Part 16

“Sannt ... Inga fångar! ... endast segrare eller döde!“ yttrades med full beslutsamhet från alla sidor.

“Men I veten ej hvarför vi stormat högvakten eller hvarför vi reste barrikaden, när meningen icke var att vi skulle bibehålla den förre eller försvara den sednare.“

Alla tego, men kastade frågande blickar på anföraren.

“Jo“, upplyste denne, “innan midnatt skall det vara bekant öfver hela Paris, att trettio obeväpnade arbetare stormat och intagit en högvakt, fyrtio man stark, samt gjort dem alla till fångar, och detta ehuru en truppstyrka af fyratusen man stod uppstäld på place de la Concorde, det vill säga, på ett afstånd af endast tvänne skotthåll från samma högvakt ... Följden deraf blir att innan gryningen skall det knappast finnas någon enda högvakt i Paris, som icke är anfallen och belägrad af folket.“

“Ja, ja! bravo, bravo!“

“Tyst ... Vidare skall det heta, att i hörnet af rue S:t-Honoré och rue Duphot eller midt i hjertat af staden en barrikad blifvit byggd, fastän två bataljoner municipal-garde stodo slagfärdiga på rue de Rivoli vid Tuileriernas staket eller på allenast ett skotthålls afstånd, och tre bataljoner af linien bivuakerade på boulevard Madeleine, som är mindre än ett skotthåll från barrikaden ... Deraf skall följa, att innan morgondagen är minst halfva Paris betäckt af barrikader.“

“Ja, utan tvifvel ... bravo!“

“Således hafva vi på eftermiddagen sammanvigt ett äkta par, högvakten i Champs-Elysées och barrikaden på rue S:t-Honoré ... Ännu består familjen blott af tvänne personer ... Men i morgon skall solen belysa en barnaskara, som intet öga kan räkna och inga kanoner förstumma.“

“Bravo! lefve Arm ...“

“Tyst!“ påbjöd anföraren; “hören I nu?“ tillade han lyssnande.

“Ah, de komma från rue de Rivoli“, hviskade en.

“De komma äfven från boulevarden“, hviskade Armand.

Derefter gaf anföraren hviskande order till fyra af sina vapenbröder. De fyra, likaledes hviskande, upprepade dem för de öfrige.

Armand gaf nu ett tecken och alla försvunno från platsen med hindens snabbhet.

Soldaterne och kusken stodo qvar. De förre rådslogo en stund med hvarandra och smögo sig slutligen bort. De blygdes kanske för att möta de anryckande trupperna. De hade förlorat sina vapen, och en fransk soldat, som förlorat sitt gevär utan att kunna försona förlusten med en framvisad blessyr, gör bäst i att smyga sig bort, när han ej kan skjuta sig för pannan.

Kusken linkade till sina hästar, hvilka äfven stodo qvar och icke tycktes hafva något emot att omnibusen, deras gamla påhäng, låg kullstjelpt och full med stenar.

“Det var då bara för roskull!“ mumlade kusken förargad mellan tänderna; “men“, tillade han något ängsligare, “det är inte rådligt att stå nära en barrikad utan annat sällskap än hästar ... Man kunde lätt falla på den tanken att jag ensam gjort det der för mitt nöjes skull, fastän jag på det hela taget endast varit tvungen dertill med hugg och slag ... Ah, der komma soldater flocktals.“

Derefter började han klaga öfver förlusten af sin omnibus och skrika som en galning.

Hästarne voro lugne. Men så hade de ock otvifvelaktigt bättre samvete än deras herre.

Tjuguförsta kapitlet.

Mycket för en förlorad dag.

Klockan led på sju, när ett ungt par arm i arm vek af från boulevarden inpå rue de la Paix.

“Jo, min gode Félix, vid boulevard des Italiens måste vi ha vårt magasin“, sade den ena af paret, en ung, smärt och elegant klädd qvinna.

“Visserligen, Collette“, svarade Lyonäsaren; “men det blir dyrt ... Betänk tolftusen francs i hyra bara för magasinet, och utskylderna, som rätta sig efter hyran, gå då till 600 francs. Dertill kommer 200 årligen i skatt för la grande patente, ty det är klart att jag måste drifva rörelsen i stort.“

“Det finnes då äfven ett petite patente?“

“Ja, men då får jag ej sälja en gros och icke exportera mina tillverkningar ... Vidare måste jag skatta för portar och fönster, så till exempel för porten till mitt magasin 22 francs samt 2 för hvart fönster. Ännu har jag ej räknat de rum, som vi sjelfva skola bo uti.“

“Boden bör vara stor och grann och man får icke se på hvad den kostar ... Men vi kunna nöja oss med ett enda boningsrum, och ett sådant få vi hyra oss för mindre än tvåhundra francs ... Det är ju så, att den, som betalar mindre än tvåhundra francs i hyra, slipper betala någon skatt?“

“Ja ... Men man får ej ett rum vid boulevarden för tvåhundra francs.“

“Det är onödigt att bo vid boulevarden ... vi kunna bo hvar som helst; vi få knappa in på allt som rörer vår egen beqvämlighet ... det är ej med den husliga lyckan som med den årliga beskattningen, att den rättar sig efter hyran.“

“Mycket rätt, Collette, och allt skall bli så bra så.“

“Jag är öfvertygad derom, ty du är en god gosse, Félix; du skall också bli nöjd med mig ... Jag både skrifver och räknar temligen bra, så att du ej behöfver anmärka något mot bokföringen.“

“Det tror jag också ... Ja, vi skola bli det lyckligaste par ... Men i en sak är jag ännu icke ense med mig sjelf.“

“Och hvad är det?“

“Om jag bör ha fixa priser på mina tillverkningar.“

“Det bör du icke ... Bättre herrar köpa aldrig sina kläder hos skräddare med fixa priser, och du kommer att få många bättre kunder, du.“

“Det är icke så gifvet det, Collette.“

“Icke det? ... Jag, som varit kammarjungfru hos en hertiginna, skulle således icke kunna skaffa oss de förnämsta kunder? ... Jag sitter i boden, jag, förstår du, och jag vill se den som icke skulle ge hvad jag begär ... Var lugn, gode Félix.“

“Du känner då många förnäma herrar, Collette?“ frågade Félix, icke alldeles lugn.

“Ja, ganska många, till och med flere än som kunna rymmas i vår blifvande bod.“

“Aj!“

“Du kan vara trygg, Félix ... jag låter icke pruta med mig hvarken i ett eller annat.“

“Vi måste, åtminstone till att börja med, undvika allt öfverflöd för vår egen del.“

“Ganska riktigt ... Också går jag blott en gång i månaden på vaudevillen ... Men du måste också, å din sida, låta bli att röka mera än en cigarr i veckan, ty det är mycket dyrt att röka cigarrer[5], isynnerhet om de skola vara goda, ty dåliga vill jag icke veta af.“

“Ja, det skall nog bli bra, Collette ... Men i början blir det nog bekymmersamt ... Jag kan just icke påräkna mycket af min far ... han är visserligen förmögen, men jag har många syskon och ...“

“Men du glömmer då att jag är långt ifrån att sakna medel ... jag skulle knappast vilja gifta mig utan att allra minst hafva lika mycket som min man att föra i boet ... Hertiginnan har ...“

“Ah, du har då redan nämnt något för hertiginnan?“

“Ja, min vän, och hon har lofvat oss vida mera än jag någonsin kunnat drömma om ... Du tror kanske icke, när jag säger dig att hon lofvat oss trettiotusen francs!“

“Trettiotusen francs!“ ropade Félix, stannande förvånad.

“Dessutom har hon lofvat att framdeles vara oss till nytta, om vi skulle behöfva henne.“

“Hon håller då mycket af er, den goda hertiginnan?“

“Jag tror visst att hon har skäl att vara nöjd med mig ... Men jag misstänker ändå att det ej är helt och hållet för min skull som hon ger oss så mycket pengar.“

“För hvems då?“

“Hertiginnan sätter stort värde på din förträffliga kusin.“

“På Armand?“

“Ja ... jag vet icke hvad tjenster din kusin kunnat bevisa hertiginnan, men när hon hörde att jag tänkte gifta mig med en nära slägting till honom, blef hon gladare än jag någonsin på länge sett henne ... Jag tror att om jag hade begärt hundratusen francs, så skulle hon ha gifvit mig dem.“

“Det är vackert nog det som är, tycker jag ... Vi äro då redan rika, älskade Collette.“

“Men vi skola likväl börja som om vi vore fattiga“, sade den förståndiga fransyskan; “ty endast på det sättet kunna vi bli rika och motse den tid, då jag hvar afton kan gå på vaudevillen och du hvar dag röka din cigarr ... En cigarr för fyra sous, det skall smaka dig något det, gode Félix.“

Sålunda pjollrande om framtiden, närmade sig de unga tu ett mycket stort hus vid den gata, på hvilken de befunno sig och stannade framför en hög port prydd af bildhuggeriarbete, fauners hufvud förenade medelst guirlander.

Porten var öppen och flere personer visade sig deruti, samtalande med mycken liflighet.

Collette igenkände snart portvaktaren samt både hertigens och hertiginnans betjenter.

En af de sistnämnde sprang emot Collette.

“Ah hvilken olycka! hvilken ryslig olycka!“ ropade denne.

“Hvad är det?“ frågade Collette.

“Hertiginnan ...“

“Hvad är det om hertiginnan?“ ropade Collette förskräckt.

“Hertiginnan har farit bort ...“

“Nåväl? ... Hon skulle ju fara bort på eftermiddagen?“

“Men hon har rymt.“

“Rymt?“

“Rymt med baronen.“

“Baronen!“

“Ja, med baron S:t-Bris.“

Collette måste stödja sig vid Félix’ arm, för att ej sjunka till gatan.

“Det är icke möjligt!“ ropade hon slutligen; “jag säger er att det icke är möjligt!“

“Men det är dock sannt“, intygade en af hertigens betjenter; “hertiginnan skulle, såsom hon föregaf, fara till sorghuset klockan fyra och for verkligen ... Men en timme efter hennes affärd, fick hertigen ett bref ...“

“Från hertiginnan?“

“Nej, men från baron S:t-Bris.“

“Och i detta bref?“

“I detta bref, som hertigen nästan vansinnig af sorg och harm uppläst för oss alla ...“

“I detta bref? ... Och hvad skrifver baronen i detta bref?“ frågade Collette med en bestörtning, som ej kan beskrifvas.

“Han underrättar helt enkelt hertigen derom, att han och hertiginnan, som icke kunna lefva utan hvarandra ...“

“Som icke kunna lefva utan hvarandra!“ upprepade Collette; “baronen och hertiginnan! ... Ah, det är en nedrig osanning! ... en osanning svartare än natten!“

“Men så står det likväl i baronens bref“, förklarade betjenten.

“Nå, hvad står der vidare?“ sporde Collette.

“Hvem kan komma ihåg allt? ... Men för öfrigt var det en mängd artiga ordalag och äfven några knapphändiga helsningar på hertiginnans vägnar.“

“Och hvart skulle de då ha begifvit sig?“ frågade Collette.

“Det aktade de sig nog för att säga“, menade betjenten.

“Men hertiginnan ... hertiginnan har ej skrifvit något?“ frågade hennes kammarjungfru.

“Det känner man ej ... Det är nog möjligt att hon förr eller senare egnar den stackars hertigen något trösteord, ty hon var ju en sådan ängel i godhet, er sköna hertiginna“, tillade betjenten försmädligt.

“Vacker ängel!“ tillade en annan betjent; “men jag anade nog att det så skulle sluta ... Baronen var ju efter henne öfverallt, som fjäriln efter blomman.“

“Men blomman var icke efter fjäriln“, svarade Collette. “Oh! det hänger aldrig rätt tillsammans!“

“Nej, det vore väl synd att säga“, yttrade betjenten; “men jag har åtminstone icke det på mitt samvete, att jag sett och blundat, att jag hört och tegat.“

“Hvad är det som ni sett och ej blundat för, som ni hört och ej förtegat?“

“Hertiginnans och baronens förhållande, kan ni väl förstå ... Jag varnade hertigen, men han var döf för min varning.“

“Men jag, som dagligen omgifvit hertiginnan, har hvarken hört eller sett något“, förklarade Collette med fast ton.

“Ack! fruntimmer de se och höra på ett eget sätt ... När frågan är om kärleks-affärer, så ha de särskilda ögon och öron ... Jag håller vad, mademoiselle Collette, att ni burit mer än en billet-doux från hertiginnan till baronen och, för att ej gå tomhändt tillbaka, fört hem mer än en louisd’or, som ni likväl ej framburit.“

“Nedrige!“ ropade kammarjungfrun, darrande af harm.

“Monsieur!“ blandade sig Félix ändtligen i samtalet, i det han vände sig mot hertigens betjent; “det kunde falla mig in att för evigt tillsluta det öga, som icke kan blunda, och den mun, som icke kan tiga.“

Betjenterne svarade med en skrattsalfva.

Lyonäsaren ryckte sig lös från Collettes arm, för att genast sätta sitt infall i verket.

“Félix!“ bad Collette, användande alla sina krafter för att tillbakahålla sin älskare; “Félix, ingen öfverilning! ... det gifves förolämpningar, som äro under en menniskas värdighet att hämnas ... O! min arma hertiginna!“

I detsamma hördes en klocka ringa i porten.

“Ah! hertigen!“ ropade betjenterne, hvarefter de skyndsamt drogo sig in i porten och försvunno.

“Nå, ämnar icke mademoiselle stiga in?“ frågade portvaktaren.

Collette svarade ej.

Så godt som hängande vid sin älskares arm, syntes hon döf för allt utom för sina egna tankar.

“Ni älskar aftonluften“, yttrade portvaktaren; “nå, gerna för mig, bara ni aktar er för att bli enleverad af patrullen, hvilket är värre än att bli enleverad af baroner.“

Derefter gick han in och tillstängde porten efter sig.

Félix och Collette stodo qvar på gatan, tysta, grubblande och icke hörande de raska stegen af en person, som, kommande från boulevarden, närmade sig dem.

“Ah, der har jag er, jag anade det“, ropade gladt till dem en bekant röst.

De tu vände sig om och igenkände Armand Cambon.

“Jag ämnar mig till andra sidan Seinen“, fortfor han; “men som jag anade att träffa Félix hos er, Collette, så tog jag denna väg, för att i förbifarten springa upp och önska er en rolig afton.“

“En rolig afton!“ upprepade Félix dystert; “oh! här står mycket illa till!“

“Ja, monsieur Armand!“ tillade Collette snyftande; “en stor olycka! ... o min Gud!“

“Men så tala då!“ ropade Armand med bestörtning, liksom kände han på förhand att denna olycka äfven gälde honom; “tala då ... i himlens namn, hvad har händt?“

“Hertiginnan“, snyftade Collette.

“Hertiginnan!“ skrek Armand, gripande kusinen och kammarjungfruns händer samt tryckande dem så hårdt att de begge nästan signade ned till gatan; “talen ... hvarje sekunds dröjsmål ger mig döden!“

Ofta afbruten af sina tårar och verop, berättade Collette allt hvad hon nyss hört af betjenterne.

Armand stod som förstenad.

Félix lemnade sin älskarinnas arm och fattade sin kusins. Den starke behöfde stödjas af den svage.

“När jag sammanlägger detta med de rykten, som både hertigens betjenter och han sjelf med så mycken ifver framfört till mig“, slutade kammarjungfrun sin berättelse, “stannar jag i den fulla öfvertygelsen om att det rysligaste anslag är å bane mot min stackars hertiginna och att det skall lyckas, om ej himlen beskyddar henne.“

“Ja“, mumlade Armand med dof röst, “denna djefvulska plan, som jag anat, som jag fruktat, har då ändtligen mognat och lyckats ... Men“, tillade han, gående af och an på gatan med hopvridna händer, “hur vill jag rycka den arma ur vilddjurens klor! ... hur vill jag rädda henne från det förderf, hvaraf hon hotas! ... Evige Gud! gif mig ett ljus i denna natt, endast en gnista, endast ett spår, om det också icke vore annat än vindens, och jag skall finna röfvarkulan, om jag än måste genomgräfva Montmartre ... Jag skall ega hjeltars mod i mitt bröst och i min arm titaners styrka! ... Eviga, förbarmande himmel!“

Den unge förtviflade mannen höjde sina begge armar mot den mörka himmelen.

Och himmelen hörde honom.

“Tyst och kom närmare!“ bad en mild stämma nära invid Armands hufvud.

Armand, Félix och Collette vände sina ansigten dit, hvarifrån rösten kom.

De sågo i ett fönster på nedra botten till det hus, som var närmast hertigens, ett silfverhvitt hufvud.

“Den blå mannen!“ ropade Collette, hemtande andan.

“Den blå mannen!“ ropade Armand, rusande till fönstret och, fattande med sina begge händer om det silfverhvita hufvudet, kysste han dess kala hjessa.

Han tyckte att han hade himmelen i sin famn.

“Stilla, stilla! ni qväfver mig, unge man!“ sade den blå mannen pustande.

“Ni bad mig komma närmare!“ stammade Armand; “ni hade då något att säga mig i denna sak, förstås att det måste vara denna sak, ty det kan icke vara någon annan ... Ni vet något, ni har hört något, sett något? ... Ett ord, blott ett enda ord! ... Hela mitt lif för ett ord!“

“Men sansa er då och låt mig tala“, bad den blå mannen.

“Jag har sansat mig, jag är lugn nu, tala, tala!“ bad Armand, läggande sitt ena öra tätt intill den blå mannens mun och tryckande begge händerna hårdt mot sitt hjerta, ty det var dess röst han behöfde qväfva.

“Jag har hört allt hvad man denna afton talat på gatan“, började den blå mannen; “jag har hört hvad ni nyss talat, äfvensom hvad andra talat före er.“

“Ni har hört ... Ah!“

“Jag såg ungefär klockan fyra en vagn utanför hertiginnans port.“

“Ni såg vagnen ... Oh!“

“Jag såg en karl på kuskbocken som jag trodde mig känna igen.“

“Och denne var?“

“En af desse olycklige, som endast af polisens hand kunna ryckas från brottet, men som snart slita sig derifrån, för att återvända på samma rysliga bana.“

“Vidare! vidare!“

“Jag hörde denne tala med en person, som han kallade monseigneur.“

“Det var hertigen ... Ni känner hertigen personligen?“

“Nej, men jag hörde denne monseigneur, hvem han nu vara må, gifva några order åt ifrågavarande kusk.“

“Han gaf order, hertigen gaf order åt banditen på kuskbocken ... tala, tala, i himlens namn!“

Den blå mannen upprepade nu det mystiska samtal på gatan, som läsaren redan känner.

“Ah! ni nämnde att det var en baron som skulle möta vagnen“, yttrade Armand.

“Ja, det var en baron, men jag hörde icke hans namn“, svarade den blå mannen.

“Baron S:t-Bris, ingen annan än baron S:t-Bris“, mumlade Armand, klösande rappningen från muren; “men stället, der han skulle möta vagnen? ... Ni finner att det är det vigtigaste, att allt beror på att veta stället ... O himmel! om ni skulle ha glömt det! då vore allt fåfängt, allt förloradt! ... stället, stället!“

“Jag hörde det, men låt mig tänka efter.“

“Gata eller öppen plats?“

“Gata ... ja, det var en gata.“

“Namnet, namnet! ... Men jag förvillar er, jag skall vara lugn“, försäkrade Armand, släppande ned på gatan en stor kalkskifva, som han nyss rifvit från muren, hvarefter han började söka sig en ny.

“Rue S:t-Etienne!“ ropade slutligen med synbar glädje den blå mannen.

“Rue S:t-Etienne!“ ropade Armand, kastande sig tillbaka och med handen för pannan.

“Rue S:t-Etienne!“ upprepade han med ett glädjerop och tog ett skutt mot den blå mannens fönster.

Men den blå mannen, som säkert misstänkte att det var frågan om en ny omfamning, drog sitt hvita hufvud visligen in i rummet.

“Rue S:t-Etienne!“ mumlade Armand, orörligt stannande invid muren och öfverläggande med sig sjelf.

Collette och Félix, som under Armands samtal med den blå mannen endast varit öron, bestormade nu den förstnämnde med en mängd frågor om de förhoppningar, som kunde vara förknippade med berörde gata.

“Men så tala då till oss!“ bad Collette; “ni synes glad och full af hopp ... ni tror då att ...“

“Jag räddar henne“, inföll Armand, “ja, jag räddar henne eller dör ... Kär ni härnäst återser mig, återser ni mig med henne ... och återser ni mig ej, så tänd ljus i kyrkan för er hertiginna och för mig ... Men jag skall rädda henne, jag känner att det skall lyckas mig ... det gifves intet hinder så stort, som jag ej skall besegra ... Gud, som visat mig vägen, skall äfven föra mig till målet.“

Den vackra Collette kysste Armands begge händer.

“Men nu till handlingen?“ yttrade han med ett lugn, som blef allt fastare; “ni, Collette, går genast upp till er och låtsar tro på den dikt man hopspunnit ... Om man deruppe misstänkte att ni anade det rätta förhållandet, vore ni förlorad, ty dessa bofvar kunna allt ... Men du, Félix, måste uträtta ett vigtigt ärende åt mig.“

“Jag är färdig, hvad är det för ärende?“

“Du skyndar till Bastilj-platsen“, hviskade Armand i sin kusins öra; “och när du kommit dit, viker du af in på rue de Faubourg S:t-Antoine ... Du stannar vid hörnet af denna gata och rue de la Bonne-Graine. I detta hörn är en vinbod med tillstängd jerndörr af knappt två alnars höjd. På denna dörr bultar du fyra hårda slag med knogen, och när man innanför frågar, hvem det är, svarar du blott dessa ord: _bröd eller döden_, och man öppnar för dig. Inkommen frågar du efter Simon.“

“Jaså Simon, ja, jag vet.“

“När du träffat Simon, säger du till honom att, om jag icke klockan tio, såsom öfverenskommet är, skulle infinna mig, han icke desto mindre och utan att vänta på mig sätter vår plan i verket.“

“Ingenting vidare?“

“Nej ... Det är möjligt att han frågar dig om orsaken till mitt uteblifvande, men du svarar då blott att en sak af högsta vigt qvarhåller mig på annat ställe ... men icke ett halft ord om hvad som här är fråga om.“

“Jag skyndar“, sade Félix.

“Och Félix skall gå ensam hela denna väg?“ frågade Collette ängsligt.

Félix skrattade åt Collettes ängslan.

“Monsieur Armand!“ sade hon, “jag hyser en viss fruktan för att gå upp i hertigens hotel ... det är troligt att man redan anar att jag misstänker något ... Jag tror det vara klokast af mig att följa Félix.“

“Och äfven ganska nyttigt för honom“, förklarade Armand till begges stora glädje; “i sällskap med ett fruntimmer befarar Félix ej att bli anhållen af patrullerna, och dessutom vore ingen så fintlig att lura dem som ni, vackra Collette ... Äfven vore er närvaro bra för den händelse att Félix ville blanda sig i någon äfventyrlig affär ... Glöm icke, Félix, att jag förbjudit dig att deltaga i all strid och att jag står i ansvar för dig hos dina föräldrar. Inga andra än Parisare behöfva deltaga i den stundande kampen, och Paris skall nog veta reda sig utan Lyon.“

Félix mumlade något mellan tänderna.

“Derför när du uträttat ditt ärende“, fortfor Armand, “låter du ingenting qvarhålla dig på stället, utan aflägsnar dig genast och går hem ... Det blir lätt för dig att lyda mig, om du tänker på din beskedliga mor.“

Félix teg och såg ned på gatan.

“Det är då afgjordt att jag följer Félix“, yttrade Collette, slående ihop händerna af glädje.

“Ja, och jag beundrar er raskhet“, smickrade Armand.

“Godt! låtom oss skynda då!“ ropade Félix.

“Farväl med er, mina vänner!“ helsade Armand.

Félix och Collette omfamnade sin frände och aflägsnade sig mera springande än gående.

Armand vände sitt ansigte mot fönstret, hvaruti det silfverhvita hufvudet ännu syntes.

“Monsieur!“ sade han, blottande sitt hufvud, “nämn mig i morgon den eld, ni vill att jag skall springa igenom, eller det haf, ni befaller mig simma öfver, och jag gör det.“

“Ni tror då att den ringa upplysning, jag gifvit, kan vara er till någon nytta?“ frågade den blå mannen.

“Ack, monsieur!“ svarade Armand, “ni har räddat ett menniskolif.“

“Ett menniskolif!“ upprepade den blå mannen, och hans ansigte glänste genom mörkret.

“Ja, mycket mera än ett menniskolif“, bedyrade Armand med handen på hjertat; “ni har räddat den bästa, den ädlaste bland qvinnor!“

Derefter hastade den unge mannen bort och försvann i en af sidogatorna.

“Hå!“ sade den blå mannen med tacksam blick och hopknäppta händer; “det var ändå något ... O, min Gud, hvad säger jag! ... det var mycket för en förlorad dag!“

Tjuguandra kapitlet.

Politiken förstör allt.

Den blifvande Pariser-skräddaren och hans blifvande hustru styrde, såsom anbefaldt var, kosan mot Bastilj-platsen.

Vi medfölja dem, utan att derför följa hela deras samtal under vägen, emedan det vore för vidlyftigt.

I allmänhet finnes inga som hafva så mycket att säga hvarandra som älskande.

Och likväl tyckes det som man borde hafva sagt allt, när man sagt: “jag älskar dig“, emedan allt ligger i de orden.

Men saken är den, att man för ombytes skull äfven vill säga något nytt och derför börjar man säga om just detsamma, upprepa samma ord, och de klinga lika nya och vackra som när man hörde dem första gången.

Dock medgifves, att ingen ointresserad eller tredje person står ut med att lyssna till repetitionen.

Med ett par älskande i Frankrike är likväl förhållandet något annorlunda, då det är älskande som tänka gifta sig.

Det ingår allt mycken prosa i deras kärlekspjoller, och det kan vara så godt det.

Det har nog sin nytta med sig att på förhand vänja sig vid en prosa, som blir alltför öfverraskande och störande, om den först kommer efter brölloppet, d. v. s. att veta något förut hur det liknar sig på andra sidan sällhetens tröskel.

Félix och Collette fantiserade således icke blott om de blommor, hvarmed de skulle beströ sig sjelfva och den väg, de ämnade vandra, utan äfven om det slags grönsaker, som duga att äta, ehuru man i södern verkligen har mindre skäl att sörja derför än i norden.