Part 28

“Denise“, sade markisinnan efter att länge hafva betraktat den förskräckta flickan; “det är nu återigen fråga om den der biljetten, som redan åstadkommit så mycket oväsende ... Den unge mannen der tror att det var en skrifvelse från hertigen till mig ... Är det så?“

Denise såg ömkelig ut och hennes läppar rörde sig utan att gifva något ljud.

“Svara, Denise!“ uppmanade markisinnan; “har hertigen skrifvit denna biljett?“

“Nej, madame!“ svarade ändtligen kammarjungfrun, stirrande på mattan.

“Är det något mera ni vill att jag skall fråga den stackars flickan?“ vände sig markisinnan till Armand.

“Jag skulle naturligtvis gerna vilja veta hvem som skrifvit den“, svarade denne.

“Och ni vill att jag skall göra henne denna fråga i en främmandes närvaro?“

“Ja, i fall ni anser er böra öfvertyga mig om sanningen.“

“Ni drifver er obarmhertighet bra långt, monsieur“, sade markisinnan med en medlidsam blick på kammarjungfrun. “Denise! du måste uppriktigt säga den unge mannen hvem som skrifvit den.“

“Jag?“ utropade Denise, skådande än på markisinnan och än på Armand, under det att hon skälfde i alla leder.

“Du har ingenting att frukta, mitt barn“, fortfor markisinnan; “du har min förlåtelse och behöfver ingen annans ... Icke heller tror jag att monsieur Armand har skäl att vara mera oförsonlig mot dig än jag, ty att han tagit biljetten och visat den för mademoiselle Géronnière samt derigenom satt verlden i rörelse, det är icke ditt fel, utan blott hans ... Frukta således ingenting, utan säg inför honom detsamma som du bekänt inför mig, nämligen att det är du, du sjelf som skrifvit denna fatala eller, rättare sagdt, enfaldiga biljett.“

Denise vred sina händer, så att hon kunnat vrida dem ur led.

“Skynda dig, flicka!“ uppmanade markisinnan med hög och befallande stämma: “det är du som skrifvit den.“

“Ja!“ stammade Denise nästan tillintetgjord.

“Ni? ni!“ ropade Armand, betraktande kammarjungfrun med bestörtning.

“Monsieur!“ sade markisinnan; “jag hoppas att ni icke tilltror er ega rättighet att göra den arma flickan några förebråelser ... Äfven väntar jag af er ridderlighet, att ni icke för någon, hvem det vara må, omtalar denna händelse, som, efter hvad jag nyss låtit förstå, endast är ett verk af en barnslig svartsjuka.“

“Men“, yttrade Armand, “men ...“

“Hvad ville ni säga?“

“Är mademoiselle Géronnière upplyst härom?“

“Det är klart.“

“Om rätta förhållandet?“

“Om rätta ... det förvånar mig att ni ens kan sätta det i fråga ... Denise har velat gifta mig med en hertig“, tillade hon skrattande, “och det var välmenande af henne; men ni, monsieur, tror att en markisinna, när hon gifter sig med en hertig, behöfver göra det hemligt, och det är enfaldigt af er ... Hvad er vän, vindragaren, beträffar, så är det kanske nog med den minnesbeta jag redan gifvit honom ... Jag vill derför använda mitt inflytande för att få honom tillbaka ... Och nu farväl, monsieur!“

Armand bugade sig, men dröjde, ty han var sysselsatt med att studera den förtviflade kammarjungfruns anletsdrag.

“Gå in i sängkammaren, Denise, jag skall göra min toalett“, befalde markisinnan.

Denise skred på svigtande ben öfver golfvet och försvann genom dörren till sängkammaren.

I detsamma visade sig samme betjent, som insläppt Armand, och anmälde baron Saint-Bris, hvilken genast derpå inträdde och närmade sig markisinnan, som förbindligt smålog emot honom.

Armand igenkände i denne samme kavaljer som han sett i markisinnans loge på operan.

“Ledsaga monsieur ut!“ yttrade markisinnan till betjenten, dervid hugnande vår hjelte med den artigaste afskeds-gest.

Armand, icke tillfredsstäld af det knapphändiga löfte markisinnan gifvit honom angående Simon, hade visserligen ett och annat att ytterligare språka med henne om; men som hennes afskedshelsning var temligen tydlig, så aflägsnade han sig efter en stel bugning.

“Nå, baron!“ yttrade markisinnan till den ankomne, men med en mun, som icke mera log.

“Ni har låtit kalla mig, madame ... hvad befaller ni?“ frågade baronen, tagande plats på stolen bredvid divanen.

“Ni såg den der karlen?“

“Ja, jag visste redan att han var här.“

“Och denna farliga menniska läto de uslingarne undkomma“, fortfor markisinnan.

“Det var fasligt hvad man hade brådtom att underrätta er derom“, yttrade baronen.

“Nå, hvad är nu att göra?“ frågade markisinnan högst orolig.

“Var lugn, madame! ... innan aftonen har han upphört att vara farlig.“

“Innan aftonen?“ upprepade markisinnan, utan att synas lugnare.

“Innan middagen ville jag säga“, rättade baronen; “ja, inom en timme ... Men hvad ville han hos er?“

“Inom en timme, sade ni?“

“Inom mindre än en timme“, svarade baronen, tummande sina vackra svarta mustascher.

Markisinnan syntes lugnare och log ånyo.

Tjuguförsta kapitlet.

Vidare om dim-figurer.

Armand följde betjenten, som med vördnadsfull beställsamhet uppslog dörrarne för den förmente prinsen.

Betjenten hade ytterligare stärkts i sin tro, att Armand vore vida mer än han ville synas vara, deraf att denne så kallt besvarat markisinnans artiga afskedshelsning, hvilket säkerligen ingen annan än en mycket hög person skulle våga.

Armand fäste dock ingen uppmärksamhet vid betjentens vördnadsbetygelser, ty han grubblade på den historia markisinnan nyss berättat honom. Han hade ingen anledning att anse kammarjungfruns hjerta bättre än herskarinnans. Det kunde vara möjligt, att hela intrigen vore den förras verk.

Visserligen röjde kammarjungfruns sinnesstämning, när hon afgaf bekännelsen, både oro och fruktan, hvaraf man skulle kunna draga den slutsatsen, att en annan makt än kärleken för sanningen vid detta tillfälle beherskade henne; men detta allt kunde äfven vara en följd deraf, att hon, som dagen förut berättat honom en annan historia till markisinnans nackdel, kanske fruktade att Armand skulle yppa den för en matmor, som icke var att leka med.

Men för att kunna förfalska en annans stil fordras allra minst att sjelf vara skrifkunnig, och Armand kände icke Denise’s förmåga i den ädla skrifkonsten, men hade icke mycket förtroende till kammarjungfrurs i allmänhet, hvad denna kunskap beträffade.

Dock, hvad betydde det? I Paris är kanske ännu mindre än annorstädes brist på kopierings-snillen, som arbeta både för egen och andras räkning, och kammarjungfrur äro ofta mindre rådlösa än annat folk. Det är icke för roskull Molière och Beaumarchais gifvit dem snille och talang på deras husbondfolks bekostnad.

Armand, föga nöjd med kammarjungfruns historia nästlidne gårdag, var det ännu mindre med markisinnans denna dag. I den förra framstod han visserligen såsom en simpel förfalskare, men denna beskyllning ansåg han sig utan svårighet kunna tillbakaslå. Deremot skyldrade han i den sednare såsom en narr och det i dubbelt hänseende, och denna fläck, förutsatt likväl att historien vore sann, fann han omöjlig att aftvå.

Icke under då, om vår hjelte grubblade och tankfull följde betjenten.

Utkommen i farstun stördes han i sina tankar af denne som med ryggen i bågform yttrade följande:

“Monsieur! det var ledsamt att ni icke tog er kappa med er upp, så att jag fått värma den innan ni tager den på er ... det är en förskräcklig väderlek i dag.“

“Min kappa?“ förvånade sig Armand, som i alla sina dar aldrig nyttjat ett sådant plagg.

“Ja visst, monsieur, ty jag tar för gifvet att ni inte gått ut i sådant väder utan öfverrock, eller har ni verkligen ingenting annat än den der tunna blusen? ... Jag ber om förlåtelse, men det är något försigtigt och kunde ha farliga följder.“

“Icke för den, som är van, monsieur.“

“Ni skulle vara van att gå i blus?“ satte betjenten i fråga och blinkade dervid såsom en slipad och i hemligheter härdad betjent brukar blinka; “monseigneur ursäktar väl att jag vågar tvifla på det?“

Betjenten ansåg sig böra låta den förmente prinsen förstå att han genomskådat masken, för den händelse att denne skulle vilja sträcka anonymiteten ända derhän att gå utan att ge drickspengar.

“Monsieur, ni måtte väl icke ha fallit på den idén att drifva gyckel med mig!“ ropade Armand förargad, ty han misstänkte verkligen betjenten för en sådan djerfhet.

“Bevare mig gud för det!“ ropade denne, tagande förskräckt ett steg tillbaka.

“Nå, hvad pratar ni då om kappa eller hvad det var för slag?“ fortfor Armand.

“Herre min gud, jag trodde att betjenten, som väntar er utanför porten, bar er kappa.“

“Betjenten! ... hvilkens betjent?“

“Er naturligtvis ... jag tyckte till och med att det var två.“

“Två? ... ni säger, att det var två betjenter som väntade på mig?“

“På hvem skulle de annars vänta?“

“När såg ni dem?“ frågade Armand, som nu började bli uppmärksam.

“Jag var för en stund sedan nere i porten och öppnade den.“

“Och då såg ni?“

“Två personer, som stodo utanför och dem jag ej kände.“

“Och desse sade att de voro mina betjenter?“

“Nej, och icke heller hann jag fråga dem, ty de drogo sig hastigt tillbaka ... Men jag tog för gifvet att ...“

“De drogo sig tillbaka, säger ni?“

“Ja, monsieur.“

“Och hastigt?“

“Ja, och som det var stark dimma, så kunde jag inte se dem mera ... Monsieur finner således att ...“

“Men har icke den herrn, som nyss kom, betjenter?“

“Baronen? ... visst har han det ... men inte var det hans, för dem känner jag nog.“

Armand gick till förstugufönstret, som vette åt gatan och tittade derigenom, men han såg ingenting annat än den tjocka ogenomträngliga dimman.

“Bonjour, monsieur!“ sade han efter några ögonblicks öfverläggning med sig sjelf och gick derefter utför trapporna.

“Bon“ kom visserligen fram på betjentens läppar, men “jour“ sväljdes, ty hans högra hand, som enligt gammal vana framräcktes, fick emot vanan ingenting.

Han gjorde en grimace som tycktes säga: “Gud bevare oss från sådana prinsar!“ eller “ges det väl någon onyttigare varelse på jorden än en snål prins!“

Betjenten, hackande tänderna lika mycket af köld som af förargelse, lemnade snart farstun.

Dagen hade börjat olyckligt för honom. Först hade han varit höflig för ingenting och sedan hade han för samma betalning kanske förstört sin helsa.

När Armand, i hvars öron det der “bon“ klingat ganska hemskt, kommit ned i portgången, fann han portvaktaren stående utanför dörren till sin portkammare, fullt ut om ej mera ödmjuk och bugande än betjenten.

Dennes förra goda tanke om den förmente prinsen hade således äfven transpirerat till portgången.

“Befaller monsieur att jag öppnar porten?“ frågade denne med ett leende allra minst värdt en franc.

Armand stod tigande med högra handen om hakan, lik den som söker ett förnuftigt beslut. Ingen tror kanske hvad det är nyttigt att taga sig om hakan, isynnerhet för den som icke har snusdosan att rådfråga.

“Ni har säkert en god syssla, monsieur portvakt?“ frågade ändtligen Armand, tagande handen från hakan, hvilket bevisar att han fattat sitt beslut.

“En förträfflig syssla, monsieur“, svarade portvaktaren, “den bästa man kan önska sig ... bara förnämt folk som går ut och in, upp och ned ... deraf följer att det alltid vankas hederligt med drickspenningar åt portvaktaren ... jag bedyrar, monsieur, att det sällan är någon som ger mig mindre än en franc för mitt besvär att öppna porten ... Merendels får jag två, ja till och med fem ... det blir en vacker inkomst det på året ... Men det behöfs också, monsieur ... man har en talrik och fattig familj, åtta personers dagligt hushåll, monsieur, och om det icke funnes personer, hertigar och prinsar, monsieur, som understundom, ja ganska ofta gifver mig en och annan louisd’or, så skulle det ...“

“Och ni bor förmodligen bra också?“ afbröt Armand portvakten, hvilken hade ett vida mer populärt och lättfattligt framställningssätt än sjelfva betjenten.

“Åjo, går väl an“, svarade portvaktaren; “kanske det roar monsieur att se hur en arm syndare bor“, tillade han, i det han med en djup bugning öppnade dörren till kammaren; “så får jag kanske den äran, den nåden att visa er min hustru.“

“Det skall bli mig rätt angenämt att få se henne“, ljög Armand, som hela tiden sett hennes knotiga ansigte genom glasrutan på dörren och var belåten med hvad han redan sett.

Armand steg in i rummet och skådade omkring sig derinne. Han begrep icke huru ett åtta personers hushåll kunde rymmas i denna kammare, så framt icke portvakterskan finge gälla för sju, hvilket hon nog såg ut för att göra.

“Kammaren är just icke mycket lång och inte mycket bred heller“, menade portvaktaren; “men så är den så mycket högre.“

“Och ett stort fönster med hvitt vackert glas uti“, anmärkte Armand, som företrädesvis riktade sina ögon dit.

“Näst ett par goda ögon behöfver en portvaktare två goda fönsterrutor“, förklarade portvaktaren.

“Naturligtvis ... Förlåt, madame! vore det möjligt att få tända en cigarr?“ frågade Armand sin husliga värdinna.

“Tusen, monsieur, om ni behagar“, svarade hon, hastande till en bundt tändstickor, som stod på spiskanten.

Armand förde handen först i sin ena ficka och sedan i den andra.

“Hvad är det!“ skrek han till och drog ut den tomma handen; “sådan förargelse! ... jag har tappat mitt cigarrfodral.“

“Herre min gud! det var kanske ett dyrbart fodral!“ ropade portvaktaren och hans hustru nästan med en mun.

“Åja så der ... jag hade icke velat förlora det för femtio francs ... stommen var af silfver med små guldstift uti.“

“Silfver med guldstift!“ ropade det deltagande portvaktarfolket.

“Om betjenterne fått tag uti det ... tro mig, monsieur, en sådan pjes lemnar ingen tillbaka“, erkände hustrun fritt och otvunget.

“Nej, jag kommer ihåg nu“, sade Armand: “innan jag gick in genom er port, tog jag upp fodralet och lade deruti en halfrökt cigarr ... derefter stoppade jag fodralet tillbaka i min ficka, såsom jag trodde åtminstone, ehuru det är mera troligt att jag stoppat galet och släppt det på gatan.“

“På gatan?“

“Då är det förloradt, ty sedan monsieur kom in, ha säkert flere personer gått förbi huset.“

“Men det är också möjligt att ingen sett det för den tjocka dimmans skull“, trodde Armand.

“Det vore, min själ, inte omöjligt!“ medgaf portvaktaren med ljusnande ansigte; “man kan knappast se något på en alns afstånd ... Tänk om det låge qvar!“

“Nå hvad står du och tänker efter!“ skrek hustrun till sin man; “ut med dig och leta! ... har du inte ben, har du inte armar? ... ut med dig! ... himmel! sådan man jag har! ... en man, som bara tänker!“

Dervid knuffade hon sin käre man ut i farstun. Det syntes tydligen att hon var för portvaktaren hvad portklappen är för porten, nämligen på en gång slående och oskiljaktig.

“Monsieur!“ ropade Armand efter honom, “jag minnes att jag stoppade ned fodralet midt framför ert fönster ... leta der mycket noga, ty om jag tappat det, så måste det bestämdt ligga der.“

“Ja, ja!“ skrek portvaktaren, hastande ut på gatan med oförminskad fart, ty, ehuru fri från hustruns näfvar, förföljdes han ännu af hennes röst, och en sådan röst kan nog sätta ben under en arm dödlig.

Armand hastade deremot fram till fönstret och lutade ansigtet mot rutan.

Portvakterskan följde honom till fönstret, synbarligen föga nöjd med den plats han tagit.

“Jag har icke mycket hopp om att ni återfår det“, sade hon, “ty betjenten var nyss ute på gatan.“

“Jaså“, svarade Armand, utan att ändra ställning.

“Men att monsieur går så der klädd, fast det icke är karnevals-tiden“, anmärkte portvakterskan leende.

“Hvarför skulle jag icke det?“ yttrade Armand, ansträngande sina ögon för att se genom dimman.

“Åh“, svarade portvakterskan, “vi äro väl inte så blinda heller ... hvarför skulle vi vara blindare än andra? ... Ni tar väl inte illa upp, i fall jag hädanefter säger monseigneur, i stället för det simpla monsieur?“

Under det hon sade detta, gjorde hon nigning på nigning och det med mycket buller, förmodligen för att draga Armands uppmärksamhet från fönstret.

“Ah, nu ser jag er man!“ ropade Armand, “nu håller han på att leta framför fönstret.“

“Stackars gubbe! se hur han kryper“, yttrade portvakterskan; “men att det är förgäfves, det anar jag“, tilläggande derefter för sig sjelf: “om han nu bara kunde stoppa det hos sig så, att den andre inte märker det.“

Såsom vi höra, misströstade icke portvakterskan att hennes käre man skulle hitta skatten, men hon fruktade blott att dess rätte egare skulle återfå den.

Hennes fruktan var emellertid alldeles obehöflig, ty Armands ögon följde icke den på gatan trefvande portvaktarens rörelser. Deremot följde han med mycken uppmärksamhet rörelserna af tvänne skuggor, som från olika håll närmade sig skattsökaren.

Armand bjöd dock förgäfves till att upptäcka skuggornas ansigten, som helt och hållet höljdes af dimman. Men det märkte han att samma skuggor, när de kommit så nära portvakten att de nästan vidrörde denne, vida hastigare drogo sig undan än de kommit, hvarefter de alldeles försvunno.

Denna upptäckt tycktes emellertid vara nog för vår hjelte, ty han vände sitt ansigte från fönstret och denna vändning tillskyndade honom ett hjertligare leende från portvakterskans läppar.

Efter en stund återkom portvaktaren med ett bedröfvadt ansigte.

Portvakterskan fixerade sin man och syntes snart lika bedröfvad som han. Denna gång var det likväl ingen förställning, ty förtrytelsen förenade sig med bedröfvelsen.

“Ja, det är bestämdt den der uslingen betjenten som har fiskat upp det“, utbrast portvakterskan.

“Och jag som alldeles förstört mina pantalonger!“ knarrade portvaktaren med en ömklig blick på vår hjelte, viljande dermed låta förstå att fall gifvas, då hittelön kan komma i fråga, äfven om ingenting hittas.

“Mina vänner!“ sade Armand, “låtom oss icke längre tänka på det der lapprit!“

“Lapprit?“ upprepade portvaktaren; “ett par splitter nya pantalonger! ... o min gud!“

“Monseigneur tycker nog att det är lappri, han“, inföll portvakterskan; “men gubben min var så glad öfver sina pantalonger, ty han hade fått dem af mig på sin femtionde födelsedag ... När var det den firades nu? ... jo, för fjorton dar se’n ... Herre min gud, hvad tiden går fort!“

Vaktmästarens hela kostym såg snarare ut för att hafva varit en gåfva på det lyckliga parets brölloppsdag.

“Såg ni inga menniskor ute på gatan?“ frågade Armand sin värd.

“Åjo, visst var det ett par karlar.“

“Kände ni dem?“

“Nej, monseigneur ... Gud vet hvad jag skall få på mig om söndag!“ jämrade sig portvaktaren, som bestämdt föresatt sig att vinna ersättning för det förlorade cigarrfodralet.

“Att du icke skäms att så der plåga monseigneur med dina klagovisor“, bestraffade honom hustrun; “tror du väl att monseigneur vill att du skall förlora det ringaste? ... ack nej, det vill han visst icke.“

Armand, döf både för mannens klagan och qvinnans trösteord, lyssnade blott till sina tankar, och dessa sade till honom följande: Dessa karlar, som posterat sig utanför detta hus, vänta på ingen annan än dig, och om de just icke äro desamma som föregående natt legat i din trädgård, hafva de åtminstone i sinnet samma anslag mot din person, och deras anslag måste vara ondt och väderleken är mycket tjenlig för onda anslag, hvartill kommer att en obeväpnad, om än aldrig så stark och modig, ovilkorligen måste komma till korta mot tvänne beväpnade och beslutsamma bofvar, till följd hvaraf det vore högeligen dumdristigt att ensam och obeväpnad begifva sig ut på denna gata.

“Kanske icke monseigneur har vexladt?“ frågade den omtänksamme portvakten, som härledde den unge mannens tankfullhet från förlägenhet i den vägen.

“Känner ni någon prest med namnet Bredôt?“ blef Armands oväntade svar på portvaktarens fråga.

“Broder Bredôt?“ ropade portvakterskan; “skulle vi icke känna den gudsmannen!“

“Går han ofta hit?“

“Jag tror det är bara två gånger han varit här“, svarade portvakterskan.

“När var han här sednast?“

“Sednast? låt mig se nu ... ah, det var sannt, han gick ju kort förrän ni kom, monseigneur ... ni borde ha mött honom i porten, tycker jag.“

“Han gaf mig tre francs“, tillade portvaktaren; “alla äro de så hederliga och frikostiga emot oss.“

Armand, för hvilket det ena ljuset efter det andra uppgick, lemnade sin plats vid fönstret och började promenera på golfvet; men hans blick på portvaktarens väggur sade honom att han icke hade lång tid att promenera på, emedan han lofvat att klockan tolf inställa sig inom en annan och ganska aflägsen trakt af staden.

“Såg ni till någon vagn, när ni nyss var ute?“ frågade han sin värd.

“Någon vagn?“

“Som höll i grannskapet af detta hus?“

“Nej, det såg jag icke, monseigneur ... ni väntade då er vagn, monseigneur?“

“Ah, den skulle ju vänta mig på rue de l’Université,“ erinrade sig Armand.

“Hvarför just der?“

“Emedan trädgårdsmuren vetter åt denna gata.“

“Ni vet då att man också kommer ut den vägen?“

“Skulle jag icke veta det, jag som gått den så många gånger?“ yttrade Armand med ett leende, som om möjligt ökade portvaktarfolkets goda tanke om hans person; “jag förmodar att ni har nyckeln till den lilla porten.“

“Nej, den har markisinnan alltid uppe hos sig“, svarade portvaktaren; “befaller ni att jag går upp för att hemta ned den?“

“Hur tycker ni att det skulle gå an? ... och för öfrigt behöfs det icke, efter jag alltid bär en sådan hos mig.“

“Och som passar till låset?“

“Naturligtvis ... det enda jag får be er om, är att ni följer mig genom trädgården, ty annars kan jag gå vilse i dimman och dränka mig i någon af dammarne.“

“Jag vill ledsaga er, monseigneur ... hvad jag skattar mig lycklig att kunna vara er till tjenst!“

“Så skynda er då!“ uppmanade Armand och gick ut i farstun.

“Släpp honom icke förrän du fått allra minst en louis-d’or“, hviskade portvakterskan i sin mans öra.

“Var du lugn, min gumma!“ hviskade mannen tillbaka och satte sig i rörelse.

Vägledd af den erfarne portvaktaren, kom vår hjelte lyckligt öfver de små broarne och genom häckarne, men hvilka dimman hindrar oss att beskrifva.

“Här hafva vi nu ändtligen den lilla porten“, upplyste vägvisaren. “Och ni är säker på att ni har er vagn utanför?“

“Visst är jag det.“

“Ohoj!“ skrek den beställsamme portvaktaren genom porten, “är vagnen der?“

“Tyst, ni skrämmer hästarne att skena!“ förklarade Armand.

“Det är obegripligt att man icke svarar“, menade portvaktaren.

“Kan ni begära att man skall höra i en sådan dimma?“ yttrade Armand.

Portvaktaren såg förvånad på vår hjelte, ty han hade aldrig förut hört att dimman lägger sig på örhinnorna.

“Nyckeln passar icke, jag har tagit orätt nyckel“, sade Armand; “men det gör ingenting ... Var god och lägg er på fyra fötter.“

“Hvad!“ ropade portvaktaren, “skall jag lägga mig ...“

“På fyra fötter!“

“Fyra fötter? ... men, monseigneur ...“

“Begriper ni då icke att jag måste stiga på er rygg, för att kunna komma upp på muren?“

“Visserligen är det beqvämare ... men ... men, monseigneur ...“

“Se så, låt det gå fort nu bara“, befalde monseigneur, tryckande ned portvaktaren mot marken.

“Det skall vara för er skull“, pustade portvaktaren, i det han, liggande fyrfota, sträckte på armarne och benen så mycket han förmådde, under det att han höjde ryggen, så att denna liknade ett brohvalf, allt i den berömvärda afsigten att göra uppstigandet så beqvämt som möjligt.

Också kom Armand denna gången utan ringaste svårighet upp på muren.

“Nu har jag förstört rocken också“, underrättade portvaktaren, i det han återtog sin tvåfotade ställning.

“Då blir den lika med pantalongerna“, tröstade Armand.

“Det der skulle jag icke hafva ha gjort för någon annan, om man också bjudit mig tjugu louisd’orer“, försäkrade portvaktaren, som tog till så att han kunde låta pruta med sig, ifall han emot förmodan skulle behöfva det.

“Hör på, monsieur“, sade Armand, “om ni nu genast går upp till markisinnan och berättar henne, att ni hjelpt mig öfver trädgårdsmuren, så ger hon er på ögonblicket mera drickspengar än ni förut fått på hela året ... Farväl nu, min hedersvän, och helsa er hustru!“

Derefter försvann Armand, lemnande portvaktaren allena.