Part 3

Starka bifallsrop belönade detta stora bevis på patriotism. Något hvar började föra händerna till sina fickor. Kanske tyckte man sig alltför länge hafva pröfvat den unge mannens tålamod eller också fann man att fem sous icke kunde vara för mycket för en så beprisad kedja. Fransmannen hushållar mindre än någon annan på sitt blod, när det gäller; men nog ser han på sous-styckena och det kanske mer än någon annan. Också är det mycket vanligt att i Paris träffa utlänningar, som erbarmligen skrika öfver fransmännens snålhet, hvilken de endast kunna jemföra med deras evinnerliga fallenhet för uppror och revolutioner. Detta hindrar likväl icke, att samme utlänningar länge och väl trifvas i Paris och att nya oupphörligt ditströmma, för att kasta sina guinéer eller dukater i gapet på samme fransmän, och hvarför? Antingen finner man Paris trefligare än alla andra städer i Europa eller också har man en aning om att menskligheten och bildningen stå i någon skuld hos dessa snålvargar, hvilka på ett eller annat sätt måste betalas.

“Jag ger fem sous for kedjan“, ropade en grisett, och det med en ifver, liksom fruktade hon att någon skulle förekomma henne.

“Vänta, jag ger fem francs för den“, hördes en annan fruntimmersstämma, men så melodisk, att den, äfven utan det oförmodade och särdeles frikostiga anbudet, skulle hafva dragit till sig allas uppmärksamhet.

Hållande under armen en äldre herre, med hederslegionen i knapphålet, stod der midt emot den öfverraskade köpmannen en flicka i ungdomens och behagens första blomma. De under den lätta, af svart silkesflor förfärdigade hatten framringlande lockarne behöfde icke hafva denna mörkbruna färg, för att förhöja hyns hvithet, en alabastergrund, i hvilken morgonrodnaden inbränt sin skönaste färg och sedan qvarglömt lågan. Första anblicken af de regelbundna anletsdragen kunde hafva kommit en att tro, det Psyche lemnat sin piedestal i Louvren, för att från Bastilj-platsen undersöka huruvida frihetens genius på kolonnen möjligtvis kunde vara hennes förlorade Amor. Psyche gör alltid, i förbigående sagdt, på alla ett djupare och varaktigare intryck än sjelfva Venus, ty hon har allt af kärleksgudinnan, utom det alltför jordiskt sinliga draget vid öfverläppen och det alltför guddomligt stränga draget mellan ögonen, som konstnären gifvit Cyperns herskarinna, antingen af skyldig aktning för Olympens goda rygte eller för att lugna Vulcanus, som visserligen var den mest sotiga, men också den mest anständiga af Olympens gudar.

Men, för att återkomma till vår Psyche på Bastilj-platsen, borde man väl nämna något om hennes ögon; dock, att träffande afbilda en fransyskas ögon, när de äro stora, högblå och kasta strålar mellan de sexton årens genomskinliga silkesbefransade ögonlock med de penslade ögonbrynen deröfver och de lätta skuggorna derunder, dertill höfves en rikare pensel än vår, ty endast det guddomliga kan träffande likna sig sjelf.

Den unga damens drägt — en nutidens Psyche kan naturligtvis ej framställa sig i samma toalett som antikens — bestod i en svart mantilj af silkessammet med halfalns breda Bryssel-spetsar, nedanom hvilka draperade sig i rika veck en svart sidensars-klädning, prydd af tre hvarf tyllvolanger af samma färg.

Personer, som följt med sin tid, säga att denna svarta drägt var på modet i slutet af år 1847. Efter revolutionen 1848 blef röda färgen den herskande och räckte till de bekanta Juni-dagarne, hvarefter halfva staden gick svartklädd, sörjande slägtingar, stupade i barrikadstriden. Med Napoleons presidentskap kom den grå färgen på modet och räckte tilldess förskräckelsen för socialismen någorlunda hade lagt sig. Sedan började helt småningom Orleanister och Legitimister (de qvinliga nämligen) lysa i de blå och gröna färgerna, trons och hoppets färger. Men som tron och hoppet allt mer börjat sjunka i moln, så har man ånyo gripit till den svarta drägten.

Den unga damens klädning var icke så lång som dem våra svenska damer begagna. Fransyskorna hafva för mycken smak och för små fötter, för att bruka långa klädningar.

För en beundrare af vackra fötter — och det äro vi nog något hvar — är det verkligen en njutning att se hur en fransyska förer sina. En fransyska skulle bestämdt kasta sig i Seinen eller osa ihjäl sig, hvilket sednare i Paris är mycket “en vogue“, om någon förebrådde henne att hon ginge snedt på skorna. Hon kan, liksom andra qvinnor, må illa, behandlas och behandla sig sjelf illa; men gå illa är för henne omöjligt. Hon kan, liksom andra, nöta ut sina skor, ty cancan och scottish pröfva nog grisetternas skosulor, men det är blott framsulan det gäller, och klacken blir alltid densamma, alltid lika ny och glänsande, aldrig röjande någon beröring med plankan eller stenen. Derför är också hennes gång en gång på resårer, och när hon stående hvilar sig, är det fjärilns hvila på blomsterskålen.

Det är förlåtligt, om man blir något varm om hjertat, när man vill teckna fransyskan, hvilket är nästan likaså svårt som att beskrifva vestanvinden, som förtjusar oss när den kommer och bedröfvar oss när den flyr. Påståendet, att fransyskorna visserligen i allmänhet äro graciösare än andra qvinnor, men i allmänhet icke så vackra som deras systrar i norden, är blott en konstgjord blomma, som man af artighet räcker andra länders döttrar, för att trösta dem. Vi, som med en äkta turists nyfikenhet genomströfvat Paris och det i många omgångar, ha icke kunnat underlåta att dervid finna, det den allgode guden varit lika frikostig mot Paris som mot Stockholm, hvad vackra fruntimmersansigten beträffar. Vi skulle till och med kunna säga, att han varit något frikostigare, om vi bara tordes.

Förmågan att behaga är hvarje qvinna medfödd; men denna förmåga odlas olika hos olika subjekter eller, kanske rättare sagdt, folkslag. Så t. ex. räcker svenskans bemödande att behaga vanligtvis icke längre än till den betydelsefulla kullerstolen och aflägges icke sällan med brudskruden, då deremot fransyskans räcker ända till grafven, hvarefter det går i arf till hennes döttrar, som, hvad de än vanvårda, likväl aldrig vanvårda detta sitt möderne.

Men troheten! troheten! — “O trohet! du är stor i norden“,

då deremot söderns döttrar och främst bland dem fransyskorna ... O himmel! Bevare oss gud för dessa gracer utan hjerta; för dessa ögon, som tända eldar för flere än en; för dessa små fötter med deras till flygt alltid spända vingar; för dessa fina fingrar, som med slängkyssar uppspäda sjelfva korstecknet, under det ögonen i sjelfva vigvattensskålen söka älskarens bild! ... det är fasligt! ...

Men det är verkligen skäl att något afkyla viggen, innan vi slunga den öfver så vackra hufvud som fransyskornas. Gerna vilja vi förena oss med dem som uppresa och helga vestaliska tempel åt nordens “ljuslockiga mör“, men likväl med vilkor att grundpelarne dertill icke samlas på bekostnad af söderns “svartögda tärnor“.

Derför några ord om fransyskornas mycket omordade flyktighet. Det är klart att vår mening ej kan vara att våga någon lansbrytning till förmån för dessa olyckliga varelser, hvilka innehafva, såsom fransmännen och de sjelfva kalla det, “une vilaine position“, men hvilkas antal i förhållande till folknummern visst icke är större i Paris än i andra hufvudstäder. Man kan egna deras öde en tår, djupt beklagande att den gode ängeln nödgats lemna så många vackra hyddor till pris åt lågorna af de lägsta lidelser, hvilka, sedan de rasat ut, lemna efter sig dessa hemska ruiner, bland hvilka eländet famlar, ett elände utan like, ty det har samvetsqvalen på hvar sin sida och föraktet efter sig.

Vi vända oss endast till de samhällsklasser, af hvilka man eger att fordra sedlighet såsom en gifven följd af bättre vilkor, bättre uppfostran och föresyn, men som, i den mån de äro förnämare eller rikare, lemna allt mer och mer otillfredsställande svar. Det sväfvar, så har man sagt oss, mycken trolöshet, rik på förställning och ränker, öfver turkiska mattor, mellan gyllene väggspeglar och sammetsdivaner, belysta af mång-armade kristallkronor. Men man har äfven sagt oss den egentliga orsaken dertill, och hvarför skulle vi icke tro lika mycket på det sednare som på det förra? ... Se här hvad man sagt oss:

Föräldrar af hög börd eller stor rikedom ha naturligtvis icke tid att sjelfva uppfostra sin dotter. När hon blifvit så stor, att hon, enligt vedertaget bruk, måste lära sig läsa, rita och “göra musik“, flyttas hon utur barnkammaren, hvilken, belägen i en öfre våning af palatset, föräldrarna sällan haft tid att besöka, och sättes i en pension, så till vida lik ett kloster, som hon deruti icke får se eller tala med någon annan än pensionsförestånderskan, några underlärarinnor och på sin höjd en och annan gråhårig lärare i ritning eller pianospelning, hvilka alla samt och synnerligen blifva föremål för den unga pensionärens och hennes jemnåriga kamraters mer eller mindre lustiga och oskyldiga upptåg. Mer än två gånger på året hafva omöjligt föräldrarne tid att personligen göra sig underrättade om sin dotters framsteg, men hvilket anses så mycket mer öfverflödigt, som pensionen är en af de mest ansedda i Paris. Det är riktigt svårt att der få in sina barn, och man får tacka sin gud om man får in dem för 2,000 francs om året för hvarje pensionär. Emellertid tillväxer den unga pensionären, om ej just i visdom, så åtminstone i en mängd konster, de flesta utgående på att spela nyssberörde lärarepersonal en mängd puts, att knipa en och annan bakelse ur hofmästarns skafferi samt en och annan persika från trädgårdsmästarns orangeri, ty pensionen har naturligtvis en mycket vacker trädgård med höga häckar och ännu högre murar. Dessutom kan hon ungefär lika mycket engelska språket som våra svenska pensionärer kunna franska. Hon är nu femton år, går på det sextonde och flyger hvarje ögonblick till fönstret för att se, om icke föräldrarnes ekipage snart skall infinna sig för att befria henne från det mångåriga fängelset. Ändtligen kommer ekipaget. Under tiden hafva de omtänksamme föräldrarne, som redan för dottern bestämt ett kapital med t. ex. 40 till 50,000 francs årlig ränta, gjort bekantskap med en ung man, hvilken de finna ganska hygglig, emedan också han har ett kapital med ungefär lika stor afkastning. Nu kommer dottern hem och emottages af de hulda föräldrarne, hvilka, sedan de med mycken ceremoni kysst hennes panna, presentera henne för den väntande fästmannen, hvars namn hon förut icke ens hört omtalas. Han är kanske den förste unge karl hon sett och säkert den förste, som räcker henne den betydelsefulla blomsterbuketten. Det förstås att hon genast måste tycka om honom. Åtminstone taga föräldrarne det för gifvet, ty de utsätta bröllopsdagen, som vanligtvis randas tre veckor efter det första mötet. Under denna väntans tid hålles den unga bruden träget innestängd emellan hemmets murar och får knappast i föräldrarnes närvaro tala med brudgummen, som dagligen på bestämd timme uppvaktar med de utsöktaste blomsterbuketter och de dyrbaraste konfektkorgar. Men de tre veckorna hafva sin gräns. Bröllopsdagens otåligt väntade sol sjunker, och från denna stund är den unga damens frihet gränslös. Nu först börjas för henne visiternas, soiréernas och balernas tid, böjande sig för hennes minsta nyck. Förr en blomma med hårdt fästad rot, är hon nu en blomma utan stjelk, fångad och drifven omkring af alla möjliga hvirflar samt vissnad innan lifvets middagssol tändt sig. Nu gör hon bekantskaper, som mera motsvara hennes ungdoms-drömmar; nu kommer hon in i förhållanden, som ...

Kort sagdt: hela den förnäma och rika verldens husliga missöden ha sin grund i det oproportionerliga förhållandet, att qvinnans frihet före äktenskapet är för liten och efter äktenskapet för stor. Men är det väl hon som bör anklagas derför? Är det väl hon som bildat detta olycksaliga uppfostringssystem, hvilket hon måste underskrifva med sitt dyraste hjertblod och besegla med ett helt lifs olycka? ...

Ända från den tid djufvulen upphörde att i egen hög person gästa jorden, har han mer än tillräckligt varit representerad af de sedvanor och bruk, som under namn af “convenance“ och “comme il faut“ nedtryckt menskligheten och förvridit verlden.

Men, i guds namn! utropa moralisterne, det är väl inte alla som ha råd att årligen betala 2,000 francs för sina döttrars uppfostran! det är väl inte alla, som ha 40 eller 50,000 francs ränta att ge sina barn i hemgift! Om förbannelsen endast ligger i börden och penningen, så måste ju helt naturligt välsignelsen ensam falla på majoritetens lott, ty majoriteten har hvarken börd eller guld! ...

Vi skulle kunna svara med ett vädjande till den sanningen, att ingenting smittar så mycket som de högres och rikares föresyn i lära och lefverne, men nöja oss i stället med att inför de stränge moralisterne presentera hela denna skara af grisetter, hvilkas snöhvita tyllmössor man ser flyga inom och utom barriererna af den ofantliga staden.

Troligtvis finnes det ingen af dem som icke har sin älskare. Få grisetter förtjena mera än halfannan franc om dagen; men ganska få af deras älskare förtjena mera än de, och åtskilliga, såsom studenterna, förtjena intet. Icke desto mindre äro de allt för dem de tillhöra. De tillreda deras mat, borsta deras kläder, blanka deras skor, städa deras kammare, springa deras ärenden, afråda dem från tusen dårskaper, som, utan dem, skulle gifva sig luft. Följaktligen är grisetten för dem på en gång älskarinna, syster och tjenarinna.

Och hvad fordrar hon för allt detta? Jo, att älskaren följer henne när hon vill skratta åt vådeviller eller dansa scottish (grisetterna äro galna i vådeviller och scottish). Älskaren behöfver icke bli mörk i fysionomien, ty älskarinnan köper sjelf sin biljett. Grisetten svälter gerna tre dagar i veckan för att kunna skratta åt vådevillen en gång och dansa två. Älskaren behöfver icke taga börsen med sig för oförmodade utgifter, ty älskarinnan betalar sjelf sina kastanier, sitt bröd och sina drufvor.

Och hvad vänta de för sin framtid af sina älskare? Hvad väntar t. ex. grisetten af sin student? Jo, att den blifvande mannen i staten kanske en gång skall bli skumögd eller närsynt, när han möter den förre studentens älskarinna. — Men de äro så lätt tröstade, säger man, de äro så lättsinniga, hafva snart i beredskap en annan, i den förlorades ställe. Det är alltför möjligt, att fransyskan icke bryr sig om att med särdeles många tårar försköna spåren af den manliga otacksamheten. Det är till och med alltför troligt att hon icke gör det.

Vi veta icke hur många tröstlösa flickor sucka i Stockholm; men det veta vi att knappast någon nattlig dimma hvilat öfver Seinens vatten, som icke emottagit den sista sucken ur en qvinnas hjerta, brustet långt förrän det kallnat.

Vi bedja våra läsare om förlåtelse för det vi gjort oss skyldige till ett af de största fel en romanförfattare kan begå, nämligen att genom afvikning från ämnet hejda handlingens naturliga gång. Men detta är så vanligt, när man kommer in på kapitlet om det täcka könet.

Emellertid vilja vi nu söka återtaga tråden till den ovanliga händelsen på Bastilj-platsen, ty ovanligt är det visserligen att någon bjuder fem francs för en vara, som man kan fä för fem sous. Dertill kom äfven, att hon som bjöd syntes tillhöra en klass, som icke brukar göra uppköp för sin toalett på gatan och för öfrigt icke är känd för att särdeles intressera sig för det lägre folket.

Vår hjeltinna — det är så godt att genast erkänna henne såsom sådan — egde också den allra som hvitaste lilla hand, och det var lätt att se, ty hon hade, om af en händelse eller af koketteri, afdragit högra handsken. Ett nytt fem-francsstycke med Ludvig Filips bild — ännu Ludvig Filips bild — syntes i denna hand. Det smala pekfingret med dess genomskinliga skära nagel förmådde knappast betäcka bildens reputerliga kindben. Mot en skönare hand kunde en konungs hufvud icke hvila.

“Hvilken idé! hvilken galenskap!“ hviskade i hennes öra mannen med hederslegionen.

“Jag gaf i går tio francs för en liten blomma af madame Furstenhoff och för en timme sedan ett fem-francsstycke för en torta hos monsieur Félix vid Boulevarden“, svarade hon lika sakta.

Armand Cambon, riddaren af messingskedjorna, närmade sig henne, synbart öfverraskad.

“Det är verkligen så att jag köper er kedja för fem francs“, sade hon; “och hvad underligt finner ni deruti, ni, som sjelf nyss bjöd ut den för hundra?“

“Bravo! bravo!“ jublade skaran, applåderande och skrattande.

“I himlens namn, blottställ oss icke!“ hviskade återigen riddaren af hederslegionen, förskräckt öfver den hedersbevisning, som egnades hans dam.

“Julia Grisi och Fanny Cerrito skulle kunna afundas mig så mycket bifall“, svarade leende den unga flickan.

“Visserligen, sköna dam!“ stammade Cambon, tummande ännu förlägnare på kedjan, ty han kunde icke dölja för sig att den nyss gifna applåden till icke oväsendtlig del gifvits på hans bekostnad, “visserligen begärde jag hundra francs ... men det torde icke vara er bekant att i Paris en stackars arbetare som jag måste tala mycket för att få sälja litet.“

“Men många tala ej så mycket som ni“, förklarade hon; “mången talar icke fjerdedelen så mycket för guld som ni har talat för messing.“

“Det är sannt, det är sannt!“ ropade folket om hvarandra; “Cambon talar som Ledru Rollin ... Cambon borde bli deputerad!“

Riddaren af hederslegionen stod som på nålar och drog oupphörligen i den unga damens mantilj, till verklig fara för de dyrbara Bryssel-spetsarne.

“Det är visst sannt att jag begärde hundra francs“, svarade Armand brydd; “men jag bedyrar att jag lika litet trodde på möjligheten att få dem som ...“

“Som ni nu tror på de fem jag bjudit“, inföll hon. “Var så god och tag emot pengarna och låt mig få kedjan, så är ju affären uppgjord.“

Hon räckte derunder fram handen med silfvermyntet.

“Jag ber om förlåtelse!“ yttrade Cambon, i det han med en bugning sköt hennes hand med penningen tillbaka, “denna kedja är redan såld ... såld för fem sous åt den unga flickan derborta, såsom ni sjelf kanske hörde.“

“Rätt! ganska rätt!“ ropade folket, lika känsligt för rättvisa som för goda infall.

“Bra, monsieur!“ tillade damen med fem-francsstycket, lifvad af samma känsla som de öfriga: “uppgör affären först med henne och kom sedan till mig ... ni har säkert flere kedjor i er hatt derborta ... men var god och skynda er!“ tillade hon, fruktande för sina Bryssel-spetsar som hennes otålige kavaljer oupphörligt ryckte uti.

Armand Cambon var ej sen att uppgöra affären med grisetten, hvilken rodnande räckte honom kopparslantarne, inlagda i hvitt papper, ty det nakna kopparmyntet var naturligtvis för fult för att kunna presenteras en så ung och vacker karl som Armand Cambon, och dessutom var det ju icke omöjligt att sådant der hvitt och fint papper kunde på afstånd tagas för silfver.

Sedan vår köpman lemnat grisetten kedjan och dervid sagt henne några artigheter så väl för det vackra omslaget, som för de granna svarta ögonen, hvilket också var i enlighet med verkliga förhållandet, upptog han sin hatt från gatan och närmade sig ånyo vår Psyche med fem-francsstycket.

Grisetten lemnade derunder folk-ringen och ilade sin väg. För allt i verlden skulle hon icke kunnat förmå sig att stanna qvar för att se på, huru ett annat fruntimmer gåfve fem francs för en vara, hvilken hon endast kunnat betala med fem sous. Men under det hon flydde, fästade hon kedjan kring en hals, som icke heller var att förakta. Dock fordrar rättvisan det erkännandet att hon under sitt lopp, snarlikt hindens, icke uteslutande egnade sin uppmärksamhet åt halsen och dess nya prydnad. Ofta kastade hon om hufvudet, hvarvid de stora svarta ögonen sökte messingsarbetaren, utan tvifvel tacksamma för det beröm han nyss gifvit dem. Ack, hvad somliga ögon äro tacksamma!

Men Armand Cambon, den otacksamme, såg icke de svarta för de blå. Hvem ser på den i vester flyende natten, när man har himmeln klar i öster?

“En förståndig säljare handlar så att köparen aldrig får skäl att ångra köpet“, sade Cambon till himmelen i öster; “när nu en köpare ger mera för varan än den är värd, så blir naturligtvis öfverskottet antingen en skänk åt säljaren eller en förlust för köparen ... Jag vill icke emottaga en skänk och jag vill icke heller att ni skall lida en förlust.“

“Ah, jag förstår“, sade hon något förlägen.

Fina och känsliga själar hafva alltid lätt för att förstå.

“De dagar jag får en franc för hvarje kedja“, fortfor arbetaren, “anser jag mig ha gjort en god affär, och dessa dagar äro visst icke många ... derför vore också nu en franc fullkomligt nog.“

“Men, monsieur,“ inföll hon, “det händer ju lika ofta och kanske oftare att ni nödgas sälja för underpris, såsom nyss till exempel, och då tycker jag att ni alltför väl kunde ...“

“Om förlåtelse!“ afbröt han, “när jag det gör, så är det mitt eget fel, men det bör ingen annan betala ... Således en franc för kedjan efter ni är så god och vill köpa den.“

“Men hur vill ni då att jag skall göra?“ frågade den sköna något misslynt, “jag har icke något mindre mynt hos mig, och något motbjudande förefaller det mig att få tillbaka på detta fem-francsstycke.“

“Nog vet jag“, svarade Cambon, “att ni ej bjöd på kedjan för det ni ville ha den, utan derför att ni tyckte det vara synd om en säljare, som ansträngde sina lungor för ingenting ... Derför är det också min skyldighet att hjelpa er till rätta med saken!“

“Jag blir er särskildt förbunden för denna artighet“, försäkrade den unga damen.

“Jag tager ert fem-francsstycke och behåller det“, föreslog Cambon, “ni tager deremot fem stycken kedjor, som ni icke behåller, utan skänker dem åt hvem ni behagar ... Är jag nog lycklig, att ha gått er önskan till mötes?“

“Jag tackar er hjertligt! ... Men jag behåller en af kedjorna och öfverlemnar åt er att skänka de öfriga åt hvem ni vill.“

Riddaren af hederslegionen pustade och gnuggade händerna, liksom han hade stått i flere graders köld.

“Mademoiselle! Ni är oändligt god“, sade Cambon, “men der stå några flickor, som säkert tycka om mina kedjor och skulle ännu mer värdera dem, om de finge dem af er egen hand, som är så ... så ...“

Han ville säga: fin och vacker, men hejdade sig, ty det föreföll honom som vore en dylik artighet i hans mun icke på sitt rätta ställe. Det ridderliga, det granlaga mot fruntimmer är fransmannen medfödt och urartar aldrig hos honom. Man är säker om att finna det lika väl under lumpsamlarens lappade rock som under hofmannens stjernbeströdda mantel.

Den unga damen rodnade, men ingen skugga öfver hennes purpurmun röjde något förnämt förakt för den halfqvädna visan. Hur skulle man också kunna förakta en visa, som af blygsamhet icke sjunges ut, men hvars melodi man så väl känner!

Ett ögonblicks tystnad följde emellertid, hvarunder fem-francsstycket utbyttes emot de fem messingskedjorna. Den unga damen hade följt riktningen af köpmannens finger, när han utvisade de flickor i ringen, som han ansåg hugade att emottaga kedjorna. Utan att vidare fundera på saken gick hon fram till de öfverraskade arbetardöttrarna och delade ut de fyra klenoderna, låtande på samma gång, ehuru omärkligt för alla andra, ett guldmynt medfölja hvarje kedja; men den femte gömde hon i den lilla guldbroderade korgen, som hängde vid hennes arm.

De som fingo kedjorna, blefvo icke litet lyckliga, ty messingskedjor äro ändå i alla fall en rätt vacker prydnad, helst när dermed följer tillräckligt guld att förgylla dem med. De fattade den sköna gifvarinnans bägge händer och kysste dem. En af dem, modigare och raskare än de andra, ropade:

“Mademoiselle! unna oss den lyckan att veta ert namn, att vi må kunna nämna det i våra böner.“

“Adelaïde“, svarade utan vidare betänkande den unga damen.

“Hvilken obetänksamhet!“ utbrast riddaren, som följt henne hack i häl, “hvilken oförlåtlig dårskap att så der midt på gatan utkasta sitt namn! ... utkasta det åt sådana der!“’