Part 10

“För att öfvertyga mig om det var ett nytt verk af våra vanliga konstnärer, eller en tafla skickad af djefvulen för att vid nästa konst-utställning vinna priset framför andra mästare, närmade jag mig slutligen den onekligen vackra gruppen och gjorde derigenom slut på den intressantaste af dialoger.“

“Nå, än sedan?“

“Monsieur Cambon är en fullkomlig kavaljer“, upplyste S:t-Bris; “ni tror mig kanske icke, när jag säger att hans artighet gick ända derhän, att tillbjuda hertiginnan sitt sällskap på hemfärden ... Kom nu och säg att ridderligheten endast är ett privilegium för Frankrikes adel, när bluserna ha anspråk på att åka i vagnar med hertiginnor vid sidan.“

Markisinnan skrattade så att hennes ögon vattnades, under det att hertigens sprutade eld.

Vatten och eld. Tvänne elementer redan i rörelse.

“Jag kämpade manligen för adelns ära“, återtog baronen, “och segrade åtminstone för tillfället ... Med ett ord, jag fick den nåden att ledsaga hertiginnan från Luxembourg till hertigens hotel.“

“Och arbetaren?“ sporde markisinnan.

“Stannade qvar, förmodligen för att kyssa upp stoftet efter hennes fot eller doppa näsan i den oljefärg, som den höga konstnärinnan spilt på golfvet ...“

“Men under det ni följde hertiginnan hem“, frågade markisinnan, “sökte ni icke ...“

“Locka från hennes vackra läppar förklaringen öfver hennes förhållande till blusen?“ inföll S:t-Bris; “visserligen ... Men hennes mun var förseglad och hela hennes väsende röjde den fullkomligaste själsfrånvaro ... Säkert sväfvade hon i tankarne mellan Luxembourgs taflor, för att med hänryckning se på hur hennes riddare i ordets vidsträcktaste bemärkelse bar hennes färger.“

Baron S:t-Bris hade slutat sin berättelse. Det något skämtsamma sätt, hvarpå han afgifvit den, dolde likväl illa den förargelse, som glödde inom honom.

“Hvad är nu er tanke om allt detta?“ frågade han med ena ögat på markisinnan och det andra på hertigen.

“Det har alltid varit min tanke“, svarade markisinnan, “att något mystiskt förhållande sedan längre tid tillbaka varit rådande mellan dessa begge personer och att ur detta förhållande förr eller senare kunde uppväxa en storm, nog stark att förgöra oss alla ... Eller hvad är er tro, hertig de Beaudreuil?“ tillade hon, vändande mot denne ett ansigte, strålande af skadefröjdens triumf.

“Jag tror“, svarade hertigen med dof röst, “att baron S:t-Bris hade rätt, när han sade, att det är djefvulen som skickat denna tafla till Luxembourgs galleri, för att ...“

“Vinna priset?“ inföll markisinnan; “ja, ni har rätt, och han skall vinna priset, om man icke utdrifver djefvulen med Belzebub.“

Tolfte kapitlet.

Café Procope.

Vid rue de l’Ancienne-Comédie inom quartier de l’Ecole de Médecine har man Café Procope, kanske det märkvärdigaste af alla kaféer i Paris både i litterärt och politiskt hänseende, för att icke tala om de materiella förfriskningarna, mot hvilka för öfrigt ingenting är att anmärka.

Der tillbragte flere af det adertonde århundradets snillen och tänkare större delen af sina aftnar, en Voltaire, en Rousseau, en Molière m. fl.

Der samlade sig med Piron till ordförande de författare, som vore grundpelarne för Théatre Français, bestämmande ödet för arbeten, som skulle gifvas, och föga vördnadsfullt nagelfarande publikens omdöme öfver dem, som redan varit gifna.

Der blef S:t-Foix utmanad på duell för det han — men det äfventyret förtjenar en särskilt beskrifning.

S:t-Foix inkommer en middag på Café Procope för att der dricka sitt chokolad och vänta sina vänner.

Just i begrepp att föra till sina läppar sin älsklingsdryck, ställer han hastigt koppen ifrån sig och slungar en harmsen blick på en person, som sitter vid bordet närmast hans.

Denne person, hvilken är honom obekant, har framför sig tre koppar, af hvilka de tvänne mindre innehålla, den ena thévatten och den andra chokolad. Den tredje, något större, är deremot tom.

Den obekante tömmer de begge smärre kopparne i den större och fattar derefter ett alnslångt, men mycket smalt bröd, kändt i Paris under namnet “la flûte“, samt börjar doppa och äta med bästa appetit.

Thé och chokolad sammanblandade!

S:t-Foix kan icke styra sig längre.

Med en röst darrande af vrede ropar han till den obekante: “Monsieur! det var en sakramenskadt dålig diner!“

Den obekante, lika nitälskande för sammanblandningen som S:t-Foix för enheten, reser sig upp från sin plats, närmar sig S:t-Foix och begär upprättelse.

S:t-Foix och den obekante åtföljas till Boulogne-skogen, der de slåss på värja.

S:t-Foix blir blesserad och hans motståndare uttrycker sin ledsnad öfver denna olycka.

“Det gör ingenting“, ropar S:t-Foix, “bara ni erkänner att det var en sakramenskadt dålig diner.“

Café Procope besöktes ofta af Camille Desmoulins, en af den första revolutionens snillrikaste och ädlaste frihetskämpar.

En förmiddag sitter han derinne, blickande otåligt mot dörren, men med ansigtet strålande af öfverjordisk lycka.

Tvänne personer inträda, och med ett utrop af förtjusning hastar Camille emot dem.

De två äro S:t-Just och Robespierre, hans ungdomsvänner.

“Låtom oss skynda, skynda!“ ropar han fattande deras händer och tryckande dem till sitt bröst.

Derefter skyndade de ut. Hvart?

Camille skulle den dagen gifta sig med Anne-Philippine-Louise Duplessis Laridon, på sin tid den skönaste, talangfullaste och rikaste flicka i Paris.

Hon hade sett Camille, lyssnat till hans röst, när han uppmanade till strid för frihet och fosterland, och hon älskade honom.

Men den blyge Camille, vältalig inför ett helt folk, var stum inför henne.

“Camille!“ sade hon derför en dag till honom, “jag tycker mycket om er när ni tiger, men ännu mera när ni talar.“

Camille började tala, och det var för att i evighet få fortsätta dialogen som han hade så brådtom att följa S:t-Just och Robespierre.

Ungdomsvännerna förde honom till altaret, att förenas med Anne-Philippine-Louise Duplessis Laridon.

Någon tid derefter förde honom samma ungdomsvänner till la place de la Révolution, att förenas med guillotinen.

I det inre rummet af Café Procope brukade Bonaparte dricka thé och läsa tidningarne på den tiden han till sin stora bedröfvelse icke hade annat att göra.

Garçonerna på stället kunde svära på att de aldrig sett honom le eller hört honom tala.

De trodde honom vara född med ett ansigte af gul marmor.

En dag år 1795 inkommer en äldre herre med befallande blick, men för öfrigt ganska lefnadslustigt och välmående ansigte. Det är Barras.

Barras närmar sig mannen med marmor-ansigtet och hviskar några ord i dennes öra.

Marmorn ljusnar, börjar le, börjar tala.

Men så hade också Bonaparte af Barras fått tvänne gåfvor på en gång: Josefina och befälet öfver Italienska arméen, en vinge af sällheten och en af segern.

Men när han afklippte den förre och ville flyga endast med den sednare, sjönk han i verldshafvets vågor.

Café Procope är, liksom alla kaféer i Paris, prydd med speglar öfverallt och försedd med marmorbord, allt i modernaste stil.

Det enda, som röjer dess ålder, är den låga, men vackert skulpterade dörrposten emellan de begge rummen. Man ser med vördnad på denna låga dörrpost, för hvilken så många stora män böjt sina hufvud.

Man betraktar med andakt dessa väggar, som, ehuru flere gånger ompanelade och ommålade, likväl tyckas hafva en hel mängd underbara saker att omtala.

Oss har det förefallit som om vi derinne sett odödligheten och förgängligheten spelande domino och med timglaset midt emellan sig.

Apropos domino, så är detta ett mycket allmänt spel på kaféerna i Paris såväl för herrar som damer.

Det spelas med samma ifver som vi så många gånger beundrat hos gubbarna på den gamla barnhuskällaren i Stockholm.

Men, i stället för “sexan“, en okänd storhet i Paris, spelar man om ett glas sockervatten, en kopp kaffe och allra högst om ett glas punch à la Romaine, bestående af för mycket vatten, för litet romm och med en citronskifva uti.

De redlige svenskar skulle ej länge trifvas på ett sådant ställe.

Men fransmannen och fransyskan, dessutom mera fallne för det offentliga än enskilta lifvet, trifvas der hela eftermiddagen, emedan man der kan läsa alla tidningar, tala om alla möjliga saker och behöfver under tiden hvarken elda eller bränna ljus hemma, hvilka fördelar också gå in i beräkningen.

De aflägsna sig först sent på natten, tagande med sig sitt glada lynne jemte de öfverblifna sockerbitarna, som äro goda att ha i Caféaulait följande morgon.

Förmiddagarne deremot är det något glesare på kaféerna, om ej vid utomordentliga tillfällen, såsom fallet var den 21 Februari. Då var det så mycket folk inne på Café Procope, att man måste armbåga sig fram genom de begge rummen.

Garçon’erna, som passade upp, gjorde verkligen skäl för de sous-stycken de erhöllo i drickspengar. Drickspengar äro, såsom läsaren kanske redan vet, vanliga utomlands, antingen konsumenten intagit litet eller mycket. De utgöra också garçon’ens enda lön, men denna är icke desto mindre på flere ställen så stor, att hugade spekulanter betala ända till flere tusen francs för blotta rättigheten att passa upp och servera.

Samtalet på Café Procope ifrågavarande dag rörde naturligtvis reform-banketten.

“Afgjordt således att reform-banketten är inställd?“

“Ja.“

“När afgjordes det?“

“I dag på morgonen. Odilon Barrot tvekade i det längsta, ty man rådslog länge och väl.“

“Rådslog? det förstås. Man har rådslagit i sjutton år alla de gånger som man bort handla.“

“Slutligen tog Thiers till ordet.“

“Ah, Thiers tumme liten! ... Nämn oss någon, som pratat mer och gjort mindre än han.“

“Än fästningsverken då? ... har icke Thiers gjort befästningarna kring Paris?“

“Och vändt kanonmynningarna mot staden för att ständigt kunna ha sitt verk för ögonen?“

“Och lagt sig till glasögon, för att få det ännu närmare?“

“Nå, hvad sade Thiers?“

“Han idislade alla hotelserna i ministèrens proklamation, uppställde i full parad de sjuttio tusen soldater, som ministèren låtit kalla till Paris, förespeglade högar af menniskolik, mot hvilka Notre-Dames torn vore ett intet, och lyckades slutligen på detta sätt fastnagla alla de fötter, som skulle gå i spetsen för folket.“

“De herrarne! de hafva offrat den lagliga rätten åt fruktan för striden, i stället för att beväpnade med den förre trotsa den sednare.“

“Veten I hvad marskalsk Bugeaud, rådfrågad af konungen, har svarat?“

“Nej. Hvad har han svarat?“

“Gif mig befäl öfver trupperna, ers majestät, och jag åtager mig att låta parisarne ända till fästet sluka den sabel, som jag invigt vid Isly.“

“Sacre-dieu!“

“Au diable!“

“Marskalk Bugeaud glömde likväl en sak.“

“Hvad?“

“Att den, som slukar sabeln, slukar äfven handen.“

“Ja, ja!“

“Den som biter i afrikaner värmer sig, den som biter i fransmän bränner sig.“

“Sannt!“

“Undrar just hvem som egentligen skall försvara Juli-dynastien, om det gäller?“

“Republikanerne kanske?“

“Ha, ha!“

“Legitimisterne?“

“Ha, ha, ha!“

“De sednare hata Ludvig Filip för usurpationens skull lika mycket som de förre för tronens.“

“Än köpmännen då?“

“Köpmannen, hans eget kött och blod?“

“Hata honom för utsigten af det krig med England, som han öppnat genom sin sons giftermål med en spansk prinsessa, för att ej tala om penningebristen och stagnationen i alla affärer.“

“Men armén?“

“Denna armé, kommenderad af hans egna söner?“

“När upphörde franska soldaten att vara fransk medborgare?“

“Aldrig. Lefve linien!“

“Och hvad betyder dessutom armén, om Paris vill?“

“Och Paris vill.“

“Ja, ja, Paris vill!“

“Men Odilon Barrot och Thiers vilja icke.“,

“Jo, de vilja.“

“Hvad?“

“Blifva ministrar.“

“Ha, ha!“

“Det blir lås för deras mun, men icke för Frankrikes.“

“Emellertid söka de smeta Frankrike om munnen med en anklagelse-akt emot ministrarne.“

“Jaså, en anklagelse-akt?“

“Som redan är uppsatt och undertecknad af sextio deputerade.“

“Hur låter den?“

“Ministrarne anklagas: 1:o) att hafva åt utlänningen förrådt Frankrikes ära och intressen; 2:o) att hafva förfalskat konstitutionens principer och våldfört frihetens garantier; 3:o) att hafva genom en systematisk bestickning sökt qväfva uttrycket af den allmänna opinionen; 4:o) att hafva i ministrarnes intresse sålt statens embeten och alla maktens privilegier; 5:o) att hafva ruinerat rikets financer; 6:o) att hafva beröfvat nationen den rätt, som, oskiljaktig från hvarje fri konstitution, varit henne tillförsäkrad genom kartan; 7:o) att hafva genom öppen kontra-revolution satt på spel hela vinsten af våra tvänne revolutioner samt försänkt landet i den djupaste förvirring.“

“Mustiga ord.“

“Men bara ord.“

“Majoriteten i kammaren skall skratta åt dem.“

“Ministèren skratta åt dem.“

“Konungen skratta åt dem.“

“Det blir muntert på höjden.“

“Bedröfligt på djupet.“

“Reaktionen segrar ... med friheten är det förbi!“

“Messieurs! skåden åt öster!“ yttrade en ung man, som hitintills icke blandat sig i samtalet.

“Hvad för slag?“

“Hvarför skola vi skåda åt öster?“

“Ser ni icke molnet der?“

“Molnet? ... Ni yrar, monsieur.“

“Ser ni icke ett ansigte i molnet?“

“Han är tokig.“

“Känner ni icke anletsdragen?“

“Hvilka anletsdrag?“

“Samma anletsdrag som Napoleon redan såg på S:t Helena och dem han tecknade upp för oss.“

“Ni talar gåtor.“

“Jag talar tydligt ... Men att I icke sen ... att fransmän icke se!“

“Vi förstå er icke.“

“Nej, icke ett enda ord, monsieur!“

“O min Gud! känner ni då icke igen steppernas beherskare! hafven I då glömt kossackens anletsdrag! hören I ej knutpiskans smällar!“

“Aha!“

“Ja, ja, nu förstå vi.“

“Molnet närmar sig våra gränser ... ansigtet blir tydligare ... hvardera ögonpupillen är en bomb, rullande i mörsaren, hvarje ögonhår en pik från Dons strand ... Innan bomben springer och piken kastas, en garde, messieurs! låten vinden spela i vecken af den trefärgade fanan! en avant, citoyens!“

“Que la République française Entraine encor ses bataillons, Au refrain de la Marseillaise A travers de rouges sillons. Que la victoire de son aile Touche nos fronts et cette fois La République universelle Aura balayé tous les rois.“

“Bravo, monsieur Eugène! bravo!“ afbröt åhörarne.

“Men fortfar, fortfar!“ ropade några.

“Fortfar!“ instämde alla. Eugène fortfor:

“Aux armes! aux armes! Qu’on mette au bout de nos fusils Les oppresseurs de ...“

Eugène afbröt sig sjelf, ropande till en annan ung man, som, nyss inkommen, banade sig väg fram till skalden, der han stod midt på golfvet omgifven af sina beundrare.

“Ni kommer som en frihetens genius ... Jag läser en strålande nyhet i ert ansigte ... Blå äro era ögon, röda era kinder, hvit er panna ni är den trefärgade fanan lifs lefvande, Armand Cambon!“

“Verkligen har jag också en vigtig nyhet att meddela“, svarade denne, hemtande andan.

“Berätta då, säg, säg!“ ropade alla.

“Det är bekant att Odilon Barrot inställt banketten“, yttrade vår hjelte.

“Ja, ja.“

“Men Lamartine har ...“

“Lamartine? ... hvad är det om Lamartine?“ skriade församlingen.

“Lamartine har sagt ...“

“Hvad? hvad?“

“Följande ord: “Må place de la Concorde blifva öde, må alla deputerade undandraga sig sin pligt, men jag skall gå till banketten, gå ensam utan annan följeslagare än min skugga“.

Ett allmänt jubel följde på dessa ord.

“Han skall ej gå ensam“, ropade en.

“Nej, nej! alla skola följa honom“, ropade de öfrige.

“Paris skall följa honom med fötter och armar!“

“Frankrike med sitt bifall och sina välönskningar!“

“Frihetens gudinna med sin lager.“

“Fortsätt, Eugène! Sjung! vi skola sjunga alla!“

“Aux armes! aux armes! Qu’on mette au bout de nos fusils Les oppresseurs de tous pays, Les poitrines de Radetzkis! Les peuples sont pour nous de frères, Et les tyrans des ennemis.“

Trettonde kapitlet.

Invaliden.

Ungefär en timma efter uppträdet på Café Procope stannade en äldre och en yngre man på place du Panthéon.

Den äldre gick på tvänne träben och höll den yngre under armen.

Panthéon, som, efter hvad vi höra, gifvit sitt namn åt platsen, är otvifvelaktigt den ståtligaste bland alla moderna byggnader i Paris. Planen är ett grekiskt kors bildande fyra skepp, som alla förlora sig i centern eller den höga majestätiska dômen. Grundlagdt och uppbygdt under Ludvig XV:s tid af den berömde arkitekten Soufflot samt då ämnadt till kyrka, omändrades det efter Mirabeaus död af den icke mindre berömde byggmästaren Quatremière till en begrafningsplats för dem, som genom talanger, dygder och fosterländska värf gjort sig förtjenta af Frankrikes tacksamhet.

Också bär frisen följande inskrift:

“Aux grands hommes la patrie reconnaissante.“

Denna inskript af Pastoret, borttagen efter restaurationen, återställdes efter Juli-revolutionen.

Pantheons torn är det högsta i Paris, och beundraren af sköna vidsträckta utsigter underlåter icke gerna att uppstiga deruti, när himlen hvälfver sig klar öfver den stora minnesrika staden.

Men den som med beundran vill dröja vid stora mäns grafvar, nedstiger i Pantheons källarhvalf och stannar företrädesvis vid de sarkofager, hvaruti Voltaire och Rousseau hvila och hvilka der uppstäldes af folket under första revolutionen.

Bourbonerne, lika litet vördande män med lager som demagogerne män med krona, vältrade de begge sarkofagerna från deras platser och innestängde dem i en mörk fuktig håla, hvars ingång tillmurades.

Men samma revolution, som återgaf inskriften, framdrog äfven de gömda, men icke glömda sarkofagerna och återstälde dem der de förut stått.

Man vore färdig att med Michelet säga: “Christendomen är nåden, men revolutionen rättvisan.“

Den som innesluter Rousseaus jordiska qvarlefvor, har några enkla prydnader, men som likväl erinra något om den store dödes seder och karakter: hyddan, under hvars låga tak han tänkte och skref; handen med facklan, som sträcker sig ut genom den halföppnade dörren för att upplysa kommande åldrar; och inskriften derunder:

“Ici repose l’homme de la nature et de la vérité.“

Under Pantheon hvilar äfven stoftet af marskalken Lannes samt af många andre krigare från kejsartiden.

Bland de många urnorna med hvar sitt brustna hjeltehjerta upptäcker man en, som till sitt yttre är vida anspråkslösare än alla andra.

Men det hjerta, som deruti förvaras, bidrog också icke till verldens förstöring, liksom grannarne deromkring. Det tillhörde geometern Lagrange, en af vetenskapens, men icke krigets, heroer.

Pantheon, till hvars närmare beskrifning vi vid ett annat tillfälle skola återkomma, saknar många grafvar, som borde finnas der. Ett pantheon i Frankrike kan icke hafva för många underjordiska våningar eller brist på gäster derunder.

De begge män, som vi nu infört på place du Panthéon och der stannat, voro Armand Cambon och hans fader, invaliden på Bicêtre.

“Ni tror då, min far, att rätta ögonblicket är inne?“ frågade sonen.

“Ja“, svarade fadern.

“Men om det slutar på samma sätt som 1832, 1833 och 1835?“

“Då var det blott emöter, blott rörelser af ett eller två partier, men icke af hela folket ... När ett parti höjer upprorsfanan, då är det blott emöt, men när ett helt folk reser sig, då är det revolution ... Säg mig en enda emöt som lyckats och en enda revolution som misslyckats ... I fjortonde seklet gjorde “la Jacquerie“ uppror och besegrades; i femtonde “les Cubochiens“ och besegrades; i sextonde “la Ligue“ och besegrades; i sjuttonde “la Fronde“ och besegrades, och hvarför? jo, ty de voro alla blott partistrider utan rot i nationen, voro blott emöter ... Men i adertonde seklet reste sig folket och segrade; i detta sekel reste det sig ånyo och segrade; i dag reser det sig för tredje gången och segrar ... Den tredje blir revolution liksom de förre voro det ... Det står icke i mensklig makt att hindra den.“

“Men Ludvig Filip har till stöd medelklasserna, de förskräcktes stora parti, sina söners talang och med, en här af 500,000 man och Paris’ fästningsverk“, yttrade Armand.

“Ludvig XVI hade för sig åtta seklers häfd“, svarade fadern, “hade, utom sitt garde, sina musketörer och sina schweizar-bataljoner, alla Europas härar, som vältrade sina massor mot våra gränser; men han föll ... Carl X hade för sig en mäktig aristokrati, en ofantlig civillista, ett maison rouge, ett kungligt garde och en armé; men han föll ... Djupare än klippan i hafvet står demokratien i Frankrike ... Hafvets vågor äro starka, men mot klippan bryta de sin makt ... Sjelfve Napoleon, som hade för sig snillet, äran och en här af nationer, föll mindre för det koaliserade Europa än för sitt eget land, hvars tribun han förstummat, hvars frihet han undertryckt.“

“Det var således icke obetänksamt af mig att i dag ingå på Alberts förslag?“

“Hvilket?“

“Att i natt sammankalla mina vänner för att utdela vapen och sedan förena oss med de öfrige sektionerna, som redan äro stridsfärdiga.“

“Och du har utan vilkor antagit detta förslag?“

“Nej, jag har icke glömt era råd, min far: jag har förbehållit mig fria händer och att sjelf få handla efter omständigheterna.“

“Godt ... Jag fruktar mera för Bergets ledamöter än för Ludvig Filips municipalgarde ... det sednare är snart bekämpadt ... Juli-dynastien är ett murket, ihåligt träd och jag tycker mig redan höra knakningarna i dess stam ... det vore fåfängt att stötta under den ... Det skall derför ej behöfvas många hugg vid roten för att fälla den ... Men när segern är vunnen, då skall du förena dig med dem, som söka skydda den nya friheten, skydda henne icke blott mot andra, utan äfven mot henne sjelf ... du skall bidraga till grundandet af en ädel republik.“

“Ni är då äfven öfvertygad om, min far, att det skall blifva republik?“

“Ja ... Utom det att denna styrelseform är den förnuftigaste, så är den jemväl den nödvändigaste, isynnerhet för en sådan nation som vår med dess rörlighet, ombytlighet och oro ... När monarkien drager omkring friheten en ring af jern, inom hvilken hon ej kan röra sig utan våldsamma brytningar, knyter republiken kring henne en mjuk gördel, som just till följd af sin smidighet och tänjbarhet icke trycker och retar till våld ... Det folk, som vet att det efter en viss bestämd tid på laglig väg kan erhålla en ny styrelse, behöfver ej äfventyra revolutionernas faror för att blifva qvitt den gamla.“

“Det är sannt, min far.“

“Återstår således att akta oss för våra vänner, sedan vi väl besegrat våra fiender ... Jag har varnat dig för monsieur Albert och dem, hvilkas ärenden han går ... Den som vill det omöjliga, qväfver redan i födseln det möjliga, den som vill allt, vill intet ... Jag blir förargad, när jag läser ett anförande af Berryer eller Montalembert; men jag bäfvar, när jag läser något af Ledru Rollin eller Proudhon ... Att vända upp och ned på ett samhälle, det vore ett dåraktigt försök och som endast kan medföra olycka både för den som vänder och det som vändes ... Det är således icke _deras_ republik som Frankrike kan önska sig.“

“Och den republik _Frankrike_ önskar sig?“

“Är en styrelse på folkväldets fasta grund, en frihet utan inkräktningar och våld, en jemnlikhet, men som icke qväfver hvar och ens naturliga tillväxt och företräde, ett broderskap af fria män och ej af munkar i ett kloster ... En sådan styrelse skall akta egendomen, som icke är annat än det fullbordade arbetet, och akta arbetet, som icke är annat än den blifvande egendomen ... Den skall äfven skydda arfsrätten, som icke är annat än faderns hand framsträckt åt barnen genom grafvens dörr ... Den skall bygga makten på samma grund som friheten, det vill säga på rätten ... Den skall lägga styrkan under förståndet, upplösa emöten och kriget, göra ordningen till medborgarnes lag och freden till nationernas.“

“Ja“, fortfor invaliden med ögon lågande af ingifvelsens heliga eld, “den skall, utan att likväl lemna jorden, utan att aflägsna sig från möjligheten och sanningen, verkliggöra alla de vises drömmar om det menskliga samhället ... Den skall lefva och stråla, förstora Frankrike och eröfra verlden; den skall, med ett ord, blifva det majestätiska återskenet af Guds ansigte, leende från sin himmel!“