Part 7

“Visserligen“, medgaf djurvaktaren; “men det är en högst kostlig historia ... det skall säkert roa madame att se något, som man ej alltid får se här i galleriet, och jag skattar mig lycklig att ha något nytt att bjuda på, allra helst i dag, då himlen beskärt mig så förnäma åskådare eller, rättare sagdt, åskådarinnor.“

“Hvad är det då?“

“Jo, den der herrn“, upplyste djurvaktaren, pekande dervid på Hvita Björnen, som nu stod bredvid de samtalande, “den der herrn och jag hafva hållit ett vad.“

“Ett vad?“

“Ja, ett vad ... Jag vet ej hur den der herrn, min goda vän för öfrigt, har studerat naturalhistorien“, sade djurvaktaren med mycken tonvigt på detta ord och lika mycken öfverlägsenhet i mimiken: “men han påstår, att om man på samma gång räcker lejonet ett stycke kött och ett stycke bröd, så skall det försmå köttet och i stället sluka brödet.“

Armand såg något förbluffad på Hvita Björnen, ty han hade väntat få höra något om den lefvande gladan, och fick nu i stället höra talas om ett stycke bröd.

“Det låter åtminstone otroligt“, försäkrade damen, “eller hvad tror du, Denise?“ tillade hon skrattande, i det hon vände sig till sin följeslagarinna.

“Madame! jag har aldrig hört att lejonet äter bröd“, svarade Denise.

“Och ni, min herre, tror?“ vände hon sig nu till Armand Cambon, som också utgjorde en del af gruppen.

Antingen det verkligen intresserade den sköna och utan tvifvel förnäma damen, att veta om lejonet hellre åt bröd än kött, eller om hon blott ville göra sig underrättad om den unge karlen, den hon mer än en gång betraktat, toge sig lika bra ut, när han talade som när han teg, kunna vi icke rätt afgöra.

Armand gjorde en bugning, som icke en gång skulle ha missklädt en markis, och svarade:

“Madame! det torde vara svårt att våga ett omdöme i denna vigtiga sak, helst i närvaro af en så grundlig naturalhistoriker som monsieur Mathieu.“

Armand egnade dervid monsieur Mathieu en bugning, värdig Bouffé i Pariserpojken, men hvilken artighetsbetygelse monsieur Mathieu icke desto mindre tog för god pris, ty hvem kunde väl här sätta hans vitsord i fråga?

“Om jag ville säga en öfverflödig artighet“, fortfor Armand, “så skulle jag påstå, att lejonet endast på ett vilkor skulle välja brödet framför den vanliga spisen.“

“Tala!“ uppmanade den granna damen: “när anser ett fruntimmer artigheten för en öfverflödsvara?“

“Det skulle välja brödet“, sade Armand, “om en hand så fin som eder, madame, framräckte det.“

Armand, under det han sade detta, sneglade åt sidan på Hvita Björnen, öfver hvars ansigte i detsamma en vild glädje flammade.

“Ha, ha, ha!“ skrattade djurvaktaren, “det tror jag nog ... lejonet skulle taga brödet för handens skull, men på samma gång också sjelfva handen ... ha, ha, ha!“

“Hu!“ ryste damen till, dragande åt sig sin lilla hand, liksom hon redan känt vilddjurets tänder omkring den; “men“ tillade hon, snart återhemtande sig och med blicken på Armand, “men ni skulle väl icke sträcka er artighet så långt att bedja mig våga försöket?“

“Bevare mig himlen derifrån!“ svarade Cambon, hvarefter han tillade med mer än vanlig tonvigt: “jag skulle till och med på det alvarligaste råda er, att, när djuren inkommit, icke nalkas burarne på två alnars afstånd, och, hvad särskildt angår lejonets bur, icke ens en sekund dröja qvar framför den.“

Armand sneglade ånyo och lika oförmärkt åt sidan och fann Hvita Björnen stående med uppspärrad mun och ursinniga blickar, helt och hållet egnande hans vän Armand Cambon. Denne kunde då icke längre dölja för sig sjelf, att Simon hade något förfärligt i sinnet emot damen med sammetsmantiljen.

“Och hvarför skall jag mer än någon annan hålla mig på afstånd från burarne och synnerligast från lejonets?“ frågade hon.

“Emedan ... emedan det förefaller mig som skulle lejonet i högre grad ha ett godt öga till er än till någon annan“, svarade Armand.

“Ha, ha, ha!“ skrattade djurvaktaren, glömmande att en så högljudd protest icke kunde vara annat än en oartighet.

Hvita Björnen vände bort sitt ansigte, smågnolande på en visa.

“Du hör, Denise“, sade damen, “sjelfva djurens konung ämnar göra mig sin kur.“

“Hvad vore för underligt deri?“ yttrade Denise med en djup nigning; “hur mången furste bland menniskorna har ej redan gjort det!“

“Men handen ha de likväl icke tagit“, hviskade hon till tjenarinnan icke utan en viss halfförsmädlig ryckning på den sköna öfverläppen.

“Och icke heller hjertat“, hviskade den trösterika tjenarinnan.

“Sådan historia!“ utbröt ändtligen djurvaktaren, mätande Armand med sin öfverlägsna blick; “har man någonsin hört dylikt? ... lejonet, mitt äldsta och vackraste barn, skulle således icke ha lika godt öga till alla? lejonet, min enda ålderdomsglädje, skulle således vara lika de andra monarkerna, som blott ha smak för några få, men förakta alla andra?“

I slutet af år 1847 började nästan alla luta till oppositionen, från och med pärerna i Luxembourg ända ned till djurvaktarne i Jardin des Plantes.

“Men, sacre-dieu!“ utropade han, “här står jag och pratar och glömmer att klockan redan slagit tre ... hör på bara ... hyenan börjar tjuta: hon är säkrare än solvisaren i Palais Royal, ty antingen det är mulet eller klart väder säger hon hvad klockan är slagen.“

Vi hafva redan omtalat att mellan hvarje inre och yttre bur var en hel vägg med sin derpå befintliga dörr. Denna dörr öppnades, när man drog på en gröfre tågända, som hängde ned från taket framför hvarje bur i galleriet.

Fångvaktaren drog på den ena tågändan efter den andra, derunder avancerande från bur till bur, hvilket allt gick med mycken hastighet.

Och det ena djuret efter det andra störtade från den yttre buren in i den inre och det med en fart och ett ljud, som erinrade om öcknens sandhvirflar.

En enda bur stod tom, nämligen lejonets, ty ännu var dess dörr icke öppnad.

Under det att nu tre af de innevarande vitnena till djurens goda matlust, nämligen damen med sammetskappan, hennes kammarjungfru och Armand Cambon, hvilken följde dem, betraktade hvad som var att betrakta och gjorde sina anmärkningar deröfver, nalkades djurvaktaren sin vän, Hvita Björnen, med tvänne jernspett, ett i hvardera handen.

“Nå, Simon, är ni färdig än?“ frågade han, i det han räckte Hvita Björnen det ena jernspettet; “ni tar det här spettet och jag det andra ... på spetsen af det, som ni har, sätta vi köttstycket, på spetsen af mitt brödstycket, så att ni icke kan säga, att jag genom mitt välde öfver lejonet tagit lofven af er ... När detta väl är gjordt, sticka vi in spetten på samma gång i buren och öppna genast derpå mellandörren ... Hugger lejonet först i ert spett med köttstycket på, så snusar jag ur silfverdosan ... hugger det deremot först i mitt med brödet på, så röker ni ur sjöskumspipan ... Är det ej honnett deladt, hä?“

Hvita Björnen gick tankfull af och an, brummande för sig sjelf som en verklig björn. Var han kanske icke ännu ense med sig sjelf?

“Parbleu! ni måtte väl ej ha åtrat er?“ yttrade djurvaktaren med mycken häftighet, ty han fruktade verkligen för denna olycka, och detta plågade honom så mycket mer, som han redan länge hade betraktat dosan såsom sin egen och verkligen tyckte illa vara för det att Simon ännu hade den i sin ficka.

“Nej, det är icke möjligt!“ fortfor han; “förr slukar lejonet sig sjelf, än Hvita Björnen sitt ord ... och dessutom är det ju vitnen på saken, och dertill var det ju icke jag, utan ni, käre Simon, som föreslog vadet, och för öfrigt är det icke alldeles så säkert att jag vinner ... Jag är verkligen sjelf något ångerköpt, som det heter, ty det är alltför möjligt, ja till och med troligt, att lejonet nappar på en annan krok i dag ... Man kan minsann ledsna på att i evighet äta kött ... nyhetens behag är så retande, så oemotståndligt ... Men sak samma ... ni kan aldrig föreställa er hvad jag är punktlig, när det gäller att hålla ett gifvet ord ... jag är riktigt ett tjurhufvud i den saken.“

“Nå, hvem har sagt er att jag tänker bryta mitt!“ utropade Hvita Björnen; “handla mer och prata mindre, käre Mathieu ... Hvar har ni er knif?“

“Här“, svarade Mathieu, i det han drog upp en stor fällknif ur sin ficka.

“Ni begriper väl, att man inte genom gallret kan införa hela detta stora stycke.“

“Hvem begriper ej det, käre Simon“, svarade Mathieu, i det han skar af ett stycke så litet, att det med beqvämlighet kunde inskjutas mellan burens jernstänger.

“Godt!“ förklarade Hvita Björnen, i det han stötte sitt spett i det afskurna stycket.

“Alldeles så ja“, sade djurvaktaren, fattande det andra spettet; “men hvar har ni nu ert bröd?“

Hvita Björnen kände först utanpå ena fickan och sedan på den andra, hvarefter han med ett uttryck af stor förvåning körde händerna ned i begge fickorna.

“Ah, hvad är det!“ yttrade han under dessa manövrer, “hvar kan jag ha stoppat mitt bröd? ... har jag tappat det?“

“Hvad behagas!“ ropade djurvaktaren, lång i synen som en urang-utang.

“Kan jag ha förlagt det på något ställe? ...“

“Monsieur Simon!“

“Har någon stulit det ur min ficka?“

“Monsieur Simon! ... ni söker undanflykter.“

“Jag vet bestämdt, att jag för en halftimme sedan köpte mig ett alldeles färskt bröd.“

“Ni är ingen man af heder, monsieur Simon!“

“Jag gaf två sous för det lika säkert som en.“

“Två sous lika säkert som en? ... jag förstår, ni gaf icke en sou en gång.“

“Ah, nu vet jag ... jag gaf alltsammans i tankarne åt elefanten ... Kors, sådant nöt jag var!“

“Det bestrider jag ej ... men jag bestrider att ni gaf något åt elefanten, monsieur Simon!“

“Ni tillvitar mig då en osanning, monsieur Mathieu?“

“Nej; men ni ljuger, när ni säger att ni hade brödet, pardonnez-moi!“

“Ni tror att jag vill lura er, monsieur Mathieu!“

“Nej, men ni vill bedraga mig på en silfverpjes, excusez-moi!“

“Jag kunde krossa era refben, monsieur Mathieu!“

“Hvad! ... i mitt eget hus och i så många vitnens närvaro, monsieur Simon?“

“Och sedan sticka det ena refbenet efter det andra in i lejonets gap, s’il vous plaît.“

Lejonets och tigerns vederlike i styrka och vighet tog ängsligt ett steg tillbaka. Hvita björnarne äro berygtade för sin styrka, helst när de gå på två ben och heta Simon.

“Men jag vill inte att vi skola skiljas som ovänner, monsieur Mathieu“, sade Hvita Björnen.

“Det skulle göra äfven mig mycket ondt, monsieur Simon“, förklarade djurvaktaren, något gladare.

“Jag skyndar på ögonblicket ut och köper ett nytt bröd“, föreslog Hvita Björnen.

“Ha! ni skyndar ut!“ yttrade djurvaktaren, ånyo förlorande sitt glada lynne.

“Ni misstror mig ånyo, käre Mathieu.“

“Jag misstror er icke, alls icke ... men ni skall aldrig komma tillbaka, monsieur Simon!“

“Ni är oefterrättlig ... Nåväl, jag skall inte röra mig ur fläcken.“

“Och brödet?“

“Skall ni sjelf köpa och för detta ändamål emottaga dessa trenne sous.“

“Omöjligt! ... det är mig förbjudet att gå bort, när folk är inne i galleriet.“

“Ja, då kan jag omöjligt hjelpa det“, förklarade Simon, vändande sin vän ryggen.

“Men kunde ej er vän derborta gå i ert ställe?“ föreslog djurvaktaren.

“Jo, det vore just den rätte att skicka ... han skulle aldrig komma tillbaka, ty han tycker inte om att jag förlorar min snusdosa, min vackra silfversnusdosa ... Han menar så väl, den hederlige Cambon.“

“Fördömda silfversnusdosa!“ mumlade djurvaktaren, utan att likväl misskänna dess värde.

Skulle då äfven han, monsieur Mathieu, åt hvilken man anförtrott de ädlaste af alla fyrfotade varelser, nödgas offra sin pligt åt det olycksaliga korruptionssystem, som, till råga på alla olyckor, hvilade centnertungt öfver landet sedan flere år tillbaka!

“Fördömde korruptions-ande!“ suckade Mathieu; “men“, tillade han, icke ensidigt betraktande saken, “är ej korruptionen utgången från och underhållen af sjelfva styrelsen? Är det ej hvarje offentlig embetsmans ovilkorliga pligt att handla i styrelsens anda? Hur skulle det väl annars gå med enigheten och den kompakta styrkan, hvilka äro så nödvändiga för en styrelse, som vill uträtta något här i verlden? Om det är nödvändigt för menniskors lycka att gå på sidan om samhällets lagar, måste det också vara lika nödvändigt för djurens väl, att gå på sidan om den för djurvaktaren i Jardin des Plantes utfärdade instruktionen?“

“Nåväl, jag går då sjelf“, förklarade ministèrens trogne anhängare; “men ... men ...“

“Men låser naturligtvis väl igen dörren till galleriet“, inföll Hvita Björnen skrattande, “för den händelse att den verkliga ångern skulle falla öfver mig ... Men, det ber jag er, köp det färskaste och mjukaste bröd som finns.“

“Madame!“ sade djurvaktaren till damen med hvita plymen, “värdes ursäkta att jag på några minuter aflägsnar mig ... det är för det der vadets skull, som min vän, oaktadt alla mina oegennyttiga bemödanden, ännu envisas att vidhålla ... men jag är snart tillbaka, och då skall det bli mig en synnerlig ära, att kunna visa ers nåd ett rön, som utan tvifvel måste bli af stort inflytande på naturalhistorien, den vigtigaste af alla vetandets grenar.“

Under det att Mathieu så orerade inför herskarinnan, yttrade Simon till tjenarinnan följande:

“Mademoiselle! jag är något stött på er ... ni har alldeles förvridit hufvudet på min vän ... han glömmer mig och följer alla era steg, liksom jag inte funnes till i verlden ... Jag undrar inte på det, ty ni är ett af de skönaste fruntimmer han sett, ja, skönare än mången af de markisinnor och hertiginnor, som redan kastat sina ögon på den vackraste gosse i hela Paris ... Men ni är lika god som skön: ni skall inte gyckla med den stackars gossens känslor.“

I detsamma lemnade djurvaktaren galleriet, efter att likväl förut hafva varnat sina kunder för att under hans frånvaro gå burarne för nära. Att han ganska ordentligen låste igen dörren efter sig och sedan stoppade nyckeln i sin ficka, härledde sig lika mycket af gammal vana som af omtanke för den dyrbaraste af hans snusdosor.

“Hvart gick djurvaktaren?“ frågade Armand sin vän Hvita Björnen.

“Naturligtvis för att hemta sin lefvande glada“, svarade denne helt lugnt.

Mademoiselle Denise, som nästan var mera god än skön, ville visst icke gyckla med den vackraste gosse i hela Paris, och hvilken dertill på köpet var så omhuldad af markisinnor och hertiginnor. Det var förmodligen för att öfvertyga honom derom, som hon nu började med Cambon ett ganska alvarsamt och från allt koketteri fritt samtal, tagande till ämne tigern, framför hvars bur de händelsevis befunno sig och hvars goda matlust de gemensamt beundrade.

Tigern är icke något oäfvet samtalsämne. Tigern är ett så grymt djur. Tigerhjertat har blifvit ett ordspråk. Det funnes menniskor som behandlade sina likar på samma sätt som tigern behandlar sitt rof. Men tigern är jemväl ett förnämt djur, och företrädesvis var det också förnämt folk som utöfvade denna grymhet mot alla dem, som de hade att beherska. Med ett ord, Denise’s tal var icke blott vackert, utan äfven i fullkomligt republikansk anda, så att den unge mannen icke kunde annat än på det högsta lifvas deraf, helst läpparne, som rörde sig, hade en så frisk färg, och tänderna, som ganska ofta syntes mellan dem, lyste af en så bländande hvithet.

I allmänhet hafva fransyskorna vackra tänder. Är det derför att de, tack vare sina förståndiga mödrar, ända från barndomen vänjas från att förtära varm soppa, eller derför att man ingenstädes i verlden får köpa så vackra och väl konditionerade löständer som i Paris? Vi hafva icke varit nog närgångna för att kunna upplysa våra svenska läsarinnor om hvilken af dessa tvänne orsaker är den egentliga.

Hvita Björnen, seende sin unga vän så angenämt upptagen, närmade sig under tiden den förnäma damen, som naturligtvis icke borde bli lottlös, och sade till henne med mycket låg stämma:

“Ifall det skulle roa madame att se hur lejonet gör sin entré, så har jag djurvaktarens tillåtelse att öppna dörren till dess bur.“

“Visst skulle det vara roligt“, svarade damen och skyndade efter monsieur Simon, som icke var sen att bereda henne detta nöje.

Också såg hon snart, till sin obeskrifliga fägnad, huru den artige jätten drog i tågändan, huru dörren till den yttre buren dervid öppnades samt huru derefter lejonet, ett af de största som någonsin med sitt rytande skakat Numidiens skogar, med ett enda skutt befann sig invid den inre burens galler, hvilka det vidrörde med sin breda nos.

Lejonet, alltid storartadt och fruktansvärdt, är dock alltid mest storartadt och fruktansvärdt i sin vrede. Detta sednare stadium hade nu inträdt, och hvem kan undra derpå? Lejonet visste att mattimmen var inne, dess enda glädje efter en förlorad frihet; det hörde huru i nästgränsande burar de vida underordnade olyckskamraterna hvässte tänderna mot afgnagda ben; det kände lukten af middagsmåltiden, ja det såg den till och med ligga utanför buren, utan att likväl kunna nå den. Detta förbiseende mot skogarnes majestät var för stort för att kunna förlåtas; det var ett för starkt hån emot en ädel fånge, ett för djerft skämt med en stor olycka, hvilket allt endast kunde försonas med blod.

Icke under då att ögonen rullade så vildt, att manen reste sig så olycksbådande; att framdelen af kroppen sänkte sig mot golfvet, med det stora hufvudet hvilande på de framskjutna ramarna; att den högburna svansen, beskrifvande nästan en båge öfver ryggen, piskade luften och burens sidoväggar med de väldigaste slag, samt att detta dofva rytande lät höra sig, som är signalen till striden, början till orkanen.

Lejonets rytande skulle genast hafva väckt Cambons uppmärksamhet, om icke de öfriga djurens läten och rörelser, synnerligen deras, hvilkas burar befunno sig närmast honom, hade dragit hans ögon och öron till sig, ty hvad Denise beträffade, så hade hon endast ögon och öron för “den vackraste gosse i Paris“.

Men hvarifrån väl dessa underliga läten och rörelser bland djuren midt i deras matro? — Jo, när skogarnas konung vredgas, då inträder oron i djurens verld, då rullar sig hyenan ångestfull på mark, då flyr tigern, lemnande sitt rof, och blixtsnabbt ringlar sig ormen kring trädets stam, för att finna skydd i dess lummiga krona.

“Se, mademoiselle, se!“ ropade Armand till Denise, i det han pekade på tigerns bur; “hvad kommer åt tigern som glömmer att äta? ... och se på de andra sedan, äfven de ha lemnat sin spis och löpa oroliga fram och tillbaka i sina trånga rum ... se! se!“

“Ah, det är skönt! rysligt skönt!“ hördes längre ifrån den förnäma damens stämma.

Armand vände sina ögon åt detta håll och fann damen med sammetsmantiljen stående i nära halflutad ställning framför lejonets bur på ett afstånd af ungefär en aln. Hon slog händerna tillsammans och applåderade, liksom hade hon framför sig monsieur Fechter i dramen “Les frères Corses“.

Bakom och öfver henne visade sig Hvita Björnens grofva gestalt, lik en knölig trädstam öfver en blomma, som, stolt af sin fägring, prunkar vid dess fot.

“Hvad ser hon på? Hvad applåderar hon åt?“ frågade Armand sig sjelf; “buren är ju tom ... men om den är tom, hvad kan det väl då vara för märkvärdigt derinne?“

Cambon kastade ånyo en blick på sin vän Simon, och det föreföll honom då som om den knöliga stammen, i stället för att bjuda den granna rosen ett skydd, alltmera började luta, hotande att falla.

I detsamma hördes ett nytt rytande, vida starkare och förfärligare än förr. Alla djuren instämde deruti. Det var en hisklig konsert i djurens galleri.

Stammen vacklar verkligen, den faller och under fallet vidröra tvänne af dess grenar, liksom af en händelse, blommans begge sidor, böjande hennes stjelk och krona framåt — framåt mot lejonets bur, framåt intill jernstängerna, som redan imma af den andedrägt, som fasansfullt glöder derinne.

Åter ett rytande, för hvilket hela byggnaden skälfver, men denna gång uppblandadt med menniskors ångestrop. Ett hårdt slag och ett ännu hårdare fall följa derpå. Stammen har fallit, men icke framåt, såsom dess riktning bebådade, utan åt sidan, till följd af en yttre kraft.

Den stolta rosen, hvars krona, påtryckt af en oemotståndlig tyngd, redan fördjupat sina blad mellan burens jernstänger, är ögonblickligen ryckt derifrån och hvilar vanmäktig i Armand Cambons famn, som ännu om sitt byte strider med djurens konung.

Lejonet, hvars skarpa tand kom en sekund för sent för att begrafva sig i den förnäma damens ansigte, har medelst sin genom gallret utsträckta ram fattat uti hennes tjocka sidenklädning.

Nu gäller det att pröfva silkesmaskens och sidenfabrikens förenade verk.

Väfven brister, tack vare den sednares vinningslystnad, och den nye S:t Göran faller baklänges mot galleriets stengolf med sin räddade prinsessa i famnen, under det den nye draken uttömmer sitt raseri på ett afslitet sidenstycke, som snart var förvandladt i den yppersta silkesvadd.

I samma ögonblick inrusar djurvaktaren i galleriet. Han har ett bröd af skålpundsvigt i handen, men hans uppspärrade mun synes så stor, att han nästan skulle kunna sluka det. Hans ögon, färdiga att klämmas ur sina gropar, stirra på de olika grupperna.

Der sitter, längst bort på stengolfvet, Hvita Björnen med handen för ena tinningen, blödande af det djupa sår, honom vid fallet tillskyndades; der ligger, något närmare djurvaktaren, Armand Cambon, till hälften döfvad af den törn, hans nacke gjorde mot samma golf, och ofvanpå honom samt af hans armar ännu omsluten den granna, men afsvimmade damen; der, allra närmast djurvaktaren, står Denise, blek och orörlig som marmorbilden, och der står, nej, der rasar lejonet, trasslande in sina förfärliga tänder i silkestrådarna. Och allt detta under en chorus från de många burarne, hvars make ännu ingen hittills hört.

“Hvad, i alla helgons namn, vill det här säga?“ blef ändtligen djurvaktarens första fråga.

“Det vet jag verkligen inte“, svarade Hvita Björnen, i det han reste sig upp från golfvet, “jag är ofta plågad af fallandesjuka, och den kom på mig just som lejonet trädde in i buren ... jag bör aldrig gå att se på vilda djur ... jag tål inte vid det, märker jag.“

“Hvem i alla djeflars namn har släppt in lejonet?“ blef den andra frågan.

“Det vet jag heller inte“, upplyste Hvita Björnen, “så framt det inte kommit in af sig sjelft ... ni har säkert glömt att låsa dörren ... det var mycket oförsigtigt af er, monsieur Mathieu!“

“Satanas, hvem har gifvit lejonet silke att äta?“ blef den tredje frågan.

Utan att afvakta svar på denna fråga, rusade den förtviflade djurvaktaren fram till lejonets bur och började med tillhjelp af spettet införa köttstyckena, under det han utöste förbannelser, såsom det en verklig djurvaktare egnar och anstår. Derefter, och sedan han medelst de förra tystat munnen på och någorlunda blidkat djurens konung, vände han sig om för att med de sednare ytterligare traktera en annan konungs undersåter.

Men förbannelsen dog på hans läppar, emedan just de, han ämnade förbanna, hade försvunnit. I hela det stora galleriet fanns, med undantag af djurvaktaren och hans djur, ingen lefvande varelse. Hvem skulle således inför hans maktmyndighet förklara, huru lejonet inkommit i buren, hvem som trott sig kunna stilla dess hunger med silke och slutligen hvad alla dessa stående och liggande grupper, han nyss sett, betydde? Han nöp sig i näsan, han lufvade sig sjelf för att öfvertyga sig att han var vaken. Han fann att han var vaken, men hur finna lösning på gåtan?

Saken var den, att under det monsieur Mathieu matade lejonet och på sitt sätt välsignade maten, hade Armand Cambon, hvilken snart återfått sansen, med tillhjelp af Denise, som icke i evighet kunde vara en stod af marmor, utburit den förnäma damen, hvilken deremot tycktes för evighet vara afsomnad. De buro den avsvimmade till vagnen och, med ytterligare tillhjelp af en bestört betjent, uppsatte henne i den, hvilken derefter, dragen af tvänne äkta fullblodsfålar, snart lemnade Jardin des Plantes bakom sig.

Armand Cambon, som ingen bedt göra sällskap, stod naturligtvis qvar; men när han vände sig om, föll hans blick på Hvita Björnen, hvilken icke heller å sin sida funnit skäl att längre se på sällsynta djur.

De begge vännerna betraktade hvarandra en god stund, ehuru med föga vänliga blickar.