Part 26

“Hon hade då rätt, markisinnan!“ fortfor Denise; “ni älskar bankirens brorsdotter och hertigens brud! ... ni älskar henne ända till vansinne! ... och jag, min dåre, som icke genast såg det! ... ve mig! Men“, tillade hon med en hemsk beslutsamhet, “ve också henne! ve er! ve oss alla!“

Denise svepte kring sig sidenkappan och tog ett steg mot dörren.

“Så får ni ej gå, stackars flicka!“ sade Armand med en mildhet i rösten, som hejdade den olyckliga Denise; “ni får icke lemna mig i detta tillstånd ... hör mig ännu en gång, Denise ... jag besvär er att höra mig!“

Dervid tog han hennes hand och förde henne tillbaka till stolen, på hvilken hon nedsjönk under konvulsivisk gråt. Det är obegripligt hvad en fransk kammarjungfru kan gråta, när hon riktigt sätter sig till.

“Om ni visste hvad dessa tårar bränna på mitt hjerta, goda flicka“, sade han, “så skulle ni ej plåga mig såsom ni nu gör ... Låtom oss förnuftigt talas vid, för att se hvad man kan göra i denna förtviflade sak ... det måtte väl finnas något råd ... Gud vare lof, nu gråter ni icke mer!“

Denise hade verkligen upphört att gråta. Småleendet, hoppets barn, hade intagit hennes läppar, förföljande med solstrålens fart och styrka de flyende tårarna.

“Ack, Armand!“ hviskade hon, lutande sig ånyo fram mot honom, ty han hade tagit plats midt framför henne.

“Var då en gång förnuftig“, tillrådde han, lutande sig tillbaka; “gifves det då ingen medelväg mellan kärleken och hatet!“ tillade han helt naivt.

Enfaldige dödlige! det gifves ingen medelväg. Elden vill antingen upplysa och värma, eller bränna och förstöra.

“Ni älskar mig då?“ fortfor kammarjungfrun.

“Jag bad ju er att vara förnuftig“, svarade den unge mannen, som nu hade så lätt för att vara förnuftig, emedan han ej var kär i henne, som han ville lära förnuft; “låtom oss blott tänka på er ... Jag inser nog, att ni ej kan återvända hem till er matmor ... Men hur i en hast finna någon passande plats för er? ... Säkert har ni någon bekant fru eller flicka, som ni kunde bo hos, tilldess ni fått något lämpligare ställe, som ej bör vara svårt för en så städad, god och vacker flicka som ni, Denise ... I morgon vill jag sjelf höra efter ... Var viss om att jag icke skall ge mig någon ro, förrän jag funnit någon familj, som med nöje vill taga emot er ... Lugna er då och gif er åtminstone till tåls till i morgon eller till i öfvermorgon ... Ack, min gud, hvad säger jag! ... i morgon måste jag ju resa bort, det var sannt det.“

“Hvad! ni ämnar resa bort i morgon“, ropade Denise, ånyo hoppande upp från stolen.

“Ja, tyvärr ... det var först för några timmar sedan som jag fick ordres derom.“

“Jaså, ni visste till och med förut att ni i morgon skulle resa bort, visste det förrän jag kom hit?“

“Ja, bästa Denise, i ett ärende af högsta vigt och som ej tål det ringaste uppskof.“

“Och hur länge tänkte ni bli borta, monsieur Armand?“

“Möjligtvis några veckor, goda flicka ... Men detta skall likväl icke hindra mig ...“

“Jaså ... några veckor! ... Ni ämnade bli borta några veckor?“ frågade Denise med ett ironiskt löje på de bleka läpparne, ty kammarjungfruns ansigte hade blifvit jemnblekt.

“Ja“, svarade Armand, förvånad öfver så många frågor om samma sak.

“Ni visste att ni skulle resa i morgon för att bli borta några veckor och bjöd likväl mig på operan till i öfvermorgon!“ yttrade kammarjungfrun med ett uttryck af harm, som icke kan beskrifvas.

Att bjuda någon på operan till i öfvermorgon, när man sjelf tänker resa bort i morgon och icke återkomma på några veckor, är under vanliga förhållanden i och för sig sjelft en svår sak. Men när den bjudna är qvinna och dertill på köpet fransyska, hvilken älskar spektaklerna kanske mera än sitt lif, då är det ett brott.

Lägger man nu dertill den omständigheten, att den bjudna betraktar den bjudande såsom sin blifvande kärälskelige man, då är det förfärligt, och detta så mycket mera som statens lagar, icke förutsättande eller anande möjligheten af ett slikt brott, icke heller kunnat bestämma det straff, hvarigenom det möjligtvis kan försonas.

Armand blef högeligen flat, hvarpå ej var att undra.

Det sjuka samvetet erinrade honom nu, att han besvarat kammarjungfruns ifriga önskan att i hans sällskap få beundra Fanny Cerritos dans med en bjudning icke för morgondagen, då han möjligtvis ännu kunnat vara qvar i Paris, utan för dagen derpå, då han trodde sig vara rest eller, rättare sagdt, just derför att han då trodde sig vara rest, emedan han af skäl, som vi äfven känna, önskade sin efterhängsna beundrarinna så långt vägen räckte.

“Och jag, som ville uppoffra mig för en sådan!“ mumlade Denise mellan tänderna och med en blick på dörren.

Armand började en stammande förklaring, men hvars slut Denise icke gaf sig tid att afhöra. Med en panters vighet kastade hon sig på dörren och försvann.

Armand, efter några ögonblicks öfverläggning med sig sjelf, hastade efter henne ut i farstun, genom trädgården och kom just lagom för att se markisinnans kammarjungfru hoppa in i vagnen och stänga vagnsdörren efter sig, hvarefter åkdonet rullade af med mer än vanlig hastighet.

Vår hjelte stod någon stund qvar i porten. Kanske väntade han att Denise skulle återvända. Fåfäng väntan.

“Om hon nu far till rue d’Anjou“, sade Armand för sig sjelf; “må hon fara! ... jag kommer efter i morgon, jag ... och må de akta sig, i fall de skulle våga sig fram med den der historien om mig! ... det är ej tänkbart att någon förnuftig varelse kan sätta tro dertill ... Emellertid var det der löftet om opera-biljetten en stor dumhet.“

Efter dessa ord vände han sig om för att gå in i trädgården.

Nittonde kapitlet.

Spökhusets granne.

Men innan vår hjelte gick in i trädgården, kom händelsevis hans blick att falla på det lilla huset, hvars fönster vette mot samma trädgård och hvilket, efter hvad vi förut hört, beboddes af en prest, lika oförskräckt som guldarbetaren, hvad spöken beträffade.

Öfver porten till ifrågavarande byggnad dinglade en lykta, hvars darrande sken knappast räckte till att upplysa façaden af huset; men som den hängde högre än trädgårdsplanket, föll äfven en stråle af skenet in i trädgården.

Armand såg att ett af prestens fönster stod öppet och upptäckte ett hufvud deruti.

Denna omständighet kunde icke gerna väcka arbetarens förvåning, ty i södern är man ej rädd för att ligga i öppet fönster, äfven om vintern är strängare än den då var. Det är blott i det härdade norden som man känner konsten att medelst kitt eller klistradt papper utestänga himmelens friska luft.

Det är alls icke ovanligt att i Paris midt under den skarpaste kyla se folk af begge könen sitta och sy vid öppet fönster, utan att synålen går trögare för det eller att handen är rödare än vanligt. Mången arbetare eller grisett har icke ens eldstad i sitt rum, och om de också hafva en sådan, akta de sig nog för att kasta bort sin ringa arbetsförtjenst på en så dyr öfverflödsvara som ved.

När nordbon vintertiden kommer till Paris, så, och ehuru han icke försummar att förse sig med rum med eldstad, som lefver och sprakar från morgon till qväll, klagar han likväl öfver köld, en klagan, som väcker mycken munterhet hos parisarne, ty de hafva svårt för att begripa huru en half-barbar från björnarnes land kan frysa i Paris.

Vi nämnde att Armand icke förvånades öfver grannens öppnade fönster och det hufvud, som visade sig deruti. Men hvad som väckte hans uppmärksamhet var att detta hufvud ofta höjde sig och tycktes rigta sina blickar mot en viss punkt inom trädgården samt derjemte medelst vissa rörelser eller tecken röja något hemligt förstånd med ifrågavarande punkt.

Armand visste att trädgården eller täppan, för hvilket sednare namn den kanske mera gjorde skäl, inom sig icke egde någon märkvärdighet, som kunde vara föremål för nyfikenheten, icke ens vid dagsljus.

Täppan, hvars små jordbitar på länge icke varit odlade, egde några fruktträd och mossbetäckta stammar och grenar, röjande samma vanvård, samt ett par kastanier, någorlunda lummiga sommartiden, men fullkomligt nakna i December månad. Det fanns ej heller i någonderas kronor ett enda fågelbo, som kunde draga åt sig uppmärksamheten för den händelse att hufvudet i fönstret, som, enligt Armands tanke, icke kunde tillhöra någon annan än hans granne, presten, vore beundrare af fåglarnes byggnadskonst.

Vår hjelte, som, skyddad af porten, kunde se, utan att sjelf vara sedd, sökte föremålet för det der hufvudets blickar och trodde sig slutligen hafva funnit det.

Midt på gångstigen emellan trädgårdsporten och ingången till spökhuset reste sig en grofhuggen piedestal af sten, ganska hög och bred, på hvilken fordom kanske stått någon bild.

Armand, som icke mycket sysselsatte sig med fornlemningar, hade icke särdeles bråkat sitt hufvud med att utgrunda den ursprungliga meningen med berörde stenparti, som för öfrigt hvarken hade någon inskrift eller skönhet i formen att bjuda på.

Emellertid föreföll det Armand som vore just denna piedestal det egentliga föremålet för grannens ögon och tecken.

Armand fann sig följaktligen befogad att äfven skänka piedestalen sin uppmärksamhet. Oaktadt mörkret gick detta någorlunda för sig, emedan det just var på dennas ena sida som strålen af grannens lykta föll.

Hvad som då, till att börja med, något öfverraskade vår hjelte, var att han vid foten af piedestalen trodde sig upptäcka en alltför utstående och spetsig sockel, hvilken han förut aldrig hade förmärkt. Men hans öfverraskning blef ännu större, när han såg denna sockel röra sig, draga sig inåt och försvinna.

Knappast hade han börjat reflektera öfver detta besynnerliga förhållande, förrän det tycktes honom att äfven piedestalens fris fått en ganska oproportionerlig tillökning af ungefär ett qvarters bredd, men hvilken tillökning lika hastigt försvann som den kommit.

Men hur hastigt den än försvann, hade dock Armand funnit dess omritning väl mycket likna ett menniskohufvuds, och denna upptäckt kom honom på den tanken, att sockeln, som han nyss sett, möjligen kunde hafva varit en menniskofot.

Det var således en menniska, som gömde sig bakom piedestalen, ty, såsom vi kanske minnas, trodde icke Armand mycket på spöken.

Men en menniska, som på detta sätt gömmer sig, är en misstänkt person, och misstanken förminskades ej genom det hemliga förstånd, som tycktes råda emellan stället, der denne dolde sig, och fönstret, hvaruti prestens hufvud syntes.

Armand, ehuru han de tvänne sednaste dagarne haft mycket annat att tänka på, hade likväl icke glömt uppträdet på Vendôme-platsen, der han sett sin granne i sällskap med en ficktjuf. Han hyste följaktligen icke den bästa tanke om denne granne, och säkert är att han icke skulle hafva låtit bigta sig af en sådan prest.

Vår hjelte, lika litet fruktande menniskor som gastar, tänkte först raka vägen närma sig ifrågavarande piedestal, för att taga den misstänkte personen närmare i ögonsigte och sedan handla allt efter omständigheterna; men som han vid mera eftersinnande fann piedestalen vara så bred att till och med tre personer kunde dölja sig bakom den, beslöt han välja en väg, som mindre rakt, men mera säkert ledde till målet.

Han lemnade porten, men i stället för att genom den gå in i trädgården, smög han, tyst och smidigt som en katt, nära utefter planket och kom på detta sätt till en annan sida af samma trädgård och hvilken sida, gemensamt med planket kring en annan täppa, bildade ett slags gränd, mycket smal och nästan otillgänglig i följd af en mängd grus och stenar, som der blifvit nedvräkta.

Vid denna sida böjde sig Armand ned och petade åt hvar sin sida några plankor, hvarvid uppkom ett hål så stort, att en menniska med hans proportionerliga växt derigenom kunde krypa in i trädgården.

Det var ej första gången Armand begagnat sig af denna hemliga ingång, ty genom den brukade han draga in de kistor med vapen och ammunition, hvilka den revolutionära propagandan tid efter annan skickat att af honom förvaras.

Dessutom voro två utgångar nödvändiga för en sådan fästning, och Armand var en för klok kommendant för att uraktlåta något, som vore förenligt med den yttersta försigtighet.

Det dröjde icke många sekunder, förr än Armand befann sig inom trädgårdsplanket. Derefter, och sedan han lika varsamt skjutit tillbaka de begge plankorna så att den hemliga ingången doldes, böjde han sig ånyo ned till marken både på händer och fötter.

I denna föga menskliga ställning började han med fortfarande försigtighet skrida utefter en krusbärshäck, som utsträckte sig emellan planket och den gångstig, på hvilken piedestalen stod.

Lyckligt anländ till sjelfva spökhuset, aktade han sig dock för att söka den rätta ingången, utan valde i stället den motsatta sidan deraf. På denna sida var hans kammarfönster beläget. Fönstret var upplyst af det ljus, som stod på bordet inne i samma kammare. Att slå sönder en ruta, sticka in armen och öppna fönstret samt derefter kasta sig sjelf in rummet, var för Armand ett ögonblicks verk.

Väl inkommen, släckte han genast ljuset och smög i mörkret på tåspetsarne först till det ställe, der han hade sina skarpladdade terzeroler, och sedan till dörren, hvarinvid stod en tung rostad sabel, hvars handterande alltid utgjort ett angenämt tidsfördrif för Hvita Björnens lärjunge.

Försedd med dessa vapen och följaktligen vid bättre lynne, närmade han sig ånyo fönstret, hvars innanluckor han tillstängde.

Derefter skred han ånyo till dörren och stannade der lyssnande.

Ingenting ovanligt hördes utifrån.

Armand hade likväl väntat sig någon följd af den sönderslagna fönsterrutan. Men som allt förblef tyst, öppnade han kammardörren, gick ut i den trånga förstugan, hvars väggar han med spetsen af sin dragna sabel noga undersökte.

Ingenting hindrade honom från att komma till sjelfva porten. Stannande innanför tröskeln dertill, kastade han en spejande blick ut i trädgården.

Som han nu befann sig på andra sidan af piedestalen, blef det honom lätt att upptäcka icke blott en, utan tvänne karlar, som nedhukat sig invid piedestalen och voro orörlige på sin plats.

Afståndet emellan dem och honom kunde vara ungefär tio till tolf alnar.

“Messieurs!“ ropade Armand till dem; “hvem söken I?“

Vid första ljudet af hans röst uppreste sig de begge karlarne hastigt och på en gång, liksom träffade af en elektrisk stöt, och visade sig nu i sin fulla längd.

“Jag får förbereda er på“, fortfor Armand, “att jag har en pistol i hvardera handen och att jag ger eld på den förste, som rör sig ur stället ... Derför icke ett enda steg hvarken framåt eller åt sidan förr än jag ger lof dertill ... Vidare får jag tillkännagifva, att mina kulor träffa säkert inom tjugufem alnar, hvilket är ungefär dubbelt så långt skotthåll som det jag nu har ... Det der är uppriktigt och rätt fram taladt, skulle jag tro ... Svaren mig derför lika uppriktigt, hvem söken I?“

De begge karlarne lutade sina hufvud tillsammans, liksom för att rådgöra.

“Väderleken tillåter mig ej att vänta längre“, försäkrade Armand, “och dessutom är det tröttsamt, att stå så här länge och sigta. Derför hastigt och lustigt fram med svaret!“

Intet svar följde, detta oaktadt.

“I ären mållöse, liksom hade mina kulor redan förseglat era munnar“, återtog vår hjelte; “om detta varit min afsigt, hade redan hvar och en af er haft sin kula i hjertat ... Men oroen er icke för det ... jag sigtar icke på bröstet, utan endast på magen ... Nödgas jag än en gång vänta på svaret, trycker jag af, och en kula i magen sätter lif i den stummaste tunga.“

“Monsieur!“ svarade ändtligen den ene af de begge karlarne, “vi begripa ej hur ni kan få det infallet att skjuta på folk, som icke gjort er något ondt.“

“Hvar och en har sitt infall“, svarade Armand; “ert är att lägga sig i försåt på andras egor för att röfva eller mörda ... mitt är att skjuta på röfvare och mördare det första jag kommer öfver dem.“

“Men hur kan ni falla på den tanken att vi vilja mörda och röfva?“ frågade den andre karlen.

“Vi voro något trötta och sömnige och gingo blott in för att sofva“, tillade den förste.

“Sofva på våta marken?“ frågade Armand; “det är icke möjligt att så hyggligt folk som ni behöfver underkasta sig en dylik olägenhet, helst när I, såsom jag har skäl att förmoda, hafven en vän så nära, han nämligen som bor i huset här bredvid och den jag nyss såg ligga i fönstret ... Om jag icke bedrog mig, så gaf han er till och med tecken, men om det var för att be er komma upp till honom eller ligga qvar här, kan jag ej så noga bestämma ... Bad han er om det sednare, så var det oförlåtligt af en kristen och allra mest af en person, som bär den svarta långrocken.“

“Vi förstå ej hvad ni menar med allt detta, monsieur“, försäkrade den förste karlen.

“Vi känna hvarken er eller er granne“, bedyrade den andre, “men hvad vi känna är att ni fullkomligt misstagit er på våra personer och att ni kan komma att stå till ansvar för det ni hotat oss med vapen i hand.“

“Var derför så god och låt oss gå i fred, så framt ni ej vill att vi med våra rop skola tillkalla folk till vår hjelp“, sade den förste, “ty jag tror ej ni har rättighet att så behandla oss som ni nu gör.“

“Jag håller hundra mot ett att I ej skolen öppna era munnar för att tillkalla främmande folk“, yttrade Armand; “och jag håller tusen mot ett, att hvardera af er har på sig en knif nog skarpslipad för att kunna skära halsen af en arm satan, som sofver i sin säng.“

“Ni skall stå till rätta för en sådan grof beskyllning“, sade den ene.

“Så ropen då, skriken så mycket era halsar förmå!“ uppmanade Armand, “ty det är min fasta föresats att icke släppa er utom trädgården förrän jag allra minst pryglat er efter bästa förmåga ... ropen derför och skriken, medan I ännu hafven tid dertill.“

De begge karlarne stodo tysta liksom stenen, mot hvilken de stödde sig.

“Jag visste nog att ni icke skulle taga ned himmelen med era rop“, sade Armand. “Nu lyster mig se hurudana vapen sådana hjeltar som ni bruka bära.“

Efter dessa ord marscherade han rakt på de begge karlarne med fasta steg och uppmärksamma blickar både framför och omkring sig samt med sabeln i högra handen och en framsträckt terzerol i den venstra.

Men innan han hunnit halfva vägen, tyckte han sig höra ett prassel från ena sidan af trädgården, hvilket föranlät honom att stanna lyssnande.

“Hvad förehafves här? hvad i himlens namn står på?“ frågade en karlröst från samma sida.

Armand vände ansigtet åt det håll, hvarifrån rösten kom, hvilket tillfälle de begge karlarne begagnade för att lemna sin plats och taga till fötterna.

Armand ämnade, oaktadt mörkret, förfölja de flyende, men kände sig hejdad af någon, som fattade honom i högra armen.

“Hvad är det frågan om? hvarför är ni beväpnad?“ frågade samma röst.

Armand igenkände i den person, som hejdat honom, sin granne, presten.

“Hvarför hindrar ni mig från att gripa de begge missdådarne?“ frågade Armand.

“Hvilka missdådare?“ frågade presten.

“De som nyss lågo gömde här och som begagnade er mellankomst för att springa sin väg.“

“Det var då missdådare i er trädgård“, sade presten; “det var en annan sak ... låtom oss då skynda efter dem.“

Dervid släppte han Armands arm. Den unge mannen hastade till trädgårdsporten, men kunde icke upptäcka dem han sökte. Deremot hörde han steg af springande, som allt mera aflägsnade sig.

Armand vände sig om och mötte presten, som hade följt honom.

“Jag låg i mitt fönster“, sade denne, “då jag oförmodadt hörde en häftigare ordvexling i er trädgård ... detta föranlät mig att springa ned ... Hvad var det väl för folk som var här?“

“Ni skulle således icke känna dem?“ frågade Armand, närmande sig grannen.

“Det är svårt att i mörkret från mitt fönster kunna igenkänna folk, som uppehåller sig i trädgården, och ännu svårare hade detta varit, ifall de, med hvilka ni nyss ordvexlade, voro förbrytare, såsom ni påstår.“

“Hur då?“

“Emedan folk af mitt stånd endast hafva umgänge med sådana slags brottslingar, som vi uti fängelserna en och annan gång nödgas bereda till döden.“

“Jaså, blott i fängelserna ... icke annorstädes? ... icke på Vendôme-platsen till exempel?“ frågade Armand.

“Vendôme-platsen? ... jag förstår icke hvad ni menar.“

“Jag menar att jag härom aftonen mötte er på Vendôme-platsen.“

“Det är väl möjligt att jag kunnat vara på Vendôme-platsen; men hvad har det att göra med denna sak?“

“Jo, ganska mycket, efter som jag då såg er i sällskap med en person, som några minuter förut hade sökt stjäla ur min ficka.“

“Det var besynnerligt, ehuru visst icke omöjligt ... Jag besöker ofta Vendôme-platsen, emedan jag har bekanta, som bo dervid ... Det är mycket möjligt att jag under mina promenader dit eller till andra platser möter folk, som icke hafva den allra bästa konduit ... men vet ni då ej att en prest måste komma i beröring med allt slags folk? ... tror ni väl att det blott är änglar som nalkas hans bigtstol?“

“Ficktjufven var då ett af era skriftebarn, värdaste fader?“

“Men, min son, om ni verkligen visste att det var en ficktjuf ni såg i mitt sällskap, hvarför antastade ni ej honom? ... hvarför angaf ni honom ej för närmaste polissergeant? ... Ni såg mig i ett så farligt sällskap, utan att varna mig ... Tror ni då att en ficktjuf har mera aktning för prestens fickor än för andras? ... Om jag vid detta tillfälle blifvit bestulen, hvem skulle jag i andra rummet haft att tacka för det?“

Armand teg något förlägen, ty, såsom läsaren kanske erinrar sig, hade vår hjelte sina giltiga skäl hvarför han på Vendôme-platsen icke vågade antasta ficktjufven.

“Antingen har ni fullkomligt misstagit er på person eller också yrar ni, min son“, återtog presten, “ty, vid gud, jag annars begriper, hur ni kunnat falla på den tanken, att jag ligger i samråd med ficktjufvar och dylika figurer.“

“Men hvad betydde dessa tecken jag såg er från ert fönster gifva de begge skälmarne, hvilka nyss sprungo härifrån?“ frågade Armand.

“Ni vet icke hvad ni säger, unge man! ... har jag gifvit dem tecken?“

“Jag såg det från min port och jag såg det tydligt, ty lyktan var blott en aln från ert hufvud.“

“Ni är från era sinnen ... jag såg visserligen folk i trädgården och stack ut mitt hufvud för att kunna se om det var desamme som ...“

“Hvilka desamme?“

“Desamme som jag så många nätter förut sett i er trädgård.“

“Hvad! ni har förut sett skälmar i min trädgård!“

“Jag vet ej om era vänner förtjena denna fula benämning.“

“Mina vänner, säger ni?“

“Ja visst, de måtte väl vara era vänner, eftersom jag alltid sett er så vänligt emottaga dem.“

Armand studsade.

“I början föreföll det mig mycket besynnerligt att de alltid kommo nattetid“, fortfor presten, “men, tänkte jag sedan, den unge mannen har göromål ute om dagarne och följaktligen blott tid att om nätterna emottaga besök. Att de voro era vänner trodde jag så mycket mer, som jag ofta sett dem föra med sig kistor och koffertar, och dessa, efter hvad jag på afstånd trodde mig finna, ganska välförsedda och tunga ... Tjufvar bruka, såsom ni nog hört omtalas, snarare föra från än till hus ... Det kunde följaktligen icke vara dylikt folk.“

Armand kände ångestsvetten i sin panna.

Det var då någon som bespejade honom om nätterna och som misstänkte honom, ja kanske redan upptäckt hvad ingen oinvigd borde upptäcka.

“Såsom det anstår en god medborgare och vän af ordningen“, fullföljde presten, “tänkte jag först yppa dessa nattliga sammankomster för vederbörande polis-kommissarie, men jag afstod snart från denna tanke, ty en prest har icke att göra med andra hemligheter än dem man anförtror honom ... Också lägger jag mig aldrig i andras angelägenheter.“

“De personer ni nattetid sett hos mig“, tog ändtligen Armand till ordet, “äro arbetare utan arbete, liksom jag sjelf ... Vi sammanträda för att gemensamt öfverlägga om medlen för att afhjelpa våra bekymmer för framtiden ... De kistor, ni sett dem medföra, innehålla deras verktyg ... Hos mig skulle derför polis-kommissarien hafva gjort en ringa fångst.“

“Derom är jag också öfvertygad“, medgaf presten med mycken saktmodighet.