Part 11

“Oh! skall jag få upplefva denna dag!“ ropade invaliden, lutande sig mot sonen, men med blicken på Pantheons kupol, som i detsamma belystes af aftonsolen, “skall jag bevitna den stund, när detta stolta tempel öppnar sina portar, för att i sitt tacksamma sköte emottaga stoftet af den man, som skapat detta samhälle jag drömt om! ... Nej, icke detta tempel! ... Hela verlden skall blifva hans pantheon, jorden hans graf och himmelen dômen deröfver!“

Invalidens röst förstummades, hans hufvud sjönk ned mot bröstet och hans knän böjde sig. Inspirationen var värdig Juli-hjelten, men för stark för de femtio på träben stapplande åren.

Sonen flätade sina armar om faderns lif, tryckte på hans bleka panna en kyss och lemnade i spåret deraf många varma tacksamma tårar.

Fjortonde kapitlet.

Ryktena.

Hertiginnan de Beaudreuil gick af och an i sitt kabinett, djupt svartklädd. Den svarta drägten gjorde hennes ansigte ännu blekare, och den matta rodnaden kring ögonen röjde att hon nyss gråtit.

Den sorgdrägt, som qvinnorna i Frankrike bära, skiljer sig från den i Sverige derigenom att den icke har hvita plöröser eller hvit veckad krage, utan är helt och hållet svart.

Collette, hertiginnans kammarjungfru och likaledes i svart toalett, stod invid dörren till ett inre rum, bärande öfver sin arm en svart sammetsmantilj, hvilken hon nyss tagit från sin herskarinnas skuldror.

“Under madames bortovaro har hertigen varit nere och frågat efter madame?“ underrättade Collette.

“Efter mig?“ frågade hertiginnan tankspridd.

“Ja.“

“Hvad ville hertigen?“

“Han frågade hvart ni farit, och jag svarade naturligtvis att ni åkt till sorghuset.“

Hertiginnan torkade några nya tårar ur sina ögon och fortsatte sin vandring fram och tillbaka.

“Sade han ingenting vidare?“ frågade hon efter en stunds tystnad.

“Han frågade om madame mycket sörjde sin onkel“, svarade Collette.

“Såå“, yttrade hertiginnan, stannande framför Collette.

“Jag svarade att madame klagat öfver att hon ej fick tala med sin onkel innan han dog.“

“Och hertigen?“

“Syntes bedröfvad, men sade, att det ej var hans skull, utan läkarnes, som förbjudit att någon finge störa den sjuke.“

Hertiginnan tog plats i en liten causeuse, som stod midt på golfvet, och lutade sitt hufvud mot dess karm.

“Äfven gjorde hertigen mig några andra frågor“, berättade kammarjungfrun.

“Om hvad?“

“Jag vet knappast om jag vågar upprepa dem för madame, ty ...“

“Hvarför icke?“

“Det är dessutom icke passande att vid detta tillfälle, då madame är så upprörd att ...“

“Tala, Collette!“

“Kanske madame tillåter att jag en annan gång ...“

“Hvad var det för frågor, hertigen gjorde?“

“Det var egentligen ett upprepande af vissa rykten, som jag förut hört, men som förefallit mig så enfaldiga, att jag icke ansett det löna mödan omtala dem för madame.“

“Rykten? ... om hvem?“

“Om er, madame.“

“Om mig!“ yttrade hertiginnan, höjande långsamt sitt hufvud från karmen.

“Ja, madame“, svarade Collette med synbar förtrytelse; “när icke ni får vara i fred för onda tungor, ni, som är så god, så mild, ni, som är en ängel, då ...“

Hertiginnan gjorde en rörelse af otålighet.

“Hertigen frågade mig om ni åkte ensam till sorghuset“, började ändtligen Collette.

“Ensam? ... hvem skulle då följa mig?“

“Sedan jag svarat, att ni for allena, skakade hertigen på hufvudet, liksom han ej trodde mig ... derefter sade han med den misstänksammaste blick: “Är ni säker på, Collette, att baron S:t-Bris icke följde hertiginnan?““

“Baron S:t-Bris!“ ropade hertiginnan förvånad; “baron S:t-Bris! ... hur kunde hertigen falla på den idén att baron S:t-Bris skulle följa mig?“

“Ungefär detsamma lät jag också hertigen förstå ... men då sade han: Ni skulle då ej veta att baronen följer henne på alla promenader?“

“Följer mig på alla promenader!“ upprepade hertiginnan.

“Och att han hvarje förmiddag möter hertiginnan i Luxembourgs galleri.“

“Hvarför skulle han möta mig i Luxembourgs galleri!“

“Äfven det vågade jag fråga hertigen, ty jag kunde ej utan harm höra en så ovärdig misstanke.“

“Och hvad svarade han?“

“Han skakade ånyo på hufvudet ... Jag frågade ånyo, hvarför hertiginnan skulle möta baronen i Luxembourgs galleri, när hon icke ens tog emot honom hemma hos sig?“

“Och hertigen?“

“Drog en djup suck och sade: Alla menniskor påstå det likväl ... Jag kom då ihåg att jag några gånger förut hört hertigens betjenter prata något dylikt.“

“Äfven de?“

“Detta omtalade jag också för hertigen och bad honom näpsa sitt folk för utspridande af dylika lika ogrundade som gemena rykten ... Men jag har äfven hört det från andra håll, förklarade hertigen.“

“Jaså, äfven af andra?“

“Så sade han och vände sig bort liksom för att dölja sin sorg för mig ... Men när jag förklarade att jag genast skulle för hertiginnan berätta allt hvad jag hört både af hertigen sjelf och hans folk, vände han sig med häftighet till mig och sade: Jag vill ej att ett enda ord härom framföres till hertiginnan, jag vill ej att hon på något sätt oroas, jag tror icke på dessa historier, såsom ni väl kan förstå, jag skall näpsa mitt folk och sjelf vederlägga de rykten, som utomhus kunna vara spridda ... När han sagt detta, stoppade han en louisd’or i min hand och gick innan jag hann återge honom guldmyntet, som brände i min hand ... Det föreföll mig som om han dermed velat köpa min tystnad ... Hertigens uppförande synes mig misstänkt; hans suck och sorgliga utseende vid tillfället voro icke naturliga ... Det ser verkligen ut som ville han att hela verlden skulle tro på dessa rykten, utan att hertiginnan finge veta det minsta derom ... Hvad afsigten är, det vete Gud, men som den icke kan vara god, så har jag trott mig handla rätt när jag omtalade allt för madame.“

“Du menar väl, Collette, och jag känner din tillgifvenhet för mig“, sade hertiginnan med lugn; “men du bör icke mera än jag oroas af sådana rykten ... Jag förbjuder dig nämna för någon att du upprepat dem för mig ... Det är under min värdighet lika mycket att lyssna till dem som att oroas deraf ... Du har förstått mig, Collette?“

“Ja, madame“, svarade Collette något nedstämd.

Hertiginnan lutade derefter sin panna mot handen, inom sig öfverläggande.

“Är hertigen hemma?“ frågade hon efter en kort paus.

“Jag tror det, madame.“

“Låt underrätta hertigen om att jag är hemkommen och önskar tala med honom.“

“Strax, madame.“

Kammarjungfrun skyndade ut.

“Det tilldrager sig någonting omkring mig, som jag ej kan fatta“, sade hertiginnan för sig sjelf; “men att det är någonting dystert och olycksbådande, det fattar jag ... O, min Gud! min Gud! ... Om jag genom mitt undseende med ett brott befrämjat ett annat och ännu större, då är jag straffad, straffad hårdt ... Om denna hemska bild, som i detta ögonblick famnar hela min själ, icke är ett foster af min uppjagade inbillning, utan skuggan af en ryslig verklighet som, lik vålnaden i Hamlet, manar mig till hämnd, då ... då ... Ja, ett beslut måste fattas och, en gång fattadt, ögonblickligen föras ut.“

Efter några minuters förlopp inträdde hertigen i hertiginnans kabinett i djup sorgdrägt liksom hon.

“Jag tackar er, madame, för er godhet att vilja se mig“, började hertigen, tagande plats på en stol närmast causeusen, på hvilken hertiginnan satt; “jag sökte er under det ni var borta, såsom ni kanske vet, men min olycka att då icke träffa er är fullkomligt försonad af den lycka, som denna stund bereder.“

“Har ni bestämt när min onkel skall begrafvas?“ frågade hertiginnan.

Hertigen såg något öfverraskad på sin maka, liksom hade han väntat ett annat svar på sin artiga fras.

“Ni känner utan tvifvel“, svarade han emellertid, “att ett lik måste begrafvas 48 timmar efter dödsfallet.“

“Visserligen ... således?“

“I öfvermorgon förmiddag klockan tio skall den döde föras till Madeleine-kyrkan, men dessförinnan, eller klockan nio, nedställas i portgången, som för detta ändamål draperas med svart kläde, dekoreradt med fransar och tofsar af silfver.“

Upplysningsvis bör kanske nämnas, att en eller två timmar före afförandet till kyrkan eller begrafningsplatsen brukar man i Frankrike till allmänt beskådande nedställa kistan i portgången af det hus, hvaruti den döde bott.

Kistan är af ek eller simplare träslag allt efter omständigheterna, men af släta bräder, sammansatta i form af en vanlig låda.

Innan kistan sålunda nedställes, är dess lock redan påskrufvadt.

Liket visas sällan, ty i Frankrike består man ej de döde sådan toalett som i Sverige. En skjorta, ett lakan och litet pappersspån anses mer än tillräckligt för en grafvens innevånare.

I portgången är ett svartklädt altare, hvarpå brinna ljus, flere eller färre, också efter omständigheterna.

Hvar och en, som går förbi en portgång, der ett lik är utstäldt, stannar, blottar sitt hufvud och vidrör vigvattensqvasten, hvilken räckes åt den inträdande af någon på stället varande kyrkans betjent.

Möter man på gatan ett lik, som afföres till sitt blifvande hem, blottar man jemväl sitt hufvud.

Höfligheten följer oss i Paris ända till grafven eller, rättare sagdt, den följer döden hvar och när han visar sig. Det är också något att vara höflig för.

“Allt är ordnadt på ett sätt, värdigt er onkels anseende såsom medlem af en stor, mäktig korporation“, förklarade hertigen.

“Men, hertig, min onkel dog mycket hastigt“, anmärkte hertiginnan; “jag förmodar derför att man iakttagit alla de försigtighetsmått, som vid dylika fall äro vanliga?“

“En halftimme efter hans död instälde sig qvarterets dödsdoktor“, svarade hertigen; “sedan denne sett liket och tagit kännedom om dödsorsaken, afgaf han sitt vanliga betyg och lemnade det på vederbörlig ort.“

I hvarje qvarter finnes en s. k. “médecin de mort“, hvilken inställer sig efter hvarje dödsfall och lemnar betyg derpå till mairen.

Utan ett slikt af mairen godkändt betyg får den döde ej begrafvas.

“Men“, anmärkte ånyo hertiginnan, “detta försigtighetsmått brukas ju vid alla dödsfall ... Jag hade förmodat, jag, att min onkels lik skulle undergå obduktion, hvilket, efter hvad jag hört, är vanligt efter en hastig och oförmodad död.“

Hertigen sneglade något åt sidan på hertiginnan och en svag dallring förmärktes på hans öfverläpp.

Dock dröjde han ej länge med svaret.

“Ni förmodar ganska riktigt, madame ... Också har jag redan gått i författning om den saken ... Er onkel skall obduceras.“

“När?“

“Jag hade trott att i morgon eftermiddag ...“

“Hvarför icke så gerna i dag?“

“Jag hade icke tid i dag och ville gerna sjelf vara tillstädes ... Skulle ni ha något emot att vi uppskjuta den saken tills i morgon eftermiddag?“

Hertiginnan syntes något tveksam.

“Nej, å-nej“, svarade hon slutligen; “det blir således i morgon eftermiddag?“

“Ja, madame.“

“Hvilken tid på eftermiddagen?“

“Klockan fem vore för mig den lämpligaste.“

“Har ni bestämt hvilka läkare skola tillkallas?“

“Ännu icke ... Men om ni önskar det, så kunna vi samråda om dem ... Eller kanske ni ensam vill bestämma hvilka vi böra tillkalla? ... Hvilka önskar ni?“

“Jag har ännu icke tänkt derpå, men efter ni tillåter mig att bestämma, så skall jag innan dagens slut meddela er min önskan.“

“Som ni behagar.“

“Ni nämnde att ni sjelf tänker vara närvarande?“

“Ja, madame.“

“Äfven jag önskar vara tillstädes“, förklarade hertiginnan.

“Äfven ni?“ yttrade hertigen med en ny sneglande blick och en ny dallring både på öfver- och underläppen.

“Ja, monsieur.“

“Ni känner då intet obehag af att vara närvarande vid en dylik förrättning?“ frågade de Beaudreuil.

“Hvarför skulle jag mera än någon annan känna obehag dervid?“

“Jag tänkte att ni som fruntimmer ...“

“Hvarför skulle döden hafva något förskräckande för mig!“ yttrade hertiginnan.

“Visserligen icke ... men ...“

“Ni önskar ej min närvaro, hertig?“

“Jag önskade den icke, men för er egen skull, madame ... Dock, om ni står fast vid er önskan, faller det af sig sjelft, att jag måste efterkomma den ... Ni eger deruti, liksom i allt annat, endast att följa er egen vilja.“

“Jag tackar er för det, monsieur.“

En stunds ömsesidig tystnad följde derpå.

“Är det något annat, hvari jag kan vara till er tjenst?“ frågade ändtligen hertigen.

“För närvarande icke.“

“Ni befaller kanske att jag aflägsnar mig, madame?“ sporde de Beaudreuil, resande sig från stolen.

“Jag har icke rättighet att besvära er längre“, svarade hertiginnan, på detta sätt afskedande sin man.

Hertigen bugade sig vördnadsfullt och ämnade gå.

“Monsieur“, yttrade hertiginnan, “råkar ni snart baron S:t-Bris?“

Hertigen vände sig om.

“Det är mycket möjligt, madame“, svarade han.

“Det säges att han är en af edra dagliga gäster“, fortfor hertigen.

“Visserligen ... men ...“

“Men som han ej är en af mina och aldrig kan bli det, så bed baronen vistas öfverallt, utom i min närhet.“

“Jag förstår er icke, hertiginna.“

“Ni förstår mig, men jag förstår icke er, och det oroar mig föga ... farväl, hertig!“

Hertigen bugade sig ånyo och gick.

“Skulle det kanske blott vara ett verk af min inbillning?“ frågade derefter hertiginnan sig sjelf; “men i hvad fall som helst skall jag vara närvarande ... Grafvens port får ej, kan ej tillslutas, förrän allt är lika klart på denna sidan som det är på den andra ... Ingen ovisshet får fläta in sina mörka blad i den krans jag lägger på min stackars onkels graf ... O min Gud! jag står då alldeles ensam här i verlden ... ingen slägting, ingen vän! ... ingen vän? ... Ah!“ tillade hon leende, “jag har ju min riddare på Bastiljplatsen ... min fattige och obemärkte, men tappre, trogne riddare.“

När hertigen kommit upp i sin våning, möttes han af baron S:t-Bris, hvilken muntert skyndade mot honom.

“Ni här, monsieur?“ sade hertigen till baronen.

“Ja“, svarade denne, “och med många nyheter, hvaraf en kan vara nog för oss, åtminstone för närvarande.“

“Och denna nyhet är?“

“Att municipal-gardisterne samtligen draga sig åt högvakterna och att polis-sergeanterne börja beklaga sig öfver den nyck af naturen, som gjort dem några tum längre än vanliga menniskor.“

“Hvad menar ni med det?“

“Hvad annat än att polisen kommer till korta, så fort den hinner.“

“Deraf följer?“

“Att intet tillfälle kan vara mera tjenligt än nu, för den händelse ni skulle vilja göra ett visst rykte till verklighet.“

“Ja, det är verkligen hög tid“, sade hertigen, pustande ut och torkande sin panna; “det är hög tid, så framt icke ett nytt rykte skall gifva sig luft, ett rykte som förhåller sig till det gamla, som doms-basunens ljud till aftonvindens suck ... Den sednare insöfver de lefvande, men den förre uppväcker de döde ... Ja, S:t-Bris, ögonblicket är inne, om också en municipal-gardist postade i hvarje gathörn och en polis-sergeant lurade vid hvarje port!“

Femtonde kapitlet.

Spökhusets granne inom hus.

Broder Brédôt, af hvilken läsaren både hörde och såg åtskilligt i slutet af 1847, bebodde ännu det lilla huset midt emot Armands förra hem.

Han hade en bostad af tre små rum, men af dem var endast det innersta möbleradt och detta tarfligt såsom det anstår en kyrkans tjenare.

En säng, ett bord, ett halft dussin stolar utan stoppning samt deribland en bönstol och en bigtstol, åtskilliga större och mindre krucifixer samt några andliga böcker, se der hvad som borde vara tillräckligt för en arbetare i den katolska vingården, och hvilket äfven skulle hafva varit nog för broder Brédôt, så framt han icke, såsom vi se af följande, hade haft vurm för åtskilligt annat af mera verldslig halt.

Klockan var ungefär sex på eftermiddagen.

Broder Brédôt hade en liten treflig brasa i sin spisel och en brinnande lampa på sitt bord, vid hvilket han sjelf satt.

Framför honom på detta bord glänste ett halft dussin de präktigaste cylinder-ur, dem han granskade med en urmakares kännareblick.

Under det han granskade, drog han ofta på munnen och gaf lifliga bifallsnickar åt en ung modernt klädd herre, hvilken satt honom nära i en behagligt tillbakalutande ställning på stolen, berättande en liten historia om

Urmakaren och morgonrocken.

Vid rue Vivienne bor en urfabrikant, som, minst sagdt, har flere ur än han för egen del behöfver.

Sannt är, att han har dem alla till salu; men han är så dyr att ingen mäktar köpa ett enda.

Från morgonen till qvällen skockar sig folk utanför de höga spegelrutorna, förstörande sin tid med att blott se på hvad tiden lider; och som det ena uret går för fort och det andra för långsamt, så blir man ej klokare för det.

Ingen är mera osäker om tiden än den, som står utanför en urmakares fönster.

Följaktligen kan man med skäl säga, att urmakare äro till mera för att förvirra än för att gagna verlden.

En morgon inkommer i den granna boden en ung herre af elegant hållning och insvept i den prydligaste morgonrock.

Urmakaren, ehuru något förvånad vid åsynen af en kund i morgonrock, skyndar artigt emot den inträdande.

“O monsieur!“ säger herrn i morgonrocken, “jag bor i huset bredvid ert och sitter jemte min hustru vid kaffebordet, då hon ett tu tre öfverraskar mig med den underrättelsen att det i dag är hennes tjugonde födelsedag ... Tjugu år äro en guds gåfva, men födelsedagarne ... födelsedagarne äro en olycka och borde ej finnas, monsieur.“

Urmakaren gapar en stund på herrn i morgonrocken, men börjar slutligen småle.

“Min hustru påminner mig att jag länge lofvat henne ett vackert cylinder-ur“, fortfor herrn i morgonrocken; “hon har för ofta gått förbi era granna fönster, monsieur, ni bor alldeles för nära för vårt lugn; oron i edra ur kan ej vara lifligare än den, som fyller min stackars hustrus hjerta.“

“Ah, monsieur“, yttrar urmakaren skrattande; “ni har lofvat er hustru ett cylinder-ur ... Nåväl ... kan ni väl ge henne något nyttigare på hennes födelsedag? ... Var god och se er omkring; jag har ett stort lager, som ni kan se: jag skattar mig lycklig att hafva några ur, som man förgäfves skulle söka i passagerna, och om er hustru icke ser på priset, så ...“

“Ack, när ser en hustru på priset? ... det är ju mannens uteslutande lott det ... I början nekade jag också, men ...“

“Men hur kan en man neka sin hustru någonting så oumbärligt som ett ur, ett cylinder-ur?“

“Ni har rätt ... en man kan icke neka sin hustru något, när hon är tjugu år och han sjelf i morgonrock, ty ... också måste jag springa ned sådan jag var, emedan hon trodde kanske att en förändrad toalett skulle åstadkomma förändrade tänkesätt.“

“Er hustru trodde ganska klokt“, säger urmakaren med fortfarande munterhet; “behagar ni vara god och välja ... Jag har till alla priser, som ni ser ... Jag förtjenar, om jag skall vara uppriktig, mera på de billiga än på de dyra uren, men om ni begärde mitt råd, monsieur, så skulle jag råda er att taga ett dyrare ... Er hustru vore mera belåten dermed och ni också, som sluppe köpa ett nytt om åtta eller tio år ... Ni kommer väl i håg det gamla sanna ordspråket: “ju billigare priser, desto rikare pung“.

“Utan tvifvel ... Men ni vet också, monsieur, att näst det att neka en ung hustru något är ingenting så svårt som att välja henne till lags ... Om ni derför hade tid att nu genast följa mig upp och taga med er fem eller sex ur till olika priser att välja på, så bevisade ni mig och min hustru den största artighet och godhet.“

“Nu? ... nu genast?“

“Ja, medan jag har morgonrocken på mig“, svarade den skämtsamme kunden, “ty gud vete hur det kan gå, när jag väl tagit på mig fracken ... Fracken är ett försvarsverk mot toffelns välde, monsieur.“

Urmakaren plockar gladlynt ned sex ur, hvartdera försedt med sin lapp, innehållande priset.

“Jag är ensam för närvarande“, säger han, “och kan ej gå från boden ... Men var god och tag dem sjelf för att visa madame dem ... Dessa äro ju ganska vackra ... det der, som står till 400 francs, kan jag svara för i tjugo år.“

“Men ni ansvarar äfven för de andra?“

“Jag ansvarar ett år för alla.“

“Men priset?“

“Det är fixa priser, som ni ser ... men ...“

“Men det der, som nu står för 400, skulle kanske kunna gå för 350?“

“Omöjligt, monsieur ... Men vi få väl se ... Ert namn, om ni tillåter?“

“Descats, advokat, andra våningen ... Au revoir, monsieur!“

Herrn i morgonrocken går med de sex uren.

Urmakaren följer honom artigt ut på gatan, men stannar utanför sin boddörr, följande med ögonen den förre, som ganska ordentligt går in i huset bredvid. Urmakaren står der länge väntande och småsvärjande öfver fruntimmernas obeslutsamhet.

Slutligen blir han orolig och går in i den port, genom hvilken herrn med morgonrocken försvunnit.

Döm nu om hans öfverraskning, när han finner den vackra morgonrocken liggande i trappan, men söker fåfängt herrn och de sex cylinder-uren!

Nu vet urmakaren hvad klockan är slagen, utan att behöfva se på solvisaren. Men dröjom icke längre vid hans förtviflan!

* * * * *

“Hvad värderar ni de sex uren till?“ vände sig frågande berättaren till broder Brédôt.

“Man bör minst få 1,400 francs för dem“, svarade brodern; “ni är ett snille, Plichon, en ära för det heliga brödraskapet.“

Presten hade under berättelsen stoppat de sex uren i en skinnpung. Derefter öppnade han en bordslåda och drog derutur en annan pung, hvars innehåll han tömde på bordet.

En hög af guldringar och broscher myste emot honom. Brédôt började granska hvar pjes för sig.

En probersten, en flaska skedvatten, ett par små vågskålar med tillbehör, alltsammans värdigt en juvelerares eller en pantlånares omtanke, stodo på samma bord.

“Nå, Plichon“, sade han, “denna pung har äfven sin historia, som jag förmodar.“

“Ja visst“, svarade Plichon och berättade historien om

Perukmakaren och blomsterbuketten.

Vid rue de Stockholm[2] i huset n:o 4 bor madame Pélion, fyrtiårig och enka efter tre män.

Men, i stället för att offra blommor på trenne grafvar, smyckar hon hellre med dem sitt eget hår.

Madame Pélion har dansat förtvifladt i alla sina dagar, men det är endast hennes tre män som fått lungsoten på halsen.

Den som dansar gerna, är naturligtvis ofta på baler, och den som ofta är på baler, nöter mycket skor och ännu mera blommor.

Också är madame Pélion en af madame Furstenhoffs bästa kunder, ty madame Furstenhoff gör de vackraste och naturligaste konst-blommorna i Paris.

Men det är hvarken vackert eller naturligt att ett fyrtiårigt fruntimmer flänger så der förtvifladt, isynnerhet om hon är enka efter trenne män. Det är derför nödigt för efterdömets skull att man bjuder henne sitta och icke upptaga rummet för dem, som äro yngre än hon.

Det rum, som madame Pélion upptager i dansen, vore tillräckligt för minst tre flickor, ty madame Pélion är mycket fetlagd, hvilket likväl ej hindrar henne från att dansa med “abandon“, som det heter.

En dag i förra veckan skulle madame Pélion ånyo på bal.

Kammarjungfrun införer en ung och gentil perukmakare, som ställer sig bakom den danslystna madame Pélions stol.

Madame Pélion har ännu i behåll sitt rika svarta hår, hvilket bevisar att naturen varit skonsam mot henne och — hvarför icke kunna säga det? — äfven hennes trenne män, ty så kunna männerna vara till.

Den unge perukmakaren utkammar det långa glänsande håret och har en artighet för hvarje lock han upplägger.

Madame Pélion småler tacksamt mot den bredvid stående kammarjungfrun, hvilken ditfört en perukmakare med så mycken smak och urskiljning.

Hon småler äfven i spegeln mot perukmakarens bild. Madame Pélion smågnolar derunder och rörer på högra foten.

Det är polkan hon drömmer om, det är mazurkan hon anar.

Ändtligen äro de tjocka flätorna sammanvridna till en hög korg midtpå madame Pélions nacke samt lockarne behörigen friserade, hvarefter perukmakaren planterar en stor bukett af de vackraste kamelior midt i hårkorgen.

Madame Pélion kan ej tillbakahålla ett utrop af förtjusning, när hon i spegeln ser kameliorna spira upp ur hennes hufvud som ur en kruka Sèvres-porslin.

Kammarjungfrun är äfven förtjust, och perukmakaren tager ett ljus för att vid dess sken närmare kunna beundra sitt verk.