Part 13

“Abbé Saint-Romme ... Än sedan?“

“Han berättade mig att han inom Faubourg S:t-Antoine mött flere folkhopar som ropat ...“

“Ned med Ludvig Filip!“ inföll brodern; “jag finner ingenting hvarken ovanligt eller olyckligt deruti.“

“Men de ha äfven ropat: Ned med Jesuiterne! och det är, om ej just så ovanligt, åtminstone föga lyckligt.“

Brédôt teg och syntes hafva förlorat sitt glada lynne.

“Fruktade abbé Saint-Romme något för det heliga kollegiet?“ frågade han slutligen.

“Det tycktes nästan så ... Men det är egentligen icke för att tala om det som jag nu kommit hit ... Jag har varit vid icke mindre än fyra barrierer och funnit att icke en gång en katt kan smyga sig ut obemärkt. Följaktligen är det en omöjlighet att komma till Montmorency, der jag likväl hade allt så väl i ordning ... Hvilken fördömd otur!“

“Nå, hvad ämnar ni nu göra?“

“Det återstår mig endast att göra hvad vi i middags talade om.“

“Det blir mig besvärligt, men det kan möjligtvis gå för sig.“

“Det måste gå för sig ... Nu eller aldrig!“

“Men ni kan väl icke gerna bjuda på ett fängelse“, anmärkte brodern leende.

“Nej“, svarade baronen, i det han kastade en fyld börs på bordet; “jag öfverlemnar derför åt er vänskap och smak att ordna allt med möjligaste prydlighet och beqvämlighet.“

“Jag skall göra mitt bästa, monsieur“, försäkrade brodern med en blick på börsen.

“Men, det var sannt“, yttrade baronen, “ni har ännu icke funnit spåret efter den der arbetaren?“

“Jag har folk ute i alla väderstreck.“

“Det är nödvändigt att han träffas, ja, kanske det nödvändigaste af allt.“

“Jag vet det.“

“Tjugutusen francs för den första dolkstöt, som träffar hans hjerta.“

“Min förre granne är mera värd än han sjelf någonsin kunnat föreställa sig.“

“Har ni råkat Flauret i dag?“

“Vår vidtberömde doktor Levisière, ja, han var här för några timmar sedan.“

“Var han nöjd?“

“Ja, i dag var han mycket belåten.“

“Men i morgon är han det kanske ej?“

“Flauret har det ojemnaste lynne och hans belåtenhet är sällan långvarig.“

“Det är kanske nödvändigt att göra hans lynne jemnt och hans belåtenhet evig.“

“Våra tankar äro liksom gjutna i samma form“, yttrade den helige med ett lätt grin.

“Emellertid är vår ädle hertig en mäkta rik herre“, återtog han efter en stunds tystnad.

“Ja och vår ädle hertig skall dela med sig“, försäkrade baronen.

“Och vår tjusande markisinna?“

“Sainte Eulalie har i denna stund abbé Saint-Romme och hela det heliga kollegiet hos sig.“

Ånyo ljödo fem slag på klockan.

“Ah, någon af de våra“, yttrade broder Brédôt, resande sig upp från stolen.

Baron S:t-Bris tog fram en svart mask, som han hitintills haft dold under kappan och den han nu fästade för sitt ansigte.

Sextonde kapitlet.

Scener aftonen den 21 Februari.

Första scenen.

(Ett biblioteks-rum i ett hotel vid place Saint-George. Framför marmorspiseln, hvarifrån en liflig brasa flammar, sitta tvänne män. Den ene i medelåldern, undersättsig, fetlagd med alvarsamt ansigte. Den andre, närmare 60 år, är mycket liten och spenslig till växten, men med stort, rundt ansigte och glasögon på stor krokig näsa. Glasen synas brinna af de blickar, som blixtra bakom dem. Man ser af hela mannen nästan icke annat än hans ansigte, hvars minsta fiber är i oupphörlig rörelse. Den förre är Odilon Barrot, den sednare Thiers.)

ODILON BARROT. Anklagelse-akten verkade.

THIERS. Guizot log. Men hans leende var månens bakom molnet.

ODILON BARROT. Vi hafva instält banketten, men skall morgondagen aflöpa utan oroligheter?

THIERS. Nej. Men vi kunna två våra händer. Ministèren kan det ej.

ODILON BARROT. Det sägs att legitimisterne äro i rörelse.

THIERS. Bah!

ODILON BARROT. Och att äfven republikanerne ...

THIERS. Bah! Juli-monarkien är säker. Nu för tiden behöfver man ej nedrifva murarne för att bygga om grunden. Er hand, Barrot! (Barrot lägger sin hand i Thiers’.)

THIERS. I morgon eller i öfvermorgon mötas ånyo dessa händer vid rådsbordet i Tuilerierna. Se der den nya grunden för Ludvig Filips tron och Frankrikes lycka.

ODILON BARROT. Akta! det sprakade en gnista på er sidenrock.

THIERS (far med handen öfver morgonrocken). Jag tyckte snarare att det osade ... Akta er sjelf, Barrot, ni har bränt ett hål i era pantalonger.

ODILON BARROT (skjutande sin stol tillbaka). Vi sitta kanske för nära elden.

THIERS (äfven skjutande sin stol tillbaka). Eller också ha vi lagt för mycket ved på den.

Andra scenen.

(Ett rum i ett hotel inom Faubourg-S:t-Germain. Framför en skrifpulpet med inlagda helgonbilder af perlemo ofvanom hvilken hänger ett större krucifix af förgylt silfver, står en medelålders man med ungdomligt vackert ansigte, långt svart hår, bruna eldiga ögon. I en gyllene ring, fästad vid en hvit snodd som hänger ned från taket, gungar en hvit papegoja. Dörren till rummet öppnas, och en annan äldre man inträder. Denne är kort till växten, men starkt byggd. Hjessan kal, ögonen stora och klara, näsan något böjd, ansigtet för öfrigt godt och uttrycksfullt. Den förre är Montalembert, den sednare Berryer).

MONTALEMBERT (skyndande emot den ankommande). Hvad nytt? ... Hvad nytt?

BERRYER. Godt!

MONTALEMBERT. Tuilerierna?

BERRYER. Hvimlande af adjutanter.

MONTALEMBERT. Gatorna?

BERRYER. Grupper af folk på hvarje torg, vid hvarje gathörn.

MONTALEMBERT. Missnöjet stort?

BERRYER. Missnöjet allmänt.

MONTALEMBERT. Således godt!

BERRYER. Ja, Godt!

MONTALEMBERT (bugar sig med ett korstecken framför krucifixet). Amen!

BERRYER. Hämndens ögonblick nalkas.

MONTALEMBERT. Guds hämnd! (ett nytt korstecken) amen!

BERRYER. Kuriren?

MONTALEMBERT. Färdig.

BERRYER. Ej ett ögonblick att förlora.

MONTALEMBERT. Blott en dépêche till, och han flyger.

BERRYER. Enligt min sista underrättelse, är den höga familjen i Lucca.

MONTALEMBERT. Och skulle dröja der?

BERRYER. Tre veckor.

MONTALEMBERT. Inom åtta dagar är kuriren der.

BERRYER. Inom sex ... och inom fjorton bör högstdensamme vara vid gränsen.

MONTALEMBERT. Hvilken olycka att han ej redan är der!

BERRYER. Ja, en stor olycka.

MONTALEMBERT. Men samma himmel, som mörknar för den ena halfrunden af jordklotet, ljusnar för den andra ... Det kan ej misslyckas denna gång.

BERRYER. Aldrig stod vår sak på bättre fötter än nu.

PAPEGOJAN. Henri cinq, Henri cinq. (Montalembert och Berryer vända småleende sina ansigten mot papegojan.)

MONTALEMBERT. Hör vår lösen!

BERRYER. Guds röst.

MONTALEMBERT (med ett tredje korstecken inför krucifixet). Guds röst ... Amen!

BERRYER. Men hvälfningen får ej finna oss oförberedda.

MONTALEMBERT (tagande från pulpeten en lista). Jag har redan uppsatt förslag till den nya ministèren.

BERRYER. Ni också? ... äfven jag har ... (dragande ur sin fika en lista).

MONTALEMBERT. Lemna mig ert och tag mitt, så få vi jemföra. (Legitimisterne lemna hvarandra sina listor.)

BERRYER (läsande Montalemberts). “Berryer, konselj-president“, etc. ...

MONTALEMBERT (läsande på samma gång Berryers). “Montalembert, konselj-president“, etc.

BERRYER. (med en bugning). Ah, ni har föreslagit mig till ...

MONTALEMBERT (likaledes med en bugning). Och ni mig.

BERRYER. Vi ha begge för ögonen haft den legitima och guddomliga rättens seger.

MONTALEMBERT (blickande mot taket). Och kyrkans ära.

BERRYER. Begge skola vi hafva plats i konseljen, men hvem af oss bli president? ... hvem skall bestämma det?

PAPEGOJAN. Henri cinq, Henri cinq. (Montalembert och Berryer småle för andra gången mot papegojan.)

MONTALEMBERT (med ett fjerde korstecken). Ånyo Guds röst! ... Henri cinq skall bestämma det.

BERRYER. Ja.

MONTALEMBERT. Men ni har uppsatt de la Rochejaquelin såsom minister för allmänna undervisningen?

BERRYER. Och ni de Beaudreuil?

MONTALEMBERT. Bankiren Géronnière, hertiginnans onkel, är död och hertigen, till följd deraf, en af de rikaste i Frankrike.

BERRYER. Ah, jag förstår.

MONTALEMBERT. De Beaudreuil, som nyss varit hos mig, har berättat, att han i afton ämnar utströ pengar bland folket.

BERRYER. Vi skola således snart få höra: “Vive Henri cinq!“ från alla trakter af staden.

MONTALEMBERT. Dessutom hafva alla de våra utskickat sin betjening för att agitera arbetarne.

BERRYER (fattar en penna, öfverstryker och skrifver något på sin lista). Vi kunna ge de la Rochejaquelin någon större ambassadörs-plats i ersättning ... Jag har nu äfven på min lista hertig de Beaudreuil såsom minister för allmänna undervisningen.

MONTALEMBERT. Bra!

BERRYER. Har ni i dag besökt ryska hotellet?

MONTALEMBERT. Ja, vid middagstiden.

BERRYER. Och?

MONTALEMBERT. Allt går bra. Ifrån det ögonblick Frankrike lyder sin rätte konung, skall Ryssland förena sina bemödanden med våra, för att betrygga Europas lugn och verldens lycka.

BERRYER. Fäderneslandet står hos er i största förbindelse, monsieur Montalembert!

MONTALEMBERT. Monsieur Berryer! Frankrike kan aldrig nog värdigt belöna era stora förtjenster.

BERRYER (med patos). Så skola ånyo liljorna pryda Frankrikes frejdade fana!

MONTALEMBERT (med ännu större patos). Så skall han då falla, den förrädiske inkräktaren af den kunglige martyrens tron!

BERRYER (med en stor åtbörd). Och han skall dö i landsflykt, han och ...

PAPEGOJAN. Henri cinq, Henri cinq. (Montalembert och Berryer spritta till och blicka för tredje gången mot papegojan, men småle icke.)

Tredje scenen.

(Ett bankirs-kontor inom Faubourg S:t-Honoré. Bankiren sitter framför sitt arbetsbord, bläddrande med venstra handen i en bundt stämplade sedlar af olika valörer och med den högra upptecknande en mängd siffror på ett särskildt papper. Hans förste bokhållare står bredvid honom.)

BANKIREN. Åttiotusen i femprocents-obligationer, hundratusen i treprocents-, jernvägs-aktier till ett belopp af sjuttiotusen göra mig ... Ah, hvilken skada att Géronnière skulle lägga sig att dö! han hade en massa jernvägs-aktier, som han bestämdt hade sålt, ty han var alltid en af de förskräckte ... Nå, monsieur, hvad säger ni om affären i dag?

FÖRSTE BOKHÅLLAREN. Monsieur har köpt mycket i dag.

BANKIREN. Jag ångrar att jag ej köpte mera ... Så lågt har aldrig börsen varit sedan i Juli 1830.

FÖRSTE BOKHÅLLAREN. Jag kommer ihåg det.

BANKIREN. Och aldrig, det jag minns, har den på en gång stigit så högt som första dagen efter de tre Juli-dagarne.

FÖRSTE BOKHÅLLAREN. Äfven det är sannt ... men ...

BANKIREN. Men?

FÖRSTE BOKHÅLLAREN. Om det ej i morgon, såsom monsieur tror, blir ny ministère?

BANKIREN. Det måste bli det. Jag har nyss haft sammanträde med flere officerare af national-gardet. Man skall vara döf, när appellen går, och detta blir tillräckligt för att förmå konungen afskeda en ministère, som nu mera är omöjlig.

ANDRE BOKHÅLLAREN (inskyndande glad). En glad nyhet! Monsieur Molé har blifvit kallad till Tuilerierna.

BANKIREN (med triumferande blick på första bokhållaren). Hvad var det jag sade? Innan natten är den nya ministèren bildad. I morgon stiger börsen i ett steg till fem francs, men jag säljer ej. I öfvermorgon stiger den ytterligare till fem, och jag säljer.

TREDJE BOKHÅLLAREN (instörtande). En ledsam nyhet! Monsieur Molé är icke kallad. Konungen behåller sina ministrar.

FÖRSTE BOKHÅLLAREN (med en triumferande blick på bankiren). Hvad var det jag sade?

BANKIREN (mörk i ansigtet). O min gud! Om det icke skulle stiga, om det tvärtom skulle falla ännu mer! Det är icke möjligt. Konungen kan icke med ens vilja stoppa hela affärslifvet. Det vore förfärligt! Och jag som köpt så mycket, så mycket! (springer upp förtviflad.)

TREDJE BOKHÅLLAREN. Det låter som skulle legitimisterne göra sig stora förhoppningar.

BANKIREN (gående af och an). Legitimisterne, säger ni! Nå väl! Frankrike har äfven under dem sett lyckliga tider. Må de segra, bara börsen ...

FÖRSTE BOKHÅLLAREN. Men jag tror att republikanerne äro de som ha de flesta jernen i elden.

BANKIREN (gående som förut). Republikanerne, säger ni! Nå väl! Amerika är lyckligt och der gå affärerna bra. Må de gerna segra, bara börsen ...

ANDRE BOKHÅLLAREN. Men i beggedera fallen ha vi ju revolutionen för dörren.

BANKIREN (slår sig för pannan). Revolution! ha! Ja, må hela verlden störta i revolutioner, bara börsen stiger! (rusar ut med fingrarne i håret.)

Fjerde scenen.

(En mindre kammare i ett hus nära place de la Bourse. På ett bord brinner en lampa, och vid lampan ligger en pistol. Framför bordet sitter en man med blekt ansigte och stirrande på pistolen.)

DEN BLEKE MANNEN (tager ett papper och penna samt skrifver följande): “Klockan half till tio på aftonen inträder jag i mitt kabinett för att dö. Jag är ej det enda offret för de financiella olyckor, som trycka Frankrike. I banken ligga 260,000 francs i blotta billets de complaisance, som jag ej kan infria. Jag väljer döden framför vanäran. Jag har derpå förberedt min familj som bor i Laon.

_Louis Aigre_, fyrtioett år gammal, diskontör och riddare af heders-legionen.“

DISKONTÖREN (lägger ifrån sig det skrifna och fattar pistolen). Klockan är tre minuter öfver halftimmen. Bouvet, min vän och kompanjon, har säkert redan upphört att lefva. Jag följer honom. (sätter pistolmynningen för pannan.)

EN RÖST UTANFÖR. Aigre! Aigre! öppna, öppna!

DISKONTÖREN (sänker pistolen). Hvad, hans röst! (stiger upp och öppnar dörren.)

BOUVET (instörtar och omfamnar diskontören). Gud vare lof! jag kom då ej för sent.

AIGRE. Du lefver?

BOUVET (kastande sig i en fåtölj). Jag hade redan lagt kolen i fyrfatet, hade redan tändt på dem, kände redan de första fläktarne från grafvens kalla land, då min betjent skyndar in och berättar ...

AIGRE. Hvad?

BOUVET. Att hela Paris är i jäsning, att allt bebådar något ovanligt för morgondagen, att emöten sprakar upp, att revolutionen ljungar.

AIGRE. Nå?

BOUVET. Förstår du ej? När Bellona stöter i trumpeten, är Justitia stum. När den stora politiska vågen bär på sin ena skål barrikaden och på sin andra kanonkulorna, hvem tänker då på de små balanserna?

AIGRE (med gladare ansigte). Du har rätt. Men skola vi derigenom slippa betala?

BOUVET. Det kan ej sägas bestämdt. Men ett är säkert.

AIGRE. Och det är?

BOUVET. Att vi i värsta fall få något att skylla på. (Aigre kastar ifrån sig pistolen och omfamnar sin vän Bouvet.)

Femte scenen.

(En sal inom Faubourg-S:t-Antoine. En fabrikant står midt på golfvet, omgifven af en mängd arbetare.)

FABRIKANTEN (till arbetarne). Messieurs! det är mitt fullkomliga alvar. Från denna afton stängas verkstäderna, och hvar och en af er är fri.

FÖRSTE ARBETAREN. Men derigenom blifva ju på en gång mera än tvåhundra arbetare utan arbete.

FABRIKANTEN. Det smärtar mig lika mycket som er. Men är då jag den enda som nödgas afskeda sitt folk! Öfverallt, hvart I vänden er, skolen I höra samma klagan, skolen I se samma följder. Tiderna äro nu värre än de någonsin varit, samhällskroppen arbetar med ett ondt, som ej med vanliga medel kan häfvas. Jag är kanske mera olycklig än ni. Er skall man dock beklaga, men hvem beklagar mig?

ANDRE ARBETAREN. Ni olycklig, monsieur! ni, med magasiner fylda från golf till tak!

FABRIKANTEN. Sannt. Men hvar har jag köpare för mina tillverkningar? Stillar man hungern med sidentyg? Släcker man törsten med kasimirer? Ännu en gång, farväl, messieurs! Skaffen mig bättre tider, och vi skola återse hvarann. (Arbetarne gå.)

FABRIKANTENS FRU (inträdande från ett sidorum). Du har då afskedat dem alla?

FABRIKANTEN. Ja.

FRUN (dystert). Hvad skola de nu taga sig till, de arme?

HAN (kort). Det vet jag ej.

HON (med stadig röst). Du vet det.

HAN (förlägen). Nej.

HON. Du hade kunnat behålla dem till månadens slut.

HAN. Nåväl?

HON. När du i afton lät dem gå, så var det icke för din skull, utan för morgondagens.

HAN. Hvarför för morgondagens?

HON. Hvarför släpper jägaren sitt koppel löst?

HAN. Hm!

HON. Du kan i morgen hela dagen ligga i din säng och ändå slåss på place de la Concorde med fyrahundra armar.

HAN. Så låt gå! Det kan aldrig bli sämre än det är, men möjligtvis bättre.

HON. Bättre? för hvem?

HAN. För mig och andra arbetsgifvare.

HON. Bättre för arbetarne ock?

HAN. Hm!

HON. Vet du hvad jag i ditt ställe skulle ha gjort?

HAN. Nej.

HON. Jag skulle ha stält mig i spetsen för dem och kämpat som en man, men icke låtit dem ensamme blöda för en vinst, som aldrig skall blifva deras.

Sjette scenen.

(Ett rum i utrikes-ministerns hotel vid Boulevarden. På hvardera, sidan om ett aflångt bord, öfverfyldt af papper och offentliga handlingar, sitta tvänne män, den ene med kal hjessa, hög panna, långlagdt, blekt, magert ansigte med ovanligt stor näsa; den andre, som är yngre, har inga särdeles utpräglade anletsdrag. Den förre är Guizot, utrikes-ministern och konselj-presidenten, den sednare Duchâtel, inrikes ministern. En pendyl slår 10.)

DUCHÂTEL (resande sig upp från bordet). Klockan är tio, och jag skyndar till Tuilerierna.

GUIZOT. Om en halftimme är jag der ... Ah, jag glömde visa er anklagelse-akten, som jag i dag emottagit i kammaren ... Ni har icke läst den?

DUCHÂTEL. Nej.

GUIZOT. Jag har läst den.

DUCHÂTEL. Nå?

GUIZOT (ler föraktligt).

DUCHÂTEL. Det blir möjligtvis en ny emöt.

GUIZOT. En ny deportation af fångar, som staten får betala.

DUCHÂTEL. Nya barrikader.

GUIZOT. Ny stenläggning af gatorna, som kommer att kosta staden.

DUCHÂTEL. Det kommer kanske äfven att kosta blod.

GUIZOT. Dårens blod är för samhällsmedlemmen hvad dopet är för menniskan.

DUCHÂTEL. Ni tror då att ingenting är att frukta?

GUIZOT. Nej! ... Bourbon, äldre grenen, föll genom öfverraskning ... Orleans, yngre grenen, har sett emöten på afstånd och är beredd ... En vink af denna hand, och mot hvarje gatumynning gapar mynningen af en kanon ... en annan vink, och Seinen stiger blodröd öfver kajerna ... en tredje, och Paris är aska.

DUCHÂTEL. Men ...

GUIZOT. Ni är orolig, Duchâtel.

DUCHÂTEL (mycket orolig). Nej!

GUIZOT. Ni har voterings-tömmarne i er hand, ni har en här af trehundratusen elektorer ... Lita på den och var lugn.

DUCHÂTEL. Och ni?

GUIZOT (med högra handen på hjertat). Jag? ... jag litar på mig sjelf.

EN RÖST UTIFRÅN. Den som litar på sig sjelf, hädar Gud!

DUCHÂTEL (tager bleknande ett steg tillbaka). Ha! hvad är det?

GUIZOT (med en blick på sidodörren). Det var blott min gamla mors röst.

EN GUMMA (trädande ut från ett inre rum, stapplande vid sin krycka). När en moder talar till sitt barn, är det Guds röst som talar genom henne!

* * * * *

Emellertid närmade sig natten.

Så länge man vid skenet från salubodarnes rikt upplysta fönster kan läsa polis-prefektens proklamationer, äro grupper af folk samlade kring dem.

Men slutligen slocknar detta sken, fönsterluckorna tillskrufvas och bodarne stängas.

Det är nu natt, och en hvar söker sin bostad.

Ordonnans-officerare genomströfva till häst de rikast befolkade qvarteren.

De möta folk i blus, som stannar för att betrakta dem.

Ej ett enda ord vexlas dem emellan, och likväl känner man att hotet växer.

Komne från Tuilerierna, återvända de dit.

De hafva icke mött något motstånd, om icke tankens. De hafva icke hört något huller, om icke timmarnes.

De kunna då säga:

“_Paris est tranquille._“

Alla högvakter äro förstärkta och befästade. Skottgluggarne, vanligtvis dolda af gips, äro nu aftäckta och öppnade.

På alla torg bivuaker af fotfolk. På alla gator rytteripatruller.

Ministèren kan då vara trygg.

Konungadömet kan sofva lugnt.

Paris är, såsom nyss nämndes, lugnt — men blott på ytan.

Paris sofver icke — Paris väntar.

Sjuttonde kapitlet.

Förmiddagen den 22 Februari.

Dagen tändes, himmelen är molnbetäckt, en fuktig vind blåser från öster.

Luften är dock ljum och gatorna ännu lugna.

Men omkring klockan tio nedstiger från de aflägsnare folk-qvarteren, arm i arm, en oräknelig skara bluser, med nakna armar, så lätt att igenkänna sedan fordna emöter.

Den vet hvilka mått och steg styrelsen tagit, den känner dess vilja att sätta dem i verket.

Men icke desto mindre går den för att noggrannt inställa sig till ett möte, som likväl ingen begärt, som man fast mer instält för dagen.

Öfverallt hvar denna skara framtågar, stängas bodarna och öppnas fönstren, hvarifrån man lyssnar till:

“Allons enfants de la patrie! Le jour de gloire est arrivé. Contre nous de la tyrannie L’étendard sanglant est levé. Entendez-vous dans les campagnes Mugir ces féroces soldats? Ils viennent jusque dans vos bras Egorger vos fils, vos compagnes! Aux armes, citoyens! Formez vos bataillons! Marchons! marchons! Qu’un sang impur abreuve nos sillons!“

Vid samma tid spritter ur sin svanduns-sömn det förnäma och vanligtvis så lugna S:t-Germain, lyssnande med bäfvan bakom tillskrufvade fönsterluckor till Girondisternes sång.

Det är de studerande, som, efter att hafva samlat sig på place du Panthéon, likaledes arm i arm tåga genom de legitimistiska qvarteren och gå öfver Pont-Neuf.

Girondisternes sång är:

“Par la voix du canon d’alarme La France appelle ses enfants. Aux armes! dit le soldat, aux armes! C’est ma mère, je la défends; Mourir pour la patrie, C’est le sort le plus beau, le plus digne d’envie.“

Femtio år äro, att vi så må uttrycka oss, inneslutna emellan dessa begge fosterländska hymner, af hvilka den förre är ett uttryck af hotet och den sednare af uppoffringen för fäderneslandet.

De blott nyfikna massorna, så lätta att urskilja från dem vi nyss utmärkt, vältra fram ur de tre stora ådrorna af Paris: Boulevarderna, Honoré-gatan och kajerna.

Dessa massor, ännu kalla, hafva ännu icke tagit något parti.

På place de la Madeleine möta skarorna från folk-qvarteren skarorna från S:t-Germain.

“La Marseillaise“ förenar sig med “les Girondins“, blusen med rocken, arbetaren med studenten, kroppen med anden.

Förenade göra de först en rund kring place de la Madeleine, hvarefter de bölja fram mot place de la Concorde i leder, breda som gatan och djupare än blicken kan mäta.

Men ännu är ingen arm beväpnad. Allt har utseende af en fredlig demonstration.

Det är endast “la Marseillaise“ som låter hotande, och detta med skäl.

Denna sång har sällan sjungits förgäfves.

Hvarje kuplett deruti är en hel rustkammare, hvarje ord en musköt, hvarje komma en sabel, hvarje punkt en kula af bly.

Den djupa kolonnen hejdas vid pont de la Concorde!

En pluton af linien, som der uppstält sig, fäller bajonetterna emot de framtågande.

De första lederna af kolonnen vilja stanna, men de eftersta skjuta på med oemotståndlig kraft.

“Messieurs!“ ropar till soldaterne en ung man i blus; “låten oss passera!“

“Tillbaka!“ svarar officeren, sträckande värjspetsen mot den ropande.

“Det är omöjligt“, förklarar denne; “ni ser sjelf, monsieur, att vi vilja stanna, men att hela massan trycker på.“

“Tillbaka!“ fortfar officeren.

“Nåväl!“ ropar den unge mannen, i det han blottar sitt bröst; “stöt till! ... Ingen skall afundas er den äran att hafva mördat en obeväpnad medborgare.“

Officeren tvekar en stund. Slutligen sänker han värjspetsen.

Bajonetterna höjas, kolfvarne slamra mot gatstenarne och soldaterne vika åt sidan.

Den unge mannen, som är Armand Cambon, tager ånyo ett steg framåt.

Kolonnen, nu mera oförhindrad, följer honom, närmande sig Deputerade-kammarens palats.

Detta palats är i ordets fulla bemärkelse garneradt med trupper.

Linie-bataljoner, jägare, dragoner och municipal-gardister omsluta det från alla sidor, och midt framför med mynningarne vända mot bron stå tvänne kanoner jemte sin service.

En general med svajande plym visar sig på trappan till palatset.

“Var lugn!“ ropar han till befälhafvaren för palatsets bevakning; “palatset är nu så försvaradt att icke en gång Europas bästa trupper skulle våga storma det.“

Generalens ord var icke tomt skryt.

Den ifrågavarande kolonnen stannar ånyo. En sqvadron dragoner med dragna sablar spärrar vägen framför den, och från begge sidor anrycka infanteri-bataljoner.