Part 27

“Men jag vet ej om förhållandet blefve detsamma, i fall polis-kommissarien skulle göra er ett nattligt besök“, yttrade Armand, som erinrade sig skuggorna af de många hufvud han sett på grannens fönstergardin.

“Ni menar att äfven jag har sammanträden hemma hos mig“, svarade presten; “jag har lika litet skäl som ni att bestrida detta påstående ... Nämn mig den samhällsklass som icke nu för tiden konspirerar ... Presterskapet har icke heller skördat några gyllene frukter af Juli-revolutionen ... vi hafva nog våra bekymmer vi också ... Men våra bekymmer röra icke allenast vår egen framtid, utan hela menniskoslägtets ... Men det är sent, det är tid på att vi gå in hvar och en till sig ... Det fägnar mig emellertid att hafva gjort er bekantskap, om jag också icke kan berömma er för öfverdrifven artighet ... Gud vare med er, min son!“

Presten gjorde några korstecken och höjde välsignande sina armar, hvarefter han med långsamma, men fasta steg aflägsnade sig ur trädgården.

Armand följde den bortgående med ögonen så länge han kunde se honom, och lyssnade till hans steg så länge han kunde höra dem.

Derefter lemnade han sjelf trädgården och gick in i sin kammare, hvälfvande i sitt hufvud många oroliga tankar.

Snart försvann minnet både af Denise och de begge karlarne, lemnande hela rummet åt tanken på den besynnerlige grannen och den nya fara, som hotade honom från detta håll.

Tjugonde kapitlet.

Dim-figurer.

Den följande dagen, som uppgick öfver Paris, var en af dessa om vintern icke sällsynta dagar, då man tror sig kafva i molnen och då polisen utställer poster vid kajerna för att hindra folk från att klifva ned i Seinen.

En för blicken ogenomtränglig dimma omhöljde den stora staden. Man såg knappast handen för ögonen, än mindre hvart man gick eller hvar man stod. Också går ingen ut sådana dagar som ej är rent af tvungen dertill.

Parisarne frukta icke för krutrök och drufhagel, men desto mera för dimma och regn.

Om Ludvig XVI, Carl X och Ludvig Filip lika säkert rådt om Herrans väder, som de trodde sig rå om Herran sjelf, så hade de utan tvifvel i godan ro ända till sin död suttit qvar på sina troner. Det är nästan omöjligt att vara entusiast midt i floder af regn eller att sjunga marseljäsen, när dimman qväfver andedrägten.

Det är icke lätt att i en sådan dimma leta sig fram i den parisiska labyrinten.

Armand Cambon, som hade stora skäl för sin utevaro denna dag, visste väl att han befann sig inom Faubourg S:t-Germain, men deremot icke namnet på den gata, utefter hvars murar han trefvade, ungefär klockan tio på förmiddagen.

Uti Faubourg S:t-Germain, belägen söder om Seinen, bo för det mesta gamla adliga familjer af den allra hvitaste legitimitet.

De hafva stora vackra palatser med tjocka murar och starka ekportar, som tillbommas inifrån så ofta vinden medför något hotfullt sorl från den norra stranden.

De gamle hertigar och markiser, hertiginnor och markisinnor söka trösta sig öfver förlusten af sina privilegier genom den blinda dyrkan de egna sina fördomar. De äro gudfruktige ända derhän att de om helgdagarne ligga på knä innanför kyrkdörrarne, insamlande kollekter för kyrkornas räkning. Men väl komne utom kyrkporten, skåda de med blandade känslor af förakt och harm ned på de lägre folkklasserna, icke glömmande att år funnits, då “packet“ frossat af “ädla“ fäders blod, men deremot förgätande att sekler funnits, under hvilka “packet“ offrat de “ädle“ sin svett, sitt blod, sina tårar.

De hafva madonnans bild på sina sidentapeter och Henrik V:s porträtt i de gyllene psalmböckerna.

De drömma ännu om det förlorade paradis, hvars förbjudna frukter de ensamt fingo smaka och då ingen bestred dem herraväldet öfver djuren, hvaruti inbegrepos snart sagdt alla, som icke hade tillträde till hofvet eller deras salonger.

Osäkert torde vara om de någonsin gått så långt i ortodoxien, att de, liksom andra dödlige, härledde sig från Adam och Eva, dessa tvänne beskedliga landtbor med sina enkla naturseder och sin ännu enklare toalett.

Allt sedan Carl X:s flykt och under Ludvig Filips hela styrelse-tid ha de lefvat skilda från det öfriga samhällslifvet. De strålande Tuilerierna voro dem en icke mindre styggelse än de mörka gränderna i S:t-Antoine.

Juli-konungen var i deras ögon ingenting annat än en tempelrånare, som störtat deras altaren i gruset, och under sina fötter trampat den afgud de dyrkat.

Derför aktade de sig för att med sin närvaro illustrera hans salonger, hvilka i stället fyldes af den aristokrati, som visst icke är en bit bättre än den gamla, nämligen penningens.

Med ett ord, hvad Kina var för den öfriga verlden var S:t-Germain för Paris. Det var ett slags eremit-lif emellan trymåer och kristaller, ett slags biblisk sorg med silkessammet i stället för säckväf.

Den 24 Februari 1848 logo de rätt hjertligt och, såsom det allmänt påstås, för första gången på aderton långa år. De sågo nämligen i Ludvig Filips fall den eviga rättvisans straffande hand.

Visserligen hade de hellre sett om den straffande handen burit den hvita glacé-handsken à la Henrik V i stället för den trefärgade à la Lamartine, men de medgifva dock att den röda vanten à la Ledru Rollin varit vida värre.

Det ena medgifvandet föder det andra.

De röstade på Napoleon till president, ty de sågo i hans president-stol endast en piedestal färdig att emottaga deras afgud från Wiesbaden, och småningom började de titta fram ur sina ekportar, ty luften, förut förpestad af Juli-konungens spioner, föreföll dem nu något klarare och friskare.

Författaren till denna berättelse har vid många tillfällen haft lyckan att se flere af dessa gamla familjer än i domstolarnes sessions-rum, der de flitigt inställa sig hvarje gång Berryer, den store tröstaren för en stor förlorad sak, försvarar någon klient, och än på soiréerna och balerna i Elysée Nationale hos republikens president, dem de bevista för att genom sin närvaro uppmuntra monseigneur till vidare fortgång på den reaktionära banan.

De dansa polka och masurka ypperligt, hvilket bevisar, att de ändock i något hänseende följt med sin tid. Hädanefter liksom förr skola de utgöra bal-salongernas förnämsta prydnad.

Under tiden få de intrigera och dyrka i fred, hvilket de icke fingo under Ludvig Filips regering, emedan republiken är för ädel för att harmas öfver deras menlösa altaren och för stark för att frukta deras ännu menlösare afgud.

Ifrån det ögonblick de upphörde att vara martyrer, hafva de förlorat all förmåga att vara farliga och skola slutligen, för att icke alldeles sjunka i glömskans djup, nödgas fly till och hylla republiken, hur mycket de än hata republikanerne.

Vi lemnade vår hjelte på en gata, hvars namn han för dimmans skull icke kunde läsa på husknutarne, och icke heller mötte han någon som kunde upplysa honom derom.

Slutligen stötte han näsan mot ett hästhufvud och kände i detsamma någon trampa honom på foten.

“Pardon, monsieur!“ ropade en röst, hvilket bevisade att det ej var en hästfot som trampat honom.

“Pardon! är det icke monsieur Albert?“ frågade Armand, som kände igen rösten.

Albert, som var mekanisk arbetare samt stor beundrare af Ledru Rollin och Louis Blanc, blef ledamot af provisoriska regeringen efter Februari-revolutionen och deporterad efter Juni-upproret.

“Hvem känner mig under denna himmelska slöja?“ frågade rösten.

“Jag, Armand Cambon“, tillkännagaf denne, hvars näsa i detsamma vidrörde en annans.

“Ah, verkligen! ... nu ser jag er ändtligen“, yttrade Albert, tryckande Armands hand.

“Var god och säg mig hvar jag är någonstädes“, bad Armand; “jag har gått vilse och vet ej om det är andra eller tredje gatan från Seinen som jag nu är på.“

“Det är den tredje.“

“Således rue de l’Université?“

“Ja visst.“

“Och ni är säker på det, monsieur?“

“Måtte väl det, efter min kusk stannat utanför detta hus, som jag nu måste upp uti.“

“Hvilket nummer har detta hus?“

“Åttiotvå.“

“Verkligen? ... då har jag icke gått så vilse som jag trodde ... Men är det ej i åttiotvå som monsieur Lamartine bor?“

“Jo, det är just honom jag ämnar besöka.“

“Ni hos Lamartine?“ frågade Armand, något förundrad.

“Nå, än sedan?“

“Lamartine är en stor författare och en ädel man; men är han icke legitimist?“

“Bah! Lamartine är icke mera legitimist än ni och jag.“

“Men så tros det ändå.“

Före Februari 1848 ansågs allmänt Lamartine, hvilkens arbeten och personlighet alltid varit lika högt värderade, tillhöra det legitimistiska partiet, i hvars högqvarter han också bodde, och säkert fanns det ingen som ansåg honom vara republikan.

“Lamartine är född legitimist och måhända uppfostrad för att bli ett helgon à la Berryer“, svarade Albert; “men Lamartine är för stort snille och för mycket fransman för att offra på absolutismens altare ... Medborgarkronan är vackrare än helgon-glorian, åtminstone på denna sidan grafven.“

“Men ...“

“Men ni undrar kanske hvad jag har att göra hos Lamartine?“

“Hvarför icke?“

“Vi hafva hört, att Lamartine ämnar deltaga i den reform-bankett, som oppositionen med Odillon Barrot i spetsen skall tillställa i början af snart instundande år“, upplyste Albert, “och det är för att höra om detta rykte eger grund som monsieur Ledru Rollin skickat mig till honom.“

“Jag gör då orätt i att uppehålla er längre ... Men det var sannt: ett ord i förtroende, monsieur Albert!“

“Hvad har ni att säga?“

“Men låt oss hviska.“

“Godt! ... här är mitt öra ... lägg dit hela ert hjerta.“

“Det går icke an att skicka mig något mera om nätterna“, hviskade Armand.

“Hvarför ej det?“ hviskade Albert.

“Jag fruktar att man är vår hemlighet på spåren.“

“Morbleu!“

“Eller, rättare sagdt, att man misstänker oss för något hemligt.“

“Hvilket kommer på ett ut ... Men hur vet ni ...“

“Jag har nu icke tid att förklara mig närmare ... emellertid är det bäst att vara försigtig.“

“Utan tvifvel ... Men hvad bör man göra?“

“Byta om rustkammare.“

“Kanhända.“

“Träffar ni monsieur Ledru Rollin i dag före mig, så var god och säg honom det.“

“Det förstås ... Men hur var det, skulle ni icke resa?“

“Jo, i morgon.“

“Och lokalen?“

“Står för min räkning.“

“Och nycklarne?“

“Lemnar jag åt er.“

“Godt! ... har ni något vidare att säga mig?“

“Nej.“

“Så farväl då!“

“Er tjenare! ... lycka till, monsieur Albert!“

De begge samtalande togo hvar sitt steg tillbaka och försvunno med detsamma ur hvarandras åsyn.

Armand fortsatte sin väg, följande södra trottoaren tilldess han hunnit närmaste hörn, då han vek af åt venster in på en annan gata. På denna hade han icke tagit många steg förrän han våldsamt stötte mot en annan dim-figur. Men både han och den han stötte emot glömde att bedja hvarandra om förlåtelse.

Den sednare var svart från hufvud till fot, och Armand igenkände i honom sin granne.

“God morgon!“ helsade ändtligen denne med ett vänligt grin.

Armand besvarade helsningen, men icke alldeles så vänligt.

“Ett hiskligt väder!“ yttrade presten.

“Och likväl ute?“ yttrade arbetaren.

“Presten och läkaren äro ute i alla väder, min son.“

“Dock äro de ej de ende, som ni ser“, tillade Armand.

“Jag ser att icke heller ni bäfvar för dimman“, sade presten.

“Jag försäkrar er att jag icke bäfvar för något.“

“Det bevisar godt samvete.“

“Icke alltid ... det finns nog onda samveten som icke heller bäfva för något.“

“En dylik tro har religionen icke ingifvit er, min son.“

“Icke religionen, men vissa af dess prester.“

“Jaså ... farväl, min son!“

“Farväl, min far!“

Derefter aflägsnade sig Armand, fortsättande sin väg. Men hastigt föll det honom något in, och han stannade, vändande sig om.

Då tyckte han sig märka att konturerna af en mörk kropp uppenbarade sig genom den tjocka, men likväl ljusa dimman och att dessa konturer allt mera närmade sig, utan att Armand kunde höra några steg. Han tog derför sitt parti och gick rakt på skuggan.

Hastigt och med ett rop af öfverraskning stötte han ånyo på sin granne, hvilken syntes ännu mera öfverraskad af detta nya möte.

“Ah, ni följer mina steg, vördade fader!“ ropade Armand.

“Ja, jag glömde tacka er för i natt“, förklarade presten.

“Hå! ... tack sjelf!“

“Jag förmodar att ni njutit en ostörd hvila?“ yttrade den förre.

“Nej, jag har icke sofvit alls ... jag har haft sammankomst i natt igen“, erkände Armand.

“Ni har en lycklig natur, min son ... ni sofver aldrig och blir ändå aldrig sömnig.“

“Aldrig“, svarade Armand: “jag har en beundransvärd förmåga att hålla mig vaken ... lägg det väl på minnet, i fall ni skulle tvifla på min vaksamhet.“

“Ni är mycket förekommande, min son.“

“Men tål icke att någon följer mig i hälarne“, svarade Armand.

Den andlige bevärdigade denna anmärkning med ett ömkansfullt löje.

Armand log på sitt sätt, men tog derefter ut stegen och skildes för andra gången från sin granne. Han stannade ej förrän han kommit framför porten till ett större hus vid samma gata. Han vidrörde en klocksträng, hvarefter porten öppnades.

“Markisinnan d’Estelle bebor ju detta hus?“ frågade han portvaktaren, hvilken var honom till mötes i den höghvälfda portgången.

“Ja ... men hvad vill ni för godt?“ var den trumpna fråga, hvarmed portvaktaren besvarade hans.

Armand eller, egentligen taladt, hans blus hade otur hos alla förnäma portvaktare.

“Och hon bebor naturligtvis första våningen?“ fortfor Armand.

“Ja ... Men hvad vill ni? hvem är ni? jag känner er inte“, fortfor portvaktaren.

Vår hjelte hade visserligen en gång förut varit i detta hus, men då hade han kommit och gått trädgårdsvägen samt följaktligen icke haft tillfälle att göra portvaktarens bekantskap.

“Hvad är det egentligen fråga om?“ envisades husets nitiske tjenare.

“Ingenting, min vän!“ svarade Armand lakoniskt och hastade uppför den breda ljusa trappan, som ledde till första våningen.

Portvaktaren, särskildt förargad öfver att kallas “min vän“ af en varelse i rödrutig blus, rusade efter den uppspringande, men stannade midt i trappan, när han såg Armand från öfra sidan knyta näfven emot honom. Han kände af erfarenhet att bluser, af hvad färg de vara må, lika ofta tala med knytnäfven som med munnen, och som portvaktarens styrka förnämligast låg i den sednare, så vände han tillbaka, förmodligen för att rådgöra med sin hustru om huru man borde behandla en “min vän“, som knyter näfven mot en markisinnas portvaktare.

Armand ringde på dörren deruppe, och denna öppnades af en betjent i rikt livré.

“Var god och underrätta markisinnan att Armand Cambon anhåller att få tala med henne“, var det enkla sätt, hvarpå Armand introducerade sig hos en markisinnas betjent.

Betjenter hafva tvänne olika mått, hvarmed de mäta olika slags folk. De sämre mäta de från hjessan till fotabjellet och de bättre från byxfickan till högra handens fingerspetsar. Det var klart att vår hjelte skulle mätas med förstnämnda mått, emedan det icke finns någon byxficka på bluser och följaktligen ingen börs i den.

“Hvad har ni med mitt hår och mina skor att göra?“ frågade Armand, som icke tyckte om mått-tagningen; “jag har hvarken bedt er frisera det förra eller borsta de sednare.“

“Hvem är ni?“ frågade betjenten, temligen förbluffad.

“Hvem jag är? ... jo, jag är den som skall tala med markisinnan“, svarade Armand, trängande sig in i tamburen.

Armand Cambon hade ett sätt att umgås med betjenter och portvaktare, så att man kunde anse honom tillhöra den riktigt fashionabla verlden.

Också trodde markisinnans betjent, som aldrig drömt om så mycken djerfhet hos en blus, helt säkert att han hade framför sig någon förklädd prins, emedan han med den djupaste bugning aflägsnade sig ur tamburen, för att anmäla den uppvaktande.

Efter någon stund utkom han, uppslog begge dörrarne till salen, hvilket borde hafva smickrat vår hjeltes fåfänga, eftersom det blott är för storfolk man uppslår två dörrar på en gång, och bad monsieur vara så gunstig och stiga in.

Armand befann sig i en större salong, prydd med byster af de gamla goda tidernas regenter, statsmän och krigare. Och hvarför skulle man ej i de skönas salonger finna bilderna af dem, som kanske tillbragt största delen af sin tid i de skönas sängkammare?

Bland figurerna igenkände Armand en, som han visserligen ansåg vara lefvande, men hvilken var nästan lika orörlig och hvit i ansigtet som marmorbysterna. Det var Denise, markisinnans kammarjungfru.

“Jag skall föra in monsieur“, sade hon med darrande röst till betjenten.

Denne aflägsnade sig, efter att förut hafva gifvit den förklädde prinsen en lika ödmjuk som ångerfull blick. När han försvunnit, störtade kammarjungfrun fram till Armand, yttrande med halfqväfd ångestfull stämma:

“Himmelens gud! hvarför kommer ni hit?“

“Jag vill tala med markisinnan.“

“Ni kommer för att förråda mig! ... jo, jo, för att förråda mig!“

“Det har jag visst icke tänkt på.“

“För att omtala att jag besökte er i går, för att omtala hvad jag i går berättade er.“

“Har ni ingenting annat att frukta för, så kan ni vara lugn, mademoiselle.“

“Och jag kan lita på det? ... och ni skall icke göra mig olycklig?“

“Var viss om, att jag icke är så oförsonlig som ni, bästa Denise.“

“Men hvad vill ni då hos markisinnan?“ frågade hon ännu tviflande, ty hon hade säkerligen ännu icke glömt opera-biljetten.

“Jag har bedt er trygga er vid mitt löfte, emedan jag ännu aldrig brutit ett sådant“, svarade Armand, som deremot alls icke tycktes hafva opera-biljetten i minnet.

“Så kom då: jag vill föra er in till markisinnan“, sade Denise; “men jag stannar i rummet utanför och lyssnar på ert samtal med henne ... Bryter ni ert löfte, låter ni henne med ett enda ord förstå att det ringaste förhållande varit rådande oss emellan, lemnar jag på ögonblicket detta hus för att kasta mig i Seinen.“

“Seinen skall icke hafva mig att tacka för ett så vackert byte“, förklarade Armand småleende; “men dröj för all del icke att föra mig till er matmor, den jag, uppriktigt sagdt, gerna unnade Seinen.“

Denise gick före Armand genom några prunkande gemak, hvarefter hon öppnade en dörr och tillslöt den efter Armand, som nu befann sig i samma rum, der han förut en gång varit.

Markisinnan, i morgondrägt af ljusgult taft och till hälften liggande på den lilla soffan, innehade samma retande ställning som vid förra tillfället. Förmodligen hade detta sätt att presentera sig, när hon gaf företräde, blifvit en vana hos den sköna qvinnan. Armand syntes dock lugn, ty vid detta tillfälle bar han ingen bindel hvarken för kroppens eller själens ögon.

“Ni har önskat tala med mig“, började markisinnan, utan att likväl denna gång bedja sin gäst sitta.

“Ja, madame!“

“Hvad önskar ni?“

“Veta hvarför ni låtit skicka den stackars Simon till Algeriet.“

“Om jag säger er att jag gjort det för att skilja honom från en trakt, som naturligtvis alltid måste påminna honom den stora förlust han lidit, så tror ni mig säkert icke“, yttrade markisinnan, lekande med en hårlock, som ringlat ned på hennes barm.

“Nej, madame“, svarade Armand kallt och utan att beundra afbrottet emellan den korpsvarta locken och det snöhvita hyende, hvarpå den fallit.

“Men om jag säger, att jag på detta sätt velat befria mig från ett odjur, som ständigt hotade min personliga säkerhet, så tror ni mig kanske.“

“Visserligen ... men, à propos sättet, hvad betydde den skrifvelse jag sist hade den äran emottaga från er?“

“Det betydde hvad jag då tänkte.“

“Och sedan?“

“Tänkte jag annorlunda ... Vi fruntimmer äro kända för vår ombytlighet.“

“Men hvarför lät man Simon förstå, att det var efter hans egen önskan och på min tillrådan man skickade honom till Alger? ... Ni hör att jag noga känner till allt ... jag har också i dag tidigt på morgonen besökt det ställe, der Simon arresterades.“

“Jaså, man har sagt det?“

“Ja, och jag tror mig äfven ana den rätta orsaken.“

“Så mycket bättre.“

“För att utan svårighet kunna hos polis-prefekten utfå ett tillståndsbref för flyttningen till Alger, fordrade kanske formen, att Simons egen önskan togs till förevändning.“

“Det är möjligt att formen fordrade det!“

“Vidare befarade man kanske att den fruktade mannen skulle återkomma, och Simon är verkligen den som icke länge låter qvarhålla sig på ett och samma ställe ... Hemkommen skulle han hämnas.“

“På mig naturligtvis.“

“Nej, på mig, som så förskräckligt hånat honom i hans olycka.“

“Derför är det ju bäst för er att han aldrig återkommer“, sade markisinnan med isande köld.

“Ni är en förfärlig qvinna, madame!“

“Så tycker man icke i allmänhet, monsieur ... Har ni något vidare att säga?“

“Jag säger att ni måste använda ert inflytande för att skaffa den arme mannen tillbaka.“

“Ni anser mig då ha mycket inflytande?“

“Ja, tyvärr ... Det står illa till i det land, der det finnes något annat inflytande än religionens, moralens och lagarnes ... Jag trodde icke på möjligheten af ett lettre de cachet i dessa tider, men allt börjar bli möjligt, märker jag ... Men i hvad fall som helst, madame, måste ni skaffa Simon tillbaka, ty annars ...“

“Ty annars börjar ni process emot mig eller sätter mig i tidningarne?“

“Väl möjligt ... men innan jag det gör, vänder jag mig till hertig de Beaudreuil“, förklarade Armand, fästande en genomträngande blick på markisinnans ansigte; “jag vill åtminstone försöka att vinna honom för Simons sak.“

Armand yttrade detta icke blott för att hota, utan äfven för att komma på talet om den förra biljetten, emedan han ännu hade kammarjungfruns historia i färskt minne.

“Ni tror er då stå mycket väl hos hertigen?“ frågade markisinnan utan synbar förvirring.

“Man behöfver icke stå väl hos menniskor för att kunna inverka på dem“, menade Armand.

“Men ni står mer än vanligt illa hos honom, och det bör ni väl icke undra på.“

“Aha, vi äro nu inne på kapitlet om den märkvärdiga biljetten, som ...“

“Som ni tog med er, när ni härom aftonen passerade min kammarjungfrus kammare.“

“Och som hertigen skrifvit till er“, tillade Armand tvärt, ehuru han undrade hvarför markisinnan nämnde sin kammarjungfrus kammare.

Markisinnan föll i ett högljudt skratt.

“Vill ni med detta skratt låta mig förstå att hertigen icke skrifvit den der biljetten?“

“Fråga min kammarjungfru“, svarade hon med fortfarande munterhet.

“Er kammarjungfru? ... hvad skulle väl hon kunna upplysa i denna sak?“

“Hvarjehanda i fall hon ville det ... Unge man, det var mycket nära att ni hade satt en ganska vacker flicka på Saint-Lazare[1] ... Men de republikanerne äro nu i stånd till allt.“

[1] Tukthus för qvinnor.

“Vill ni kanske påstå att er kammarjungfru författat den der besvärande skrifvelsen?“

Markisinnan svarade med en nickning, som kunde betyda hvad som helst.

“I sådant fall förvånar mig blott en sak.“

“Hvilken?“

“Att er kammarjungfru, om hon begått ett sådant brott, i stället för att vara på väg till Saint-Lazare, ännu är qvar i ert hus.“

“En qvinna förlåter gerna ett brott, som har kärleken till orsak.“

“Kärleken?“

“Ja, är det då så otänkbart att en kammarjungfru kan älska en hertig?“

“Er kammarjungfru skulle således älska hertig de Beaudreuil! ... och hon bevisar sin kärlek derigenom att hon förfalskar hans stil?“

“Ni vet då ej att den mest brinnande kärlek, när den förrådes, blir det mest brinnande hat? ... Men jag glömde att ni är ett barn, som ännu icke känner verlden.“

“Det är troligt att ni icke har så orätt deruti ... men ett ber jag er icke glömma.“

“Och hvad skulle det vara?“

“Att jag icke har barnets lättrogenhet ... Men icke nog dermed: det är äfven min fasta föresats att söka upplysa alla andra, hvilka kunde vara lika lättrogna som ni anser mig vara.“

Markisinnans svarta ögon slungade på den unge mannen en blick, flammande och vild som blixten.

Armand satte mot blixten ett trotsigt leende.

“Ni tror mig då ej?“ frågade hon med snart återvunnen köld.

“Nej“, svarade Armand utan vidare omständigheter.

Markisinnan tycktes fundera på något. Derefter sträckte hon ut ena armen mot marmorbordet, fattade en gyllene ringklocka och ringde.

Denise inträdde blek och darrande.