Part 4

Den som i denna stund var obetänksam och oförlåtligt dåraktig, det var riddaren af hederslegionen. Sådana saker kan man tänka, om man så vill, men man aktar sig för att säga dem isynnerhet om man är i Frankrike ... i Paris.

Följden uteblef också icke.

“Sådana der!“ upprepade en “gamin“ af det slaget, som, härdadt vid emöternas chocker och kanonmynningens kartescher, icke fruktar några barska ord från en hederslegionsriddares mun.

“Mille tonnerres!“ röt en kolbärare, läggande sina grofva svarta händer på riddarens skuldror.

“Vill man öfverfalla mig midt på gatan!“ ropade riddaren, stretande emot, “finnes det ingen polis? ... hör hit någon! ... släpp mig, släpp mig, fördömda pack!“

“Pack!“

Det var kronan på verket, det var luntan vid krutdurken.

“Ned med aristokraten! ... ned med guldmenniskan!“ vrålade hela Bastilj-platsen.

I ett ögonblick var riddaren skild från sin följeslagerska och omgifven af en mängd vilda figurer, som öfverskreko hvarandra, hårdare och hårdare omslutande sitt offer.

Allt detta följde på hvartannat vida hastigare än vi hunnit nedskrifva det.

Den unga damen stod blek som den verkliga Psyches bild och lika orörlig, förstelnad som den. Omkring henne och liksom för att beskydda henne stodo de fyra flickorna, som nyss rönt så stort bevis af hennes vänlighet. Men hufvudfiguren i gruppen tänkte i denna stund endast på den fara, som hotade en annan, och hennes bönfallande blick sökte mannen med messingskedjorne, liksom hon haft rättighet att vinna hans deltagande.

Denna blick sökte ej förgäfves, ty snabb som pilen, som tanken, kastade sig Armand Cambon in i folkhopen liksom man kastar sig i vågen för att rädda en drunknande. Snart hade hans starka armar undanvräkt de våldsammaste; snart stod han öga emot öga framför den olycklige riddaren, hvilken han ögonblickligen trängde närmare intill och upplyfte. Derefter närmade han sig jernstaketet kring Juli-kolonnen. Folkhopen upphörde med sitt anfall och lät Cambon obehindradt passera, i den fromma öfvertygelsen, att den hederlige Armand Cambon omöjligen kunde hafva någon annan afsigt än att spetsa den förhatlige aristokraten på de lansar, hvaraf staketet bildades, ett infall så nytt och, med afseende å staketets egenskap af hedersvakt kring frihetshjeltarnes grafvård, så pikant, att det ovilkorligen måste framkalla det mest enhälliga och stormande bifall.

Armand Cambon var mera än ordets Ledru Rollin; Armand Cambon var handlingens Robespierre, och gud vete icke allt hvad den hederlige Armand Cambon i denna stund var.

Cambon gjorde så till vida skäl för jemförelsen, som han, i likhet med Robespierre sköt öfver målet. Det vill säga: i stället för att, såsom det goda folket väntade, träda riddaren på de uppskjutande lansspetsarna, lyfte han honom öfver dem och stälde honom derefter inom staketet, hvilket, sedan dess port ögonblickligen blifvit af den innanför posterade vaktkarlen tillsluten, sålunda, tvärtemot allas uträkning, blef ett försvar för den, hvars undergång och död det skulle blifva.

Detta var ett streck i räkningen, som naturligtvis måste gifva signalen till ett lika enhälligt som stormande missnöje från alla dem, som nyss icke haft nog starka lungor för jubelropen.

Armand Cambon var en förrädare af folkets heliga sak; Cambon var en hemlig anhängare af aristokratien, ty man får icke gerna af en förnäm dam fem francs för en messingskedja och man underlåter icke gerna att spetsa en förnäm herre, så framt man ej kokar i samma gryta som de. Cambon var en spion, som eftersträfvade ingenting mindre än en polissergeants förmånliga syssla, och gud vet icke allt hvad den stackars Armand Cambon nu var.

Hotfulla röster, riktade mot vår hjelte, hördes från alla håll och hotfulla armar höjdes, för att vända ordet till handling. Räddaren var nära att bestiga den räddades bål.

Men Armand Cambon höjde sig på tåspetsarna och ropade med en röst, som genomträngde stormen:

“Aktning för Juli-kolonnen! aktning för Juli-hjeltarnes graf!“

Han vädjade ånyo till Juli-kolonnen, och vi måste medgifva att den sednare anledningen var mera på sitt ställe än den förra.

Folkhopen hejdade sig.

“När jordens mäktige icke längre skydda olyckan“, fortfor Cambon, “när kyrkorna icke längre äro olyckans fristäder, hvar skall då olyckan finna sitt skydd, sin fristad! ... hvar, om ej vid Juli-kolonnen!“

Folkhopen sänkte sina armar.

Sätt det franska folkets alla lägre passioner i rörelse och gif dem hur stort spelrum som helst, och man skall ändå alltid finna någon liten fjeder blottad, hvarpå man kan trycka och derigenom ögonblickligen stilla stormen. Hvad hundratusen bajonetter icke skulle kunna uträtta, förmår ofta ett enda ord. Konsten är blott att finna det rätta ordet.

“Derför aktning för Juli-kolonnen!“ upprepade Cambon, tilläggande: “och aktning för olyckan, som anropar kolonnen om skydd!“

Några minuters tystnad följde.

“Men han har kallat oss för pack“, ropade en ur hopen.

“Ja, ja, han har kallat oss för pack“, upprepade mängden.

“Ett förfluget ord är en uppblåst boll“, svarade Cambon, “och återstudsar alltid på den som kastat den.“

“Men ordet en gång sagdt, måste straffas.“

“Hvem skall straffa honom?“

“Vi! ... död åt aristokraten!“

“Hvem skall döda honom?“

“Vi! ... död åt penningemenniskan!“

“Vi?“ upprepade Cambon, “således alla. Tjugo döda en, femtio döda en, hundra döda en ... men dessa tjugo, dessa femtio, dessa hundra äro icke Juli-hjeltarnes landsmän.“

En ny fjeder var vidrörd. En ny tystnad följde. Tystnaden är icke alltid stormens förebud. Den är ofta eftertankens början, väckande besinningen och friden.

“Men“, anmärkte, efter en stunds paus, en ny röst ur hopen, “men aristokraten vanhedrar genom sin närvaro Juli-kolonnen.“

Det är många röster som komma ur hopen, men alla dessa komma icke alltid från folket, ty det finnes personer, som, ursprungligen icke tillhörande hvad man egentligen menar med folket, likväl icke underlåta att för enskilda intressens främjande uppkitla och uppreta det. Så t. ex. är det ingen hemlighet att bland ropen: “Ned med Ludvig Filip!“ hvilka under Februari-dagarne skallade på Paris’ gator, voro legitimisternas de vildaste, liksom, under Juli-dagarna, orleanisterne hade brorslotten i ropen: “Ned med Carl X!“

“Ja, aristokraten vanhedrar Juli-kolonnen!“ instämde hopen, ty ingen kan bestrida att ju icke hopen ganska lätt följer med.

“Nej, alla verldens aristokrater“, svarade Cambon, “om de också vore förenade på en enda punkt, förmå icke vanhedra Juli-kolonnen ... den höjer sig öfver alla partier.“

“Men Juli-hjeltarnes skuggor kunna icke tåla aristokraten“, invände en annan.

“Jo“, svarade Cambon, “det finnes ingen hämnd på andra sidan grafven.“

I detsamma hördes en trumhvirfvel, och ett kompani national-garde ryckte fram ifrån Boulevard Beaumarchais inpå Bastilj-platsen. Polissergeanterne, som funnit sig för svaga att skingra den allt mer sig förökande folkmassan, hade dragit försorg om truppens ditbeordrande; men numera var denna kraftåtgärd obehöflig, ty folket, antingen öfvertygadt af den unge arbetarens ord eller trött på hela saken, som redan börjat bli för gammal, skingrade sig sjelfmant, utan ringaste uppmaning från myndigheternas sida.

* * * * *

Några minuter derefter stannade en hyrvagn, anskaffad af Armand Cambon, nära intill staketet. Upp i vagnen steg, med den artige Cambons tillhjelp, först riddaren af hederslegionen. Denne glömde att tacka sin räddare för besväret, hvilken uraktlåtenhet dock troligtvis bör tillskrifvas riddarens upprörda sinnesstämning, jemte den till följd af tumultet fullkomligt derangerade garderoben, ty det fordras verkligen utomordentliga händelser för att fransmannen skall kunna glömma sitt: “Merci bien!“

Men riddarens dam försonade riddarens fel.

“Aldrig kan jag glömma denna dag“, sade hon halfhögt till Cambon, i det hon satte den lilla foten på fotsteget och räckte högra handen åt honom, naturligtvis för att också bli upphjelpt i vagnen, “och aldrig vill jag glömma den, ty den skall erinra mig om en ädel gerning, erinra mig om hvad ni gjort för oss ...“

“Hvad har jag väl gjort?“ frågade Cambon: “den som kan rädda en menniskas lif och icke gör det, är ju ungefär detsamma som mördaren sjelf ... och föröfrigt tror jag ej att det var så farligt som det såg ut ... Folket är vant att uppbära mycket svårare bördor än några obetänksamma ord, utan att derför ta lifvet af sina vederdelomän.“

“Säg mig hur skola vi kunna visa er vår tacksamhet, utan att träda er granlagenhet för nära?“ frågade den kanske i mångas ögon alltför romaneska flickan. Nu för tiden är man alltid romanesk, när man är naturligt god och hjertlig.

“Ack, min gud! ... det är ju ingenting ... alldeles ingenting“, stammade arbetaren.

“Om ni någon gång skulle behöfva oss“, fortfor hon, “ack, förlåt mig! ... om ni någon gång känner en längtan att se ... att se huru de personer befinna sig, som ha så stora skäl att tänka på er, så glöm ej namnet Géronnière ... glöm ej rue d’Anjou-S:t-Honoré, n:o 35 ... och om ...“

“Hvad du dröjer länge, Adelaïde“ ... hördes från vagnen riddarens jemmerliga stämma.

“Jag kommer“, svarade flickan, i det hon beträdde fotsteget, “och ni glömmer ej hvad jag bedt er om?“ yttrade hon, vändande sig till arbetaren.

“Jag glömmer ej att ni köpt min messingskedja“, svarade Cambon.

“Denna kedja skall jag gömma“, försäkrade Adelaïde och försvann in i vagnskorgen.

“Och jag ... jag har ert fem-francsstycke jag“, hviskade Cambon, hvarefter han tillstängde vagnsdörren och gaf tecken åt kusken att köra.

Vagnen satte sig i rörelse. Armand Cambon såg länge efter vagnen; men när vagnen försvunnit, såg han på fem-francsstycket.

Andra kapitlet.

Rue d’Anjou-S:t-Honoré.

Denna gata, belägen inom första arrondissementet, är en af de smalare och minst lifliga i Paris. Ganska få salubodar finnas der, och de till det mesta låga murar, mellan hvilka man promenerar, röja icke heller så stort antal innevånare, att köpmännen kunna ana det löna mödan att derstädes uppslå flere bodar; med ett ord, det yttre ser ganska tarfligt ut och ger inga synnerligen höga tankar om Paris, i fall denna trakt är den första man besöker. Men kastar man en blick inom portarne på dessa låga murar, upptäcker man stora stenplanerade gårdar och deremot svarande palatser, hvilka, icke synliga från gatan, snart uppenbara att man är midt i skötet af den s. k. förnäma verlden.

Den förnäma verlden bor gerna nära barrièrerna och på aflägsna gator, ty dels är det godt att slippa beröringen med det bullersamma lifvet närmare medelpunkten och att, när man vill sofva i ro, kunna obehindrat betäcka gatorna med halm, dels också är det beqvämt att, om det börjar koka i de stora folkqvarteren, de egentliga revolutions-grytorna, kunna innestänga sig inom egna, med kolossala ekportar försedda, fästningsmurar eller, i fall den brännheta imman skulle närma sig, hafva utvägen till flykt så nära som möjligt.

Gatan kan ej för oss svenskar vara obekant, ty n:o 76 är Svenska och Norska Legationens palats, der h. exc. grefve G. Löwenhjelm bor och, kanske oftare än någon annan utländsk diplomat, ser sina landsmän vid det gästfriaste bord, som dessutom prydes af den på en gång äldste och ungdomligaste af värdar. N:o 36 (28 gamla nummern) drager äfven till sig svenskarnes uppmärksamhet, ty der bodde under kejsardömets tider Bernadotte, hvilken af Napoleon skall hafva fått detta hus, som förr tillhörde Moreau. Nu är Carl XIV Johans enkedrottning egarinna dertill. Palatset, som är ganska beqvämt och vackert samt försedt med en rik trädgård, uppskattades före sednaste revolutionen till två millioner francs. Det borde, enligt allas omdöme, afkasta ganska vackra knappnåls-penningar; men, efter hvad man sagt oss, skall det icke en gång lemna så mycket som en knappnål i behållning, ja man påstår till och med att den höga värdinnan får betala nöjet att ha ett hus i Paris med omkring 100,000 francs årligen.

Gatan kan icke heller för fransmän vara likgiltig. I huset n:o 11 bodde Armand Dartois de Bournonville, en af Frankrikes mest produktive dramatiska författare; i n:o 15 dog den ryktbare Benjamin Constant, och i n:o 6 slutade år 1834 den 20 Maj Lafayette, hvars hela lif var helgat friheten, sin händelserika bana.

Men gatan har äfven sitt stora sorgliga minne. Der reser sig nämligen ett monument, helgadt Ludvig XVI och Marie Antoinette och kalladt la Chapelle Expiatoire, en dyster korsbyggnad med tvänne långa gallerier, föreställande flere förenade grafvar. Platsen, hvarpå la Chapelle Expiatoire nu står, var den stora grafven, som emottog de många offren af den första revolutionen, till hvilkas antal, som vi känna, Ludvig XVI och hans gemål äfven hörde. Ludvig XVIII lät år 1815 undersöka den ofantliga begrafningsplatsen och trodde sig hafva fått reda på sin brors och svägerskas ben, dem han sedan lät föra till konungagrafvarne i S:t-Denis, ehuru det kan vara lika möjligt att Danton eller Robespierre i stället fått göra resan till detta S:t-Denis, som säkert behagar deras skuggor lika litet som “la fosse commune“ behagar det olyckliga konungaparets. Uti kapellet i hemicykeln till höger är en marmorgrupp, föreställande Ludvig XVI:s apoteos, och hans testamente är i guldbokstäfver ingraveradt på en sockel af svart marmor; i hemicykeln till venster är en annan grupp, likaledes af hvit marmor, föreställande Marie Antoinette och religionen, denna sednare framstäld såsom en beslöjad qvinna, bärande korset. På den dertill hörande svarta marmor-sockeln är inristadt Marie Antoinettes sista bref till prinsessan Elisabeth. Till höger och venster nedgår man på trappor, som leda till underjordiska likhvalf, der, vid skenet af en ständigt brinnande lampa, man upptäcker tvänne grafvårdar till konungens och drottningens minne. Minnesvården är vacker och vördnadsbjudande, värdig ett konungapar och värdig en konung, ty om någon fått lida för konungarnes fel, är det otvifvelaktigt Ludvig XVI och hans drottning.

Rue d’Anjou-S:t-Honoré är dessutom för författaren till denna berättelse af särskildt intresse, emedan det var i huset n:o 35, eller midt emot enkedrottningens af Sverige palats, som berättelsens hjeltinna i slutet af år 1847 bodde. Ifrågavarande byggnad har också sin lägre mur med inkörsport åt gatan, sin stora gård att promenera öfver, innan man kommer till det verkliga palatset, samt sin breda, slottslika trappa, uppför hvilken man naturligtvis måste gå, för att inkomma i den furstligt möblerade våning, som beboddes af monsieur Géronnière, en af Frankrikes mest ansedde bankirer, och hans sextonåriga brorsdotter, samma unga dam som vi sett rikta sin dyrbara toalett med en messingskedja från la Place Bastille. Monsieur Géronnière ansågs för en af Pariser-börsens väldigaste pelare, ty dess piedestal var en kassakista, lika ovanlig till storlek som soliditet. Derom fanns blott en enda mening. Något annorlunda var det med sjelfva kapitälet, ty då icke mindre han sjelf än hans beundrare — när har en rik man icke beundrare? — ansågo det fullkomligt vuxet att jemte börsen äfven kunna uppbära den tunga bördan af finansportföljen, delades denna goda tanke hvarken af Ludvig Filip eller andra, till följd hvaraf monsieur Géronnière, som i allt öfrigt hyllade Juli-konungens visa politik, verkligen var ledsen öfver att ej i allt kunna draga jemnt med honom. Visserligen var hederslegionens band ett ganska vackert ornament, men det räckte tyvärr endast till kapitälet, och något mot dess rika förgyllning svarande måste hvila deruppå, så framt ej pelaren skulle svära för mycket mot konstens reglor. Monsieur Géronnière var en stor vän af symmetrien. Alla taflorna i hans galleri voro lika stora, alla trymåerna i hans förmak lika till höjd och bredd, alla menniskor älskade han lika, blott de voro lika rika som han. Han rynkade lika mycket på näsan åt dem som hade mer eller mindre, och isynnerhet led han djupt, om någon hyste en annan tanke om honom än han sjelf.

Monsieur Géronnière hade haft en äldre bror, hvars död han troligtvis skulle ha begråtit, såvida denne efterlemnat en förmögenhet motsvarande hans egen. Den olycklige brodern efterlemnade blott ett kapital, som gaf 10,000 francs i ränta, och en dotter, som icke gerna kunde upptagas i bouppteckningen.

Adelaïde Géronnière var både fader- och moderlös, ty modern hade dött tidigare än fadern. Det der var visserligen ganska olyckligt för den unga flickan, men deremot ganska lyckligt för oss, ty, enligt Molière och Beaumarchais, blir en ung flicka, hur vacker hon än må vara, aldrig rätt intressant, om hennes föräldrar icke äro i herranom och hon sjelf i en svåra rik förmyndares eller onkels hus, isynnerhet om denne är ogift och barnlös, såsom fallet var med Monsieur Géronnière, derför att han aldrig kunnat finna en qvinna lika rik och symmetrisk som han sjelf.

Men i den mån Adelaïde blef äldre, ty hon var blott tolf år när fadern dog, och vackrare, ty en flicka vid tolf år är sällan vacker, vann hon alltmer insteg i sin onkels ynnest. Efter det nu så är, tänkte han, att den sanna förtjensten, äfven understödd af penningen, som annars förmår allt, icke kan komma fram i verlden genom sig sjelf, så vill jag smycka dess nakna, men rena granitgrund med ornamenterna af ett par högblå ögon och en purpurfrisk mun, utom allt det guld, hvarmed jag vill beslå friserna. Adelaïde är skön som en af mytens guddomligheter och hon blir rik som Géronnière den yngre ... Hvad är då lättare för mig än att gifta henne med en man af nog gehör för att öfvertyga höga vederbörande om nödvändigheten af att ställa statens finanser i bättre skick? Adelaïde skall göra ett godt parti och derigenom blifva den säkra bron emellan rue d’Anjou-S:t-Honoré n:o 35 och rue de Rivoli n:o 48, der finansministern residerar, öfver hvilken bro en Géronnière beqvämligt går till finanserna och odödligheten. Man skall kanske prata att Géronnière haft sin brorsdotter att tacka för platsen, liksom ett sådant besvär verkligen vore något att tacka för, men hvad vinner jag egentligen? en ministerplats med hela dess svit af klander, ovett och fördömelser. Hvad ger jag? skönhet och pengar åt min brorsdotters man, pengar och rang åt brorsdottern. Partiet är sannerligen icke lika. Men man var medborgare innan man blef affärsman ... jag har blott en skuld att betala och det är min skuld till fäderneslandet. Lafitte uppoffrade hela sin förmögenhet för att skapa Juli-monarkien; jag vill uppoffra något för att stödja den.

Således blott _något_. Monsieur Géronnière aktade sig för att säga: _allt_. Monsieur Géronnière gick aldrig från sina grundsatser: Symmetri i allt, äfven i rikedomens förhållande till äran.

Det är ungefär en timme efter uppträdet på Bastilj-platsen som vi återfinna riddaren och hans brorsdotter i hvar sin stora och rikt förgylda fåtölj framför den dyrbara marmorspiseln i Géronnières kabinett. En treflig bokveds-brasa flammar i denna spisel, kastande sitt röda sken på de små marmorkolonner, som uppbära den rikt förgylda marmorhällen, på hvilken står den kolossala bordstudsaren med dess tvänne förgylda och af massivt silfver förfärdigade korsriddare, af hvilka den ene kastat den andre ur sadeln. Hur mången gång har ej monsieur Géronnière låtit sin blick hvila på denna lika dyrbara som betydelsefulla grupp? ty hvad äro väl dessa korsriddare? hvad annat än monsieur Géronnière som stöter monsieur Dumon, den dåvarande finansministern, ur sadeln?

Riddaren Géronnière hade hvarken hjelm eller sköld, men hvad hans ansigte beträffar, så såg det verkligen ut som skulle han nyligen hafva deltagit i någon dust emot Saracenerna, ty en stor musch satt midt på hans näsa och en ännu större på hans högra öra, alltsammans färska minnen af hans äfventyr på Bastilj-platsen.

“Parbleu!“ mumlade bankiren; “hvilken olidlig smärta! ... det fattas nu bara att jag får ärr efter de här såren“, tillade han ångestfullt.

Såsom vi redan känna, var det icke krigsministerportföljen riddaren eftertraktade. Det kan möjligtvis gå an för en krigsminister att på sitt ansigte bära krigets insignier; men en finansminister måste vara slät och hal i ansigtet som is.

“Och allt det här omaket, den här förargelsen för ditt upptågs skull!“ fortfor han vresigt.

“Mitt upptåg?“ upprepade Adelaïde; “hur kan ni säga det, gode onkel?“

“Jo, var det icke på din enträgna begäran som jag lät förmå mig att följa dig för att se Juli-kolonnen?“ sporde bankiren.

“Jag tackar er för er godhet att en gång hafva visat mig den ... Hvilket herrligt monument! storhet och smak förenade ... Hvilken hänförande utsigt från balustraden deruppe! hvilken dyster högtidlighet i grafvarne derunder!“

“Vackert monument!“ hånade onkeln; “en grafvård öfver rebeller ... vackert efterdöme för framtiden!“

“Onkel tycker icke om Juli-kolonnen ... men den är ju ett verk af konungen sjelf, och konungen är ju sedan gammalt onkels synnerlige favorit?“

“Min synnerlige favorit? ... kan så vara ... förr åtminstone; men nu ... och för öfrigt skulle jag säga dig, mitt barn, att meningen med den der Juli-kolonnen endast var att dermed tysta munnen på radikalerne och göra det goda folket lyckligt och nöjdt och så vidare.“

“Ett mycket anspråkslöst folk, som för sin belåtenhet och lycka icke behöfver något annat än en grafvård öfver sina döde!“ anmärkte den unga flickan.

“Jag önskade, att hela det öfriga packet låge derunder!“ genmälde bankiren.

“Derifrån undantager ni helt säkert den unge raske mannen, som i dag räddade ert lif“, invände bankirens brorsdotter.

“En folkuppviglare, en värdig stallbroder till det der folket, som har allt att vinna, men ingenting att förlora“, menade riddaren; “det skulle ej förvåna mig om han i det här ögonblicket sutte inom lås och rigel.“

“Då blefve det vår skyldighet att i nästa ögonblick rädda honom“, sade Adelaïde.

“Bah!“

“Det var mycket obetänksamt af mig att jag icke tog reda på hans bostad ... lyckligtvis kommer jag ihåg hans namn.“

“Hvarför är det så lyckligt?“

“Jo, ty jag skall höra efter om någon med det namnet är arresterad.“

“Och om så är?“

“Är han genast fri“, förklarade flickan, “och ni, onkel, skall bli den förste som förkunnar honom friheten ... ni skall lika litet bli hans gäldenär som någon annans ... Till en början skall ni sätta honom i tillfälle att sälja kedjor af guld, i stället för kedjor af messing ... icke sannt, ni kommer att göra det, goda onkel?“

“Det skall jag akta mig för“, svarade bankiren ... “Det var fasligt, jag tror näsan svullnat?“

“Men, onkel, jag vill minnas att ni sjelf med synbart nöje lyssnade till den unge mannens ord“, yttrade Adelaïde.

“Jag skulle ha lyssnat med nöje?“ frågade bankiren.

“Ja, onkel, och mer än en gång läste jag ett bifall i era ögon ... deraf drog jag genast den slutsatsen att hvad den unge mannen talade, var icke helt och hållet ogrundadt.“

“Beklagansvärdt är det samhälle“, svarade onkeln, “i hvilket en dylik uppviglare kan uppträda, utan att någon man af bildning och förstånd vågar påstå att allt hvad han talar är osannt.“

“Det är således sannt att ...“

“Ja, det är sannt“, inföll bankiren med nedstämd röst “att den allmänna krediten är alvarsamt hotad ... Den farliga krisen har redan slukat hela legioner af små kapitalister och närmar sig med stora steg de större, hvilka, så framt de ej i tid äro på sin vakt, skola vandra samma bana ... Hvem skulle till exempel honorera och döda alla dessa “billets de complaisance“, som med de egyptiska gräshoppornas mängd öfversvämma vår stad och skocka sig hotande kring sjelfva banken? ... Nej, utan en ny finansminister bär det sig alldrig“, tillade han med denna stora tillförsigt, som alltid är små menniskor så egen.