Part 9

“Visserligen är det troligt, men det är icke bevisadt och i Sverige fordras minst två vitnen, innan man kan antaga ett faktum för klart och ostridigt.“

“Dessutom är det ju tänkbart att en församling, som har många ädle döde, kan få mer än den behöfver, då deremot en annan, som kanske har ingen ädel död, får alls intet. På det sättet skulle de ädle döde, i stället för välgerningar, hafva gjort sitt samhälle verkliga otjenster?“

“Det tyckes visserligen så vid det sista, om ej just vid det första påseendet ... men“, tillägger främlingen patetiskt, “de ädle dödes vilja måste aktas och helighållas!“

“Nå“, utropar fransmannen ännu mer patetiskt, “hafva då de närvarande och kommande slägtena intet anspråk på aktning och helgd? ... Är det ej dessa egentligen som hafva godt eller ondt af det förflutna? ... Är det något godt, välan, låt dem behålla det då! ... är det något ondt, låt dem ej oskyldigt lida för det förflutnas brister ... Det tillhör en vis styrelse att jemna förhållandena.“

Som det är mycket svårt att bestrida sanningen af ett sådant påstående, så fortsätta vi i stället berättelsen om Bicêtre. Man kan besöka detta ställe, väntad eller oväntad, och alltid der finna samma ordning, snygghet, beqvämlighet, ja man skulle till och med kunna säga välstånd, ett förhållande, som, enligt hvad vi nyss låtit påskina, visst icke är rådande i Sverige, der man nästan anser det för en oartighet, om, vid en förestående revision, man förut icke skickar bud med underrättelse att man är i antågande, på det att vederbörande måtte hinna vädra, städa, skura, lägga på rena lakan och koka bättre soppa. Det är en olycka de der revisionerna, men det är en lycka i olyckan, att de nästan aldrig göra sin pligt.

Besök Bicêtre! genomvandra dess kök, och det skall vattnas dig i munnen vid åsynen och doftet af dessa kolossala stekar, som vändas af kockar, fina och städade som om de tillhörde en konungs kök; genomvandra de stora salarne, der de fattige ligga i hvar sin, med rena sparlakan och rent linne försedda, säng, utan att, tack vare de välluktande örterna på sängbottnarne och de ventiler, som i det rikligaste mått äro att tillgå, den minsta osunda luft stöter din näsa; gå in i deras matsalar, der tio sitta vid ett bord med sin sunda vällagade föda och sin butelj vin, och du skall säga att mången handtverkare i Sveriges städer, för att icke tala om allmogen, skulle tacka sin gud, om han hade en dylik middagsmåltid för sig och de sina. Glöm ej heller att taga sjukrummen i ögonsigte. Du har der läkare, sjuksköterskor och läkemedel i öfverflöd; men du har äfven en sjukmat, som icke en gång skulle tillbakaskickas från en rik mans sjuksäng, ty den anses för det bästa af alla läkemedel.

Men det är ju alldeles uppåt väggarne! skall kanske en och annan utropa, som finner mjuka bäddar högst opassande för fattiga gubbars ömtåliga kroppar och möra stekar lika olämpliga för fattiga gubbars svaga tand.

Utan att behöfva beskyllas för en pjunkig filantropi, kunna vi väl påstå, att den sjukliga ålderdomen i och för sig sjelf är en så tryckande börda, att den visst icke behöfver någon tillsats af hunger, köld eller annan vanvård, för att blifva tillräckligt tung, samt att följaktligen hvar och en, som för dess stödjande gör möjligtvis _för mycket_, har ett vida vackrare konto hos sitt samvete och Gud än den, som, beräknande dagportionen efter yttersta möjligheten att uppehålla ett bräckligt lif, i stället gör _för litet_.

Må ingen likväl föreställa sig att lätjan hör till dagordningen på Bicêtre. Hvarje på inrättningen intaget fattighjon har visserligen rättighet att der njuta fullständig försörjning utan att behöfva arbeta, men för den, som der vill arbeta, finnes både tillfälle och uppmuntran. Den person, som vill arbeta, eger att inom inrättningen för femton sous i månaden hyra sig ett jordområde af tre alnars längd och halfannan alns bredd, som han ensam eger att oqvaldt besitta, så länge han ordentligt betalar sin hyra. På denna lokal uppställer han sin verkstad och arbetar efter bästa förmåga och fallenhet, ty han vet, att hvad han förtjenar blir hans egen vinst, utan att, såsom bruket är på många andra ställen, inrättningen delar frukten af hans möda eller deröfver tillvällar sig något slags förmynderskap. Det är ju så mycket godt man kan få för denna vinst och hvilket naturligtvis måste smaka bättre derför att man sjelf beredt sig det. Man vill läsa dagens tidning, ty fast man är gammal och sjuklig, kan det ändå vara roligt att veta hvad som händer och sker i verlden; man vill, utom det vanliga traktamentet, ha ett eller två glas vin och en pipa tobak, för att stödja tankekraften, när man politiserar, jemförande det gamla med det nya. Med ett ord, det är så många beqvämligheter, som en styfver bredvid kan bereda en. Hvem skulle derför icke gerna vilja hyra sin lilla lokal och hafva sin egen lilla verkstad, hvilken, utom dessa nyss uppräknade herrligheter, skänker förströelse, bättre helsa och gladare lynne? Den som kan arbeta och icke vill det, anses också af de andra för en mycket besynnerlig och anmärkningsvärd varelse, och en stor skam är det att hafva förlorat rättigheten till egen lokal genom uraktlåtenhet att betala sin hyra.

Så går det till i Bicêtre, och derför råkar man der en ålderdom, som med ena foten i grafven likväl har en tacksam leende blick för den sol, som ännu strålar så skön öfver den åldriges sista vinterdagar.

Armand Cambon, vederbörligen insläppt, styrde sin kosa öfver den stora vackra gården rakt fram till den särskilda byggnad, hvaruti befinna sig dessa små verkstäder, om hvilka vi nyss talat. Han beträdde snart den smala stig, som delar den lilla fabriksstaden i tvänne långa qvarter. På begge sidor om honom sutto gubbarne vid sina arbeten, somliga hopvridande kammar af ståltråd i alla möjliga former; andra raspande horn, för att användas till knappar; andra åter bultande oxsvansar, för att, sedan de blifvit så möra och lösa att de kunde häcklas som lin, sälja dem åt tapetserare till stoppning i madrasser; andra, såsom t. ex. den blinde skräddargubben der, syende kläder och trädande på synålen med tillhjelp af tungspetsen. Armand var mycket bekant på stället och lifliga helsningar vankades också ifrån höger till venster.

“God afton, Cambon!“

“Hur står det till, kära Armand?“

“Hur låter det i Paris?“

“Tidningen Réforme lägger inte fingrarne emellan.“

“Nå, smäller det snart?“

Gubbarne på Bicêtre äro ingenting mindre än konservativa.

Armand Cambon nickade till höger och venster utan att svara, ty han såg sin far, hvars verkstad var längst bort, resa sig upp från sin stol, i tydlig afsigt att möta sonen, och detta ville denne förekomma. Den som såg den äldre Cambon sitta, såg hans friska, vackra hufvud på en jättes skuldror, skulle ej kunnat begripa huru han kunde vara på Bicêtre. Men såg man honom stå eller gå, då begrep man det nog, ty den äldre Cambon, som icke hade en enda rynka på sin panna eller ett enda hvitt hårstrå på sin femtioåriga hjessa, hade, i stället för de ben, som naturen en gång gifvit honom, men dem en kanonkula i 1830 års revolution, borttagit, tvänne af trä och dem han gifvit sig sjelf.

Dessa ben vitnade om mycken konstfärdighet, men så hade också han, som gick på dem, före besagde revolution varit verkmästare på en större mekanisk fabrik. I egenskap af krympling intogs han på Bicêtre, hvarigenom det också blef honom möjligt att använda den lilla sparpenning, han genom sitt förra arbete förvärfvat sig, till sin sons uppfostran. På Bicêtre förfärdigade barrikad-invaliden ringar, berlocker, urnycklar och kedjor af den renaste messing, han kunde komma öfver, hade god afsättning och ganska mycken förtjenst, så att det helt säkert icke skulle hafva dröjt länge förrän han haft en ny sparpenning, så framt han icke ansett sig böra göra allt för att utveckla och förädla sin Armands goda själsanlag, under det att Hvita Björnen åtog sig utvecklingen och stärkandet af kroppskrafterna.

Armand var ganska läraktig, det förstås. Han skref och räknade, läste historia och geografi och, efter det bör kunna smickra oss svenskar att höra det, vilja vi blott nämna, att han visste, hvad icke alla fransmän veta, nämligen att Sverige icke är detsamma som Schweiz och att Stockholm, men icke Köpenhamn, är hufvudstaden i Sverige, hvilket land han för öfrigt omfattade med samma varma intresse som alla andra fransmän, och om han, såsom vi skulle förmoda, hyste något varmare, så härledde sig detta hvarken från geografien eller historien. Den äldre Cambon hade bestämt den yngre för guldsmeds-yrket, men som han ville se dennes namn en dag lysa vid sidan af Benvenuto Cellini’s, så lät han honom äfven lära sig rita och det till och med efter lefvande modeller. Armand gjorde också ovanliga framsteg och var redan ansedd såsom en af de skickligaste guld- och silfverarbetare i Paris. Han dref i begge dessa ädla metaller de ypperligaste konststycken och var lifligt eftersökt af alla affärsmän i den vägen. Det var först mot slutet af 1847 som han, i likhet med så många andra arbetare, saknade arbete, ty som ingen hade lust eller råd att köpa något, så lönade det icke heller mödan att tillverka något. Armand hjelpte derför sin fader med messingskedjorna och sålde dem äfven, såsom vi redan känna, på gatorna och torgen. Vi hafva hört honom tala för varan med denna svada, som är fransmannen så egen, men förefaller oss tröga svenskar såsom ett skråderi. Armand uppblandade sitt prat med många sidohugg åt styrelsen, hvilket vi jemväl hört, hvaraf man skulle kunna tro, att han talade lika mycket i den revolutionära propagandans intresse som i faderns. Framtiden skall utvisa huruvida denna tro är grundad.

Detta allt kan Armand Cambon, och det är visst icke mycket för hjelten i en roman. Bättre hade kanske varit, om han kunnat förstöra guld- och silfverskålar, i stället för att göra dem, såsom fallet vanligtvis är med många hjeltar. Det enda, och hvarigenom han liknar dem, är att han för närvarande icke har något att göra, och det bör någorlunda kunna trösta de mest romantiska af våra läsare. Man kan således vänta af honom en hel mängd äfventyr, emedan han dertill har den allra bästa tid. Han har redan haft ett par sådana, såsom vi redan känna, och får han lefva, skola flere icke saknas. För närvarande är han sysselsatt med att föra fadern tillbaka till dess stol, ty han vill att fadern skall hushålla med de benfragmenter, som kanonkulan lemnat qvar. Armand är en värdig son och han älskar sin far framför allt i verlden. Hittintills har han icke haft något annat att älska, ty af sin mor har han blott det dunkla minnet af en qvinna, som ena stunden lufvade honom rätt eftertryckligt och den andra kysste bort tårarne ur hans ögon, när han för mycket grät.

Dock, han har af sin mor äfven ett annat minne, en bön, som hon lärt honom och den han sedan hvarje afton upprepat, ehuru han på många år icke visste hvad den betydde, ty den var på ett språk, lika främmande för honom som för alla andra fransmän. Bönen är:

“Gud, som hafver barnen kär, Se till mig, som liten är! Hvart min väg och lycka vänder, Står dock allt i dina händer.“

Såsom nyss nämndes, brukade han hvarje afton, innan han somnade, läsa denna bön ur sitt minne, ehuru med en brytning, som gjorde, att en svensk, som hört honom, knappast skulle hafva igenkänt sin första och derför mest oförgätliga bön från barndomens och oskuldens tid. Men Armand, som icke förstod det allra minsta deraf, läste den dock med djupaste andakt, ty han hade funnit, att han allra ljufvast inslumrade efter den och att han i drömmen vanligen återsåg sin mor, hvilken talade med honom på samma främmande språk som bönens, men hvilken han då alltid så väl och innerligt förstod.

Måtte likväl ingen spefågel tillvita oss den egenkära förmodan, att man i himmelen hellre talar svenska än franska!

Armand Cambon var, såsom vi af allt detta finna, fransman till fädernet och svensk till mödernet, följaktligen en son af södern och norden.

“Välkommen, mer än vanligt välkommen, min gosse!“ ropade fadern, i det han ändtligen satte sig; “jag har varit orolig för din skull ... ja, det är verkligen sannt ... mycket orolig, min käre Armand!“

“Hur då, min far?“ frågade Armand ifrigt, ty han tänkte på sina tvänne äfventyr.

“Jag har haft en besynnerlig dröm förliden natt ... en ganska besynnerlig dröm.“

“Ingenting annat än en dröm, min far?“

“Man bör icke oroa sig för en dröm, vill du säga ... nåväl, jag tror icke heller mycket på drömmar, ehuru det alltid är orätt att misstro hvad man icke bestämdt vet.“

“Och hvad drömde ni?“

“Att jag hoppade öfver Seinen, förbi Pont Neuf och Henrik den fjerdes stod.“

“Hoppade öfver Seinen?“

“Ja, du hör nog att det bara var en dröm“, sade fadern, småleende betraktande sina träben; “men jag tyckte att Seinen var röd som af blod och att Henrik den fjerdes stod var genomskinlig som en skugga ... Jag minnes också ganska väl hvarför jag gjorde det vådliga skuttet ... Jag tyckte nämligen att din mor, min beskedliga blåögda Marie, stod på andra sidan floden och vinkade mig.“

“Och ni talade äfven med min mor?“

“Hon tilltalade mig, i det hon pekade på den röda floden: “Akta, att ej vår lille Armand faller i röda floden, ty den som faller deri, kommer aldrig till stranden“; så talade hon, och jag hörde det så tydligt som jag nu hör dig.“

“Ja, det var en besynnerlig dröm.“

“Men detta är likväl ej hvad som mest förefaller mig besynnerligt.“

“Och det är?“

“Att jag för många år sedan hade ungefär samma dröm ... det var natten emellan den 25 och 26 Juli 1830?“

“Natten mellan den 25 och 26 Juli 1830? ... natten före Juli-revolutionen, min far!“

“Ja ... äfven då var Seinen röd.“

“Och Henrik den fjerdes stod en skugga?“

“Det minns jag ej ... men din mor stod äfven den gången på samma sida och vinkade mig.“

“Och hon sade?“

“Alldeles detsamma som i natt: “Akta, att icke vår lille Armand faller i röda floden, ty den som faller deri, kommer aldrig till stranden ...“ Dagen derefter utbröt revolutionen, som beröfvade mig mina begge ben och satte Carl den tiondes krona på Ludvig Filips hufvud.“

“Och nu tror ni att en ny revolution skall utbryta?“

“Jag icke blott tror det, jag är öfvertygad derom“, svarade Cambon den äldre med låg röst; “men denna öfvertygelse hvilar på helt annat än en dröm ... jag har haft denna öfvertygelse länge.“

“Men, min stackars far!“ sade Armand, klappande honom ömt på axeln; “ni har nu inga ben att förlora.“

“Men så har du i stället ett par, som äro desto bastantare ... Armand, glöm ej din mors varning!“

“Och hvem skall taga Ludvig Filips krona?“ frågade Armand, nästan hviskande; “en skugga af Henrik den fjerde kanhända? ... ingen skugga kan bära en krona ... det är slut med konungadömet, min far!“

Några minuters tystnad följde derpå, hvarunder far och son tycktes fördjupade i egna tankar, väl vetande att de hyste samma mening, ehuru de liksom fruktade att i ord kläda en förhoppning, som utgångens verklighet kunde komma på skam.

“Hvem skall anföra er?“ frågade slutligen fadern i fortfarande låg ton; “hvar hafven I er Lafayette?“

“Vi hafva ingen Lafayette som _anför_“, svarade Armand, “men också ingen Lafayette som _råder_ ... ingen Lafayette, som midt ibland troféerna af folkets seger omfamnar en prins och ropar: “se här den bästa ibland republiker!“ ... nej, min far, det hafva vi lyckligtvis ej.“

“Tyst! ... Men ett ord med anledning af min dröm ... När var du sist i Faubourg du Temple?“

“I förgår.“

“Hvem presiderade?“

“Monsieur Albert.“

“Godt hufvud ... lätt för att tala ... tänker mycket för andra ... dock mest för sig sjelf ... Lyssna gerna till hans ord, men låt ej för mycket hänföra dig af hvad han säger ... Bjuder han dig att taga två steg, så tag dem, men så försigtigt att du, utan att vackla, kan taga ett tillbaka ... der ett är nog, äro alltid två för mycket ... Den som med ett steg kan intaga och fylla en plats, misslyckas om han tager det andra, emedan det andra för antingen tillbaka eller också bortom målet, hvilket är lika olyckligt ... Glöm ej att det bästa alltid är fiende till det goda ... Kasta icke bort det silfverstycke, du har i handen, derför att du ser ett annat af guld, som du hellre vill komma åt, ty medan du springer efter det sednare, som du kanske aldrig får, så förlorar du det förra, som du hade ... Seinen får vara blodröd _en_ dag, men icke _två_ ... förstår du mig?“

“Jag förstår.“

“Jag fruktar icke för striden, men väl för segern ... Det är lättare att så, än skörda ... alls ingen konst att kasta ut kornet, men ganska stor att väl berga axet ... Medan bonden i sin enfald tröskar för halmen, äta roffåglarne upp de spilda kornen på åkern.“

Armand tryckte sin faders hand.

“Besöker aldrig Louis Blanc era sammankomster?“

“Understundom ... Han vågar ej komma så ofta, ty det skulle väcka polisens uppmärksamhet.“

“Alberts ord äro blott ett eko af Louis Blanc’s röst ... men när rösten ropar _ett_ ord, ropar ekot två, ja tre ... Derför sätter en förståndig menniska aldrig sitt hela förtroende till ekot.“

“Och Louis Blanc?“

“Louis Blanc är i sin ordning ett eko af arbetets röst, underkastadt samma lager ... Deraf finner du, min käre Armand, hur nödvändigt det är att aldrig handla på blotta örats kommando ... Granska noga och tänk väl för dig ... det är ej nog att din sak är rättvis, den måste äfven vara möjlig att verkställa ... ett enda misstag i den vägen döfvar rättvisan för århundraden ... Den som i bösspipan lägger mera laddning än den tål, förlorar både pipan och handen ... Se der i få ord hela historien af vår första revolution.“

“Jag tackar er, min far!“

“Ännu ett ord med afseende å samma dröm: hur talrik är den legion, som står under ditt befäl?“

“Jemnt trehundra, min far.“

“Och du är fullkomligt säker på alla dessa trehundra?“

“Lika säker som på mig sjelf.“

“Och de äro alla vid din ålder?“

“Jag har strängt följt ert råd, min far ... de äro alla vid min ålder.“

“Bra! vid den åldern är man ej förrädare ... Ynglingen och gubben förråda aldrig, ty den förre har allt att hoppas af lifvet och den sednare intet ... Medelåldern är farligast, icke blott derför att den hyser afund till den förre och förakt för den sednare, utan derför att den funnit att mycket, ja kanske det mesta af hvad den hoppats, icke mött honom på den raka vägen, till följd hvaraf han tror sig böra söka det på den krokiga ... Min son! frukta som för pesten allt som kan drifva dina vänners inbillning öfver den gräns, som förståndet utstakar, och predika för dem bittida och sent, att jorden icke har något skönare än ett stadgadt förstånd under en ungdomlig hjessa.“

“Jag skall ej glömma det, min far!“

“Och upptäcker du någon, som, en gång erinrad om öfverilningens fara, icke bättrar sig, stryk ur hans namn ur era rullor och stäng er dörr för hans person.“

“Men en utstruken vän är en farlig fiende.“

“Du har rätt ... Upplös derför hela legionen och förklara att du helt och hållet uppgifvit planen ... Låt icke på något vilkor förmå dig att stanna qvar.“

“Men om legionen icke upplöser sig, utan väljer en annan anförare?“

“Låt den välja.“

“Och jag?“

“Du värfvar på nytt och vänder dig dervid företrädesvis till dem af dina förra kamrater, som mest lyssnat och följt dina råd, men undviker den eller dem, som icke gjort det ... På detta sätt, Armand, rensar du din legion från dem, som i annat fall förr eller sednare skulle spränga den ... du rensar den utan att behöfva stöta någon för hufvudet.“

“Och de skola följa mig?“

“Ja, emedan de finna att du är den förståndigaste och klokaste ... Ungdomen är i sina handlingar sällan förståndig, men genom sin instinkt för allt, som är ädelt, drages den till allt, som är förståndigt ... Hvar hafven I era vapen, er ammunition?“

“Hos mig.“

“Godt! ... Och allt är väl förvaradt?“

“Ja.“

“Men om, detta oaktadt, polisen skulle få väder på stället och upptäcka det farliga förvaringsrummet?“ frågade fadern med en bekymrad blick.

“Der står en krutfjerding i källaren och en brinnande lykta bredvid“, svarade Armand.

“Det vill säga?“

“Att trappan ned till källaren är för den oinvigde en trappa ned i grafven.“

“Och du?“

“Jag? ... jag står vid krutfjerdingen med lyktan i hand ... det är jag, min far, som begrafver.“

“Och begrafves!“ mumlade Cambon den äldre med dof röst och nedsänkt hufvud.

“Hvad tänker ni på, min far?“ frågade ynglingen, skådande med ömhet in i faderns ögon.

“Jag tänker på min dröm“, svarade denne; “jag tänker äfven på att ett hjerta här på Bicêtre skulle brista, och att man ej lika lätt gör sig ett hjerta som ett par ben.“

“Men om en sådan tanke beherskade verlden, hur ginge det väl slutligen med verlden sjelf? ... tänkte ni, min far, på ett bristande hjerta den dagen ni förlorade era begge ben?“

“Ah! det är helt annat, när stormklockan ljuder från Notre-dame“, sade barrikad-invaliden med gnistrande ögon, “när trumhvirflarne ringla öfver gatorna likt ormar med tungor af eld; när kanonkulorna borra sig in i barikaderna, när Marseljäsen klingar från lefvandes och döendes läppar; när ...“

Cambon den äldre tystnade, ty han såg några af sina kamrater närma sig hans verkstad.

“Har du sålt mycket i dag?“ frågade han, ombytande samtalsämne.

“Ja“, svarade Cambon den yngre, i det han plockade fram sina små paket och radade upp pengarna, icke heller förglömmande det märkvärdiga fem-francsstycket, som naturligtvis, ehuru af helt andra skäl, var lika märkvärdigt i faderns ögon.

Det är klart, att Armand icke kunde underlåta att dervid omtala sitt första äfventyr på Bastilj-platsen och det är lika klart att han med mer än vanlig värma skulle beskrifva den unga flickan med de högblå ögonen.

“Akta dig, Armand“, svarade fadern, som tyckte att värman blef alltför brännande; “ingen har i all sin dar gjort så dåliga affärer som kärleken, och i Frankrike är den visst icke lyckligare än i andra länder ... Oaktadt vår sextioåriga strid emot ståndsfördomarne, oaktadt det heter, att striden är slutad och traktaten undertecknad till vår fördel, spelar ännu elden utåt hela linien ... Hur många gånger har du hört, att en handtverkares son äktat en adelsmans dotter eller att en adelsmans son gift sig med dottern till någon inom vår klass? ... Du finner det knappast i romanerna, ty om också någon af dessa framställer såsom möjligt ett intimt förhållande emellan ungt folk af olika stånd, så slutar ändå vanligen romanen med att göra borgarsonen eller borgardottern till ett understucket barn, som igenkännes antingen af ett litet diamant-kors, som hängt öfver lindebarnets bröst, eller af ett broderadt vapen på lindan.“

Armand, förtretad på sig sjelf för den rodnad, som tidt och ofta under faderns ord anfäktade hans kinder, var ganska glad att hafva ett nytt äfventyr, till hvilket han kunde fly. Han skyndade derför att, sedan han väl i faderns händer öfverantvardat kassan för dagen, omtala, och det med mycken utförlighet samt under många sidoslängar åt Hvita Björnen, händelsen i Jardin des Plantes.

Cambon den äldre lyssnade med mycken uppmärksamhet och lät utan ringaste afbrott sin son berätta till punkt.

“Slutligen bad han mig helsa till er, min far“, slutade Armand, “och äfven säga er att jag räddat den lefvande gladan.“

“Den lefvande gladan!“ upprepade Cambon den äldre mycket tankfull.

“Jag ämnade derför genast fråga er derom“, sade Armand; “men vi kommo att tala om så mycket annat.“

“Simon sade dig ej namnet på detta fruntimmer?“

“Nej, han gjorde icke ens min af att känna det ... Men säkert är att hon icke kände honom.“

“Det var, som du säger, en mycket vacker qvinna?“

“Ja.“

“Högväxt?“

“Ja.“

“Och af förnämt utseende?“

“Ja, hon syntes van att befalla och herska.“

“Präktig toalett naturligtvis?“

“Som en furstinnas.“

“Ja, det måste vara hon“, sade Cambon den äldre med fortfarande tankfullhet.

“Hvilken, min far?“

“Hör på hvad jag går att berätta dig.“

“Jag lyssnar med största nyfikenhet.“