Part 30

Allt hvad man der ser bär snarare vitnesbörd om den sköna konstens blomstring och fruktbarhet inom Frankrikes sköna land, och man tror sig vara i ett konstgalleri i stället för i en kyrka.

Skeppet, upplyst af de trenne glas-kupolerna, är visserligen afdeladt medelst tre stora bågar i jonisk stil, hvilka skola påminna något om det inre af Fredens tempel i Rom; men de ända till slösaktighet anbragta förgyllningarne anstå lika litet den antika byggnadskonsten som den guldbroderade sidenrocken skulle anstå den mediceiska Venus.

Både sidomurarne och korets halfrund äro belastade med marmorskifvor af olika färger och hvilka äfven stöta konstsinnet, dels derföre att de svära emot och genom sin tyngd neddraga konstruktionen af det hela, dels också för det man ej kan begripa hvad de ha der att göra, enär vi aldrig kunna föreställa oss att de blifvit fästade vid murarne för att stärka dem.

Bland målningar i denna kyrka märka vi en, som, sträckande sig genom skeppets hela längd, framställer åtskilliga episoder ur Magdalenas lif, troligtvis mera betydelsefulla i religiöst än i konstnärligt hänseende.

För öfrigt faller det af sig sjelft att episoderna ur Magdalenas lif måste vara mera hugneliga för den ångerfulla än för den oskyldiga. Högre såsom konstverk uppskattas den tafla, som pryder halfrunden, hvari kyrkans fond slutas. Denna målning, följande perspektivets alla lagar på konkav grund, framställer på sin mest aflägsna eller flyende punkt Kristus, sittande på en sky samt omgifven af apostlarne och Magdalena, denna sistnämda vid frälsarens fötter. Nedanför har konstnären grupperat de stora personligheter, som haft det största inflytande på kristna religionen från kyrkans äldsta tider ända till Napoleon, som emottog kejsarkronan af Pius VII.

Kort sagdt, Madeleine-kyrkans inre är mera vackert än majestätiskt, mera öfverensstämmande med de katolska ceremoniernas pomp och ståt, än med den frommes andakt.

Det enda vi vid beskrifningen hafva att tillägga är, att före kyrkans inredning inreddes under peristilen Vignons graf.

Hvad Armand beträffar, så ser han af hela den inre prakten ingenting annat än högaltaret, som, ehuru det ännu är full dager, prydes af en mängd brinnande vaxljus, mellan hvilkas höga gyllene stakar stå hvita porslinskrukor med uppspirande röda och hvita blommor.

Gången emellan kyrkdörren och altaret är äfven blomsterbeströdd.

Hvar och en kan redan deraf sluta till ett bröllopp mellan personer tillhörande den högre samhällsklassen.

Lågorna af de många vaxljusen, kämpande med solens strålar som skjuta in i kyrkan från glas-kupolerna, sprida ett gulaktigt sken öfver marmor-gruppen på högaltaret, denna äfven föreställande Magdalena, hänryckt blickande upp mot himmelen, med en ärkeängel på hvar sin sida, begge i en beundrande ställning. Denna grupp af Marachetti ställa vi högst bland kyrkans öfriga många konstverk.

Rundt omkring altarringen prunka förgylda karmstolar med himmelsblå sidendynor. De fleste af dem äro redan upptagna af personer, som icke kunna öfverraskas af gyllene karmar och himmelsblått siden.

Närmast och midt framför altardisken stå på en dyrbar hermelins-brämad matta tvänne bönstolar likaledes med förgylda karmar och blå sidendynor, från hvilkas hörn små guldtofsar prydligt nedhänga. Katolska kyrkan har minsann ett rätt vackert ameublement.

Framför hvardera af dessa tvänne bönstolar brinner på altardisken ett tvåtums vaxljus af minst halfannan alns längd.

På hvar sin sida om högaltaret står en trupp korgossar i hvita kåpor, hvardera anförd af sin bas. Den ene är Levasseur, förste bassångare vid franska operan, och den andre Lablache.

Det kan gå an att sjunga på ett bröllopp, när hvarje ton och troligtvis äfven hvar paus betalas med en louisd’or. Lablache, höljd i den hvita kåpan och sjelf bred och hög som ett kor, skymmer bort hela sin afdelning.

Utom de förnäma herrskapen, som innehafva de gyllene karmstolarne, finnes äfven mycket annat folk i den rymliga kyrkan, alla riktande sina blickar mot det festligt smyckade högaltaret och otåligt afvaktande det lysande brudparets ankomst. Må man dock icke föreställa sig att kyrkan i denna stund är helt och hållet upplåten till brölloppshögtidligheten.

Madeleine-kyrkan har åtta små kapeller, belägna vid sidorna och alla med hvar sitt lilla vackra altare.

På sju af dessa brinna, mer och mindre talrikt, smala vaxljus i svarta bleckpipor, som vårdas af svartklädda qvinnor. Det är likljus, brinnande för deras själar, som slocknat, när denna dag tändes, och för hvilka man på detta sätt tror sig bana vägen till Gud.

Det är glädjen med sorgen på hvar sin sida. Det är det jordiska lifvet.

Det åttonde af de små altarne bär inga tecken hvarken af glädje eller sorg, men framför det stå tvänne personer, likaledes väntande, ehuru mindre på andras lycka än på sin egen, hvilket man ej må förtänka dem.

Äfven de hafva infunnit sig för att emottaga kyrkans insegel på det äktenskap, som de samma dag knutit inför mairen.

Men ingen af den talrika församlingen följer dem med sina blickar, ingen har för deras skull tändt vaxljus och bestrött altarstigen med blommor, ingen orgel skall spela, ingen Lablache sjunga för dem. Man har till och med glömt att för dem framställa de tvänne simpla bönstolar och de tvänne tarfliga vigsel-ljus, hvartill de likväl hafva rättighet.

Men bruden bär också en klädning af hvitt kallikå, och en slöja af det gröfsta gastyg betäcker hennes hufvud. Brudgummens svarta frack röjer bekantskap med place du Temple, der man köper endast gamla utslitna plagg, och hans händer dölja med möda sin rodnad och sina valkar under den hvita bomullsvanten.

De unga fattiga tu möta hvarandras blickar. Kanske skola de finna lyckan och sällheten utan att lysas af vaxljus, utan att vandra på rosor.

En korgosse kommer ändtligen, med trumpen min bärande deras tvänne vigsel-ljus. Efter honom framskrider den prest, som skall helga deras äktenskap. Hans blick är dyster, ty han beklagar kanske det öde, som denna dag hindrat hans tjenstgöring vid högaltaret.

Brudgummen, icke rådlös, framställer med egen hand bönstolarne för sig och sin brud. De knäböja. Kanske skola de möta himmelen utan att knäböja på himmelsblått siden.

Kyrkans brons-port slås upp. Orgeln ljuder.

Hvarje knä hvilar mot sin bönstol, under det hvarje hufvud vänder sig mot ingången för att fånga upp en blick af den annalkande bruden, hvars skönhet och rikedom man känner eller hört omtalas. Man är kanske äfven nyfiken att se hur en sextonårig flicka med skönhet och guld tar sig ut i brudskruden, liksom man ej redan förestält sig det.

Dock sträcker sig icke, såsom i Sverige, den franska nyfikenheten ända derhän att man springer för att se brudar, och icke heller vet man af det slags råhet, som hemma hos oss vid dylika tillfällen stör en ung oskyldig bruds ljufva blygsamma tankar.

Armand hade efter sitt inträde i kyrkan, utan att just veta hvarför, önskat bana sig fram så nära högaltaret som möjligt; men vid grinden till det träskrank, som ungefär femton steg från den stora kyrkporten är upprest för att tillbakahålla dem, som förut icke skaffat sig sittplats derinnanföre, hade han genast blifvit hejdad af de personer, som före honom inkommit i kyrkan och hvilka fattat posto utanför samma grind.

Försöket att tränga sig emellan dem hade misslyckats, och han hade så mycket mindre skäl till ett nytt försök som deras rätt att stå skranket närmast var obestridlig.

Han måste således åtnöja sig med den plats han hade, tröstande sig med hoppet att åtminstone kunna vara en af de förste, som skulle få se brölloppståget vid dess inträde i kyrkan.

Men äfven med detta hopp såg det mörkt ut, ty de personer, som omgåfvo honom, icke nöjda med att hafva afstängt honom från skranket, tycktes jemväl hafva för afsigt att tränga honom längre åt sidan, hvarigenom all möjlighet att se kunde blifva honom betagen.

Armand var dock icke den person, som så lätt kunde trängas från den plats han beslutit att bibehålla. Ehuru hans våldsamma omgifning utgjordes af högväxta och axelbreda karlar, dels bättre dels sämre klädde, vek han icke en hårsmån från sin plats.

“Monsieur! ni trampade mig på foten!“ sade den ene af dessa, en grof ful krabat med röda mustascher.

“Pardon, monsieur!“ ursäktade sig Armand; “men jag trampar er ögonblickligen på den andra, om ni icke står stilla.“

“Monsieur! ni tänker borra in era armbågar i ryggraden på mig“, anmärkte en annan, som, ehuru svartskäggig, likväl icke var vackrare än den förre.

“Monsieur! i fall ni än en gång bjuder till att drifva mig baklänges, borrar jag in dem ända till refbenen, s’il vous plaît!“ svarade Armand.

Den svartskäggige böjde sin mun mot den rödskäggiges öra och hviskade något till denne, som Armand icke kunde höra. De öfrige kringståendes öron närmade sig samma mun, liksom för att få del af hvad som sades.

Detta väckte vår hjeltes misstanke, ty det föreföll honom att hvad som hviskades endast kunde hafva afseende på hans person.

“Skulle det möjligtvis vara någon ny komplott emot mig?“ frågade han derför och det så högt att hans tvetydiga omgifning borde kunna höra det.

Öronen drogo sig hastigt från den svarta munnen.

“Tyst derborta och lemna rum för hertigen och hertiginnan!“ ljuder en kraftfull stämma från kyrkporten.

Den kraftfulla stämman tillhör den ene af de tvänne reslige schweizarne, som öppna brölloppståget och hvilkas trekantiga, grannt utsirade hattar och gyllene stafvar synas högt öfver allas hufvud.

Katolska kyrkan förskrifver sina kyrkvaktare ända från Schweiz, som fortfarande är resarnes fädernesland.

Till föga heder dock för detta den gamla frihetens hjelteland hafva dess hjeltar sedan långt tillbaka låtit värfva sig icke blott till det katolska presterskapets tjenare, utan äfven till det absoluta konungadömets drabanter.

Det uppstår en förtviflad trängsel, synnerligast vid grinden till skranket, men icke desto mindre lyckas det Armand att blifva bland dem, som stå brölloppståget närmast.

Hertig de Beaudreuil, svartklädd och dekorerad med flere ordnar, leder sin brud vid handen. Brudskruden är naturligtvis af hvitt siden (moirée antique, det dyrbaraste af alla sidentyger). Brudslöjan, en enda brabants-spets, är fästad under den krans af orange-blommor som pryder den sköna nacken. Söderns brudar nyttja icke kronor af myrten.

Från midten af hvarje orange-blomma gnistrar en diamant, en daggdroppe, som, i stället för att sugas upp, suger i sig solstrålarne, för att sedan skicka dem afkylda, men lika klara till menniskans öga, hvilket på detta sätt kan tillbedja himmelens ljus, utan att brännas och förblindas af dess strålar.

Vi hafva icke sett några fruntimmer hafva så urringade klädningar som de franska. Men en gång i sitt lif bära de en drägt, som går upp ända till halsen, och det är när de stå brud.

Vid Adelaïdes betäckta barm är fästadt ett briljantsmycke, som kunnat göra hundrade familjers lycka.

Armand, som icke är någon beundrare af siden och juveler, fäster sin blick vid brudens ansigte.

Hon, som till följd af trängseln icke kan undgå att med klädningen snudda tätt förbi den unge arbetaren, blir honom varse. Den blick, hon dervid skänker honom, har icke mer än tre sekunders varaktighet, men uttrycker icke desto mindre trenne på hvarandra följande känslor: förvåningens, föraktets och sist medömkans.

Vår hjelte, för hvilken ingen af dessa gått förlorad, tager ett steg för att följa henne, utan att likväl begripa hvad han ämnade göra, men känner sig i detsamma fjettrad vid sin plats af flere händer, som med skrufstädets kraft bakifrån omfattat hans arm.

Han vänder om hufvudet och slungar en ursinnig blick på dem, som stå bakom honom; men ingen af dessa synes träffad deraf, under det att hans armar fortfarande äro fängslade.

Det är först när brölloppståget hunnit inom skranket och dess grind blifvit tillstängd som han återfår sin frihet.

Orgeln fortfar att spela. De nygifta, framkomna till högaltaret, knäfalla på hvar sin bönstol framför hvar sitt vigselljus.

En korgosse innanför altarringen framräcker ett mindre silfverfat, på hvilket brudparet lägger hvar sitt guldmynt. Korgossen tager de begge guldmynten, korsar öfver dem och niger i tvänne omgångar, hvarefter han värmer dem i ljuslågan och fäster dem sedan ett i hvardera ljuset, der de blifva sittande under hela ceremonien.

I de smala ljusen på det mindre altaret n:o åtta sitta också mynt, men endast tvänne femsous-stycken. I förhållande till förmögenheten gifver dock det fattiga brudparet säkerligen mycket mera än det rika.

Orgeln tystnar.

Madeleine-kyrkans pastor, Duguerre, träder i sin fulla skrud inom altarringen. Duguerre, en af Frankrikes förnämste andlige talare, är en högväxt ståtlig man af femtio år, men han är märkvärdig äfven derför att han är den ende prest inom katolska kyrkan som är gift.

I sin ungdom var han militär, gifte sig tidigt och skulle med sin hustru resa till Westindien. Under resan förliste fartyget, och Duguerre, som trodde sig hafva förlorat sin hustru i vågorna, sörjde henne så djupt, att han öfvergaf militär-ståndet och blef prest.

Många år derefter inkommer ett fruntimmer i Madeleine-kyrkan och finner en förundransvärd likhet emellan predikanten och hennes man, hvilken hon äfven trott sig hafva lemnat på hafsbotten.

Man skrider till närmare förklaring och finner att man å ömse sidor sörjt förgäfves, och återseendets glädje är lika hjertlig som stor.

Men en katolsk prest får icke vara gift. Duguerre kan ej öfvergifva en hustru, som himmelen återgifvit honom: icke heller kan han öfvergifva Madeleine, som är ett af de största brödstycken inom franska kyrkan.

Huru allt detta slutligen sammanjemkades, känna vi ej; men Duguerre skildes icke från sin hustru, och Madeleine, som i Duguerre ännu eger sin herde, bjuder på lika vackra, men icke fullt så allmänt afhörda messor som förr, emedan damerna icke tro sig finna samma uppbyggelse i pater Duguerre’s predikningar som de förr funno, och hvilket torde gifva ett nytt stöd för nödvändigheten af det katolska presterskapets ungkarlslif.

Kyrkoherden börjar bröllopps-messan, i mycket öfverensstämmande med de lutherska vigselorden. Kanske äro dock mannens herravälde och hustruns undergifvenhet målade i bjertare färger än hos oss, ty det heter, att, liksom Christus är kyrkans öfverhufvud, så skall ock mannen vara hustruns, men att också mannen skall älska sin hustru, liksom Christus älskar sin kyrka.

Vidare får hustrun en påminnelse om att hon bör vara älskvärd som Rachel, vis som Rebecka och trogen som Sara.

Deremot afhöres ingen dylik påminnelse för mannens räkning, antingen derför att det icke finnes några tjenliga föredömen att anföra eller också för det att det icke anses löna mödan.

Sedan ringarne vexlats, ungefär såsom hos oss, samt Abrahams, Isaks och Jakobs Gud ytterligare blifvit nedkallad öfver de nygifta, aflägsnar sig kyrkoherden, hvarefter tvänne andra prester träda inför högaltaret, och nu börjas den äkta katolska ceremonien, bestående af pinglingar på klockor, korstecken, svängningar med rökelsekar, altarkyssningar, bugningar och nigningar, vid hvilken herrlighet ett protestantiskt öga har svårt att vänja sig.

Deremot behöfver icke örat vänja sig vid sången, den herrliga sången från de tvänne körerna, som svara hvarandra.

Sången är, som vi alla känna, den katolska kyrkans starka sida, och den hänrycker samma själ som kanske nyss förut med vämjelse vändt sig från den presterliga pantomimen.

När monsieur Levasseur uppstämmer sitt:

“Adoremus in æternum sanctissimum sacramentum“,

tror man sig höra ljudet af en bas-basun, fyllande med oförminskad styrka den mest aflägsna vrå af det stora templet.

Men när signor Lablache svarar med sitt:

“Laudate Dominum, omnes gentes! Laudate eum, omnes populi!“

då är det åskan som mullrar öfver våra hufvud och det är som om marmor-grupperna rörde sig på sina piedestaler. Närmande sig under många nigningar de nygifta, framräcker presten mot dem den förgylda silfver-patén, hvilken de kyssa och derigenom besegla oupplösligheten af sitt förbund.

Derunder sjunger chören:

“Gloria Patri, Gloria Filio, Gloria Spiritui sancto! Amen.“

Det är slut på högtidligheten.

De nygifta framför högaltaret lemna sina bönstolar.

De nygifta framför det andra mindre altaret knäböja ännu på sina, ehuru kyrkan, hvad dem beträffar, en god stund förut uppfylt allan rättfärdighet.

De bedja ännu, antingen derför att fattigdomen alltid är rikare på böner än rikedomen, eller också bedja de för dem, hvilkas brölloppsfest äfven gjutit glans öfver deras.

En dag skulle de för sina barn kunna berätta, att på deras brölloppsdag hundratals vaxljus brunnit och att Lablache skakat dômen med sin väldiga stämma.

De jättelika schweizarne höja sina gyllene stafvar, och brölloppståget sätter sig i rörelse mot kyrkporten.

Trängseln utanför skranket börjar ånyo. Armand, som under hela högtidligheten trott sig finna att hans person mera än brudparet varit föremål för de närmast ståendes uppmärksamhet, låter sig icke heller nu tillbakaträngas, oaktadt flere förnyade bemödande.

Ännu en gång vidröres han af den frasande moirée-klädningen, ännu en gång möter han brudens öga, som, ungefär med samma uttryck som nyss, vänder sig ifrån honom.

Armand står med handen på hjertat och den bittraste sorg i anletsdragen.

Bruden, efter att hafva skridit förbi honom ett eller två steg, stannar hastigt och vänder sig om. Kanske ångrar hon den blick af förakt, hvarmed hon besvarat den unge mannens djupa smärta.

Armand lyfter sina ögon mot höjden, i det han med handen ger henne ett varningens tecken.

Bruden stannar, bleknar och rycker sin hand ur brudgummens.

Men i detsamma kasta sig de personer, som under hela ceremonien i kyrkan bevakat alla Armands rörelser, framför denne, så att han icke mera kan se hvarken bruden eller hennes omgifning.

Folkmassan tränger på; och medförd i dess hvirfvel, kommer Armand ändtligen ur kyrkan och det i samma ögonblick som de granna vagnarne aflägsna sig från platsen.

Armand qvardröjer några minuter på trappan, ett rof för många bekymmerfulla tankar. Slutligen går han ned på platsen och försvinner bland folket.

Klockan fem eftermiddagen är han på väg till Lyon.

Slut på förra delen.

Noteringar:

Originalets grammatik, interpunktion och varierande stavning har mestadels bibehållits. Uppenbarliga fel har rättats utan notis. Vidare rättelser är som följande (innan/efter):

[s. 75]: ... dessa trenne sou.“ ... ... dessa trenne sous.“ ...

[s. 122]: ... ensam bodde, hvartill kom, att källaren, somhiälfde ... ... ensam bodde, hvartill kom, att källaren, som hvälfde ...

[s. 133]: ... “Jaså, tvänne dagar å råd ... Hur mycket besvär har ... ... “Jaså, tvänne dagar å rad ... Hur mycket besvär har ...

[s. 174]: ... verkställare?“ ... ... verkställare.“ ...

[s. 273]: ... “Och huru hafva de uppfattat mästaren.“ ... ... “Och huru hafva de uppfattat mästaren?“ ...

[s. 275]: ... sina popularitet. ... ... sin popularitet. ...

[s. 310]: ... detta tillfälle har ban ingen bindel hvarken för kroppens eller ... ... detta tillfälle bar han ingen bindel hvarken för kroppens eller ...