Part 15

Uti ett hvalfrum hörande till bottenvåningen af ett stort hus vid rue de la Paix, en af de grannaste gatorna i Paris samt sträckande sig mellan Vendôme-platsen och boulevarden, bodde och bor ännu en gammal man, sedan länge mycket bekant i Paris under namnet “blå mannen“, med anledning deraf att han, så långt man kan minnas tillbaka, gått i ljusblå benkläder samt rock och mössa af samma tyg och färg både sommar och vinter.

Något annat namn vet man ej på honom, och när han talar om sig sjelf, hvilket likväl sällan händer, kallar han sig sjelf den blå mannen.

Hvad han varit eller hvad slags yrke han i samhället egentligen idkat, känner man icke heller.

Men hvad man allmänt vet och hvad man synnerligast inom de tätast bebodda och mest fattiga folk-qvarteren erfarit, är att den blå mannen under loppet af ungefär fyrtio år dagligen genomströfvat och ännu genomströfvar berörde stadsdelar, utdelande poletter på mat och ved åt hvarje behöfvande han möter.

Men icke nog dermed, han går uppför de mörkaste och brantaste trappor, för att söka och hjelpa den nöd, som icke har krafter att komma ut på gatan och visa sig för verlden.

Det är som kunde han skåda igenom de tjocka svarta murarne, och han genomskådar menniskoansigten, som ofta nog äro svårare att genomtränga än sjelfva muren.

Dessa fattig-poletter köper han i olika trakter af staden, och hans uppköp för dagen rättar sig efter årstiden och äfven efter den större eller mindre arbetsförtjenst, som för tillfället kan vara rådande bland arbetsklassen.

Han börjar sin vandring tidigt om morgonen och kommer hem först sent på natten.

Man har aldrig sett honom bevista något nöje, teatrar eller folkfester.

Han är i beständig rörelse, och stannar han, så är det för att utdela sin polett.

Derefter fortsätter han sin väg.

Han möter många, som se behöfvande ut, men han ger ej åt alla, ty, såsom nyss nämndes, han genomskådar alla, och hans blick har, efter hvad det påstås, ännu aldrig bedragit honom.

Han har genom sin mångåriga erfarenhet lärt sig att skilja den verkliga nöden från den låtsade, lidandet från skrymteriet, dygden från lasten.

Den blå mannen vet, efter hvad det påstås, mera i dessa ämnen än alla polis-kommissarier och prester tillsammantagna inom barriererna af den stora staden.

På detta sätt har han gått i fyrtio år, hvarunder hans lockar grånat. Det tunna, hvita, stripiga håret ligger som en silfverfrans kring hans kala hjessa.

Men hans smala, korta ben synas ej hafva lidit något af ålderdomen. Hans rygg har kanske kroknat något på de sednaste tio åren, men han bär sitt hufvud lika högt som i sina ungdomsdagar, och blicken, den han stadigt riktar mot himmelen, glänser ännu af ungdomens eld.

Ansigtet har många skrynklor, men när han småler, fyllas skrynklorna och han småler ofta, ty han talar ofta för sig sjelf och småler alltid åt hvad han sjelf talar.

Hvad han talar, vet man ej, men af hans leende kan man sluta till att allt är godt.

Det säges att han hvarken har fränder eller närmare bekanta och att ingen besöker honom, der han bor, äfvensom att han ute på gatan aldrig visar sig i sällskap med någon.

Ingen tillhör den blå mannen, fast den blå mannen tillhör hela verlden.

Man tror sig ha uträknat att den blå mannen dagligen utgifver ganska mycket pengar till uppköp af poletter på mat och ved, men ingen känner hvarifrån han tager dessa pengar, emedan han aldrig tillhört något välgörenhetssamfund, hvarken inom eller utom landet.

Man gissar att han i sin ungdom ärft eller förvärft en större förmögenhet, men ingen vet hvar han insatt sina kapitaler eller uppbär sina räntor.

De vidskeplige anse honom stå i förbund med osynliga makter, öfver- eller underjordiska, goda eller onda, och kanske tro de helst på hans beröring med de sednare, emedan dessa vanligen betraktas såsom större affärsmän och penningkarlar än de förre.

Ingen vågar dock påstå att den blå mannen af dem han hjelpt fordrat någon förskrifning, vare sig med svart eller rödt bläck, och till ondt har man aldrig hört honom råda.

Den blå mannen har aldrig bebott någon annan lokal än det der hvalf-rummet vid rue de la Paix.

Men huset, hvartill berörde rum hörer, har icke alltid varit så stort och grannt som det nu är. Det har under årens lopp ombytt flere egare och derunder blifvit utvidgadt både på höjden och bredden.

Men under alla dessa förändringar har den blå mannen bott qvar, och det säges, att han af husets förste egare betingat sig rättighet att bo der till döddagar.

Den blå mannen har således blifvit ett onus för de sednare husvärdarne.

Hans rum, beläget åt gatan, skulle vara särdeles tjenligt till en mindre salubod, och en salubod vid rue de la Paix, om än aldrig så liten, inbringar en betydlig hyra.

Derför ville gerna husvärdarne blifva qvitt en menniska, hvilken endast gjorde dem godt, som icke voro husegare.

Men då de icke kunde uppsäga honom till afflyttning, togo de sig till att orimligt öka på hyran.

Det var isynnerhet tvänne husvärdar som gjort sig skyldiga till detta prejeri.

Men man berättar, att den ene af dem kort tid derefter nödgades göra bankrutt och att den andre en morgon befanns hafva hängt sig på fönsterposten.

De sednare hyresvärdarne, ehuru för öfrigt icke troende på skrock, misstänkte likväl att Guds välsignelse möjligtvis hade något gemensamt med den blå mannen, hvaraf följde att de nedsatte hyran till dess första belopp, och man har icke hört att någon af dem bankrutterat eller hängt sig.

Det nämndes att den blå mannen aldrig tog emot besök af någon. Men det vore fruktlöst att besöka honom, emedan, till följd af hyresgästens utgång tidigt på morgnarne, luckorna för hans kammarfönster hela dagen äro tillskrufvade och nyckeln till dörren beständigt liggande i hans ficka.

Men den blå mannen har icke ens någon betjent eller städerska, som kunde taga emot visit-kort, i fall man vore hugad att lemna honom ett sådant.

Nyfikne, som velat veta huru en menniska, hvilken de ansågo för rik, bergade sig utan betjent eller städerska, hade flere gånger lemnat sina sängar mycket tidigt enkom för att gå förbi fönstret till det besynnerliga hvalf-rummet.

De hade då funnit fönstret öppet och den blå mannen sjelf stökande derinnanför med uppbäddning, sopning och damning.

De nyfiknaste hade gått fönstret så nära som möjligt och dervid blickat in i hvalf-rummet, hvars hela bohag med lätthet kunnat uppfattas i en enda blick.

De hade icke kunnat upptäcka mera än den tarfligaste enmanssäng, en ännu tarfligare stol och ett bord, som kunde räknas till de fördömliga bland bord, emedan det stod lutande och icke uppbar något annat än ett halft dussin böcker med fula, af ålder brynta pergaments-band.

Dock, vi hade så nära glömt omnämna en fjerde möbel, nämligen en halfannan aln hög sten i form af ett altare och hvilken står invid väggen midt emot fönstret.

Men altaret har ingen prydnad, icke ens ett krucifix. Hvad kan väl ett sådant altare betyda?

Ingen har sett den blå mannen i kyrkan, ingen har hört att han bigtat sig för någon prest.

Blå mannen är således ingen gudfruktig man.

Men hvartill då altaret i hans ensliga boning? Kanske tillbeder han, lik Socrates, den okände guden, hvilkens kropp är himmelen och hvilkens skugga är solen.

Det är klart att ett sådant original som den blå mannen långt före detta ådragit sig allmänna uppmärksamheten.

Han är småfjoskig, sade och säga ännu de bättre, och de sämre upprepa ofta hvad de bättre säga.

Man vänder sig om och ler, när man gått förbi honom på boulevarderna.

Men när han visar sig i folk-qvarteren, ropar man öfverallt: “Se der den blå mannen“, och allas hufvud blottas för honom, allas blickar följa honom, så länge han synes, och tårar af tacksamhet glittra i den blå mannens spår.

Men den blå mannen vänder sig aldrig om för att se hur det glittrar i spåren.

Regeringen, förtjust i en menniska, som, utan att uppbära lön eller fordra ersättning, icke blott mättade de fattige, utan äfven uppmanade dem till frid och tålamod, utnämnde år 1840 den blå mannen till riddare af heders-legionen.

Men den dagen, då han dertill utnämndes, var för den blå mannen en bekymmerfull dag.

Han vägrade först att emottaga berörde orden. Men man sade honom att det var nödvändigt för efterdömets skull.

Låt först ett ordensband visa sig i folk-qvarteren, och flere sådana skola snart komma efter, och ju flere ordensband, desto flere poletter på mat och ved.

Så sade man, och detta verkade slutligen, emedan den blå mannen, som icke var egoist, icke heller hade något emot konkurrensen.

Han satte derför både bandet och stjernan på sin ljusblå rock och började så rustad ånyo sin vandring.

På boulevarderna log man icke mera åt honom såsom åt en småpjoskig person. Ordensstjernan hade för honom sjelf blifvit en polett på sundt förstånd.

När han kom in i folk-qvarteren, omgafs han af en mängd folk, af hvilka somliga lyckönskade honom till den skedda riddare-utnämningen, andra förargade sig öfver att han icke blifvit officer af samma orden, i stället för simpel riddare. De fleste återigen mumlade om att stjernan snart skulle äta upp de fattiges poletter.

Det grämde mycket den blå mannen att stjernan hade så liten välsignelse med sig; men han bar den dock tåligt i tre månader, alltid väntande att flere stjernor skulle uppenbara sig på folklifvets mörka horisont.

Men han väntade fåfängt.

Det är endast himlens stjernor som vilja lysa i mörkret. Jordens hafva planeternas natur och kunna endast lysa, när de vända sig mot den sol, af hvilken de mottagit glansen.

Och för öfrigt, hvilken riddare skulle väl, dag ut och dag in, vilja gå med fickorna fulla af poletter på mat och ved? hvilken skulle väl på folk-qvarterens smala, ruskiga trottoar nännas sätta den lackerade skon, som blifvit van vid boulevardernas makadamiserade bana?

Efter de trenne månadernas förlopp tog den blå mannen af sig heders-legionen, och man påstår att han förvandlat den i fattig-poletter.

Ånyo ler man åt honom på boulevarderna, men den blå mannen ser det ej. Och huru skulle han också kunna se det, han som icke en gång ser tacksamhetens tårar i folk-qvarteren!

Ungefär vid samma tid som Armand och hans kamrater stormade en högvakt i Champs-Elysées, satt den blå mannen vid sitt fönster, hvars nedersta ruta var öppnad.

Det hade på många herrans år icke händt att den blå mannen varit hemma vid den tiden på dagen. Också syntes den blå mannen ingenting mindre än belåten med ett dylikt ovanligt förhållande.

Han satt i sin mörka, ensliga kammare och förde understundom sitt bleka, bekymmerfulla ansigte till fönsteröppningen, antingen för att inandas den friska februari-luften eller också för att lyssna till hvad som hände på gatan.

Ifrågavarande gata, främmande för emöternas befolkning, tycktes icke kunna bjuda på några märkvärdiga händelser, åtminstone för denna afton.

Dess dåvarande utseende var mycket olikt dess vanliga.

De lysande köpmansbodarne, som finnas dervid i nästan hvarje hus, voro nu alla stängda.

Derigenom blef gatan icke allenast mörkare, utan äfven folktom. Också hade polisen icke aktat nödigt att der utställa någon bevakning, hvilken deremot var oumbärlig på andra håll.

“En förlorad dag! en förlorad dag!“ mumlade den blå mannen för sig sjelf; “och likväl är tiden ett kapital, gifvet menniskan af Gud, för att af henne mångdubblas och göras fruktbart ... Ja, denna dag är en för alltid förlorad dag!“

Den blå mannen, hvars dagsarbete vi känna, erinrar något om kejsar Titus, som ansåg den dag förlorad, på hvilken han icke gjort något godt.

Det har efter Titus funnits många kejsare, men ingen har räknat en på detta sätt förlorad dag till sina förluster.

“Ingen i Faubourg du Temple“, fortfor den blå mannen suckande, “ingen i Faubourg S:t-Antoine har i dag ens velat se sin gamle vän ... Man känner honom ej mer, man hörer honom ej mer, man skjuter tillbaka hans hand ... Jag har förlorat mina barn, mina vänner! ... Mina barn ha blifvit hyenor, mina vänner tigrar ... De vända sig mot mig ... de hafva skonat mitt blod, men de ha sönderslitit mitt hjerta!“

Den blå mannen gömde sitt ansigte i sina händer.

Han sörjde öfver något, hvaröfver icke många skola sörja, nämligen att ingen denna dag velat emottaga hans gåfvor.

Bullret af en tung vagn på gatan störde den blå mannen i hans sorg.

Han höjde sitt ansigte och förde det till öppningen på fönstret.

Men han såg ingenting annat än en stor täckvagn, hvilken stannat utanför porten till det hus, som var närmast det hvari han sjelf bodde.

Ett par stolta svarta hästar voro spända framför vagnen och en kusk satt på sitt tillbörliga ställe.

Silfverbeslagen på hästarnes seldon och guld-galonerna kring kuskens hatt blänkte mot lyktan, som hängde öfver porten, framför hvilken vagnen höll.

Men vid denna herrlighet kunde ej den blå mannens ögon länge hvila.

Han drog tillbaka sitt ansigte och försjönk ånyo i sina dystra betraktelser.

“Det blir såsom 1830“, sade han: “blod skall strömma på gatorna, hus gå upp i lågor, barn bli faderlösa, hustrur enkor ... Enkor och faderlösa barn!“ upprepade han, sprittande till, “jag skall då få mycket att göra!“

Det var nästan som hade ett matt leende krusat hans tunna läppar.

Sorgen öfver de olyckor, han icke kunde förhindra, tycktes något mildras af tanken på de olycklige, som det kanske en gång blefve honom förbehållet att trösta och hugsvala.

Han tystnade och började räkna på fingrarne.

Hvad räknade han? Räknade han efter i hvad mån hans hjelpsamhet skulle vara tillräcklig för de många, som kunde behöfva den?

Han upphörde att räkna, sänkte både hufvud och händer.

Han hade förlorat siffran vid gränsen af sin egen förmåga.

Han kände sitt hufvud värka och närmade det ånyo intill den friska luften.

Då uppfångade hans öron följande med låg röst förda samtal från gatan.

“Flauret!“

“Ja, monseigneur.“

“Du har fått order?“

“Ja.“

“Du kör först öfver Vendôme-platsen och rakt fram till rue de Rivoli.“

“Ja, jag vet.“

“Sedan följer du rue de Rivoli tilldess du kommit förbi norra flygeln af palais de Tuileries.“

“Ja.“

“Derefter viker du af till höger in på place du Carrousel.“

“Ja.“

“Du far igenom södra flygeln af slottet, och när du utkommit på quai du Louvre, kör du öfver pont Royal.“

“Öfver pont Royal, ja, monseigneur.“

“Hela denna väg kör du med vanlig fart.“

“Ja.“

“Men när du väl kommit öfver bron, ökar du farten.“

“Ja, jag kommer ihåg, monseigneur.“

“Du kör så fort som möjligt ... du kör den närmaste vägen till rue S:t-Etienne.“

“Ja, till rue S:t-Etienne.“

“Och der stannar du.“

“Skall jag köra ända fram?“

“Du stannar vid hörnet af rue des Fossés och rue S:t-Etienne.“

“Jaså, jag stannar der?“

“Ja, och der får du vidare order.“

“Af baronen?“

“Ja, af baronen.“

“Du glömmer nu ingenting af hvad jag sagt dig?“

“Nej, monseigneur.“

“Godt! lyckas allt väl, så är din framtid betryggad.“

“Det skall lyckas, monseigneur.“

Samtalet upphörde och den blå mannen hörde husporten öppnas och tillslutas.

Det blef ånyo tyst på gatan.

“Flauret?“ mumlade den blå mannen; “hans namn? ... det var också hans röst ... Kan det väl vara han som sitter på den höga kuskbocken der och i det granna livréet? ... Men hvem talade han med? ... hvem var den han kallade monseigneur? ... hvad otaldt kan en så förnäm person hafva med Flauret?“

Den blå mannen afbröts i dessa funderingar af ett nytt buller från gatan.

Det var en stark trupp municipal-garde, som, kommande från Vendôme-platsen, marscherade förbi, styrande kurs på boulevarden.

“Hvart gå dessa?“ frågade rysande den blå mannen sig sjelf; “för att mörda eller mördas! ... O du lefvande himmelens Gud, detta är då den varelse du satt på jorden till en förkunnare af din makt, till ett föremål för din kärlek ... Saknar då menniskan öga för din makt och känsla för din kärlek? Nej! Men den arma har ej öra för sanningens röst, utan lemnar det uteslutande åt högmodet och egoismen ... Det är de förnämas högmod som sårar medelklassen och de rikes egoism som upprörer samhällets fattige och styfmoderligt behandlade barn ... Högmod och egoism! se der de begge källorna till allt hat, allt elände här på jorden ... Eviga sanning är du väl något annat än Guds besök hos vårt förstånd! För att värdigt emottoga detta besök, renar man sin själ från lidelsernas stoft, och när det är gjordt, säger man: Herre! kammaren är städad, kom att bo derinne! ... O! när skall kammaren bli städad? När skall den himmelske gästen för evigt bo deri?“

Den blå mannen böjde ånyo sitt hvita hufvud, och hans tårar föllo.

Han gret öfver menskligheten och sin förlorade dag.

Tjugonde kapitlet.

Barrikaden på S:t-Honoré.

Ifrån rue S:t-Honoré löper en kort, men bred gata kallad Duphot och hvilken leder till place de la Madeleine.

Klockan omkring fem samma eftermiddag stannade vid hörnet, som bildas af dessa begge gator, Armand och hans trettio följeslagare, förande med sig fem eller sex fångne och afväpnade soldater, hvilka de under vägen öfverrumplat på deras poster i gathörnen.

Just som den lilla truppen gjorde halt, anlände från rue Duphot en omnibus, hvilken genast anhölls.

Kusken väsnades mycket i början, men teg slutligen och tycktes med mycken fördragsamhet åse, huru man spände hästarne från hans vagn och sedan vräkte den öfverända midt för mynningen af sistberörde gata, iakttagande dervid den möjligaste tystnad och försigtighet.

“Raskt till verket!“ ropade Armand till sina följeslagare.

Verket bestod deruti att man började upprifva gatan och fylla den stora kullvräkta vagnen med stenar.

Alla deltogo deruti så när som på tre bluser, hvilka med fäld bajonett bevakade de fångna municipal-gardisterne.

“Det är icke jag som stannat omnibusen“, anmärkte den fördragsamme kusken, “icke heller jag som spänt ifrån hästarna och sedan stjelpt omkull mitt eget åkdon, hvilket hade varit en stor galenskap af mig ... Men hvad ville jag göra: en emot så många! ... Jag ville skrika, men man tvang mig att tiga, man tvang mig dertill med hugg och slag, var det icke så?“

“Jo visst“, svarade Armand skrattande; “man har tvungit er med hugg och slag.“

“Det fattades nu bara att man äfven tvunge mig att fylla vagnen med stenar, i stället för med passagerare“, yttrade kusken, “det fattades bara det.“

“Så gör hvad som fattas då“, sade Armand.

“Ja visst, om man tvingar mig.“

“Det är klart att man tvingar er“, yttrade Armand, knuffande till kusken med len hand.

“Aj!“ jämrade sig kusken, mycket känslig äfven för den minsta kroppsliga smärta, och började derefter med mycken liflighet arbeta på gatans upprifning och vagnens fyllande med sten.

Armand, som icke sjelf lade hand vid verket, stälde sig vid porten till ett gammalt hus nära hörnet och studerade vid skenet af en lykta kartan öfver Paris.

Utan att kanske sjelf veta det, stod han utanför ett hus, som också har sin märkvärdighet daterad från första revolutionen.

I detta gamla hus bodde Maximilian Robespierre.

Han hyrde ett par små, nästan ruskiga rum i andra våningen, men derifrån styrde han icke desto mindre, under loppet af mer än tre år, den stora republiken.

Från detta hus fördes han den 30 September 1791 af det jublande folket, som, spännande sig framför hans vagn, drog honom jemte Pétion, begge bekransade med eklöf, i triumf till la cour des Feuillants, der national-församlingen då hade sina sammanträden.

“Vive Pétion! vive Robespierre!“ skallade under hela vägen omkring de begge folkgunstlingarne, de begge afgudarne.

Tre år derefter stannade framför porten till samma hus ett annat åkdon, på hvilket, jemte flere olyckskamrater, samme Maximilian Robespierre satt.

Men den förre triumfatorn hade sina begge armar bakbundna, och, i stället för eklöfskransen, bar han den blodiga duk, hvarmed man förbundit hans sårade hufvud, för att kunna lägga det lefvande under guillotinen.

Folket, som äfven denna gången jublande förde honom till afrättsplatsen, lät åkdonet dröja en stund vid porten, troligtvis för att låta den förre afguden i förbifarten öfvertänka alla afgudars vanliga öde.

I samma fönster, hvarifrån han i tre års tid med hänryckning lyssnat till lefve-ropen, såg han nu de eländigaste qvinnor dricka, spela och vinka honom upp till sig med de oblygaste åtbörder, och allt detta under folkets fortfarande bifall.

Derefter fortsatte den hemska kärran sin ännu hemskare bana.

“Hvilken ypperlig pittoresk scen!“ hviskade i Armands öra en ungdomlig röst.

Armand vände blickarne från kartan och mötte sin vän poetens.

“Ni, Armand, stående under lyktan med kartan i handen“, fortfor Eugène, “soldaterne vid muren der med bajonetterna mot deras bröst, arbetarne der som resa barrikaden, och allt under skydd af nattens mörka vinge ... Det är en scen för målaren och skalden ... Också har den gifvit mig en ny, eldfängd idé för min sista vers ... Medan ni, Armand, flyger med ögonen öfver Paris, sporrar jag min pegas till en flygt mot Pinden.“

Poeten framtog ånyo sitt plån och sin penna.

Armand kastade en blick på barrikaden och sina dermed sysselsatta vapenbröder.

“Det gör mig ondt, monsieur Eugène“, sade han derefter till poeten, “att jag ånyo måste be er stoppa in ert plån och er penna ... Icke heller nu ha vi tid att skrifva vers.“

“Icke heller nu? ... Men hvad är det då nu igen?“

“Det är nog, kamrater!“ ropade Armand till de arbetande.

“Hvad är det som är nog?“ frågade Eugène.

“Barrikaden är färdig“, svarade Armand.

“Färdig? ... den är ju knappast hälften så hög som den bör vara“, anmärkte Eugène.

“Den är tillräcklig“, förklarade vår hjelte.

Bluserne upphörde med arbetet och samlade sig omkring sin anförare med ett “men?“ på hvarje tunga.

“Vi måste nu dela oss“, svarade anföraren, “och sprida oss till andra trakter af staden.“

“Och barrikaden?“

“Lemna vi qvar naturligtvis.“

“Åt hvem?“

“Åt regeringens soldater, i fall de vilja ha den.“

“Och ingen skall försvara den?“

“Nej, icke vi åtminstone.“

“Hvad vill det säga?“

“Hvarför ha vi då byggt barrikaden?“

“Är det för att göra presenter åt soldaterne som vi mödat våra armar?“

“Alldeles såsom nyss vid högvakten.“

“Det här är besynnerligt.“

“Oförklarligt!“

“Kort och godt, vi förstå er icke, monsieur Armand.“

Dessa voro de frågor och anmärkningar, som från alla sidor stormade mot den unge anföraren.

“Kamrater!“ sade denne helt lugn, “när legionen i går afton enhälligt lemnade mig befälet, emottog jag detta med ett vilkor ... hafven I redan glömt detta vilkor?“

“Visst inte ... men ...“

“Mitt vilkor var“, påminde Armand, “att ingen på fyra dagar skulle fordra räkenskap af mig för mitt handlingssätt, utan alla blindt lyda mina befallningar.“

“Det är sannt ... men ...“

“Ännu har icke ett dygn förflutit“, sade Armand, “och redan vägrar man att lyda mig.“

“Nej, vi vägra icke ... vi lyda er“, ropade alla.

“Men man fordrar räkenskap af mig“, yttrade vår hjelte något förtrytsamt.

“Nej, nej! ... tala icke mer derom.“

“Vi ha förtroende till er, monsieur Armand.“

“Ja, ja!“ instämde alla.

“Jag är anförare för frie män“, sade denne blidkad, “och kan följaktligen icke handla såsom despot.“

“Bravo! lefve Armand Cambon!“

“Tyst!“ befalde Armand; “jag vill derför förklara ...“

“Behöfs inte!“

“Vi ha ju sagt, att vi hysa förtroende till er ... Ni eger blott att befalla.“

“Jag befaller er att tiga och att låta mig tala.“

Det blef tyst.

“Om vi dröjt qvar i högvakten“, började Armand sin förklaring, “hade vid inom fem minuter varit kringrända och belägrade ... Inom en qvarts timme hade vakthuset varit nedskjutet och vi alla begrafne under dess ruiner.“

“Ja, ganska sannt“, medgåfvo alla.

“I stället stå vi nu alla helbregda på rue S:t-Honoré, alla beväpnade med de vapen, dem vi såsom troféer burit från den högvakt vi stormat.“

“Ja, det var en mästerkupp, som ej har sin make.“

“Vidare“, fortfor Armand, “hafva vi här rest en barrikad ... Men om vi dröja vid den i fem minuter till, skola vi vara anfallne både fram och bak samt nedhuggna, emedan vi svurit att icke blifva fångar ... Seger eller död är vår lösen ... Fångenskapen är ett ord, som icke finnes för oss.“