Part 6

Under detta samtal hade de närmat sig menageriet, der lejonet, tigern och andra af de farligare rofdjuren förvarades. Dessa djur hafva hvartdera två burar, af hvilka den ena vetter åt trädgården, hvarifrån man kan se, huru de oroligt vanka fram och tillbaka i sina trånga fängelser, än utstickande nosen och än ramarne genom de starka jernstängerna. En afplankning utanför denna bur hindrar likväl den oförsigtige åskådaren från att närma sig gallret. Så är det ej med den andra buren, hvilken finnes inne i sjelfva byggningen. Der kan man närma sig ända intill gallret, och detta är ej så farligt, emedan djuren om dagarne merendels uppehålla sig i den yttre buren. Det är blott om nätterna och när väderleken om dagarne är för kall samt när de skola äta som de indrifvas i den inre, ty begge burarna förenas medelst en dörr, som stänges eller öppnas efter omständigheterna. Medan djuren uppehålla sig i ena buren, städar man, dukar eller bäddar i den andra.

Hvart och ett djur har således ett inre rum både att ligga och spisa uti samt ett yttre kabinett, der det emottager uppvaktningar, utan att behöfva frukta det något förtroligare närmande å de uppvaktandes sida skall kompromettera dess majestät. Men liksom man är nyfiken att veta, huru kungliga personer bära sig åt, när de äta, så vill man äfven gerna öfvervara den taffel, som hålles för skogarnes majestäter, synnerligen lejonet, hvilket är för de öfrige skogsfurstarne hvad ryske kejsaren nu för tiden är för Europas öfrige suveräner. Det är klart att lejonet skall ha den största glupskheten och följaktligen de största köttstyckena. Storheten är alltid imponerande och alltid densamma, med eller utan man, i ragg eller guldgaloner.

Vaktkarlarne i Jardin des Plantes förtjena visserligen icke så få francs om dagen derigenom att de följa besökande främlingar och visa dem alla de märkvärdigheter, som på stället äro att tillgå; men ingen förtjenar så mycket som djurens kammarherre eller hofmästare, hvilken sistnämnde befattning följaktligen är nästan lika lönande i menageriet som i palatset.

Hvita Björnen och hans följeslagare, inträdande i det stora galleri, der de inre burarne äro, funno en dylik hofmästare i full sysselsättning med anrättningarne till djurens taffel. En stor korg, full med färska råa köttstycken, stod midt på golfvet; men den lefvande gladan kunde Cambon icke upptäcka.

“God dag, Mathieu! hur mår ni?“ frågade Hvita Björnen den sysslande hofmästaren, en man af ungefär Simons ålder, men af vida mindre menskligt utseende än den tvåfotade Hvita Björnen.

Finurliga hofmästare efterapa alltid, och såvidt sig göra låter, deras later och sätt att vara, som de betjena. Det är klart att den, som dagligen umgås med lejonet, tigern och hyenan, äfven skall antaga något af deras umgängeston. Också föreföll det Armand, hvilken aldrig tillförene varit inne i detta galleri, som om den öfver köttkorgen lutade hofmästaren sjelf höll på med sin egen middagsmåltid. Stelare anletsdrag i förening med lömskare ögon hade han aldrig sett.

“Hvita Björnen“, mumlade djurens taffeltäckare, utan att taga ögonen från korgen, “kommer för att helsa på kamraterna i gropen derute.“

“Nej, jag kommer för att tacka er för sist, hederlige Mathieu“, svarade Simon.

“Aha, för i morse?“

“Riktigt ... ni har då inte heller glömt vårt vad?“

“När glömmer man hvad man har att fordra?“

“Ni har då redan vunnit?“

“Jag är så säker på det, att jag redan köpt snuset till den der lilla vackra silfver-snusdosan, som ni satt upp mot min stora silfverbeslagna sjöskumspipa.“

De som vakta och sköta djuren, kunna nog röka ur stora sjöskumspipor med silfverbeslag, ty ingen får tillträde till galleriet utan att visa biljett, utfärdad af Intendenten; och den som gjort sig besvär med anskaffandet af en sådan, har nog råd att gifva drickspenningar åt djurvaktaren för hans beredvillighet att, i det han presenterar djuren, förklara deras alla möjliga goda eller onda egenskaper. Att Hvita Björnen och hans vän sluppo in utan biljett härledde sig från den förres bekantskap med djurvaktaren, en bekantskap, som dessutom, efter hvad vi finna, lofvade att bli så vinstgifvande för den sistnämnde.

“Jag har visserligen ännu icke köpt tobaken till pipan,“ yttrade Hvita Björnen, “men är likväl viss om att få min lilla dosa med mig i grafven, så framt den ej behöfver säljas till begrafnings-kostnaderna.“

Hvita Björnen drog härvid fram en splitter ny snusdosa af silfver, som, ehuru af minsta slag, likväl var ganska vacker. Armand betraktade dosan med någon förvåning, ty aldrig förr hade han sett en dylik pjes i Hvita Björnens ramar, eller ens kunnat föreställa sig att denne skulle lägga sig till en sådan lyxartikel. Djurens hofmästare värdigades äfven flytta sina ögon från köttkorgen till ifrågavarande lilla pjes, och Armand tyckte att dessa ögon dervid fingo en mildare glans.

Man säger att ordet och tåren förmå mycket här i verlden; men hvad är väl deras förmåga mot metallens!

“Nå, när skall saken afgöras?“ frågade djurens hofmästare, återtagande sitt vanliga skaplynne, ty dosan hade sjunkit ned i Hvita Björnens ficka.

“I dag, om ni önskar“, svarade denne.

“Må ske i dag då“, yttrade den andre med ett leende.

En djurvaktare bör aldrig le. Detta leende har för mycket tycke med tigerns glada ifver, när han vädrar sitt rof. Armand vände sina ögon ovilkorligen från denne till vännen Simon. Äfven dennes läppar öppnade sig för ett leende; men detta liknade tigerns tillfredsställelse, när han hunnit rofvet. Den sednare synen var icke vackrare än den förra.

“När börjar kalaset?“ frågade efter en stunds tystnad Armands följeslagare.

“På slaget tre, såsom vanligt“, svarade djurvaktaren.

“Och köttet lägges icke in i burarne förrän jag kommer?“

“Nej, icke före klockan tre, såsom sagdt är.“

“Blifva vi de ende som skola beundra storherrskapets goda matlust?“

“Vill icke förmoda det ... plär alltid vara någon som intresserar sig för mina barn.“

“Men ingen som intresserar sig för fadern så mycket som jag.“

“Det är sannt ... många ha bjudit mig på snus, men ingen på dosa.“

“Au revoir!“

“Tusenfallt välkommen! ... ursäkta att jag ej följer till dörren!“

“Inte sannt: ni skulle önska ha en sådan björn som jag i ert menageri?“

“En sådan björn? ... ja visst, med vilkor att han åtminstone en gång i veckan gjorde så vackra konster som den ni tänker göra i dag.“

Hvita Björnen spratt till och fäste på djurvaktarens ansigte sina genomborrande ögon, liksom ville han tränga ända ned till djupet af dennes själ. Men som han troligtvis der icke upptäckte något annat än sin egen silfverdosa, så nickade han gladt åt djurvaktaren, hvarefter han tog Armand under armen och lemnade i sällskap med denne galleriet utanför rofdjurens matsalar.

“Hvad var det för ett vad ni talade om?“ frågade Armand, när de bägge utkommit i trädgården.

“Vänta, du får väl se, Armand lille“, svarade Hvita Björnen förnöjsamt blinkande.

“Således en öfverraskning?“

“Ja visst ... hvad är roligare än öfverraskningar?“

“Och den lefvande gladan, som jag ej såg till?“

“Men som du kommer att se ... lita på det, Armand lille ... du kommer att se henne“, försäkrade Hvita Björnen, gnuggande sina ramar emot hvarandra.

“Ni väntar er mycket nöje af den lefvande gladan, käre Simon?“

“Måtte väl det ... Föreställ dig gladan, också ett rofdjur med klor, hvilka, liksom lejonets, drypa af blod, när hon spänner dem i dufvan, den stackars arma oskyldiga vapenlösa dufvan, som ...“

Hvita Björnen tystnade tvärt. Armand såg på honom med yttersta förvåning. När hade han väl förut i denna röst af hälften åska hört så mjuka, så rörande toner? När hade han förut kring dessa ögon, som alltid uttryckte det mest brinnande hot, då de ej uttryckte den kallaste likgiltighet, upptäckt den röda bågen, som hvälfver sig till en väg för kommande tårar?

“Jo, du skulle se gladan“, återtog Hvita Björnen i sin vanliga tonart, “när hon inne i lejonburen fåfängt mödar sina vingar till flygt ... hur hon flaxar från ena sidan till den andra, hur hon piskar jernstängerna med sina vingar, så att fjädrarne ryka omkring henne; hur hon, med lejonets gap alltid under sig och alltid färdigt att sluka henne, höjer sig, i tanken att hon har den fria himmelen öfver sig, men i stället stöter nacken mot burens tak; hur hon, döfvad af stöten, sänker sig och slutligen försvinner, ögonblickligen försvinner, utan att någon kan säga när det skedde, eller hvart hon tog vägen, och man skulle tro henne hafva flytt genom någon hemlig öppning i buren, om ej en och annan blodig fjäder, som flyter fram ur lejonets nästan tillslutna gap, uppenbarade för oss hennes öde ... Hvad säger du om en sådan syn? ... Är det inte så att man skratta munnen ur led åt ett sådant spektakel!“

Och jätten beledsagade dessa ord med ett gapskratt, så väldigt att de begge elefanterna, i hvilkas grannskap de begge männen i detsamma befunno sig, vände sina ofantliga hufvud åt det håll, hvarifrån ljudet kom. Elefanterna hafva, liksom de öfriga djurslagen i Jardin des Plantes, sin särskilda lokal; men deras är naturligtvis en vida större byggnad med ett betydligt högre staket.

“God dag, far!“ ropade Hvita Björnen till den större elefanten; “jag tror du växer mellan hvar gång jag ser dig ... Men hvad har du för godt att säga i dag?“

Elefanten utsträckte till svar sin snabel genom pålgallret.

“Alldeles detsamma som förr“, yttrade Hvita Björnen, “samma evinnerliga visa:

Bröd, bröd Till min död!

Och bara du får bröd, så ger du dig till tåls ... tål att man spärrar in dig, tål att man beskrattar dig ... för en bit bröd får man dig att knäfalla, för att på din rygg emottaga alla dessa dvärgar, som din blotta andedrägt kunde blåsa omkull; för en bit bröd glömmer du dina fäders land, glömmer att du en gång varit fri, och denna glömska är den oförlåtligaste af alla ... Hvad ser du i denna elefant, Armand lille? ... Jo, du ser folket, folket, folket! ... Så knäfall då, knäfall på alla fyra, ty af mig får du en kastanie, du stolta präktiga folk!“

Dervid lade han en kastanie i det trattformiga trynet på elefantens snabel, hvilken ögonblickligen förde gåfvan till den med half-alns långa betar försedda munnen.

“Men försök att lägga en sten i trynet“ sade Armand, “eller en kula af bly!“

“Nå hvad mer?“ frågade Simon; “han blir ond, hans snabel hväser, ja kanske sprutar oss en stråle vatten i ansigtet ... men bräcker han pålarne? vräker han omkull palisad-verket för att krossa belackarne under sina fötter? Vakande eller sofvande visar han sina ofantliga tänder, men hugger han till med dem? genomborrar han med dem sina förtryckare? ... Nej! tusen gånger nej! ... och likväl är han så stor och stark att han skulle krossa mig, som likväl ej är någon dufunge, med samma lätthet som jag petar ihjäl en geting ... Ja, det är folket, folket, folket! ... Men tyst! var det inte en vagn som stannade utanför trädgårdsporten?“

Hvita Björnen sträckte hufvudet åt högra sidan och lyssnade. Armand följde med ögonen alla hans rörelser, för att af dem kunna gissa till hvad som föregick inom denna alltid besynnerliga varelse, men som likväl aldrig visat sig så besynnerlig som vid detta tillfälle.

“Nej, annorlunda är det med lejonet, med tigern, med leoparden“, började ånyo Hvita Björnen sina betraktelser: “de bita i jernstängerna; de skaka med sina starka ramar de burar, hvaruti man instängdt dem; de äro, ehuru fängslade, likväl en förskräckelse för sina bödlar; de mutas icke eller lockas till knäfall af de smulor man kastar åt dem ... Räck dem köttstycket och glöm handen qvar, de skola sluka både köttstycket och handen ... Det är också folket, men icke sådant det är, utan sådant det borde vara.“

“Och hvad hafva de mer för det?“ frågade Armand; “jo, galler af jern, i stället för af trä, och i stället för bröd tämjer man dem med glödgade stänger eller med svält, som är värre än stål och eld ... Öppna porten till elefantgården, öppna lejonets, tigerns och leopardens burar, släpp alla lösa! ... De skola börja med att sönderslita sina förtryckare och sluta med att sönderslita hvarandra ... Nej, Simon, folket är inte den råa fysiska styrkan, hvarken den styrka som mutas af en bit bröd, eller den som biter i en boja ... Folket är den kraft, som beherskar jorden, och mot denna kraft båta hvarken bojor eller tyranner ... Det styres, derför att det vill styras, och om det styres illa, om det förtryckes och ändå tåligt synes bära sitt ok, så är det endast derför att det rufvar på något bättre sätt att styras, men som behöfver slå rot och mogna ... Folket behöfver ej ha brådtom, ty det vet att det aldrig kan gå förloradt och att dess kraft lika litet som naturens och tidens kan gå tillbaka ... Skilnaden emellan oss begge, käre Simon, är, att då ni tror på eviga bojor, tror jag på evig frihet; då ni tror att folket antingen fegt tål eller fruktlöst rasar, lyckligt när det någon gång kan sönderslita en fångvaktare, tror jag deremot att folket icke tål, utan blott väntar, icke söndersliter, utan blott straffar.“

Nu hördes tydligt bullret af en vagn, som stannade utanför porten till Jardin des Plantes. Armand Cambon fästade dervid ingen synnerlig uppmärksamhet, men desto mera hans följeslagare, hvilken, tagande Armand under armen och dragande honom med sig, ropade:

“Nu, Armand lille, är det tid att se på hur djuren spisa middag ... kom, kom! annars är den lefvande gladan slukad innan vi hunnit fram, och det vore något som jag skulle sörja öfver i alla mina dar, eller rättare sagdt, hon kunde undfly lejonets gap, och detta skulle ännu mera gå mig till sinnes.“

Under dessa ord tog Hvita Björnen skutt, som till och med skulle anstått ett lejon, och den unge mannen, hvilken, om han också velat, icke skulle förmått lösrycka sig från den jernhand, som omgripit hans arm, måste följa med samma snabbhet.

Det dröjde således icke många minuter förrän de hunnit det hus, i hvilket de nyss varit. Men innan de vidrört dörren till galleriet, blefvo de varse tvänne fruntimmer, som också styrde kosan till samma dörr. Hvita Björnen tycktes knappast märka dem, men Armand Cambon kunde icke underlåta att noga betrakta dem, isynnerhet den ena, hvars både utseende och toalett ojemförligt öfverträffade icke allenast den andras, utan äfven de flestas af hennes kön, alltid likväl undantagandes henne, som gifvit honom fem-francsstycket och bedt honom vara välkommen till rue d’Anjou-S:t-Honoré. Nu ifrågavarande dam tycktes visserligen icke vara så ung som denna på Bastilj-platsen; men hon var lika vacker, ja kanske vackrare, åtminstone i deras tycke, som sätta det vällustigt yppiga framför det jungfruligt rena. Hennes stora nattsvarta ögon; hennes mycket krökta näsa; hennes svällande öfverläpp, som lindrigt öfversköt den andra; hennes mjellfina, kanske något för yppiga kinder, med hvar sin lilla förföriska grop; hennes något tillbakakastade, men stolt uppburna hufvud, hvars hår, med lånad färg och glans af korpen, var uppkammadt och förlorade sig under de hvita med små röda törnrosor beprydda rikt veckade blonderne, som koketterade emellan hufvudet och den mörkgröna af en stor hvit plym omsvajade sammetshatten, troligtvis för att lemna pannan fri, denna panna, som, hvilande på tvänne bågar af de vackraste svarta ögonbryn, södern någonsin tecknat, icke tycktes behöfva något annat än sin egen höjd och glans, för att tjusa och kufva; allt tillkännagaf en drottning inom behagens rike, medvetande af sin makt, men icke egande tid att minnas sina förra triumfer för de nya troféer, som dagens eller stundens segrar lade vid hennes fot. Den svarta hermelinsbrämade kappan af utsöktaste silkessammet (silkessammet är, som man vet, den förnäma eller rika verldens non plus ultra), hvilken omslöt den höga gestalten, var ej så vid att den icke med beqvämlighet kunde hopdragas kring lifvet, när det föll dess egarinna in — och hon var rik äfven på dylika infall — att låta verlden något mer än blott ana hvilka herrliga former doldes derunder.

Hennes följeslagarinna var visserligen både ung och vacker, och hennes toalett skulle hafva väckt mer än en borgardotters afund, men man såg snart att hon tillhörde det slags qvinnor, hvars hela lif är ett studium för att upptäcka och tillfredsställa en herskarinnas nycker, kort sagdt en tillvaro af hälften förtrolighet och hälften slafveri, svällande upp till oändlighet vid ett leende på herskarinnans mun och krympande ihop till ett intet vid ett moln på hennes panna.

Det var för begge dessa fruntimmer som Cambon och Hvita Björnen veko åt sidan, när de närmade sig dörren till galleriet.

“Nu är det vår tur att stiga in“, förklarade Hvita Björnen, sedan de båda damerna försvunnit; “vi få godt sällskap, som du ser.“

“Hvem kan den förnäma vackra damen vara?“ frågade Armand med förlåtlig nyfikenhet.

Hvita Björnen kunde ej höra frågan, ty han var redan inne i galleriet, dit också Armand ögonblickligen följde honom, gripen af en oro, som han likväl icke kunde förklara.

“Vi komma väl icke för sent?“ frågade damen med hermelins-kappan djurvaktaren.

Denne bugtade sig som en boas-orm, ty han drömde minst om en louisd’or.

“För att se djuren få sin middag?“ tillade denne; “nej, madame! ... det fattas ännu en halftimma i tre.“

“Så mycket bättre“, yttrade hon; “jag ser att burarne ännu äro tomma.“

“Före klockan tre brukar jag icke öppna dörren mellan de begge burarne“, förklarade han med en sidoblick åt dörren till galleriet, liksom hoppades han på ännu flere besök, emedan hans dröm om guld icke helt och hållet kunde qväfva hans känsla för silfver och koppar.

“Ack, hvad det är för ett stort nöje att se de stolta vackra djuren, när de rusa in för att få sin mat!“ bedyrade djurvaktaren med möjligaste ömhet i rösten, ty han visste af gammal erfarenhet, att de förnäma fruntimmerna alltid äro särdeles tacksamma mot dem, som visa deltagande och ömhet för de arma djuren; “behagar emellertid madame se hur jag lägger in maten i burarne?“

“Ja.“

“Var då så nådig och följ mig!“

Djurvaktaren närmade sig dörren till galleriet för att börja med de burar, som stodo den närmast. Han kunde dock icke underlåta att öppna denna dörr, för att se om icke några francs- eller sous-stycken vore på väg till hans galleri; men som några sådana icke kunde förmärkas, tillslöt han den med en suck och vände hela sin uppmärksamhet mot den första buren.

Under tiden hade den granna damens stora ögon, förmodligen i saknad af djur att se på, sökt de menniskor, som jemte henne och hennes följeslagarinna voro inne i galleriet. Af dessa menniskor var Armand Cambon den som stod henne närmast, ty Hvita Björnen stod orörlig framför lejonets bur, hvilken var mycket längre bort belägen. Det var således naturligt att Armand skulle blifva enda föremålet för dessa stora ögon, ty på djurvaktaren hade de troligtvis redan sett sig mätta.

Armand Cambon, som så djupt hade böjt sig för de milda högblå ögonen på Bastilj-platsen, uthärdade utan ringaste förlägenhet de stora svarta ögonens eld, och det ehuru dessa länge och väl spelade på honom. Emellertid skulle detta helt säkert hafva smickrat honom, så framt han haft någon rival att täfla med, t. ex. lejonet eller tigern, för att icke tala om Hvita Björnen, hvilken väl ändå ej kunde vara så farlig.

Huru länge Rinaldos sköld skulle hafva trotsat lågorna från Armidas ögon, är likväl svårt att veta, ty djurvaktarens röst höjde sig, dragande allas uppmärksamhet till sig, allas utom Hvita Björnens, hvilken syntes så godt som fastnitad vid sin plats.

Framför hvarje bur låg redan ett stycke kött, större eller mindre allt efter dens rang och anspråk, som var burens herre. Djurvaktaren, som före åskådarnes inträde bestyrt denna rättvisa fördelning, behöfde således nu blott öppna hvarje bur och deruti genast inkasta den portion, som tillkom en hvar, utan vidare val och beräkning. Han kunde följaktligen helt obesvärad öfverlemna sig åt sina vanliga föreläsningar i rofdjurens gastronomi, under det han införde deras portioner.

Djurvaktaren, icke vanslägtande från sina landsmän, talade mycket. Han beskref med de lifligaste färger t. ex. lejonets och tigerns fina smak, huru de väsnades och hotfullt spetsade öronen, om köttet var det minsta ankommet, hvilket så lätt kunde hända under de varma sommarmånaderna, men huru de deremot hviftade med svansen af tillfredsställelse, när köttet var af en ung oxe i stället för af en gammal häst, den de blott i allra högsta nödfall kunde fördraga. Han beklagade att statens ekonomiska förhållanden icke medgåfve serveringen af lammkött, öfvertygad som han var, att de ädla djuren genom mera lättsmälta födoämnen ovilkorligen skulle förmildras till sederna och småningom närma sig mensklighetens gräns.

Detta hvad lejonet, tigern och de ädlare djuren beträffade. Men den lika opartiske som vältalige djurvaktaren glömde ej heller de öfriga. Sålunda berömde han schakalen för dess kända blygsamhet att aldrig vilja springa lejonet, den större förtjenstens representant, i förväg, och för dess stora hushållsaktighet, som aldrig tillät honom förakta en sak derför att en annan kastat den åsido, utan städse hade för ögonen det vackra ordspråket: “Små smulor äro också bröd.“

Vidare berömde han hyenan för det hon, långt ifrån att vara en gourmand, alltid åtnöjde sig med vanlig husmanskost och var lika glad, antingen man gaf henne finare eller gröfre mat, mycket eller litet. Visserligen medgaf han att hvarken han sjelf eller någon annan sett henne hvad man egentligen kallar glad, utan skulle man fast mer kunna säga att hon var beständigt ond, enär hon oupphörligt grinade och visade tänderna ända till det blodröda tandköttet; men detta bevisade icke desto mindre det jemnaste lynne, den mest stadgade och konseqventa karakter, som onekligen förtjenade beundran i en tid, der rena fasta karakterer hörde till undantagen.

Så orerade och bedömde den outtröttlige djurvaktaren. Men en fransman, som orerar mycket — och det göra de alla — måste äfven orera mycket om sig sjelf ... och äfven det göra alla. Så förkunnade han, hurusom djuren visade honom en underdånighet endast jemförlig med den, som de i paradisets dagar egnade våra första föräldrar; huru han, genom sin dagliga beröring med lejonet och tigern fått det förras styrka och den sednares vighet, ehuru han, naturligtvis af aktning för sin nästas lif och lemmar, hvarken pröfvat det ena eller det andra. Han tillskref sitt välde öfver dessa annars så oregerliga djur hufvudsakligen den mildhet och granlagenhet, hvarmed han städse bemötte dem. Aldrig hade han gått in i deras burar och stört dem, när de varit sömniga och velat njuta nattro; aldrig hade han, liksom andra jordens mäktige, ryckt brödet, eller, sannare uttryckt, köttet ur munnen på dem, när de varit hungriga och velat äta.

Djurvaktaren slutade sina föreläsningar med en hjertnupen tirad om huru han, fastän make och familjfader, likväl nödgades försaka familjlifvets behag, för att helt och hållet kunna egna sig åt sina älsklingar i Jardin des Plantes, hvarigenom tydligen all omtanke för hans och hans familjs framtida bergning måste åsidosättas, och att han derför skulle emotse den mörkaste ålderdom, derest ej ädla menniskor funnes, som med kärlek för naturalhistorien förenade tillbörlig frikostighet mot den, som egnat hela sitt lif åt detta vigtiga studium.

Djurvaktaren slutade nu sin föreläsning, under hvilken han gått från bur till bur och inlagt i hvardera den bestämda portionen, utom i lejonets, framför hvilken ännu låg qvar den för det bestämda anrättningen.

“Madame“, sade djurvaktaren under en ny djup bugning för damen med hermelins-manteln; “madame undrar säkert hvarför jag ännu icke dukat för lejonet?“

“Jag ser det“, svarade hon; “men hvarför har ni ej gjort det? ... djurens konung framför allt, tycker jag.“