Part 12

Då, o ve! fattar, genom en olycklig tillfällighet, ljuslågan i kameliorna, och innan någon mensklig makt kunnat hindra det, går madame Furstenhoffs verk upp i lågor. Endast med största möda lyckas den arme perukmakaren rädda det ovärderliga håret.

Allmän uppståndelse och förtviflan.

Madame Pélion är nära att falla i vanmakt, och perukmakaren ligger bönfallande vid hennes fot.

Kammarjungfrun tömmer en flaska eau de cologne midt i den täta hårkorgen.

Kameliornas stoft, som förut legat på korgens botten, flyter upp och lägger sig som en skorpa mellan dess bräddar; men ingen mytens guddomlighet bringar till lif igen de förtärda blommorna.

Lyckligtvis lefver ännu madame Furstenhoff och bor vid rue Grammont, n:o 8.

Kammarjungfrun får befallning att på eviga minuten köpa nya kamelior. Hon ilar ur rummet.

Madame Pélion och den olycklige hår-konstnären äro allena.

Madame Pélion kastar en bedröfvad blick på pendylen, ty hon har lofvat första dansen åt en viss monsieur Westercamp, som har en förmånlig befattning vid norra jernvägen och som icke synes frukta för de trenne afgångne männens hårda öde.

Lugnad, ty ännu är det god tid, flyttar madame Pélion sin blick till spegeln, för att se huruvida hennes skönhet lidit något af eldprofvet.

Då ser hon till sin stora öfverraskning, hurusom den olycklige perukmakaren smyger till dörren och skjuter för dess rigel.

“Monsieur!“ ropar hon, vändande sig om; “hvad! ... hvarför ...“

“Ack, madame!“ infaller perukmakaren, skyndande till henne, “jag kan icke förställa mig längre.“

“Monsieur?“ ropar madame, rödare än kameliorna varit; “hvad är er afsigt? ... hvarför riglar ni dörren? ... hvarför ...“

“Madame! ni måste ge mig ...“

“Unge man!“ afbryter madame Pélion, vändande bort sitt ansigte och betäckande sin mun med den knubbigaste af händer; “ni vill begagna er af min ensamhet! ... Ni glömmer att ... Men så tag då ert förnuft till fånga ... Unge man! hvad är det ni vill?“ tillade hon med nedslagna ögon.

“Hvad jag vill? ... jag vill ha era ringar, era halsband, ert ur och era nipper, med ett ord allt som med lätthet kan transporteras ... följaktligen icke er egen värda person, för hvilken jag hyser den djupaste respekt ... Ni är svag för dans, ni, dansa ni: man behöfver icke nipper för att dansa ... Jag vurmar på nipper, jag, och är stor samlare deraf ... Var derför så god och plocka hit allt hvad ni har, innan kammarjungfrun kommer och besvärar oss.“

“Ah!“

“Skrik inte, madame Pélion!“ varnar perukmakaren, uppdragande ur fickan en knif, hvars slipade blad han förer tätt intill hennes näsa; “det skulle vara lika smärtande för mig som för er, om jag på något sätt nödgades derangera er vackra hals, som onekligen förtjenar ett bättre öde.“

“Ah!“ pustar madame Pélion.

“Pusta gerna, bara det icke sker hårdt ... Se så ja ... här är ju mycket smått och godt här ... Var lugn, madame Pélion ... Jag lofvar er att, så perukmakare jag än är, likväl icke röra ett enda hår på ert hufvud.“

“Ah!“ suckar madame Pélion för tredje gången och dimper från stolen.

Perukmakaren, förskräckt af dunsen, rusar på dörren med madame Pélions nipper.

Madame Pélion mankerar den aftonen monsieur Westercamp vid norra jernvägen.

* * * * *

“Hvad värderar ni madame Pélions nipper till?“ frågade berättaren broder Brédôt.

“Jag skulle tro, att de böra kunna gå till 5,000 francs“, svarade den erfarne brodern; “ni är en lustig ture, Plichon, och ni har ett sätt att göra affärer, så ni förtjenade att huggas i marmor, för att efter döden uppställas på place de la Bourse ... Men“, tillade han, upptagande ur bordslådan en tredje pung, “den här är mycket tyngre och jag skall nu till med den ... Om ni visste hvad det går lätt att profva och väga vid afhörande af era trefliga historier ... Jag anar att den här pungen icke heller är lottlös ... Så börja då, glade, lefnadslustige Plichon!“

Den glade lefnadslustige Plichon började sin tredje historia om

Dansösen och lakejen.

Vid boulevard des Italiens i en af de grannaste våningar bor mademoiselle Clary Moulin, skön, lycklig, firad och med 30,000 francs i årlig ränta.

För ett år sedan lemnade hon teatern, hvars prydnad hon varit.

Hertigar och lorder hade legat vid hennes fötter och alla Frankrikes journalister stått på hennes fingerspetsar.

Hon behöfver icke mera dansa, ty, utom den årliga räntan, har hon juveler, en för hvarje hårstrå, om hon ville.

Men det är orätt af en stor dansös att öfvergifva konsten, när hon ännu kan gagna den. Det är otacksamt mot den guddom, som likväl skapat hennes lycka, rikedom och ära. Berömvärdt är derför hvarje försök att återföra henne i den förskjutnes famn.

En förmiddag inställer sig hos den sköna frejdade dansösen en ståtlig lakej, klädd i lackerade halfstöflar, gula kasimirs-pantalonger, fin grön frack med gyllene furstliga vapenknappar och en hatt med breda guld-galoner.

Den furstlige lakejen presenterar den sköna damen en ofantlig blomsterbukett, värdig en prinsessa af blodet.

“Hvem har skickat mig denna vackra bukett?“ frågar dansösen, förande de friska doftande blommorna till den vackraste grekiska näsa.

“Hans kunglig höghet“, svarar lakejen, nästan hviskande och med en underdånig bugning.

“Hans kunglig höghet ... Men hvem är hans kunglig höghet?“ frågar f. d. konstnären ånyo och något längre luktande på de utvaldaste af rosor.

“Den höge gifvaren önskar vara okänd“, svarar lakejen med en hemlighetsfull blinkning; “hans höghet har velat visa ett prof på sin välvilja för er person och sin högaktning för ert snille ... Hans höghet beder er derjemte att för de vackra blommornas skull icke försmå de blyga daggdropparne, som hvila på bladen.“

Dansösen borrar hela sitt ansigte in i den rika buketten, och luktens sinne viker för synens, ty här och hvar från bladen tindrar en rosensten, strålar en diamant.

Man gifver åt drottningar och prinsessor blomsterbuketter, men endast åt sångerskor och dansöser buketter med briljanter i.

Den ståtlige lakejen affärdas med hederliga dusörer för egen räkning och en mängd underdåniga tacksamhetsbetygelser för hans kunglig höghet.

En annan dag, en vecka efter den första, står ånyo den ståtlige lakejen i dansösens förmak med en ny bukett i handen.

Blommorna i buketten äro lika många och lika vackra som förra gången, men daggdropparne äro flere och större.

“Men det är för mycket! o min Gud, för mycket!“ utropar dansösen, som likväl icke för mycket kan beundra buketten.

“Ack!“ utbrister lakejen vida känsligare än man någonsin kan vänta af en lakej, “hvad jag önskade att hans höghet vore närvarande för att kunna bevitna den glädje ni erfar, madame, öfver en gåfva, som han likväl anser så föga värdig er skönhet och ert snille!“

“Men skall då den äran aldrig förunnas mig att personligen få betyga hans höghet min erkänsla för så mycken ynnest?“ yttrar dansösen, i det hon skiljer daggdropparne från blommorna och låter dem gnistra mot solstrålen, som skjuter in i rummet.

“Hans höghet besöker ingen“, underrättar lakejen, höjande på axlarne.

“Ingen?“

“Ingen.“

“Hans höghet är från främmande land?“

“Han är kronprins af ett af Tysklands största riken.“

Den sköna synes glad öfver att det ej är en fransk prins. Ingen profet är aktad i sitt fädernesland. Dessutom gläder det henne att han är kronprins.

“Hans höghet är ung?“

“Han har nyss fylt sina femtio år.“

“Han reser då för sin helsa?“

“Han reser af kärlek till konsten och vetenskaperna.“

Dansösen småler. Detta småleende betyder kanske: Ingen är så lätt att bedraga, som 1:o) den, hvilken är kronprins, och 2:o) den, som är 50 år, samt 3:o) den, som älskar konsten och vetenskaperna; och när de tre äro förenade i en person, då — då —

“Hans höghet logerar?“

“Hans höghet, som vill vara inkognito, bor ej i Paris.“

“Ej i Paris?“

“Hans höghet bebor en villa helt nära staden.“

“Vid S:t-Germain?“

“Närmare.“

“S:t-Cloud?“

“Närmare.“

“Hvar då?“

“Jag är förbjuden att säga det.“

“Hans höghet tar då icke emot besök?“

“En enda gång har konungen af Frankrike besökt honom.“

“Han tar endast emot konungar?“

“Jag vet dock en, som han skulle taga emot framför alla konungar i verlden.“

“Och denne lycklige, denne afundsvärde är?“ frågar dansösen, lekande med buketten.

“Densamme som så godhetsfullt emottager hans höghets blommor“, svarar lakejen med en djup bugning.

“Jag kunde vilja öfvertyga mig om ni talar sanning.“

“Ni beredde derigenom hans höghet en glädje, för hvilken hans tacksamhet skulle bli omätlig.“

“När tror ni jag bör göra min uppvaktning?“

“Det är då ert alvar, madame?“

“Hvarför skulle det ej vara mitt alvar? ... Om jag blott visste ...“

“Hvad?“

“Att hans höghet med nöje ...“

“Att ni kan tvifla derpå! ... Hans höghet har ... men jag bör kanske icke säga det.“

“För all del, hvad är det?“ frågar dansösen med liflighet.

“Hans höghet har låtit mig förstå, att om ni önskade besöka honom, skulle jag föra er till hans villa.“

“När?“

“Kanske ni hade tillfälle i afton?“

“Hans höghet vill då taga emot mig i afton?“

“Ja, madame ... han skall känna sig lycklig, när han får höra att ni vill komma i afton.“

“Men när jag icke vet hvar han bor, så ...“

“Jag förstår ... Om jag i afton klockan åtta låter hans höghets vagn stanna utanför er port?“

“På slaget åtta skall jag vara färdig“, lofvar dansösen, som icke kan dölja sin glädje.

“Och ni skall ej låta hans höghet förgäfves vänta?“

Dansösen kastar på den ståtlige lakejen en blick af sårad stolthet.

Mademoiselle Clary Moulin har skäl dertill, ty Clary Moulin har ännu aldrig mankerat någon furste.

“Men, madame, ej ett enda ord för någon annan, ty ...“

“Ej ett enda ord, monsieur.“

“Hans höghet skulle bli mycket bedröfvad, om ...“

“Hans höghet kan vara fullkomligt lugn.“

“Ett enda obetänksamt yttrande till obehörig person, och hans höghet skulle bli öfverlupen af nyfikna ... han skulle besväras deraf och kanske finna sig föranlåten att resa.“

“Jag skall veta respektera hans höghets inkognito ... Bed hans höghet lita på mitt ord ... Jag har ännu aldrig förrådt någon.“

Den ståtlige lakejen aktar sig för att se Clary Moulin i ansigtet, när hon talar på det sättet.

“Således klockan åtta?“ frågar hon ånyo.

“Klockan åtta.“

Lakejen bugar sig och tager ett steg för att aflägsna sig.

“Men, madame“, yttrar han stannande.

“Ni har något att säga mig?“

“Jag vet icke om jag kan säga det.“

“Men så säg då.“

“Och ni skall icke anse det för barnsligt?“

“O min gud! ... hvad ni plågar min otålighet, monsieur!“

“Hans höghet vet att ni fått ett halsband af konungen i Bayern och ett diadem af kejsaren i Ryssland.“

“Jaså, hans höghet vet det“, yttrar dansösen med ett leende, som endast den kan ega som eger presenter af monarker.

“Nu har äfven hans kunglig höghet ämnat ... Men om ni förrådde mig, om ni för hans höghet ...“

“Ert misstroende förolämpar mig, monsieur! ... Hvad är det som hans höghet ämnat?“

“Äfven gifva er ett smycke, men ...“

“Men?“ frågar dansösen med gnistrande ögon.

“Men hans höghet, ehuru ännu hvarken kejsare eller konung, vill likväl ej gifva er ett smycke sämre än deras.“

“Hans höghet vill då tillintetgöra mig genom så mycken godhet!“ ropar Clary nästan med tårar i ögonen.

“Hans höghet, som hvarken sett halsbandet eller diademet, fruktar ...“

“Hvad det gör mig ondt att hans höghet skall frukta!“

“Om han på något sätt kunde få se deras smycken, utan att ...“

“Hans höghet värdigas se dem! ... välan! ... jag skall hafva dem begge på mig i afton.“

“Både det kejserliga och det kungliga?“

“Ja“, svarar dansösen, särskildt glad öfver ett nytt tillfälle att få pryda sig med sina förnämsta smycken.

“Men, i himlens namn, icke ett ord derom för hans kunglig höghet.“

“Var lugn, monsieur.“

“Således i afton klockan åtta?“

“Ja ... Frambär inför hans höghet min själs hela tacksamhet och vördnad!“

“Jag skall icke nämna ett ord om er tacksamhet och vördnad, madame.“

Dansösen ser något förundrad på den ståtlige lakejen, som fortfar:

“Jag skall endast hviska i hans höghets öra dessa ord: Clary Moulin kommer i afton.“

Belönad för sin artighet med ett nytt leende och ett tjockt guldmynt, tager den ståtlige lakejen afsked och går.

Aftonen är ändtligen inne, denna tid, som grisetterna hela dagen med sådan ifver efterlängta, glömmande att hvarje minut, som närmar dem dit, förer dem sjelfva ett steg närmare ålderdomen och grafven.

På slaget åtta står den ståtlige lakejen för tredje gången i dansösens förmak.

Vi behöfva icke nämna att hennes svarta sammetsklädning blänker af guld och gnistrar af juveler.

Den sköna Clary Moulin har svept om sig ett helt firmament af stjernor. Herrligast stråla dock halsbandet från Bayern och diademet från czarernes land.

Den ståtlige lakejen, ehuru van vid hofvens skimrande glans, hisnar likväl af beundran.

Han har knappast gjort sig föreställning om en sådan kunglig frikostighet.

Han vet icke att den kloka dansösen på förmiddagen låtit en juvelerare med flere stenar tillöka både halsbandet och diademet, antingen för att höja Bayerns och Rysslands värden, eller också för att göra en täflan så svår som möjligt för hans kungl. höghet, arftagaren till ett af Tysklands mäktigaste riken.

Clary Moulin omhöljer firmamentet med ett moln af äkta sobel och följer sedan sin drabant till den utanför porten väntande charen, värdig en nattens drottning eller en dansös, hvilket är ungefär detsamma.

Gudinnan uppstiger i charen, som tillslutes efter henne, hvarefter det bär af öfver gator och torg, genom barrierer och befästningar — den ilar, den flyger.

Efter ungefär en halftimmes rastlös flygt stannar charen.

Den ståtlige lakejen öppnar dess dörr.

“Behagar nu madame stiga ut?“ frågar den ståtlige.

“Vi äro då framme?“ läspar den sköna, hvars lilla fot synes darra af otålighet.

“Gå försigtigt utför fotsteget.“

“Men jag ser ej till hans höghets villa“, anmärker dansösen ganska riktigt.

Hon känner väl att hon trampar på gräsvall, men hon ser ingenting annat än aflöfvade buskar och träd, öfver hvilka himmelen hvälfver sin svarta dôme.

“Hans höghets villa är helt nära“, svarade den ståtlige, “men jag hade glömt en vigtig sak.“

“Hvad är det?“ frågar dansösen.

“Jag glömde nämna att hans höghet önskade se er i en af de roller, hvaruti ni hänryckt verlden.“

“O min gud! hvad menar ni?“ frågar Clary, icke utan oro skådande omkring sig.

“Det skulle göra på hans höghet ett obeskrifligt intryck, om ni vid första mötet kunde presentera er för honom såsom Sylfiden.“

“Såsom Sylfiden?“ upprepar dansösen allt mera orolig; “men betänk då, monsieur, att ... Men hvarför sade ni icke det, när vi voro hemma? ... Ni finner väl att det ej nu kan gå an att ...“

“Ingenting är omöjligt för Clary Moulin“, infaller den ståtlige; “ni måste visa er för hans höghet såsom Sylfiden, det var hans uttryckliga befallning ... ja, såsom den luftiga, flygande Sylfiden ... Kom hit, Peupin!“ tillade han, “och hjelp sylfiden af med sobelpelsen ... En sylfid i pels, o min gud!“

Den som hette Peupin springer fram med en lång knif i handen och skär i ett ögonblick af bandet, som sammanknutit pelsen öfver den skönas skuldror.

“Förrådd! bedragen! oh! hjelp! oh!“ skriker dansösen, som nu kommer till fullt medvetande af sin belägenhet.

“Tyst! ni glömmer er roll!“ ropade den ståtlige; “en dansös är spittrande som fisken, men också stum som den ... Icke ett enda ord, sköna Clary, så framt ni ej i morgon vill bo under marmortak i Père-Lachaise.“

“Man mördar mig!“ qvider dansösen med af fruktan nästan förlamad tunga.

“Nej, man återgifver er blott åt den konst ni öfvergifvit, trolösa!“ säger den ståtlige, i det han plockar af henne det ena smycket efter det andra.

“Mina juveler! mina juveler!“ suckar Clary.

“Höra, ej till rollen“, förklarar den ståtlige; “skönhet och odödlighet, se der sylfidens juveler ... Hvilket ypperligt diadem! o Ryssland! o Ryssland! ... Men Bayern totar också till ... Lola Montez skulle bestämdt rifva ut ögonen på er, om hon såge er med detta halsband ... Ni mister era juveler, sköna Clary, men ni får behålla de bästa, era ögon, era undersköna, blixtrande ögon.“

Det är också det enda blixtrande som den stackars Clary nu har qvar. Allt det öfriga har försvunnit i den ståtliges rymliga fickor.

Förtviflad vrider hon sina nakna händer.

“Ni börjar för tidigt, sköna konstnär!“ erinrar den ståtlige; “det är först när hon förlorat slöjan som sylfiden blir förtviflad ... Och hvilken slöja ni har! ... en sylfid i svart sammet, det är oförlåtligt, det är följden af att lemna konsten för flärden ... Stå derför beskedligt stilla, medan jag ...“

“Men min gud! ni kan väl icke vilja beröfva mig ...“

“Detta tunga svarta sammetssläp, som besvärar era rörelser? ... jo visst ... Fria skola gracerna vara, och ve den som lägger bojor på dem! ... Min gud, hvad ni har hårdt tilldraget! ... Är det väl underligt, om ni vill qväfvas! ... Nå, ändtligen ... Lägg sammetsmanteln i vagnen, Peupin, nu är sylfiden fri, nu först ... Ah, sådana guddomliga armar ni har! ... Nu förstår jag hur ni kunnat famna verlden!“

“Au diable! jag hör buller på landsvägen!“ ropar Peupin.

“Ljud af vagnshjul och hästfötter“, tillägger en basröst från vagnen.

“Raskt härifrån!“ ropar den ståtlige och hoppar sjelf upp i vagnen. Peupin hoppar bakpå och han med basrösten klänger upp på kuskbocken och fattar tömmarne.

Dansösen, hvit som ett nattens spöke och med det lösta håret vildt fladdrande kring blottade skuldror, flyr med framsträckta armar mot den trakt, hvarifrån bullret höres.

Ett fint duggregn strör framför sylfidens fötter sina himmelska, men anspråkslösa perlor.

“Sylfiden flyr!“ ropar den ståtlige efter den ilande med klappande händer; “se hvilken ypperlig skola!“ (gnolande på melodien till Gitanan) “Trallallallallera, trallallallallera ... Ah! jag har sett mer än verlden: jag har sett hvad endast furstar och bankirer få skåda! ...“

* * * * *

“Hundrafemtusen francs bara i stenar“, tillkännagaf Brédôt, som nu slutat sitt arbete med tredje pungen.

“Lefve Ryssland och Bayern!“ ropade Plichon, som äfven slutat sin berättelse.

“Jag omfamnar er, Plichon, å egna och det heliga brödraskapets vägnar“, sade brodern, lemnande bordet och slutande på en gång i samma famn morgonrocken, perukmakaren och lakejen.

Pater Brédôt var rörd ända till tårar.

“Ni är mycket god, min far“, sade Plichon, icke alldeles så rörd som brodern; “men tårar äro vatten och guld är guld.“

“Guld är jord, men tåren är himlen och ni har rättighet till begge delarne“, svarade den helige, i det han lade i Plichons framsträckta hand tvänne rullar louisd’orer.

“Antingen har min hand blifvit starkare, sedan jag sist var här“, sade Plichon, vägande rullarne i handen, “eller också är det mindre än tretusen francs.“

“Hvem har då sagt er att det skulle vara tre tusen? ... det är verkligen ej mera än tvåtusen, min son.“

“Tvåtusen för hundraelfvatusen fyrahundra“, yttrade Plichon melankoliskt.

“Men betänk, min son, att då ni med största lätthet kan tusendubbla de tvåtusen, kan jag deremot ej utan den största fara förvandla hundraelfvatusen fyrahundra, om det också icke vore mera än till en enda franc ... Att eröfra är en ringa sak för en man med snille, men att vårda och bibehålla det eröfrade, är något hvarpå de största snillen strandat ... Och för öfrigt glömmer ni l’Indulgence plénière[3], som jag å det heliga brödraskapets vägnar redan gifvit er.“

“L’Indulgence plénière räddar mig från skärselden“, svarade Plichon, “men icke från galererna i Toulon eller Brest ... Vet ni, min far, när jag tänker på Toulon och Brest, så riktigt svettas jag.“

“Låt då bli att tänka derpå oftare än när ni fryser“, förmanade den andlige; “märk dessutom att det heliga brödraskapets armar räcka vida längre än till Toulon och Brest, i fall ett olyckligt öde skulle föra er dit ... Var derför lugn och fortfar såsom hitintills att tjena den heliga saken ... Ni är en af dess verksammaste händer och ni gör allt med sådan urskilning ... Ni kan betrakta er såsom ett Guds finger, utskickadt för att bestraffa lättsinnet och flärden.“

“Det behöfs icke mycken urskilning till det“, svarade Plichon ganska anspråkslöst, “alvarsamt och hederligt folk har nästan aldrig någonting att vara af med ... Sådant folk kan gerna sofva för öppna dörrar, utan att befara något ... Men farväl, värdaste fader, jag står och pratar bort både eder och min tid.“

“Ni ämnar gå?“

“Ja visst, det artar sig till att bli något i Paris och en affärsman som jag måste vara med i den allmänna rörelsen ... Jag ser i alla minister-kriser en försynens skickelse, ty de förorsaka demonstrationer och folksamlingar, och parisaren har aldrig ondt om pengar, när han är ute för att köpa kulor och bly ... Jag gör tronen och lagen bestämdt en ganska stor tjenst, när jag i förbigående tömmer en och annan ficka.“

“Men bara ni icke råkar på en terzerol i stället för en börs, såsom fallet var i fjol och hvilket höll på att tillskynda oss många olägenheter ... ni har väl icke glömt äfventyret på Vendôme-platsen ... Men à propos, den unge mannen, min förre granne, lärer hafva visat sig igen ... Ni skulle icke händelsevis ha sett honom?“

“Jag ser knappast på sådant folk, sedan jag börjat umgås i högre kretsar.“

“Låt då också bli att visitera sådant folks fickor ... Ett snille som ni, Plichon, befatta er med dylika simpla affärer!“

“Ack! det är mera för handlagets skull än för vinstens“, svarade Plichon; “en soldat måste ju hvar dag öfva sig i att ladda och skjuta med löst krut för att ej glömma ladda och skjuta på alvar.“

“Men jag påstår ändå, att ni bör lägga bort dylika barnsligheter, som förr eller sednare skola bringa er i förderfvet.“

“Ni fortfar att betvifla min skicklighet?“

“Jag kan icke neka till att jag förlorat något af min goda tanke om er i den vägen.“

“Då skattar jag mig lycklig att på stället kunna öfvertyga er om motsatsen.“

“Hvad menar ni?“

“Innan ni knöt ihop den tredje pungen, gömde ni oförmärkt i en af era innersta fickor en ring med en enda diamant uti, men större än någon af de öfriga ... Ni tycker om stora diamanter, min far.“

Presten, med ett uttryck af högsta öfverraskning, körde sin högra hand under kaftanen och ned i ena byxfickan.

“Besvära er icke, min far“, yttrade Plichon; “ty här är den.“

Plichon visade den helige en ring med en enda stor diamant uti.

Broder Brédôt blef mycket flat.

“Jag hade orätt i att misstro er skicklighet“, sade han slutligen och skrattade; “ert qvicka skämt gaf mig en välförtjent minnesbeta ... Alltid densamme humoristiske och glade“, tillade han, sträckande ut handen efter diamanten.

“Skämt?“ upprepade den humoristiske; “hur många gånger har ni ej sagt mig att man ej bör skämta med det heliga brödraskapet!“ hvarefter den glade stoppade ringen i sin ficka och tog hatten för att gå.

Det heliga brödraskapet bet sig i läppen och suckade, men tände slutligen vaxstapeln och följde den skämtsamme ur sängkammaren.

Sedan brodern ensam återkommit, tog han de tre på bordet liggande pungarne och närmade sig spiseln.

Han fattade en eldtång och skrapade undan askan och de brinnande kolen.

Vidare bände han upp en plan-sten i spiseln och lät de trenne pungarne försvinna i det hål, som derigenom uppkommit.

Derefter lade han stenen tillbaka på dess plats och betäckte den sedan med kol och aska.

Han hade knappast slutat detta arbete, förrän fem slag på en klocka hördes från de yttre rummen.

Den andlige, som med mycken uppmärksamhet räknat slagen, tände ånyo vaxstapeln och gick ut.

När han för andra gången återkom, följdes han af baron S:t-Bris, som, utan att taga af sig kappan, slog sig ned på en stol.

“Ni kommer till fots, baron?“

“Nej, jag lät vid början af gatan min kabriolett vända om och fara hem ... Det är mindre rådligt att åka i kabriolett, åtminstone för det närvarande.“

“Det börjar då bli alvarsamt?“ frågade Brédôt ganska muntert.

“Paris ser åtminstone alvarsamt ut, och det har alltid något att betyda, som ni vet.“

“Det har mycket att betyda.“

“Men på hitvägen träffade jag abbé Saint-Romme.“