Part 8

“Obegripligt!“ bröt ändtligen Simon tystnaden; “jag vet inte hvad det kom åt mig ... det var som om en svindel gripit mig ... utan dig, min raske gosse, hade jag säkert blifvit orsaken till en mycket stor olycka“, tillade han med ett uttryck, som icke var främmande från ironi.

“Olycklige!“ ropade Armand häftigt, “ni ville begå ett mord! ... ett mord!“

“Tyst! skrik inte så!“ förmanade Hvita Björnen, skådande omkring sig, “hörde du inte att jag fick en svindel och att ...“

“Ni ville mörda en menniska, försåtligt mörda en menniska!“ fortfor Armand med ökad harm; “en man, som ni, Simon, mörda! ... Och mörda en qvinna, en svag, värnlös qvinna! ... Det är icke blott rysligt, det är nesligt! ... det finns ej ord för att beteckna en sådan bragd!“

“Du är tokig, Armand lille, med ditt evinnerliga mord och mord ... Hur kunde väl mord komma i fråga ... hur kan man mörda, när man står i bur med armstjocka jernstänger framför sig? ... En eller ett par skråmor, se der allt ... ett öga eller en näsa mindre, se der alltsammans ... Hur mången har ej fått hjelpa sig fram i verlden utan både öga och näsa och utan tillgång att köpa sig nya? ... Du är en narr, kära Armand, som ej vet hvad du säger.“

“Och att vilja taga mig till medbrottsling“, fullföljde den harmsne unge mannen, “ty hvad var väl meningen med att narra in mig i djurgalleriet? ... hvad annat, än att få någon som kunde sysselsätta besvärliga personer, för att ni desto mera ogeneradt skulle kunna begå ert nidingsdåd ... Ja, rulla ögonen! ... Det var ett nidingsdåd, olycklige!“

“Tacka min vänskap för din gamle far“, sade Hvita Björnen med halfqväfd stämma, ty hans galla började koka, “tacka denna vänskap för att de ord, du sist sade, inte blifva de sista du talat i denna verld!“

“Jag fruktar er icke!“ svarade Armand lugnt och upplyftade sin högra arm; “denna arm, som hindrade er från att begå det ena brottet, skall äfven hindra er från det andra.“

“Så tacka då himlen, om du inte vill tacka mig“, yttrade Simon, “för det du fått tillfälle att rädda ett vackert fruntimmer, och dertill på köpet en förnäm och rik dam, som skulle kunna betala sin räddare med lika många kedjor af guld som du sålt kedjor af messing.“

Armand vände föraktligt Hvita Björnen ryggen och gick.

“Armand lille!“ ropade denne efter honom, “helsa gubben far din och skryt med att du räddat den lefvande gladan!“

Fjerde kapitlet.

En tableau vivant.

Armand Cambon hade haft den lyckan att på en enda dag göra tvänne goda gerningar. Klockan ett hade han på Place de la Bastille räddat en bankir från att sönderslitas af folket, och klockan tre i Jardin des Plantes ryckt en förnäm dam ur lejonets klor. Dessa bragder, som nästan på samma gång skyddat rikedomen och börden, samhälls-platåens tvänne gräddskålar, att vi så må uttrycka oss, skulle hafva varit mer än tillräckliga för att, innan aftonen bredt sina stora vingar kring den stora staden, dubba honom till en hjelte inför verlden, för att icke tala om romanen. Men för att så skulle ha skett, borde du, käre Armand, i stället för rödrutig blus af två francs värde, haft promenadfrack, köpt, om ej just betald, för minst hundra francs.

Då skulle du icke behöft stå qvar på Bastilj-platsen för att se hur bankiren for sin väg, utan att dessförinnan bjuda dig hem till middagen; då skulle du kanhända fått ledsaga hans sköna brorsdotter till bordet, sitta mellan henne och onkeln, och — hvem vet! — kanske skulle du, notabene i fall brorsdottern varit fri från andra brölloppsbekymmer och mycket älskat sin onkel, samt denne likaledes varit fri från statsbekymmer och mindre älskat sina pengar, möjligtvis äfven kunnat i kompani med din sköna granne börja en kärleksroman, som slutat med festligt tåg i vagn till Madeleine-kyrkan.

Men nu hade du icke den af fru Lenngren besjungna fracken, utan blott denna blus, som, ehuru besjungen af Béranger, likväl förnämligast är beqväm att ha på sig i gatustrider, i hvilka du oftast kastar dig för mycket mindre anledningar, än den att rädda en menniska med hederslegionen på bröstet och millionerna på fickan; och när nu äfven detta en gång lyckats dig, bör det icke vara nog för din ärelystnad? Ungefär så måtte monsieur Géronnière hafva tänkt, enär han hvarken före eller efter hemkomsten till sitt palats vid rue d’Anjou-S:t-Honoré nämnde ett enda ord af tacksamhet för den stora tjenst du gjort honom. Visserligen hade den ljufva och naturligt goda Adelaïde hugnat dig med de tacksammaste blickar samt till och med bedt dig vara välkommen till onkelns hus; men är du väl säker på att, om du också toge henne på orden, ditt besök finge sträcka sig längre än till tamburen, detta non plus ultra för en man af gatan, för en arbetare från S:t-Antoine? — Stackars Armand Cambon! derför att du var en blus, ansåg man det kanske för din ovilkorliga skyldighet att ensam våga striden mot mer än hundra andra bluser, för att rädda en man med millioners förmögenhet, men utan en milliondel känsla för ditt och dina kamraters intresse.

Men om du haft frack, hade du icke varit i Jardin des Plantes i ett sådant sällskap som Hvita Björnens; du hade icke heller haft den lyckan att rädda en qvinnas lif eller ett skönt ansigte, som ofta är dyrbarare än sjelfva lifvet.

Bar den förra gerningen ingen frukt, så skall den sednare deremot blifva desto fruktrikare, ty utan dig hade detta glänsande ansigte, i stället för att nu, såsom troligt är, sola sig med välbehag i en förgyld spegel, legat begrafvet under tjocka bindlar, för att sedan, när dessa en gång blifvit borttagna, söka det djupaste mörker, på det att ingen främmande blick måtte bäfva tillbaka vid åsynen af en hemsk ruin.

Det kan icke slå fel, att från denna stund hvarje qvinna du möter, skall med beundran fästa sin blick på dig och önska sig i farans stunder en riddare som du, en Simsons like. Hvem skulle ej gerna vilja blifva din Delila, men trognare än hon, klokare än hon, ty hon skulle icke åt en förhärjande sax lemna detta rika mörka hår, af fruktan att kraften med detsamma kunde gå förlorad?

Är du nyfiken att se ditt stundande afundsvärda öde, så följ med din blick dit vårt trollspö pekar, och stanna med klappande hjerta, men med tillbakahållen andedrägt, framför denna

Tableau vivant.

(En qvinnas boudoir, praktfullare än en oinvigd ens kan drömma om. Siden och guld, speglar och kristaller i förbländande strålbrytningar. En säng, af hvilken blott den gyllene estraden synes, ty det öfriga förlorar sig i en sky af snöhvita draperier, mellan hvilka här och der snören och tofsar af guld framglindra. På det skära sidentäcket en qvinna, hvars minsta blick fördunklar boudoirens prakt, och hvars minsta rörelse, af speglar från alla sidor återgifven, kommer åskådarens hjerta att glöda. Framför sängen en annan qvinna, men knäböjande och uppbärande ett förgyldt silfverfat, på hvilket man upptäcker rubinglödande kristallflaskor med proppar af guld och doftande af österlandets skönaste parfymer. Tystnaden afbrytes endast af knäppningarne från pendylen, öfverallt omgifven af gracer och amoriner, föreställande kärleken och vällusten, som med leende blickar söka döda tiden.)

Men taflan är icke blott lefvande; den är äfven talande. Derför lyssna:

HERSKARINNAN: Denise! Jag vill vara allena i afton och emottager således ingen.

DENISE: Ingen?

HERSKARINNAN: Nej! ... Man skulle upptäcka min sinnesrörelse, man skulle fråga mig om orsaken ... Jag vill icke visa den förra, för att slippa förklara den sednare.

DENISE: Madame befinner sig nu mycket bättre.

HERSKARINNAN: Mycket bättre? ... Jag befinner mig fullkomligt väl ... Drag gardinen mera åt sidan, det är något för varmt härinne.

DENISE (åtlydande befallningen): Himlen vare lofvad, att allt slutades så väl!

HERSKARINNAN: Hvilket?

DENISE: Händelsen i Jardin des Plantes naturligtvis ... Blodet stelnar i mina ådror vid blotta tanken derpå.

HERSKARINNAN: Hvilken händelse?

DENISE (betraktande förvånad sin herskarinna): Hm!

HERSKARINNAN: Ah! du menar lejonet.

DENISE: Jag menar också den unga, raska karlen som ...

HERSKARINNAN: Den unga, vackra karlen ville du säga ... Ja, du har smak, Denise ... Det var en Adonis i blus, som sjelfva kärleksgudinnan icke skulle förakta ... Du intresserar dig mycket för den unga, vackra karlen.

DENISE: Jag skall bedja för hans väl, så länge jag lefver ... Han har räddat en person, för hvilken jag skulle offra tusen lif, om jag hade.

HERSKARINNAN: Hvem har han räddat?

DENISE (ånyo förvånad): Den ... den, som utom honom nu varit lejonets rof.

HERSKARINNAN: Sådant prat, kära Denise! ... Är då Jardin des Plantes en af Afrikas skogar, der lejon och tigrar springa lösa, slukande sitt rof hvar och när de komma öfver det?

DENISE: Har man då aldrig hört omtalas olyckor i Jardin des Plantes? ... Det var icke länge se’n som ...

HERSKARINNAN: Du öfverdrifver alltid, enfaldiga flicka!

DENISE: O! att madame hade sett hvad jag såg!

HERSKARINNAN: Hvad såg du?

DENISE: En syn, som skall visa sig i mina drömmar och störa min sömn.

HERSKARINNAN: Dertill fordras ganska mycket, min bästa Denise! ... Nå, låt höra, hvad såg du?

DENISE: Ni kunde icke se honom, den der karlen, som stod bakom er ... det var en ohygglig menniska.

HERSKARINNAN: Jag erinrar mig, att han ej var bland de älskvärdaste.

DENISE: Denna menniska hade bestämdt ondt i sinnet mot er.

HERSKARINNAN: Mot mig? ... Jag hade ju icke den äran att känna honom, och detsamma skall han kunna säga om mig.

DENISE: Likväl såg det ut, som om han med flit trängt madame fram till den förfärliga buren.

HERSKARINNAN: Med flit? ... du yrar ... Troligtvis var han lika nyfiken som jag, och jag bedyrar, att det verkligen var något att se ... ståtliga djur, de der lejonen!

DENISE: Möjligen något att se, men icke att gå nära ... Emellertid hade madame sitt ansigte tätt intill jernstängerna ... O min Gud!

HERSKARINNAN: Det är mycket möjligt, men jag kan ej så noga erinra mig det.

DENISE: Ni kan det icke, ty ni hade fallit i vanmakt.

HERSKARINNAN: Bah! ... Jag qväfdes något af den obehagliga odören ... det var icke min boudoir, bästa Denise!

DENISE: Det var då som den unge, oförskräckte karlen ...

HERSKARINNAN: Den unga, vackra mannen ... Ah! nu kommer det intressantaste.

DENISE: Det var då han rusade fram och med ett enda slag fälde jätten till marken.

HERSKARINNAN (uppreser sig, skrattande, på armbågen): Jätten! ... Allt bättre och bättre ... Du målar sagans och chevaleriets tider ... Du skall då öfvergifva mig, Denise? ... I stället för att somna vid dina muntliga berättelser om dagens äfventyr, skall jag slumra in vid läsandet af dina noveller i La Presse eller någon annan tidning ... Ja, jag förlorar dig, men litteraturen vinner, och detta skall blifva min tröst.

DENISE (fortfarande oförskräckt): Och när han slagit jätten, ryckte han, snabbare än blixten ...

HERSKARINNAN: Snabbare än blixten ... bra, bra!

DENISE: Ryckte er från buren just i detsamma lejonet ämnade hugga sin tand i ert ansigte, i det skönaste ansigte, som ...

HERSKARINNAN: Förträffligt! ... du skall ej glömma mitt ansigte i dina romaner.

DENISE: Men lejonet hade med ramen fattat tag i er klädning ... O, det var rysligt!

HERSKARINNAN: Min vackra, nya sidenklädning, madame Barenne’s mästerstycke ... Men du bör icke sörja deröfver, Denise ... denna tillökning i din toalett skall nedslå modet på alla dina rivaler på la Salle Valentine!

DENISE (kyssande sin herskarinnas hand): Ack, madame! hvad ni är god, englagod! ... hur skall jag någonsin kunna visa min tacksamhet! ... och denna vackra, denna dyrbara klädning får jag verkligen?

HERSKARINNAN: Ja, men gå icke lejonen för nära ... de der herrarne taga souvenirer på ett sätt, som verkligen derangerar oss ... Men du har säkert icke slutat din vackra historia ... eller är garneringens afslitning detsamma som upplösningen af romanen?

DENISE: När lejonet afslitit garneringen, föll den unga mannen baklänges på stengolfvet.

HERSKARINNAN: Och jag med naturligtvis, efter jag ej följde med garneringen?

DENISE: Ja, madame!

HERSKARINNAN: Fy, Denise! jag i armarne på en blus! det der duger alls icke i romanen ... Hör på, mitt barn!

DENISE: Hvad befaller madame?

HERSKARINNAN (med alvar): Af din tacksamhet för den nya klädningen följer tydligt, att du icke med ett enda ord omnämner denna händelse för någon, hör du, icke för någon ... Jag vill icke vara hjeltinna i en sådan roman, jag vill icke spela en roll bland lejon och tigrar och bland menniskor, som säkert icke äro stort bättre än de ... Lyckligtvis är jag icke känd af någon bland hjeltarne ... det är endast du som känner mig ... du känner också att jag håller ord, när jag säger, att det första jag hör någon misstänka, att det der vackra fruntimret, som blusens armar ryckte ur lejonets gap, var jag, så är du för alltid skild både från min person och mina klädningar.

DENISE: Madame, jag skall vara stummare än muren.

HERSKARINNAN: Och hvad beträffar sjelfva händelsen, som du med dina romaneska anlag har öfverdrifvit, så vill jag säga dig för det första, att ett lejon i bur icke är ett lejon i skogen; och för det andra, att ett lejon i bur först måste bräcka minst tre tjocka jernstänger, innan det kan äta upp en menniska; samt för det tredje, att hvilken som helst kunnat göra sin sak lika bra som din hjelte ... ja, jag är till och med öfvertygad om att den vedervärdige djurvaktaren gjort det mycket bättre, ty han hade säkert icke fallit på golfvet och dragit mig med sig, hvilket var föga skickligt och mycket oartigt.

DENISE: Men, madame ...

HERSKARINNAN: Men du måste väl medge, att om den fule djurvaktaren varit den lycklige, som ryckt mig från buren, så hade du väl aldrig fallit på den idén, att göra honom till hjelte i din roman.

DENISE (förlägen): Madame ...

HERSKARINNAN (med sänkt, förtroligare röst): Hvad deremot angår ... Kom närmare, Denise!

(Denise närmar sitt hufvud till herskarinnans.)

HERSKARINNAN (hviskande och med en viss fuktig glans i blicken): Hvad deremot angår den unga, den vackra karlen, så ...

DENISE (sprittande till): Den unga karlen!

(Ljudet af en ringklocka höres utifrån.)

HERSKARINNAN (häftigt): Det kommer någon ... skynda Denise! ... du hörde att jag icke tar emot i afton.

DENISE: Men om det är hertigen?

HERSKARINNAN: Lika godt.

DENISE: Madame har då åkt ut för att promenera?

HERSKARINNAN: Nej, men jag tar icke emot!

(Denise skyndar ut.)

HERSKARINNAN (allena): Denise är icke så dum ... Han var verkligen förtjusande, den der hjelten i menageriet ... hvilket vackert och regelbundet ansigte! hvilken kraftfull och ädel hållning! hvilken mild glans i hans öppna blick! hvilken klang i hans manliga stämma!

(Hon lutar tyst, men tankfull, hufvudet mot handen.)

Hvarför denna tankfullhet? Hvad kan väl en så skön och lyckligt lottad qvinna i denna stund tänka på?

Tänker hon på den stora fara, hvari hon nyss sväfvat och hvarifrån hon så lyckligt blifvit frälst?

Nej, hon har ju helt nyss och med fullkomlig öfvertygelse sökt bevisa, att det icke var den ringaste fara.

Tänker hon på något medel att belöna den fattige arbetaren för det han, troende på farans verklighet, i sin välmening ryckt henne derutur?

Nej, hon har ju, ehuru i hög grad försonlig mot lejonet, yttrat sin förtrytelse öfver arbetaren, för det han icke hade den skickligheten och artigheten, att släppa henne, innan han föll.

Hvarpå tänker hon då?

Kanske tänker hon, att mycket duger i verkligheten, som icke anses duga i romanen. — —

Femte kapitlet.

Bicêtre.

Det är nu tid på att skynda efter Armand Cambon, hvilken i stället för att, såsom vi trodde, beskåda vår tableau-vivant, fortsatte vägen till Bicêtre. Han tänkte — den rättvisan måste vi göra honom — icke det ringaste på sina tvänne goda och berömliga gerningar; han tänkte hvarken på de svarta ögonen i Jardin des Plantes eller — oförlåtligt nog — på de mörkblå å Place de la Bastille. Han höll sig anspråkslöst till det lägre djurriket, tänkte uteslutande på en björn och en glada, och den ene var hvit och den andra lefvande, utan att han kunde begripa hvad den ene hade att skaffa med den andra.

Hvita Björnen kände han ända från sin barndom. Mer än en gång hade han som gosse suttit på Hvita Björnens knä; mer än en gång hade denne trakterat honom med kastanier och drufvor. Hvita Björnen hade lärt honom slåss med händer och fötter på samma gång — en konst, som man i Paris får lära sig hos ordentliga mästare för en franc i timmen; han hade lärt honom hugga på sabel och handtera eldgevär samt att i nödfall bruka kolfven, ty Hvita Björnen, som debuterat i 1830 års revolution, var hemma i många andra konster än den att rulla vinfat. Armand var tacksam för alla dessa välgerningar och visste dessutom att hans far satte stort värde på Hvita Björnen. Derför gjorde det honom ondt, att i honom finna en mördare, och den grymmaste mördare bland alla, ty hvilket kan väl vara grymmare, än att kasta lefvande menniskor för vilda djur?

Men hvad menade väl Hvita Björnen med den lefvande gladan? Han hade ju till och med bedt Armand Cambon inför sin far skryta med att han räddat henne. Damen i hermelins-mantiljen och den lefvande gladan skulle följaktligen vara en och samma person, hvilket var ännu oförklarligare för Armand, som knappast sett något så vackert fruntimmer som ifrågavarande dam, men deremot ganska många glador, hvilka i fulhet och roflystnad varit så lika hvarandra som den ena kardborren den andra.

Hans far borde kunna upplösa denna mörka och hemska gåta. Derför sträckte han ut sina ben så mycket som möjligt, uppnådde snart Barrière de Fontainebleau, passerade Rue de la Maison Blanche, trädde derefter utom fästningsvallen samt befann sig ändtligen framför portarne till Bicêtre.

_Bicêtre!_ — Det har i Frankrike funnits en tid, då namnet Bicêtre var det hemskaste ord franska språket egde; då vid dess blotta nämnande mannen bleknade, hustrun skälfde och det stojande barnet tystnade tvärt; då den adlige förföraren, hårdt ansatt af föräldrarne till den borgardotter han förfört, blott behöfde framhviska detta ord, för att jaga dem på flykten: ty ordet betydde på en gång vansinne och brott, tårar och blod och sammanfattade allt hvad lifvet har olyckligt, eländigt, fasansfullt. Uppbygdt af en engelsk biskop under Ludvig den heliges tid, var Bicêtre först kartusianerkloster. Der munkar äro, der äro också fångar. Den sista kulan i radbandet löper in i länken af en fånges kedja. Efter någon tid lemnade munkarne Bicêtre, som derefter beboddes af furstar. Men fångarne flyttades icke; de fortforo att befolka de underjordiska cellerna, der vattnet steg upp till midjan. Hvad Bastiljen var för adeln, var Bicêtre för borgerskapet och pöbeln. Nittonde seklets filantroper borde icke skryta med att hafva upptäckt det cellsystem, som de nu så nitiskt fullfölja. Det har funnits och begagnats långt före deras tid och synnerligast i Bicêtre, der hela mansåldrar framlefvats i enslighet och tystnad, utan annat sällskap än samvetet och Gud.

Men, trots cellsystemet, ökades oupphörligt fångarnes antal och kunde icke längre rymmas i de öfverfylda källarhålorna. Furstarne, någon gång beredde att gifva vika för sina undersåter, afflyttade då från Bicêtre, som derefter till största delen upptogs till fängelser. Återstoden af lokalen uppläts åt vansinnige. Brottet och vansinnet blefvo grannar. Men Bicêtre öppnade sina portar ej blott för dem, som ditkommo förpassade af lagen eller läkarvetenskapen. Godtycket, i form af “ordres du roi“ eller “lettres de cachet“, skickade snart dit en mängd oskyldige, hvilka antingen dömdes såsom brottslingar derför att de hade för mycken dygd, eller förklarades för vansinniga derför att de hade för mycket förstånd. Bicêtre var, med ett ord, ett fasans hem, och om det någonstädes bör spöka här i verlden, så vore det synnerligast der.

Hvad nu angår nutidens Bicêtre, så finnes visserligen der ett hospital för svagsinta barn; men hela lokalen för öfrigt är upplåten till försörjnings-anstalt för fattige ålderstigne samt för sådane, som genom kroppsskador blifvit oförmögne till arbete. De försörjdes antal belöper sig för närvarande till omkring 4,000, alla tillhörande det manliga könet. Salpêtrière, en annan fattigförsörjnings-anstalt, innesluter endast qvinnor, ungefär 5,000. Begge dessa inrättningar hafva en ypperlig förvaltning, hvars efterföljande vore önskansvärdt i andra länder, synnerligast i Sverige, der man ännu ej kommit underfund med centralisationens nytta uti förevarande fall. I Sverige, åtminstone i Stockholm, tyckas hvarje församlings fattigdirektörer täfla om hvilket af deras fattighus kostar minst, d. v. s. gifver sina fattiga minst att äta. I Paris, der man icke känner ett dylikt ihjälsvältnings-system, gör man sig en ära af att så mycket som möjligt se sina fattige ålderstigne och krymplingar till godo. En främling från norden befinner sig i verklig förlägenhet, när fransmän fråga honom, hur det står till med fattigförsörjningen i hans fädernesland: han stannar alltid i valet mellan att ljuga eller att blottställa sitt lands möjligen goda anseende här, ty man träffar nog fransmän, som veta att Sverige icke blott finnes till i verlden, utan äfven har ganska många vackra blad i historien. Främlingen kan dock icke underlåta omnämna att hvarje församling inom Stockholm har sitt fattighus.

“Deraf följer“, anmärker fransmannen, “att det måtte vara lika många fattigdirektioner?“

“Ja, vi ha alls ingen brist på fattigdirektioner?“ svarar främlingen, som naturligtvis måste säga B, när han sagt A.

“Har Stockholm råd att ha så många direktioner?“ frågar fransmannen.

“De taga ingenting för sitt besvär“, svarar främlingen, förtigande likväl att deras besvär fullkomligt svarar mot deras löner; “dock“, tillägger han, “ega vi åtskilliga fattigförsörjnings-anstalter inom hufvudstaden som hafva sina särskilda kamrerare och kassörer, hvilka sitta med goda löner.“

“Således ändock åtskilliga löntagande“, anmärker fransmannen; “det der bör i alla fall bli dyrt och är en fullkomligt onödig omkostnad, emedan den som kan föra räkenskaper för 100 fattighjon, lika lätt kan föra dem för 1,000, för 2,000 och så vidare ... Men jag tar emellertid för gifvet att fattige, som hafva så många tillsynesmän, befinna sig särdeles väl?“

Främlingen har visserligen sagt A och B, men han har ej mod att säga C. Derför besvarar han ej den sednare frågan, ty han kan ej skryta hvarken med fattighusens snygghet eller de svenska fattig-soppornas förträfflighet; han kan ej omtala, att, derest fattighjonet icke liksom andra menniskor hade ben, medelst hvilka det kan gå ut i staden för att tigga antingen ute på gatorna eller i de hus, der det till följd af gammal bekantskap kan få några smulor, skulle det kanske svälta ihjäl. Men som han ej helt och hållet kan tiga, så gifver han följande undvikande svar:

“Det har många gånger alvarligen varit fråga om att hafva en gemensam fattigvård för hela Stockholm, men frågan har alltid strandat mot den omständigheten, att det under tidernas förlopp funnits flere förmögne och menniskoälskande församlingsbor, som uteslutande till _sin_ församlings fattigvård gifvit betydliga summor, till följd hvaraf man icke ansett sig kunna sammanslå alla fattighusen, emedan då äfven summorna måste sammanslås, hvarigenom helt klarligen de ädle gifvarnes vilja och mening skulle förbises.“

“Men hvad de ädle döde gifvit kommer ju i alla fall, och oaktadt centralisationen, hvars och ens fattige församlingsbor till godo?“

“Visserligen ... men det skulle lätt kunna hända, att några riksdaler af den summa, som den ädle döde anslagit åt sin församlings fattige, komme att springa öfver till en annan församlings fattige, och det vore genast ett streck i räkenskapen för de ädle döde.“

“Men är det då icke troligt att de ädle döde i en högre verld skola vara lika belåtne, om hvad de en gång, obekante med centralisationens fördelar, skänkt sin församlings fattige, komme hvilken fattig som helst till godo?“