagnen far, men snart tycker jag att färden är längre än som behöfves och tror att kusken kört vilse ... Jag vill fälla ned vagns-jalusierna för att ropa till honom, men dessa äro fastspikade och trotsa alla mina ansträngningar ... Jag ropar, men ingen hör mig, och ingen kan höra mig genom bullret af vagnen, som alltmera ökar sin fart ... Ändtligen stannar den på en mörk aflägsen gata ... Vagnsdörren öppnas och jag ser baron S:t-Bris!“

“Den nidingen!“ ropade Armand, sammanbitande tänderna.

“Man qväfver mina rop och släpar mig utföre flere trappor hit ned ...“

“Och jag skall icke få döda dem!“ gnisslade Armand.

“Ni skall få veta mera ... men först härifrån, först bort från detta rysliga ställe!“ sade hertiginnan, hvarefter hon närmade sig den vägg, genom hvilken man kunde komma ut i andra källaren.

Armand böjde sig ned vid samma mur och skrapade med händerna undan mullen.

Derefter stack han armen djupare inåt, för att stödja under luckan, i fall piken, som han innanföre nedstött i jorden, icke vore tillfyllest.

Hertiginnan lagade sig verkligen till att passera en väg, som troligtvis ingen kunnat förespå henne.

Men det var af ödet bestämdt, att en hertiginna icke skulle beundra radikalernes rustkammare eller med förundran betrakta den tarfliga boning, som man lika litet kunde förespå en hertiginnas räddare.

Ett buller af en knarrande jerndörr drog begges ögon från luckan till den motsatta väggen.

“Man kommer, man kommer!“ yttrade hertiginnan.

“Så mycket bättre“, svarade Armand muntert; “den andra vägen är mycket beqvämare.“

“Men ...“

“En qvinna som ni, madame, saknar hvarken mod eller själsnärvaro ... Var god och sätt er i emman der, och ni skall få se med hvilken lätthet jag fångar räfven, utan att ens rispa hans pels.“

Dervid sköt han en fåtölj för gluggen till den inre källaren och sprang derefter till sängen, bakom hvilken han gömde sig.

Hertiginnan hann knappast intaga emman, förr än en del af väggen i trollslottet rörde sig och en stor dörr uppläts.

Baron S:t-Bris inträdde med en silfverbricka, på hvilken stod en liten bägare af samma metall.

Baronen, alltid elegant till det yttre, var denna afton klädd med utsöktaste prydlighet och smak.

Vi nämna blott att han bar en kort svart bonjour à la Talma med krage och slag af svart silkessammet samt dito broderier vid kanter och ficklock, en af det slags rockar, som ligga utbredda i fönstren till de större skräddarnes magasiner vid boulevarderna eller i passagerna, men som icke hafva påtecknadt pris, emedan de endast ligga der såsom skyltar och för att narra in folk, men af hvilka endast en mycket förnäm eller en mycket rik man låter narra sig.

Det öfriga var i förhållande till mästerrocken.

Baron S:t-Bris, som onekligen var en ganska vacker karl, skulle hafva varit oemotståndlig för hvilken firad lorett som helst i det eleganta Paris och till och med för mer än en markisinna eller duchesse inom det ännu elegantare och äfven mycket gudfruktigare S:t-Germain.

Baronen stälde från sig brickan på ett litet marmorbord, som stod framför sängen.

Derefter stälde han sig sjelf framför hertiginnans emma och betraktade henne länge utan att yttra något.

“I sanning, hertiginna“, sade han slutligen, “återfinner jag er icke helt annorlunda än när jag nyss lemnade er ... Era kinder blomma, era ögon stråla ... Hvilken guddom har jag att tacka för denna lyckliga metamorfos? ... Ni har då ändtligen funnit att nödvändigheten också är en dygd och att den, liksom dess öfriga syskon, förtjenar all möjlig dyrkan ... Tillåt mig derför förklara, att jag i denna stund finner er skönare än någonsin förut, hvilket vill säga mycket, ja, mer än mycket ... Man skulle kunna släcka alla ljusen i denna lilla salong, och den skulle lysa ändå, stråla ändå af detta bländande ansigte, dessa himmelska ögon.“

Hertiginnan betraktade baronen med ett uttryck af den djupaste afsky, men hon teg.

Baronen fortfor:

“Jag ryser nu när jag tänker på att samma nödvändighet, hvaraf ni nu gjort en dygd, nära tvungit mig till ett steg, som kunde haft till följd en ryslig gerning, jag erkänner det, men som rättfärdigas af detta olyckliga öde, som drifver menniskan mot hennes egen vilja lika ofta till bråddjup som till höjder ... Ja, sköna dame, ni är af oss begge icke den som är mest att beklaga.“

Hertiginnan såg ned på mattan, synbarligen icke mycket uppmärksam på hvad den värde baronen talade.

Kanske tänkte hon på det snart instundande ögonblicket, då hon skulle blifva vitne till en strid på lif och död mellan tvänne män i detta rum; och, ehuru hon icke misströstade om utgången deraf, kände hon sig likväl orolig till sinnes.

“Ni har icke frågat mig, hvad det är uti bägaren som står der på bordet“, yttrade baronen.

Hertiginnan tog blickarne från golfvet och riktade dem på bägaren, utan att just röja någon nyfikenhet.

“I denna bägare, så liten den än är“, fortfor baron S:t-Bris, “ligger likväl en graf för mycken ungdom, mycken skönhet och många talanger.“

Hertiginnan kunde ej hämma en rysning, men lugnade sig snart.

“Olycklige!“ sade hon med ett uttryck, som snarare röjde ett beklagande än en klagan; “det var då er afsigt att mörda mig!“

“O min Gud, hur ni talar, hertiginna!“ svarade baronen; “behöfver jag upprepa hvad jag för en stund sedan sade er? ... Det är ju hertigen, er föga älskvärde man, som beslutit er död, och att det var blott för att rädda er derifrån som jag ryckte er ur hans händer ... Lemnad åt en annan, hade ni varit död; lemnad åt mig, lefver ni och skall lefva.“

“Och bägaren der på bordet?“

“Är döden, om ni icke vill lefva.“

“Och priset för mitt lif?“ frågade hertiginnan med en ton af gränslöst förakt.

“Ni känner det, hertiginna“, svarade baronen, tagande ett steg närmare henne.

Hertiginnan kastade en blick åt väggen midt emot.

Kanske tyckte hon nu det vara tid på att hennes befriare ljungade fram som en blixt öfver den nedriges hufvud.

“Och ni tror, att jag behöfde välja, att jag skulle tveka i mitt val“, yttrade hon.

Baronen såg förundrad på henne.

“Behöfde!“ upprepade han, “ni _måste_ välja, madame, emedan jag, som nu beherskar er, sjelf beherskas af mitt öde ... Ni måste dö eller tillhöra mig, så framt jag ej sjelf skall gå förlorad.“

“Och förlorad är ni, eländige!“ ropade Armand, kastande sig med ett enda skutt, värdigt pantern, öfver baronen och vräkande honom baklänges öfver golfvet, innan denne ens hunnit med ett rop uttrycka sin obehagliga öfverraskning.

Tjugufemte kapitlet.

Slutet af besöket.

Armand tryckte knäskålen mot baronens bröst och lade handen om hans strupe, hindrande honom på detta sätt från att röra sig och ropa.

“Döda honom ej!“ bad hertiginnan, förskräckt af de krampaktiga ryckningarne i baronens ansigte.

“Nej, madame!“ svarade Armand, “han tillhör icke mig utan lagen, och jag frånrycker ej galererna ett välförtjent offer ... Det var ej för roskull jag önskade höra och veta hvad han kunde säga och handla ... Jag blir nu inför domstolen ett vitne, som kommer väl till pass, i fall den förhärdade nidingen skulle vilja neka ... Men jag måste binda honom ... Om jag blott hade ... om jag hade en af de der granna guldsnodderna, som hänga ned från taket! ... Ack, om jag vågade be er, madame!“

Hertiginnan hastade mot ena väggen, fattade i en af guldtofsarne och sökte rycka ned denna jemte dess snodd.

Under det att hon sysselsatte sig med detta arbete, som för henne icke syntes lätt, drog Armand en stor ostindisk duk ur baronens egen ficka och gjorde deraf den ypperligaste bindel för baronens mun.

S:t-Bris försökte, medan Armand knöt till bindeln, en kraftansträngning för att komma lös, men det var flugans vanmäktiga företag mot spindeln.

Hertiginnan, förskräckt af den våldsamma rörelse som baronens fåfänga försök likväl åstadkom, lemnade den guldtofs, hvaruti hon förgäfves ryckt, och fattade en annan som hängde nära den förra.

Hon ryckte nu häftigt i denna, men vid första taget följde både tofs och snodd med hennes hand samt föllo ned på golfvet.

Men på samma gång hördes utifrån ljudet af en ringklocka som pinglade med ganska stark och fyllig ton.

“Gud! jag har ryckt i en klocksträng!“ ropade hertiginnan med ångest.

“Betyder ingenting, gif mig bara snodden, madame!“ svarade Armand och vände om baronen, så att denne nu låg framstupa på golfvet, hvarefter Armand sammanband baronens händer bakpå ryggen; “förlåt, madame“, tillade han derunder, “den stygga snodden har alldeles förstört era fina hvita händer.“

Hertiginnan kunde ej annat än småle åt en menniska, som midt under sysselsättningen med att binda en röfvare, hade tid att beundra hennes händer.

“Ah, jag hör steg utanför!“ ropade hon derefter; “o himmel! ... de komma hit!“

“Det är just lagom“, svarade vår hjelte, springande upp och stjelpande emman öfver sin fånge, hvarefter han uppdrog ena terzerolen och vände sig mot dörren.

En knackning hördes på denna dörr.

“Om jag icke hade förstummat baronen“, hviskade Armand till hertiginnan, som stod vid hans sida, “skulle jag nu tvungit honom att tala till den som knackar på dörren ... Men om ni, madame, ville ...“

“Hvad vill ni jag skall göra?“

“Endast fråga, hvem det är.“

“Hvem är det?“ frågade hertiginnan med hög, om ej just så säker stämma.

“Jag tyckte att baronen ringde“, svarade utanför en röst, som tycktes göra sig så välljudande som möjligt.

Hertiginnan gaf dervid sin riddare en frågande blick.

“Om ni vidare täcktes be honom stiga in“, hviskade denne.

“Stig in!“ sade hertiginnan.

Dörren öppnades, och broder Brédôts långa svarta rock samt svartmuskiga ansigte uppenbarade sig.

Det svartmuskiga ansigtet hade smyckat sig med ett skälmskt leende.

Men detta leende frös ögonblickligen bort vid åsynen icke mindre af pistolmynningen, som myste emot honom, än af det ansigte som visade sig ofvanom den lilla olycksbådande pipan.

Broder Brédôt, som säkerligen aldrig trott hvarken på Gud eller djefvulen, såg nu ut som trodde han åtminstone på den sednare.

Också bleknade han ända intill skäggroten.

“Om ni tager ett halft steg för att fly“, försäkrade Armand, “ökar jag ert radband med en ny kula, och den skall gå er djupare till hjertat än de öfriga, som ni troligtvis blott burit för syns skull.“

Broder Brédôt, så känslig för den glade och humoristiske Plichons infall, kunde omöjligt draga på mun åt Armands.

Han gapade och stirrade mot den lilla pistolmynningen, men icke det minsta ord förmådde han framhviska.

“Var god och träd närmare, vördade fader“, bad Armand, “vi äro gamla bekanta och ni ser att jag besvarat det besök, hvarmed ni i fjor hedrade mig ... Ni bor som en kardinal och är lika gästfri som en sådan ... Stig närmare, säger jag, annars nödgas jag sjelf leda in er och det bör ni undvika, ty jag är mycket hårdhändt, bedyrar jag.“

Den andlige närmade sig med svigtande ben och vaxgula anletsdrag.

Hur han än vred och böjde sig, hade han alltid den fördömda terzerolen midt emot sig.

Han stod nu i den granna underjordiska salongen, utan att känna mästarens beundran för sitt verk.

“Stäng sedan beskedligt till dörren“, bad den objudne gästen sin värd.

Äfven detta gjorde broder Brédôt, ehuru han nog med mera liflighet skulle hafva verkstält det, om han varit utanför.

“Var nu god och titta åt höger“, fortfor Armand.

Den helige tittade åt höger och drog en djup suck, fast han icke såg något annat än en kullstjelpt emma och ett par fina lackerade stöflar, som sträckte sig fram under emman.

“Tyst! hör!“ hviskade hertiginnan till Armand.

“Hvad?“ frågade denne.

“Jag hörde buller från källaren derinne“, svarade hertiginnan med ängslan.

“Ah!“ ropade Armand med glädje, “det är mina vänner ... Klockan är då ändtligen nio!“

“Nej, men se ett hål i muren!“ hördes en röst från den yttre källaren.

“Och ljus innanför“, tillade en annan.

“Hvem derinne?“ frågade Armand, utan att likväl förlora broder Brédôt ur sigte.

“Ah, det är Armands röst“, svarades inifrån.

“Är Armand derinne?“ frågade flere röster.

“Ja“, svarade denne, “kryp in någon af er, men blott en enda ... Madame“, tillade han, “det ligger der på stolen en svart slöja, som utan tvifvel tillhör er ... Det är kanske onödigt att ni på detta hemska ställe visar ert ansigte för hela verlden?“

Hertiginnan gaf sin riddare en tacksam blick och kastade slöjan öfver sitt hufvud.

“Man måste ha axlar som ett femårs barn för att komma genom den här gluggen“, yttrade svärjande ett barn på sju fot, som i detsamma reste sig upp innanför gluggen; “men sacre-dieu, hvad bor det för ett troll i detta slott! ... Hvem kunde ana något sådant i det gamla spökhuset!“

Den som så talade var en ungdomlig rese med svart hår, som hängde ända ned på de bredaste skuldror.

“Välkommen, Alphonse!“ helsade Armand, utan att likväl vända sig till honom, emedan han fortfarande måste ha ögat på sin värd; “ser ni den der figuren, som jag nu sigtar på?“

“Presten“, svarade Alphonse, spännande sina svarta blickar i broder Brédôts ömkliga gestalt.

“Ni tycker ju om prester, Alphonse?“

“Ja, som sjelfvaste fan.“

“Nåväl ... Tag då hvad ni finner lämpligast och bind honom dermed både till händer och fötter.“

Brédôt, hvars ansigte nu skiftade i grönt, uppgaf ett stönande läte.

“Skall jag binda presten?“ sade Alphonse, visande sina breda hvita tandrader; “det vill säga att jag skall hänga honom.“

“Åh nej, det skall ni icke besvära er med ... gör blott som jag säger.“

“Men låt mig ändå hänga honom“, yttrade Alphonse med bönfallande stämma, “bara för en enda gång.“

“Ni hör ju att jag icke vill det“, sade Armand, “skynda er bara ... Men vänta“, tillade han med en blick på hertiginnan, som med rysning vände sig från den scen, hvilken ånyo förbereddes i hennes närvaro, “drag honom först in i vår källare, utan att likväl skada honom till lif eller lem, ty han är hemfallen under lagen ... Gör äfven detsamma med fången, som ni ser ligga under stolen der.“

“Jaså, det är en till“, sade Alphonse; “hvad är det för en persedel?“

“En baron, käre Alphonse.“

“Således en prest och en adelsman på samma gång ... Jag skall binda ihop dem i ett kors ... det blir då det kors, som verlden i alla tider dragit på, och det till sin stora olycka.“

Under dessa ord närmade sig Alphonse den bäfvande presten och lade sin tunga arm på hans skuldra.

Armand stoppade terzerolen i sitt bälte och gick till gluggen, ropande derigenom:

“Två af eder lemna på ögonblicket källaren, springa öfver gatan och fatta posto framför det lilla huset, som ligger midt emot vårt trädgårdsstaket, men väl beväpnade ... hören I?“

“Ja“, svarade innanför en hel kör.

Derefter hjelpte Armand vännen Alphonse i dennes arbete med de begge fångarne.

Tvänne hurrarop med korta mellanrum hördes från den yttre källaren, det första, när presten väl kommit ditin och det sednare, när baronen följt samma väg.

“Är det något vidare?“ frågade Alphonse, kammande med fingrarne sitt långa hår åt sidorna.

“Nej, men ni följer efter och ansvarar mig för era fångar“, svarade Armand.

“Godt!“ genmälde Alphonse, tändande vid en af kandelabrarne den lilla pipan, som icke ett ögonblick lemnat hans läppar.

Derefter böjde han ned till golfvet sin långa gestalt och kilade ut genom gluggen med farten af en flyende ödla.

Hertiginnan och arbetaren voro allena.

Den förra hade tagit plats i en fåtölj, med ansigtet vändt ifrån den sista scenen med fångarne.

Den sednare nalkades nu den förra.

“Madame!“ sade han, “det var mig icke möjligt att förskona er från åsynen af uppträden, som naturligtvis måste djupt uppröra er ... Men numera är lyckligtvis allt öfverståndet, och jag står nu här blott för att emottaga era befallningar.“

Hertiginnan förde den svarta slöjan från sitt ansigte.

Ett mildt leende knöt en ring af ljus kring hennes purpurmun.

Hon räckte sin hand åt den unge arbetaren.

“Armand“, sade hon, “denna afton glömmer jag aldrig, ty ...“

Ordet, tacksamhetens heliga ord, dog bort på hennes mun, men lefde ånyo upp i den varma tår, som klarare än diamanten och vältaligare än alla ord tindrade fram ur Adelaïdes ljuft strålande öga.

Tjugusjette kapitlet.

Den blodröda fanan.

Ungefär vid samma tid på aftonen som den händelse timade, hvilken i nästföregående kapitel skildrats, sutto i ett annat underjordiskt rum tvänne personer.

Rummet var litet, väggar och tak mörka och fula, möblerna, ett bord och tvänne stolar, omålade och rankiga.

Ett smalt ljus med lång veke brann i en jernstake på bordet.

Det var ingen treflig bostad.

Den ene af de begge personerna var Félix Lambert.

Den andra, yngre och spädare än den förre, var visserligen klädd i blus och pantalonger; men man igenkände dock i det fina vackra ansigtet hertiginnans kammarjungfru.

“Men, gode Félix, huru länge skola vi dröja här?“ frågade Collette, öfverfarande med orolig blick den dystra kammaren.

“Jag har svårt för att säga det“, svarade Félix; “men länge bör det ej kunna dröja.“

“Men du har ju uträttat ditt ärende?“

“Ja visst.“

“Hvad väntar du då på?“

“Du är så nyfiken, söta Collette.“

“Nej, men jag är orolig för din skull, Félix ... Detta ställe behagar mig icke.“

“Hvarför?“

“De personer, som jag redan sett, förefalla mig ganska förfärliga.“

“Bah! ... fattiga, men ärliga arbetare ... några andra ha vi ej sett.“

“Det är möjligt, men ...“

“Vet du, Collette, att den der drägten riktigt klär dig“, komplimenterade Félix, mönstrande med välbehag sin älskarinnas gestalt.

“Du tycker det, Félix, och jag tycker det verkligen sjelf, om jag skall vara uppriktig“, svarade Collette, stigande upp från stolen och dragande blusskärpet hårdare om sitt lif, så att hon blef ännu smalare.

Fruntimmer tycka alltid att de se bättre ut i karlkläder och äro derför mycket roade af en sådan drägt.

Vi för vår del kunna ej instämma deruti. Karlkläderna göra de sköna så små och oansenliga, betagande dem dessutom det luftiga mystiska behag, som den vida, fladdrande kjorteln alltid medför.

Hvad vågen är för najaden och molnet för gudinnan, är kjorteln för jordens sköna dotter.

Döljande mycket, gör den det lilla, som synes, ännu skönare och rikare, och hvad är dessutom verklighetens makt på sinnet mot aningens?

“Skada blott att tyget skall vara så groft“, anmärkte Collette.

“Den goda värdinnan hade ej något bättre till hands“, svarade Félix.

“Det är allt mycken skilnad mellan denna och min vackra debardörs-drägt, som du såg mig uti för första gången“, anmärkte vidare Collette, och det ganska riktigt.

Debardörs-drägten är onekligen ett undantag från regeln.

Dess brokiga färger och fantastiska snitt gifva åt den något egendomligt och karakteristiskt, som så väl öfverensstämmer med det stormande nöjet. Dessutom är ifrågavarande drägt en ren nödvändighet för den franska maskeraden. En vanlig kjortel skulle, till följd både af trängseln och den vilda rörelsen, snart vara demonterad.