Part 5

Hvad monsieur Géronnière menade med “billets de complaisance“ torde kanske behöfva förklaras och detta så mycket hellre, som just dessa “billets de complaisance“, genom den förvirring och osäkerhet de åstadkommo inom affärslifvet, mycket bidrogo till den fiendtliga sinnesstämningen mot styrelsen, ehuru icke derför är gifvet att denna var orsaken till det nu ifrågavarande onda. Förklaringen göres tydligast medelst exempel: A har köpt varor af B, men som han ej har kontanter att betala med, bjuder han B sin skuldsedel eller vexel, förfallen till betalning å bestämd dag efter trenne månader. Denna skuldsedel eller vexel bär ännu det enkla namnet: “Billet“. Glad att få sälja åt en köpare, som icke prutar ned priset — ty det är blott med kontanter i näfven som man har rätt att pruta — emottager B denna “billet“; men som B sjelf behöfver mynt, så går han med denna “billet“ till en diskontör, hvilken, fullkomligt obekant med den förste utgifvaren A, likväl känner B, den han anser för god och följaktligen lemnar pengar på A:s “billet“, ytterligare garanterad af B. Diskontören räknar sig dock till godo sex procent på kapitalet och en procent i kommissionsarvode. Men diskontören har ej tagit dessa pengar ur egen kassakista, utan lyftat dem på banken, som till sin säkerhet emottagit samma “billet“, ytterligare garanterad af diskontören, hvilken gifvit banken endast fyra procent på pengarna. Det är klart att banken, som hvarken känner A eller B, måste anse diskontörens garanti för den bästa, men har dessutom ej skäl att misstro hvarken B, som diskontören trott på, eller A, som B trott på. På förfallodagen skickar banken ifrågavarande “billet“ till dess utgifvare A, hvilken, om han har pengar, naturligtvis inlöser sin förbindelse. Har han icke pengar, så håller banken sig diskontören, hvilken i sin ordning får hålla sig till B, och denne i sin till A. Detta allt tyckes blott bevisa att man kan köpa varor utan att genast behöfva betala dem, och deruti ligger icke något ovanligt eller ondt, åtminstone vid första påseendet, ehuru man visserligen skulle kunna påstå att utan detta kreditsystem hade A aldrig köpt varorna af B till så högt pris, och icke heller B gifvit diskontören sex procent i ränta och en i mäklarearvode. I alla fall finnes dock för denna negociation en verklig grund, nämligen varan eller varorna. Men det är icke alltid som A behöfver köpa varor af B. Deremot kan det lätt hända att B behöfver pengar. Han går till A och, ifall denne är medgörlig eller tacksam, får af honom en ny “billet“, deruti jemväl en emot summan svarande vara figurerar, utan att likväl i verkligheten finnas till. Nu heter det ej mera rätt och slätt “billet“ ty “billet“ har genom denna transaktion blifvit upphöjd till värdighet, om ej just till heder, af “billet de complaisance“. Marschen och återmarschen blifva naturligtvis desamma, men, i stället för att, såsom förr, stå på varans solidare grund, befinner man sig nu på vingleriets lösa och bedrägliga botten. Detta vingleri hade under de sista tio åren af Ludvig Filips regering uppdrifvits till en ovanlig höjd, hvartill kom att, just genom lättheten dels att bekomma varor på kredit, dels att få låna penningar utan deremot svarande valuta, tillverkningen uppjagats vida öfver behofvet eller möjligheten af konsumtion. Man talade vidt och bredt om huru handel och näringar blomstrade i Frankrike, ty man såg eller ville blott se de tallösa handelsbodarne, fylda från golf till tak med varor af alla slag. Men mycket, som på afstånd synes stort, blir på närmare håll ofta reduceradt till intet. På afstånd är till och med den vattusigtige en koloss, som bjuder respekt; men hvad är han, när man går honom på lifvet? sjelfva eländet och döden.

Sådant var det ekonomiska tillståndet uti Paris i slutet af år 1847. Ruinerade köpmän och handtverkare, som icke förmådde inlösa sina “billets de complaisance“; diskontörer, som dels rymde, dels hängde sig, derför att de icke kunde bära ansvaret för dessa “billets de complaisance“; och slutligen en bank, som, öfverflyglad af öfver fyrtio millioner francs i bara “billets de complaisance“, dem ingen förmådde infria, lutade mot bankrutten. Ställ nu detta tillsammans med den stora politiska förbistringen, och säg sedan att 1848 års revolution endast var en öfverraskning såsom de blinda och döfva i sin fåvitsko utropat!

“Således är det kanske äfven sannt att staden hvimlar af sysslolösa arbetare?“ frågade Adelaïde, “och att alla dessa olycklige sakna bröd?“

“Visserligen finns det en mängd sysslolösa arbetare ... det är klart att när fabrikerna tillslutas, måste arbetaren vara utan arbete ... Men att de sakna bröd, är öfverdrift, ty staten har nyligen gått i författning om att de fattige få köpa sitt bröd för det vanliga priset, det vill säga till hälften af hvad det annars skulle kosta.“

Äfven deruti talade bankiren ganska riktigt. Brödet hade från tre sous skålpundet, som var det vanliga priset, stigit till sex. Staten hade derför öfverenskommit med bagarne, att de skulle tillhandahålla de fattige bröd efter tre sous, hvaremot staten förband sig att ersätta bagarne för återstoden, hvilken ersättningssumma blott för Paris lärer gått till omkring åtta eller nio millioner francs. Men hvarifrån den fattige och utan arbete varande arbetaren skulle få dessa tre sous, som han likväl sjelf måste ega för att köpa ett skålpund bröd, det kunde staten lika litet som monsieur Géronnière säga och anvisa.

“Och hvad menade han med affärerna i Spanien?“ fortfor den frågvisa flickan.

“Affärerna i Spanien!“ upprepade bankiren, häftigt uppstigande, “affärerna i Spanien äro bland de olycksaligaste Frankrike någonsin gjort ... Hertigens af Montpensier giftermål med en spansk prinsessa, en möjlig arftagerska till spanska kronan, skall i en snart inträffande framtid kasta Frankrike i ett nytt krig emot England, ett krig, som måste ruinera all vår handel.“

Det är förlåtligt om en börsens notabilitet endast tänker på handeln, ty han kan möjligtvis förtjena på alla andra olyckor, utom naturligtvis på handelns ruin. Det var den spanska affären, som ohjelpligt störde det ditintills goda förhållandet emellan Ludvig Filip och börs-aristokratien. Det var just den som gjorde, att berörde klass, hvilken ditintills dragit temligen jemnt med Juli-konungen, om ej just konspirerade emot honom, åtminstone lemnade honom försvarslös i farans stund.

“Och hvarför allt detta?“ fortfor bankiren; “jo, endast för att sätta en krona på en prins af Orleanska huset ... Det är för mycket dynastiskt ... vid gud, för mycket dynastiskt ... Hvad tänkte den vise Ludvig Filip på? hvad tänkte den annars så utmärkte Guizot på? ... Der ser man följden af att icke vid sin sida ha en finansminister med nog klar blick in i framtiden, för att kunna se hvad som skall hända, och med nog stark tunga, för att i tid kunna förekomma olyckorna.“

Bankiren nästan utskrek de sista orden, liksom ville han derigenom visa hvad han i dylikt fall skulle ha förmått.

Emellertid talade bankiren, liksom messingsarbetaren på Bastilj-platsen, ganska sannt, hvad både den ekonomiska och politiska ställningen beträffade. Men hvad den blifvande finansministern Géronnière _tänkte_ göra för att bota det onda, derom talade icke hans namne bankiren. Hvad messingsarbetaren _tänkte_, det utvisade revolutionen 1848. Frågar man nu i dag, då vi skrifva 1851, hvad andra fransmän tänka derom, så erkänna de alla med en mun att revolutionen var nödvändig, ehuru naturligtvis legitimisterne vilja krypa till sin Henrik V, för att sola sig i glansen och värman af hans guddomliga gloria, och Orleanisterne lika naturligt samla sig kring grefven af Paris, för att med berömvärd kristlig hjelpsamhet dela regerings-bördan och uteslutande tillskansa sig portföljer och andra embeten, utan att likväl någotdera af dessa partier kan framvisa ett bättre system än det störtade. När allt kommer omkring, så är det kanske ändå republiken som räddat alla.

“Och Schweiz sedan“, fortfor Adelaïde, som riktigt hade slagit sig på politiken; “han nämnde också något om affärerna i Schweiz, den der arbetaren, och äfven detta tycktes djupt senteras af det goda folket.“

“Allt som är emot regeringen, senteras af packet“, svarade bankiren tvärt och satte sig.

“Packet hade således orätt i den saken?“ frågade Adelaïde leende.

“Det är blott en slump om det någon gång har rätt“, menade onkeln helt vårdslöst.

“Men hvaruti består nu det orätta?“ fortfor Adelaïde med nästan outhärdelig nyfikenhet.

“Sådana saker begriper du ej, mitt barn!“ förklarade onkeln utan vidare omsvep.

“Just derför frågar jag, bäste onkel“, anmärkte brorsdottern.

“Hade regeringen handlat lika klokt och rättrådigt i allt annat som i den saken, så vore den verkligen att lyckönska“, menade bankiren, som ändtligen lät jemka med sig.

“Hvad är det då som regeringen har gjort?“ återtog den unga flickan.

“Hvad det är?“

“Ja.“

“Du vill veta hvad regeringen har gjort i Schweizer-stridigheterna?“

“Ja, oändligt gerna, ifall onkel vill hafva godheten att upplysa mig.“

“Den har helt enkelt understödt sina trosförvandters sak“, upplyste Géronnière.

“Hvilka trosförvandter!“

“Katolikerna i Schweiz, kan du väl förstå.“

“Men det är ju egentligen jesuiterne i Schweiz som stält till all den der oredan, efter hvad jag hört och sett.“

“Hvar har du hört och sett det?“

“I tidningarne, som onkel sjelf studerar för hvarje dag och dem också jag ibland tittar uti.“

“Det går verkligen bra långt, när flickor vid din ålder läsa tidningar.“

“Det är mycket möjligt ... men efter nu olyckan en gång är skedd, så tycker jag att ...“

“Att du bör veta, om det är jesuiterne som stält till allt det der?“

“Ja visst, gode onkel!“

“Nå, om det nu ändtligen skulle vara jesuiterne, hvad vore det mer med det?“

“Åh kors, ingenting annat än att då vore ju också monsieur Guizot, monsieur Duchâtel och sjelfva konungen ...“

“Hvad vore de?“

“Jesuiternes trosförvandter“, svarade den oförskräckta flickan.

Onkeln spratt upp från stolen och såg sig omkring med fruktande blickar.

“Har du förlorat förståndet!“ ropade han.

“Men, bästa onkel, det faller ju af sig sjelft att ...“

“Tyst! tyst, flicka! ... det der är icke saker att leka med ...“ förklarade han med ökad oro.

Hvad kunde vara orsaken till bankirens oro? Var han kanske en af desse hederlige affärsmän, som fått franska regeringens hemliga uppdrag att sälja vapen och ammunition åt jesuiterne, för att dermed krossa en statsförfattning och en samvetsfrihet, som under seklers förlopp bibehållit sig orubbliga som de skyhöga berg, hvilka skyddande sluta sig omkring Schweizerlandets leende dalar? Den fullkomligt bestyrkta tillvaron af en sådan transaktion hade jemväl bidragit till den allmänna opinionens dom öfver Ludvig Filip och hans ministrar.

Adelaïde Géronnière ämnade kanske besvära sin onkel med ännu flere frågor i politiken, men hindrades derifrån af en betjent, som inträdde, anmälande hertig de Beaudreuil.

Den anmälde stod på kabinettets matta, innan ännu betjenten utsagt hans namn. Det var en högväxt trettiårig man med vackert, men mycket blekt ansigte. Hans hållning var prydlig, men stel, hans blick matt, men befallande. Han tycktes vara en man med kraft att handla mycket, utan att derför känna djupt. Det låg något af hafs-örn i hela hans väsende. Vid hans närmande var det som om man kände den kalla fläkten af tvänne stora vingar, fuktiga af hafvets skum och dimma.

Hertigen höll i sin högra hand en utomordentligt vacker blomsterbukett, hvilken han räckte den unga flickan, hvars ena hand han i detsamma med en viss förnäm förtrolighet förde till sina läppar.

Han hade rättighet att gifva henne denna blomsterbukett, han hade rättighet att så der förtroligt kyssa hennes hand, ty Adelaïde Géronnière, den svåra rike bankirens och hederslegions-riddarens brorsdotter samt enda arftagerska, var hertig Rigobert de Beaudreuils trolofvade brud och skulle om några veckor blifva hans maka.

Tredje kapitlet.

Jardin des Plantes.

Vi lemnade Armand Cambon på Bastilj-platsen med sitt fem-francsstycke i handen. Men han kunde icke i evighet stå der och betrakta det, ty folk, som gick förbi, kunde lätteligen föreställa sig att han stod der enkom för att skryta med sin rikedom, emedan ett fem-francsstycke (nästan lika stort som vår svenska specieriksdaler och värdt ungefär 3 rdr 75 öre rmt) uti en arbetares hand alltid är en rikedom, utan att det derför just behöft gifvas af en vacker flicka.

Cambon var gladare än om han sålt hela sin butik, ty han tänkte på den vackra damen, som talt med honom så länge och slutligen bedt honom vara välkommen till n:o 35 vid rue d’Anjou-S:t-Honoré.

Mången skall törhända anse det för oförskämdt af Armand Cambon att våga tänka på en flicka, som jemte ungdom och skönhet har klädning af sidensars och mantilj af silkessammet samt dessutom till råga på olyckan håller under armen en herre med hederslegions-bandet. Men när furstar drömma om gudinnor, grefvar om prinsessor och borgare om fröknar, så kan väl också en simpel arbetare få drömma om en mamsell, och för öfrigt borde det väl icke vara så farligt med ståndsskilnaden i ett land, der personer utan pantalonger burit prinsessors hufvud på pikar och halshuggit tusentals adelsmän. Det blir i alla fall ett slags närmande, hur mycket man än må hafva att anmärka mot sjelfva sättet.

Cambon styrde kosan mot söder till pont d’Austerlitz, en af de tjugoen broar, som hvälfva sig öfver Seinen. Pont d’Austerlitz, sammansatt af fem jernbågar, har sitt namn af den stora batalj, som fransmännen under Napoleon vunno öfver ryssar och österrikare den 2 December 1805. Utan att tänka hvarken på Napoleon eller Austerlitz, passerade Cambon bron och skulle just vika af in på boulevard de l’Hôpital, då han hörde sitt namn ropas af en röst, snarlik bullret af en kanonvagn öfver en träbro. Cambon spratt till och vände sig om. Det finnes vissa röster, som man kan ha hört hundra gånger och hvilka ändå komma en att spritta till vid den hundraförsta.

Den figur, hvarpå Cambons öga föll, var värdig en sådan röst. Karlen, hvars ålder syntes vara omkring fyrtio år, hette Simon, vindragare till yrket, men äfven kallad Hvita Björnen, på grund dels af hans ovanliga kroppskrafter, dels ock för hans ständiga bruk af ljusa kläder, hvartill hörde hvit filthatt med breda border samt osvärtade skor. Han var till växten ett värdigt motstycke till jättarne i Pariser-mysterierna af Eugène Sue; men ansigtet var vackert och uttrycksfullt, såsom fransmännens i allmänhet. Svarta ögon, krokig näsa, stor mun med starka hvita tänder, svart yfvigt skägg, men tunnt hår på hufvudet, något som för fyrtioåringen i Frankrike icke heller är ovanligt. Ungefär på detta sätt finnes Hvita Björnen beskrifven af de författare, som tecknat den speciellare delen af sednaste revolutionshistorien i Paris, i hvilka han varit en lika nitisk som fruktad kämpe. Han hade ända från sina ynglingaår haft stort anseende inom folkqvarteren, ty det är naturligt att de lägre folkklasserna, till hvilka blott några matta strålar af tidehvarfvets bildning ännu hunnit tränga, skola högre än andra uppskatta den kroppsliga styrkan och öfverlägsenheten hos sina kamrater, hvilket visst icke bör anses underligare, än att en fransk markis ofta framför mycket sätter den af sina hundar, som har de starkaste tänderna, eller att en engelsk lord lika ofta framför allt värderar den häst, som är starkast i att springa.

“Armand lille!“ ropade jätten till den unge arbetaren; “hvad går åt dig i dag, efter du hvarken ser eller hör? ... Har någon grisett i S:t-Antoine förvridit hjernan på dig, eller har hon flugit ifrån dig i någon vicomtes kabriolet?“

Det är visst värdt att tala om S:t-Antoine med den, som endast tänker på S:t-Honoré! Också teg Armand som ett godt barn.

“Eller har du ingenting annat än dina läppar att bita i, stackars gosse?“ frågade Hvita Björnen, framräckande en bred hand, full med stekta, rykande kastanier.

Stekta kastanier äro ett af det lägre Pariserfolkets läckrare födoämnen. Också finnes det knappt något hus inom folkqvarteren, i hvars port man ej upptäcker en liten flyttbar stekugn, på hvars blecklock kastanier oupphörligen stekas till de förbigåendes beqvämlighet.

“Tack, Simon! jag är icke hungrig“, svarade Armand, vänligt skjutande tillbaka den breda handen.

“Då är du, som jag nyss nämnde, kär eller bedragen af din käresta, Armand lille!“ mumlade Hvita Björnen, knaprande på de försmådda kastanierna, dem han oskalade fört in i sin mun; “i tider som dessa, då ingen har råd att äta, borde alla menniskor vara kära ... När Madelone lefde, den stackars Madelone, som, om jag haft råd, nu skulle sofva i Père-Lachaise under en grafvård lika vacker som Casimir Périer’s, var det dagar då jag lefde af en sou ... Madelone visste ej hvad bedrägeri och kabriolet ville säga“, tillade han leende på sitt sätt, “och hon var, den stackars Madelone, en olycka för alla som nalkades henne ... en underofficer vid linien vågade en gång lorgnettera henne, och jag slog in lorgnetten i hans högra öga, så att han måste lära sig sigta med det venstra, antingen han sköt på män eller qvinnor ... En skrifvare vid Palais de la Justice vågade en gång trycka hennes hand, och jag krossade hans fingrar, så att han hvarken kunde skrifva eller ge handtryckningar mera ... Den stackars Madelone var, som sagdt är, en olycka för alla ... men hvad gjorde det? hon var en lycka för mig, och det var minsann inte den minsta lyckan, att jag blott behöfde se och höra henne, för att glömma mat och dryck.“

“Ni höll mycket af Madelone, käre Simon?“ frågade Armand tankspridd.

“Om jag höll af henne ... det kunna ju både underofficern med lorgnetten och skrifvaren med fingrarne intyga ... två vittnen äro mycket, men tre ännu mer.“

“Tre?“

“Ja tre!“ svarade Hvita Björnen med en stämma, hvilken nästan förlorade sig i det gnissel, som tvänne hårdt sammanbitna tandrader förorsaka.

“Två äro kända och den tredje blir det snart“, återtog Simon, hånleende. “Men hvart tänker du gå, Armand lille?“

“Till Bicêtre“, svarade Armand tankspridd.

“Vill du äta upp dagportionen för din far?“

“Jag har sålt hans kedjor och vill derför lemna honom hans pengar.“

“Hur mycket har du att ge honom?“

“Mellan sex och sju francs.“

“Och det för bara en enda dag?“

“Ja“.

“Hin i den gubben! ... han förtjenar mera på en dag än krämarne i Palais Royal på en hel vecka, och jag gråter lika litet öfver det ena som öfver det andra.“

“Farväl, käre Simon!“

“Redan? ... stopp, Armand lille! ... du hinner tids nog till Bicêtre ... det är långt till skymningen och innan man tänder lyktorna för att upplysa prakten på ena sidan och eländet på den andra.“

“Farväl ... jag har icke sett min far på två dagar och han undrar säkert hvarför jag ej kommit.“

“Ohoj! du måste följa mig“, förklarade Hvita Björnen, fattande Armands ena arm.

“Hvart?“

“Ser du inte att vi stå midt för Jardin des Plantes?“

“Än vidare?“

“Jag ämnar mig dit för att bjuda min far elefanten på några kastanier, nicka åt mina bröder björnarne och se hur min kusin lejonet slukar en lefvande glada.“

“En lefvande glada?“

“Jo, jag menar det ... herrskaperna i Jardin des Plantes lefva lika läckert som herrskaperna i S:t-Germain.“

“Smaklig måltid ... men jag måste gå.“

“Var inte envis nu, Armand lille ... nog hinner far din få pengarne innan han somnar i afton ... jag har aldrig förr sett en menniska, som är så angelägen att bli af med pengar ... eller fruktar du kanske att jag skall stjäla af dig dina lumpna sex eller sju francs?“ frågade Hvita Björnen skrattande.

“Hvad är det för historier, käre Simon?“

“Nå så kom då! ... betänk: en lefvande glada!“

Antingen det var nyfikenheten att se hur ett lejon bär sig åt, när det slukar en lefvande glada, eller att han icke hade så brådtom med att lemna ifrån sig det der kära fem-francsstycket, är svårt att afgöra; nog af, han följde Hvita Björnen in i Jardin des Plantes.

Jardin des Plantes är, om ej just den vackraste trädgård i Europa, såsom fransmännen sjelfva påstå, åtminstone den rikaste, ty den bjuder på blommor från icke mindre än fyra verldsdelar; den har ett rikt museum för den, som älskar naturalhistorien, ett stort menageri af de märkvärdigaste vilda djur och trenne stora alléer af lindar och kastanier, planterade af den odödlige Buffon, som var intendent öfver Jardin des Plantes från 1739 ända till 1788, då han derstädes dog. Det är således äfven en helig jord man beträder. Der har den store mannen vandrat och ordnat, studerat och funnit, tänkt och skrifvit, och vid foten af dessa lindar och kastanier, har han kanske hvilat sig efter sina mödor, hvilkas frukter kommit samma efterverld till godo.

Jardin des Plantes är dock icke på långt när så besökt af fransmännen sjelfva som man har skäl att förmoda. Ofta framställer trädgården, oaktadt all sin prakt, bilden af en stor ödslighet, liksom den sörjde frånvaron af den, för hvars skull den egentligen smyckat sig så grann, nämligen menniskan; den tyckes understundom känna ett behof af att lyssna till mildare röster än vilddjurens och att mätas af blidare blickar än lejonets och tigerns. Men när var icke menniskan otacksam, hon må tala franska eller svenska? Liksom den fashionable svensken hellre utsätter sig för solens strålar på Carl XIII:s torg än svalkar sig i skuggan af Humlegårdens lindar, så föredrager äfven den fashionable fransmannen boulevardernas qväfvande hetta framför skuggan af Buffons lindar. Han vill hellre ses än se, och ser han någon gång, så ser han förr på köpmanspassagernas moderna spegelglas, än på jordens gammalmodiga blomstermatta.

Men det fattigare folket, det försmår icke guds gåfvor. Det glömmer hvarken Humlegårdens lindar eller lindarne i Jardin des Plantes, fast det knappast vet att Bellman sjungit under de förra eller att Buffon planterat de sednare. Det leker och dansar under träden, tacksamt mot en natur, som likväl gifvit detta folk så litet; men träden, i sin ordning tacksamma, strö i stället sina kronors bästa blommor öfver de dansandes hufvud och fläkta helsans doftande fläktar öfver mödans och idoghetens barn.

Denna ömsesidiga ömhetsbevisning är dock endast möjlig på folkets frihetsstunder från arbetet eller bekymret. Den dag, då Armand Cambon och Hvita Björnen trädde inom jernstaketet kring Jardin des Plantes, var det, med undantag af dem sjelfve och djurvaktarne, ingen menniska i trädgården, hvilket väckte Cambons uppmärksamhet, ty vanligtvis plägade ingen dag gå förbi, utan att åtminstone någon främling eller resande från provinserna besökte trädgården för att bese de vilda djuren.

“Det är särdeles tunnsådt i dag“, anmärkte Cambon leende, “och ändå bjudes man på en lefvande glada.“

“Ja, det är märkvärdigt“, svarade Hvita Björnen helt vårdslöst.

“Har man ej affischerat en så sällsynt händelse?“ sporde Armand; “om man det gjort, borde halfva staden redan varit här ... har man uraktlåtit det, så säg mig då hvem som skall betala gladan?“

“Klockan är inte mer än tu, och det är först klockan tre som djuren få mat“, upplyste Simon; “ännu hinner det komma mer folk än hela trädgården kan rymma ... emellertid, om det roar dig, kunna vi gå in och se hvad man i dag har att bjuda det öfriga herrskapet på, ty jag förmodar att inte alla bjudas på fågelstek ... det är blott djurens konung som hugnas med en slik anrättning ... det är blott konungar som få sluka lefvande.“