Part 29

“Stum som en marmorbild“ såsom det heter om Bartholo i Rossinis opera, stod portvaktaren med framräckt hand. Men som hoppet är det som sist lemnar menniskan, äfven när det är som befängdast, så började ifrågavarande menniska att småningom återhemta sig och med detsamma införlifva sig med den tanken, att markisinnan, hvars frikostighet han väl kände, nog skulle gifva honom drickspengar, om just icke så stora som monseigneur förespeglat, åtminstone något ditåt, och hvilket visst icke vore att förakta.

Lugnad återvände han derför genom trädgården och återsåg snart sin kära portgång.

Men porten var öppen och en stor täckvagn höll utanför. Portvaktaren igenkände genast markisinnans vagn, och som han deraf drog den slutsatsen att hon ämnade åka ut, fick han brådtom och ilade med en ynglings raskhet uppför trapporna till första våningen.

När han kom in i salen, såg han att han verkligen kommit i grefvens tid.

Markisinnan, i en toalett som om hon ärnade fara till Tuilerierna, stod midt på golfvet bredvid sin kammarjungfru, hvilken just höll på att hänga hermelins-kappan öfver herskarinnans skuldror.

Närmare salsdörren stod baron Saint-Bris med hatten i hand och färdig att taga på sig sin kappa, hvilken en betjent höll utvecklad bakom hans rygg.

“Jag får helsa nådig markisinnan så mycket ifrån monseigneur“, började portvaktaren oförtöfvadt, ty ingen tid var att förlora; “han befalde mig berätta nådig markisinnan att jag hjelpt honom öfver trädgårdsmuren och att jag derföre skulle bekomma drickspengar af nådig markisinnan.“

Markisinnan och baronen, kammarjungfrun och betjenten stirrade förvånade på portvaktaren, som nu flåsade förfärligt, ty han hade icke hemtat andan, sedan han tog första trappsteget.

“Monseigneur hade glömt nyckeln till trädgårdsporten hemma“, fortfor portvaktaren, “men jag lade mig på fyra fötter, jag, och allt gick som en dans, må markisinnan tro ... Men det var sannt, monseigneur har glömt qvar ett cigarrfodral med silfverstomme och guldstifter“, tillade han med en misstänksam blick på betjenten.

“Hvad är det ni säger, menniska?“ ropade markisinnan.

“Han är drucken“, menade baronen.

“Och att jag derför skulle få drickspenger af nådig markisinnan“, fortfor portvaktaren, “allt det der bad monseigneur mig säga.“

“Hvilken monseigneur“, frågade markisinnan, “hvem menar ni med monseigneur?“

“Honom som jag hjelpte öfver trädgårdsmuren och som jag låg på fyra fötter ...“

“Har då karlen förlorat förståndet!“ ropade markisinnan.

“Kan ni då icke säga hvad det är för en monseigneur ni menar?“ frågade baronen.

“Samma monseigneur som för en stund sedan var uppe hos markisinnan“, svarade portvaktaren.

“Har någon monseigneur sökt mig i dag?“ frågade markisinnan betjenten.

“Icke det jag vet, madame“, svarade betjenten, “så framt inte ...“

“Ja, det var just ni som sade att det var en monseigneur“, inföll portvaktaren, vändande sig till betjenten; “ni sade det åt min hustru dernere i portgången ... Hvar hittade ni det der cigarrfodralet med silfverstommen och guldstifterna?“

“Tig!“ befallde markisinnan sin outtröttlige portvaktare, “tala ni, Gaudin! hvad betyder allt det här? hvem menar han med monseigneur?“

“Jag tror nästan att han menar den der unge mannen, som nyss gick härifrån“, svarade betjenten.

“Hvad för slag! ... den unge arbetaren! ... Är det honom ni kallar för monseigneur?“ frågade markisinnan skrattande.

“Den der rödrutige blusen kallar ni för monseigneur?“ tillade baronen, likaledes skrattande.

“Arbetaren ... blusen“, stammade portvaktaren med en förändring i fysionomien, som är omöjlig att beskrifva: “det var då bara en simpel arbetare ... o min Gud! ... bara en simpel arbetare?“

Det på en gång ömkliga och löjliga kunde icke hafva en trognare representant än i portvaktaren vid detta tillfälle. Också hvart han vände sig, såg han endast leende ansigten, men intet hopp om drickspengar.

“Och jag som följde honom genom trädgården, jag som lät honom klifva på min rygg!“ klagade portvaktaren nästan gråtande.

Denise fortfor att le och betjenten skrattade så att han måste hålla sig för magen. Men både markisinnan och baronen blefvo i en hast alvarsamma.

“Trädgården!“ upprepade markisinnan; “hvad ville han i trädgården?“

“Han föregaf att han hade sin vagn utanför trädgårdsporten, den uslingen! ... han sade att han hade nyckeln till porten och att han gått denna väg många gånger förut, den bofven!“

Markisinnan blef gulgrön i ansigtet.

“Ni följde honom genom trädgården, sade ni“, yttrade baronen med djupa rynkor i pannan.

“Ja, jag var en åsna“, erkände portvaktaren; “och när vi kommo till porten, hvilken var låst, tvang han mig att lägga mig på händerna, och så steg han upp på min rygg och från min rygg upp på muren, den nidingen!“

“Och sedan?“ frågade på en gång markisinnan och baronen, vexlande dervid med hvarandra en blick, obegriplig för de öfrige.

“Sedan sade han att markisinnan skulle ge mig drickspengar, och derefter hoppade han ned.“

“På gatan?“

“Ja, och allt det der gjorde han säkert bara för att besvära och förarga mig ... men vänta, vänta bara!“

“Således en annan väg!“ mumlade baronen, sammanbitande tänderna.

“En annan väg!“ genljöd markisinnans röst ännu dofvare, hvarefter hon med en blick af gränslöst raseri vände sig mot fönstret, förmodligen för att dölja sin sinnesrörelse för de andra.

Hade portvaktaren haft någon blick och känsla för andras qval än för sitt eget, så skulle han kanske kunnat trösta sig med den hämnd han, ehuru omedvetet, utkräft på dem som nyss skrattat åt honom. Men han såg ingenting annat än sina drickspengar, som han förlorat, och sin hustru, som han tyvärr hade qvar. Hvad var väl löjet i första våningen mot den storm, som väntade honom i portgången?

Med ett ord, tillståndet var ganska beklagligt i den sköna markisinnans hus.

Den ende som var att lyckönska, var onekligen Armand Cambon.

Följaktligen är det en fördel att vara en förment prins, ja, kanske större än att vara en verklig.

Tjuguandra kapitlet.

Madeleine-kyrkan.

En fjerdedels timme före den bestämda tiden hade Armand Cambon infunnit sig på rue d’Anjou utanför bankiren Géronnières hus.

Han hade stått der en halftimma, utan att ännu hafva fått bud ifrån bankirens brorsdotter.

Dimman höll visserligen på att skingra sig, men var dock ännu så tät, att Armand ansåg sig böra fatta posto framför sjelfva porten, på det att budet, som han väntade, desto lättare skulle blifva honom varse.

Han brann af otålighet att få träffa den unga flickan, dels för att erbjuda henne sin tjenst för den händelse hon ånyo kunde behöfva den, dels för att få fullständig upplysning om hvad medel man begagnat för att förtaga verkan af den der biljetten, i fall den vore äkta, hvilket Armand för sin del icke betviflade, dels ock för att meddela henne hvad som händt honom sjelf, sedan han sist såg henne, emedan han var fullt öfvertygad att markisinnan hade del i de tvänne särskilda stämplingar, för hvilka han varit ett mål och dem han jemväl ansåg hafva något slags gemenskap med sjelfva hufvud-intrigen.

Dessutom kände han ett innerligt behof att försona det fel han begick, när han vid afskedet dagen förut tryckt och kysst hennes hand på ett sätt, som naturligtvis måste såra en sådan flicka som Adelaïde.

Minnet af den förvåning och förtrytelse, han då trott sig läsa i hennes ansigte, hade sedan dess följt och icke lemnat honom ens under de äfventyr, hvaruti han det förflutna dygnet varit invecklad.

Allt detta skulle han nu försona genom den noggrannaste uppmärksamhet på sig sjelf och den djupaste vördnad för henne. Med ett ord, allt skulle bli så bra och godt igen eller, rättare sagdt, lika främmande och hopplöst som förr.

Hon skulle alltid förblifva den rika och firade arftagerskan, _han_ alltid den fattige och föraktade arbetaren.

Evigt skulle svalget blifva emellan dem; men lika evigt skulle ock den känsla, han egnat henne, sväfva öfver svalget, ren som svanen, men tystare än han, tills den dött i det moln, hvari den lefvat.

Buller af vagnshjul och hästfötter störde Armand i hans romantiska betraktelser.

Som han för dimman ännu icke såg hästarne eller åkdonet, så drog han sig närmare intill porten. Snart började både hästar och åkdon blifva synliga, och Armand fick tillfälle att betrakta dem på nära håll, ty vagnen höll just framför bankirens port.

Väntande att någon skulle stiga utur denna vagn, drog sig Armand några steg åt sidan. Men ingen steg ur vagnen, och icke heller syntes någon betjent som kunde öppna vagnsdörren.

Kusken, en ståtlig monsieur i rikt livré, satt orörlig på sin bock, småsvärjande öfver dimman. Vår hjelte beundrade de höga och stolta hästarne samt den ofantliga vagnen, för hvars inköpspris man skulle kunnat tillhandla sig snart sagdt ett helt qvarter inom Ladugårdslands- eller Catharina-församling i Stockholm.

Armands beundran afbröts af ett nytt buller från en annan vagn, hvilken äfven snart visade sig, stannande efter den första och nästan lika prydlig som den. Också den sednares vagnsdörr förblef tillsluten.

En tredje vagn och strax derpå en fjerde kommo, stannade och höllo efter hvarandra.

Derefter blef det någon stund tyst på gatan.

Armand blef orolig och ämnade just fråga någon af kuskarne, hvem eller hvilka skulle åka i de fyra vagnarne, då porten till bankirens hus knarrade på sina gånghakar och tvänne betjenter i samma livré som den förste kusken utträdde på gatan, närmande sig den första vagnen, hvars dörr de öppnade.

Vår hjelte smög sig fram för att bättre kunna se, ty allt visade sig för honom som genom ett hvitt flor.

Han såg tvänne personer uppstiga i den främsta vagnen. Den ene var en herre, hvars ansigte han ej kunde urskilja, men han tycktes ej heller mycket bemöda sig för att se det, emedan hans blickar uteslutande sökte den andra personen, en qvinna, som bar en hvit slöja nästan lika lång som hon sjelf. Slöjan var likväl kastad bakåt, så att den föll ned på ryggen utefter kappan af mårdbrämad svart sammet.

Armand kunde följaktligen se profilen af damens ansigte, under det hon uppsteg i vagnen.

Armand såg, qväfde med möda ett utrop af bestörtning, som ville undfalla hans mun, och drog sig derefter hastigt tillbaka.

Från detta ögonblick såg han ingenting af hvad som vidare passerade. Det var först när den sista vagnen, efter att hafva upptagit dem som deruti skulle åka, körde från porten, som han någorlunda återkom till sig sjelf.

Hans öron följde ljudet af vagnarne och snart följde äfven hans fötter samma väg som de.

Efter en kort färd stannade vagnarne framför ett större hus vid samma gata och icke långt ifrån Saint-Honoré. Armand nalkades den sista vagnen.

“Hvarför stannar man?“ frågade han kusken.

“Man skall ju upp till mairen först“, svarade denne.

“Hvart faren I sedan?“ sporde Armand.

“Till Madeleine-kyrkan kan ni väl förstå“, var kuskens något snäsiga svar; “men akta er för venstra hästen, monsieur“, tillade han, “ty han slår, och ni kunde råka illa ut för bakbenen.“

“Värre kan man råka ut för!“ tänkte Armand, hvarefter han gick förbi vagnarne, vek af åt venster in på rue Saint-Honoré, följde denna gata och befann sig snart på Madeleine-platsen.

Denna plats var i det närmaste fri från dimman, och December-solens klara, om ej just så varma strålar föllo på den vackra Madeleine-kyrkan, till sitt yttre en trogen afbild af de tempel, som i en forntid prydde Hellas’ minnesrika jord.

Vår hjelte styrde sina steg mot denna kyrka.

“Monsieur Armand!“ hördes en röst bakom honom.

Armand vände sig om och mötte för andra gången på denna dag monsieur Albert.

“Det var bra att jag träffade er“, återtog denne; “jag gick just och tänkte på er.“

“Hvarmed kan jag vara till tjenst?“ frågade Armand tankspridd.

“Min gud, hvad ni är blek!“ ropade Albert; “mår ni illa?“

“Jag fryser något ... Den obehagliga dimman ...“

Det var vigt att skylla på dimman.

“Men jag tycker att det är ganska klart och vackert nu“, anmärkte Albert ganska riktigt.

Albert såg icke den täta och kylande dimma, som hvilade öfver Armands själ.

“Hvad önskar ni, monsieur Albert?“ frågade den sednare.

“Jag har nyss skilts ifrån Ledru Rollin, för hvilken jag berättat hvad ni sade mig i morse.“

“Och han?“

“Blef naturligtvis lika orolig som jag ... Men ni kom icke att säga mig hvem det är som spionerar på oss.“

“Jag fruktar för den der presten, som bor i mitt grannskap, den der så kallade broder Bredôt.“

“Den der, som ni förut en gång talat om?“

“Densamme.“

“Nå?“

“Den karlen förefaller mig misstänkt i mer än ett hänseende ... Undrar just om han är hvad han synes vara.“

“Ni tviflar på att han är prest? ... Men efter hvad jag vill minnas, så har ni beskrifvit honom såsom en figur med vidrigt ansigte och lömsk uppsyn.“

“Beskrifningen är trogen, det kan jag försäkra er.“

“Morbleu! hur kan ni då tvifla på att han är prest?“

Detta omdöme af Albert förefaller läsaren kanske något för skarpt; men säkert är att de fulaste karlar, man möter på gatorna i Paris, äro prester.

Den svarta, oformligt långa och vida rocken, i förening med den lågkulliga och bredbårdade hatten bidrager icke heller till figurens försköning.

Vi frågade en gång en fransman, hur det kom till att alla prester i Paris med få undantag äro så fula, emedan det föreföll oss som om man med flit utvalde de fulaste till detta stånd.

“Det är för de arma qvinnornas skull“, svarade fransmannen, “ty fan sjelf kan ej vara farligare än en vacker prest.“

“Men“, invände vi, “detta öfverensstämmer föga med den katolska kyrkans idé, som förnämligast går ut på att imponera på de yttre sinnena och derför måste sträfva efter möjligaste skönhet i formen.“

“Nå, då är det derför att endast fula karlar vilja bli prester“, sade han, “för att genom den svarta rocken vinna den lycka, som skulle sky för deras blotta ansigte ... den svarta rocken, som förefaller oss karlar så obehaglig, har deremot en elektrisk verkan på damerna.“

“Enligt er, skulle således hela den katolska kyrkan endast vara till för qvinnornas skull“, anmärkte vi.

“Ja visst“, svarade fransmannen; “katolska kyrkan existerar icke blott _för_ damernas skull, utan äfven _genom_ dem. Utom dem hade vi alla för längesedan varit hugenotter eller protestanter.“

Vi lemna osagdt huruvida fransmannen hade rätt.

“Jag misstänker emellertid den der brodern för att stå i beröring med mördare“, yttrade Armand, “och säkert är att jag en gång sett honom i sällskap med en ficktjuf.“

“Jag vill minnas att ni äfven berättat det.“

“Då kommer ni också ihåg den der källaren, som jag upptäckt bredvid vår“, sade Armand, “och hvaruti fanns guld och silfver ... Jag trodde först att allt det der var deponerad egendom; men nu ...“

“Nu?“

“Nu vill jag våga min hals på att det är tjufgods och att broder Bredôt är den drake, som rufvar derpå.“

“Minsann det låter otroligt.“

“Det vore kanske i sin ordning att meddela en poliskommissarie vår upptäckt“, föreslog Armand.

“Är ni galen!“ utbrast Albert.

Armand såg förundrad på monsieur Albert.

“Inser ni då icke“, fortfor denne, “att en polis-undersökning, börjad med tjufkällaren, kunde sluta med vår, som ligger bredvid, eller tror ni kanske att den helige brodern, när han råkat i polisens klor, skall lägga fingrarne emellan, hvad oss beträffar? ... Så länge vi tiga, tiger han, det kan ni vara säker på.“

“Men detta hemliga förstånd med en sådan person synes mig afskyvärdt“, förklarade Armand.

“Inför moralen möjligtvis, men icke inför politiken“, svarade Albert.

“Och det stackars folket som förlorar sin egendom, sitt guld och silfver, som vi kanske skulle kunna rädda?“ frågade Armand, som icke vågade disputera med Albert i politiken, med Albert, som var Ledru Rollins och Louis Blancs högra hand.

“Det folk, som har guld och silfver att förlora“, menade Albert, “är mindre att beklaga än det folk, som icke har en bit bröd att äta, och det är just för detta folk som vi arbeta ... Jag skulle till och med kunna bevisa att det är en ovillkorlig skyldighet för dem, som ega, att uppoffra något för dem, som ingenting ega.“

Monsieur Albert var också, efter hvad kändt är, en stor beundrare af S:t-Simon och kunde följaktligen bevisa ganska mycket.

“Det är ett lika stort nöje för mig som för er att se tjufven på galèrerna“, fortfor Albert; “men om detta icke kan ske på annat vilkor än att ni och jag måste göra honom sällskap, då afstår jag gerna från detta nöje.“

“Det återstår likväl ett medel att åstadkomma det ena utan att riskera det andra“, menade Armand, “nämligen att så fort ske kan flytta vapenförrådet till annan lokal.“

“Ett ganska äfventyrligt medel, men som vi skola tänka på, under det ni är borta, ty det är ju bestämdt att ni reser i morgon?“

“Jag reser i dag, helst i dag“, svarade Armand med liflighet.

“I dag? ... så mycket bättre ... Ni är då verkligen färdig att resa i dag?“

“Ja, jag har numera ingenting här att göra“, yttrade Armand med en sorglig ton och en lika sorglig blick på Madeleine-kyrkan.

“Ledru Rollin skall bli glad, när han får höra det.“

“Och jag också, när jag väl en gång är härifrån“, suckade Armand.

“Hvart går ni nu, monsieur Armand?“

“In i kyrkan.“

“Lycklig ni, som har tid att gå i kyrkan!“ yttrade Albert leende.

“Mycket lycklig“, medgaf Armand, också leende, ehuru mindre gladt än Albert.

De begge konspiratörerne togo afsked af hvarandra, hvarefter Armand närmade sig den höga trappan, som leder upp till ifrågavarande kyrka, nedanför hvilken flere lysande ekipager höllo.

“Det är förmodligen i dag en större messa“, yttrade han till en af kuskarne.

“Nej, men ett större bröllopp“, svarade kusken.

“Och brudparet är redan inne i kyrkan?“

“Nej, monsieur, men man väntar det hvart ögonblick.“

“Brudgummen är förmodligen någon rik borgare?“

“Det är en hertig, monsieur“, svarade kusken med en viss andakt, som röjde att han hade sitt stall inom Faubourg S:t-Germain.

Armand borde icke hafva väntat andra svar på sina frågor, hvilka följaktligen voro öfverflödiga; men han hoppades kanske att den han frågade, mindre väl underrättad om verkliga förhållandet, skulle åtminstone för tillfället gifva någon näring åt det bedrägliga hopp, som aldrig lemnar menniskan.

Armand intog första steget af trappan och vände sina ögon mot Madeleine-platsen, ty han ville ej gå in i kyrkan förrän han återsett de fyra vagnarne. Kanske hoppades han att den, i hvilken hertigen åkte, skulle köra omkull och dervid knäcka halsen på den förnäme brudgummen, i fall det lyckades denne att komma helskinnad från mairen.

För dem, som icke hafva sig bekant huru en kristlig äkta förening knytes i Frankrike, berätta vi följande:

Kontrahenterne vända sig till en notarie, som upprättar ett äktenskaps-kontrakt, innehållande bland annat de vilkor, som å ömse sidor äro gjorda och antagna. Med berörde kontrakt, vederbörligen undertecknadt af kontrahenter, giftoman och vitnen, infinner man sig hos mairen, som på porten till sitt embetshus låter anslå namnen på dem, som önska gifta sig.

Detta anslag skall stå minst fjorton dagar, efter hvilken tid, men icke öfver året, kontrahenterne ega att ånyo inställa sig hos mairen, som, i fall något jäf mot äktenskapet under anslagstiden icke blifvit anmäldt, uppläser för de trolofvade några paragrafer ur Code civil rörande äktenskapet och derefter förenar dem medelst en för tillfället lämplig lyckönskan, hvarefter giftermålet är vederbörligen ingånget.

Vill man sedan, hvilket visst icke är nödvändigt, derå vinna kyrkans sanktion, så far man från mairen till närmaste kyrka.

Det är till det mesta endast förnämt och rikt eller också presterskapet mycket hängifvet folk som begagnar den kyrkliga ceremonien, och som detta slags folk icke utgör majoriteten af nationen, så sakna de flesta äktenskap den presterliga välsignelsen och följaktligen äfven Guds, såsom bigtfäderne vilja påstå, men skriftebarnen icke erkänna.

Det råder mycken otro inom den katolska kyrkan, men rättvisan fordrar erkänna att denna otro förnämligast gäller presterskapet, hvars lära man sedan den första stora revolutionen börjat skilja från Guds och hvars lefverne alltjemnt gifvit stöd åt denna skilnad.

Armand, hvars blick länge irrat öfver Madeleine-platsen, fäste sig slutligen vid en prydlig vagn, som stannade nära det jernstaket som omgifver kyrkan. Ur denna vagn stego en herre och en dam.

Armand återsåg i den förre baron Saint-Bris och i den sednare markisinnan d’Estelle. De gingo uppför trappan och snuddade förbi vår hjelte, som med ovilkorlig rysning mötte deras blickar. Begge sågo icke eller låtsade icke se honom.

Armand följde dem med ögonen tilldess de försvunnit genom kyrkporten, hvarefter hans uppmärksamhet riktades mot den basrelief, som pryder frontonen på kyrkan.

Denna basrelief föreställer den botfärdiga Magdalena af hvilken kyrkan har sitt namn.

Magdalena ligger på knä vid frälsarens fötter, bedjande honom om syndernas förlåtelse, hvilken hon också erhåller. På venster om frälsaren står Hämndens ängel, tillbakadrifvande de sju hufvudsynderna som följa Magdalena; på höger visar sig Medlidandets ängel, ömt betraktande den ångerfulla synderskan. Uppdragen att framkalla Rättvisan, låter han i stället nalkas Oskulden, stödd af Tron och Hoppet. Kärleken, sysselsatt med vården om tvänne barn, kan ej följa sina systrar, men han anvisar med en blick den plats, som i de himmelska boningarne är förvarad åt den segrande dygden, under det att en annan ängel emottager den frommes själ, uppstigande ur grafven, och visar denne det eviga lifvet, så ljust och herrligt på andra sidan grafven.

Huruvida Armand gjorde någon jemförelse emellan den botfärdiga, han såg på frontonen, och den obotfärdiga, han sett gå in i kyrkan, eller om han i öfrigt beundrade den yttre arkitekturen af kyrkan, veta vi icke; men att denna är beundransvärd, det vet hvar och en som en gång sett den.

År 1764 lades grundstenen till en vanlig korskyrka på ifrågavarande plats, och derpå arbetades ända till 1789, då arbetet, som redan kostat två millioner, afbröts.

Förnuftet, den enda guddom som den första revolutionen erkände, tyckte att det var nog med de två millionerna, och detta tycke var kanske icke så oförnuftigt.

År 1806 beslöt Napoleon att fortsätta byggnaden, för att deraf göra ett tempel åt Äran, hans guddom, och hvaruti borde inställas statyerna af de krigare, som offrat flitigast åt den grymmaste och blodigaste af alla gudinnor.

För detta ändamål ingåfvos icke mindre än 120 förslag, bland hvilka det af M. P. Vignon slutligen antogs. Denne började med att nedrifva allt hvad som redan var färdigt så när som på peristilens åtta kolonner.

Vignon hade knappast hunnit resa murarne och de flesta af pelarne till Ärans tempel, när restaurationen, efter att med främmande bajonetter hafva bortjagat Äran och dess öfversteprest, anbefalde byggnadens förändring till en kyrka. Vignon fortsatte arbetet till sin död och blef begrafven under peristilen.

Verket fulländades dock i likhet med hans plan och framstår nu efter så vexlande öden såsom en herrlig afbild af den antika byggnadskonsten.

Monumentet, 150 alnar i längd och 63 i bredd, är omgifvet af 52 fristående refflade pelare i korintisk stil, och sjelfva peristilen är formad af dubbla pelar-rader. Man kan knappast se något prydligare än denna façade.

I stället för fönster hafva murarne nischer, hvaruti helgon stå; och dagsljuset inströmmar till kyrkans inre från trenne glas-kupoler.

Med ett ord, Madeleine-kyrkan är till sitt yttre ett mästerstycke, som i sitt slag icke lemnar något framför sig. Under peristilen hvilar arkitekten förbleknad, förmultnad. Hvad betyder det? Från hvarje nisch, hvarje kolonn, hvarje kapitäl strålar hans minne.

De fyra vagnarne, kommande från S:t-Honoré, visade sig på platsen; och Armand skyndade in i kyrkan.

Inkommen i kyrkan öfverraskas visserligen främlingen af en bländande prakt, ty hvilken rikedom af marmor och guld, statyer och målningar! Men den vördnadsbjudande högtidlighet, som famnar oss vid vårt inträde inom murarne af Notre-dame och de fleste andra kyrkor inom Paris, söker man fåfängt.