Part 23

“Ni har räddat mig, liksom ni räddat min onkel ... Dock, min förbindelse till er är större än hans, ty honom har ni blott ryckt från döden, då ni deremot ryckt mig ur ... O! ni har rätt, det var ett förfärligt öde man ämnade mig! ... Aldrig skall jag glömma hvad ni gjort för mig, aldrig så länge jag andas! ... Men himlen skall göra hvad icke jag förmår: han skall belöna er såsom ni förtjenar.“

Hon räckte sin hand åt den unge mannen, som slöt den i sin och fästade sina brinnande blickar på densamma. Det är allt mycket vackert och betydelsefullt man kan se på en sådan der liten bländhvit hand. Armand borde hafva åtnöjt sig dermed, i stället för att, såsom nu skedde, öfverväldigad af en passion, hvars namn och betydelse han ännu knappast kunde fatta, föra den först till sitt bröst och sedan till sina läppar, hvilka brände som eld.

Följden blef också den, att Adelaïde hastigt drog sin hand tillbaka och stirrade nästan med bestörtning på den unge mannen, hvars själ tycktes vara i sjunde himlen.

Men var hans själ i sjunde himlen, så blef också fallet desto hårdare.

“Förlåt!“ stammade han tillintetgjord och närmade sig dörren. Det föreföll honom som om han genom sin oförsigtighet icke allenast förstört allt det värde, som kunnat ligga i den tjenst han bevisat den unga flickan, utan äfven sjelf lagt en ny sårande förolämpning till råga på den smärta, hvarunder hennes hjerta redan dignade.

Huru han kom utför trapporna och från gården ut på gatan, visste han knappast. Han tänkte på ingenting annat än den olyckliga handkyssningen. Hade i denna stund en vagn kommit körande på gatan, så skulle han ej gått ur vägen, utan gerna låtit hjulet öfvergå en arm eller ett ben, hvilken olycka han skulle ansett såsom ett välförtjent straff för en begången dumhet eller såsom ett afledningsmedel från den missbelåtenhet, som nu tärde honom, till någon verklig olyckshändelse, som kunde döfva den förra. En dum gerning rufvar lika mycket på sinnet som en brottslig, ja kanske mera, ty tanken på den sednare fördelas kanske något af fruktan för det hotande straffet.

Lyckligtvis för vår hjeltes armar och ben fanns för tillfället ingen vagn på gatan, och om den också funnits, så har man i Paris icke så lätt för att köra öfver folk som i Stockholm, ehuru gatorna hvimla af folk, alldenstund en dylik skjuts kostar den skjutsande icke allenast häst och åkdon, utan äfven ansenligt mera böter, ja till och med ett år vid galèrerna, ifall vårdslösheten varit för mycket stor.

Armand fortsatte derför oskadd sin väg med full föresats att hädanefter hafva förnuftet i behåll, när det gälde att kyssa vackra fruntimmers händer. Lättare föresatser kan man göra här i verlden, och ändå hafva svårt för att hålla dem.

Emellertid kände sig Armand någorlunda lugnad af sin goda föresats; men om han kunnat ana hela följden af sin oförsigtighet eller dumhet, hade han icke lugnat sig så lätt.

Sextonde kapitlet.

Vidare om biljetten.

Under det Armand Cambon samtalade med Adelaïde Géronnière, befann sig hertig de Beaudreuil i bankirens kabinett, lifligt språkande med denne.

Monsieur Géronnière var insvept i en morgonrock, som skulle hafva vunnit priset till och med framför profetens morgonrockar. “Profetens morgonrockar!“ utropar den förvånade läsaren, som, ehvad höga föreställningar han än må göra sig om profeterne i allmänhet, säkerligen icke hyser något öfverdrifvet begrepp om deras garderober. Vanligtvis har man förestält sig dem lunkande barfota, klädde i säck och med aska på hufvudet samt följaktligen på intet vis “ajusterade“ för nutidens salonger. Det blef Eugène Scribe och Giacomo Meyerbeer förbehållet att gifva oss en bättre tanke om deras toalett. Deras profet, Jean de Leyde, är en ståtlig karl i sammetsmantel, silfverharnesk och guldkrona och som derjemte sjunger de grannaste recitativer och arier, verkliga mästerstycken, enligt s. k. “kännares“ omdömen, men något tråkiga, enligt vårt och den stora allmänhetens. Alla komma emellertid öfverens deruti, att utan lyxen i dekorationer och toaletter skulle Meyerbeers profet för längesedan gått till hvila. Men den, som kanske gjort mest för att hålla profetens minne vid makt, är en monsieur Fromageau.

Hvem är då denne monsieur Fromageau som mäktat göra hvad heroerne Scribe och Meyerbeer icke ens med förenade krafter förmått? Jo, monsieur Fromageau är skräddare. Men, o himmel, hvilken skräddare! Herr Kæding, för hvilken vi svenskar hyst så mycken beundran, förhåller sig till monsieur Fromageau, som en blagarns-tråd till en tråd af guld. Monsieur Fromageau eller, rättare sagdt, hans hus vid boulevard Poissonnière har blifvit en af den franska hufvudstadens märkvärdigheter. Detta hus, som fått sitt namn efter ifrågavarande opera af Meyerbeer, är ett af de vackraste vid boulevarden och det rikast upplysta i hela Paris. Namnet profeten strålar på dess façade både i transparent och gaslågor, hvilka sednare jemväl garnera alla fönsterbågarne i bottenvåningen. De öfriga tvänne våningarne hafva transparenta fönstergardiner, på hvardera af hvilka finnes aftecknad en af de i operan uppträdande personerne, alla i kroppsstorlek. Hela huset, invändigt försedt med speglar från golf till tak, är upptaget till klädesmagasin, och innanför fönsterna i bottenvåningen ligga utbredda morgonrockar, hvaribland finnas de som kosta flere hundra francs.

Monsieur Géronnières morgonrock, som skulle hafva vunnit priset framför alla dessa, borde således hafva varit utomordentlig. Också var den af det tjockaste röda sidendamast, broderad i guld från ofvan till nedan. Men den hade derjemte en prydnad, som man icke kan upptäcka på profetens morgonrockar, åtminstone så länge de finnas hos monsieur Fromageau, nämligen hederslegionens vackra röda band.

Till deras upplysning, som möjligtvis skulle kunna tro, att ordensbandet på morgonrocken blott var en egenhet hos monsieur Géronnière, nämna vi att samma svaghet är ganska vanlig hos många af de fransmän, som hugnas med ordnar. Förmådde en fransk riddare på en gång nyttja ett dussin rockar, så kunde man vara viss om att han också på samma gång skulle bära ett dussin band, alla tillhörande samma orden. Det förefaller visserligen besynnerligt, att i ett land, der man för längesedan lagt titlarne å sido, man röjer sådan vurm för dylika utmärkelser; men detta bör mindre tillskrifvas någon öfverdrifven uppskattning af ordnarnes värde, än en qvinlig fåfänga uti att vilja “kluta ut sig“ så grann som möjligt. Republikens president har icke underlåtit att skatta till denna fåfänga. Af tre bättre klädda herrar man möter på boulevarderna, är man säker på att en bär röda bandet i knapphålet. Vi tro knappast att kejsar Nicolaus, ehuru han regerat längre än ett fjerdedels sekel, utdelat så många ordnar, som franska republikens president, Louis Napoleon, under blott trenne års regering. För öfrigt är det i Frankrike, liksom i alla andra länder, längesedan man upphörde att räkna förtjensternas antal efter ordnarnes. Regenterne hafva gjort allt för att förringa värdet af sina nådegåfvor, och för detta bör visst ingen demokrat anklaga eller klandra dem.

Men låtom oss lyssna till samtalet emellan hertigen och bankiren, der de sitta bredvid hvarandra framför den lågande marmorspisen.

“Klockan är redan slagen elfva“, underrättade hertigen; “jag hindrar er kanske? ... ni måste göra er toalett, ty jag förmodar att ni icke försummar infinna er i deputerade kammaren, som i dag har sin första session.“

Det faller af sig sjelf att en man med så många millioner som monsieur Géronnière äfven skulle vara deputerad.

“Sessionen börjar, som ni vet, först klockan två“, svarade bankiren, “jag har således god tid på mig.“

“Kamrarnes sammanträde denna gången blir utan tvifvel af stort inflytande på Frankrike, större kanske än mången föreställer sig“, påstod hertigen.

“Helt säkert“, medgaf bankiren, “det blir af stort inflytande på Frankrike.“

Det fordrades ingen profetisk blick för att påstå och medgifva något sådant. Alltifrån den första reform-banketten, som samma år den 9 Juli hölls i Chateau Rouge och hvilken bevistades af omkring 1,200 valmän och deputerade, tillhörande alla samhällsklasser, stod nationen slagfärdig mot styrelsen, endast afvaktande kamrarnes sammanträde, då man visste att stormen skulle bryta lös, ty det var allmänt bekant både att oppositionen skulle föranstalta om en ny reform-bankett och att styrelsen med all makt ville förhindra den.

“Jag är nyfiken att höra hurudant konungens trontal blir“, sade bankiren.

“Ludvig Filips tal“, rättade hertigen.

Denna rättelse röjde af hvad slags trosbekännelse hertig de Beaudreuil var. Legitimisterne akta sig för att begagna orden: “konung“ och “trontal“, när det är frågan om någon annan än pretendenten, någon annan än deras, men säkert aldrig Frankrikes, Henrik V.

“Denna gången kommer ni att rösta med minoriteten, monsieur Géronnière“, förmodade hertigen.

“Ni tror det, hertig?“

“Ja.“

“Hvaraf tror ni det?“

“Emedan jag tyckt mig förnimma att ni mycket lutar åt den sidan.“

“Jag både vill och icke vill“, sade bankiren, något oroligt vrickande på stolen.

“Ni vill?“

“Derför att jag i många hänseenden ogillar ministèrens politik“, svarade bankiren.

“Ni vill icke?“

“Derför att jag af själ och hjerta är tillgifven konungen, som alltid varit en börsens vän, alltid en beskyddare af de stora kapitalerna, dessa fasta och enda grundpålar för nationernas välstånd och ära.“

“En börsens vän, en beskyddare af de stora kapitalerna“, upprepade hertigen; “har ni då glömt Teste’s öde? ... har ni förgätit den olycklige Pellapra? ... huru beskyddade han dem?“

Läsaren erinrar sig kanske en rättegång, som år 1847 väckte ett oerhördt uppseende icke blott inom Frankrike, utan äfven öfver hela Europa. En minister och pär af Frankrike med namn Teste blef lagligen förvunnen att hafva tagit mutor för att hos styrelsen utverka större omfång i arbetet af en saltgrufva. Teste var likväl stor kapitalist och ansågs ega tio millioner francs. I berörde rättegång invecklades general Cubières, likaledes stor kapitalist och pär af Frankrike, samt general-räntmästaren Pellapra, den störste kapitalisten af de tre, ty han egde ända till tjugo millioner francs, var 78 år, men trodde sig icke hafva fått nog af guld. Dessa pärer och stora kapitalister dömdes till höga penningeböter, Teste och Pellapra derjemte till fängelse och ärans förlust. Styrelsen, länge af allmänna opinionen anklagad för det mutnings-system som inrotat sig öfverallt i landet, fick genom ifrågavarande rättegång en ny stöt, som visst icke var den lättaste att parera.

“Jag medger“, svarade bankiren, “att konungen, med fästadt afseende på de stora tjenster dessa män gjort fäderneslandet, i tid kunnat nedtysta saken, i stället för att genom dess beifrande blottställa hela den förmögnare köpmanna-korpsens anseende, som är så nära införlifvadt med styrelsens eget ... Men detta var mindre hans fel än hans ministrars ... dessa trodde sig kunna återvinna sin förlorade popularitet genom att uppoffra sina bästa vänner.“

“Ni fortfar således att vara en blind beundrare af orleanisten?“ frågade hertigen.

“Jag förstår att skilja konungen ifrån hans ministrar“, svarade bankiren.

“Men ni förstår icke att skilja ministrarne från konungen“, anmärkte de Beaudreuil.

“Hans envishet att bibehålla dem är oförklarlig“, medgaf Géronnière.

“Ni anser ministrarne för odugliga och skadliga för landet ... er skarpa blick, monsieur Géronnière, har ej kunnat undgå att finna det ... Men hur vill ni bära er åt för den händelse att Ludvig Filip, döf för sina bästa vänners råd, bibehåller sin ministère utan ringaste modifikation? ... hur vill ni då göra, bäste monsieur Géronnière?“

“Hur jag vill göra?“ upprepade denne med en viss högtidlighet, liksom berodde det på honom.

“Ni vill rycka ned denna ministère“, fortfor hertigen, “och deruti handlar ni otvifvelaktigt såsom det en god patriot egnar och anstår ... Men under det ni rycker af alla era krafter, märker ni att Ludvig Filip är med oupplösliga band fästad vid ministèren och att han följaktligen måste följa med i fallet ... Hvad gör ni då? ... Jo, ni använder nu alla era krafter för att skjuta ministèren tillbaka upp till den plats, hvarifrån ni förut velat draga den ... Visserligen har ni derigenom räddat Ludvig Filip, det är obestridligt, men ni har på samma gång räddat en ministère, som hela Frankrike afskyr och den ni sjelf hatar.“

“Som jag hatar? ... Visserligen ... men ... Må konungen gerna behålla Guizot, hvilken, om jag undantager spanska affären, likväl är en stor statsman, som ...“

“Men Guizot släpper aldrig Dumon“, anmärkte hertigen, sneglande under lugg på bankiren, hvars ärelystnad han väl kände; “så länge Guizot bär utrikesministers-portföljen, skall Dumon bära finans-ministerns, hvilket är lika säkert som att Guizot skall sköta seglen, så länge Ludvig Filip sitter vid rodret.“

“Han måste tvingas dertill!“ förklarade Géronnière häftigt, ty han var tagen på sin svaga sida.

“Hvem måste tvingas?“ sporde hertigen.

“Konungen“, svarade bankiren.

“Och till hvad skall han tvingas?“

“Att afskeda sin gamla ministère och välja sig en ny.“

“Men hvem skall tvinga honom dertill?“

“Vi“, svarade Géronnière, i det han reste sig upp, stolt draperande sig i den granna morgonrocken, “vi, hans vänner, skola tvinga honom dertill.“

“På hvad sätt?“

“När konungen ser att hans eget parti, att hans egna vänner förklara sig emot hans ministrar, skall han icke längre våga skydda dem.“

“Ganska sannt ... men sättet? sättet?“ fortfor hertigen, spännande sin örnblick i bankiren.

Frågan om sättet tycktes bringa denne i mycken förlägenhet.

“Jag slår vad“, återtog hertigen, “att den demonstration, ni tänker göra, är densamma, hvaruti jag och mina vänner skola deltaga, naturligtvis för samma ändamål som ni.“

“Och hvaruti består denna demonstration?“

“Ni är en fin diplomat, monsieur Géronnière“, anmärkte de Beaudreuil leende; “ni låtsar glömma att det är fråga om en ny reform-bankett.“

“Aha!“

“Nåväl?“

“Men reform-banketterna hafva ju till syfte att ändra vallagen“, anmärkte bankiren, “att utvidga valrätten till förmån för de klasser, som hitintills varit utestängda derifrån?“

“Än sedan?“

“Jag och mina vänner skola således uppträda emot våra egna intressen?“

“Nå, hvad mer? ... göra icke jag och mina vänner, när vi deltaga i reform-banketten, detsamma? ... gäller det icke vårt skinn lika mycket som ert?“

“Ja, och derför förvånar det mig att ...“

“Nej, det förvånar er icke“, inföll hertigen, “ty ni finner alltför väl att reform-banketten blott är en demonstration, som börjar med att hota våra rättigheter, men som endast skall sluta med ministèrens fall ... Tror ni väl att Thiers och Odillon Barrot, reform-banketternas stiftare, ha någon annan mening med dem?“

Hertig Beaudreuil trodde ganska riktigt. Det faller af sig sjelf att ingen af orleanisternes anhängare, hvilkas chefer Thiers och Odillon Barrot voro, kunde hafva för afsigt att stöta Ludvig Filip från tronen. De måttade dråpslagen blott mot hans ministrar, för att sjelfve få lefva och regera i de dödas ställe, icke anande att samma slag kunde drabba konungens person. Innan de sköto bresch på den kungliga muren, hade de bort kunna föreställa sig, att andra än de sjelfve kunde storma derigenom. Men det gjorde de icke, och derför kan man väl med skäl påstå, att de, utan att veta det, gingo både republikanernes och legitimisternes ärenden.

“Ni torde hafva rätt“, medgaf bankiren, alvarsamt begrundande.

“Och som jag har rätt, så skall jag säkerligen hvarken sakna ert eller edra vänners namn på listan till banketten“, yttrade hertigen.

“Det kommer att väcka ett oerhördt uppseende“, menade den inbilske bankiren.

“Ni är en af grundpelarne för majoriteten inom deputerade kammaren och såsom sådan en af de mest impopuläre i Frankrike“, sade de Beaudreuil; “men ifrån det ögonblick ni är deltagare i reform-banketten, är ni en af de mest populäre.“

“Hvad skall konungen säga?“

“Hvad han skall säga, det vet jag icke ... men hvad han skall göra, det vet jag.“

“Och hvad skall han göra?“

“Han skall till ministrar utse åt sig de mest populäre“, svarade hertigen med en betydelsefull blinkning åt bankiren.

Det spred sig ett sken öfver bankirens ansigte och han blinkade lika betydelsefullt tillbaka.

“Men han skall anse mig för en otacksam“, invände han; “konungen har visat mig så mycken uppmärksamhet, öfverhopat mig med så mycken nåd.“

“Hvad!“ utropade hertigen, “en man, sådan som ni, skulle känna sig smickrad af Ludvig Filips nåd!“

“Visst icke, för ingen del“, svarade bankiren; “men jag har aktning för konungens personlighet ... konungen har ett så godt hjerta.“

“Ludvig Filip skulle ha godt hjerta! ... bah, monsieur Géronnière!“

Monsieur Géronnière såg något förundrad på monsieur de Beaudreuil.

“När man säger till mig, att Ludvig Filip är en vis regent“, yttrade den sednare, “så ropar jag: glöm ej Frankrikes politiska och ekonomiska förbistring! ... När man säger mig att Ludvig Filip har ett godt hjerta, så ropar jag bland annat: glöm ej prinsen af Condé!“

“Prinsen af Condé!“ upprepade Géronnière med stora ögon.

“Ja, har ni verkligen glömt prinsen af Condé?“ frågade hertigen.

“Jag förstår er icke.“

“Ni skulle ej minnas den historien, som många ännu hafva i färskt minne! ... Jag känner en, som aldrig skall glömma den, icke ens i sin dödsstund.“

“Och det är?“

“Han med det goda hjertat, er älskling, Ludvig Filip.“

“Men ni måste förklara för mig den der historien“, bad bankiren, som endast var slängd i handelshistorien.

Hertigen trummade med fingrarne på stolskarmen, men tycktes icke vara sinnad att lemna någon förklaring. Förmodligen ansåg han icke bankiren och orleanisten Géronnière vara rätte mannen för att afhöra en sådan förklaring. Vi gifva den derför i hans ställe.

Prinsen af Condé var bourbon. När vid 1830 års revolution Carl X med familj nödgades lemna Frankrikes tron och landamären, föll det ingen in att prinsen af Condé borde göra sällskap på resan, ty han var mycket älskad af folket. Han hade aldrig blandat sig i hof-intriger eller sökt spela någon politisk roll. Derjemte visste man, att han till det mesta använde räntan af sin ofantliga förmögenhet för att göra godt. Prinsen sjelf stannade också gerna qvar i ett land, der han var föremål för så mångas kärlek och tacksamhet. Såsom fadder åt Ludvig Filips fjerde son, hertigen af Aumale, hade prinsen testamenterat denne hela sin förmögenhet. Men när Ludvig Filip uppsteg på tronen, började prinsen af Condé, som förmodligen tyckte att Ludvig Filip var rik nog, först tänka på om han ej borde ändra sitt testamente till förmån för Carl X:s sonson, den oskyldige hertigen af Bordeaux, som naturligtvis måste deltaga i moderns och farfaderns landsflykt. Rykten att prinsen verkligen ämnade ändra testamentet spredo sig öfverallt, och en morgon fann man prinsen af Condé hängande på fönsterkroken i sin sängkammare. Man sökte väl utsprida såsom sannolikt, att prinsen sjelf afhändt sig lifvet; men mängden, som förgäfves letade efter skäl för en sådan sannolikhet, trodde att ett rysligt brott var begånget. Hertigen af Aumale fick den dödes millioner, ty testamentet hade ännu icke hunnit blifva ändradt. Den olycklige prinsen hvilar i de kongliga grafvarne i S:t Denis, der, under loppet af aderton år, en ständigt brinnande lampa, på Ludvig Filips befallning, spred sitt sken öfver grafven. Huru det egentligen hänger tillsammans med denna dystra historia, vet man icke. Det intima förhållande, som rådde emellan Ludvig Filip och madam Feuchères, den aflidnes sista vårdarinna, gaf anledning till många hemska rykten, hvilka möjligtvis sakna all grund. Men säkert är, hvad icke en gång Ludvig Filips egna vänner kunna bestrida, att Juli-konungen alltid med en viss skygghet nämnde den olycklige prinsens namn. Skulle den ständigt brinnande lampan i S:t Denis vara ett försoningsoffer, så måtte icke detta hafva varit tillfyllest, eftersom Gud lät 1848 års sol lysa öfver en kullstjelpt tron och en flyende konung.

Samtalet emellan hertigen och bankiren afbröts af Adelaïde, som inträdde i kabinettet med den olycksbringande biljetten i handen.

Hertig de Beaudreuil, med en liflighet naturlig hos en brudgum dagen före brölloppet, skyndade emot sin brud och framräckte sin hand för fatta hennes.

Men brudgummen studsade förvånad tillbaka, ty handen, som han sökte, drog sig hastigt undan, och blicken, som han mötte, vände sig föraktfullt ifrån honom.

Adelaïde närmade sig sin onkel, som lika förvånad stirrade än på den ena, än på den andra.

“Onkel torde vara god och läsa denna skrifvelse“, bad hon, “och läsa den högt, ty den rörer hertigen lika nära som oss, ja kanske ännu närmare.“

“Mademoiselle!“ utlät sig hertigen, “tillåt mig säga, att detta bemötande öfverraskar mig.“

“Det är omöjligt att er öfverraskning kan öfvergå den, som gripit mig“, svarade Adelaïde med värdighet.

“Men hvad vill allt det här säga?“ frågade bankiren, vägande biljetten i sin hand.

“Ni har svaret i er hand, gode onkel“, tillkännagaf brorsdottern.

“Madame la marquise Eulalie d’Estelle“, läste bankiren på utanskriften; “det är er stil, hertig.“

“Min!“ ropade hertigen, i det han hastigt nalkades bankiren.

Adelaïde skyndade fram, ställande sig emellan denne och hertigen.

“Hörde ni ej, monsieur, att min onkel skulle läsa den högt?“ frågade hon.

“Jag bjuder fåfängt till att lösa denna gåta“, sade hertigen; “hvad som högt kan uppläsas för mig bör äfven kunna läsas af mig sjelf ... ett bref, skrifvet af min hand, måste uteslutande vara min egendom, skulle jag förmoda.“

“Ni misstager er, monsieur“, svarade Adelaïde, “detta bref tillhör markisinnan d’Estelle ... ehuru brefvet af en händelse och utan min egen förskyllan kommit i mina händer, har det likväl icke upphört att vara hennes egendom.“

Hertigen bet sig i läppen och teg. Hans blickar, liksom Adelaïdes, sökte bankirens ansigte, medan denne var sysselsatt med att studera biljettens innehåll, utan att uppläsa den.

Om det är ett bevis på en statsmans storhet att aldrig hvarken rodna eller blekna för något här i verlden, så rättfärdigade monsieur Géronnière för ingen del den goda tanke han i detta hänseende hyste om sig sjelf. Hvarken hertigen eller Adelaïde hade ditintills kunnat föreställa sig, att bankirens merendels så betydelselösa ansigte skulle vara så färgrikt såsom det nu visade sig för dem. Än voro hans kinder hvita som alabaster, än röda som ordensbandet på morgonrocken, under det att läpparne voro blå och ringlarne kring ögonen gulgröna.

“Onkel behagar ej uppläsa hvad som är skrifvet?“ frågade Adelaïde, som icke syntes öfverraskad af den rika färgskiftningen på onkelns ansigte.

Med synbart skälfvande knän närmade sig bankiren hertigen och lemnade honom biljetten utan att säga ett enda ord.

Hertigen kastade sig öfver biljetten, som örnen öfver sitt rof, men Adelaïde uppgaf ett ångestrop, när hon såg biljetten i hertigens hand, liksom fruktade hon att han skulle förstöra den.

Hertigen kastade en blick på innehållet. Det föreföll både bankiren och hans brorsdotter som om ett nattsvart moln utbredde sig öfver hertigens ansigte. Men molnet, blott ett ögonblickets barn, skingade sig snart, och derefter syntes hertigen så lugn som om ingenting ovanligt förefallit.

“Och det är denna skrifvelse som upprört er så mycket?“ frågade han med ett leende, till hälften medömkan, till hälften förakt.

Bankiren och brorsdottern sågo tigande på hvarandra.

“Det är denna biljett som ni, mademoiselle, med en sådan högtidlighet bedt er onkel uppläsa“, fortfor de Beaudreuil, “men som ni, monsieur Géronnière, icke vågar läsa upp? ... Nå väl! jag skall läsa upp den jag, utan att hoppa öfver en enda rad, ett enda ord ... Men ursäkten att jag ej kan dela er öfverraskning eller smittas af er bestörtning!“

Derefter uppläste han med hög klar stämma följande:

“Eulalie!