Part 24

“Svaret från Rom är anländt. Pater Angelini har, såsom jag redan var öfvertygad om, gått in på allt. Han skall icke blott tiga, utan äfven utplåna alla de spår, som för verlden kunde röja vårt hemliga giftermål. Jag skrifver för att underrätta er derom. Jag skrifver ock för att be er vara hemma i afton kl. 9, då jag ämnar besöka er. Ni vet huru mycket vi ännu hafva att tala om, och ingen tid är att förlora. Dagen är utsatt, och den 29 förer jag Adelaïde Géronnière till altaret. Jag behöfver icke upprepa huru vigtigt det är för oss begge att denna affär icke längre uppskjutes. En gång under tak, behöfva vi icke frukta stormen. Försigtigheten fordrar att ni ögonblickligen förstör denna biljett. Den 26 December.

_Rigobert._

Sådant var innehållet af denna biljett, som redan och med skäl satt myror i så mångas hufvud, men hvars verkan helt och hållet syntes förfelad mot hertigens, som likväl närmast borde hafva gripits deraf. Beaudreuil hade uppläst alltsammans utan att darra på handen eller sväfva på målet.

Bankiren och Adelaïde fortforo att stirra på hvarandra. Hur ville de förklara detta fenomen?

“En så djupt kränkande misstanke dagen före brölloppet ger ingen borgen för framtida lycka“, förklarade hertigen; “också är från detta ögonblick förbindelsen emellan våra familjer en omöjlighet. Men innan jag för alltid aflägsnar mig från detta hus, måste jag veta hvem som skrifvit denna biljett samt huru den kommit i edra händer.“

“Ni har då icke skrifvit den?“ frågade Adelaïde, ansträngande sig för att genomskåda hertigens ansigte, som allt mera antog marmorns köld och hårdhet.

Hertigen svarade med ett skratt, klingande af stolthet och förakt.

“Om ni, mademoiselle“, sade han derefter, vändande sig till Adelaïde, “tilltror mig förmågan af ett brott, så bevisar det att den goda tanke, man vid er ålder vanligtvis hyser om menskligheten, icke slagit så djupa rötter i ert hjerta, som man skulle önska; men det röjer äfven brist på erfarenhet af lifvet, och derför kunde man kanske ursäkta er ... Men att ni, monsieur Géronnière“, sade han, vändande sig till bankiren, “med er erfarenhet af verlden icke ser i denna handling, som är falsk från början till slut, ett verk antingen af någon rival, som jag ej känner, eller af någon som för politiska skäl ansett sig böra våga allt för att bryta förbindelsen emellan våra familjer, det har öfverraskat mig, det är det enda som förvånat mig.“

“Nej, hertig!“ ropade Géronnière, “jag har icke ett ögonblick varit förd bakom ljuset ... det var blott den förvånande likheten i stilen som öfverraskade mig ... Jag trodde genast, liksom ni, att någon hemlig fiende till oss begge efterterapat er stil för att genom offentlig skandal rubba det goda förhållande, som hitintills varit rådande oss emellan och hvilket, jag hoppas det, äfven framgent skall fortfara ... Adelaïde är blott ett barn, och derför måste ni förlåta henne.“

“Jag har förlåtit henne“, svarade hertigen, “men hennes misstroende, om också blott af ett ögonblicks varaktighet, har likväl för evigt slitit alla ömmare band emellan oss.“

“Och våra fiender skola således triumfera!“ ropade bankiren med mycken häftighet; “aldrig, aldrig!“

“Ännu har jag i min hand detta papper“, fortfor hertigen med samma lugn; “jag skulle kunna förstöra det och derigenom tillintetgöra det enda beviset på min förmenta brottslighet ... Men jag skall icke förstöra det ... Tag det, monsieur Géronnière ... Ni kan nu när som helst börja sak mot mig“, tillade han med ett leende, värdigt oskulden.

Bankiren, som emottagit biljetten, sönderref den och kastade bitarne på golfvet.

“Olycklige! hvad gör ni!“ ropade hertigen, plockande upp de på golfvet kringströdda bitarne, “ni har beröfvat oss det enda medlet att upptäcka, öfverbevisa och bestraffa den skurk, som förfalskat min stil, mitt namn! ...“

“Och ni kunde verkligen tro“, sade bankiren, “att jag skulle gifva offentlighet åt denna skandal ... Ni inser då ej att våra fiender, det första denna händelse blefve offentliggjord, skulle kasta sig öfver den och gifva deråt en tydning förenlig med deras onda afsigter? ... Slagne vid första anfallet, skulle de hafva hämnats genom ett nytt.“

“Ni har ryckt en stor förbrytare undan lagens arm, monsieur Géronnière“, sade hertigen; “men ni skall ej rycka honom undan min ... Min värja skall finna honom, om han också dolt sig i afgrunden!“

“Ni, hertig de Beaudreuil, fläcka er värja med en uslings blod!“ väsnades bankiren; “jag skall aldrig tillåta det ... Kom, Adelaïde!“ fortfor han, tagande sin brorsdotter vid handen, “kom! bed hertigen om tillgift för ditt oförstånd, och han skall glömma detta obehagliga uppträde, jag är säker derom! ... Jag ville hellre uppoffra halfva min förmögenhet, än tillåta denna händelse något inflytande på våra planer för gemensam lycka ... Ingenting i verlden skall hindra mig från att i morgon, såsom bestämdt var, följa er begge till mairen och ifrån mairen till Madelaine-kyrkan.“

“Men jag“, sade Adelaïde, dragande sin hand ur farbroderns, “medföljer i morgon hvarken till mairen eller Madelaine-kyrkan.“

“Adelaïde!“ yttrade hertigen med mildhet i rösten och en tår i ögat; “ni behöfver icke vanställa era läppar med att fälla en sådan dom ... Jag har ju redan sagt, att er misstanke icke ger någon borgen för framtida lycka och att derför, just derför all förbindelse oss emellan hädanefter är en omöjlighet!“

Sjuttonde kapitlet.

Place de la Concorde.

Place de la Concorde är den vackraste punkt i Paris och kanske den mest storartade stadsdel i verlden. Midt på platsen reser sig till en höjd af åttio fot obelisken från Egypten, hvilken, härstammande från konung Sesostris’ tidehvarf och efter att mer än 3,000 år hafva värmts af Afrikas sol, år 1833 fördes till Paris, der den långväga och med tusentals hieroglyfer försedde monoliten tre år derefter uppstäldes på sin värdige granit-piedestal af mekanikern Lebas midt emellan tvänne mästerstycken till fontäner, som omhölja dess fot med skummet af glittrande strålar.

Det är Ludvig Filip, Paris har att tacka för detta minnesmärke af den aflägsnaste forntid. Men det är icke det enda Paris har honom att tacka för. Många ståtliga byggnader, flere vackra platser öppnade inom de tätast bebyggda delarne af staden, Seine-flodens prydliga stenkajer m. m. äro hans verk, för att ej tala om allt hvad han gjort och påkostat till förskönandet af slotten Versailles och S:t-Cloud.

Stående vid obelisken, har man i öster Tuileriernas trädgård och slott, i vester de Elyseiska fälten med triumfbågen i fonden, i söder Seine-floden, på hvars andra strand, midt öfver Pont de la Concorde, höjer sig National-församlingens palats, ofvan om hvilket synes Invalid-hotellets stora kupol, hvälfvande sig öfver Napoleons graf och 4,000 invalider, samt i norr, emellan tvänne herrliga byggnader, sjöministerns palats och l’hôtel de Crillon, rue Nationale, hvars fond utgöres af Madelaine-kyrkans façade och kolonner.

Denna plats, hvilken man dagligen kunde se och likväl aldrig nog beundra, har icke alltid haft samma utseende och samma namn. Den kallades först “place Louis XV“, med anledning af denne konungs staty, som derstädes restes år 1765. Statyn, föreställande konungen till häst, skall hafva varit ett mästerstycke i sitt slag, och vid de fyra vinklarne af dess piedestal stodo fyra figurer af brons, föreställande Styrkan, Visheten, Freden och Rättvisan, hvilka dygder hofkonstnären ansåg lämplige till följeslagare åt Ludvig XV. Icke ens den tidens parisare voro af samma tanke. Det präktiga monumentet blef städse ett föremål för deras bitande infall, bland hvilka utmärker sig följande lika mycket för sin qvickhet som för sin sanning:

“O la belle statue! O le beau piédestal! Les vertus sont à pied, le vice est à cheval!“

År 1792 störtades denna stod, i hvars ställe restes en bild af Friheten, och platsen fick namnet: “Place de la Révolution“. Bredvid denna bild stäldes en figur, lika litet passande för frihetens bild som de fyra dygderna för Ludvig XV:s. Denna figur var guillotinen. Men långt ifrån att iakttaga dygdernas betydelsefulla tystnad, talade den med blodig tunga dagligen under loppet af mer än tvänne år, och dess hemska stämma ljöd genom den bestörta verlden, kallande till sig icke blott dem, för hvilkas hufvud den restes, utan äfven dem, af hvilka den blifvit rest.

Och det sorgliga tåget af mer än 1,500 offer kom, bland hvilka Ludvig XVI och Fabre d’Eglantine, Marie Antoinette och Danton, madame Roland och Filippe Egalité, madame Elisabeth och Barnave, Charlotte Corday och Robespierre med flere, alla varande eller anseende sig vara martyrer för den tro, hvartill de bekänt sig, alla också med martyrens oförskräckthet och lugn skådande upp mot det förfärliga jernet samt döende med oskuldens leende eller föraktets på sina läppar.

Efter restaurationen återfick platsen sitt första namn: “place Louis XV“, hvilket invigdes medelst en försoningsfest, anbefalld af bourbonerne. Festen var en af de mest lysande i Paris, rik på underdåniga tal, doftande kransar och brinnande lampor. Fontänerna kastade strålar af vin. Men ångerns tårar, försoningens skönaste vittnesbörd, kunde icke förmärkas hos ett folk, som såg i denna fest blott ett vanmäktigt försök att häda den stora grundsatsen af en revolution, som likväl brutit dess bojor.

År 1830, efter bourbonernas aflägsnande, emottog platsen namnet “place de la Concorde“, hvilket den jemväl burit i Napoleons dagar. La Concorde är ett betydelsefullt namn, som nog pryder en offentlig plats; men utöfvar det ingen trollmakt på det folk, som besöker den, så betyder det litet. Derom hade hvem som helst kunnat öfvertyga sig, som varit närvarande på place de la Concorde den 28 December 1847, samma dag kamrarne öppnades.

Platsen var öfverfyld af folk, militärer och civile. De förre voro uppstälde på tvenne linier ända från deputerade kammarens palats till Tuilerierna. Mot dessa linier bröt sig den böljande massan af civile som floden mot kajerna. Tre fjerdedelar af denna folkmassa bestod af arbetare, men arbetare utan arbete, utan bröd. Sådant folk ser icke gerna med belåtenhet på granna åkdon, välgödda betjenter och välfodrade hästar. Det lider alla Tantali qval, utan att likväl, såsom denne, hafva försyndat sig mot högre gudar. Deraf låter sig förklaras den bitterhet, det känner och gifver luft åt vid åsynen af bättre lottade varelser. Hvar och en, som ätit frukost, det må nu vara menniska eller häst, betraktas af detta folk som en fiende.

Ett lysande ekipage framskred långsamt genom folkskaran, styrande mot deputerade kammaren. Troligtvis åkte deruti någon ledamot af kammarens majoritet, ty en medlem af _nationens_ majoritet färdas aldrig på det sättet.

“Hvem är det som åker der?“ frågade en arbetare, blek och utsvulten.

“Jag känner det ej“, svarade en annan med lika utprägladt utseende; “fast vänta, jag känner det ... Det är någon minister som i dag far upp i deputerade kammaren för att tala och rösta emot förminskningen af arbetstimmarne och förhöjningen af arbetslönerna. Men i morgon köper han sig ett palats vid Boulevard Italienne för de pengar, han antingen sjelf stulit ur statens kassor eller fått i mutor för det han lemnat dem till plundring åt andra.“

“Och vore han på väg till pärs-kammaren, vet ni då hvem jag skulle anse honom vara?“

“Nej.“

“Jo, en ny hertig Praslin, som i dag beskärmar sig öfver folkets sedeslöshet, men i morgon med egen hand sargar till döds sin hustru, modern till hans åtta barn ... Sedan ger man honom en dosis gift, för att rädda honom från schavotten, ty den är bara för fattigt folk.“

“Och ni tror verkligen att hertig Praslin fick gift?“ anmärkte en tredje, skrattande.

“Fick han inte?“

“Hur kan den ta in gift, som är van vid tryffel? ... Säg mig någon, som sett den förnäme mördarens lik.“

“Nej, ingen har sett det.“

“Ingen fick se det, och ingen kunde det.“

“Hur då?“

“Af det enkla skäl, att mördaren hemligen skaffades undan ... Jag vill våga hufvudet på att han i denna stund tröstat sig under annat namn på främmande jord.“

“Den stackars hertigen, som måste bli eremit på gamla dagar!“

“Vacker eremit med 50,000 francs i ränta.“

“Och sin hustrus vålnad till sällskap.“

Den tron är ännu i Frankrike rådande, att Praslin, hertig af Choiseul, hvilken år 1847 så gräsligt mördade sin hustru, en dotter till general Sebastiani, icke tog gift, såsom vederbörande påstodo, utan hemligen skaffades undan till Spanien.

“Hertig de Choiseul var således lyckligare än grefve de Mortier“, förklarade en fjerde.

“Aha! grefve de Mortier ... och likväl tog han inte lifvet af sin hustru, han.“

“Det är sannt; men ändå skar han djupare in i sin hustrus hjerta, än hertigen i sin.“

“Alldeles så ja ... grefven gjorde bara några skåror i sin sexåriga dotters hals, för att förarga modern ... det var ju bara för att förarga henne som han ville mörda barnet ... Hvad de förnäma ändå äro påhittiga!“

“Det är följden af en bildad uppfostran.“

“Och om han lyckats deruti, tror väl någon att man fått se hans schavott?“

De omkringstående skrattade.

“Ni tror det inte ... jag bedyrar likväl att den blifvit lika hög som hertigens.“

“Haha!“

“Så hög“, fortfor den förre, “att endast han, som bor i höjden, kunnat se den, men ingen som bor på jorden.“

“Ja visst ... ganska sannt.“

“Och bara jorden slipper se den, så trösta sig nog både hertigar och grefvar“, yttrade en sjette; “tänd blott många ljus i kyrkan för de mördades räkning, och deras skuggor bli snart försonade ... när skuggorna äro försonade, hvad har då Gud att säga?“

Läsaren vet kanske förut, att katolikerne, för att försona sina döde, bruka tända ljus i kyrkorna. Ju flera ljus, desto säkrare försoning och desto kortare tid behöfva de aflidne dväljas i skärselden. Man måste medgifva att det är en försoning för godt köp.

“Men hvad menade ni med att hertig de Choiseul var lyckligare än grefve de Mortier?“ frågade en sjunde.

“Jo“, svarades, “hertigen var så klok att han i tid makade sig undan, då deremot grefven stannade qvar. Och vet ni hvad följden blef?“

“Han häktades, lagfördes och dömdes“, svarades ironiskt.

“Nej, han ansågs för galen och behandlades som sådan.“

“Ja, jag vill minnas det ... man sade att grefve de Mortier var galen.“

“Hvem sade det ... läkarne kanhända?“

“Nej, efter som jag vill minnas, vågade icke ens grefvens egen läkare utgifva betyg på att grefven var galen ... men grefvens familj påstod att så var.“

“Grefvens familj! ... ha ha!“

“Och jag påstår att grefvens läkare hade orätt och att grefvens familj hade rätt.“

“Ni påstår? ... skälet, skälet?“

“Var det icke tokigt af honom att ej i tid maka sig af, såsom hertigen gjorde?“

“Ganska sannt ... haha!“

Läsaren erinrar sig troligtvis denna fasaväckande händelse. Påståendet att grefven var galen bestreds af hans egen läkare.

“Men om en fattig fan mördade halfva Paris, tror ni väl att man skulle anse honom för galen?“ frågade en.

“Nej! ånej!“ svarade flere.

“Och hvarför skulle man ej göra det?“

“Förmodligen derför att man har en så god tanke om den fattiges förstånd“, svarades.

“Aha! säg snarare att man har en god tanke om hans armar.“

“Hvad menar ni med det?“

“Jo, ju starkare armar, dessto starkare rodd på galererna.“

“Aha!“

“Derför är det ju klart att man icke kan skicka andra än de fattige till galererna.“

“Men man skickar dem också upp på schavotten.“

“Naturligt ... den som icke har råd att försona himmelen med vaxljus, måste försona den med blod ... de fattige ha större tillgång på blod än på vaxljus.“

“Men det är besynnerligt, att himmelen, som har så godt om stjernor, kan sätta så stort värde på vaxljus“, undrade en.

“Det är inte besynnerligt“ svarade en annan, “ty himmelen har inga prester, som välsigna stjernorna, då deremot hvarje kyrka i Frankrike har minst ett dussin, som välsigna vaxljusen.“

“Ganska sannt ... den som hade lika godt om bröd som om prester!“

“Sådana som broder Léotade till exempel.“

“Aha!“

“Hvem är broder Léotade?“ frågade en, som ditintills icke blandat sig i samtalet.

“Hvem är ni, som inte känner broder Léotade?“ frågade den som stod bredvid honom.

“Han känner inte broder Léotade!“ ropade alla förvånade.

“Har ni aldrig hört talas om djefvulen?“ frågade en.

“Åh gubevars, hvem har inte hört talas om honom“, svarade den tillfrågade.

“Men inte om pater Léotade?“

“Jag har helt nyligen kommit till Paris, och derför ...“

“Kunde väl tro det ... Broder Léotade var en stor predikant, som hela verlden skulle höra ... Men det var inte nog med att höra honom, när han stod på predikstolen: man ville höra honom äfven i hans enskilda boning ... En afton går en from och skön femtonårig flicka in till broder Léotade, för att emottaga hans välsignelse ... Hvad som skedde inom klostermuren vet blott Gud; men hvad verlden vet det är att den stackars flickan icke kom lefvande ur klostret, utan låg strypt utanför dess murar, när morgonsolen uppgick.“

“Emellertid blef broder Léotade anklagad och dömd för det han kränkt och mördat det arma barnet“, intygade en af de kringstående. “Om han varit af hertiglig eller greflig familj, hade man nog lagt fingrarne emellan.“

“Broder Léotade hade den mäktigaste af alla familjer“, upplyste en annan, “han hade hela presterskapet som lade sig ut för honom ... Presterne sökte dels muta, dels skrämma vitnen och domare.“

“Men det lyckades ej?“

“Nej, ty alla prester äro legitimister, som hvar man vet, och “päronet“ (öknamn på Ludvig Filip) har ingenting emot att man skär nacken af liljorna (bourbonerne)!“

“Och sådana skola predika Kristi lära.“

“De predika den såsom de uppfattat mästaren?“

“Och huru hafva de uppfattat mästaren?“

“Ni frågar huru de uppfattat Kristus?“

“Ja.“

“De hafva uppfattat honom icke såsom de fattiges Gud, utan såsom jesuiternes och judarnes konung.“

“Ganska sannt!“ ropade flere.

“Men tror någon att Gud länge kan tåla detta?“ frågade en.

“Nej, nej!“

“Och hvad gör den Gud, som icke tål?“

“Han straffar!“

“Ja, ja!“

“Och när straffar han?“

“Snart! ... Ned med pärerne! ned med kapitalisterne! ned med presterne!“

“Ja ja, ned med dem alla!“

“Och framför alla ned med Lou...“

“Tyst! ... ser ni icke stads-sergeanterne!“

Sådana voro de omdömen som fäldes å place de la Concorde och blefvo allt mera högljudda och stränga, i den mån någon person antingen af hög börd eller af andligt stånd visade sig. Tvedrägten och hatet glödde på place de la Concorde.

Hertig Praslins dolk, drypande af hans makas hjertblod; grefve de Mortiers knif, sänkt i hans sexåriga barns strupe; broder Léotades snara, knuten kring den femtonåriga flickans hals, voro bland dessa tidens tecken, af hvilka man trodde sig kunna sluta till stundande allmänna olyckor. När folk, tillhörande samhällets förnämsta klasser, nedsöla sig i brott, som äro sällsynta till och med inom de lägsta, och när makten, glömmande att likheten inför lagen är statens starkaste grundpelare, gör allt sitt till för att vända från dylika förbrytares hufvud det straff de förtjena, då knakar det i samhällets fogningar, då remnar grundmuren, då närma sig våldet, striden och fasan.

“Var det längesedan konungen for upp i deputerade kammaren?“ frågade på en annan sida af torget en bättre klädd person sin granne.

“Han for för en timme sedan och bör snart vara tillbaka“, svarade grannen.

“Han åkte med vanlig ståt, förmodar jag?“

“Ja visst ... Först redo sex karabinierer med spända pistoler.“

“Och sedan sex kyrassierer med dragna värjor.“

“Vidare tolf lancierer omkring den jernbeslagna vagnskorgen.“

“Slutligen en sqvadron kyrassierer, alltid färdige att hugga in.“

“Alldeles som vanligt, hör jag.“

“Så far den bäste af republiker, såsom Lafayette kallade Juli-konungen.“

“Och han åker dessutom genom en haj af fyratusen bajonetter.“

“Det bevisar att han har godt om bajonetter.“

“Hur kan han ha ondt om bajonetter, som har råd att skicka 30,000 sådana till jesuiterne i Schweiz!“

“Aha! bravo!“ hördes från de närmaste.

“Jag undrar just hur trontalet låter.“

“Håller vad att jag kan det utantill.“

“Åhå!“

“Nå, hur låter det då?“

“Det består af tvänne afdelningar.“

“Den första?“

“Är en fordran om ökning i civil-listan.“

“Aha ... Juli-konungen har då inte nog med sina tolf millioner, utom dem, som hans prinsar hafva.“

“Nå, hvari består den andra afdelningen?“ frågade en annan.

“I en begäran om anslag för bestyckandet af fästningsverken kring Paris, naturligtvis med kanonmynningarna vända mot den oroliga, otacksamma staden.“

“Jojo ... Medborgare-konungen, som började med att omgifvas af republikanska institutioner, slutar med att omgifvas af fästningsverk!“

“Bravo, bravo!“ skränade åhörarne.

“Och val-reformen?“ frågade en.

“Val-reformen?“

“Finns det väl någon förnuftig varelse i Frankrike som tror att konungen och hans ministrar skola taga initiativet till val-reformen?“

“Nej, nej! ingen, ingen!“

“Vi skola således ha qvar pärs-kammaren, denna skugga af senat, den konungen, när han vill, kan beherska blott genom att utnämna nya pärer i sitt intresse!“

“Vi få således behålla deputerade kammaren, som blott består af embetsmän, dem ministrarne utnämna och afsätta, när det faller dem in!“

“Blott 300,000 valmän i ett land med 36 millioner invånare!“

“En penning-census beherskar det ärofullaste folk i verlden!“

“En parlamentarisk oligarki ... se der frukten af våra revolutioner, våra tårar, vårt blod!“

“Ja, ja! mille démons!“

“Ned med Guizot! ned med Lou...“

“Tyst! ... akta er för stads-sergeanterne!“

“Ah, der kommer ...“

“Var god och gif rum.“

“Af med hattarne!“

Folkhopen öppnade sig för en högväxt, något fetlagd man med vackert, ehuru något för stolt ansigte. De som trängde närmast denne man, blottade likväl sina hufvud, till ett tecken af sympati och vördnad.

Mannen, oaktadt sin stolthet, besvarade helsningarne med en liflighet, som röjde huru angelägen han var att bibehålla sin popularitet.

Den populäre stannade vid åsynen af en yngre man i blus, som äfven råkat komma honom nära.

“Monsieur Armand, ett ord!“ hviskade den förre i blusens öra.

“Jag står till er tjenst, monsieur!“ svarade denne med en djup bugning.

“Följ mig då.“

“Jag följer.“

Herrn och blusen aflägsnade sig ur folkträngseln och stannade först på rue Rivoli, der de, hviskande och med uppmärksamma blickar omkring sig, började följande samtal:

“Har ni fått biljetten, jag på förmiddagen skickade er?“ frågade mannen.

“Nej, jag har icke varit hemma sedan tidigt i morse“, svarade Armand.

“Då har min betjent tagit biljetten hem med sig, ty jag hade förbjudit honom att lemna den qvar, i fall ni vore borta ... Lyckligt då att jag nu träffade er sjelf.“

“Hvad önskar ni, monsieur?“

“I natt skickar man er tvänne nya kistor.“

“Jag förstår!“

“De komma vid midnattstiden.“

“Godt! ... jag skall icke sofva i natt.“

“Den ena innehåller några utmärkt goda jagtgevär.“

“Godt!“

“Den andra är fyld med krut ... Var derför försigtig vid dess emottagande och nedbärande.“

“Ja, monsieur.“

“Det var derom biljetten handlade, men den handlade äfven om något annat.“

“Och det var?“

“Om ett vigtigt förtroende, som man uppdragit er.“

“Och det är?“

“Ni måste resa, monsieur Armand.“

“Resa!“ upprepade denne icke just med glädje.

“I morgon eller allra sist i öfvermorgon.“

“Så snart?“

“Kanske ni icke vill resa?“

“Min vilja är alltid underordnad min pligt.“

“Bra! ... Förtroendet föll enhälligt på er, ty ni är på en gång den käckaste och pålitligaste.“

“Jag hoppas förblifva värdig denna goda tanke.“

“Jag vet det ... Men i fall ni skulle hafva något angeläget, som för närvarande fäster er vid Paris, så ...“

“Visserligen“, inföll Armand, som tänkte på Adelaïde Géronnière; “men pligten går framför allt.“

“Ni kan tänka på saken och gifva mig svar i morgon innan klockan tre.“

“Hvart skall jag resa?“

“Till Lyon och några andra städer, som stå i beröring med oss ... Men mera derom i morgon, i fall ni bestämmer er för att resa ... Brännaren närmar sig svafveltråden, snart springer minan.“

“Ni kommer från kammaren, monsieur?“

“Ja.“