Part 25

“Ni har hört trontalet?“

“Ja.“

“Om jag vågade fråga ...“

“Om trontalet ... Ni vill veta hur den stridshandske ser ut, som medborgare-konungen kastat för nationens fötter?“

“Det är då en stridshandske?“

“Ja“, svarade mannen med illa dold tillfredsställelse, “ja, det är en stridshandske med en skymf mot Frankrike, i hvarenda maska ... Nationen skall ej ett ögonblick tveka att emottaga utmaningen ... Det blir storm, men den sista, vill jag hoppas, och efteråt skall det blifva klart och rent för alltid.“

“Gifve det Gud!“ yttrade Armand.

“Medborgare-konungen kallar oppositionens ledamöter fiendtliga och blinda: han stämplar hvarje vän af reformen till en fäderneslandets förrädare ... det finns således mer än 35 millioner förrädare i detta land!“

“Eller också blott en!“ ropade Armand med gnistrande ögon, “en som bär krona ... Derför allons enfant, och vive la république!“

“Tyst! ... ni glömmer hvar ni är ... Ni kommer i morgon klockan tre.“

“Jag kommer.“

“Och då får jag ert bestämda svar?“

“Ja.“

“Au revoir, monsieur Armand!“

“Au revoir, monsieur Ledru Rollin!“

“Kungen kommer, kungen kommer!“ hördes från place de la Concorde.

“Lefve konungen! lefve konungen!“ ropade några röster.

“Lefve reformen! lefve reformen!“ skallade från alla sidor.

Den kungliga vagnen med sin betäckning skred långsamt emellan soldaternes leder. Klockan var omkring fyra på eftermiddagen och December-dagens sol, öfvergjutande med sitt guld Invalid-kupolen, lutade mot sitt fall. Fontänerna kastade omkring sig kaskader af ljusröda perlor.

“Lefve reformen! lefve reformen!“ skreks bakom soldaternes ryggar.

I fönstret på den kungliga vagnen, tätt omsluten af dragoner, syntes då och då mellan bajonetterna och kaskarne profilen af ett åldrigt ansigte med stora hängande kindben och grå polisonger. Uttrycket i detta ansigte var talande och orden voro:

“Skränen, I vanmäktige! jag har besegrat alla mina fiender och allt böjer sig för min vishet, min rikedom.“

O! hvarför hviskade ej en god ande i hans öra följande ord: “Konung! hvad betyda din vishet och din rikedom, när de till grundval hafva endast kanoner och bajonetter, men icke folket, folket!“

Några strimmor af det sken, som förgylt Invalid-kupolen, föllo på Ludvig Filips ansigte, som deraf för en stund syntes förklaradt. Men följande ögonblick nedsjönk solen och konungens ansigte förbleknade med dagen, mörknade med skymningen och blef slutligen svart som natten.

Innan den kungliga vagnen hunnit inom Tuilerierna, voro alla gaslyktorna på place de la Concorde tända, för att ej räkna de otaliga lågor, som förvandlade de Elyseiska fälten till ett haf af ljus.

Det kungliga tåget liknade ett begrafningståg.

Och ett begrafningståg var det äfven, ty det var för sista gången Ludvig Filip for ifrån deputerade kammaren till Tuilerierna, det var för sista gången han från place de la Concorde tog afsked af den nedgående solen.

När sju veckor derefter en sjuttiårig gubbe med lutande hufvud och darrande knän smög sig ut på samma plats från den lilla bakporten i södra trädgårdsmuren kring samma slott, var denne gubbe icke mera Ludvig Filip. Det var blott den skälfvande skuggan af en bland verldens mäktigaste monarker.

Adertonde kapitlet.

Opera-biljetten.

Armand Cambon, som genast efter samtalet med Ledru Rollin begifvit sig på hemvägen, varseblef vid hemkomsten till sin ödsliga boning en hyrvagn, hållande på rue Etienne.

Det klack i honom, såsom det heter på god svenska, icke för det att han såg en vagn på gatan — ty hur kan man väl bli ängslig eller förvånad öfver att se en vagn i Paris, der man nästan räknar lika många åkdon som innevånare i Stockholm — men derför att vagnen höll utanför porten till den lilla trädgården, som omgaf det bekanta spökhuset; och som ingen annan än vår hjelte bebodde detta hus, så var det klart att vagnen måste gälla honom.

Det är så många som begagna vagn och bland andra äfven polisens tjensteandar för mera beqvämlighets skull, och sådana påhelsningar kunna icke vara angenäma för en menniska, som nattetid emottager kistor med vapen och ammunition.

Armand, som säkert icke var främmande för dylika betraktelser, nalkades vagnen med mycken försigtighet och dessutom gynnad af mörkret, ty som man icke gerna eklärerar för spöken, så var gatan icke särdeles rik på lyktor.

“Monsieur“, sade han till kusken med half röst, “hvem väntar ni på?“

Kuskar, de må tillhöra de mest olika nationer, öfverensstämma dock deruti att de sofva lika ofta som vagnen står. Armand nödgades derefter något högre upprepa sin fråga, understödjande den med en dragning i den sofvandes rock. Icke desto mindre fortfor kusken att sofva. Näst menniskor med godt samvete finnes ingen, som har så god sömn som kuskar i allmänhet och hyrkuskar i synnerhet.

“Ah, monsieur Armand!“ ropade inifrån vagnen en qvinnas behagliga stämma.

Vår hjelte blef öfverraskad, men lugnad, ty polis-sergeanter äro icke kända för ljuf röst och behagligt framställningssätt. Han närmade sig derför vagnsdörren; men innan han hunnit den, uppsköts den inifrån, och, vid det svaga skenet från en aflägsen lykta, varseblef Armand ett vackert formadt ben, som letade efter fotsteget.

Vår hjelte var ej sen att hjelpa det vackra benet till rätta och hade snart den hugnaden att emottaga och ställa på gatan en smärt och tätt beslöjad dam, hvilken, icke nöjd med blotta stödet för fötterna, hängde sig fast med begge armarne vid sin kavaljer.

“Ack, Armand!“ fortfor damen, kastande slöjan åt sidan, “om ni visste hur länge jag väntat på er! ... om ni visste hur orolig jag varit! ... jag fruktade att ni aldrig skulle komma hem ... och nu, fast ni är hemma, fruktar jag ändå ... Ack, monsieur Armand!“

“Så lugna er då, bästa mademoiselle!“ bad Armand, under det artigaste bemödande att lösgöra sig från de armar, som nästan knutit sig kring hans hals.

“O! hvarför säga mademoiselle?“ yttrade damen med ett förebrående uttryck i rösten; “hvarför inte rätt och slätt Denise? Ni måtte väl redan ha känt igen mig!“

“Utan tvifvel“, svarade Armand, som om han icke hade hört rösten på markisinnans kammarjungfru, likväl skulle hafva igenkänt henne på gesterna, “utan tvifvel, Denise ... Men hvad tillskyndar mig den äran att ...“

“Ni anar då inte, Armand, hvad jag har att säga er? ... Är det väl möjligt att ni ej anar det?“

“Hur skulle jag kunna det ... Men så sansa er då och vät inte ned era fina klädningsärmar på min våta blus ... Ni skall veta att det har regnat en god stund.“

“O, min gud, har det regnat! och jag som icke märkt det.“

“Det tror jag nog; ni, som åker kan ej ...“

“Stackars gosse, hvad ni är våt! ... låt mig torka er!“

Och med en uppoffring, värdig det bästa hjerta, fortfor Denise att blöta ned sina sidenärmar och sin fina spetsnäsduk, för att befria den stackars gossen från regndropparne.

“Ni är mycket god, bästa Denise, men ...“

“Men hvarför går ni inte med paraply i ett sådant väder? ... jag har två, jag.“

“Har ni två!“

“Ja, älskade, jag har två, begge af siden, men det ena är svart med hvit krycka.“

“Med hvit krycka!“ ropade Armand med half förtviflan: “men så säg då ...“

“Jag ville så gerna ge er denna paraply“, förklarade Denise med all den ömhet, hvaraf en kammarjungfru är mäktig; “hvad den skulle kläda er, gode Armand, och hvad det skulle glädja mig!“

“Oändligt förbunden för så mycken godhet“, svarade Armand något tvärt; “men det skulle äfven glädja mig om jag finge veta hvarför ni hedrar mig med ett besök vid den här tiden på dagen.“

“Min gud, hvad ni är kall!“ ropade Denise något stött.

“Är jag kall?“

“Kall som sten, som is!“ fortfor kammarjungfrun, något förtretad.

“Så är det alltid, när det är regnigt väder“, förklarade vår hjelte.

“Så låt oss då gå in“, föreslog Denise, “ty jag har vigtiga saker att omtala ... Om det regnar här, så både haglar och blixtrar det derhemma.“

“Jag är nyfiken att höra hvad ni kan ha att berätta“, sade Armand, bjudande armen åt sin dam, som ej var sen att emottaga den.

“Hu! hvad det är dystert härinne!“ utlät sig Denise efter sitt inträde i arbetarens kammare, och under det att denne letade efter sina tändstickor.

Hvad skulle Denise hafva sagt, om hon vetat att hon befann sig på en vulkan, som ögonblickligen kunde bryta ut och kasta henne så högt som Pantheons kupol?

“Ni har rätt ... det är ingen salong, dit man gerna kan bjuda fruntimmer“, svarade värden.

“Åh, hvarför inte?“ frågade Denise, lätt försonad med det dystra; “det gifves dock ögonblick, då den mörkaste koja kan bli en ljusens boning ... Ack, Armand!“

När en koja och ett hjerta börja spöka i en fransk kammarjungfrus hufvud, då är det långt gånget.

“Visserligen, men då måste man bestå den en bättre upplysning än den jag kan åstadkomma“, svarade Armand, i det han tände sin lampa, hvilken, långt ifrån att förvandla kammaren till en ljusens boning, snarare gjorde den ännu dystrare, emedan lampan röjde alla bräckligheterna derinne.

Vår hjelte hade alls ingen lust att svärma med markisinnans kammarjungfru. Tvärtom tycktes han riktigt bemöda sig att störa hennes ljufva drömmar. Men en sanning är det också att knappast någon förefaller oss så motbjudande som den, hvilken enträget förklarar oss en kärlek, den vi icke kunna dela.

“Ni är lycklig ni, som kan skämta!“ anmärkte Denise suckande.

“Men som likväl kan vara alvarsam, när det gäller att visa sig tacksam“, sade Armand, som insåg att han borde hugsvala en gäst, som suckar; “ni har haft mycket besvär för min skull, Denise ... i går tidigt på morgonen måste ni ånyo fara hit, fast jag äfven då hade den olyckan att vara borta.“

“Ni har således fått markisinnans skrifvelse?“

“Ja, tack vare er godhet.“

“Förstår ni meningen med denna biljett?“

“Skulle den då vara svår att förstå? ... Den handlade helt enkelt om en person, som markisinnan för längesedan grymt behandlat och den hon nu lofvat gifva ett slags upprättelse.“

“Ja, jag minns ... det var frågan om den der Simon, den der vindragaren ... Ni talar om att markisinnan lofvat upprättelse, och detta är nog möjligt ... men har hon gifvit den än? och om hon gifvit den, hvari består den? Och är han, som skulle få den, nöjd dermed?“

“Ni påminner mig just att jag icke hört något af Simon sedan i går morse ... tidigt i morgon vill jag besöka honom, för att höra ... Men det låter på er, bästa Denise, som ni skulle tvifla på markisinnans goda mening?“

“När markisinnan lemnade mig biljetten med befallning att genast föra den till er, log hon på ett sätt ... ett sätt, som ... nog af, jag tror att meningen är allt annat utom god ... Säkert är, att på samma gång jag for till er, for hon till polis-prefekten.“

“Hvad skulle hon göra hos honom?“

“Hvad vet jag? ... Men det vet jag att man ej för roskull far till polis-prefekten.“

“Hvarför icke? ... polis-prefekter äro väl menniskor de också, och er sköna herskarinna tycks intressera sig för hela menskligheten ... Men à propos, hvem är den der baron S:t-Bris, som jag i förgår såg i markisinnans sällskap på operan?“

“Ah! ni var då verkligen på operan i förgår?“ frågade Denise med en besynnerlig blick på den unge mannen.

“Ja, hvad vore väl för underligt deruti?“

“Det är då sannt att ni var der!“ yttrade kammarjungfrun bleknande.

“Får jag icke besöka operan, jag som alla andra? ... Men jag såg äfven en annan herre i markisinnans sällskap, en herre, som, i fall jag ej misstager mig, satt alldeles för nära hennes juveler ... Men hvad kommer åt er, bästa Denise? ... hvad tänker ni på?“

Denise svarade ej. Djupt försjunken i sina tankar, men med blicken på sin värd, tycktes hon icke hafva hört hvad han sade. Det är också långt gånget, när en fransk kammarjungfru försjunker i tankar.

“Ni var då förut bekant med mademoiselle Adelaïde Géronnière?“ frågade Denise knappast hörbart, men utan att taga sina ögon ifrån Armand.

Denne rodnade och syntes något förlägen vid denna fråga.

“O min gud!“ pustade ånyo kammarjungfrun.

“Hvarför frågar ni om jag förut var bekant med mademoiselle Géronnière?“ sporde Armand, ånyo förtretad på sig sjelf för sin ofrivilliga benägenhet för den röda färgen.

“Och ni har redan visat henne hertigens skrifvelse till markisinnan?“ frågade Denise.

“Ja visst.“

“När?“

“På förmiddagen ... det var verkligen hög tid, skulle jag tro.“

“O! jag är mycket olycklig!“ utbrast Denise med tårar i ögonen.

“Skulle markisinnan då misstänka att det är er jag har att tacka för detta vigtiga fynd?“

“Om hon misstänkt mig, tror ni väl då att jag nu suttit här? ... tror ni att jag nu varit bland de lefvandes antal? ... jag har vågat mycket för er, Armand! ja, ganska mycket.“

“Jag tviflar icke på det ... men när hon ej misstänker er, hvarför är ni då så orolig?“

Denise började snyfta, hvilket föranledde Armand, som kände deltagande för hennes tårar, att fatta hennes hand, hvilket hade den verkan att Denise började snyfta mindre.

“Nej, det kan ej vara möjligt, jag kan inte tro det!“ sade Denise, lutande sig emot sin värd.

“Hvad är det som ni icke kan tro?“ frågade Armand, mycket besvärad af detta lutande tillstånd.

“Att ni hela aftonen hade era ögon på hertigens fästmö“, svarade hon.

Armand tryckte kammarjungfruns ansigte häftigt till sitt bröst, för att derigenom hindra hennes ögon att upptäcka de blommor, som ånyo besvärade hans kinder, och qvarhöll den tacksamma flickan i denna ställning ända tilldess de förargliga blommorna förbleknat.

“Men så berätta då, goda Denise, hvad som händt hemma hos er!“ bad Armand, skjutande lika häftigt kammarjungfruns ansigte ifrån sig; “ni sade nyss att det både haglade och blixtrade derhemma.“

“Middagstiden kom hertigen till markisinnan och talade länge i enrum med henne“, började Denise något lugnare.

“Aha, jag förstår ... Nå vidare?“ ropade Armand med otålighet.

“När hertigen gått sin väg“, fortfor Denise, “ringde markisinnan efter mig, och jag skyndade naturligtvis in till henne.“

“Vidare, vidare!“

“Hon frågade mig om jag ännu kom ihåg den unge karlen, som jag för några aftnar sedan förde till henne ... Om jag kom ihåg er! ... Ack, Armand! hur skulle jag kunna glömma er!“

“Det förstås ... jag är tacksam för så mycken ... Men hvad sade hon mera?“

“Hon berättade att ni ... Men det är ju en galenskap!“

“Ja, ja ... men hvad berättade hon?“

“Att ni ända till vansinne var förälskad i hertigens fästmö ... kan man tänka sig något befängdare?“

“Nej, nej, det kan man icke“, medgaf Armand, böjande sig ned och låtsande söka något på golfvet. “Men hvad sade hon mera, bästa Denise?“

“Att hon visserligen i förgår hade sett huru ni hela aftonen betraktade mademoiselle Adelaïde, men att hon likväl icke förrän nu varit öfvertygad om er galna böjelse ... Är det möjligt, Armand, att ni en hel afton kunnat sitta och betrakta mademoiselle Géronnière?“

“Hur kan ni tro det, bästa Denise? ... hur kan ni tro att man ser någon annan, när man har Fanny Cerrito framför sig ... Ni kan ej föreställa er hur väl hon dansar!“

“Jaså, hon dansar så väl, gode Armand?“

“Guddomligt, goda Denise!“

“Hvad jag längtar att se henne! ... Armand, vi skola följas åt för att se henne.“

“Det är gifvet ... jag har just tänkt föreslå det.“

“Ack, hvad ni är god! ... i afton då ... hon uppträder i afton, jag har sett det i tidningarna.“

“Omöjligt i afton, men i morgon eller i öfvermorgon, allra säkrast i öfvermorgon“, föreslog Armand, som kom ihåg att han vid den tiden borde vara på väg till Lyon.

“Således i öfvermorgon ... hvad jag längtar till öfvermorgon!“

“Än jag då! ... Men, Denise, jag tyckte ni sade att markisinnan numera trodde sig öfvertygad om min galna böjelse för mademoiselle Géronnière.“

“Ja, hon sade till och med att er olyckliga kärlek förledt er till ett brott.“

“Ett brott! hvad säger ni?“

“Ja, ett groft brott ... hvilken gemen, hvilken nedrig beskyllning!“

“Och hvaruti skulle mitt brott bestå?“

“Jo, för att hindra hertigens giftermål med den ni älskade, skulle ni ... Men det hörs ju tydligt, att allt hvad hon sagt är ett påhitt för att undanrödja all verkan af den der biljetten, som hon naturligtvis anser er hafva tagit hos henne.“

“Hvad skulle jag?“

“Jo“, svarade Denise skrattande, “ni skulle ha förfalskat hertigens stil och ...“

“Förfalskat hertigens stil!“ ropade Armand resande sig från stolen.

“Och skrifvit att han och markisinnan äro hemligen gifta ... Derefter hade ni visat detta bref, som ni sagt er hafva hittat hemma hos henne, för mademoiselle Adelaïde, för att derigenom förmå denna att slå upp med hertigen ... Att allt detta är ett påhitt af hertigen och markisinnan, för att draga sig sjelfva ur knipan, kan ju ingen bättre känna än jag.“

“Det var ett djefvulskt påhitt“, mumlade Armand, gående af och an på golfvet med ögon sprutande eld likt en tigers, “ett djefvulskt påhitt, men som lyckligtvis ingen förståndig menniska kan sätta tro till“, tillade han något lugnare; “och om man också kunde göra det, skall ingenting bli mig lättare att vederlägga än det.“

“Men man skall bjuda till att göra det troligt, och man har redan utlagt sina nät“, sade Denise.

“Tala, tala!“ bad Armand, återtagande sin plats på stolen bredvid Denise.

“Ja, man har utlagt sina nät för er, stackars Armand“, fortfor den bästa af kammarjungfrur, återtagande sin lutande ställning, hvilken likväl ej var den bästa, åtminstone i Armands tycke, “och det starkaste nätet skulle heta Denise ... Men var lugn, älskade vän! Denise vill kanske fånga er, elake, men aldrig snärja er, aldrig!“

“Jag förstår ej ett ord af hvad ni säger!“ ropade Armand, som visserligen icke ville begripa det förra, men så mycket mera det sednare; “förklara då, i himlens namn, förklara hvad ni menar med dessa nät, som man vill lägga ut för mig.“

“Markisinnan lofvade mig en ganska betydlig penningsumma, om jag ville utföra det uppdrag hon gaf mig.“

“Och hvaruti bestod detta uppdrag?“

“Jag skulle genast begifva mig till mademoiselle Géronnière och säga henne ...“

“Hvad?“

“Att Armand Cambon varit min älskare.“

“Hvilken nedrighet!“ utbrast Armand med brusande häftighet.

Denise stirrade förvånad på den oartigaste af alla kavaljerer.

“Och att han såsom sådan besökt mig hvarje afton under loppet af ett helt år“, fortfor emellertid Denise.

“Det är hiskligt!“ fortfor Armand i sin blinda ifver.

Denise bleknade. Det vore då så hiskligt af en simpel arbetare, kantänka, att vara älskare åt en markisinnas kammarjungfru, åt en flicka sådan som Denise, hvilken, äfven utan biträde af markisinnans garderob och sminkburkar, skulle hafva väckt uppseende både på Vallentino och Mabille.

“Förstå mig rätt, goda Denise!“ skyndade Armand att tillägga, ty han uppfattade nu hela vidden af sin oartighet; “ni, med ert obefläckade rykte skulle ljuga på er sjelf att ni hade en älskare, som besökte er hvarje afton!“

Detta förbättrade visst icke saken. En flicka med Denise’s behag skulle således behöfva ljuga i sitt påstående att hon hade älskare. Det var redan en stor oartighet att tillvita henne brist derpå. Det är blott de fula som behöfva dikta kärleksäfventyr och använda hela sin vältalighet för att derom öfvertyga en misstrogen verld.

“Hvem skulle icke gerna vilja vara älskad af er!“ yttrade Armand, som ändtligen fann att han hade mycket att försona. “Men var detta allt hvad ni skulle säga mademoiselle Géronnière?“

“Ack nej“, svarade Denise, någorlunda tröstad af de sista orden; “jag skulle äfven säga henne att ni på den sednare tiden börjat visa mig mindre ömhet än förut, ja, att ni till och med visat mig liknöjdhet och förakt ... Markisinnan är en dålig menniska, icke sannt, Armand?“

“Mycket dålig ... men fortfar, bästa Denise! ... hvarför skulle ni säga så?“

“Jo, för det ni vid ett tillfälle fått se mademoiselle Adelaïde och då blifvit förtjust i henne, förälskad ända till galenskap i henne ... Det vore ju också en galenskap, gode Armand?“

“Visst vore det en galenskap ... än sedan?“

“Och sedan att ni, förblindad af er olycksaliga passion, icke tänkt på annat än att söka bryta hennes förbindelse med hertigen ... Bland annat hade ni bedt mig visa er en af de biljetter, som hertigen skickat till markisinnan, ty hertigen, som var markisinnans homme d’affaires, brefvexlar naturligtvis mycket med henne ... Jag, i min svaghet för er, hade ej kunnat emotstå er bön, utan gifvit er en sådan biljett, den ni genast tagit, utan att likväl säga mig hvad bruk ni ämnade göra deraf.“

“Och med denna biljett till mönster skulle jag hafva skrifvit den andra, som jag lemnat mademoiselle Géronnière?“ tillade Armand; “ja, ni har rätt, Denise, det var ett nät, men ett värs-nät, som jag blott behöfver blåsa på för att få det att brista.“

“Slutligen“, fortfor Denise, “skulle jag, som ännu älskade er, bönfalla hos mademoiselle Géronnière och hennes onkel om förlåtelse för er, den de också skulle utlofva så väl af deltagande för mig, som af medömkan med den olyckligaste af alla passioner.“

“Och följden af denna vackra historia borde bli, att den bedragna i morgon skulle räcka sin hand åt bedragaren“, tillade Armand; “nämn mig en röfvarkula, som hyser ett par större missdådare än hertigen och er markisinna.“

“De äro förfärliga“, medgaf Denise.

“Men, Denise, kan ni förklara hvarför markisinnan är så angelägen om att hertigen blir gift med mademoiselle Géronnière?“

“Både hertigen och markisinnan äro skyldiga stora penningsummor, efter hvad jag tror mig veta, då deremot mademoiselle skall vara den rikaste flicka i Frankrike.“

“Jag begriper ... bankirens brorsdotter skall betala hertigens skulder och hertigen markisinnans ... Allt detta är mycket lätt att förstå.“

“Men vet ni hvad följden blir deraf att jag nu är här, i stället för att, såsom markisinnan tror, vara vid rue d’Anjou?“ frågade Denise.

“Ni förlorar den penningsumma, hon erbjudit er, men ert goda samvete skall gifva er full ersättning, ty ni har uppfylt er pligt både som menniska och kristen.“

“Jag skall aldrig mera våga återvända hem, aldrig mera återse markisinnan“, svarade Denise.

“Jag inser äfven det ... hur skulle ni längre kunna tjena ett sådant odjur!“

“Förberedd på hvad som skulle hända, har jag också i vagnen tagit med mig all min egendom, alla mina dyrbarheter“, försäkrade Denise med en smägtande blick på sin värd.

“Ni har tagit med er, säger ni!“ ropade Armand med förskräckelse.

“Ja, och jag har spart ihop ganska mycket under de år jag varit hos markisinnan“, bedyrade Denise med en viss tillfredsställelse; “o!“ tillade hon med fransyskans hela värma, “hvarför har jag inte millioner att gifva er! ... hvarför är jag ej så rik som Adelaïde Géronnière!“

“I himlens namn, sansa er!“ bad Armand allt mer förskräckt; “hvarför skulle ni ge mig millioner? hvarför skulle ni ge mig något?“

“Derför att ni skall älska mig liksom jag älskar er!“ ropade Denise, knytande sina armar om guldarbetarens hals, “derför att vi aldrig skola skiljas från hvarandra, derför att vi skola bli de lyckligaste varelser på jorden! ... ja, min vän, min älskade, vi skola bli lyckliga som himmelens änglar!“

Guldarbetaren använde hela sin styrka för att lösa detta halsband.

“Ni yrar, bästa Denise!“ ropade han under detta arbete; “ni vet icke hvad ni säger! ... jag har visserligen för er den största tillgifvenhet, aktning och vänskap ... jag skulle kunna våga lifvet för er, om det gälde ... Derför måste jag vara uppriktig mot er, ty det vore ett brott att bedraga er ... Jag hyser för er en brors ömhet; men att älska er såsom ni menar, är mig omöjligt ... Sansa er, se icke på mig så der förfärligt, bästa Denise! ... jag kan icke gifva er min kärlek, jag kan icke gifta mig med er! ... men så länge jag lefver, så länge jag andas, vill jag, skall jag ...“

Denise gaf till ett anskri, som kunnat jaga alla den beryktade gatans spöken på flykten, och hon hoppade upp från stolen, liksom hade hon blifvit stungen af en ödla.

“Ha! det är då sannt!“ skrek hon; “ni älskar en annan! ni älskar Adelaïde Géronnière! ja, ni älskar henne, endast henne!“

Armand kunde ej dölja sin förlägenhet. Det var olja på den eld, som tärde kammarjungfrun.