Part 17

Man talade om det blifvande hushållet och hvilket naturligtvis skulle ställas på den allra förståndigaste fot.

Men man talade äfven, och kanske allra mest, om den stora rörelse som Félix Lambert skulle drifva.

Anspråken stego i den mån de unga tu aflägsnade sig från rue de la Paix.

Félix Lambert exporterade redan sina tillverkningar till alla verldens kanter. Han skickade byxor till Amerika, frackar till Asien och ytterrockar till Afrika, och detta allt till sådan myckenhet att han glömde Europa, som kanske mest vore i behof af hans ypperliga klädesplagg.

De fördystrade icke sin ljusa tafla med något ord om hertiginnans öde, ty Félix hade försäkrat Collette, att när Armand sagt att han skulle rädda henne, så vore detta så godt som redan verkstäldt, och Collette hade lika stort förtroende till Armands förmåga som Félix.

Icke heller hade de kommit att tänka på att deras afton-promenad i sjelfva verket var en vandring i gryningen af en revolution och att de byggde sina framtidsslott på glödande vulkaner.

Men ju närmare de nalkades Bastilj-platsen, desto flere törnar ledo deras menlösa fantasier.

Deras uppmärksamhet började småningom dragas till det, som omgaf och mötte dem.

Ju smalare gator de passerade, desto flere föremål för deras blickar.

“Har du märkt, Collette, det besynnerliga förhållandet med portarne?“ frågade Félix.

“Ja, jag har märkt att det gläntas nästan på hvarje port, som vi gå förbi“, svarade Collette.

“Men så snart någon patrull går förbi, tillslutes porten.“

“Och när patrullen aflägsnat sig, öppnas den ånyo och flere hufvud titta ut.“

“Du har märkt det lika väl som jag, kan jag höra.“

“Jag undrar just hvad det betyder?“ frågade Collette.

“Man har något i sinnet för morgondagen, kanske för natten.“

“Du har icke hört något derom af Armand?“

“Du hörde hvad han sjelf sade mig ... han vill ju att jag skall krypa undan, när det smäller ... Visst är det sannt att Paris kan reda sig utan Lyon, men fransman som fransman, tycker jag.“

“Ah, du skulle då verkligen ha lust att deltaga i striden, om det blefvo någon?“ frågade Collette.

“Hvarför icke? ... Skulle jag kanske med kall blod stå och se på hur mina bröder blöda?“

“Men om du stupade, om du doge?“

“Nåväl?“

“Dina föräldrar?“

“Skulle ha mera glädje af en son, som stupat för friheten, än af den fege, som bär deras namn.“

“Och jag, Félix? jag?“

“Skulle rodna af blygsel, om man en dag pekade fingret åt din man.“

Collette teg.

“Men Armand, som förbjudit dig?“ invände hon efter en stunds tystnad.

“Men hvarför deltager då Armand sjelf så ifrigt i dagens händelser? ... Hvarför skall min stackars farbror på Bicêtre vara mera afundsvärd än min fader i Lyon? ... Du kan icke föreställa dig hvilket stort inflytande Armand utöfvar på alla, både bättre och sämre ... Tidigt i morse tog han emot besök af de mest berömda namn i hela Frankrike ... Jag såg Ledru Rollin, Louis Blanc, Marrast och flere andra ... Alla dessa rådslogo med min kusin, och i de flesta fall var det hans råd som blef det gällande.“

“Armand är född till något stort“, menade Collette.

“Men jag är född bara för att sy kläder“, anmärkte Félix med mycken bitterhet.

Lyonäsaren började blifva något mindre hänryckt af sitt yrke, och hans omtanke nyss för hela verldens garderob afsvalnade allt mera.

Den vackra Collette uppbjöd hela sin förmåga för att återföra sin älskare tillbaka till det stora magasinet vid boulevarden, icke dervid glömmande den lilla anspråkslösa kammaren, hvars hyra icke finge öfverstiga 200 francs.

Men allt var fåfängt. Hvarje steg, som närmade Félix till målet för hans vandring, ökade hans revolutionära anlag och satte hans blod i en lifligare svallning.

Han började tala om menniskans rättigheter och om strider på gatorna; om sunda förnuftet och om nedkastning af möbler från fönstren på soldaterne; om Guds hand, som vakar öfver folken och om det arma folket, som använder sin sista sou till kulor och bly.

Med ett ord, den blifvande skräddaren tänkte på nålar långa som musköter och på pressjern tunga som barrikader.

Han sprättade upp soldater, i stället för att lappa ihop dem, hvilket annars anses så lönande icke mindre för kompani-chefer än för skräddare.

I stället för knapphål, öppnade han grafvar. Hela verlden var för honom en verkstad, der man blott skar till, utan att taga mått förut eller sömma efteråt.

Nyss hade han knappast haft ögon för de truppafdelningar han mött; nu mönstrade han hvarje soldat, och alltid med synbar förargelse.

Han började, till Collettes stora förskräckelse, gnola på melodier till revolutionära sånger och taga ut stegen, så att den stackars kammarjungfrun med möda kunde följa honom, under det hon bemödade sig att med sin lilla hand stoppa till sin älskares mun, som blef allt större och större.

Den arma Collette började gråta.

“Gråt blod, så tyrannerne blekna!“ ropade skräddaren.

“Du gör oss olyckliga, Félix!“

“Hvad gör det, allenast mitt fädernesland blir lyckligt!“ fortfor skräddaren med en stor åtbörd.

“Men du tänker alls icke på mig?“

“Du skall slåss vid min sida, Collette!“

“Nej, jag tackar.“

“Du skall stupa vid min sida, Collette!“

“Men du är då alldeles förryckt ... O, hvarför skulle Armand skicka oss hit!“ tillade Collette suckande.

Hertiginnans kammarjungfru hade rätt.

De gator, de passerade, voro icke egnade att stäcka vingarne på den revolutionäre anden.

Från hvarje port, hvarje fönster, hvarje glugg, gapar ett blodigt minne från förra revolutioner, minnen som oemotståndligt tyckas tilltala oss och mana till nya strider.

Isynnerhet är detta förhållandet med rue du Faubourg S:t-Antoine, på hvilken de unga tu, lemnande Bastilj-platsen, nu veko in.

På denna gata, hvilken sedan de äldsta tider varit och är bebodd af handtverkare, som der hafva sina fabriker och verkstäder, kämpades mördande strider under de tre Juli-dagarne och synnerligast den 28:de.

Tre särskilda gånger rensopades gatan af kartescher, som regnade från de på Bastilj-platsen uppförda batterierna, och en ryslig matta af döde och sårade betäckte hela den långa, breda gatan.

Men mellan hvarje kanonad framvälde nya skaror, liksom växande upp ur de fallnes blod, och störtade slutligen öfver en tredubbel sådd af döde fram på Bastilj-platsen, hvars batterier de stormade och togo.

Vid samma gata bodde år 1791 den bekante bryggaren Santerre, som var chef för national-gardet i Paris och jemväl general för en af republikens härar, hvilka befattningar likväl icke hindrade honom från att brygga öl och tappa det på buteljer.

Bryggaren kommenderade trupperna den dagen då Ludvig XVI afrättades, men det var den under honom lydande grefve d’Espagnac som befalde trummorna röras, när den olycklige konungen ville taga sitt sista farväl af ett folk, hvars olyckor han icke kunnat afhjelpa och hvilket i hans fromma blod hämnades brott, endast begångna af hans fäder.

Gatan har således anor, äfven om man ej räknar dem, som förvärfvats år 1848 både i Februari och Juni.

Félix hade nog af de första, och det fick Collette erfara, som fortfarande sökte stäfja hans ifver.

Ändtligen kommo de till hörnet af berörde gata och rue de la Bonne-Graine.

Collette ryste, när hon blickade in i mynningen af denna smala och mörka gränd. Äfven denna var tyst, men här och der knarrade en port, som öppnades och tillslöts.

Félix upptäckte snart den låga jerndörren, som förde ned till ifrågavarande vinbod. Den var tillsluten, såsom Armand förutsagt.

Félix bultade de fyra föreskrifna slagen.

“Hvem der?“ frågade en röst innanför.

“Bröd eller döden!“ svarade Félix, men så hårdt, att den oroliga, men omtänksamma Collette måste hosta af alla krafter, för att öfverrösta genljuden från gatan och gränden.

“Politiken förstör allt!“ suckade den stackars flickan i djupet af sitt hjerta.

Tjugutredje kapitlet.

Återigen spökhuset.

Ungefär vid samma tid som Félix och hans älskarinna stannade framför den lilla jerndörren inom Faubourg S:t-Antoine, stod Armand Cambon utanför det lilla huset vid rue S:t-Etienne och i hvilket, såsom läsaren vet, broder Brédôt bodde.

Armand hade, hvilket jemväl är bekant, efter sin återkomst från Lyon icke flyttat till sitt förra hem, spökhuset.

Han var något missnöjd med Albert och de öfrige ultraradikalerne, såsom vi funnit dels af hans anslutande till National’s parti, dels ock af hans samtal med den förre på opera-maskeraden.

Troligtvis var han icke heller belåten med en granne sådan som broder Brédôt.

Det hade dessutom förargat honom, att Albert, som egentligen hyrt spökhuset och upplåtit det åt honom, icke, enligt sitt löfte, gjort något för att upptäcka, hvem broder Brédôt egentligen vore och i hvad förhållande denne stode till de skatter, som Armand vid ett tillfälle hade påträffat i den der hemlighetsfulla källaren invid rustkammaren.

Föregående natten hade likväl Armand besökt sitt förra hem och der sammanträffat med sin legion, dertill uppmanad af sin fader, invaliden på Bicêtre, hvilken trodde att sonen ånyo borde sluta sig till radikalerne för att verksamt deltaga i den nya rörelsen, utan att dock af dessa låta sig föras längre än han sjelf funne för godt.

Armand och hans kamrater, af hvilka vi redan sett en mindre afdelning i full sysselsättning både inom Champs-Elysées och på rue S:t-Honoré, hade då öfverenskommit att icke väpna sig förrän derpå följande natt, och det var för att sammanträffa med dem som Armand nu innevarande afton begifvit sig på väg till rue S:t-Etienne, hvarunder han passerat rue de la Paix och der fått den underrättelse, som ytterligare bevingat hans fötter på deras färd till spökhusets ödsliga nejder.

Men det var ej förrän klockan nio som det ifrågavarande mötet var utsatt, och som tiden icke ännu hunnit längre än till åtta, så hade Armand god tid på sig för att ostördt kunna speja omkring knutarne af den misstänkte prestens hus.

Efter hvad vi af det föregående inhemtat, hade Armand sina goda skäl till den förmodan, att baron S:t-Bris stode i något förtroligare förhållande till broder Brédôt.

Derför när den blå mannen nämnde rue S:t-Etienne, slog det Armand genast för hufvudet, att presten hade sitt finger med uti anslaget emot hertiginnan.

Armand befann sig således på rue Etienne framför den andliges bostad.

Men han nöjde sig icke blott med att stå framför eller gå omkring den: han lade sig äfven ned på fyra fötter och det så djupt, att han med sina ögon nästan vidrörde gatan.

S:t-Etienne var en dålig och illa stenlagd gata.

Hela fläckar deraf bestodo af bara sand, och det var isynnerhet dessa fläckar som vår hjelte med största noggrannhet synade.

“Ja, det lider intet tvifvel“, sade han för sig sjelf, under det han kröp omkring; “spåren efter en vagn med breda hjul märkas tydligt, och de spår jag här ser äro desamma som jag upptäckte vid början af gatan ... Men här framför porten vrida de sig i en halfcirkel ... Vagnen har följaktligen hållit utanför denna port och sedan återvändt samma väg ... Ja, hit hafva de fört henne, här måste hon vara och här skall jag också finna henne.“

Armand kastade en blick uppåt fönstren på prestens hus.

Ett af dessa fönster var upplyst, men mellan ljuset och rutan var en gardin, som hindrade åskådaren att från gatan urskilja hvad som derinom kunde förehafvas.

Armand närmade sig porten och kände på den. Porten var stängd och låst inifrån.

Han lade örat intill den, men hörde intet.

Hvad skulle han också kunna höra genom en port?

“Jag kan ej göra något annat än vänta till nio, då mina kamrater komma ...“, sade han; “då stormar jag huset, slår in portar och väggar, om det gäller, genomsöker hvarje vrå af röfvarkulan, griper bofvarne och räddar henne ... O! hvarför är icke klockan redan nio!“

“Men“, återtog han genast, “det är en hel timme dit, och timmen har sextio minuter ... Inom mindre än en minut kan det rysligaste brott föröfvas ... Jag kan ej vänta en enda minut, än mindre en timme ... O min Gud! kanske är det redan för sent! ... Jag måste ensam spränga porten, ensam storma huset, ensam nedgöra bofvarne och ensam rädda henne ... Välan, jag gör det!“

Armand tog ett steg, liksom ville han ögonblickligen rusa på porten.

“Men“, sade han hejdande sig, “jag är obeväpnad, och de kunna vara flere, kunna vara beväpnade ... det är icke tillräckligt att jag dör, ty hvartill skulle väl min död kunna gagna henne! ... Om jag blott hade en dolk, en knif ... de fördömda patrullerna! ... jag vågade icke bära något vapen på mig.“

Den unge mannen kastade omkring sig sökande blickar, men han sökte fåfängt ett vapen.

Han trodde att han skulle upptäcka någon mensklig varelse på gatan, men spökhusets trakt var för illa känd, för att kunna vänta någon besökande, allra minst på denna tid af dygnet.

“Ha!“ yttrade han, rätande upp sitt hufvud; “ve mig eländige! jag står här och förhalar tiden och glömmer att jag nära mig har vapen för ett helt regemente samt att jag i egen ficka bär nyckeln till förrådet.“

Armand lemnade prestens hus, kastade sig in i den bekanta trädgården, störtade in i huset, som stod deruti, samt befann sig snart i den kammaren han förra året bebott.

Armand tände en lykta.

Kammarens bohag var ungefär i samma tarfliga skick som när vi sista gången besökte den unge arbetarens boning.

Armand drog sängen från sin vanliga plats och öppnade den derunder befintliga luckan, likväl icke dervid iakttagande de försigtighetsmått, som vi förut en gång bevitnat.

Icke heller kunde man upptäcka den mystiska tråd, som förut varit dragen genom luckan och hade samband med det innersta af källaren.

Det är troligt att dessa försigtighetsmått ansetts öfverflödiga eller alltför vådliga af dem, som efter Armands afresa haft källaren med dess förråd om händer.

Det gick denna gången följaktligen mycket hastigare för vår hjelte att krypa igenom den lilla källaren och sedan komma in i den större, på hvars golf han nedstälde lyktan.

Lyktan spred omkring sig ett matt sken, men man kunde likväl märka att vapenförrådet blifvit betydligt tillökadt sedan vårt förra besök i den underjordiska rustkammaren.

Armand kastade en blick öfver vapensamlingen.

Han tog genast ett par terzeroler och laddade dem. Han stoppade dessutom några patroner i sin ficka. Det var ingen brist på patroner, ty, i stället för en fjerding krut, funnos der nu trenne, och alla öfverfylda med färdiga patroner.

Den revolutionära propagandan hade varit verksam, oaktadt vår hjeltes frånvaro.

Sedan Armand gömt terzerolerna hos sig, blottade han en värja med stukat-klinga, hvars egg han pröfvade.

Som allt befanns ganska godt, fästade han värjan vid sitt blus-skärp och ämnade derefter lemna rustkammaren.

Men han fann att han äfven behöfde något, hvarmed han kunde spränga portar och väggar, emedan terzeroler och stukat-klingor icke med fördel dertill kunna användas.

För detta ändamål började han undersöka några musköter och fäste sig företrädesvis vid dem, som hade de bastantaste kolfvarne.

Men ehuru han fått reda på den solidaste, tviflade han likväl på att kunna af den hafva all den nytta han väntade sig.

Han önskade sig en jernstör, ju tyngre, dess bättre.

Jernstörar äro enkom till för att bryta upp gator och störta murar. De borde derför icke gerna kunna saknas i en sådan rustkammare som den ifrågavarande.

Men Armand sökte förgäfves.

Radikalerne hade icke ansett det löna mödan att föra dit jernstörar, emedan dessa tillhörde det slags vapen, som icke förbjudas.

Det skulle gå slätt både med allmänna och enskilda arbeten, om man förbjöde bruket af jernstörar.

Annat är förhållandet med bössor och pistoler. Det är blott regeringarne som kunna ha nytta och nöje af dem.

Armand ämnade således fly till bösskolfven, då han lyckligtvis erinrade sig att han förut sett en jernstör i denna källare, ehuru han nu icke såg till den.

Han fattade derför lyktan och började med mera uppmärksamhet söka invid väggarne.

Denna gången sökte han icke förgäfves.

Han upptäckte jernstören, som befanns lutande mot en vägg.

Han rörde den. Men den var djupt nedstött i marken och hade till granne en jernpik, som likaledes var nedkörd i källarens jordgolf.

Nu påminde sig Armand att han sjelf hade nedstött både stören och piken, i afsigt att dymedelst försvåra inträdet från en annan källare, den nämligen hvilken han sjelf en gång lyckats upptäcka och undersöka.

Hans tanke, som hitintills uteslutande sysselsatt sig med sprängningar af portar och strider med röfvarband, återfördes nu till minnet af källaren derinnanför och de skatter den dolt och kanske ännu dolde.

Men som det nu var något vida dyrbarare än guld han sökte, återtog hans tanke snart sin förra riktning.

Han ryckte upp jernstören och ärnade derefter lemna källaren.

Han tog ett steg, men stannade tvärt.

Han hörde tydligen genom väggen det dofva ljudet af en jerndörr, som slogs igen.

Han lade örat till väggen och lyssnade, men, ingenting vidare hördes.

“Antingen har någon kommit eller gått“, sade han för sig sjelf och fortfor att lyssna.

Men allt förblef tyst.

Hastigt slog han sig för pannan, hvilket brukar vara fallet, när man oförmodadt hittar på någon ny idé.

“Det är visst och sannt“, sade eller rättare sagdt tänkte han, “att jag, brytande upp porten, kan från gatan inkomma till den misstänkte presten, men detta går dock icke gerna för sig utan oväsende och buller ... Varnade och förberedde genom detta buller, skola bofvarne rusta sig till försvar och länge göra mig segern stridig ... Ja, hvem vet“, tillade han rysande, “de skola kanske, hellre än att se sitt byte i mina händer, döda sitt offer.“

“Men om“, tänkte han vidare, “jag genom deras källare, hvars gemenskap med vår ingen anar, kunde smyga mig oförmärkt på banditerne, hvilken stor öfvervigt skulle jag icke derigenom vinna! ... Låt vara, att dörren derinnanföre är stängd, det skall i alla fall bli mig lättare att bryta upp den, än att ifrån gatan anfalla huset ... Raskt till verket, men försigtigt! ... Ingen tid att förlora.“

Armand stälde lyktan från sig invid väggen och ryckte äfven upp piken.

Derefter hukade han sig ned och började skrapa undan mullen.

Sedan detta väl var gjordt, löste han värjklingan från skärpet och lade den bredvid sig.

Han uppdrog äfven sina terzeroler, för att under krypandet genom öppningen i muren icke vara besvärad af dem eller göra sig någon skada, och lade likaledes dem på marken, men så nära att han, i händelse af behof, genast kunde hafva dem till hands.

Slutligen och efter det alla nödiga försigtighetsmått blifvit vidtagna, fattade han med begge händerna uti de rostiga jern, hvarmed stenluckan var kantad och började varsamt draga den åt sig.

Sedan Armand väl fått upp den tunga stenluckan, stödde han den mot piken, så att den icke måtte nedfalla.

Han lyssnade ånyo, men ingenting hördes. Han tittade in i öppningen, men såg ingenting.

Han tog lyktan och förde denna in i gluggen, och då såg han hvad han icke kunde påminna sig ha sett, när han första gången kröp in i denna hemlighetsfulla källare: han såg nämligen något grått tyg, som hängde innanför och tätt intill gluggen.

Han kände med handen på detta tyg och vidrörde ett stycke grof väf.

Han tryckte derpå och fann att väfven, som obetydligt gaf efter, var hårdt spänd innanför, blott utgörande en mindre del af ett större stycke.

Förande handen nedåt, råkade han på en trälist, hvaruti väfven var spikad.

Han försökte att skjuta listen inåt, men den var starkt fästad i jordgolfvet.

“Ett stycke väf är ej hela verlden“, tänkte Armand och fattade värjan, hvars spets var tunn och hvass som ett pennknifsblad.

Med värjspetsen började han nu skära i den motsträfviga väfven.

Men för att ej onödigtvis öda tid genom att blott pröfva huruvida slipadt stål kunde bita i lärft, följde han med värjspetsen utefter gluggens sidor, i afsigt att genom det spända väfstycket skära sig ett hål lika fyrkantigt och beqvämt att krypa igenom som sjelfva öppningen i muren.

Utan någon synnerlig kraftansträngning å Armands sida bet värjspetsen igenom duken.

Öfre sidan af qvadraten var redan bildad eller skuren, sidorna åt höger och venster voro det äfven snart, och nu föll hela qvadraten inåt, numera mjuk och skrynklig, sedan den blifvit skild från det stora spända väggstycke, hvartill den hörde.

Armand tittade in genom den numera fria öppningen, men kunde blott med största möda qväfva det utrop af förvåning, som ville pressa sig fram mellan hans läppar.

Tjugufjerde kapitlet.

Besök hos grannen.

Ett ljussken kastade sig emot hans ögon och det så starkt, att Armand i sin första häpnad trodde att hela det inre hvalfvet stod i ljusan låga.

Men den, som icke skyr för lågorna, kan icke gerna bäfva för skenet.

Armand förde ögonblickligen värjan och terzerolerna in genom gluggen och kröp sedan sjelf efter med möjligaste hastighet.

En gång väl inkommen, stod han snart på fötterna. Men han måste hålla handen öfver ögonen, ty han bländades af det ljus, som från alla sidor förtrollande strömmade emot honom.

Hvad hade väl blifvit af den fordna källaren med dess ojemna svarta väggar, dess gropiga, fuktiga jordgolf?

Hade det guld, Armand förra gången sett ligga i högar derinne, af någon trollmakt besvuret, begifvit sig upp öfver väggar och tak, för att öfvergjuta dem med fulla värdet af sin rikedom och hela glansen af sin skönhet?

På tapeter af purpur-schagg blänkte stjernor af guld, och hvalftaket betäcktes med rika draperier af hvit sidensars med breda guldfållar, hvarifrån hängde tofsar och fransar likaledes af guld.

På golfvet utbredde sig en af dessa elastiska, nästan öfverdådigt broderade mattor, som locka massor af beundrande åskådare till glasväggarne af Shonguels och Réquillards ofantliga magasin vid rue Vivienne.

Ifrån en gyllene rosett i taket nedhängde en mångarmad ljuskrona, tillräcklig att rikt upplysa en af Pariserverldens större salonger.

Dessutom reste sig från begge sidorna höga tända kandelabrar.

Vid ena väggen höjde sig en hvilobädd med sitt hvita sidentäcke, kantadt med breda spetsar.

Öfver bädden föll ett rosenfärgadt omhänge, snarlikt morgonens skimmer öfver en kulle af snö, ännu knappast vidrörd af vinden.

Armand måste gnugga sig i ögonen för att öfvertygas om att han icke drömde.

Men han blef snart varse någonting, som skulle hafva gjort honom vaken, om han också legat i den djupaste dvala, något som han skulle hafva sett, om också hans ögon varit blinda, så trodde han åtminstone sjelf.

I en kolossal emma, öfverdragen med moiré, stora rosor på hvit botten, låg försjunken och tillbakalutad en ung qvinna i svart kasimirs-klädning, som äfven betäckte barm och hals.

Hennes armar hängde orörliga ned på hvardera af emmans sidokarmar.

Ett svart sammetsband, garneradt med blonder af samma färg, framsmög glänsande mellan rika hårflätor.

Armands blick, som snart halkat förbi denna sorgtoalett, fästade sig vid den unga qvinnans anlete, hvars rena ädla drag buro dödens bleka färg och hvars ögon voro tillslutna.

De nedvikta ögonhåren, täta och långa, liknade sorgfransar, hörande till toaletten.

Armand nalkades på tåspetsarne den bleka sorgklädda qvinnan och böjde sig öfver henne med tillbakahållen andedrägt.

Det föreföll honom som hade hans eget hjerta upphört att slå.

Han närmade sitt öra tätt intill hennes bleka läppar, för att lyssna till hennes andedrägt, och han trodde sig känna den ljumma, svaga fläkten af en döende aftonvind.

Emellertid orolig öfver hennes orörliga sanslösa tillstånd, böjde han sitt knä framför emman och vågade vidröra den ena af de tvänne små händer, som hängde ned öfver karmarne.

Men knappt hade hans finger darrande snuddat vid det silkeslenaste skinn, förrän den lilla handen konvulsiviskt drog sig tillbaka, liksom hade en eldgnista fallit på den.

Ett par stora blå, men nästan vansinnigt stirrande ögon öppnades, men tillslötos ånyo.

“Gud! Gud!“ hördes svagt från de bleka läpparne.

Förskräckt höjde Armand sitt knä från mattan och stod nu upprätt framför den unga qvinnan, till hvars anletsdrag lifvet småningom började vända åter.

Den unge mannen visste icke hvad han skulle göra.