Part 1

SONEN AF SÖDER OCH NORD.

ROMANTISK SKILDRING FRÅN REVOLUTIONEN I PARIS 1848

AF AUGUST BLANCHE.

ANDRA UPPLAGAN.

Sednare delen.

STOCKHOLM. ALBERT BONNIERS FÖRLAG.

STOCKHOLM. ALB. BONNIERS BOKTRYCKERI 1870.

ANDRA TIDSKIFTET.

Februari år 1848.

Första kapitlet.

Konserten vid rue de l’Ecole-de-Médicine.

Det torde vara öfverflödigt nämna, att Paris är en af verldens största, skönaste och rikaste städer. Paris är visserligen blott den andra i ordningen, hvad folkmängden beträffar, ehuru denna, om man dertill räknar dem som bo utanför barriererna och uti förstäderna, stiger till minst en och en half million.

Deruti inbegripas dock ej de 40,000 främlingar, som, efter uppgifvet medeltal, årligen anses uppehålla sig derstädes.

Men med afseende å antalet, skönheten och olikheten af offentliga byggnader och minnesmärken, är Paris onekligen den första.

Och räknar man dertill de historiska märkvärdigheterna, hvilken stad kan då jemföras med Frankrikes hufvudstad?

Det finnes knappast någon gata, ja, något hus som icke har sin historia, men icke blott sin, utan hela Frankrikes, men icke blott Frankrikes, utan hela verldens, ungefär på samma sätt som bergströmmen är fader eller moder till de många floder och bäckar, hvilka med olika namn genomlöpa, uppfriska och befrukta skilda länder.

Bland dessa historiska gator intager rue de l’Ecole-de-Médicine icke det sista rummet.

Denna gata, belägen söder om Seinen, är en af de trängste och mörkaste i Paris. Med möda arbetar sig dagsljuset in mellan de höga husen, hvilkas svarta murar bidraga till dysterheten.

Vandraren känner sig nära att qväfvas af de osunda ångor, som uppstiga från begge sidorna af gatan. Derför uppehåller han sig ej länge derstädes. Men innan han lemnar gatan, dröjer han likväl några stunder framför trenne hus, ehuru dessa icke hafva något yttre som framför de öfriga väcker och fängslar uppmärksamheten.

I det ena, eller la Cour du Commerce, bodde Danton, den kraftfullaste af första revolutionens folkledare. Man skulle kunna kalla honom för den stora republikens lejon, ty han representerade på en gång styrkan och grymheten, men var dock icke alltid främmande för ädelmodet, åtminstone vid sådana tillfällen när detta icke stod i strid med den stora grundsats, till följd af hvilken han handlade eller trodde sig handla.

Det var emellertid han som under alla de faror, hvilka både inom och utom landet hotade Frankrike, lifvade och uppehöll denna hänförelse, som räddade det, hur mycket man än må klandra och fördöma de grymma medel han dervid anlitade.

År 1794 den 31 Mars fördes han, jemte sin vän Lacroix, fängslad från detta hus, hvarefter han den 5 April lemnade sitt hufvud under guillotinen.

I det andra huset, icke långt från Dantons, bodde Marat, den stora republikens hyena, ty han var mera blodtörstig än stark. Hela hans makt hvilade på den allmänna föreställningen om hans skonlöshet.

Det var i första våningen af detta hus som Marat bodde. Våningen, som vi en gång besökt, har endast trenne små rum, hvaraf ett vetter åt en trång gård.

Men hur trång än lokalen var, samlade sig der likväl de förnämste af Cordeliernas bekanta klubb, såsom Robespierre, S:t-Just, Legendre, Chabot, Chaumette, Billaud-Varrennes, Collot-d’Herbois m. fl. Sjelfva klubben hade sitt allmänna samlingsställe vid den nära intill belägna s. k. Place de l’Ecole de Médicine.

När den i grannskapet boende Danton hade något att säga Marat, stannade han ofta framför dennes port och ropade med stentors-stämma hans namn. Marat stack då ut genom fönstret sitt vidriga och af utsväfningar utmärglade ansigte.

Man kunde då vara säker på att hvarje ord, desse män med hvarandra vexlade, var ett förebud till en dödssuck på Grève-platsen, men på samma gång kanske till ett segerrop på något af de många slagfälten vid Frankrikes gränser.

Den 13 Juli 1793 gick en ung och sällsynt skön landtflicka in genom porten till detta hus. Hon frågade efter Marat och sade sig hafva ett ärende af högsta vigt att framföra till honom.

Marat, hvilken befann sig i badet uti rummet som vetter åt gården, låter henne inträda; och när han hör att hon är från Caen, ber han henne uppgifva namnen på de flyktingar, som hade gömt sig i denna trakt. Flickan uppgifver en mängd namn.

“Det är bra!“ säger Marat; “de skola alla gå till guillotinen.“

Men knappt har han utsagt det sista ordet, förrän den unga flickan stöter en knif ända till fästet i hans bröst.

Det var troligtvis för första gången någon dödlig träffade detta hårda hjerta, men det var också den sista. Flickans namn var Charlotte Corday, som några dagar derefter med martyrens lugn slutade sitt lif på schavotten.

Det berättas att, när bödeln, visande hennes afhuggna hufvud för folket, med exempellös råhet slog med knytnäfven på dess begge kinder, hade blygselns rodnad uppstigit på dem, genomglödande sjelfva dödens marmormask.

I det tredje huset, snedt emot Marats, bodde en af republikens schakaler, skomakaren Simon, särskildt bekant såsom fångvaktare för Ludvig XVI:s son.

På denna mörka porttrappa har den olycklige prinsen många gånger suttit badande i tårar, tilldess han, uppskrämd af den grymme skomakarens hesa röst, skyndade uppför den trånga trappan att möta nya misshandlingar och lidanden, från hvilka han först befriades af döden.

Samma gata har äfven starkt rekryterat till Juli-revolutionen.

År 1830 den 28 Juli tågade ur dess mörka sköte en talrik trupp unga arbetare, anförde af den sjutton-årige d’Arcole.

De ämnade sig öfver Pont de la Grève för att angripa stadshuset, som innehades af Carl X:s schweizar-garde, men hejdade sig vid åsynen af den truppstyrka, som stod uppstäld på andra sidan Seine-floden och besköt bron med kartescher.

Då fattar den unge d’Arcole en trefärgad fana och ropar till sina kamrater: “Jag heter d’Arcole och min mor bor i huset n:o 10 vid rue de l’Ecole de Médicine ... blifven ett stöd för hennes ålderdom, liksom min döda kropp blir ett stöd för Frankrikes frihet!“

Efter dessa ord störtar han fram genom kulregnet och planterar fanan midt på bron, men nedfaller derefter död, träffad i bröstet af hundratals kulor.

Hans stridskamrater och hämnare följa honom och lyckas, ehuru med stor manspillan, att storma bron och sedan intaga stadshuset, hvilket var det första och vigtigaste afbräck bourbonens trupper ledo.

Bron, på hvilken den unge hjelten föll, kallades sedan efter honom Pont d’Arcole.

Oftanämnde gata skattade äfven åt revolutionen år 1848, hvarom läsaren sjelf kan öfvertyga sig, i fall han behagar följa oss upp uti ett annat hus vid samma gata samt inträda i en temligen rymlig sal en trappa upp.

Denna sal har icke andra möbler än en mängd bänkar, stälda efter hvarandra med icke större mellanrum, än att man med möda kan tränga sig fram emellan dem.

Framför hvarje bänk, och fastgjord vid den, höjer sig en pulpet lika lång som bänken.

På hvarje pulpet ligga hopslagna böcker i stort qvartformat, liknande notböcker.

Närmast den innersta väggen, hvarpå synes en liten dörr till ett annat rum, står på ett slags upphöjning en karmstol, framför hvilken äfven en pulpet är stäld.

En afton ungefär i midten af Februari månad 1848 voro alla bänkarne uti nyss beskrifne sal fullsatte af män, alla, att döma både af utseendet och klädedrägten, tillhörande den bättre samhällsklassen. Stödd mot karmstolen och vänd emot bänkarne, stod en helt ung, spenslig man, med välbildadt, själfullt ansigte.

Den unge mannen höll följande tal, som med mycken uppmärksamhet afhördes af församlingen:

“Messieurs! det förestår en strid, men emellan hvilka? Månne väl mellan olika styrelseformer eller olika författningar? Månne väl mellan olika partier? Nej! Striden skall kämpas emellan tvänne verldar, tvänne principer, emellan träldomen och friheten.

Kejsardömet, legitimiteten, orleanismen och republiken, äro blott underordnade frågor.

Det finnes numera endast tvänne hufvud-afdelningar för menniskoanden att sluta sig till. Till den förra höra de som vilja den eviga träldomen, till den sednare deremot de som vilja den odödliga friheten.

Stridsfältet är gifvet, de begge mot hvarandra fiendtliga standaren äro utvecklade, strids-signalerna ljuda. Väljom!

Vi, frihetens kämpar, äro skyldige våra motståndare vår tacksamhet för deras uppriktighet, ty hädanefter skola inga missförstånd ega rum.

Frankrike kan nu med full sakkännedom välja den väg det skall gå. Hädanefter skall det icke mera tro sig förenadt med friheten, om det, emot all förmodan, väljer träldomen.

Illusionernas tid är förbi och med denna äfven sjelfbedrägeriets.

Derigenom är redan något vunnet. Partier och menniskor visa sig i den sanna dagern af deras läror och syften.

Nog länge har man sökt förställa och bemantla sig. Verlden var en maskerad-bal, der individer och opinioner hade förlorat hela sin egendomlighet.

Republikaner, bonapartister, legitimister, katoliker, doktrinärer, konservatörer, alla hafva proklamerat frihetens evighet och helgd.

Friheten var masken som betäckte allas ansigten i denna venetianska natt, som började med terrorismen och slutade med medborgerliga krigen — hemska, blodiga natt, hvilken en qvinna, madame Roland, förutsade, när hon på schavotten ropade: “Heliga frihet, för huru många brott måste ej ditt namn tjena till ursäkt!“

Friheten var tidehvarfvets ord, var Guds ord.

Sextio generationers arbete hade ryckt henne ur de djupa gömslen, der hon legat dold, för att bilda henne efter rådande seder och institutioner.

Filosofien hade fortplantat och förklarat henne. Hennes namn hvilade på allas läppar såsom en talisman for förförelsen och stod inskrifvet på alla fanor såsom ett förebud af segern.

Hvem har icke i Frankrike åkallat henne?

Septembristerne sjöngo hennes hymner, under det de slagtade sina offer. Terroristerne utropade henne med guillotinen öfver hennes hufvud. Bonaparte svor att rädda henne, när han den 18 brumaire förrådde henne. Restaurationen förde henne i vecken af sin fana såsom ersättning för den ära, som kejsaren fört i vecken af sin. Ludvig Filip upphemtade henne i sin ordning på Juli-barrikaderna, för att, sedan han väl genom henne blifvit konung, släpa henne bunden framför kanon-mynningarna på Paris’ befästningar.

I sanning, man skulle kunnat tro att friheten, om hon just icke varit allas förvärfvade egendom, åtminstone vore vårt gemensamma arf och att, om det fordom under partistriderna funnits soldater för att bekriga henne, det numera blott funnes medborgare för att försvara henne.

Men förställningen är fallen och sanningen står klar.

En hvar visar nu öppet sina svagheter, sina lyten. Alla qvinnor synas unga och sköna under sammetsmasken och siden-dominon, alla partier unga och sköna under frihetens färger.

Men låtande masken falla, hvad visa de? hvad annat än träldomens bleka anletsdrag?

Träldomen! se der det sista ordet af frihetens motståndare.

I sin fruktan för att gå framåt, gå de tillbaka, oupphörligen tillbaka, letande i det mörka förflutna efter det gamla enväldets förrostade bojor, för att med dessa fjettra sin samtid, hvars barn de sjelfva äro eller borde vara.

Se vi icke styrelsens tidningar försvara inqvisitionen, under det att styrelsen sjelf försvarar jesuitismen både i ord och handling?

Hafva vi icke en konung, som, ehuru upplyftad på tronen af folkets blödande armar, likväl af lumpna dynastiska medeltids-intressen öppnar för samma folk successionskrigens blodiga fält?

Höra vi icke dagligen talas om den brutala styrkans rätt, om bajonett-spetsens och kanon-mynningens nödvändighet mot egna undersåter?

Är det icke sannt att man drömmer, att man hoppas, ja, att man till och med bereder en styrelse byggd på den gamla legitima principen, som är förnekelsen af folkens fria vilja och förnedringen af menniskans förnuft?

Ja, man vill ånyo höra samma ord, som Ludvig XV:s guvernör, när han såg folkhopen utanför Louverns fönster, sade till sin unge konung: “Sire, ce peuple est à vous!“

Men är det då en sanning att Frankrike under tolf århundraden nesligt fördragit denna förnedring af dess vilja, dess förnuft, dess rätt? Nej!

Ett stort folk underkastar sig visserligen någon gång despotismen. Det kan höra, utan att deraf känna sig förnedradt, Ludvig XIV utropade: “L’état, c’est moi!“ Hvarför?

Jo, derför att despotismen, tagen i dess sanna betydelse, icke är annat än koncentreringen af den nationella styrkan i maktens enhet, i en enda hand. Det är en falsk föreställning af det allmänna intresset som föder denna koncentrering.

Men när maktens enhet visar sig förmögen af någon kraftfull handling, som på ett eller annat sätt anslår national-stoltheten, national-äran, kan nationen för någon tid böja sig under den enda handen, emedan hon deruti tycker sig finna ett uttryck af sin egen vilja, sin egen kraft.

Men röjer denna koncentrering förakt för det allmänna intresset, äflas hon att föreviga sig på grund af någon rättighet omöjlig att definiera, söker hon t. ex. betäcka sig med Guds namn för att helga sin usurpation — då är hon icke mera despotismen; hon är något mycket värre: hon är tyranniet; hon förkunnar blott träldomen.

Hon kallar sig icke mera Ludvig XIV och har icke Colbert till minister. Hon kallar sig Ludvig XV och är ingenting annat än en frossare i madame Pompadours eller madame Dubarrys armar.

Det är en sådan monarki som frihetens fiender vilja gifva Frankrike, det är på detta sätt de vilja göra vårt sköna land otroget mot demokratien.

De förblindade! De inse icke att just derigenom, att de visa träldomen såsom monarkiens ursprung och bestånd, skola de göra republiken till det enda möjliga för Frankrike.

De skola beröfva monarkien allt det förstånd, som bekämpar träldomen, all den känsla, som lågar för friheten.

Ifrån det ögonblick de aftagit masken, hafva de förlorat all förmåga att inspirera Frankrike en enda af de känslor, som fäster ett folk vid en konung. De kunna icke ens hoppas på lyckan af en flyktig nyck.

Det är med nationerna som med menniskorna: de kunna återkomma till sin barndom, kunna bli barn på nytt, men blott för att dö.

Träldomen är någon gång början och slutet af ett välde. Friheten är deremot styrkan och jungfruligheten deraf.

Menniskan, som ur Guds hand emottagit suveräniteten, har återeröfrat den från de styrelser och partier, som inkräktat den. Hon har derefter förblandat den med den nationella suveräniteten, som är folkens rätt, och den sociala, som är mensklighetens.

Menniskan, som underkufvat naturen, som fängslat elementen, menniskan, som genom sitt snille eröfrat vattnet, elden, luften, hafvet, vindarne, ja, sjelfva himmelens blixt, är hädanefter okränkbar i sin suveränitet. Det vore en galenskap att förgripa sig deremot.

Träldomen är blott en fantôme i det förflutnas stoft. Friheten är framtidens lif och sanning.“

Den unge talaren tystnade.

Han läste bifall i sina åhörares blickar, om också ingen hand höjde sig eller någon mun öppnade sig för att gifva detta bifall luft. Tystnaden var blott en följd af försigtigheten.

Talaren bugade sig vördnadsfullt för sin församling, synbarligen smickrad af dess bifall.

Det var isynnerhet på några hufvud hans blickar föllo, liksom för att öfvertyga sig om dessa delade de öfriges tankar.

Dessa hufvud nickade gladt och uppmuntrande mot talaren ungefär på samma sätt som när läraren med en blick belönar och uppmuntrar lärjungen.

Den unge mannen ämnade efter några minuters uppehåll fortsätta sitt föredrag, då fyra knackningar af ett finger vände allas uppmärksamhet mot dörren.

“Det är Armand Cambon“, yttrade en af åhörarne.

“Han varnar“, yttrade en annan, som derefter skyndade till dörren och upplåste den.

Armand Cambon inträdde i salen med oron på sitt ansigte.

“Jag hörde steg af soldater på gatan“, förkunnade han, “och jag såg- gevärspipor blänka.“

“Ni tror att det gäller oss?“ frågade en af de församlade, en medelålders något fetlagd man med vackra anletsdrag, i hvilka derjemte öfverlägsenhetens billiga sjelfkänsla röjde sig.

“Jag misstänker det, monsieur“, svarade Armand.

“Godt!“ sade den förre; “sätt då nyckeln i dörren och tag sjelf plats innanför den ... Men, för all del, sätt åter på er ert glada ansigte, monsieur Armand, ty ...“

“Tyst!“ afbröt denne hviskande, “jag hör steg i trappan.“

“Jag hör ingenting“, menade en; “ni misstager er säkert.“

“Men ni hörde väl hvad den unge mannen sade“, yttrade en annan; “derför tyst!“

“Ja, tyst, tyst!“ hviskade de öfrige.

Det kan emellertid vara skäl att kasta en blick på gatan utanför detta hus, och äfven att se hvad som föregår i sjelfva trappan, för att derigenom finna huruvida vår hjelte, som ånyo uppträder på vår skådeplats, misstagit sig eller icke.

Utanför porten till huset stod en trupp municipal-garde med gevär för fot och uppför trappan smögo med ohörbara steg fyra personer, af hvilka den förste var civil-klädd och de trenne följande buro stads-sergeanternes välkända uniform.

Trappan och farstun voro upplysta af en liten vid muren fästad gaslampa.

Den civile pekade något förvånad på nyckeln som satt i dörren och lade derefter sitt öra tätt intill den för att lyssna.

De tre stads-sergeanterne stodo bakom den förre, framsträckande sina hufvud i samma riktning mot dörren, för öfrigt orörlige som stenbilder.

Hastigt vände den civile sitt ansigte från dörren och kastade en blick af yttersta förvåning på stads-sergeanterne, hvilka jemväl i sin ordning med samma förvåning betraktade hvarandra.

Saken var den, att det mest hiskliga och sönderslitande ljud hördes inifrån, snarlikt det som uppkommer, när en fullständig orkester på en gång stämmer alla sina instrument.

“Hvad är det?“ hviskade den civile; “kanske vi ha gått galet.“

“Huset n:o 15“, svarade en af stads-sergeanterne, “en trappa upp, en enda dörr i farstun ... vi ha gått rätt.“

“Ja, vi ha gått rätt“, vitsordade de tvänne öfrige stads-sergeanterne.

“Men det låter som om man tänkte musicera derinne“, yttrade den civile.

“Det var en helvetes musik“, sade en stads-sergeant, som säkert hade ömtåligt öra.

“Ganska riktigt“, svarade den civile; “kanske det också är bara djeflar som spela!“

Derefter förde den sistnämnde sin hand till nyckeln, öppnade dörren och steg in.

Stads-sergeanterne följde honom, dock icke längre än till dörrposten.

Salen hade ungefär samma utseende som nyss, ty alla de innevarande bibehöllo sina platser.

Den enda dekorations-förändring, som kunde upptäckas, bestod deruti, att alla de på pulpeterna liggande notböckerna voro uppslagna samt att hvarje ledamot af församlingen hade i sin hand ett musikaliskt instrument, en flöjt, en klarinett, en fiol o. s. v.

Talaren, som nu befanns sittande i karmstolen, höll i högra handen en stråke, under det hans blickar hvilade i den notbok, som låg framför honom.

Den gräsliga musiken tystnade vid den civile mannens inträde och allas ansigten vände sig mot honom, utan att likväl röja något tecken af obehaglig öfverraskning.

Armand, som stod dörren närmast, var naturligtvis den förste som blef föremål för den civiles uppmärksamhet.

Den unge arbetaren, lugnare än nyss, bugade sig djupt för den främmande.

“Hvad tillskyndar mig äran af sjelfva polis-kommissariens besök?“ frågade han.

Polis-kommissarien, en högväxt man i sina bästa år och med ett par ögon, hvaruti man nästan kunnat läsa hvad slags befattning han innehade, betraktade församlingen med en pedantisk noggrann blick, hvarefter han vände sig till Armand.

“Ni har nyligen återkommit till Paris“, började han.

“För några dagar sedan“, svarade Armand.

“Ni kommer sist från Lyon.“

“Om ni känner att jag varit i Lyon, så känner ni äfven att jag varit i Marseille och Rouen?“

“Ja, monsieur ... Ni reste för att finna arbete i dessa städer?“

“Ja, monsieur ... Men som jag icke fann det, så återvände jag till Paris.“

“Och ni har återkommit frisk och blomstrande som jag ser ... Ni har icke slitit ondt hvarken af resor eller af brist på arbete ... Ni har en lycklig natur, unge man.“

“Jag har arbetarens natur, och arbetaren har kamelens ... han kan hungra och törsta antingen han har arbete eller ej ... Vore ej förhållandet sådant, monsieur Didier, hade säkert under loppet af de trenne sista månaderna staden på sin bekostnad fått begrafva minst fyrtitusen arbetare och det blott i Paris.“

“Ni studerar statistiken, ni fördjupar er i tabell-verket, unge man.“

“Det är lätt att studera statistiken och fördjupa sig i tabell-verket, när tabellerna stå lefvande på hvarje torg, vid hvarje gathörn.“

“När ni kom till Paris, flyttade ni ej till er gamla boning vid rue Etienne.“

“Nej, ty mitt rum blef vid min afresa upptaget af en annan.“

“Af er vän monsieur Albert.“

“Af min vän monsieur Albert, efter ni så önskar det.“

“Som likväl icke bor der.“

“Icke det? ... Jag undrar ej på det, ty trakten är icke den trefligaste ... Men, monsieur, jag ser icke hvad allt det der har att göra med mig.“

“Jag har länge haft ett vaksamt öga på er, unge man.“

“Ah, då begriper jag hvarför det så länge gått motigt för mig.“

“Hvad menar ni?“

“Jag menar att när vissa ögon följa en arm syndare, så går det alltid illa för honom.“

“Ganska sannt, monsieur Armand“, ropade flere röster, under skratt.

Didier, bitande sig i läppen, mönstrade vår hjelte med en blick, som rättfärdigade både Armands och de öfriges ofördelaktiga tankar om polis-kommissariens ögon.

Armand syntes dock ganska lugn. Det är ofta mycket lättare att trotsa ett par fula ögon än ett par vackra.

“Emellertid bor ni sjelf nu här“, började ånyo polis-kommissarien.

“Ja, jag hyr två rum i detta hus.“

“Tvänne rum för en arbetare utan arbete, utan bröd?“

“Åh bevars ... mina anspråk inskränka sig blott till den lilla kammaren innanför salen, ty hvad sjelfva salen beträffar, så inser ni väl, monsieur Didier, att den är fullkomligt öfverflödig för min ringa person.“

“Visst icke öfverflödig för den, som har så många gäster som ni.“

“Som jag?“ yttrade Armand skrattande; “ni, som är så allvetande, monsieur Didier, vet då icke att jag hyr ut denna sal åt desse herrar, som en gång i veckan komma hit för att musicera.“

“Jaså, för att musicera?“ upprepade polis-kommissarien, skrattande på sitt sätt.

“Ja, och herrarne påstå att det skall vara ett af de bästa musik-rum i Paris.“

Polis-kommissariens granskande blick öfverfor ånyo församlingen. Det syntes tydligen på honom att han blifvit något bedragen i sin väntan.

Kanske hade man inberättat för honom, att detta hus vore tillhåll blott för det slags folk, som, när det icke har något att äta, griper till vapen för att med våld skaffa sig bröd.

“Messieurs!“ sade han slutligen, riktande sitt tal mot alla, “det kan icke vara er obekant att polis-prefekten vid det strängaste ansvar förbjudit alla hemliga sammankomster.“

“Polis-prefektens förordningar äro mycket tydliga“, svarade den fetlagde herrn med det öfverlägsna utseendet, i det han reste sig upp från sin bänk; “men om detta varit en hemlig sammankomst, hade säkert ni, monsieur Didier, icke funnit nyckeln sittande i låset till denna sal.“

“Mon dieu, tror jag icke att ni har en fiol i handen, monsieur Marrast!“ ropade polis-kommissarien.

“Hvarför väcker detta så er förvåning?“ frågade Marrast.

“En stor advokat spela fiol!“ yttrade Didier med sitt högst egna leende.

“Ni anser då advokaterne för ett omusikaliskt slägte“, sade Marrast; “behagar ni dröja qvar en stund, så skall jag ingifva er en bättre tanke om oss ... Säg mig blott hvad ni helst tycker om, ett solo af Auber eller en qvartett af Halévy? ... Vi hafva också Robert le diable att bjuda på.“

“Och ni, monsieur Marie, blåser klarinett, som jag ser“, fortfor polis-kommissarien, vändande sig till en annan herre.

“Och som ni äfven får höra, i fall ni önskar det“, svarade Marie, i det han bläddrade i sin notbok; “det är alls ingen konst, bara man känner noten och förstår sig på klaffarne.“

“Och monsieur Guéronnière som blifvit orkester-anförare!“ vände sig polis-kommissarien till den unge mannen som hållit föredraget.